söndag 29 december 2013

Bio: Justin Bieber's Believe

Foton copyright (c) Nordisk Film
Biofilmrecension nummer 221 detta år. Ja, jösses. Årets sista. Och enda orsaken till att jag traskade iväg och såg den här filmen är förstås att jag ju gör mitt bästa för att recensera allt som har biopremiär i Malmö. JUSTIN BIEBER'S BELIEVE pressvisades inte och sedan kom julen emellan, så denna recension är aningen försenad - men det spelar förstås ingen roll, eftersom du som läser detta ju inte vill eller kommer att se filmhelvetet. Det ville inte jag heller när jag bänkade mig i salongen och utgjorde minoritet: A) man, B) vuxen.
JUSTIN BIEBER'S BELIEVE är en missvisande titel. Det är nämligen inte Justin Bieber som har gjort den här film. Nej, återigen är det Jon M Chu som varit framme. Chu gjorde även den förra filmen; JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER, som hade premiär i mars 2011. BELIEVE är exakt samma film en gång till. Här finns egentligen bara en skillnad. Okej, två, eftersom Bieber nu är 19 och tatuerad, men skillnaden jag åsyftar är den att dokumentärobjektet faktiskt uttalar sig den här gången. I NEVER SAY NEVER sa han ingenting; han intervjuades inte, det enda vi fick var oändligt många lovord från hans medarbetare.
... Fast vi ska vara tacksamma när Bieber inte uttalar sig. Grabbhalvan är osympatisk och äcklig; han framstår som en produkt tillverkad i en väloljad nöjesindustri. Allt han säger känns som författade repliker, hans "fina" åsikter känns inrepade, allting är tillrättalagt. Han är religiös, skenhelig, och ger ett helt igenom falskt och plastigt intryck. Precis som den musik han framför. Maken till intetsägande låtar får man leta efter. Jag tyckte att det var illa nog i ONE DIRECTION: THIS IS US 3D, men det brittiska pojkbandets låtar framstår som musikhistoriska milstolpar i jämförelse med det Bieber framför.
Stora delar av Chus film består av skrikande och gråtande fans. Unga tjejer, såklart. Det hade varit intressantare med en film om dessa töser. Hur blir man sådan? Varför? Det är ju helt sanslöst. Till och med i biosalongen satt det töser och grät och tjoade under visningen. Väldigt märkligt.
I den här nya filmen får jag veta att Justin Bieber är vänsterhänt och har en festligt barnslig, bakåtlutad handstil. En scen är riktigt bra: man har filmat inifrån Biebers bil när horder av tonårstjejer kastar sig över den och försöker slita upp dörrarna. Vi får också se en rolig Funny or Die-sketch i vilken Zach Galifianakis spöar upp Bieber med en livrem. Men den största behållningen är ett intervjuobjekt som heter Kuk Harrell. Ja, du läste rätt:
KUK HARRELL.
Fantastiskt namn. Men i övrigt består filmen enbart av producenter, musiker, vänner, familj och liknande som pratar om hur fantastisk Justin Bieber är. Biebers föräldrar ser ut som två strebers, morsan ser ut att vara tillverkad i plast även hon.
Nu finns det inte mer att säga om den här filmen. Se om KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK istället.








(Biopremiär 19/12)

-->



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx