fredag 7 september 2012

Bio: Hope Springs

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Nu har det hänt igen. Senast det hände var nog när jag såg Mike Leighs MEDAN ÅREN GÅR. På något märkligt sätt kände jag mig för ung! Majoriteten av dagens filmer vänder sig främst till de som är yngre än jag, vilket förstås inte hindrar mig från att uppskatta dem. Men i fallen MEDAN ÅREN GÅR och HOPE SPRINGS har jag en känsla av att jag skulle uppskatta dem mer om jag vore 15-20 år äldre än jag är - om jag vore i samma ålder som huvudrollsinnehavarna Meryl Streep och Tommy Lee Jones.
HOPE SPRINGS lanseras som en romantisk komedi, men i realiteten är detta ett lättsamt drama med komiska inslag. För regin står David Frankel, som gjorde DJÄVULEN BÄR PRADA, även den med Streep. Streep och Jones är Kay och Arnold, vars äktenskap gått i stå efter 30 år. Arnold ser numera Kay mest som en person han bor tillsammans med; någon som lagar mat åt honom när han kommer hem från jobbet och kanske kastar något skitord till. De har separata sovrum och han sitter ofta och slumrar framför TV:n. Kay vantrivs något enormt och tycker att det är dags att göra något åt deras relation.
Därför bokar hon tid hos äktenskapsterapeuten dr Feld (Steve Carell), som huserar i en idyllisk stad i New England - och detta gör Kay utan att tillfråga Arnold. Arnold tycker att det är en synnerligen dålig idé, det är fullkomligt onödigt, och extra korkat är det att då är dyrt och att de måste flyga för att komma till mottagningen. Men han ger med sig och följer motvilligt med.
Dr Feld ger Kay och Arnold olika uppgifter, vilka de har problem med att genomföra. Bara en sådan sak som att sova i samma säng som sin fru känns svårt för Arnold, som hellre vill läsa sin golftidning. Men de två gör förstås framsteg och det hela leder föga överraskande fram till ett lyckligt slut.
På flera sätt känns HOPE SPRINGS väldigt amerikansk. Hela den här grejen med att gå i terapi upplever jag som en typisk amerikansk pryl; var och varannan amerikan (med pengar) går regelbundet till en psykolog, känns det som. Av någon anledning. Vissa svenska Stureplanskändisar drar till med psykologbesök ibland som något slags statusmarkering, men jag har svårt att relatera till företeelsen. Och då har jag ändå en tvättäkta psykolog i bekantskapskretsen. Jag har även svårt att relatera till Kay och Arnolds mossiga och klyschiga förhållande, som känns som hämtat från 1950-talet eller tidigare. Men vad vet jag, det finns kanske massor av äktenskap ute i världen som ser ut precis såhär. Filmens slut känns som den amerikanska drömmen som går i uppfyllelse.
Spoiler!
Men trots dessa invändningar ska jag inte sticka under stol med att jag tycker att HOPE SPRINGS är en trivsam film. Det går alldeles utmärkt att se den tack vare dess skådespelare. Streep och Jones är självklart bra, och Jones är sympatisk och rolig trots - eller tack vare? - sin trubbighet och gubbighet. Steve Carell är nertonad och inte rolig alls - han är en terapeut, varken mer eller mindre.
Vore jag 60+ är det möjligt att jag tyckt att detta är höstens stora date-movie.






(Biopremiär 7/9)





0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx