tisdag 3 september 2013

Bio: One Direction: This Is Us 3D

Foton copyright (c) UIP Sweden
I vintras hade jag aldrig hört talas om One Direction. En god vän och kollega - som dessutom är yngre än jag - frågade på Facebook om någon kände till det här brittiska pojkbandet som tydligen är ohemult populärt. Det hade i alla fall inte jag. Och innan jag såg den här filmen hade jag faktiskt aldrig hört gossarna. För så är det ju idag: numera är det fullt möjligt att missa hitlåtar och populära artister. När jag växte upp var kanalerna i media så pass begränsade att det inte gick att undvika hitlåtar. Till och med på 1990-talet gick det att hänga med hyfsat och MTV visade fortfarande musik. Men numera finns det ohyggliga mängder artister jag bara känner igen från tidningsrubriker - jag har aldrig hört dem.
... Och detta har nog bara delvis att göra med att jag blivit gammal. För idag är det enkelt att att välja precis den underhållning man vill ha.
ONE DIRECTION: THIS IS US 3D hade premiär under Malmö Filmdagar och pressvisades inte. Jag fick gå på en ordinarie visning. Jag hörde att de två första föreställningarna på enorma Royal i Malmö var helt utsålda - men tydligen betades bandets hela fanskara av på dessa visningar. När jag såg filmen ett par dagar senare bestod publiken av mig och sex (6) tonårstjejer. Töserna suckade drömskt och fnissade nervöst. Jag gäspade.
Morgan Spurlock har regisserat den här filmen. Det låter ju lite konstigt. Tydligen hade han själv hört av sig och velat göra filmen, men frågan är varför. Spurlock har gjort riktigt, riktigt bra filmer, som THE GREATEST MOVIE EVER SOLD; hade han månne några baktankar med det här projektet? Planerade han att granska företeelsen pojkband?
Uppenbarligen inte. THIS IS US är nämligen inte mycket till dokumentär. Det här är bara levande idolbilder; en film för fansen - vilka uteslutande består av unga töser. Och Martin Scorsese och Chris Rock, vilka båda dyker upp under varsin minut. Filmen går i samma spår som JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER, vilket inte är en komplimang, och tankarna går även till den inte alltför lyckade THIS IS IT.
Jag visste förstås ingenting om One Direction. Jag fick inte veta alltför mycket när jag såg filmen. En av gossarna heter Niall Horan, vilket ät förstås är kul, och en annan heter Harry Styles. Horan och Harry och deras vänner - fniss! De brakar engelska med lite bonnig accent och två av dem verkar ha lite talfel.
Jag får veta att de fem medlemmarna tävlade var för sig i X Factor på TV, de vann inte, men Simon Cowell (som även producerat den här långfilmen) satte genast ihop dem till ett band och de fick visst miljoner fans på bara ett par dagar. Eller veckor.
I filmen får vi i glassiga bilder se hur de fem pojkarna flyger Jorden runt och uppträder inför skrikande och gråtande fans. Mycket mer än så får vi inte se. Bandet upptar 90% av filmen, få andra uttalar sig och intervjuerna med dessa är korta och intetsägande. Alla ställer upp i hyllningskören. Pojkarnas föräldrar medverkar; deras morsor är typiska bleka engelska tanter - med ett undantag, en av dem ser ut som en filmstjärna. De bor i typiska trista kåkar i HEM TILL GÅRDEN-miljö. Plötsligt köper en av bandmedlemmarna en lyxigare kåk i present till sim morsa. Sicken en!
Musiken de framför är osedvanligt slätstruken - den är verkligen enkelriktad. Inga låtskrivare intervjuas. Vi får inte heller några intervjuer med medlemmarna i bandet som kompar de fem skuttande gossarna. Av allt att döma är One Direction bara fem nickedockor det går att tjäna pengar på i väntan på nästa fenomen som småflickorna tycker är söta.
Horan och hans vänner tycker om att spexa och toka sig, fattas bara, och här och var har Spurlock klippt in sketchartade scener där det blir knasigt värre. Ibland klär gossarna ut sig och tokar till det på stan. Då plötsligt börjar det hela att närma sig de gamla Beatlesfilmerna. Och jag undrar varför de inte gjorde en film i den stilen istället - en crazykomedi om fem lustigkurrar som ibland spelar och sjunger.
Filmiskt sett är THIS IS US kompetent och slickat. Men jag tillhör förstås inte målgruppen. Jag är trettio år för gammal - och man. Jag blev uttråkad ganska omgående. Tråkigast är det när de uppträder. Jag vet inte riktigt hur jag ska betygsätta det här, men jag är snäll.
Tyvärr är detta inte en ny KISS MEETS THE PHANTOM OM THE PARK - den kanske bästa rockfilmen.







(Biopremiär 28/8)

-->



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx