Bio: Underworld: Awakening

Foton copyright (c) Sony Pictures Entertainment

UNDERWORLD: AWAKENING, den fjärde filmen i serien, är den första jag såg på bio. Jag kommer ihåg att jag såg den första på DVD hemma hos en kompis. Jag minns i stort sett ingenting av den, mer än att Kate Beckinsale var läcker i sin latexoutfit, och att varulvarna – och varulvsförvandlingarna – var rätt kackiga. En bit in i filmen sa vi ”Vaffan är det egentligen vi tittar på?” och en stund senare somnade en kille i fåtöljen.

Den andra filmen såg jag ensam hemma, jag har för mig att jag tyckte att de var bättre än den första, men jag minns absolut ingenting av den. Den tredje filmen (som jag recenserar HÄR) gick inte upp på bio i Sverige. I den hoppade man tillbaka några hundra år och berättade bakgrundshistorien. Kate Beckinsale skippade den här filmen och Rhona Mitra (som är lätt att förväxla med Beckinsale, men är lite sexigare och tuffare) innehade den kvinnliga huvudrollen. Men jag minns absolut ingenting.
Nå.

UNDERWORLD: AWAKENING pressvisades inte i Malmö, så det blev till att se den under helgen. Det var ganska ödsligt i salongen på 21:25-visningen på söndagskvällen. 15-20 pers hade begett sig dit. Men jag ska inte klaga, jag vill helst sitta ensam i biosalonger. Inga som snackar och äter popcorn.

För regin står den här gången den svenska duon Måns Mårlind och Björn Stein. De slog igenom med filmen STORM – en riktigt usel film, som en del verkade gilla eftersom den inte såg ut som andra svenska filmer. TV-serien SNAPPHANAR blev rätt utskrattad, och den amerikanska debuten SHELTER släpptes knappt någonstans, i Sverige förpassades den direkt till DVD. Av någon anledning fick de dock förtroendet att göra detta nya kapitel i UNDERWORLD-serien.

… Och det finns inte så mycket att säga om detta. Kate Beckinsale är tillbaka som hämnarvampyren Selene. Kriget mellan vampyrer och lykaner (som de kallar varulvarna) rullar vidare. Efter en massa action i början, dödas (eller?) Selenes älskade Michael, som är en vampyr- och varulvshybrid. Selene fångas och fryses ner. Tolv år senare tinas hon upp och upptäcker att saker inte är som förr. Världen har blivit ännu mer dystopisk och betonggrå, lykanerna är i det närmaste utrotade, och på laboratoriet där Selene hamnat försöker man ta fram ett botemedel mot vampyrepidemin. Eller vad de nu sysslar med. Det dyker upp en liten flicka som visar sig vara Selenes okända dotter.

Selene hittar några vampyrer som gömmer sig i underjorden, en av dem är visst polis. En annan polis – som inte verkar vara vampyr – hjälper Selene. Det dyker upp lykaner och slutligen måste man tampas med en gigantisk sådan; slutbossen om detta vore ett spel.

Keep it simple. Den är en regel alldeles för många actionfilmmakare glömmer bort. Ser man en actionfilm, ska man inte behöva sitta och undra vad som försiggår. Nu är förvisso handlingen i UNDERWORLD: AWAKENING rätt simpel, men filmens universum, storyn om vampyrer och varulvar är en rejäl soppa. Det är alltid illa när filmer inleds med en berättarröst som återger en komplicerad – eller inte komplicerad – bakgrund, istället för att låta filmen själv berätta det nödvändiga under handlingens gång.

Filmen är packad med action. Det är action mest hela tiden. Folk slåss, skjuter och blod sprutar och kroppsdelar flyger omkring. Det är så mycket action att jag snabbt började tycka att det var tråkigt och längtade efter lite dialog. När det senare bjuds på ett par längre dialogdrivna scener, visade de sig vara ännu tråkigare. Dessutom är filmen gravallvarlig. Här finns inte tillstymmelse till humor – åtminstone inte medveten sådan. Fast en scen blev omedvetet festlig: när Selene kravlar ur sin frösabox på labbet, är hon naken. Men de ryker från kolsyreis, så vi får aldrig se The Naughty Bits. Och tänk, på en hylla alldeles intill frösaboxen ligger hennes latexoutfit! Så snällt av forskarna att låta den ligga där i tolv år.

Det är lätt att jämföra UNDERWORLD-serien med RESIDENT EVIL-serien. Kvinnlig hjälte, dystopisk framtid, monster har tagit över, onda företag härjar vilt, och handlingen blir alltmer komplicerad, invecklad och besynnerlig för varje film. Fast RESIDENT EVIL-filmerna tycker jag är bättre. De är dessutom försedda med Milla Jovovich, vars glimt i ögat gör att filmerna inte känns så jönsigt gravallvarliga.

En betygsetta ligger faktiskt väldigt nära här. Så tråkig och ointressant är UNDERWORLD: AWAKENING. Men det blir en tvåa trots allt. För jag kan inte säga annat än att Kate Beckinsale är läcker som Selene. Hubba-hubba. Men hon är även rätt osympatisk – hon dödar folk till höger och vänster hela tiden, och i många fall får jag intrycket att hennes offer inte tillhör ”de onda”, utan bara råkar vara på fel plats vid rätt tillfälle.

Karaktärsskådespelarna Stephen Rea och Charles Dance skänker lite klass åt tillställningen, och de skrattade säkert hela vägen till banken.

Att filmen är i 3D märks inte så mycket och ofta rör sig Selene i slowmotion. CGI-varulvarna ser knappast övertygande ut och förstärker känslan av TV-spel.

En polis gör Volvo och i en närbild ser vi att bilen har svensk nummerskylt.

(Biopremiär 16/3)

<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//

https://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js