onsdag 6 februari 2013

Bio: Paradis: Kärlek

Foton copyright (c) TriArt Film
Jag har grunnat en del på hur jag ska formulera den här recensionen. Vad jag ska skriva. Det här är nämligen en film som anses vara "stark". Tung. Kontroversiell. Och det enda jag tänker är att det föreligger risk att min recension blir betydligt mer kontroversiell än filmen. Åtminstone och jag skriver precis vad jag tycker och tänker. Därför ska jag försöka att lägga band på mig.
Jag kikar på den österrikiske regissören Ulrich Seidls filmografi och konstaterar att jag faktiskt sett hans förra film; IMPORT EXPORT. Jag såg den i Cannes, men jag minns absolut ingenting av den. Bortsett från slutet. Av Seidls övriga filmer har jag inte sett något alls, även om jag känner igen titeln HUNDDAGAR.
PARADIS: KÄRLEK visades också i Cannes (och alldeles nyligen på Göteborg Film Festival), och filmen är den första i en trilogi om kvinnor, semestrar och längtan efter kärlek.
Dokumentärer och spelfilmer om ensamma karlar, ofta desperata sådan, som åker till exempelvis Thailand för att knulla runt och svina sig finns det många. Det är ju det som oftast debatteras. Svinaktiga män. Riktiga kräk. Eller patetiska män. Som betalar för lite ömhet. Ulrich Seidls film handlar nästan om detta. Skillnaden är att PARADIS: KÄRLEK har kvinnor i de centrala rollerna.
Margarete Tiesel är Teresa, en österrikisk kvinna i 50-årsåldern. Hon lever ensam med sin tonåriga dotter, som mest verkar trött på tillvaron hemma. Men det är uppenbarligen även Teresa. Hon reser därför till Kenya, där hon ska leva som en "sugar mama" i paradiset. Hon ska partaja och ragga unga afrikaner att ha sex med. För pengar.
Fast det går inte riktigt som planerat. Teresa träffar genast på en ung man, men han vill plötsligt ha mer och mer pengar. Han vill ha pengar till sin fattiga syster och hennes sjuka barn. Och ungens lärarinna ska visst också ha pengar. Teresa träffar en ny snubbe, men efter att han flera gånger sagt att han älsk
Seidls film ger ofta ett närmast dokumentärt intryck. Långa tagningar, ofta med statisk kamera, och jag får intrycket att skådespelarna improviserar mycket.
Men det här ser även ut som en film man kan hitta på Den Konstiga Hyllan på Taboo eller Grottan. En film för de som har lite bisarr porrsmak. Filmen innehåller väldigt mycket sex och naket - och här och var blir det "Near X", som det heter. Jag satt konstant och undrade hur långt de skulle gå. Om man skulle få se aktörerna sätta på varandra på riktigt. Flera gånger är det bra nära.
Fine. Inget fel i det.
Men nu är det så här, att Margarete Tiesel är en ... ähum ... stor kvinna. Hon är en blek fläskhög, en dallrande blob, och hon ser ut som Inger "Pippi" Nilsson i ansiktet. Huga! För att citera publiken när folkparksföreståndare Gotthard Lindemans fru strippade: "Klä på'na! klä på'na!".
Vågar jag skriva detta? Utan att få några rabiata aktivister på mig? För det blir värre:
Teresa fyller år. Hennes tre österrikiska kompisar kommer på besök för att festa. Med sig har de en ung kille som varken pratar engelska eller tyska. Det är meningen att han ska strippa och sedan ska de ha sex, hela högen. De tre kvinnorna som kommer är precis lika skitfeta och fula som Teresa. Och de kastar kläderna. Jösses. "Fan vad TYSKT!" tänkte jag, när dessa späckhuggare vaggade fram över duken. Den unge afrikanen klär av sig naken och dansar, och en av kvinnorna knyter en rosett på hans pillesnopp. Men det spelar ingen roll hur mycket tanterna drar i- och pussar hans organ, han kan inte få upp den; så efter att ha hållit på ett bra tag, ger de grabben stålar och kastar ut honom.
Men tacka fan för att han inte fick upp den! Hade jag stängts in tillsammans med fyra, groteska, tysktalande jättetanter, hade jag försökt fly. Ulk!
Tillvaron i denna kenyanska semesterort verkar vara väldigt vissen. Lägenheten Teresa hyrt är vissen, de lägenheter killarna hon raggar upp bor i än mer vissna hem. Barerna som frekventeras är fruktansvärt vissna och sunkiga. Jag gillade i synnerhet ett riktigt, riktigt visset band som iförda zebrakostymer spelar en vissen, småfalsk version av "La Paloma". Saxofon ingår.
Det är en ful film, det här. Lika ful som sitt innehåll; som berättelsen, vilket är passande. Lång är filmen också, två timmar. Och - det är rätt tråkigt. Det är kanske mig det är fel på, men jag blev inte upprörd av filmen, jag blev inte engagerad. Kanske lite fascinerad. Men som sagt: jag satt mest och undrade hur långt de skulle gå i sexscenerna. Och jag blev nog lite paralyserad av åsynen av de groteska österrikiskorna. Teresa känns tragisk och patetisk. Men det gör även männen som utnyttjar henne. Rättare sagt; de utnyttjar varandra.
Jag undrade även om de afrikanska aktörerna var medvetna om vad det är för typ av film. En del av dem ser lite vilsna ut. Men de verkar inte ha några problem med att dra ner brallorna och visa talangen.
Jag kan inte påstå att jag längtar efter PARADIES: GLAUBE och PARADIES: HOFFNUNG, som de övriga två delarna heter i original.







(Biopremiär 8/2)



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx