tisdag 6 mars 2012

Bio: This Must Be the Place

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Avdelningen för konstiga och framför allt pretentiösa filmer. Americana the Italian way. THIS MUST BE THE PLACE är en italiensk-fransk-irländsk samproduktion i regi av Paolo Sorrentino. I övrigt vetefan vad det här är.
Sean Penn spelar den överårige, sedan länge pensionerade rockstjärnan Cheyenne; amerikan, men boende i Dublin med sin fru sedan 35 år (spelad av Frances McDormand). Cheyenne bor i en enorm, pampig kåk. Han klär och sminkar sig som Robert Smith i The Cure, men i övrigt påminner han mest om Ozzy. Cheyenne är en udda typ och han plågas av det faktum att två unga killar begick självmord efter att ha lyssnat på hans låtar - deppiga popsånger som skrevs enbart för att det var inne med sådana.
Denne gamle rockstjärna - vars musik vi aldrig får höra - släpar runt på sin dramaten. Han går på stan. Han handlar fryspizza. Han ser ut och rör sig som en 75-åring med för mycket smink.
Så nås han av beskedet att hans far, som han inte pratat med på 30 år, ligger för döden hemma i New York. Cheyenne åker dit, farsgubben har dött, familjen är judisk och fadern (Fritz Weaver gör hans röst som voice over) var en överlevare från Auschwitz. Judd Hirsch dyker upp som den stenhårde nazistjägaren Mordecai Miller, som berättar att Cheyennes far ville hämnas allt som hände under kriget. Cheyenne får för sig att fullfölja denna hämnd, och beger sig ut på en odyssé i bland annat New Mexico för att hitta en viss Aloise Lange, En nazist som kom undan, och skjuta honom med en enorm revolver han inköper på vägen.
THIS MUST BE THE PLACE är en märklig historia - eller soppa. Bitvis intressant, men som helhet funkar den inte alls. Det som fungerar väl är de av allt att döma David Lynch-inspirerade bitarna. Med jämna mellanrum dyker det upp udda figurer eller skruvade situationer, ofta fullkomligt absurda. Cheyenne spelar bordtennis med några killar på ett fik. En jönsig kypare (eller vad han nu är) bjuds hem på middag. Att Harry Dean Stanton (som fyller 86 i sommar) medverkar förstärker Lynchkopplingen. Scenerna med Hirsch känns hämtade från en rakare komedi.
Filmfotot är tjusigt, miljöerna ofta lika tjusiga eller fascinerande, men i övrigt har filmen en massa problem - vid sidan av att det är ibland provocerande långsam.
Sean Penn och hans Cheyenne är det största problemet. Berättelsen hade eventuellt funkat bättre om Penn spelat en amerikansk hårdrockare i USA som ger sig ut på denna odyssé. Varför bor han i Dublin? Varför är han depprockare? Vad har det med historien att göra? Absolut ingenting. Och varför fortsätter han att klä och sminka sig som han gjorde under sin rockkarriär? Och varför i helvete beter sig- och låter Sean Penn som han gör?
Först visste jag inte vad jag skulle tro. Är detta en bra rollprestation - eller Penns sämsta någonsin? När filmen väl tog slut konstaterade jag att detta är en riktigt usel gestaltning. Cheyenne pratar långsamt med parodiskt ljus, pipig röst, och han har det fånigaste skratt/fniss vi hört på evigheter. Han verkar mer inspirerad av Ozzy än Robert Smith, han går som om han skitit på sig, han rör sig alltid långsamt. Ibland får han konstiga utbrott och ofta verkar han bakom flötet. Sean Penn spelar över som om världen är på väg att gå under.

Sorrentinos film må ha en del bra skådespelarinsatser och roliga inslag, men det här är ingen bra film. Scenerna och händelserna verkar inte höra ihop. Det är bara konstigt och intetsägande. Det är skruvat för sakens skull. Och slutscenen är ... dum.
David Byrne står för filmmusiken och medverkar i en scen som sig själv. Dessförinnan får vi se ett liveframträdande med honom; här är scenografin fullkomligt fantastisk. Till skillnad från den här filmen, alltså.







(Biopremiär 9/3)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx