Foton © 2014 Way Creative Films
Det är inte längesedan den förra komedin med Peter Magnusson i huvudrollen gick upp på bio – den 17:e februari hade TILLBAKA TILL BROMMA premiär; en helt okej film som inte verkar ha blivit någon större framgång. Redan nu, drygt en och en halv månad senare, har nästa komedi – 10 000 TIMMAR – biopremiär. Vad hände där? Var det planerat?
10 000 timmar är inspelad i Malmö – staden där denne recensent lever och verkar – och för manus och regi står Joachim Hedén, som tidigare gjort NEW YORK WAITING, som jag inte har sett, och FRAMILY. Den här gången har han ändrat inriktning. Från drama till komedi. Fast vid närmare eftertanke … Nej, det har han inte.
Peter Magnusson spelar Eric, en 36-åring, med ett vanligt, halvtrist jobb – och med en fru (Karin Lithman) som gör karriär som socialdemokratisk politiker. Eric och hans kollega Bentsson (Özz Nûjen) brukar köpa skraplotter – och vet ni vad, när den här filmen börjar råkar Eric skrapa fram fetaste priset. Han säger upp sig från jobbet och beslutar sig för att istället bli fotbollsproffs. Han har nämligen läst i en bok som heter ”10 000 timmar” att om man bara lägger ner just 10 000 timmar på något blir man jättebra på vad det nu är – i det här fallet fotboll, som Eric egentligen inte spelar.
Bengtson blir Erics entusiastiske tränare, som siktar på Champions League, medan Eric själv är inne på att spela i en gärdsgårdsserie. Fast han är inte ens med i ett lag. Under historiens gång träffar de även på den unga Tora (Mathilda Von Essen), som jobbar i sportaffär och av någon anledning hjälper Eric och Bengtsson. Anders Johansson (Anders & Måns-Anders) spelar sig själv och har en talk show på TV, och när Eric blir känd i TV uppstår en del strul med det ena och det andra.
10 000 TIMMAR är egentligen ett relationsdrama. Ett drama man försökt stöpa om till komedi. Tyvärr har det inte gått speciellt bra. Rättare sagt: det har inte gått alls. För så här är det: det enda som är roligt i filmen är att Özz Nûjens glade, bullrige invandrare heter Bengtsson. Var kom det namnet ifrån? Det är ju jättekul! Annars är det här inte roligt. Alls. Och Nûjen visar sig vara värdelös som skådis.
Jag gillar Peter Magnusson, jag gillar hans tidigare filmer, och jag brukar gilla hans sympatiska rollfigurer. Här spelar han samma sorts kille igen – men den här gången funkar det inte alls. Dels brister tajmingen konstant, men framför allt är manus och dialog inte roligt. Det är inte tillräckligt utflippat och knasigt, det här blir mest dumt och osannolikt. Det hela är märkligt taffligt gjort. Ett tag trodde jag att filmen är finansierad av Socialdemokraterna, men så är inte fallet – trots den flitiga exponeringen.
Att filmen utspelar sig i Malmö märks knappt av alls. Jag som bor här känner igen vissa miljöer, men filmens inramning är anonym. Det här skulle kunna vara var som helst – och man får sällan se några miljöer. Skådisarna är hela tiden i centrum. Filmfotot är också anonymt. Det är grått, platt och TV-mässigt; allting är filmat rakt på utan några som helst eleganta knep. Det känns som om man bara ställt upp en kamera och bett folk att agera framför den. Med andra ord – det är lika trist som i de flesta svenska filmer.
TILLBAKA TILL BROMMA gick alltså inte bra – och den här lär tyvärr gå ännu sämre. Det är trist att behöva såga den här filmen, men 10 000 timmar är verkligen inte bra. Den är riktigt, riktigt dålig. Vem kommer att tycka att det här är kul? Joachim Hedén är en trevlig kille – men han bör nog hålla sig borta från komedigenren.
Och nej – nästan ingen i filmen pratar skånska. Det är precis som i Wallanders Ystad, alltså.
(Biopremiär 4/4)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//
TOPPRAFFEL! 