torsdag 20 mars 2014

Bio: Den stora skönheten

Foton copyright (c) TriArt Film
Jag beklagar att ni fått vänta så länge på den här recensionen. Oscarvinnaren DEN STORA SKÖNHETEN pressvisades förra veckan, men eftersom BUFF pågick då, missade jag visningen - och sedan den fick premiär har varje föreställning i Malmö varit slutsåld. Först igår lyckades jag se filmen (och konstaterade att jag sänkte den stora publikens medelålder).
Paolo Sorrentino gjorde häromåret den inte alltför lyckade THIS MUST BE THE PLACE. En film jag nästan förträngt. DEN STORA SKÖNHETEN är något helt annat. Det här är först och främst en film om Rom; staden Rom och dess arkitektur har den egentliga huvudrollen. Fast överst i rollistan står Toni Servillo, som spelar den 65-årige författaren Jep Gambardella. Jep har bara skrivit en enda roman och det är längesedan nu. Romanen blev kraftigt uppmärksammad och Jep blev en del av Roms nattliv, jetset och kulturelit. Sedan dess har han natt efter natt dragit runt på fester, nattklubbar och exklusiva kulturevenemang. Åtminstone får jag det intrycket.
I Sorrentinos film flanerar Jep omkring under några sommardagar och främst -nätter. Någon regelrätt, linjär handling finns här inte. Människor möts, människor samtalar, människor reflekterar, människor dansar. Ibland är det komiskt, ofta är det melankoliskt. Jep hävdar att han är på jakt efter den stora skönheten.
DEN STORA SKÖNHETEN är en av de snyggaste filmer jag någonsin sett. Mer italiensk kan en film knappast se ut. Den följsamma kameran är nästan ständigt i rörelse och glider mjukt omkring i de magnifika miljöerna. Det ligger nära till hands att jämföra filmen med Fellini, vilket de flesta andra gjort. Jo, det är mycket Fellini över anrättningen. Det vackra och sköna blandas upp med groteskerier och burleska inslag. Men jag kan inte heller undgå att tänka på serietecknaren Milo Manara (som förvisso ibland samarbetade med Fellini). Här är gott om vackra, avklädda kvinnor som känns hämtade från Manaras serier. Vissa närbilder på tjejansikten ser ut att komma från någon 80-talsfilm av Dario Argento, medan en scen i vilken en halvnaken kvinna ligger på en säng ser ut att ha plockats från en 70-talsgiallo av Sergio Martino. När huvudpersonerna nattetid tar sig in i stängda palats och rör sig i surrealistiska marmorvärldar, verkar de ha hamnat i en Mario Bava-film. De lika många som bisarra festerna är dock rent fellinieska. Den eviga staden glimrar, lockar och förför.
En av de större rollerna innehas av en kvinnlig dvärg med blott hår. En kvinnlig performanceartist har målat hammaren och skäran på sitt könshår och springer med huvudet före in i en mur. En gammal präst berättar så fort tillfälle ges om hur han tillreder diverse maträtter. En tandlös, helgonförklarad gammal nunna sitter på en balkong omgiven av flamingos.
Efter att de senaste åren ha sett alldeles för många fula filmer om fula saker och fula människor, känns det skönt att se en film som är besatt av det vackra. Jag uppskattar att italienare fortfarande älskar att visa upp vackra kvinnor på vita duken - och att de kommer undan med det. I en annan film hade det här ansetts vara spekulativt och exploaterande.
DEN STORA SKÖNHETEN varar i nästan två och en halv timme, vilket självklart är åt helvete för långt. Men det kan man ta i det här fallet. En kvinna i biopubliken påpekade att den svenska texten inte var något vidare. Tydligen kunde hon italienska. Det kan inte jag, så jag märkte inget. En äldre herre sa "Det är bara italienare som kan göra sådana här filmer!" på väg ut ur salongen. Jag håller med.
Jag har inte varit i Rom på 34 år. Det är verkligen dags att åka dit igen.







(Biopremiär 14/3)

-->



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx