Pilot & 1970-talets flygplansvurm

Trender kommer och går, intressen uppstår och försvinner, företeelser glöms bort.

En nästan helt bortglömd företeelse är pojkars enorma intresse för flyg och flygplan på 1970-talet. Detta intresse fanns med största sannolikhet även tidigare, men jag gissar att flygplansintresset nådde sin kulmen under 70-talet. 

Vi som är födda på 60-talet och var barn på 70-talet ägnade mycket tid åt flygplan, framförallt stridsflygplan, och i synnerhet plan från andra världskriget. En vanlig födelsedagspresent på 70-talet var de billigaste byggsatserna från Airfix. De som kom i blåsförpackning, en plastbubbla på en pappskiva. På gatan jag växte upp på fanns Lantz Cykel & Sport. Lantz hade även en avdelning med leksaker - han hade många Big Jim-grejor - och byggsatser. På ett snurrställ hängde de billigaste Airfixmodellerna. Jag minns förstås inte vad de kostade, men de var billiga nog att ge till någon gosse som fyllde år. Helst ville man förstås ha de större modellerna i kartonger, sådana fick man inte lika ofta.

Visst hände det att vi även byggde stridsvagnar, kanske även fartyg, men flygplan var populärast. Kanske för att de var snyggare, tuffare - och för att de kunde flyga. Airfixkatalogerna var något jag lusläste om och om igen. Jag markerade vilka modeller jag ville ha, och jag ritade av flygplan och andra farkoster.

Förutom Airfixkatalogen läste vi serietidningen Pilot, som främst innehöll serier om flyg och piloter. Mest handlade det om krigsserier. Krigsserier var förstås det absolut värsta man kunde läsa på 70-talet, vid sidan av skräckserier. Krigsserier befann sig snäppet under romantikserier. Dock inbillar jag mig att just Pilot var en aningen mer accepterad tidning än de där små häftena i fickformat - som om det lilla formatet gjorde krigsserierna sämre.

Det första numret av Pilot jag köpte - eller snarare fick - var nummer 7/1977. Familjen skulle resa på semester till Great Yarmouth i England och inne på EPE-livs på Infarten köpcentrum fick jag välja en serietidning att ha med mig. I vanliga fall köpte jag främst Fantomen och Tomahawk, men det aktuella numret av Fantomen hade jag redan och Tomahawk var bara på 36 sidor. Pilots sommarnummer innehöll 70 sidor - omslaget gick att vika ut, så det blev två extrasidor. Så här i efterhand undrar jag om detta var den enda läsning jag hade med mig. En ynka tidning? Fast på den tiden läste jag genast om en tidning när jag läst ut den. Och sedan läste jag den en gång till. Och jag läste verkligen allt, inklusive rutan med information om redaktörer, adress och tryckort.

Inför denna artikel läste jag om Pilot nr 7/1977, samt ytterligare ett antal andra nummer från 70-talet. Det var en lite märklig upplevelse - och jag insåg att Pilot var en rätt udda tidning.

Tidningen Pilot startade redan 1965. Då hette den Pilot-22 och gavs ut av Centerförlaget. Det var en krigstidning i det där lilla fickformatet. En trevlig grej med 70-talet var att det för oss läsare inte var så noga om serietidningar var nya eller inte, bara de var bra, spännande eller roliga (detsamma gällde film, vi såg gladeligen svartvita filmer från 30-talet). Därför köpte vi mängder av begagnade tidningar. Gamla tidningar ansågs oftast inte ha samlarvärde, så alla begagnade serietidningar kostade ungefär lika mycket. Och mycket gammalt mög från 60-talet gick att få tag på utan större problem. Om man i en annons i en gammal nedlagd tidning såg en annons för den annan gammal nedlagd tidning och den såg spännande ut, gick det i många fall att hitta tidningen.

Alltså läste jag på 70-talet även Pilot-22 med stort nöje, utan att någonsin fatta var talet 22 kom ifrån. Kanske ville Centerförlaget att tidningens namn skulle likna Spion 13, som börjat komma ut ett år tidigare. Spion 13 var också en tidning jag läste mycket av - flera år efter att den lagts ner.

Egentligen tyckte jag att Spion 13 var bättre än Pilot-22. Denna serie från det brittiska förlaget IPC, som var en del av Fleetway, handlade om en brittisk spion under andra världskriget. I Sverige hette han David Locke, men hans originalnamn var David Doughty, Antagligen tyckte man att Doughty var för svårt att uttala för svenskar. Spion 13 var en jävel på att klä ut sig. Med små medel kunde han snabbt och enkelt förvandla sig till nästan vem som helst. Längd och kroppsform var inga problem.

Spion 13 skapades av tecknaren Graham Coton (1926-2003) och publicerades i Thriller Picture Library mellan 1958 och 1968. Enligt uppgift gjordes det 58 avsnitt av Spion 13, men i Sverige lyckades man ge ut 126 nummer mellan 1964 och 1970 - de torde ha kört många repriser. 1970 gick tidningen upp i format till traditionellt serietidningsformat, och serierna redigerades om från det lilla formatet med två rutor per sida. Efter ett 30-tal äventyr tog Alberto Breccia över som tecknare på Spion 13, och de sista 10-15 numren gjordes av anonyma förmågor.

Graham Coton.

En annan seriehjälte som härjade i IPC:s tidning Thriller Picture Library, var Battler Britton - och det var Battler Brittons äventyr som publicerades i Pilot-22. Andra världskrigets flygaress Robert "Battler" Britton dök upp för första gången 1956. Serien skapades av Mike Butterworth and Geoff Campion. Brittons äventyr publicerades i flera olika tidningar, innan den hamnade i Thriller Picture Library. En väldig massa olika människor tecknade serien, två av dem var Ian Kennedy och, faktiskt, Hugo Pratt. Britton härjade fram till 1984, men serien har återupplivats en eller ett par gånger sedan dess.

Battler Britton av Hugo Pratt.

Liksom Spion 13, gick Pilot-22 upp i format 1970. Även bindestrecket skippades, så titeln blev Pilot 22. Från och med nummer 13/1970 tog Semic över utgivningen. 1971 slogs tidningen ihop med den kortlivade krigstidningen Attack!, så då fick tidningen heta Pilot 22 med Attack! ett tag. Därefter skippades tillägget "22" och titeln blev Pilot med Attack!. 1972 slopades "med Attack!", och tidningen fick heta Pilot fram tills att den lades ner 1984. De sista åren innehöll Pilot även serier om motorsport, vilket innebar att det kunde förekomma bilar på omslagen.

Serierna i Pilot kom för det mesta från IPC, men det förekom även serier från IPC:s största konkurrent D.C. Thompson (som inte ska förväxlas med amerikanska DC Comics), samt en del fransk-belgiska och amerikanska serier, plus Snobben och humorserien Fritz Von Flaxen av svensken Stefan Nagy.

Som barn gillade jag Battler Britton, som fortfarande förekom flitigt i Pilot. Men jag minns särskilt två serier från det där numret av Pilot jag fick sommaren 1977, eftersom namnen på dessa serier var slagkraftiga: "Division 'F' för Feg" och "Fritt fram för fästning". Det enda jag kom ihåg var dessa allittererande namn, samt att den senare handlade om bombplanet flygande fästning. 

Dessa två serier kom från IPC:s veckotidning Battle Picture Weekly, som startade 1975. Redan efter ett år och 84 nummer slogs Battle ihop med en annan tidning - och sedan fortsatte Battle att med jämna mellanrum slås ihop med andra tidningar, tills den lades ner 1988 efter 664 nummer. Battle var en av de många tidningar som anlitade serieförfattarna Pat Mills och John Wagner för att skapa innehåll. Mills och Wagner anlitade i sin tur Gerry Finley-Day för att skriva serier till Battle, men han hade förstås sällskap av en lång rad författare och tecknare. "Division 'F' för Feg" hette i original "Y for Yellow Squadron" (den tecknades, kanske inte alltid, av Bill Lacey), medan "Fritt fram för fästning" hade den tråkigare titeln "King of the Yanks". 

En annan serie som gick i Battle Picture Weekly var "The Spinball Wars". Den publicerades på svenska i Seriemagasinet. Eftersom tidningen Battle var framgångsrik, startade Pat Mills 1976 den liknande tidningen Action, en stenhård och kontroversiell tidning med serier som Dredger och Hook Jaw, vilka också dök upp i Seriemagasinet. Skribenterna på serietidskrifterna Bild & Bubbla och SerieGuide, samt troligen även andra kulturskribenter, blev synnerligen upprörda när de fick se dessa våldsamma serier i Seriemagasinet.

Som vuxen har jag svårt att ta mig igenom dessa gamla krigsserier från IPC. Jag vill inte påstå att de är dåligt tecknade, men de är ofta något makalöst träiga, både vad gäller teckningar och innehåll, och upphovsmän angavs nästan aldrig. Men som barn tyckte jag att dessa serier var lika häftiga som spännande.

Betydligt bättre var de fransk-belgiska serier som ibland förekom i Pilot. Jag gillade speciellt Buck Danny, av Georges Troisfontaines, Jean-Michel Charlier och Victor Hubinon, och Dan Cooper av Albert Weinberg. Dessa serier var eleganta med slickade teckningar, och jag imponerades djupt av de tjusigt avbildade flygplanen. Dessa serier utspelade sig i modern tid - det vill säga efter andra världskriget, vilket innebar att de innehöll jetplan och grejor. Vad jag kanske inte tänkte på som barn, var att trycket ofta var under all kritik. Ibland har linjer försvunnit från de här serierna, som ursprungligen gjordes för ett större albumformat.

En mer obskyr fransk-belgisk serie som gick i Pilot, var Dick McYves. Den serien heter egentligen Yves Sinclair. Det kom bara två album, 1975 och 1976, innan den lades ner. Vid en snabb anblick ser det här ut att vara en helt annan serie - den ser ut som Johnny Hazard. Detta beror på att seriens tecknare Patrice Serres, som dog i våras, tidigare bott några år i USA, där han arbetade som Frank Robbins assistent på Johnny Hazard. På det andra Dick McYves-albumet assisterades Serres av Marcel Uderzo, yngre bror till Asterix-tecknaren Albert Uderzo. 

Dick McYves.

Nå. Jag skrev ovan att Pilot var en rätt udda serietidning. På vilket sätt? Jo: Pilot innehöll en hel del annat än serier. Här fanns insändare och tävlingar, samlarbilder och artiklar. Många sidor ägnades åt byggsatser, läsarna skickade in bilder på flygplan de byggt, det tipsades om hur man bygger avancerade modeller, och hur man snidar till radiostyrda farkoster. Pilot arrangerade SM i modellbygge. Många insändare handlade om tekniska detaljer och om flygplansmodeller, snarare än serierna och deras skapare. Jag undrar om tidningens redaktion faktiskt kunde svaren på frågorna, eller om de hade anlitat experter. Märkligast i tidningen var de långa artiklarna om saker jag tycker känns riktade till en synnerligen begränsad publik. Som till exempel ett långt reportage från ett besök på en fabrik som tillverkar flygplansmotorer, illustrerat med bilder på, just det, motorer.

Under 80-talet blev det mindre vanligt att barn och ungdomar byggde modeller. eller flög med radiostyrda plan. Kanske var det en bidragande orsak till att Pilot lades ner 1984. En annan orsak var kanske att tidnjngens serier hade hunnit bli rätt mossiga och det fanns andra, häftigare, modernare serier att läsa. Samtidigt slutade pojkar att läsa Biggles-böckerna, som funnits i tryck sedan 30-talet.

Bio: Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem

Foton copyright (c) Paramount Sweden

Förra sommaren recenserade jag den tjocka boken "Teenage Mutant Ninja Turtles: Jakten på Splinter", som samlar de första numren av den svartvita originalserietidningen. I den texten skriver jag om min relation till ninjasköldpaddorna. Det gör jag även i min recension av Jonathan Liebesmans långfilm TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES från 2014.

39 år efter debuten är det fortfarande liv i sköldpaddorna och vi får en ny långfilm. Jag har sett alla långfilmer utom den animerade TMNT från 2007. Den första spelfilmen, som kom 1990, är fortfarande bäst, även om den inte är jättebra. De två som kom 2014 och 2016 är närmast osebara, åtminstone om man är medelålders och inte lekte med turtles som barn. 

Denna nya film, MUTANT MAYHEM, är animerad. För regin står Jeff Rowe och Kyler Spears. En av manusförfattarna är Seth Rogen. Rogen har även producerat och gör en av rösterna i filmen.

Det känns som om MUTANT MAYHEM är inspirerad av de nya, animerade Spindelmannen-filmerna. Det här verkar vara ett försök att göra en animerad film i en häftig, modern stil, med modernt innehåll, för samma publik som Spindelmannen.

Visuellt och estetiskt är det här verkligen häftigt. Filmen är animerad i en ruffig stil som påminner om oljepastellkritor, otvättade, intorkade penslar; det är knalliga färger, och allt är skevt och ojämnt. Det här ser inte ut som någon tidigare version av ninjasköldpaddorna -- vad jag vet. Jag kan ha fel, det finns oräkneliga serier jag aldrig sett.

Innehållsmässigt är det svagare. Den här filmen börjar från scratch, sköldpaddornas ursprung berättas på nytt. Men, den här gången har man ändrat på en hel del. Det är samma gestalter, det är återigen New Yorks kloaker, men många detaljer är annorlunda. Råttan Splinter, som agerar sköldpaddornas far, är nu kines och inte japan; Jackie Chan gör rösten, och han har lärt sig kampsport med hjälp av kung fu-filmer på TV (jag tyckte mig se en ung Jackie Chan i ett av de gamla filmklipp som flimrar förbi). Den kemiska geggan som förvandlar Splinter och sköldpaddorna till mutanter är nu framtagen av en forskare som femton år tidigare försökt skapa en familj genom att mutera djur, forskaren dödades av mutantjägare. April O'Neil är nu en mobbad, svart high school-elev som vill bli journalist, och inte den vuxna TV-reportern.

Ice Cube gör rösten till Superfly, en fluga som muterades den där gången för femton år sedan. Nu är han gigantisk och lever jävel på stan, tillsammans med andra muterade djur och insekter. Här finns även en kvinnlig skurk som leder något slags brottssyndikat. Alla referenser till Frank Millers Daredevil och 80-talets superhjälteserier saknas, det vill säga det som serietidningen ursprungligen var en parodi på.

Här finns en hel del roliga scener, många referenser som går en barnpublik över huvudet, och musiken som spelas är mest låtar från 80- och 90-talen. Under några sekunder får vi höra "Ninja Rap" med Vanilla Ice, ur TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES II: KAMPEN OM OOZE från 1991. Trent Reznor och Atticus Ross står för den övriga filmmusiken. I en scen besöker sköldpaddorna en drive in-biograf, där de tittar på FIRA MED FERRIS.

MUTANT MAYHEM har en del problem med berättartempot, vilket gör att filmen känns längre än den är, trots alla skämt och fartfyllda scener. Det största problemet är dock dess övertydliga budskap, som hamras in med största släggan, om och om igen. Alla är lika värda, oavsett om man är ett muterat djur eller människa. Självklart får vi även veta att det viktigaste som finns är familjen. 

Jag tror att det här hade blivit bättre om Seth Rogen och hans kompisar inte vänt sig till en ung publik. De borde riktat in sig på tonåringar och äldre, och gått längre med skämt, satir, action och referenser. Det här har blivit en film som ser betydligt bättre ut än den är. Manuset drar ner helhetsintrycket.

Jag sätter ett generiskt betyg.

   

 

 

(Biopremiär 2/8)

Bio: Talk To Me

Foton copyright (c) Scanbox

På pappret låter TALK TO ME som ännu en av de där spökfilmerna från Blumhouse. Spöken och tonåringar. Blumhouse har gjort sig kända för att producera oftast framgångsrika skräckfilmer med den låga åldersgränsen PG-13. Filmerna är slickade, förhållandevis snälla för att kunna förses med låg åldersgräns, och de har en tendens att vräka på med för många jump scares och visuella effekter, vilket brukar leda till att jag tröttnar på alla spökerier under den tredje akten; all eventuell kuslighet blåses bort.

Men nu är TALK TO ME ingen Blumhouse-film - eller ens en amerikansk film. Denna rätt hajpade lilla film är australisk. För regin står tvillingarna Danny och Michael Philippou. Danny har också varit med och skrivit manus. Jag ler lite åt att en av de tre manusförfattarna heter Bill Hinzman. Bill Hinzman hette skådespelaren som spelade den allra första zombien i NIGHT OF THE LIVING DEAD, 1968. Han dog 2012, jag utgår fram att det inte är han som återvänt från andra sidan för att skriva TALK TO ME. Bröderna Philippou driver visst en populär Youtubekanal jag aldrig hört talas om, de jobbade båda på THE BABADOOK, och tydligen bor de numera i Los Angeles.

Filmen börjar lika effektivt som brutalt. På en fest har en kille låst in sig i ett rum. En kompis sparkar in dörren och hittar killen sittande på sängen, killen beter sig märkligt, han svamlar obegripligheter, och utan förvarning hugger han en kniv i sin kompis, för att direkt därefter begå självmord inför gästerna.

Hopp till en tid senare. Sophie Wilde spelar tonåringen Mia, vars mor dött av en överdos sömntabletter, omständigheterna är oklara. Mia bor med sin far Max (Marcus Johnson), men deras förhållande är inte det bästa. Mia spenderar det mesta av sin tid med sin kompis Jade (Alexandra Jensen) och dennas familj. Miranda Otto, som också varit med och producerat, gör Jades argsinta mor.

På en fest plockar några av de tuffa killarna fram en märklig grej. En avhuggen vänsterhand som påstås ha tillhört en spågubbe. Om man tar tag i handen och säger "Talk to me" dyker det upp spöken, säger man sedan "I let you in" blir man besatt av ett spöke. Efter 90 sekunder måste man avbryta, annats stannar spöket kvar i ens kropp för alltid.

Allt det här funkar på riktigt, det dyker faktiskt upp spöken och besätter folk. Filmens ungdomar använder handen som något slags knark; de tjoar och har sig när de ser på hur kompisar besätts och pratar med monsterröst.

När Mia låter sig utsättas tycker hon sig bli besatt av sin döda mor - och de drar över tiden med några sekunder. Det var förstås dumt gjort. Mia tycker sig se spöken även efter att besättelsen avbrutits. Än värre blir det när Jades 14-årige lillebror Riley (Joe Bird) tjatar sig till att få testa spöktricket. Då går allt åt helvete.

Som sagt, vad gäller handlingen skulle det här kunna vara en film från Blumhouse. Men nu är det inte det, och det här är definitivt inte PG-13. En stor skillnad är det grova språket - australier är inte lika kinkiga som amerikaner när det gäller svärande. I TALK TO ME svär alla som bortsbindare. En annan stor skillnad är att TALK TO ME är en väldigt blodig film. Flera scener är rejält brutala och snaskiga. 

Filmens anslag är ganska lågmält. Det här känns som en europeisk produktion. Av skådespelarna är det bara Miranda Otto jag känner till sedan tidigare, men de medverkande är överlag bra, de känns som riktiga människor. Sophie Wilde är skitbra när hon blir besatt.

TALK TO ME är en överraskande bra film. Jag förväntade mig ännu en slätstruken spökfilm, men jag fick något bättre. Filmen har genomgående en ganska obehaglig ton, det vilar något oroväckande över varje scen. Visst finns här en och annan jump scare, men bröderna Philippou förlitar sig inte på dessa. Det här är en effektiv film med några riktigt chockerande inslag. Jag räknade ut slutet, men det beror mest på att slutet är ganska ofrånkomligt.

Ska jag anmärka på något, är det att vi flera gånger får se hur dussintals ungdomar filmar allt som sker under ritualerna med den avhuggna handen, och de laddar upp filmerna på nätet. Vi får se hur ungdomar tittar på dessa videoklipp på sina mobiler. Således borde dessa ritualer ha blivit en snackis, något som är ganska välkänt, oavsett om det är fejk eller på riktigt - minns hur det brukar vara med sådana här internetflugor, som Momo, Slenderman och clownskräcken. De poliser som dyker upp borde hört talas om denna bisarra grej. 

TALK TO ME är en bra, otäck och spännande skräckfilm. Det ska bli intressant att se vad bröderna Philippou hittar på härnäst.

Jag ska kanske tillägga att A24 distribuerar filmen i USA, men det här är ingen A24-produktion. 

 

 

(Biopremiär 28/7)

HBO Max: Superpowered: The DC Story

Foton copyright (c) HBO

För några veckor sedan hade dokumentären STAN LEE premiär på Disney+. En extremt vinklad film som inte var speciellt bra som dokumentär, men underhållande och intressant, eftersom vi fick se en väldigt massa gamla filmklipp från den amerikanska seriebranschen under snart hundra år.

Häromdagen var det premiär för en dokumentär om Stan Lees och Marvel Comics' främsta konkurrent, DC Comics, som ägs av Warner, vilka också äger HBO. Den här gången handlar det om en miniserie om tre avsnitt på sammanlagt knappt tre timmar.

SUPERPOWERED: THE DC STORY är en bättre dokumentär än STAN LEE, men här finns förstås en hel del man kan invända emot. Det här är en film av Leslie Iwerks and Mark Catalena - Iwerks är dotter till Don Iwerks, som i sin tur var son till Ub Iwerks, som var med och skapade Musse Pigg en gång i tiden. Rosario Dawson agerar berättarröst, jag har aldrig tänkt på det tidigare, men hon har en väldigt behaglig röst.

Precis som fallet STAN LEE är detta en partisk dokumentär, bitvis rätt självförhärligande, och fokus hamnar lite för ofta på de nyare superhjältefilmerna från Warner. Kronologin hoppar ibland omotiverat framåt i tiden för att man ska kunna klämma in lite klipp ur de nya filmerna, och låta skådespelare och regissörer uttala sig. Det nämns aldrig att de flesta av dessa filmer floppat och fått dålig kritik.

Det första avsnittet handlar om hur det hela startade på 1930-talet. Om man är det minsta intresserad av serier serveras inga nyheter här. Det handlar mest om Stålmannen, Läderlappen och Mirakelflickan. Presentationen av Stålmannens skapare Jerry Siegel och Joe Shuster är rätt märklig. De påstås vara de största och bäst betalda stjärnorna på DC Comics på den tiden, när de i verkligheten blåstes på både pengar och rättigheter av hästhandlarna som en gång startade förlaget. 

Marv Wolfman.

När det kort därpå handlar om Läderlappen sticker dokumentären inte under stol med att det inte alls var Bob Kane som ensam skapade Läderlappen och dennes värld, utan främst Bill Finger, som tvingades jobba i det fördolda och som dog utfattig, medan Bob Kane tog åt sig all ära. Det är inte utan att jag undrar varför rättighetsbråken med Siegel och Shuster hoppades över, medan Finger lyftes fram. Kanske beror det på att Fingers barnbarn Athena 2015 med hjälp av en advokat tvingade DC att erkänna Bill Finger som medskapare av Läderlappen. Sedan kan det förstås också finnas en massa bortklippt material som handlade om Siegel och Shuster-bråket.

Det andra avsnittet, som handlar om 60-, 70- och 80-talen, är bättre. Det är lite kul när Marvel Comics avhandlas, hur DC:s ledning avfärdade Marvel som en tillfällig fluga som kommer att försvinna, DC förstod inte varför Marvel sålde så mycket bättre på 60-talet, medan DC:s tidningar ansågs vara mossiga och sålde allt sämre.

En stund ägnas åt Denny O'Neils och Neal Adams "socialrealistiska" superhjälteserier om Gröna Lyktan och Gröna Pilen, men samma duos moderniserade version av Läderlappen nämns inte alls - det var trots allt denna version som blåste nytt liv i Läderlappen, efter att figuren förvandlats till en parodi på sig själv i 60-talets TV-serie. Det pratas mycket om Stålmannens död på 80-talet - alltså, Stålmannenfigurens bokstavliga död, när DC tog kål honom för att generera uppmärksamhet. I det tredje avsnittet dyker Stålmannen upp igen - men de har helt glömt bort att berätta att han, förstås, återupplivades en tid efter sin död.

Karen Berger.

Det sista avsnittet handlar mest om hur serietidningsmarknaden förändrades på 90-talet, om seriebutiker, moderna serier från Vertigo, och om alla dessa nya filmer och TV-serier.

Det finns alltså en hel del att anmärka på, saker som hoppas över (eller klippts bort?), det är lite för mycket ryggdunkande och präktiga uttalanden från diverse filmstjärnor. Ändå tycker jag att SUPERPOWERED är en väldigt trevlig miniserie. Detta beror på att vi får se en lång rad kända namn i den amerikanska seriebranschen inte bara prata, utan även röra på sig.

Marv Wolfman, som jag mest associerar med Marvels Dracula, medverkar, Grant Morrison dyker upp, liksom Denys Cowan och Jim Lee och en massa andra, ibland får vi se tecknarna i sina ateljéer. Gamla DC-bossen Jenette Kahn har en bisarr lugg hon kisar bakom, medan Vertigo-bossen Karen Berger ger ett sympatiskt intryck. Fler serieskapare dyker upp i arkivklipp, som Frank Miller. Jerry Siegel och Joe Shuster syns i privata smalfilmer där de cyklar och har sig. En del av de medverkande veteranerna lyckas säga ett och annat jag tog till mig.

SUPERPOWERED hade förstås blivit bättre om den inte producerats av bolaget som äger förlaget, men ibland får man vara nöjd med det lilla. När jag växte upp fick jag aldrig se filmade intervjuer på TV med de serieskapare jag gillade och inspirerades av. I och med superhjältefilmvågen får vi nu ofta se seriefolk uttala sig. Även om en film är kass, kan det ligga en högintressant dokumentär om upphovsmännen på DVD- eller Blu-ray-utgåvan.

Det finns förresten en bra dokumentär från 2017 om Bob Kane och Bill Finger, BATMAN & BILL heter den. 

Jag noterar att "HBO" nu plockats bort från vinjetten, det står bara "Max" - HBO Max ska ju byta namn till Max. Men min svenska app heter fortfarande HBO Max, så jag låter det stå kvar.

     

 

 

 

(HBO Max-premiär 20/7)

Netflix: They Cloned Tyrone

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion.

Med THEY CLONED TYRONE långfilmsdebuterar Juel Taylor som regissör, som tidigare bara regisserat TV-serieavsnitt och skrivit manus; det var han som skrev CREED II.

Det här är en film som låter väldigt lovande på pappret. En science fiction-actionkomedi, tydligt inspirerad av blaxploitationfilmer. Men som så ofta är fallet blev jag besviken.

John Boyega spelar knarklangaren Fontaine, som skjuts ihjäl av en rival. Till sin stora förvåning vaknar Fontaine upp i sin säng nästa morgon, livs levande. Han utför exakt samma morgonritual som alltid, han känner att något är fel, saker och ting går fel, och innan vi hinner säga MÅNDAG HELA VECKAN vaknar han upp i sin säng igen, och utför samma morgonritual.

Tillsammans med hallicken Slick (Jamie Foxx) och horan Yo-Yo (Teyonah Parris) luskar Fontaine i märkligheterna. Det visar sig att en slem herre vid namn Nixon (Kiefer Sutherland) leder bisarra experiment som utförs i stora, underjordiska lokaler. Det experimenteras på traktens svarta befolkning - varje gång Fontaine dör klonas han. Nixon kan kontrollera dessa kloner.

Det här låter bättre än det är. Det allra största problemet med THEY CLONED TYRONE, är att filmfotot är grynigt, filmat med gröna filter, och oftast så otroligt mörkt att jag inte kunde se vad som hände. Silhuetter rör sig i skuggtyngda miljöer, ibland svagt grönskimrande. Jag tyckte att det var ansträngande att titta på. Det är möjligt att det hade sett bättre ut på bio, jag vet inte, men det här var bara jobbigt. Jag läste någonstans att filmen utspelar sig 2008, vilket kanske stämmer, de har tjocka bildskärmar till sina datorer. Men det ser ut som, tja, 1981.

För att vara en komedi utmärker sig filmen genom att inte vara rolig alls. Att säga "motherfucker" i var och varannan mening är inte detsamma som komedi. Vad som är lite intressant, är att den svenska översättningen är rätt feg. Filmens huvudpersoner, samtliga är svarta, kallar varandra genomgående för "nigger". Detta har plockats bort helt i översättningen. Visst, det ser rätt illa ut, det känns nog ännu grövre på svenska, men översättningen gör att dessa knarklangare och hallickar känns mer välartade än de är.

Filmen är alldeles för lång med sina två timmar och berättartempot haltar. Ibland känns det ofokuserat. Det blir väldigt segt, det är rätt tråkigt. Emellanåt tappade jag tråden. Som satir funkar det inte alls, och rollfigurerna är för osympatiska. Det påminner en del om Jordan Peeles filmer, och Yaylors film lider av samma problem som Peeles senare filmer.

Det här hade kunnat bli en jättebra film, ingredienserna finns där, men själv blev jag snarare irriterad än road.

... Fast jag har uppenbarligen fel. Jag noterar att väldigt många människor verkar gilla den här filmen och tycker att den är jättekul.

 

 

 

 (Netflixpremiär 21/7)

Bio: Barbie

Foton copyright (c) Warner Bros.

Ibland måste man sova på saken. Så var fallet med BARBIE, den nya filmen av Greta Gerwig. Ju mer jag tänkte på filmen, desto sämre tyckte jag den var. 

Nu har jag nog tänkt klart. Jag skrattade en hel del medan jag såg filmen, men jag satt mest och irriterade mig på den.

BARBIE är en konstig film. Det konstiga är inte att det är en film som handlar om den välkända dockan, filmer om leksaker finns det gott om. Det konstiga är att filmen lider av grav personlighetsklyvning - filmen verkar inte veta vilka den vänder sig till. I reklamen står det något i stil med "En film för dig som älskar Barbie, en film för dig som hatar Barbie". Filmen hamnar någonstans mellan dessa ytterligheter.

Det börjar jättebra med en pastisch på 2001: ETT RYMDÄVENTYR. Helen Mirren agerar berättarröst medan vi ser småflickor som leker med bebisdockor, med dessa gick det bara att leka mamma. Plötsligt dyker Barbie upp som monoliten, och flickorna agerar apor och slår sönder sina bebisdockor.

Vi förflyttas till det rosa, plastiga Barbielandet, där Stereotyp-Barbie (Margot Robbie) bor med sina vänner, vilka alla heter Barbie. De har olika egenskaper - till skillnad från Ken, det vill säga killarna. Alla heter Ken, utom en kille som heter Allan (Michael Cera). Det är alla dessa Barbies som styr Barbielandet; de är presidenter och nobelpristagare och poliser och allting. Killarna är ingenting, de är bara Ken och poserar på stranden.

Ryan Gosling spelar en Ken. Han är förälskad i Barbie - det vill säga Stereotyp-Blondie, hon som är sinnebilden för Barbie; lång, smal och blond. Kärleken är inte besvarad, Barbie vill bara ha tjejkväll med de andra Barbie varje kväll. Livet är en ständig fest för alla Barbie.

En morgon vaknar Stereotyp-Barbie upp och känner att något är fel. Hon trippar inte längre på tå och hon börjar tänka på döden - hon genomlider en existentiell kris! Hon måste prata med Konstiga Barbie (Kate McKinnon), som fått håret avklippt av flickan som leker med henne och som oftast sitter i spagat. Konstiga Barbie vet råd. Stereotyp-Barbie måste åka till Verkligheten och hitta flickan som leker med henne.

På väg till Verkligheten visar det sig att Ken gömt sig i bilen. De två dockorna överraskas när de anländer till Los Angeles. De upptäcker att världen styrs av män, och inte av kvinnor som i Barbielandet. Detta tilltalar Ken, han tror att män och hästar bestämmer allt, och att det räcker med att vara man för att bli framgångsrik. Han återvänder till Barbielandet för att införa patriarkatet.

Barbie besöker Mattel, leksaksföretaget som tillverkar Barbie. Mattels VD spelas av Will Ferrell. Att Barbie är lös på Los Angeles gator är inte bra, hon måste fångas in. Barbie får hjälp av flickan som en gång lekte med henne, och dennas mor, som jobbar på Mattel. Barbie får veta att hon ses som en dålig förebild för flickor.

Väl tillbaka i Barbielandet har Ken lyckats förändra allt. Nu handlar livet om män och hästar.

BARBIE är en film med ett väldigt övertydligt feministisk budskap riktat till unga flickor. Men själva filmen är en satir för vuxna. Resultatet blir minst sagt märkligt. Jag vet inte i vilken utsträckning barn fortfarande leker med Barbie, men barn som går och ser den här filmen lär inte begripa mycket. Vuxna lär tycka att det är för fånigt. Tonåringar kan kanske uppskatta det här, men de ser nog hellre något annat.

Här finns många roliga inslag och jag skrattade flera gånger. Roligast är när Barbie bryter ihop och håller en monolog om att hon inte är söt längre. Då fryses bilden och Helen Mirrens röst påpekar att Margot Robbie är fel skådespelerska för dessa repliker. De flesta av skämten vänder sig till en vuxen publik. John Cena dyker upp som sjöjungfru.

... Men övertydligheten är i vägen. Ofta känns filmen som ett barnprogram från 1970-talet, då budskapet i en del fall kom före handling och utförande. Den ständiga rosa plastigheten blir jobbig efter ett tag, och jag tycker att de många sång och dansnumren stör - det handlar uteslutande om vissna poplåtar. Scenerna med Will Ferrell och Mattels ledning känns hämtade från en annan film, de ser ut som tagna ur en tramsig, amerikansk barnfilm.

Det hela håller på i nästan två timmar, då hade jag tröttnat sedan länge och satt mest och irriterade mig på filmen.

Jag klassificerar BARBIE som ett misslyckande - men ett intressant misslyckande.

Nu vill jag se en film om Big Jim; dockan jag lekte med på 70-talet. Barbröstade män gör saker tillsammans i en husbil i vildmarken. 

 

 

 

(Biopremiär 21/7)

Bio: Oppenheimer

Foton copyright (c) UIP Sweden

Här sitter jag och funderar på om inte Christopher Nolan är den mest överskattade nu verksamma filmregissören - eller åtminstone en av dem. Han har väl aldrig gjort gjort en film som är riktigt dålig - men har han någonsin gjort en film som är riktigt bra? Nyligen såg jag om hans tre Läderlappen-filmer, och de tycker jag inte håller alls längre. Nyhetens behag har försvunnit, de är mest töntiga, tillkrånglade och sega. DUNKIRK gav jag högt betyg efter att ha sett den på 70mm på bio - men jag känner inte att jag vill se om den. Många av Nolans filmer bygger på gimmickar och berättas på ett tillkrånglat sätt för att vi ska tro att de är smartare än de är - typexempel TENET och INCEPTION. MEMENTO är en banal story som berättas baklänges.

Christopher Nolans nya film OPPENHEIMER är en bra film, det är en av Nolans bättre filmer. Men vad det här också är, är en tre timmar (exakt tre timmar, faktiskt) lång film om kvantfysik. 

Det här är en film om en amerikansk hjälte som krossades. Det här visar sig också vara en film som oväntat fick mig att tänka på CITIZEN KANE.

1942 utses den något egensinnige fysikern Robert Oppenheimer (Cillian Murphy) till att leda Manhattanprojektet - han ska bygga en atombomb som ska stoppa alla krig. det är bråttom, eftersom även Tyskland tros utveckla en atombomb. Oppenheimer välkomnas av Lewis Strauss (Robert Downey Jr), chef för Atomic Energy Commission (AEC). De tar en promenad under vilken de får syn på Albert Einstein, som Oppenheimer går fram och pratar med. Vi hör inte vad som sägs, men Einstein verkar bli sur och går därifrån utan att ens titta på Strauss, vilket upprör Strauss, som är hämndlysten resten av filmen. Precis som fallet Rosebud i CITIZEN KANE, får vi vänta till filmens slut innan vi får veta vad det var Einstein sa. 

Kronologin i OPPENHEIMER är uppbruten. Handlingen inramas av ett förhör med Oppenheimer. Redan innan andra världskriget hade FBI ögonen på Oppenheimer, eftersom han visat intresse för kommunism. Han hade ett förhållande med en kvinna som hette Jean Tatlock (Florence Pugh), som kämpade med depressioner och var medlem i kommunistpartiet, och via henne träffade han Kitty Puening (Emily Blunt), som han gifte sig- och bildade familj med. 1949 pågick kommunistjakten för fullt i USA, och Oppenheimer var starkt misstänkt för antiamerikansk verksamhet. Nu skulle plötsligt Oppenheimer, som gjorts till amerikansk hjälte i samband med atombomben, krossas. 

Insprängt i detta förhör får vi se scener från Oppenheimers tid som student i Europa, där han bland annat får ett infall och är på väg att förgifta en lärare, men nästan råkar döda den danske fysikern Niels Bohr (Kenneth Branagh) istället. Främst får vi följa arbetet med bomben, vilket skildras väldigt detaljerat. 

Filmens starkaste scen är när de ansvariga sitter och väljer ut vilka japanska städer det är lämpligast att bomba. Det här påminner kraftigt om mötet i Wannsee 1942, där nazisterna diskuterade bästa sätt att massmörda judar och kom fram till "Den slutgiltiga lösningen". Nu skulle alltså USA mörda tiotusentals - eller hundratusentals - japanska civila. Den oansenlige fysikern Oppenheimer blir en hjälte efter att ha utvecklat bomben som utplånat städer, och han förföljs av mardrömmar. Indirekt startar han även det kalla kriget.

En berättelse om ett massförstörelsevapen och en psykologisk närstudie. Det här är en bra och intressant film - men det går inte att komma ifrån att detta är en tre timmar lång film om kvantfysik. Det är en tre timmar lång film om gubbar som pratar. Kvinnorna är få, så det är nästan bokstavligt talat en film om gubbar som pratar. En väldig massa gubbar, dessutom, och det blir förstås svårt att hålla isär dem alla. Årtal anges inte, så dem fick jag googla fram till denna text, jag hoppas att jag inte misstagit mig.

Det är inte utan att jag undrar vilka som ska se den här filmen, förutom alla Christopher Nolan-fans, Robert Oppenheimer-entusiaster och fysiker. Framför allt i en IMAX-salong - filmen är inspelad med IMAX-kameror. Vi får äntligen se talking heads i IMAX-formatet. Jag sticker inte under stol med att jag tycker att filmen är en timme för lång - sällan har jag varit så pissnödig som när eftertexterna började rulla. Även om filmen höll mitt intresse uppe större delen av speltiden, tittade jag på klockan flera gånger under den sista timmen.

OPPENHEIMER känns lite grann som en miniserie för TV - ihopklippt till en långfilm. Tre entimmesavsnitt. Ärligt talat tror jag att filmen skulle göra sig lika bra, kanske till och med bättre, i det lilla formatet.

Hoyte Van Hoytema står för filmfotot, vilket är alldeles utmärkt. Scenerna från förhöret visas i svartvitt, resten i färg. Tyvärr gör den svenske kompositören Ludwig Göransson sitt bästa för att sabba många scener - hans lågmälda, men entoniga och trista musik ligger som en smet över nästan varje scen; det är musik nästan hela tiden, vilket jag upplever som synnerligen irriterande. Det är ett märkligt fenomen som uppkommit på senare år, det där att det aldrig får vara tyst i en film. Under långa dialogscener i moderna filmer, slänger folk alldeles för ofta in totalt onödig musik som någon klämmer fram, ofta på en synt.

Nolan har åstadkommit alla filmens atomexplosioner helt utan datoranimering. Detta är förstås coolt gjort - men om jag inte vetat att det är praktiska effekter, hade jag trott att det var CGI.

Skådespeleriet är utmärkt. En lång, lång rad kända skådespelare medverkar, några medverkar bara i en scen eller två. Jason Clarke, Josh Hartnett, Matthew Modine, Matt Damon, Dane DeHaan, Alden Ehrenreich, Gustaf Skarsgård, Rami Malek, Casey Affleck, för att nämna några. Gary Oldman spelar Harry Truman. Roligast är att James Remar har en liten roll, honom ser vi inte tillräckligt av nuförtiden!

Betyget nedan är kanske lite snålt. Men - jag lär nog aldrig se den här filmen igen. Såtillvida jag inte sitter i sommarstugan och inget annat visas på TV. 

 

 

(Biopremiär 21/7)

Bio: Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

När jag för fem år sedan recenserade den förra MISSION: IMPOSSIBLE-filmen, FALLOUT, skrev jag att jag hade svårt att hålla filmerna isär. FALLOUT var den sjätte filmen. Den första filmen i serien, den Brian De Palma regisserade, var inte sådär jättebra. Den andra filmen minns jag, eftersom det var den John Woo regisserade. Därefter börjar det bli klurigt - trots det faktum att filmerna blev bättre efter de två första. Jag minns många scener ur filmerna, men inte i vilka filmer scenerna förekommer. FALLOUT var i alla fall den med Henry Cavill som skurk.

Långt om länge kommer nu del ett av det sjunde och sista äventyret - filmserien avslutas med en åttonde film nästa år. DEAD RECKONING, som regisserats av Christopher McQuarrie, har tagit en evighet att spela in och färdigställa.

Den som väntar på något gott väntar inte för länge, brukar man säga. Jag kan inte påstå att jag väntat andlöst på DEAD RECKONING, även om jag gillar de flesta av de tidigare filmerna. Men jag måste säga att den här gången serverades jag något gott. Så pass gott att jag funderar på om inte denna nya film är den bästa i serien.

Handlingen är föredömligt enkel. Ethan Hunt (Tom Cruise, förstås) får i uppdrag att leta upp en tvådelad nyckel. Hunt får inte veta vad nyckeln ska användas till (ledtråd: supervapen), han ska bara hitta denna McGuffin. En massa andra människor är också på jakt efter nyckeln - Esai Moralis spelar en ond man som har något att göra med Ethan Hunts tid innan han blev agent. Pom Klementieff gör en halvgalen, fransk torped; hon ser ut att ha kul i rollen. Vanessa Kirby är tillbaka som den slemma White Widow. 

...Och så har vi Hayley Atwell som den tjuvaktiga Grace. Hon är en extremt skicklig ficktjuv och lyckas plocka på sig nyckeln alla är ute efter, vilket leder till att hon plötsligt blir indragen i denna spionhistoria. Resten av filmen tvingas hon motvilligt att samarbeta med Ethan Hunt. Hon blir alltså filmens hjältinna.

Hunts medhjälpare Luther (Ving Rhames) och Benji (Simon Pegg) medverkar förstås också, och även Rebecca Ferguson återkommer som Ilsa Faust.

Handlingens relativa enkelhet är en av anledningarna till att DEAD RECKONING är en angenäm film att titta på. Ofta när jag ser på agentfilmer har jag efter ett tag ingen aning om vad det går ut på - typexempel är väl några av Jason Bourne-filmerna, som är så hetsiga, ryckiga och högljudda att jag tappar tråden mellan de snabbt klippta snytingarna. 

En andra anledning till att jag verkligen gillar den här filmen, är det flotta filmfotot i kombination med miljöerna. Jag imponeras i synnerhet av de många scener som utspelar sig nattetid i ett dimmigt Venedig, det är ytterst suggestivt och stämningsfullt - i synnerhet en strid på en bro.

Den tredje anledningen är de alldeles utmärkta action- och stuntscenerna. Tom Cruises fallskärmshopp med motorcykel är väldokumenterat, inspelningsreportage om detta finns på YouTube, och det är alltså Tom Cruise själv som kör ut för ett stup - på riktigt. Jag såg filmen i en IMAX-salong och denna scen var svindlande. Men hela den sista halvtimmen, som utspelar sig ombord på ett tåg, är makalös. När det gäller toppraffel är DEAD RECKONING allt den nya Indiana Jones-filmen inte är. En biljakt i Venedig är fantastisk; Hunt och Grace har råkat bli ihopkopplade med handklovar och måste fly i en liten gul Fiat. Denna jakt är bättre än hela FAST X.

En fjärde orsak är att det alltid är fräckt när Lalo Schifrins tuffa ledmotiv spelas. Den här gången är det Lorne Balfe som står för filmmusiken.

MISSION: IMPOSSIBLE - DEAD RECKONING PART ONE varar två timmar och 43 minuter. Som alltid var jag tveksam när jag slog mig ner i biofåtöljen. Nästan tre timmar? Hollywood måste sluta göra så här långa filmer! Nästan inga filmer lyckas hålla intresset uppe i tre timmar. Men till min förvåning kändes den här filmen inte lång och seg. Tempot är bra och filmen är hela tiden underhållande.

Intressant nog slutar det hela inte med en cliffhanger. Actionscenerna avslutas och handlingen lugnar ner sig innan eftertexterna rullar. PART TWO har inte premiär förrän den 26:e juni nästa år.

Jag tror inte att jag är helt fel på det om jag hävdar att det här är sommarens stora actionäventyr. 

 

 

(Biopremiär 12/8)

Netflix: The Out-Laws

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Ännu en komedi producerad av Adam Sandler, men utan Sandler själv i rollistan. Ännu en film som verkade kul på pappret, men som i realiteten var lite svår att sitta igenom. Ännu en film om ett förestående bröllop. Ännu en film som slutar med att alla dansar.

Tyler Spindel, som häromåret gjorde Netflixkomedin THE WRONG MISSY, har regisserat den här filmen om den hårt prövade Owen Browning (Adam Devine), en banktjänsteman som ska gifta sig med en tjej som heter Parker (Nina Dobrev).

Owen har aldrig träffat Parkers mystiska föräldrar, som bor i en sydamerikansk djungel. Plötsligt hör föräldrarna av sig, de tänker komma på bröllopet. Inte nog med det, de dyker upp ett par dagar för tidigt, och plötsligt står de upp i Owens kök. Billy och Lilly heter de, de spelas av Pierce Brosnan och Ellen Barkin, och de är rätt märkliga - de är tuffa och hårdföra, och besitter ett bisarrt skämtsinne.

Kort därpå rånas Owens bank av två maskerade banditer. Owen tror att det är de beryktade Spökbanditerna. Inte nog med det, han misstänker att rånarna är Billy och Lilly. Det visar sig att det faktiskt är Billy och Lilly. De är skyldiga en annan skurk en väldig massa pengar och försöker skrapa ihop stålarna genom att råna banker. Av diverse skäl blir Owen indragen och måste hjälpa till att råna banker. De jagas av en FBI-agent spelad av Michael Rooker.

Till större delen är THE OUT-LAWS ganska plågsam att titta på. Den försöker vara lite edgy, med sexskämt, grovt språk och en del oväntat blodigt våld, men att vara edgy misslyckas filmen med. Den är alldeles för amerikansk - sexskämten känns alldeles för barnsliga och omogna, som om det är några 15-åringar som skrivit manus. Det blir lite genant - tycker jag i egenskap av europé. Filmen har även en del problem med tempot - den är inte speciellt lång, den här filmen, men den känns längre än den är. Adam Devine, som påminner lite om Johan Glans till utseendet, är mer fånig än rolig.

Här finns ett par inslag jag tyckte var lite kul. Pierce Brosnan verkar ha kul i rollen, och han och Ellen Barlin skämtar om att de femte James Bond-skådisen var den bästa. Michael Rooker verkar också ha kul. Owens föräldrar spelas av Julie Hagerty och Richard Kind, och de har några roliga repliker. Lauren Lapkus dyker upp i en liten roll som flängd bankdirektör.

Även om jag alltså skrattade till några gånger tycker jag att THE OUT-LAWS är allt annat än bra. Det hela känns alldeles för slappt och oinspirerat, precis som så många andra Netflixkomedier. Det känns som om filmen mest gjorts för att de ska ha något nytt att visa på Netflix. 

... Dock brukar alla dessa slappa Netflixkomedier bli stora tittarframgångar ändå.

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 7/7)