måndag 3 juni 2013

Bio: Trance

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Jag har problem med att hålla isär Guy Ritchie och Danny Boyle. Jag vet inte varför. Jag måste alltid tänka efter. Vem är vem? Okej, Ritchie är han som var gift med Madonna, Boyle gjorde TRAINSPOTTING.
Jag kollade upp vad jag skrivit om Boyles senaste filmer - jag minns nämligen inte riktigt vad jag tyckte. Eller så minns jag fel. Hans förra film, 127 TIMMAR, gav jag visst en trea. Jag minns den som rätt trist. SLUMDOG MILLIONAIRE, vilken Boyle Oscarbelönades för, gav jag en fyra, vilket överraskar mig. Jag mins inte så mycket av den, alltså gjorde den inget intryck på mig. SUNSHINE har jag inte sett, MILLIONS såg jag, men den har jag förträngt.
Jag gissar att även TRANCE så småningom kommer att låsa in sig i ett litet rum i min hjärna. Återigen handlar det om en film som inte gjorde något större intryck på mig. Men - filmen innehåller en grej som kanske gör att den blir ihågkommen ändå. Och som ser till att Sharon Stone kommer att få konkurrens på freeze frame-fronten.
I TRANCE spelar James McAvoy auktionsförrättaren Simon, som under en kupp där en tavla stjäls tappar minnet. Simon minns inte var han gömt tavlan. Hårdföra gangsters ledda av en som heter Franck (Vincent Cassel) kan inte få Simon att minnas med våld, så en hypnotisör; Elizabeth (Rosario Dawson), anlitas. Hon gör en hypnotisk gest och tränger in i Simons undermedvetna.
TRANCE är ibland en film som är lite för smart för sitt eget bästa, lite för twistad. Stora delar av filmen utgörs av vad Simon upplever under hypnos; dröm och verklighet varvas friskt, är det vi ser det faktiska händelseförloppet eller inbillning, och så vidare. Sådant här har vi ju sett förr. När pusselbitarna faller på plats i slutscenerna visar det sig att storyn egentligen var helt annorlunda än vi trodde - vilket inte kommer som en överraskning.
Nackdelen med sådana här historier där man inte vet om det vi ser på bioduken faktiskt sker eller om det bara är en dröm, är att det blir svårt att engagera sig. Vad som helst kan hända.  Och det är lite tråkigt.
Men efter ett tag; kanske halvvägs in, kommer jag på mig med att tycka att det här är rätt bra ändå. Eller åtminstone helt okej. Filmen blir även överraskande våldsam och blodig mot slutet, vilket kanske är lite onödigt. Jag skrattade högt när en av rollfigurerna få halva huvudet bortskjutet, men fortsätter att prata med Simon (ja, det är en dröm).
Det här är även en väldigt snygg film. Flott foto, intressanta bildkompositioner. I flera scener reflekteras personerna i ett antal små speglar och annat, antagligen för att understryka berättelsens - och minnets - splittrade struktur.
Och så har vi då den här grejen som kommer att få miljoner att trycka på pausknappen så snart filmen finns tillgänglig på DVD (eller redan nu, då den antagligen redan finns ute på nätet). TRANCE är nämligen - och antagligen - den enda filmen någonsin i vilken hjältinnans rakade sköte utgör An Important Plot Element! Jodå. I två korta scener, under ett par korta sekunder, visar Rosario Dawson upp sig i all sin prakt, och i närbild. Och dessa sekunder fyller en funktion. Och det är Goyas fel.
Som sagt: TRANCE är helt okej, men den känns som något slags mellanfilm. Med undantag för Rosario Dawsons private parts är detta lättglömt. Lika lättglömt som platsen där tavlan gömts. Om tio år ska jag låta mig hypnotiseras för att komma ihåg TRANCE.






(Biopremiär 5/6)






0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx