söndag 11 december 2022

Netflix: Pinocchio

Foton copyright (c) Netflix

Detta är den andra Pinocchiofilm jag ser i år - och den tredje på två år. Det har varit mycket Pinocchio de senaste 20-25 åren. Nu vill jag verkligen inte se mer filmer om Pinocchio.

Enda orsaken till att jag såg denna nya Netflixproduktion är att den är regisserad av Guillermo del Toro (i samarbete med Mark Gustafson). Ja, och så såg jag den för att den är omtalad och lite hajpad. Det sistnämnda mest beroende på att det är del Toro som ligger bakom.

Om det inte vore för att jag bestämt mig för att skriva om den här filmen, hade jag stängt av efter tjugo minuter. GUILLERMO DEL TOROS PINOCCHIO, vilket kanske är den fullständiga titeln, är en fruktansvärt tråkig film. Det här är ett sömnpiller utan like. Det är också en film vars målgrupp antagligen är väldigt liten.

Det här är en stop motion-film med dockor, The Jim Henson Company ligger bakom. Tekniskt sett är filmen otroligt imponerande, jag förstår inte hur folk har orkat göra den. Men det här är en film om det som på fackspråk kallas creepy ass puppets. Alla dockor är groteska och lite otäcka. I synnerhet Pinocchio själv. 

del Toro har valt att göra en mörkare version, det är en mörk film om mörka ämnen. Delar av handlingen känns igen från tidigare versioner - och antagligen från den ursprungliga boken, som jag förstås inte läst. Men den här gången sörjer Geppetto sin döda son så mycket att han blivit alkis. 

Den här versionen utspelar sig i fascismens Italien. Mussolini dyker upp. En bit efter halvtid, det vill säga lite mer än en timme in i filmen, blir det lite intressant när handlingen helt fokuserar på fascismen och Pinocchio tränar med italienska barnsoldater. Detta håller dock bara på en stund.

Vad som också är intressant är att det andeväsen, eller vad hon är, som väcker trädockan Pinocchio till liv, ser ut som en figur ur någon serie i Metal Hurlant, kanske skapad av Moebius eller Druillet. Jag hade hellre sett en film som bara handlade om denna figur och fascismens framväxt.

Jag visste inte om att filmen även är en musikal. Här förekommer ett flertal sångnummer. Sångerna är vissna - det känns mest som att de pratar till en melodislinga. Fast så låter ju moderna musikaler i London och på Broadway. De minnesvärda melodierna har försvunnit.

PINOCCHIO är inte en film för barn, åtminstone inte för mindre barn. Men det är heller inte en film för vuxna. Allvarligt talat: hur många vuxna människor - medelålders och uppåt, och som inte är specialintresserade av animerad film och dockfilm - känner du som kan tänka sig att se en tvåtimmarsdockfilm om Pinocchio? Målgruppen är väl folk som gillar Guillermo del Toro, oavsett vad han gör, folk som är intresserade av dockteater (till exempel svenska TV-chefer på 70-talet), och en viss typ av vuxna som tycker att det är viktigt för barn att se gravallvarliga, dystra filmer framför det ungarna egentligen vill se (Scooby-Doo och karate).

... Men framför allt är detta en grymt tråkig film. Den må vara fantastiskt bra gjord rent tekniskt, vilket är orsaken till att jag sätter en generös tvåa i betyg, men den är en plåga att sitta igenom.



 

 

 

 

(Netflixpremiär 9/12)


fredag 9 december 2022

DVD/VOD: Black Friday

BLACK FRIDAY (Njutafilms)


1989 gjorde Scott Spiegel slasherfilmen INTRUDER, i vilken personalen på en stormarknad mördas av en galning. Bruce Campbell gör ett litet inhopp som polis i filmen. Nu är Campbell tillbaka i en skräckfilm - eller snarare en skräckkomedi - som utspelar sig i en butik. Den här gången har han en större roll som butiksföreståndare och nu handlar det om en leksaksaffär.

Det är Black Friday och personalen på We Love Toys väntar på att dörrarna ska öppnas, och horder av kunder ska välla in för att slåss om varorna. Vad alla missat är att en meteorit slagit ner i närheten, och denna får folk att förvandlas till blodtörstiga monster. Kunderna far omkring i butiken och slåss med personalen, de som blir bitna blir i vanlig ordning smittade, och antalet överlevande decimeras.

BLACK FRIDAY är regisserad av Casey Tebo, som tidigare mest gjort musikvideor. Makeup-effekterna står Robert Kurzman för, han var även inblandad i effekterna i ovan nämnda INTRUDER. Förutom Bruce Campbell återfinns Devon Sawa och Michael Jai White i rollistan. Det här är en lågbudgetfilm som ser bra ut, den är kompetent gjord och effekterna är bra.

... Problemet är att filmen inte är speciellt rolig för att vara satir och komedi. Den börjar bra, men halvvägs in tröttnade jag. Jag trodde att filmen skulle driva mer med Black Friday som fenomen, men det glöms snabbt bort. Speciellt mycket slapstick och roliga scener får vi inte heller, och spännande är det förstås inte alls. Även om folk hela gtiden springer omkring och folk tas av daga titt som tätt, är det hela ganska stillastående. När det mot slutet dyker upp jättemonster hade jag tröttnat. 

Roligast i BLACK FRIDAY är att Bruce Campbell ser ut som Basil Fawlty.

Det är synd att manuset är för slappt och slarvigt.


 


onsdag 7 december 2022

Bio: Terrifier 2

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Ibland går det inte som man tänkt sig. Där stod jag utanför Filmstaden och frös röven av mig medan jag väntade på att bli insläppt på pressvisningen av TERRIFIER 2. Dessutom bävade jag en aning. Den här filmen varar två timmar och 18 minuter. Vem pallar se en slasherfilm som varar nästan två och en halv timme? Det måste bli extremt segt och tjatigt.

Då insåg jag plötsligt att jag kommit för sent till biografen - filmen hade börjat en halvtimme tidigare än vanligt, vilket jag inte noterat. Det blev till att åka hem igen. Men, allt löste sig till slut: jag fick en streamad tittkopia, så jag såg filmen på kvällen istället. Detta innebar att jag kunde pausa filmen för toalettbesök. Det innebar även att jag hade tillgång till kaffe, och vin, och ost och kex.

Jag såg den första TERRIFIER för några månader sedan, efter att en bekant rekommenderat den, den ligger på Amazon Prime Video. TERRIFIER är en lågbudgetfilm ($35 000 kostade den) från 2016, med manus och regi av Damien Leone, som även stod för makeup- och specialeffekter. Jag tyckte inte att denna mördarclownfilm var speciellt bra. Dess praktiska effekter imponerade och skådespeleriet var över snittet, men manuset var alldeles för simplistiskt. Det hela kändes mest som 81 minuter sadistiskt våld utan mycket till handling.

Sex år senare kommer alltså denna uppföljare, som blivit en oväntad framgång. TERRIFIER 2 kostade $250 000 att göra, det är alltså fortfarande en lågbudgetfilm, och den har snart spelat in 12 miljoner dollar världen över. I Amerika valde publiken att att se TERRIFIER 2 istället för den rätt kassa HALLOWEEN ENDS, som kostat 20 miljoner - den senare blev väl inte direkt en flopp, men definitivt ingen större framgång.

I pressutskicken för TERRIFIER 2 varnar distributören NonStop känsliga tittare. "VARNING. Filmen innehåller mycket starka våldsscener som kan vara uppskakande för vissa," står det, följt av "Terrifier 2 är filmen som fått folk att svimma och kräkas på amerikanska biografer". Då blir man ju nyfiken. Jag undrar om några filmkritiker flydde från pressvisningen jag missade.

TERRIFIER 2 är alltså nästan en timme längre än den första filmen, och ja - den är alldeles för lång. Det finns ingen som helst orsak till att den ska vara så länge som den gör, eftersom handlingen fortfarande är förhållandevis simplistisk. Men i övrigt är filmen bättre än originalet.

Den synnerligen onde och mordiske Art the Clown (David Howard Thornton) återupplivas i början av filmen och beger sig ut i Miles County för att fortsätta sitt brutala slaktande. Det är halloween och Art, i sin clownmundering, smälter in i de utspökade omgivningarna.

Filmens hjältinna heter Sienna (Lauren LaVera). Hon är en tonåring (tror jag) som bor hemma med sin otroligt elaka, ständigt svärande morsa, och sin lillebror Jonathan. Hennes far har tagit livet av sig, men det är något mystiskt med hans död, och det verkar finnas kopplingar till Art the Clown. 

Det drar ihop sig till halloweenfest och Sienna syr en dräkt till festen. Hennes far brukade rita en tuff hjältinna med rustning och vingar när Sienna var barn, så det är denna dräkt hon försöker skapa - något den elaka morsan inte gillar, eftersom den är för sexig.

Art the Clown drar omkring och gör hakkebøff av folk medan Sienna, iförd sin dräkt, är på festen. Sedan dyker förstås även Art upp på festen. Sienna och Jonathan är de som måste bekämpa Art the Clown.

Är varningen berättigad? Är filmen chockerande våldsam? Ja - och nej. Visst, det går nog inte att lita på mig i det här fallet, jag chockas sällan av grova specialeffekter, jag är härdad - jag utbrast till och med i ett "Det var väl inte så farligt?" efter visningen av MARTYRS i Cannes, där resten av publiken var gröna i ansiktet (de som inte lämnat visningen). Det är återigen regissören Damien Leone som står för effekterna, och våldet är extremt grovt - men det ser oftast inte ut som något annat än latex som styckas och mosas. Här finns dock en scen som går över gränsen, en tjej lemlästas i sitt sovrum, och scenen håller på i en evighet.

Vidare balanserar TERRIFIER 2 hela tiden på gränsen till komedi. Ibland är det komedi. I början av filmen går Art the Clown till en tvättomat för att tvätta sin blodsöliga clowndräkt - han sitter där naken och läser en tidning medan han väntar. David Howard Thornton är mimare och med sitt kroppspråk gör han Art till ett monster som ständigt skiftar mellan att vara skrämmande och komisk. En annan scen som är direkt komisk är när det knackar på ungar som är ute efter godis, och Art serverar godis han lagt i ett avhugget, urgröpt huvud.

TERRIFIER 2 vinner på att Lauren LaVera är utmärkt i huvudrollen, hon är en sympatisk hjältinna. Rent allmänt är skådespeleriet bra. Det är lite kul att en lärarinna på Jonathans skola spelas av Felissa Rose, hon som var mördaren i SLEEPAWAY CAMP, 1983. Filmen innehåller några bra och bisarra drömscener. Bäst i filmen är Art the Clowns genuint obehagliga låtsaskompis, en liten clownflicka.

Det är synd att filmen varar så länge som den gör. Den hade vunnit på att klippas ner till 90 minuter eller däromkring. En hanterbar längd och man hinner inte tröttna. 

Det mest positiva med TERRIFIER 2 är att den kostade drygt två och en halv miljon svenska kronor att göra. Jag läste i Göteborgs-Posten igår att de håller på att spela in en svensk skräckfilm på Liseberg just nu. Den har en budget på 48 miljoner kronor. Det är nästan fem gånger så mycket som vad Ti Wests kritikerrosade X kostade. 



 

 

 

(Biopremiär 9/12)


söndag 4 december 2022

Netflix: Warriors of Future

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en Hongkongfilm som gick på bio - IMAX till och med - i Kina, där den spelade in en massa pengar, men som streamas på Netflix i resten av världen, åtminstone i Europa.

Vad det här också är, är en film det är svårt att recensera. Mest beroende på att det var svårt att ta sig igenom den.

Yuen Fai Ng har regisserat detta science fiction-actionraffel med den märkliga titeln WARRIORS OF FUTURE. Den heter alltså inte WARRIORS OF THE FUTURE. Filmen inleds med exposition. En berättarröst redogör vad som hänt, ett grepp som alltid är tråkigt och ofta inte funkar, i synnerhet när inledningen håller på lite för länge. Jag tappade intresset redan här, jag hade förstås föredragit om vi fått se hela bakgrunden i en prolog. Nu känns det som om det är en uppföljare vi ska se, ett intryck som förstärks eftersom inga rollfigurer får närmare presentationer.

Det är något om att den globala uppvärmningen och en rad naturkatastrofer har raserat Hongkong, som nu heter B-16, luften är förorenad, och en utomjordisk växtvarelse har trillat ner i staden. Växten kallas Pandora och den växer när det regnar, ju mer den växer, desto mer av staden raserar den - men den här växten kan visst även rena luften. En massa soldater ska hindra Pandora från att växa, men en ond typ skickar ut illasinnade robotar och grejor, eller hur det var, jag vet inte så noga.

WARRIORS OF FUTURE utspelar sig delvis i något slags kommandocentral, där gravallvarliga militärer pratar och pratar och pratar. Resten av filmen; större delen av filmen, är ett datoranimerat kaos. Det är soldater som slåss mot robotar och monster och fan och hans moster. Ibland används flygfarkoster.

Att se den här filmen känns som att se på när någon spelar ett TV-spel. Som att sitta intill spelaren och bara titta på skärmen. Det smäller och brakar hela tiden. Det är metall och rök och explosioner. Folk springer och folk skriker.

Den här filmen, som kostade närmare 600 miljoner svenska kronor att göra, känns som en Transformersfilm. Stökigt, högljutt, själlöst, oengagerande, tråkigt. Dessutom känns det som något vi redan sett otaliga gånger, filmen är inte vidare originell.

Efter ett tag tittade jag bara med ett öga. Efter ytterligare ett tag tittade jag med ett halvt öga. Jag ångrade att jag börjat titta på filmen. Jag kan tänka mig att om man är tolv år är det skithäftigt med alla dessa robotar och farkoster och puffror, men för oss andra är detta mer eller mindre totalt osebart.

Åtminstone ett känt ansikte finns i rollistan, Ching Wan Lau. Honom känner vi igen från en lång rad Hongkongfilmer de senaste 35 åren.


 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 2/12)

lördag 3 december 2022

Netflix: Troll

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en norsk kaiju-film. Ja, jättemonsterfilm, alltså. 

1986 kom en amerikansk film som hette TROLL, regisserad av John Carl Buechler. 1990 kom den italienska filmen TROLL 2, en legendariskt dålig - och rolig - film som av vissa anses vara den sämsta filmen någonsin (det är den inte). TROLL 2 hade ingenting med TROLL att göra. 2010 kom den norska filmen TROLLJÄGAREN, som jag vill minnas blev en hyfsad framgång världen över.

Denna nya Netflixfilm ligger närmare TROLLJÄGAREN än TROLL och TROLL 2. Men närmast ligger den nog Godzillafilmer och liknande jättemonsterfilmer.

Jag är ingen större expert på folktro och troll, men jag inbillar mig att svenska troll är lurviga varelser som bor i skogen, medan norska troll är gigantiska jättar. Eller det finns kanske både små och gigantiska troll i både svensk och norsk folktro. Uttrycket "söt som ett troll" passar inte in på jättarna. Å andra sidan är det väl ingen som säger "söt som ett troll" längre.

Det är Roar Uthaug som regisserat TROLL. Han har tidigare gjort KALLT BYTE och VÅGEN, och senast gjorde han den riktigt usla TOMB RAIDER med Alicia Vikander (som jag av någon anledning inte recenserade). Filmen har med norska - och nordiska - mått mätt en hyfsat tilltagen budget, den ser i alla fall ut att ha kostat en hel del, och de datoranimerade effekterna är helt okej. TROLL ser ut som en amerikansk film.

Det ska grävas en tunnel genom Dovrefjell, och då vaknar ett troll, stort som ett berg, och börjar traska mot Oslo. Allt i trollets väg mosas. Den norska regeringen kallar in paleontologen Nora Tidemann (Ine Marie Wilmann), vars far är besatt av troll - farsgubben har blivit knäpp och bor i en stuga på fjället. Eftersom ingen tror att det verkligen är ett troll, försöker de först komma fram till vad det kan vara som lever jävel i bergen - men mot alla odds är det alltså ett riktigt troll. Tillsammans med statsministerns rådgivare Andreas (Kim Falck) och ett gäng militärer försöker Nora komma på ett sätt att stoppa trollet. Stämmer det som stod i de gamla sagorna - att troll inte gillar kyrkklockor och solljus?

Det är rätt roligt att se trollet klampa fram och stompa sönder hus medan helikoptrar cirklar kring honom. Fast Oslo är ju inget Tokyo, så det ser rätt avskalat ut när Oslo attackeras. Trollet ger sig också på ett litet nöjesfält, vilket inte utnyttjas fullt ut.

TROLL är inte tråkig, den är lagom underhållande, men här och var tappar filmen tempo. Dock tycker jag att den är mycket bättre än alla de här amerikanska Godzilla- och King Kong-filmer som gjorts de senaste åren. Det går att se vad som händer i TROLL, filmen varar inte i en evighet, och man får inte ont i huvudet av att se den.

Andreas är en rätt kul figur, han berättar att han håller på att skriva en bok där hjälten är en munk som kan slita av sig huvudet och kasta det på fienden, huvudet biter sedan fienden. Munkens fingrar är dartpilar. Jag hade hellre sett en film om den här munken istället för trollet.

I en scen håller statsministern tal till folket, och hon avslutar med "Må Gud välsigna fäderneslandet". Kan en norsk politiker verkligen säga något sådant? Förvisso lär de vara mer religiösa i Norge än i Sverige, men om en svensk statsminister hade sagt det, hade det känts riktigt konstigt.

Det förekommer mycket lusekofter i filmen, här finns några lån från JURASSIC PARK, kaffet i kaffekoppar vibrerar när trollet närmar sig, bitvis är handlingen bäng, och jag inser att jag i många fall har rätt svårt att förstå talad norska. Fast jag kan å andra sidan inte imitera norska heller. 


   

 

 

 

(Netflixpremiär 1/12)


fredag 2 december 2022

Netflix: Mitt namn är Vendetta

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, inte på en Netflixproduktion, men väl en italiensk film producerad för Netflix.

För att en film ska bli engagerande och underhållande finns det vissa saker man bör stoppa in, framför allt i actionfilmer och thrillers. Till exempel sympatiska rollfigurer och en viss dos humor. Åtminstone tycker jag det. Det känns poänglöst att titta på en film om huvudpersoner man inte bryr sig om, man skiter i hur det går för dem.

Sympatiska rollfigurer och humor lyser helt med sin frånvaro i actionthrillern MITT NAMN ÄR VENDETTA, i regi av Cosimo Gomez.

Alessandro Gassmann spelar Santo, en före detta gangster som hållit sig gömd för ... andra gangsters i en massa år. Santo lever ett nytt liv nu, han bor uppe i bergen, han är gift och har en dotter i tonåren, Sofia (Ginevra Francesconi). Sofia är en irriterande jäkel, och om det inte vore för henne hade inget av det som händer i filmen hänt.

Filmen börjar med att Santo och Sofia är ute och kör bil i naturen, de verkar ha en bra far och dotter-relation. Men när Santo inte ser det, tar Sofia et foto på honom i smyg. Santo har förbjudit henne att fotografera honom. Inte nog med att hon fotograferar honom, hon delar bilden på sociala medier. I samma ögonblick bilden delas upptäcks den av Santos gamla fiender - hur det gick till framgår inte. Manuset verkar skrivet av folk som tror att datorer är magiska. Fienden har även något slags ansiktsigenkänningsprogram de använder för att försäkra sig om att det verkligen är Santo.

En skurkboss skickar ut torpeder för att döda Santo, det tar inte lång tid för dem att räkna ut var Santo bor. Skurkarna mördar Santos fru och en annan kille i huset, i tron att det är Santo, som inte är hemma. Sofia flyr i i skogen. Santo kommer hem, hittar liken, springer in i skogen och dödar en skurk eller två, och hittar Sofia.

Sofia är skitarg på Santo, eftersom han inte berättat vem han verkligen är, och tack vare honom är nu morsan död. De måste genast fly eftersom fler skurkar är på väg, de tar bilen, men den irriterande Sofia drar plötsligt i handbromsen och kräver svar av sin far. Mitt under flykten, alltså.

De kör till ett övergivet hus där de kan gömma sig. Santo måste fixa några grejor och säger till Sofia att stanna kvar i huset och den ende hon får ringa är Santo. Så fort Santo gett sig av ringer den irriterande Sofia sin pojkvän, som kommer och hämtar henne på motorcykel. Det dröjer inte länge innan skurkarna dyker upp och jagar motorcykeln.

Santo är en rå jävel och nu blir han the Punisher. Han drar runt och slaktar skurkar så att blodet stänker, och den irriterande Sofia fortsätter att bete sig som en idiot och därmed locka till sig fienden.

MITT NAMN ÄR VENDETTA är inte speciellt bra. Den är rätt kass. Dock är det tekniska hantverket hyfsat, vilket gör att jag inte sätter en etta, men jag kan inte rekommendera den här filmen. Den innehåller mycket action, men Santo är osympatisk och har noll utstrålning. Och ja, Sofia är bara irriterande. Hela tiden. Handlingen känns igen från otaliga andra filmer, men den hade funkat om filmen gjorts med lite mer stil och finess. Slutscenerna är lite bättre än resten av filmen, det är lite synd att filmen inte började där istället.

Filmen innehåller lite för mycket datoranimerat blod som stänker på kameralinsen.

Tveksamt betyg.



 

 

 

 

(Netflixpremiär 30/11)


onsdag 30 november 2022

Bio: Violent Night

Foton copyright (c) UIP Sweden

För två år sedan kom FATMAN, en actionkomedi med Mel Gibson som jultomten. Jag tyckte att FATMAN var överraskande bra, det var synd att den inte gick upp på bio.

Nu kommer VIOLENT NIGHT, en actionkomedi med David Harbour som jultomten, och denna går upp på bio - men den känns mest som en direkt till streaming-produktion. För regin står norrmannen Tommy Wirkola, som antagligen fortfarande är mest känd för DÖD SNÖ, och som senast gjorde I DÖD OCH LUST för Netflix.

VIOLENT NIGHT är en schizofren film. Den vet inte vad den vill vara. I grund och botten är detta DIE HARD med jultomten som hjälte. Men den nöjer sig inte med detta.

Filmen inleds av någon anledning i England (men detta är en amerikansk produktion, inspelad i Kanada). Det är julafton och på en pub sitter den gravt berusade jultomten (Harbour, alltså) och beklagar sig över sitt jobb, och det är inte utan att scenen känns hämtad från BAD SANTA. När tomten flyger iväg i sin släde, dragen av renar förstås, springer bartendern ut på taket och tittar upp, och tomten spyr henne i ansiktet.

Vi förflyttar oss till ett enormt gods i USA, dit Jason Lightstone (Alex Hassell) tillsammans med sin (ex?)fru Linda (Alexis Louder) och deras lilla dotter Trudy (Leah Brady) anländer för att fira jul med Jasons avskyvärda familj. Jasons enormt rika morsa Gertrude (Beverly D'Angelo) är en fruktansvärt vidrig människa som det fjäskas för. Jason och Linda har problem i förhållandet och det enda lilla Trudy önskar sig i julklapp, är att hennes föräldrar ska bli vänner igen.

Jultomten kommer till godset under natten, han tar sig in genom skorstenen, super till, och somnar i en massagestol.

Medan tomten sover dyker ett gäng onda skurkar, anförda av en som kallar sig Scrooge (John Leguizamo), upp. De är ute efter en massa miljoner i sedlar som Gertrude har låst in i ett kassaskåp.

... Ja, och så blir det DIE HARD. Jultomten tar kål på skurkarna en i taget. Det blir även ENSAM HEMMA, eftersom Trudy gömmer sig på vinden, där hon gillrar fällor. Nu har jag i ärlighetens namn aldrig sett ENSAM HEMMA, men jag utgår från att fällorna Macaulay Caulkin gillrade inte dödade inkräktarna. Lilla Trudy jublar glatt när hennes offer får bowlingklot och spik i skallen. Trudy har även fått en leksaks-walkie-talkie, med vilken hon kan prata med tomten - således agerar hon även sergeant Al Powell i DIE HARD.

VIOLENT NIGHT funkar inte riktigt. Kanske ska jag skriva att den inte funkar alls. Om den nöjde sig med att parodiera DIE HARD, ENSAM HEMMA och BAD SANTA, och fläska på med ultravåld och splatter, hade den antagligen funkat bättre. Men! Filmen är även sentimental mellan varven, på det där amerikanska sättet. Trudy vill bara att de ska vara en riktig familj igen. Dessutom tror hon på tomten. Det är viktigt att tro. Och de här bitarna ger intryck av att vara på allvar - det vill säga, det är nog inte tänkt som en parodi på sentimentala julfilmer. 

Vad vi får är alltså vulgär humor, varvat med action och splatter, varvat med sentimentalitet. Den vulgära humorn är inte speciellt rolig. Slagsmål och lemlästning med Bryan Adams på soundtracket är inte heller speciellt kul. I synnerhet som actionscenerna inte är speciellt bra. Filmen är yxigt gjord, ibland nästan lite tafflig, den är illa berättad och här och var stannar handlingen upp på konstiga sätt. Det ser lite billigt ut. Visst, vore jag 15 hade jag kanske tyckt att filmen är skithäftig, men jag är inte 15.

Beverly D'Angelo är nu så pass plastikopererad att hon är fullkomligt oigenkännlig. Bokstavligt talat. Jag trodde först att det var en osannolikt bedagad Melanie Griffith. Och är inte John Leguizamo lite för bra för det här? Fast han verkar ha kul i rollen.

Jag skrattade till några gånger när jag såg VIOLENT NIGHT, jag minns inte åt vad, men det här är en film som hade kunnat vara extremt mycket bättre, idén är rätt kul. Jag satt även och väntade på att jultomten skulle säga "Now I have a machine gun - ho ho ho!", men det gör han aldrig, han kan inte använda skjutvapen. Istället har han en slägga han krossar skallen på folk med.

FATMAN verkar förresten vara på väg till Netflix nu.



  

 

 

 

(Biopremiär 2/12)


onsdag 23 november 2022

Serier: Ugly 4: Sista skriket

UGLY 4
"SISTA SKRIKET"
av Joakim Lindengren
Kartago


Ibland uppstår ett visst problem när man ska recensera filmer, böcker och seriealbum. Förvisso ett angenämt problem, men ändå.

Problemet uppstår när man redan förbrukat alla superlativer. När man tokhyllat till exempel ett seriealbum - och så gör upphovspersonen ytterligare ett album som är lika bra, eller bättre. Vad skriver man då? 

Förra året skrev jag om Joakim Lindengrens tredje Ugly-album; "Bortom all ära och Redbergsplatsen". Jag tyckte att det var ett av de bästa seriealbum jag någonsin läst. Det var ett på många sätt unikt album, och det var rätt svårt att beskriva det - albumet var något helt eget.

Nu är Lindengren tillbaka med ett fjärde album om detektiven Ugly Mareowl, "Sista skriket", och det är lika bra som det förra - eller är det till och med ännu bättre? 

Den här gången handlar det om Ingrid Bäckström, en figur som är välkänd från Joakim Lindengrens universum (multiversum?). Den är gången är Ingrid Bäckström en jättemänniska som finns uppstoppad på Naturhistoriska museet i Göteborg. Eller fanns: Ingrid Bäckström har nämligen försvunnit från museet. Ugly anlitas för att leta upp den försvunna jätten och beger sig ut i Göteborg.

Det här är ett Göteborg som enbart befolkas av djur, men framför allt är det Joakim Lindengrens version av Göteborg. Det här är ett Göteborg så som han vill att staden ska se ut. Det är en stad som hämtats från 1950-talet, ungefär, en stad där neonskyltarna blänker i nattmörkret, en stad där fula byggnader och detaljer har plockats bort (med undantag för stadsdelen Kubistan, där alla reklambyråer ligger, men den är rätt snygg den med). Välbekanta, autentiska platser blandas med påhittade sådana, och det mesta är lite förbättrat. Jag bor i Göteborg och känner igen platser och byggnader - ibland. Det här är fantasyversionen av Göteborg. En stämningsfull blandning av Bertil Hegland, Jan Lööf och Joakim Lindengren själv. 

Lindengren använder två rutor per sida, ibland bara en, och ibland är det så detaljerat att jag inte förstår hur karln har orkat rita och måla allt det här. Varje ruta är en tavla, eller ett vykort. Ett grepp i detta album som jag inbillar mig är nytt, är att Lindengren använder sig av collageteknik. Här och var finns det utklippta prylar och annat från gamla tidningar.

Ugly hälsar på hemma hos en funny animal-version av Albert och Herbert, han uppsöker en dansk krog, ett övergivet och delvis raserat Liseberg, men roligast för min del är när Ugly tittar in på Seriehörnan. Mannen som startade upp Seriehörnan, Tony Lundin, gick hastigt bort förra året, men han lever vidare i detta album - som höna. 

Jag försöker hitta något att anmärka på, mest för sakens skull, för att inte framstå som helt okritisk. Men ... Det enda jag inte riktigt gillar här, är typsnittet Lindengren använt till albumets titel, "Sista skriket" alltså, på omslaget. Det ser lite för modernt och datoriserat ut, och sticker ut mot resten av bilderna. Nu tänker kanske någon påpeka att Lindengren använt en datamaskin till mer än titeln, men det gör ju de flesta serietecknare idag.

Joakim Lindengren envisas med att hela tiden förnya sig, ändra riktning, utvecklas och bli bättre. Han är en av Sveriges främsta serieskapare idag, kanske den främsta. Är det att ta i?   


måndag 21 november 2022

DVD: Triple Cross

TRIPLE CROSS (Retro Film)


TRIPLE CROSS från 1966 är en fransk-tysk-brittisk film jag aldrig hört talas om, men den verkade onekligen vara bra, tyckte jag när jag slog mig ner för att se den. Det här är en verklighetsbaserad historia från andra världskriget om kassaskåpssprängaren Eddie Chapman, som åker fast och hamnar i ett fängelse på Jersey just som tyskarna anländer och ockuperar ön. Eddie släpps ut för att utbildas till tysk spion, men när han skickas ut på spionuppdrag i England ser han till att bli spion även för engelsmännen.

Christopher Plummer spelar Eddie Chapman, Romy Schneider gör en tyska han faller för, Gert Fröbe och Yul Brynner är tyska befäl, Claudine Auger har en liten roll, liksom Trevor Howard. För regin står Terence Young, och det är kanske därför den här filmen inte riktigt funkar.

Terence Young är förstås mest känd för att ha regisserat de första Bondfilmerna. Ärligt talat är jag inte speciellt förtjust i de tidigaste Bondfilmerna, Sean Connery till trots. De är lite träiga. Jag vet inte om jag sett någon av de många filmer - drygt tjugo - Young gjorde före AGENT 007 MED RÄTT ATT DÖDA, men jag har sett en hel del av de han gjorde senare, och med några få undantag (som BLODRÖD SOL) är de inget vidare.

TRIPLE CROSS, som faktiskt visades på bio i Sverige under denna titel, börjar hyfsat bra, men snart blir det rätt tråkigt, ospännande och ibland en aning förvirrat. Filmen må vara från 1966, men den känns som om den är från 1956 eller 1946. Ingenting övertygar och det ser inte alls ut att utspela sig under andra världskriget.

Terence Young kände visst verklighetens Eddie Chapman. Enligt uppgift är det inte mycket i filmen som stämmer överens med vad som skedde i verkligheten.

Roligast i filmen är att kultskådisen Howard Vernon dyker upp i en liten roll. En scen i denna utgåva är dubbad till tyska, jag antar att filmen restaurerats och att denna scen enbart fanns med tyskt tal. Lustigt nog funkar denna scen på tyska bättre än resten av filmen, det känns ju mer realistiskt när tyskar faktiskt pratar tyska.

TRIPLE CROSS fick ganska dålig kritik vid premiären. Jag är inte förvånad.

Filmen slutar med en popsång som skulle kunna vara hämtad ut en Bondfilm. 


 


söndag 20 november 2022

VOD: Dark Glasses

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Jag inleder med en liten brasklapp: jag såg DARK GLASSES härommånaden på en streamad tittkopia som inte var högupplöst. Således försvann en aning av filmens estetik. Men till saken:

Det är inte varje år man recenserar en nya Dario Argento-film. Det är inte ens vart femte år - DARK GLASSES är den nu 82-årige Dario Argentos första film sedan DRACULA, som kom 2012. DRACULA är en fruktansvärt usel film, definitivt Argentos sämsta - och då har han fått ur sig en hel del dåliga filmer sedan OPERA från 1987, vilken brukar betraktas som hans sista bra film. Dock hade jag vissa förhoppningar på DARK GLASSES, som är en återgång till giallo-genren.

Dario Argento är väl den enskilde filmregissör som betytt mest för mig, jag ser om hans tidiga filmer med jämna mellanrum (senast igår såg jag om SUSPIRIA och upptäckte detaljer jag inte noterat tidigare). Därför är det trist att varje ny film blir en besvikelse, ibland en stor besvikelse.

En del av de senare filmerna såg jag på bio, några på urpremiären. Jag minns att jag var lite uppspelt när jag skulle se THE STENDHAL SYNDROME i Cannes 1996, jösses, jag skulle gå på premiären på en ny film av Argento! Och jag var rätt besviken när jag lämnade visningen. Dock gillade jag musiken av Morricone. THE PHANTOM OF THE OPERA, 1998, såg jag också i Cannes, och jag undrade vaffan det var jag tittade på och varför Argento gjort den. Jag frågade Argento, och han svarade något om att det inte går att göra för många filmer om Fantomen på stora operan.

Giallon SLEEPLESS från 2001 var bättre, den får väl sägas vara hyfsad, och publiken i Cannes tjoade under de brutala mordscenerna, men det är en ojämn film, det känns som om Max Von Sydow, som gör huvudrollen, agerar i en helt annan film. THE CARD PLAYER, 2003, såg jag på DVD, och den känns lite grann som en TV-thriller, DO YOU LIKE HITCHCOCK från 2005 är en TV-film och lite halvvissen. MOTHER OF TEARS, 2007, såg jag på marknaden i Cannes, då hade den redan visats på andra ställen, och denna film tyckte jag var en ren kalkonfilm. GIALLO från 2009 är allmänt utskälld, jag såg den på DVD, och jag tycker inte att den är hemsk. Problemet är att den ser ut som en habil men anonym thriller som kunde vara gjord av vem som helst. Ja, och sedan kom då DRACULA, som jag såg på DVD ett år eller två efter premiären, och det är fascinerande att denna exceptionellt dåliga film visades i den officiella serien i Cannes, med en regelrätt galapremiär på Lumière-biografen. Synd att jag inte var där, det måste ha varit en surrealistisk upplevelse.

Nå. Då kommer vi fram till DARK GLASSES, som visades på festivalen Monsters of Film i Stockholm förra månaden, och som häromveckan tydligen kördes på Bio Roy här i Göteborg. Recensionerna har varit ytterst blandade sedan premiären i Berlin i våras, men de flesta är ganska negativa.

DARK GLASSES är en uppryckning sedan de senaste filmerna, men det här är en film med problem. Bitvis tycker jag att filmen ärr rätt bra, bitvis funkar det inte alls. Argento är förstås känd för sina märkliga, ologiska intriger, och just det ologiska, som i kombination med estetiken, musiken och den simplistiska dialogen, skänker de tidiga filmerna en särpräglad mardrömsstämning. DARK GLASSES är dock så pass ologisk att filmen efter ett tag övergår till att bli dum. Bara dum.

Ilenia Pastorelli spelar huvudrollen, en lyxprostituerad kvinna som heter Diana. Hon är antagligen den mest osympatiska hjältinna som förekommit i en Argentofilm. Hon till och med ser osympatisk ut. En seriemördare härjar i Rom, en mystisk person som mördar prostituerade. Diana ska bli nästa offer och när hon efter ett besök på ett hotell kör därifrån, jagas hon av mördaren. Diana krockar med en annan bil och hamnar på sjukhus.

När Diana vaknar upp är hon blind. Asia Argento spelar en kvinna från något slags center för synskadade, hon ska hjälpa Diana att hantera sitt liv utan att kunna se. Det visar sig inte vara svårt, Diana lär sig gå omkring med blindkäpp och ledarhund på ett litet kick. Otroligt! Diana återupptar snart sitt gamla jobb - trots att hon är blind. Dessutom blir hon kompis med en liten kinesisk pojke - sonen till ett par som omkom i bilkraschen. Polisen uppskattar inte detta.

Mördaren gillar inte att Diana överlevde, så hon lever i fara. Man kan tänka sig att det inte borde vara några större problem att ta kål på en blind kvinna som bor ensam, men det är det. I vanlig ordning i den här typen av film är det upp till Diana att avslöja mördaren, vilket leder till en vansinnigt osannolik tredje akt, då även luften går ur filmen en aning.

Inledningen på DARK GLASSES tycker jag är riktigt bra, här funkar det även estetiskt, bilderna är suggestiva. Efter ett tag blir filmfotot mer rudimentärt och halvtrist. En del scener, i synnerhet mordscenerna och andra våldsamma scener, är överraskande sleazy och påminner om något från 1970-talets mer spekulativa italienska gialli. Filmen känns lite smutsig. Helhetsintrycket är att filmen känns rätt billig.

Denna film skiljer sig från tidigare Argentofilmer vad gäller filmmusiken. Denna är komponerad av fransmannen Arnaud Rebotini, var elektroniska musik är ganska radikalt annorlunda än musiken i Argentos tidigare filmer. Jag lyssnade på soundtracket när det släpptes, långt innan jag såg filmen. Själva ledmotivet är bra, men musiken blir rätt tjatig och repetitiv efter ett tag, åtminstone när man bara lyssnar på albumet. Daft Punk skulle göra filmmusiken, men de splittrades innan det var dags.

DARK GLASSES släpps direkt på VOD i Sverige - om den även släpps på DVD och/eller Blu-ray vet jag inte. Jag tvekar vad gäller betyget. Ska jag sätta en tvåa - eller vara generös och ge den en trea? Den har trots allt sina stunder, och den är bättre än MOTHER OF TEARS och DRACULA. Okej, jag är snäll och sätter en trea, om än en svag sådan. Om inget annat har den gamle Dario försökt återgå till sina rötter. 

Tydligen planerar Dario Argento redan en ny film, vilken ska ha Isabelle Huppert i huvudrollen, och som är en nyinspelning av en mexikansk film från 1940-talet.



 

 

 

(VOD-premiär 21/11)


söndag 13 november 2022

Blu-ray/VOD: Final Cut

FINAL CUT (Njutafilms)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Den här franska zombiekomedin ... eller ... nästan-zombiekomedin visades alldeles nyligen på bio här i Sverige. Jag hade tänkt gå på pressvisningen och skriva om filmen då, men så visade det sig att denna visning lagts på en väldigt dum tid på dagen - sen eftermiddag (Onödig information för er läsare, jag vet). Jag glömde sedan helt bort den här filmen, men en dryg månad senare har den släppts på Blu-ray.

Det här är en film av Michel Hazanavicius, som gjorde de två första, ojämna OSS 117-filmerna med Jean Dujardin, samt den lika utmärkta som Oscarbelönade THE ARTIST, med Dujardin och Bérénice Bejo, som är gift med Hazanavicius. Vad jag dock inte visste innan jag började titta, är att FINAL CUT är en nyinspelning av den japanska filmen ONE CUT OF THE DEAD från 2017. Jag har inte sett det japanska originalet, så jag vet inte hur pass lika filmerna är.

FINAL CUT börjar inget vidare. Det är en metafilm om en filminspelning - ett litet filmteam håller på att spela in en lågbudget-zombiefilm, men problem uppstår när de plötsligt anfalls av riktiga zombies. Blodet sprutar när filmteamet kämpar för sina liv, men det är rätt trist att titta på - färgerna är överstyrda, bilden är grynig, rollfigurerna är osympatiska, i synnerhet regissören, som spelas av Romain Duris, och för att vara en komedi är det inte roligt alls. Av någon anledning har alla japanska namn, trots att de är fransmän. Jag tänkte att det kommer att bli skitjobbigt att titta på detta i en timme och 50 minuter, det var tur att jag inte såg den på bio.

Efter en halvtimme börjar eftertexterna att rulla. Det visar sig att detta var en film i filmen. Bilden blir normal när vi hoppar tillbaka i tiden, och Romain Duris får i uppdrag att regissera en nyinspelning av en japansk zombiefilm - om det faktiskt är ONE CUT OF THE DEAD vågar jag inte svara på. Producenterna ät japaner och en av dem är på plats för att se så att allt går rätt till - hon spelas av en kvinna med ett synnerligen märkligt utseende, och hon var också med i ONE CUT OF THE DEAD. Ja, detta är alltså en film om en filminspelning av en film om en filminspelning.

Japanerna har märkliga krav. Alla rollfigurerna måste ha japanska namn, och filmen ska göras i en tagning. Team och skådisar - Bérénice Bejo spelar en av dem - repeterar och sedan börjar inspelningen. Denna blir problematisk.

Jag satt länge och tyckte att det här inte var speciellt kul. Folk springer, folk skriker, det är lite för utdraget. Men - den sista halvtimmen lyfter det. Då funkar det som komedi och jag tyckte att det var rätt kul. Så, jag höjer betyget ett snäpp. Dock är det hela alldeles för långt, det hade räckt med 90 minuter, om ens det.




lördag 12 november 2022

Blu-ray/VOD: American Yakuza

AMERICAN YAKUZA (Studio S Entertainment)


AMERICAN YAKUZA, i regi av Frank A Cappello, är en film från den tid då direkt på video-filmer såg ut som riktiga filmer. Eller, den här filmen gick säkert på bio i en del andra länder, men det är en lågbudgetfilm, förhållandevis, och i Sverige släpptes den förstås direkt på video. Filmen är från 1993, men jag tror den släpptes först 1994 här - och jag vill minnas att jag recenserade den i ett nummer av Magasin Defekt 1995.

Jag tyckte att den här filmen var skitbra när den kom. På den tiden, i början- och mitten av 1990-talet, var actionfilmer från Hongkong, framför allt John Woos filmer, populärt här i väst, och Hollywood försökte göra liknande filmer. AMERICAN YAKUZA var en av dessa filmer.

Viggo Mortensen gör huvudrollen och 1995 kände jag igen honom från PRISON och LEATHERFACE: TEXAS CHAINSAW MASSACRE III. Men, när jag tittar på Mortensens filmografi inser jag att jag hade sett honom i flera andra filmer, som VITTNE TILL MORD, YOUNG GUNS II och THE INDIAN RUNNER, vilket jag fullkomligt förträngt. Jag minns att jag 1995 tyckte att Mortensen var en bra actionhjälte.

Nu när jag ser om AMERICAN YAKUZA på Blu-ray konstaterar jag att det är en snygg film, det är en elegant film. Filmfotot är utmärkt - det ser ut som en biofilm, till skillnad från majoriteten av dagens lågbudget-actionfilmer.

... Däremot förvånas jag över hur platt manuset är. Det hela är väldigt enkelt: Mortensen spelar en FBI-agent som infiltrerar den amerikanska grenen av yakuzan; den japanska maffian. Mortensens agent räddar livet på en yakuzaboss. Yakuzan ligger i fejd med den italienska maffian, som styrs av en cigarrökande gangster spelad av Michael Nouri. Mortensens agent blir god vän med yakuzabossen, som görs av Ryo Ishibashi, han blir fullgod medlem i yakuzan, och han blir kär i en söt, japansk heminredningsarkitekt. Det hela kan bara sluta på ett sätt, och för de flesta inblandade slutar det inte lyckligt.

Jag tyckte alltså att den här filmen var riktigt bra när den kom - men idag, nästan 30 år senare, tycker jag inte att den är riktigt lika bra. Här finns några Hongkonginspirerade inslag, Viggo Mortensen kastar sig i sidled medan han skjuter med två pistoler samtidigt. Men filmen innehåller förvånansvärt få actionscener, vad vi istället får är en melodram, och denna känns halvkokt. Handling och rollfigurer hade behövt utvecklas lite mer. Numera är de flesta filmer för långa, men AMERICAN YAKUZA känns för kort med sina 96 minuter.

Mortensens agent satt i fängelse som en del av planen när han skulle infiltrera yakuzan. Men ingick det också i planen att han av en slump skulle rädda livet på yakuzabossen? Om detta inte skett, hur hade han då tänkt infiltrera yakuzan? Varför satte inte FBI en japansk-amerikansk agent på jobbet, någon som sticker mindre ut än den blonde Mortensen? Han har ju liksom ögonen på sig precis hela tiden.

Viggo Mortensen sägs ha tagit rollen enbart för pengarnas skull, och han ser faktiskt rätt ointresserad ut - något jag inte noterade 1995.

Nå. Trots mina invändningar är AMERICAN YAKUZA rätt okej. Den är inte tråkig och den är som sagt tjusig att titta på. Michael Nouri har inte så mycket att göra här, men han är en gammal favoritskådis.

AMERICAN YAKUZA 2: BACK TO BACK från 1996 är ingen uppföljare. Det är en TV-film som heter BACK TO BACK och som döptes om i vissa länder. Den har dock en liknande handling och Ryo Ishibashi är med i den.

 




fredag 11 november 2022

DVD/VOD: Hämnaren från vildmarken

HÄMNAREN FRÅN VILDMARKEN (Studio S Entertainment)


Den här filmen, bättre känd som JONATHAN OF THE BEARS (eller JONATHAN DEGLI ORSI på italienska), har jag velat se sedan jag för drygt 30 år sedan läste att den skulle spelas in. En ny spaghettiwestern med Franco Nero i huvudrollen och i regi av Enzo G Castellari, inspelad i Ryssland. Filmen blev klar 1993, men släpptes inte förrän 1995. Av någon anledning har jag inte sett den förrän nu, när den släppts på DVD i Sverige.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte blev besviken på denna italiensk-ryska samproduktion. Det här är nämligen en film som inte riktigt fungerar, och Franco Nero håller med - till saken hör att Nero både producerade och hittade på storyn.

HÄMNAREN FRÅN VILDMARKEN känns i mångt och mycket som en uppföljare till Castellaris KEOMA (eller MED SATAN I HÄLARNA som de hette i Sverige) från 1976, även den med Nero. Neros hjälte Jonathan ser ut som Keoma, han är i princip samma rollfigur. Handlingen är likartad. Jonathan, som är kompis med en björn, ska hämnas, och slåss mot onda män som styr och ställer i en liten stad de tagit över. Jonathan pangar skurkar, sedan tillfångatas han och torteras, sedan tar han sig loss och pangar några till, medan en kille spelar banjo.

Enligt IMDb varar den här filmen 88 minuter (bio/NTSC, 24 bilder i sekunden), men på den här DVD:n varar den 115 minuter (PAL, 25 bilder i sekunden), den är alltså drygt en halvtimme längre. Om det finns en 88-minutersversion vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig om den klippts ner på vissa marknader. Det dröjer nämligen ungefär en halvtimme innan handlingen drar igång.

HÄMNAREN FRÅN VILDMARKEN inleds med att Jonathan som barn kommer åkande i en vagn tillsammans med sina föräldrar. De attackeras av desperados, föräldrarna dödas, och Jonathan gömmer sig i en grotta, där han blir kompis med en björnkubb. Kort därpå hittas Jonathan av indianer och han växer upp i deras by. Björnen växer också. Filmens första halvtimme känns som något slags dramadokumentär om indianer - varvat med scener där den lille Jonathan leker med björnungen. Björnen spelas av en riktig björn. Det händer nästan ingenting.

Sedan är Jonathan vuxen och måste slåss mot björnjägare som fångat hans björn. Jonathan är skitbra på att ta han om skurkar, eftersom han är rena Hawkeye med sin pilpåge - han skjuter två pilar på en gång och prickar allt möjligt. Därefter måste Jonathan slåss med ett anhang som leds av David Hess. Och sedan anländer John Saxon med sitt anhang, de vill borra efter olja, vilket Jonathan och indianerna inte gillar, eftersom marken är helig.

Den här filmen känns lite ofärdig - och ibland nästan tafflig. Filmfotot är blekt och lite smutsigt, jag vet inte om det är meningen att det ska se ut så här, eller om det är kopian som Studio S har släppt som är ruffig. Handlingen känns ofokuserad och ryckig, ibland verkar scener inte riktigt hänga ihop. Värst är dock filmmusiken. Fyra olika personer har komponerat musik till filmen. Först har vi ledmotivet, en sång om Jonathan of the Bears. Det är en låt av samma typ som ledmotiven till KEOMA och Sergio Martinos MANNAJA (1977). Sångtexten beskriver filmens handling: "De dödade hans far, de dödadade hans mor, nu ska han döda dem som lever för att döda, Jonathan of the Bears, Jonathan of the Bears, och så vidare". Jag antar att det är Clive Riche som ligger bakom denna, han har även en liten roll som banjospelaren. Indianmusiken är komponerad av Knifewing Segura, som också spelar en av filmens indianer. Denna musik låter som något av Clannad. Väldigt märkligt. Övrig musik har skrivits av Aleksandr Belyayev och Fabio Constatino. Det här är dels ganska traditionell filmmusik, och dels en fullkomligt vedervärdig syntmelodi som inte passar in alls.

Jag kan mycket väl tänka mig att om man klipper bor nästan hela den första halvtimmen och byter ut filmmusiken, så skulle man få en betydligt bättre film. Som filmen ser ut nu är den konstigare än bra, och rätt tråkig. Även Franco Nero klagar på inledningen, han tycker att den känns som en barnfilm, innan det plötsligt blir en hämnarfilm.