tisdag 10 april 2012

Bio: Den goda fén

Foton copyright (c) Njutafilms
Jag måste säga att jag hade vissa förväntningar på den fransk-belgiska DEN GODA FÉN. Positiva förväntningar. Utan att ha läst något om filmen, verkade det vara en kul och trevlig film. Nu bar det sig inte bättre än att jag råkade läsa några recensioner innan jag såg filmen - i dessa jämförde man med både Tati och Kaurismäki.
Med väldigt få undantag, tycker jag inte att Tatis filmer är kul. Tvärtom är de rätt plågsamma. Och Kaurismäki? Liksom Tati är han en sådan där man ska gilla - om man är seriöst filmintresserad. Men introvert finsk karghet och alltför avskalade miljöer är inte min kopp te.
Förväntningarna sjönk en del. Men. Jag trodde fortfarande att jag skulle gilla filmen.
Jag såg filmen.
Nej, jag tycker inte om den.
Det här var betydligt värre än jag räknat med.

För manus och regi står Dominique Abel, Fiona Gordon och Bruno Romy, de två förstnämnda innehar även huvudrollerna, men den tredje har även han en större roll. Trion är tydligen en känd akrobat/dans/pantomim/clowngrupp som varit verksam ganska länge. 
Ja, ni läste rätt. Pantomim. Clown. Satans påfund. Två kulturyttringar som kan lägga sordin på den muntraste tillställning.
Liksom Kaurismäkis senaste film; MANNEN FRÅN LE HAVRE, utspelar sig DEN GODA FÉN i denna franska hamnstod. Det ser ut som om man använt sig av samma kulisser och miljöer som Kaurismäki. Allting är avskalat, färgerna är klara, men bleka. Och framför allt är människorna fula. Fruktansvärt fula. Oj, det det finns gott om fula människor i den här filmen.
Abel spelar Dom, nattportier på ett sunkigt litet hotell. En natt kommer Fiona in och presenterar sig som en god fé. Dom får tre önskningar, han kommer på två grejor han vill ha, och Fiona lyckas uppfylla dessa. Fast det visar sig att Fiona är på rymmen från ett mentalsjukhus. Hon begår diverse lagbrott för att uppfylla folks önskningar. Efter att åter ha spärrats in, försöker Dom få ut henne från sjukhuset, eftersom de två gått och blivit kära i varandra.
Jag skrattade till lite i början när en engelsman försöker smuggla in en hund på hotellet genom att stoppa jycken i en resväska, och väskan sedan springer omkring lite som den vill. Men annars är det långt mellan skratten. Väldigt långt. Det är är nämligen en rätt tråkig film som känns betydligt längre än den är. Tillåt mig att uttrycka mig lite burdust och fördomsfullt: DEN GODA FÉN är en film för teaterbögar. Det är ganska pretentiöst.
Slapstick? Nej, det här är mest jönserier.
De medverkande hoppar och sprattlar och har sig. De grimaserar. Det som ska varit tokigt och crazy känns mest som något gammalt barnprogram jag hatade på 1970-talet. Det som ska vara vackert eller surrealistiskt är ännu värre. Precis varje scen pågår alldeles för länge. Eftersom här inte finns någon som helst tajming, blir det drygt. Vid ett par tillfällen har man slängt in dansnummer - javisst, de pågår för länge även de. Och de var inte speciellt roliga till att börja med.
Dominique Abel och Fiona Gordon må vara hur duktiga mimare som helst, men mimare är ju ett släkte som gör sig bäst som måltavlor i DEATH RACE 2000. 
Nå. Trots ovanstående kritik tänker jag inte totalsåga det här. Filmen är ju inte direkt inkompetent. Den förolämpar inte sin publik. Och om man nu gillar sådant här (tro det eller ej, det finns faktiskt folk som gillar mimare och clowner) är det mycket möjligt att man tycker att filmen är lysande.
Själv skulle jag snabbt byta kanal och den dök upp på TV.







(Biopremiär 6/4)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx