torsdag 9 augusti 2012

Bio: Total Recall

Foton copyright (c) Sony Pictures Sverige
Alldeles i början av 1980-talet började jag att som nybakad tonåring engagera mig i science fiction-fandom. Bland annat gick jag med i SFF (Sveriges Fanzine-Förening - eller Stocksunds Fanzine-Förening!), som skickade ut buntar med fanzines varje månad. Jag tror att det var i det första utskicket från jag fick dem som ett osannolikt tjockt nummer av Göteborgs Faanvheckliga ingick. Det hade en teckning föreställande Philip K Dick på omslaget och innehöll även en artikel om Dick, som gått och dött. Och jag hade förstås ingen aning om vem Dick var. Jag läste att han skrivit storyn som blev BLADE RUNNER, en film jag då inte hade sett. Jag gick säkert till biblioteket och lånade några böcker av Dick. Vad säkert är, är att jag köpte - och läste - "Glimmungs värld", som släpptes som Nova Science Fiction-pocket 1983.
Men novellen "We Can Remember It For You Wholesale" har jag aldrig läst. Därför kunde jag inte jämföra Paul Verhoevens filmatisering TOTAL RECALL, när den kom 1990.
1990. Herregud, är TOTAL RECALL så gammal? 22 år? Jag minns ju när jag såg den. På sedan länge hädangångna Spegeln i Helsingborg. Och jag minns hur förbannad jag var på alla fula censurklipp i filmen. Det här fick vi inte se:

Slagsmål med kroppsbenknäckningar.
Slagsmål kvinna-man;skrev o ryggsparkar.
Massaker i rulltrappa.
Missh;kvinna sparkar man i skrev o huvud
Slagsmål mellan två kvinnor.

Trots detta minns jag hur en filmkritiker på P3; någon tant, klagade på hur otroligt våldsamt det var och att filmen egentligen var bra och intressant, men att actionscenerna förstörde filmen. Själv köppte jag för  dyra pengar en oklippt VHS-kopia via Gula Tidningen. Den var väldigt suddig, inspelad på en biograf, och när förtexterna rullade, skanderade publiken "Arnold! Arnold!".
Nu är det några år sedan jag såg Verhoevens TOTAL RECALL, men jag gillar den. Filmen har rätt kackiga make upp-effekter av Rob Bottin, det tyckte jag redan 1990, men som bombastisk fetaction med 80-talsstuk är filmen utmärkt. Och som bekant är alla filmer med Arnold Schwarzenegger bra - utom JUNIOR. TOTAL RECALL är dessutom fylld av andra bra människor; här finns Ronny Cox och Michael Ironside, och Sharon Stone är Arnolds slemma fru, som Arnold skjuter i huvudet efter att hon påpekat att de ju faktiskt är gifta. "Consider that a divorce!" säger Arnold. Jerry Goldsmith bidrog med pampig filmmusik.
Det kändes rätt märkligt när jag såg UNDERWORLD-regissören Len Wisemans nya version av TOTAL RECALL. Det är väl fel att kalla den för "remake", eftersom den liksom Verhoevens film är en tolkning av en novell. Trots ett stort antal skillnader, kändes det som om jag såg samma film en gång till - fast sämre. Specialeffekterna är bättre den här gången, betydligt bättre, men det är väl det enda. Och att resultatet blev som det blev torde bero på att det är just Wiseman som ligger bakom. Precis som UNDERWORLD-filmerna, är det här sterilt och könlöst. Snyggt förpackat, men oengagerande. Det påminner om en direkt-på-DVD-film från, tja, NU Image med alldeles för hög budget.
Den här gången är det Colin Farrell som spelar fabriksarbetaren Douglas Quaid, som går till det mystiska företaget Rekall för att få minnen inplanterade i hjärnan som något slags semester. Där går något snett och hans gamla, förträngda minnen väcks till liv och det visar sig inte bara att han egentligen är hemlig agent, utan även att hans väna hustru (Wisemans fru Kate Beckinsale) inte alls är hans fru, utan en skjutglad skurk anlitad för att hålla koll på honom.
Quaid flyr, den onda hustrun och en massa robotar jagar honom, Jessica Biel dyker upp som Quaids före detta kollega och flickvän och hjälper honom, och de letar upp rebelledaren Mathias (Bill Nighy gör ett phone in-performance) för att kunna sätta dit den illasinnade pampen Cohaagen (Bryan Cranston) och stoppa dennes onda planer.
Till skillnad från i Verhoevens film åker de aldrig till Mars. I stället håller de sig i storstaden på Jorden, och eftersom filmen bygger på en berättelse av Dick, har man försökt göra världen lite BLADE RUNNER-lik. Mycket asiater med paraplyer, mycket mörker. Staden är klaustrofobisk, det är mycket folk i bild samtidigt, alla trängs.
I och för sig gillar jag Colin Farrell, men han är ju ingen Arnold Schwarzenegger, och precis som Verhoevens film, är detta i första hand en actionfilm. Det är en väldig massa action. Koreograferade shoot-outs. Slow-motion. Men nu är det här en PG-13-film, så det är inget blod, i alla fall nästan ingenting. Och bara en svordom (Beckinsale säger filmens enda "Fuck"). Det skjuts och slåss, men man är långt ifrån den första filmens enastående excesser. Och medan jag tittade på den här nya filmen, såg jag scenerna ur den tidigare framför mig och jag hörde Goldsmiths musik.
TOTAL RECALL är märkligt tråkig. Någonting är fel när man ser en actionfilm - en som dessutom levererar på actionfronten  - och man tycker att det är tråkigt. Så här tråkigt under en actionfilm har jag inte haft sedan UNDERWORLD: AWAKENING. One-liners finns här inte heller så många. Kate Beckinsale och Jessica Biel är två kalaskex, men lite trista.
Vore jag Colin Farrell hade jag gått till Rekall och bett dem plantera in minnen av Schwarzenegger som Quaid.







(Biopremiär 8/8)


3 kommentarer:

ctail sa...

Eftersom nästan ingen verkar ha läst novellen vill jag bidra med informationen att filmen (den förra, och även denna verkar det) konsumerar nästan hela novellhandlingen ganska tidigt. Novellen slutar med en twist just efter att Douglas Quail [sic!] mints att han faktiskt varit på hemligt uppdrag på Mars, precis som i minnet han beställt. (Agentorganisationen vill döda honom, men han övertygar dem om att istället plantera in ett ännu mer spektakulärt minne för att överskugga det gamla, vilket, föga förvånande kanske, också visar sig råka vara sant.) Resten av handlingen är utbyggnad av filmförfattarna, om än med ganska god känsla för vad som brukar och bör förekomma i en PKD-historia.

Pidde Andersson sa...

Tackar mjukast för denna information!

ctail sa...

Nu när jag äntligen kommit mig för att se den här vill jag hävda att det inte alls är fel att kalla detta en remake. Nästan allt är hämtat från den gamla filmen, och mesta av det kommer inte i sin tur från novellen. Det finns faktiskt inget här som tyder på de nya filmmakarna ens läst novellen. Det enda jag tycker den här filmen tillför är en snyggare scenografi, till vilket man nästan kan räkna skådespelarna. Hur kan man ens få för sig att försöka låta Kate Beckinsdale ersätta både Sharon Stone och Michael Ironside!

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx