onsdag 9 februari 2011

Bio: 127 timmar

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Ni som gillade att se Ryan Reynolds instängd i en låda i en och en halv timme i BURIED kommer kanske även att uppskatta det här: James Franco instängd i en trång kanjon i en och en halv timme.
Baserad på en sann händelse, spelar Franco den unge äventyraren Aron Ralston, på vars bok filmen bygger. Ralston är en en sådan där hurtig Göran Kropp-typ, som gärna åker ut i öte bergslandskap för att ensam klättra omkring och ha sig.
Javisst, detta är ännu en film i genren "De får tammefan skylla sig själva, de jävlarna!". Filmen börjar med att den livfulle Ralston kör ut till Blue John Canyon i Utah, där han glatt skuttar omkring bland klipporna.
Han träffar på två
unga
brudar
som han badar med i en grotta, men när dessa två slutligen beger sig av hemåt, fortsätter Ralston - som aldrig meddelar någon hemma var han befinner sig - ensam åt andra hållet.
...Och plötsligt trillar han ner i ett smalt schakt. Inte nog med det: en stenbumling rasar ner och klämmer fast vår käcke bergsklättrares högra arm. Jaha, där sitter han, förstår ni, och kan inget annat.
Ralston videofilmar sig själv, men vattnet börjar ta slut och han tänker tillbaka på sitt liv och uppväxt, och snart börjar han även hallucinera. I brist på annat dricker han sitt eget piss. Det är fullkomligt omöjligt att komma loss och någon hjälp går inte att få. det återstår bara en sak att göra, så den gode Ralston plockar fram en för ändamålet alldeles för liten kniv.
James Franco är Oscars-
nomi-
nerad för sin huvudroll. Om han är värd det? Ja. Nej. Äh, jag vet inte. Han gör ett bra jobb, dock.
Alla flashbacks och hallucinationer har dock en tendens att bli lite jönsiga. De är rätt pretentiösa  och skrattretande. Treat Williams spelar farsan.
Danny Boyle är förresten regissör och filmen innehåller en lång, utdragen scen som är något av det mest fysiskt smärtsamma jag sett på bio. Ja, om ni inte redan vet om vad som händer i filmen, kan ni ju enkelt räkna ut det. Det är en scen endast för härdade.
Men inget av detta hade hänt om Aron Ralston betett sig som vettigt folk och stannat hemma, istället för att ensam jazza runt i djungeln. Sådana som han får allt skylla sig själva när de råkar illa ut.
Nu har jag i alla fall sett 127 TIMMAR och jag lär knappast se den igen. 





(Biopremiär 11/2)

2 kommentarer:

Fredrik sa...

hm Jag blev inte sugen på att se filmen. Inte på grund av det du skriver, utan på grund av handlingen. Jag tänker inte se den där björnfilmen med han som dog heller. Jag känner att, hey, det finns zombifilmer jag måste se. 8)

Men jag är förvirrad... Är Åsa Nisse bättre än four lions alltså? Då måste jag ju se båda filmerna... Vilka lyxproblem. 8)

Tack, igen, för en bra blogg!

Pidde Andersson sa...

Vi var faktiskt ett litet gäng som inte alls tyckte om FOUR LIONS efter gårdagens pressvisningen - av de recensioner jag läst är det lätt att få intrycket att den är unisont kritikerhyllad. Jag tyckte bara den var inkomopetent och misslyckad.
Det var många sura miner från pressen när Åsa-Nisse slutade idag. Det var nästan bara jag som tjoade och tyckte det var en tjofräsrulle!

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx