tisdag 10 september 2013

Bio: Monica Z

Foton: Jonath Mathew © 2013 Stella Nova Film
Jag brukar säga att 1970 - give or take a few years - utgör ett slags gräns. Vi som är födda innan 1970 och var barn på 70-talet har ofta samma (populär)kulturella referensramar som våra föräldrar - och deras föräldrar. Vi fick ju liksom konsumera vad som stod till buds; videon slog inte igenom förrän 1980, kabel-TV några år därefter - jag skulle ljuga om jag hävdade att jag växte upp med ninja- och italienska zombiefilmer. Nej, jag växte upp med bland andra Monica Zetterlund utan att egentligen tillhöra hennes fans - inte då, när jag var barn. Hon figurerade i Hasse & Tages revyer och filmer, hon var med i TV-serier och framträdde i underhållningsprogram, och på den tiden såg alla allt som kunde tolkas som underhållning på TV. Först som vuxen konstaterade jag att hon var en cool brud på den tiden - då tyckte jag bara att hon var en tant som sjöng trista sånger.
Jag kan väl inte påstå att jag vet speciellt mycket om Monica Zetterlunds liv och karriär innan de sista tragiska decennierna. Jag minns speciellt när hon dog 2005 - jag satt i Cannes, kämpade med deadlines, och plötsligt uppstod kaos på redaktionen i Stockholm.
Jag hade en del förväntningar på den danske regissören Per Flys biopic MONICA Z. Jag är intresserad av tiden då den utspelar sig och av Monica Zetterlunds karriär, filmen verkade vara snygg, affischen är tjusig - och jag var nyfiken på Malmötösen Edda Magnasons (bördig från Island) på förhand hyllade gestaltning av titelrollen.
Edda Magnason är fullkomligt sensationell! Jepp: sensationell! Detta är hennes debutroll och hon är fantastisk. Ofta är hon så lik Zetterlund att man skulle kunna ta fel, hennes tolkningar av låtarna är utmärkta, agerandet övertygar - med ett undantag: den värmländska dialekten är det inte mycket bevänt med. Hon pratar något slags neutral dialekt. Kjelle Bergqvist gör hennes far och han pratar stockholmska. Men vad vet jag, han pratade kanske så i verkligheten, farsgubben?
I övrigt är tyvärr MONICA Z en ganska otillfredställande, slätstruken produkt - "pedestrian", som det heter på engelska; trivial. Peter Birro har skrivit ett manus som börjar i slutet av 50-talet (tror jag, årtalen anges inte) och hastar igenom ett tiotal år. En rad livs- och karriäravgörande händelser avverkas på ett alldeles för ytligt sätt. Zetterlund vantrivs i lilla värmländska Hagfors, där hon jobbar som telefonissa. Hon uppträder på Nalen och turnerar med Dompan (Fredrik Lindborg), får ett erbjudande om att uppträda i New York, där hon gör bort sig, kommer hem, lämnar Hagfors och slår igenom. Hon får ihop det med diverse personer; hon lever med Vilgot Sjöman (Oskar Thunberg), har en romans med en anonym amerikan, men vi förstår att den hon egentligen vill ha är den snälle basisten Sture Åkerberg (Sverrir Gudnason). Under resans gång trappas hennes alkoholproblem upp.
Det mesta av detta redovisas pliktskyldigast och alldeles för snabbt. Dialogen är ofta platt, i synnerhet den som är på engelska när hon är i USA. Många kändisar passerar revy - gestaltade av skådisar, förstås. Vid ett ställe tar Beppe Wolgers (Johannes Wanselow) med henne på en fest och där presenteras hon för Lena Nyman, Hasse och Tage, Povel Ramel och många andra - jag vet inte om denna fest faktiskt ägde rum i verkligheten; det känns som om alla i Nöjessverige var där. Vilgot Sjöman var enligt filmen en fantastisk torrboll. Kjell Bergqvist är mest Kjell Bergqvist i sin roll. Nu gillar jag förvisso Bergqvist - men ändå. Sverrir Gudnason spelar sin basist på precis samma sätt han gör alla sina roller. Alkoholpimplandet blir emellanåt nästan parodiskt, det pratas om att Zetterlund har ett behov att stå i centrum och älskas, men vi får aldrig någon förklaring till varför. Och vem är far till hennes dotter? Var håller han hus?
MONICA Z är hyfsat underhållande, miljöer och bilar är flotta, det är lite lustigt med alla kändisar, det är kul med några återgivna revynummer - men jag tycker inte att det här är speciellt bra. Vore det inte för Edda Magnason skulle nog filmen krascha - hon räddar filmen helt på egen hand. Hon är med i nästan varje scen, hon är en stjärna och borde rimligtvis tilldelas en guldbagge för prestationen.
Fast det finns förstås en risk att Magnason för all framtid kommer att vara synonym med Monica Zetterlund och inte accepteras i andra roller. Om hon nu kommer att fortsätta att skådespela.






(Biopremiär 13/9)

-->



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx