onsdag 20 juni 2012

Bio: Rock of Ages

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Jag visste faktiskt inte om att ROCK OF AGES är en musikal när jag bänkade mig på pressvisningen. Jag trodde att filmen, liksom till exempel BURLESQUE, skulle vara ett drama som utspelar sig i musikvärlden och därför innehåller mycket musik. Således blev jag minst sagt förvånad när huvudpersonen Sherrie (sångerskan Julianne Hough, som var med i just BURLESQUE och nu senast i nyinspelningen av FOOTLOOSE) alldeles i början av filmen kliver ombord på en buss, börjar sjunga - och snart brister alla passagerarna ut i sång. WTF?! Jag har ju rätt svårt för musikaler. Jag gillar SINGIN' IN THE RAIN, men inte så mycket mer. Filmmusikaler kan gå an, men inte sådana där jävla Broadway- och Londonmusikaler. Men nu utlovade ROCK OF AGES en massa 80-talsrock, så om inget annat skulle det kunna bli lite kul och kitschigt.
Adam Shankman, som gjorde den väldigt lyckade nyinspelningen av HAIRSPRAY, men som i övrigt mest ligger bakom skit, står för regin, och filmen bygger på en scenmusikal. Men tydligen har handlingen ändrats en hel del, efter vad jag har läst. Klart står i alla fall att man inspirerats av MAMMA MIA! och har byggt en tunn historia kring en lång rad befintliga låtar.
Handlingen i ROCK OF AGES skulle kunna vara hämtad från valfri Hollywoodmusikal från 1940- eller 50-talen. Eller från Paul Verhoevens SHOWGIRLS. Och även BURLESQUE var en variant. Tösabit från landet vill slå igenom som artist och åker till storstan, upptäcks, möter kärleken, det blir fnurror på tråden, men allt löser sig till det bästa. Medan alla sjunger och dansar och skuttar och har sig.
Året är 1987. Den där sångbussen jag berättar om här ovan kör till Hollywood. Det börjar allt annat än bra för Sherrie. Precis när hon stiger av bussen stjäler en kille alla hennes LP-skivor hon självklart kånkat med sig. Den unge Drew (Diego Boneta), som jobbar som servitör på legendariska rockhaket Bourbon Room, störtar till undsättning och ser genast till att Sherrie får jobb på haket. Alec Baldwin spelar ställets ägare och Russell Brand är hans kollega. Drew vill egentligen uppträda med sitt band, men han har scenskräck. Sherrie vill sjunga, men det får hon inte. Drew och Sherrie blir kära i varandra!
Det går dåligt för Bourbon Room, men nu ska superstjärnan Stacee Jax (Tom Cruise) komma dit. Jax ska inleda en solokarriär. Hans sliskige agent, spelad av allas favorit Paul Giamatti, wheelar och dealar. Malin Åkerman är en journalist från Rolling Stone som ska intervjua Jax och avslöja honom som en ensam och tragisk suput. Och för att göra det hela ännu värre har stans borgmästare en rabiat hustru (Catherine Zeta-Jones) som vill stoppa all rockmusik och lägga ner Bourbon Room.
1987. Då tog jag studenten. Jag har självklart en massa minnen från den tiden. Och jag känner inte igen mig i ROCK OF AGES. Dels ser hela filmen ut som om den utspelar sig på en scen - vilket i princip stämmer, eftersom de byggde upp kulisserna av Hollywood i Florida. Det var väl billigare än att filma på plats. Men i övrigt känns det inte som 80-tal. Rollfigurerna känns som nutida människor som klätt ut sig. Undrar vad som hade hänt om man filmat med 35mm-råfilm från 80-talet och använt sig av samma teknik som då. SUPER 8 såg ju ut som en film från cirka 1980 och hade fantastisk känsla från den tiden. ROCK OF AGES har jämförts med GREASE, som ju utspelar sig i ett 50-tal som aldrig fanns.
Storyn är tunn och dum. Vi har sett allt förut, vilket förstås inte behöver vara en nackdel, men jag blir inte klok på om det är på allvar eller en parodi. Okej, visst, filmskaparna driver medvetet med genren och vissa klichéer, det förstår jag - men det är faktiskt inte alltid helt uppenbart.
Musiken är till större delen rätt hemsk. Man har plockat hitlåtar från 80-talet och då främst från band jag aldrig lyssnade på. Jag tyckte att de var kassa redan då. Det är en massa glamrock modell Guns 'n' Roses, vilket är okej, men även alldeles för mycket FM-rock, fittrock och vidriga powerballads - samtliga i mer utslätade och överlastade arrangemang än originalen. "I wanna know what love is"? Ja men, för helvete! Och det är fruktansvärt svårt att se tuff ut och och spela arg - och sjunga "We built this city on rock'n'roll". Ännu fånigare blir det då de flesta låtarna har försetts med svensk text! Den unge Drew står på scen och är arg och skriker "I wanna rock!" - "Jag vill rocka!". Ha ha ha!
Trots alla dessa invändningar tycker jag ändå att ROCK OF AGES är småtrevlig och ibland rätt kul. Tom Cruise ser väl mer ut som Tonto än en rockstjärna och Alec Baldwin är en av de minst övertygande rockrävar jag sett, men de är ändå bra i sina roller. Paul Giamatti är fantastisk! Härligt slajmig med misslyckad hästsvans och enorm mobiltelefon. Russell Brand är jättekul. Vi får även beskåda en av filmhistoriens bästa homoerotiska scener, komplett med karusell. Bäst är när Tom Cruise sjunger upp i Malin Åkermans röv. Eli Roth dyker upp fem sekunder som rockvideoregissör. Några autentiska 80-talsmusiker ska visst också finnas i myllret, bland andra Sebastian Bach.
Vi ska kanske inte förvänta oss några soloskivor från Paul Giamatti och Alec Baldwin, vilka båda brister ut i sång, men övriga medverkande behöver inte skämmas för sig sångmässigt. Tom Cruise skulle kunna satsa på en sångkarriär. Malin Åkerman har tidigare sjungit i ett band. För bästa sång- och dansinsatser står nog Catherine Zeta-Jones. Mary J Blige figurerar som ägaren av en strippklubb och får förstås sjung hon med. Fast som bekant är ju soul och R'n'B Djävulens musik och nästan värre än powerballads. Sångnumren i filmen verkar vara inslängda på måfå utan någon större baktanke. Deras förekomst är märkligt oregelbunden.
... Men allting är så snällt, så snällt. Det är glatt och trallvänligt, ingen knarkar och även om det är 80-tal, så röker ingen. Filmen är full av en massa hårdrockare som gillar snäll musik. Man skulle kunna ta med sig sin farmor på den här filmen!
Slutligen en liten undran. Vid ett tillfälle hamnar Drew i ett pojkband som läppsynkar till fånig hip-hop och dansar koreograferat (jättekul scen). Visst, fenomenet fanns - men fanns uttrycket "boyband" 1987?








(Biopremiär 23/6)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx