tisdag 16 juli 2013

Bio: Känn ingen sorg

Foton: Linda-Maria Birbeck ©2013 Acne Drama AB
Häromdagen läste jag en TT Spektra-intervju med Cilla Jackert, som skrivit manus till KÄNN INGEN SORG; den där "Håkan Hellström-filmen". I texten pratas det om Håkan Hellströms "låtskatt". Låtskatt? Jamen, för helsike - grabben slog igenom på 2000-talet. Hans karriär är förhållandevis kort. Låt vara att han är folkkär och gör succé i ALLSÅNG PÅ SKANSEN, men större delen av hans publik utgörs av gråtande tonårsbrudar.
Jag har ingen som helst relation till Håkan Hellström. Jag försöker komma på några låtar - och de enda som poppar upp är "Känn ingen sorg för Göteborg" och "Kom igen Lena". Det är allt. För mig är Håkan Hellström en käck göteborgare som iförd sjömanskostym sjunger falskt. Nyligen utsåg en svensk musiktidning en av Hellströms plattor till en av Sveriges bästa någonsin. Jösses! Hur tänkte de där? Och när det gäller svensk pop, är det ju Docenternas 80-talsproduktion som regerar. (Här får jag väl skjuta in att Joppe Pihlgren ju också sjunger falskt, men det är definitivt inget som stör) Det trevligaste med Hellström är väl det faktum att hans farsa var med om att starta upp Bokmässan i Göteborg.
Visst kan man basera en långfilm på en artists låtar. Men då måste det handla om artister som verkligen har en låtskatt. Cornelis, Taube, Bellman, Thore Skogman när det gäller svenskar. Okej, det lär nog funka med ABBA. För självplågare kan man säkert få ihop något av Gyllene Tiders och Tomas Ledins låtar. Men i fallet Håkan Hellström ...
Nu tror ni förstås att jag kommer att såga KÄNN INGEN SORG bara för att jag inte tillhör Håkan Hellströms fans. Nej då, så är inte fallet. Jag menar, jag gillade SPICE WORLD - utan att gilla Spice Girls! Och jag har egentligen inget emot Håkan Hellström, han verkar vara snäll. Nej, det finns andra, betydligt mer vägande skäl till att såga den här filmen. Det främsta skälet till att hacka på KÄNN INGEN SORG är att den är under all kritik! När jag och ett par kollegor lämnade pressvisningen tittade vi på varandra och sa "Hade ingen läst manus innan de spelade in filmen? Har ingen sett filmen innan den går upp på bio?".
För regin står Måns Mårlind och Björn Stein. Den här duon har tidigare gjort den ruttna STORM, den hånade TV-serien SNAPPHANAR, den amerikanska SHELTER, som jag inte sett och som släpptes direkt på DVD i Sverige, och senast gjorde de UNDERWORLD: AWAKENING, den sämsta filmen i UNDERWORLD-serien. De här två killarna är kända för att göra filmer med snygga bilder - men de kan verkligen inte berätta en historia. Och i fallet KÄNN INGEN SORG finns ingen historia att berätta.
Manuset ska visst vara baserat på Håkan Hellströms låtar; på miljöer, händelser och figurer ur texterna. Miljöerna är förstås göteborgska, men figurer och händelser känner jag inte till, och i den färdiga filmen är de grundare än grundast. Det här är bara en massa märkliga scener som staplats på varandra. Den röda tråden är tunn.
Adam Lundgren är Pål Gullberg, som bor hemma hos sin farfar (Tomas von Brömssen) i vad som förefaller vara Albert & Herberts hus. Påls föräldrar är döda. Pål vill inget annat än skriva- och framföra musik, men han lider av extrem scenskräck - när han känner folks blickar riktade mot sig, spyr han. Eller moonar. Eller gör annat konstigt.
Pål hänger med sina polare Johnny (Jonathan Andersson) och kickboxaren (eller är det MMA?) Lena (Josefin Neldén). Lena är hemligt kär i Pål, vilket hon inte vågar berätta för honom ("Kom igen, Lena!" säger hon till sig själv). På en klubb ser Pål den raffiga rockbruden Eva (Disa Östrand, som verkar imitera Megan Fox) uppträda med sitt band. Han blir genast kär i henne, spyr på henne och får spela trummor i bandet. Det sistnämnda går bra - så länge han uppträder med förbundna ögon.
Pål slits mellan Eva och Lena, farfar är besviken på slarvern till barnbarn som aldrig gör något vettigt, Johnny är involverad i skumma affärer, och någonstans hägrar en musikkarriär.
Låter det här ooriginellt och tunt? Det är inget mot vad det är! För att få det här intressant har man försökt göra filmen "häftig" - vilket snarare resulterat i att soppan blivit rejält konstig. Det här spretar hejvilt. Rollfigurerna bara finns där, som pappersfigurer. Händelserna är lösryckta och leder sällan någonvart. Vid ett tillfälle ska Pål med band spela på Evas mors bröllopsfest. Morsan görs av Marie Richardson och den nye maken är Reine Brynolfsson. Hon är en föredetta sångstjärna och diva, han är bara en otrevlig tölp. Paret förekommer bara på den besynnerliga bröllopsfesten, sedan försvinner de ur handlingen. Som så mycket annat. Påls farfar letar tydligen efter en ny dam via dejtingsajter och vid ett tillfälle äter han middag med Gunilla Nyroos, som han visst hittat på nätet. Men farfaderns situation görs det heller inte så mycket av. Här finns inga rollfigurer att bry sig om - med möjligt undantag för Tomas von Brömssen, som gör vad han kan med det tunna materialet.
Adam Lundgren går mest omkring och grimaserar och beter sig som om han är efterbliven. Jag funderar på om det är förstoringsglas i hans brillor, hans ögon ser märkligt stora ut. Mellan varven dricks det hela tiden sprit, det röks cigaretter och det knarkas. Ingen verkar jobba, men de har alltid pengar och alla verkar bo i skönt bohemiska lägenheter.
Filmfotot är glassigt, det gör sitt bästa för att framställa Göteborg på vackrast möjligast sätt. Men mest ser det ut som ett gäng reklamfilmer. En reklamfilm för Göteborg, som klippts ihop med kickboxarreklam för energidrycker och annat.
Filmen fick ursprungligen en 15-årsgräns, men denna sänktes till en 11-årsgräns efter att distributören överklagat. Distributören sa att de är mycket nöjda med sänkningen, eftersom de vill att så många som möjligt ska kunna ta del av "Håkan Hellströms magiska värld". Men om så är fallet - varför är den så våldsam? Varför är det så mycket knark? Detta är ingenting för elvaåringar - och yngre, som kommer i i vuxens sällskap. Filmen öppnar med en besynnerlig jakt genom Göteborg, där man först störtar in på sexklubben Wanda på Andra Långgatan, och sedan brister ut i ett våldsamt slagsmål på Järntorget. Det förekommer även ett blodigt - riktigt jävla blodigt - mord i filmen. Har Statens Medieråd varit utsatt för påtryckningar?
I bakgrunden i en scen utanför Bengans förekommer två A-lagare. Dessa spelas av Freddie Wadling och Ebbot Lundberg, vilket förstås är lite kul. Och vem är gatumusikanten som står brevid dem, om inte Håkan Hellström själv. Inga pris till dem som gissar att Hellström dyker upp i den käcka slutscenen och sjunger "Känn ingen sorg för mig Göteborg". (För övrigt låter en annan Hellströmlåt precis som ledmotivet till FAMILJEN MACAHAN!)
Jag har ingen aning om hur filmen kommer att tas emot av publiken. På pressvisningen dök det upp ett gäng kritiker (eller?) jag aldrig sett tidigare. Samtliga tjejer. Och varje gång Håkan själv dök upp, stönade de "Åååååh!". Det räcker kanske för att detta ska bli en succé.
Själv tycker jag att det här är genant. Det här är riktigt dåligt. Jag skrattade till ett par gånger där det var meningen att man skulle skratta, men Mårlind och Stein är inga humorister, och som drama funkar det inte alls. Stora delar av filmen undrade jag vad det var jag satt och tittade på.
Det här är inte SEAN BANAN-dåligt, men KÄNN INGEN SORG får UNDER DITT PARASOLL och DRRA PÅ - KUL GREJ PÅ VÄG TILL GÖTET att framstå som filmhistoriska milstolpar.
Vilket de å andra sidan ju faktiskt är.







(Biopremiär 19/7)






0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx