onsdag 18 april 2012

Bio: Slåss för livet

Foton copyright (c) Folkets Bio
Då blir det franskt. Igen. Numera går det ju upp en faslig massa franska filmer på bio i Sverige. En ny var eller varannan vecka, känns det som.
SLÅSS FÖR LIVET (LA GUERRE EST DECLARÉE) var Frankrikes Oscarsbidrag. Nej, det vann ju inte priset. Vilket inte är så konstigt.
Skådespelarna Valérie Donzelli och Jérémie Elkaïm (som ibland är märkligt lik James Franco) är - eller var - ett par i verkliga livet. Deras lille son blev svårt sjuk i cancer. Om detta skrev de två ett filmmanus, vilket Donzelli regisserade. Huvudrollerna som Juliette och Romeo (!) innehar de själva. Personalen och läkarna på de sjukhus som förekommer spelas av autentisk sjukhuspersonal. Bland övriga medverkande återfinns många amatörer.
Juliette träffar Romeo på en klubb. De blir kära, det är gulligt, de får en liten son, Adam. När Adam är två har han fortfarande inte börjat gå, han kräker och ser svullen ut. Det visar sig att han har en hjärntumör. Denna tumör behandlas. Föräldrarnas liv blir jobbigt och slitsamt. Allt går bra (vilket inte är en spoiler, eftersom filmen börjar när pågen är åtta och lever). Det är det hela. Storyn känns ungefär som ett "gripande" reportage "direkt ur livet" ur Allers eller Året Runt, eller valfri annan veckotidning.

Dock är SLÅSS FÖR LIVET berättad på ett ovanligt och ganska intressant sätt. Stora delar är rätt lättsamma. Ofta ser filmen ut som en romantisk komedi från 1960-talet. Estetik, klippning, musik. Ibland är det rätt läckert. Då och då blir det lite väl konstlat, det händer att Juliette och Romeo gör saker och ting koreograferat och ibland synkat. Vid ett tillfälle brister de ut i en smäktande chanson. Det dricks mycket vin, det röks mängder av cigarretter. Ibland får de franska utbrott och vrålar rätt ut.
Jag gillar det lättsamma anslaget, jag gillar Valérie Donzelli, och jag tycker att filmens väldigt varierade soundtrack är coolt. Men jag gillar inte själva filmen och dess story. Det blir precis lika odramatiskt och oengagerande som ett Allersreportage. Förvisso brukar jag aldrig gilla omskakande sjukdomsskildringar och läkarfilmer. Men ändå.

Ett par av de medverkande är lite för kassa. Béatrice De Staël är fascinerande usel som barnläkaren dr Prat. Tydligen är det meningen att hon ska vara lite komisk. Telefonen ringer och hon tar fel och svarar i en leksakstelefon. Hi hi hi!
Nog fan måste fransmännen ha producerat något som ansågs lämpligare som Oscarsbidrag än den här? Varför skickade de inte, tja, SNÖN PÅ KILIMANJARO?







(Biopremiär 20/4)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx