fredag 30 mars 2012

Bio: Snön på Kilimanjaro

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
SNÖN PÅ KILIMANJARO är en amerikansk film från 1952, byggd på en roman av Hemingway och med Gregory Peck i huvudrollen. Förväntar man sig att få se den storyn i ny tappning lär man bli gruvligt besviken på Robert Guédiguians franska drama, som försetts med samma titel, både på svenska och i original (Les neiges du Kilimandjaro).
Guédiguians film, som är inspirerad av en dikt av Victor Hugo, utspelar sig i Marseille och inleds med att en fabrik nere i hamnen måste säga upp ett gäng anställda, och dessa väljs ut med lottens hjälp. Michel (Jean-Pierre Darroussin från MANNEN FRÅN LE HAVRE) är en av dem som tvingas gå, men han är inte alltför nedstämd trots detta. Han lever sedan trettio år i ett lyckligt förhållande med Marie-Claire (Ariane Ascaride).  Kort därpå hålls en stor fest för vänner och kollegor eftersom Michel och Marie-Claire firar sin bröllopsdag. Vännerna har samlat ihop till en tjusig present; två flygbiljetter till Kilimanjaro och en väldig massa kontanter.
När Michel och Marie-Claire senare sitter och spelar kort med två vänner, stormar två maskerade män plötsligt in. Rånarna vet att Michel fått mycket pengar och lyckas länsa bankkontot. En av dem stjäler dessutom en Spindelmannentidning som Michel skrev sitt namn i när han var barn.
Vi får veta att en av rånarna är en ung kille som bor tillsammans med sina betydligt yngre bröder, medan deras white trash-morsa skiter i dem. Killen var en av dem som fick gå när fabriken i hamnen lades ner och nu är han desperat. Tack vare den där serietidningen råkar Michel få reda på vem rånaren är, och saker och ting tar nya vändningar i denna berättelse om etik, moral och medmänsklighet. Michel förstår varför den unge, före detta kollegan blev så desperat. Vill Michel verkligen skicka honom i fängelse på åtskilliga år?

SNÖN PÅ KILIMINJARO tävlade i Cannes förra året och det är på det hela taget en bra film. Den är robust, skådespeleriet är robust. Darroussin är utmärkt i huvudrollen. Tyvärr tycker jag att filmen faller på slutet, eftersom upplösningen känns allt annat än trovärdig, och det blir dessutom sockersött och fint och allt möjligt på ett sätt som känns väldigt Hollywoodskt. Slutet passar inte ihop med det som föregått det.
Med det inte sagt att filmen är ett tungt och deppigt drama innan det glada slutet. Det handlar om vardagsrealism med ups and downs, ett par rollfigurer är roliga och några scener är riktigt kul. Lite Mike Leigh på franska. Jag gillade i synnerhet en ung bartender som vet exakt vad Marie-Claire behöver och som berättar i detalj varför hon ska dricka just det han föreslår. Det är också kul att Michel gillar Spindelmannen.
Marseille utgör en intressant skådeplats. Frankrikes näst största stad har ibland jämförts med Malmö. Klassisk arbetarstad, tunga industrier, beryktad för sin kriminalitet. Bitvis ser SNÖN PÅ KILIMANJARO ut att vara inspelad i Malmö, nere i de trista och skitiga hamnkvarteren och i de mest nedgångna bostadskomplexen. Det idylliska Frankrike är inte det första man tänker på. Fast Michel och hans vänner bor i hus och har trädgård, och de konstaterar att de själva gått och blivit de borgarbrackor de brukade förakta. Här tittar även det där trevliga Frankrike med mat och vin fram. Och vädret är förstås bättre än i Malmö.
Kort sagt är SNÖN PÅ KILIMANJARO en bra film. Varken mer eller mindre.






(Biopremiär 30/3)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx