tisdag 16 april 2013

Bio: Paradis: Tro

Foton copyright (c) TriArt Film
Avdelningen för oformliga, svampiga, österrikiska fruntimmer:
Jaha, då var det dags igen. Andra filmen i Ulrich Seidls trilogi om kvinnor, semestrar och längtan efter kärlek. Första delen var den uppmärksammade PARADIS: KÄRLEK om västerländska kvinnor som åker till Afrika för att köpa sex av strandpojkar. Mitt bestående intryck av filmen är dock blekt, dallrande fett. Seidl ägnade alldeles för mycket tid på att filma sina bedagade huvudpersoner i avklätt tillstånd. Hu!
I PARADIS: TRO är temat religion och filmen öppnar med att huvudpersonen Anna Maria (Maria Hofstätter) kommer hem till sin fula, tradiga lägenhet, knäböjer framför ett stort krucifix på väggen, tar av sig på överkroppen så att fläsket väller fram, och så piskar hon sig själv på ryggen. Hon är nämligen djupt, djupt religiös, denna Anna Maria. Fast det har hon tydligen inte varit så länge, det är först på sistone hon hittat tillbaka till sin tro.
Hon jobbar som röntgenläkare men går på semester alldeles i filmens början. Och vad ska detta fruntimmer ha för sig under sin lediga tid? Jo, hon ska missionera. Med en stor madonnafigur i famnen traskar hon runt och knackar dörr och kräver att få be tillsammans med diverse löst folk. Hur hon väljer ut de hon besöker förstod jag inte; det är bara samhällets utslagna hon hälsar på.
Då plötsligt kommer hennes man (Nabil Saleh) hem efter att ha varit borta i flera år. Inte nog med att gubben är rullstolsburen efter en olycka - han är även egyptisk muslim! Hur de här två träffades en gång i tiden kan man ju undra. Ännu konstigare är det att de gifte sig. Men tydligen var Anna Maria annorlunda förr; maken klagar på att hon förändrats - och enbart till det sämre. Bråken blir många, ibland urartar det till slagsmål.
Anna Maria är verkligen en avskyvärd människa. Hon lever helt och hållet för sin tro, allting är syndigt, hon är självisk och elak - och för en gångs skull är den stackars muslimen den enda vettiga människan. han vill bara ha det bra och vara lycklig. Anna Maria älskar bara Jesus, hon älskar honom så mycket att hon vid ett tillfälle slickar på en av sina Kristusstatyetter och onanerar med ett stort krucifix.
Ulrich Seidl anses vara en provokatör. Jag har ingen aning om hur kristna eller andra religiösa ser på det här. Som numera ofta är fallet i filmfestivalfilmer som den här (PARADIS: TRO vann juryns pris i Venedig) har det slängts in en direkt spekulativ scen: Anna Maria är på väg hem en mörk kväll, när hon oväntat hör stönanden från en park. Hon smyger iväg mot ljuden - och får se en hel packe människor som har gruppsex. På riktigt. Hardcore. Feta, äckliga män gangbangar bedagade brudar. Jag gissar att Seidl letat upp Wiens lokala porrskådisar. Även om scenen fyller en funktion i filmen; den understryker Anna Marias uppdämda sexuella behov, så är det självklart ren och skär spekulation med avsikt att bli en snackis. "Whoa, de gör det på riktigt!". Billig marknadsföring. Scenen hade funkat lika bra, kanske till och med bättre, om det hela bara antytts. Och hade en likadan scen förekommit i en kommersiell underhållningsfilm hade den förstås fördömts.
Det är svårt att provocera mig med sådant här. Jag kan bli provocerad när obegåvade typer får en massa bidragspengar för att göra amatörmässiga skitfilmer bara för att de råkar ha rätt innehåll och budskap, jag provoceras inte av sex, våld och religion. Ulrich Seidl är ingen obegåvad amatör och PARADIS: TRO är ingen skitfilm. Det är en intressant film. Dock tycker jag att den alldeles för ofta blir provocerande påfrestande. Alldeles för många scener är uppbyggda på samma sätt: Seidle har satt upp sin kamera i ett rum och i en enda lång statisk tagning verkar skådespelarna improvisera. Och det håller på åt helvete för länge. En scen i vilken Anna Maria försöker missionera hemma hon en sunkig gubbe är förvisso rätt rolig, men den borde ha klippts ner rejält. I en annan scen missionerar Anna Maria hemma hos en fläskig, alkoholiserad ryska som bara vill dricka öl och slåss, och scenen där de bråkar och brottas i hennes kök slutar aldrig. I princip skulle filmen kunna hålla på hur länge som helst, många scener känns inkastade. När filmen väl slutade efter drygt två timmar kände jag mig ganska sliten.
Den tredje och sista filmen i den här sviten heter PARADIS: HOPP. Den visas nu på Köpenhamns filmfestival. När den får svensk premiär har jag ingen aning om.
Jag ber om ursäkt om någon blir upprörd och provocerad av att jag har mage att skriva att jag har problem med oformliga, fläskiga, bleka, svampiga människor. Men så är det. Oavsett kön.







(Biopremiär 12/4)



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx