onsdag 19 oktober 2022

Bio: Black Adam

Foton copyright (c) Warner Bros.

Ibland skriver filmkritiker och andra att Hollywood nu måste gräva allt djupare för att hitta nya superhjältar att göra film av. Då handlar det oftast om hjältar som inte alls är obskyra, men som kanske inte är jättekända om man inte läser, eller läste, serier. Daredevil, till exempel, eller Iron Man. Superhjältar min farsa sannolikt inte vet vilka de är.

Men nu har bröderna Warner letat upp en snubbe som jag inte känner till. Black Adam. Jag kan förstås ha sett hans namn, men jag har aldrig läst något med honom - om han nu inte dök upp i den svenska Shazam!-tidningen 1974-1976; en tidning jag läste ibland.

Black Adam är alltså en figur ur Kapten Marvels universum - den ursprunglige Kapten Marvel, han som säger Shazam!, han som stoppades av National/DC Comics eftersom han var för lik Stålmannen, och som senare togs upp i DC:s universum och döptes om till Shazam, eftersom Marvel Comics nu hade en annan figur som hette Kapten Marvel. Ja, det här är krångligare än att köra bil i Göteborg.

Black Adam skapades 1945 och var en superskurk, han skulle bli Kapten Marvels ärkefiende. Han hade samma krafter som Kapten Marvel, men han var klädd i svart - och så var han ond. Ja, det stämmer, han var som de svarta smurferna. Fast på 2000-talet har han blivit god. Eller, nästan god. Han klassas som en antihjälte. 

Står allt detta klart i den nya filmen BLACK ADAM? Njä, det vet jag inte.

Konkurrensen om titeln är stenhård, men det är mycket möjligt att detta är den sämsta DC Comics-filmen så här långt. Den här filmen är som att gå ner till Centralen och bli påkörd av ett tåg, och när man vacklar ut därifrån lyckas man även bli påkörd av en buss, av svarttaxi, en spårvagn, och - som en extra krydda - en elscooter.

För regin står spanjoren Jaume Collet-Serra, som tidigare gjort en hel rad hel- och halvhyfsade actionthrillers med Liam Neeson, som till exempel NON-STOP och THE COMMUTER. Hans senaste film var dock den rätt kassa JUNGLE CRUISE med Dwayne Johnson. Men, eftersom jag sett hans tidigare filmer vet jag att Collet-Serra kan göra kompetent film. Därför undrar jag vad han sysslade med den här gången. Detta är bara ännu en anonym slåssfilm från en superhjältefabrik. Antagligen har en väldig massa människor varit inblandade för att se till slutprodukten blev så här.

Filmen inleds med en prolog som utspelar sig i det fiktiva afrikanska landet Kahndaq för drygt 5 000 år sedan. Folket är förslavat av onda män, de behöver en befriare, en hjälte, och det bär sig inte bättre än att mystiska, magiska män utbrister i ett "Shazam!", och en av Kahndaqs invånare förvandlas till Teth Adam (Dwayne Johnson), som han heter fram till eftertexterna. Teth Adam är försedd med egyptiska gudars krafter och befriar landet - men han visar sig inte vara helt god, så han fängslas och begravs.

Hopp till nutid, och Kahndaq är åter i trubbel. Maktlystna inkräktare härskar och folket behöver en befriare. Både snälla och elaka typer letar efter en mystisk kungakrona, och när de hittar den lyckas de släppa lös Teth Adam. Teth Adam nitar alla busarna, men han lever jävel rent allmänt och ställer till det även för de goda. Adam är alltså inte helt snäll, och framför allt vet han inte hur man använder dörrar.

Några som vet detta är Justice Society. Justice Society är en superhjältegrupp som tidigare hette Justice Society of America, eller Rättvisans väktare här i Sverige. De var en föregångare till Lagens väktare, alltså Justice League of America, alltså nuvarande Justice League. De är Dr Fate (Pierce Brosnan), Hawkman, det vill säga Höken, eller Falken som man läste serien för väldigt längesedan (Aldis Hodge), Cyclone (Quintessa Swindell) och Atom Smasher (Noah Centineo).

Okej, Justice Society åker till Kahndaq för att stoppa Teth Adam, samt en skurk som vill bli kung. Och så slåss de. Och så fortsätter de att slåss. Hela tiden. Tills det är slut.

BLACK ADAM varar strax över två timmar inklusive eftertexter, och större delen av speltiden består av superhjälteslagsmål. Och då överdriver jag inte. Här finns ingen karaktärsutveckling - här finns ingen presentation av rollfigurerna överhuvudtaget, med undantag för Black Adam (som tar sig namnet i sista scenen), och möjligtvis för en tjej som kanske är filmens hjältinna, en frihetskämpe som spelas av Sarah Shahi. Publiken antas känna till de anonyma hjältarna i Justice Society. Deras personligheter är typ pompös, arg, klantig och söt.

Det här är en fruktansvärt högljudd, huvudvärksframkallande film, med förvånansvärt dåliga och fula datoranimationer. Större delen av filmen ser ut som ett TV-spel. Världen är märklig, jag tror det är nutid, men folk har tjock-TV - och flygande motorcyklar.

I början dyker Henry Winkler upp ett par sekunder på en mobilskärm, det är allt han är med. Viola Davis återkommer som Amanda Waller i ett par scener, hon är ju DC:s motsvarighet till Nick Fury. Plötsligt travar agent Emilia Harcourt (Jennifer Holland) från TV-serien PEACEMAKER in i en scen. Hon är med en minut. Det finns några försök till humor i filmen - åtminstone tror jag att det är tänkt att vara roligt. Jag vet inte. Eftertexterna avbryts för en bonusscen, denna är bäst i hela filmen, eftersom en snutt ur John Williams' Stålmannen-tema spelas. Detta är belöningen efter att ha genomlidit BLACK ADAM.

BLACK ADAM är skitdålig och obegriplig. Se PEACEMAKER istället. Den streamas på HBO Max.


 

 

 

 

 

 (Biopremiär 21/10)


torsdag 13 oktober 2022

Disney+: Grimcutty

Foton copyright (c) Hulu/Disney

GRIMCUTTY, med manus och regi av John Ross, är en skräckfilm från den amerikanska streamingtjänsten Hulu, men här i Europa visas den på Disney+. Jag hade aldrig hört talas om den innan jag såg den, och den verkar ha fått rätt ljumma omdömen, så jag hade inga större förväntningar på filmen. Därför blev jag överraskad när jag gillade vad jag såg.

Som skräckfilm är GRIMCUTTY ganska tam. Den är inte speciellt otäck, blodig, våldsam, chockerande, eller vad man nu kan tänkas ha för krav på skräckfilmer. Däremot tycker jag att handlingen är synnerligen intressant. Filmen handlar nämligen om moralpanik. Titelfiguren Grimcutty är en mordisk varelse som mördar barn och tonåringar - och som livnär sig på föräldrars rädsla för moderna företeelser de inte förstår. De vuxnas skräck och oro är monstrets näring.

Moralpanik har säkert funnits i alla tider, under 1900-talet följde den ena paniken efter den andra - och varje gång handlade det om något nytt som föräldrar och andra vuxna inte kunde hantera, och därför tyckte att det borde förbjudas. Till saken hör att moralivrarna ofta förvanskade det de inte tyckte om för att framställa det som än värre. Jag minns när jag var barn på 70-talet att vuxna läste in saker i serietidningar, saker som inte fanns där. Föräldraorganisationer, men även många äldre musikjournalister, hittade på fruktansvärda saker om olika rockband för att framställa dem i dålig dager; de kunde blåljuga sida upp och sida ner.

Under videovåldsdebatten på 80-talet hände det att folk hittade på hemska filmer som inte fanns, eller så tog de en existerande film och hittade på dess innehåll, eftersom de inte ens bemödat sig om att se den. TV och tidningar rapporterade om detta och fortsatte att sprida påhitt, och alltfler skrämdes upp.

De senaste åren har det handlat en hel del om internet, som ju är oerhört mycket större och mer okontrollerbart än tidigare saker man förfasat sig över. Det har handlat om diverse hemska saker som sprids via nätet, konstiga och farliga utmaningar; så kallade challenges, otäcka bilder, historier och videoklipp. Minns Slender Man, Momo, och den där konstiga clownskräcken häromåret. Visst finns det en del idiotiska challenges där ute, men det mesta är rena vandringssägner - och de enda som tror på dem verkar vara oroliga vuxna, som inte använder internet på samma sätt som sina barn. Föräldrarna och moralivrarna framstår gärna som vidskepliga och bakom flötet.

Figuren Grimcutty är kraftigt inspirerad av Momo - och Momo i sin tur är ursprungligen en jävligt ful skulptur som heter "Mother Bird", gjord av konstnären Keisuke Aisawa. Grimcutty dyker upp med sin kniv och skär upp barn och tonåringar, ibland dör de. Vuxna kan inte se Grimcutty, så de tror att det handlar om självmord. De har hört talas om att det cirkulerar filmer med Grimcutty på internet, filmer där tittaren uppmanas att ta livet av sig. Tonåringarna har dock aldrig någonsin hittat en länk till dessa filmer.

Den här filmens hjältinna heter Asha (Sara Wolfkind), en tonåring som tidigare haft en karriär som löpare, men den lade hon ner, eftersom hon tycker att det är fullkomligt meningslöst att spendera timmar varje dag med att springa runt, runt, runt på en bana, det är bortkastad tid. Istället har hon startat en YouTube-kanal. Hennes föräldrar Amir och Leah (Usman Ally och Shannyn Sossamon) tycker dock att Asha kastar bort sin tid framför datorn, de är oroliga för henne.

Amir och Leah ser till att familjen då och och reser bort över helgen, utan att ta med sig några skärmar - inga mobiler, inga laptops. Det mår de bara bra av. Av naturliga skäl hatar Asha detta. Och inte blir det bättre av att familjen av någon anledning går på en frijazzkonsert.

En kväll attackeras Asha av Grimcutty, som finns på riktigt. Asha överlever, men skadas. Självklart är det ingen som tror på henne - förutom de av hennes vänner som också skadats. Moralpaniken sprider sig bland traktens vuxna. Den här Grimcutty-grejen på internet måste stoppas. Amir och Leah skaffar en "detox-box" - i denna ska alla mobiler och datorer låsas in. Men inte hjälper det, Grimcutty fortsätter att dyka upp.

Asha försöker med hjälp av sin lillebror ta reda på vad som försiggår. Vem är Grimcutty? Vem började sprida alla rykten om honom? Vem är det som hittar på- och tipsar om alla konstigheter, som till exempel detox-boxen?

Som jag skrev ovan tycker jag inte att den här filmen är speciellt otäck - fast det är ytterst sällan jag tycker skräckfilmer är otäcka. Jag är en härdad man. Yngre människor tycker kanske att det är läskigare - för att inte tala om oroliga föräldrar som aldrig sett en skräckfilm. Men jag gillar verkligen filmens tema. Det är intressant. Ashas föräldrar vägrar lyssna på henne, och det minns jag från min uppväxt - man försökte berätta sanningen, hur det egentligen låg till, men de äldre vägrade lyssna och ta till sig. "Nej, 'Love Gun' handlar inte om att man ska älska vapen, den handlar om Paul Stanleys pillesnopp".


 


 

 

(Disney+-premiär 10/10)


måndag 10 oktober 2022

Netflix: Old People

Foton copyright (c) Netflix

Snuva, skoskav och Fantomen. Det är anledningen till att det tagit några dagar för mig att sätta mig ner för att skriva denna recension. Filmen hade premiär i fredags. Jag har fortfarande snuva och skoskav, men jag lyckades jobba klart med Fantomen. Åtminstone tillfälligt.

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion - men den här gången handlar det den engelska titeln till trots om en tysk film. På tyska.

OLD PEOPLE, med manus och regi av Andy Fetscher, är en skräckfilm jag inte blir klok på. Vad är det här? Vad vill Fetscher? Eller, jo, hans budskap är uppenbart - det är så uppenbart att det står utskrivet i text när filmen slutar. Men jag fattar ändå inte grejen.

Filmen börjar rätt bra. En ung tjej i hemtjänsten ska besöka en äldre man, när hon upptäcker att ytterdörren står på glänt. Hon går in i den mörka, stökiga lägenheten, hon kan inte hitta gubben - och istället för att tända taklamporna låter hon det förstås vara mörkt därinne, så att det ska bli extra otäckt. Plötsligt dyker gubben upp! Han kommer farande, som vore han rabid, och slår ihjäl tjejen så att blodet sprutar.

Därefter introduceras vi för huvudpersonerna. Den tjusiga Melika Foroutan spelar Ella, en kvinna med väldigt tysk frisyr och klädsmak. Hon ser ut som omslaget till tyska veckotidningar och kioskromaner. Inget fel i det. Ella med barn ska bevista ett bröllop. En massa pensionärer på ett äldreboende är inte bjudna. De sitter tysta och stirrar konstigt i en sal. De är sura för att de inte är bjudna.

Bröllopsfesten börjar ta slut. När det bara är några stycken gäster kvar, omringas huset - av mordiska pensionärer. Traktens alla åldringar har blivit blodtörstiga bestar - och de attackerar och dödar alla yngre människor. Ella med familj slåss för sin överlevnad.

Detta är en skräckfilm där gamla människor beter sig som levande döda, som filmzombier. Dessa skröpliga åldringar blir plötsligt urstarka och kan springa fort, och de vet hur man tar kål på folk på diverse sätt. Varför beter de sig så där? Har de utsatts för något experiment? Radioaktiv strålning? Voodoo? Jag satt filmen igenom och väntade på en tillfredsställande förklaring - och jag fick ingen. Åldringarna har blivit mordiska eftersom de känner att ingen bryr sig om dem, de är inte älskade, de är åsidosatta! Det är detta som får dem att rasa. Och det är tänkt att publiken ska köpa detta. Jag tänkte att det måste vara något mer än detta, men icke - detta är skälet till att människor som knappt kan röra sig och behöver hemtjänst plötsligt kan springa, slåss och mörda. "Vi måste ta hand om våra äldre, visa dem vår uppskattning" är budskapet.

OLD PEOPLE innehåller några bra scener, men större delen av filmen ser ut som ett avsnitt av en tysk TV-såpa. Inga Lindström i skräcktagen. 

Filmen är inspelad i Polen med pengar från polska filminstitutet.


 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 7/10)


torsdag 6 oktober 2022

Netflix: Mr. Harrigans telefon

Foton copyright (c) Netflix

I somras hade skräckfilmen THE BLACK PHONE biopremiär. Den bygger på en novell av Joe Hill, som är son till Stephen King. Nu har ytterligare en telefonrysare premiär, denna gång byggd på en kortroman av Stephen King. Berättelsen ingår i samlingen "Blod säljer" från 2020, och filmen - i regi av John Lee Hancock - har fått premiär direkt på Netflix.

Stephen King är förstås mest känd som skräckförfattare - men han är så mycket mer än så. Han är antagligen den främsta moderna skildraren av amerikansk medelklass. Han är en samhällsskildrare. 1980-talets oroliga bibliotekarier och lärare hävdade att King skrev skräpig kiosklitteratur med hårda pärmar, vilket självklart aldrig var fallet - vilket dessa bibliotekarier och lärare känt till om de bemödat sig att faktiskt läsa böckerna, vilket de förstås inte gjorde.

King är också skicklig när det gäller barn- och ungdomsskildringar. Minns "Höstgärning", som blev filmen STAND BY ME. MR. HARRIGANS TELEFON är också en ungdomsskildring - om än med lite gubbiga inslag.

Större delen av filmen utspelar sig 2008. Sedan han var en liten gosse har Craig (Jaeden Martell) tre gånger i veckan besökt en viss mr Harrigan (Donald Sutherland) för att mot betalning läsa högt ur klassiska romaner. Harrigan är en fruktad man, en skrupelfri affärsman. Han är stenrik och bor på ett stort gods, men han är också ensam, gammal och sjuk. Harrigan handplockade Craig för högläsningsjobbet, och Craig vet inte riktigt varför. Craig, som närmar sig 20 skulle jag tro, trivs med att besöka den gamle mannen, och han uppskattar böckerna han läser.

Fyra gånger om året får Craig en skraplott i present av Harrigan. Plötsligt vinner Craig - och för pengarna köper han en iPhone till Harrigan - smartphones var ju en helt ny företeelse 2008. Harrigan vill först inte veta av den moderna prylen, men blir snart beroende av den.

Men så dör Harrigan. Under begravningen lyckas Craig smyga ner Harrigans telefon i kistan. Och jodå - efter begravningen får Craig meddelanden från Harrigans telefon. Det hela utvecklas till en berättelse om hämnd från andra sidan. 

MR. HARRIGANS TELEFON känns som en ganska typisk King-historia. Alla ingredienserna är där. Vi har väl utmejslade huvudpersoner, vi har den lilla staden, vi har småstadsmentaliteten. Det är en lågmäld berättelse, den har en vemodig och melankolisk ton. 

Framför allt är detta en berättelse om litteratur. Den handlar om hur viktigt det är med litteratur. Och det är här filmen blir lite gubbig. Mr Harrigan spyr nämligen galla över modern teknik. Han har ingen TV, han har ingen radio inne i huset, bara i bilen. Craig vill bli manusförfattare till filmer, men Harrigan tycker att Craig ska skriva skönlitteratur - film är förgängligt, böcker är för alltid. Värst av allt tycker Harrigan att internet och smartphones är. Information och nyheter som delas gratis med läsarna? Hur ska man tjäna pengar på det? Och vad händer när denna teknik i framtiden används för att sprida falska nyheter gratis till lättlurade? (Minns att filmen utspelar sig 2008.) Att vägra modern teknik idag, 2022, leder ofta till problem i vardagen, problem jag själv inte ens tänker på, eftersom jag har smartphone, dator, bankkort och annat som underlättar.

Det här är väl Kings egna åsikter. Harrigans utbrott om falska nyheter blir lite väl övertydligt - King står inte precis till höger politiskt, och han var en synnerligen aktiv Trump-motståndare. Vidare minns jag när King år 2000 försökte publicera sin roman "The Plant" som följetong på sin hemsida. De första delarna hade King skrivit redan i början av 80-talet, han tryckte upp dem och delade ut dem till släkt och vänner. År 2000 var det tänkt att han skulle skriva klart romanen på internet, och läsarna skulle betala för ett kapitel i taget. Det visade sig dock att King var flera decennier för tidigt ute med sitt tilltag. Läsarna på den tiden ville inte betala för en online-bok. "The Plant" är fortfarande oavslutad.  

MR. HARRIGANS TELEFON har fått beteckningen "horror" på IMDb. Nja, det stämmer väl inte riktigt. Det här är mer ett drama med övernaturliga inslag. Filmen utvecklas till en thriller mot slutet. Hur som helst är detta en ganska trevlig liten film.



 

 

 

(Netflixpremiär 5/10)


onsdag 5 oktober 2022

Bio: Crimes of the Future

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

För ett tag sedan satt jag och tittade på ett par av David Cronenbergs tidigaste filmer; de han gjorde före långfilmsdebuten 1975 med FROSSA. Filmer som STEREO (1969) och CRIMES OF THE FUTURE (1970), vilka känns som filmskoleprojekt - vilket de väl även mer eller mindre är. Ärligt talat är dessa filmer närmast totalt osebara. Det handlar om superpretentiösa, olidligt långsamma filmer. De håller inte långfilmslängd, men de känns som om de är fjorton timmar långa.

På 1980-talet blev David Cronenberg en av mina favoritregissörer, det var nästan något magiskt över hans namn. Hans märkliga body horror-filmer var unika - och eftersom de var inspelade i gråaste Toronto såg de ibland nästan svenska ut. Jag minns att Hvilans Video i Landskrona hade SCANNERS (1981) under disk, eftersom videoutgåvan, till skillnad från den version som visats på bio, var helt oklippt. Killen i videobutiken var rädd att någon videopolis skulle komma in och beslagta filmen och anmäla honom och butiken. Jo, det var lite att ta i. 

Med THE DEAD ZONE (1983) och FLUGAN (1986) blev David Cronenberg lite mainstream - det här var populära skräckfilmer som gick hem hos den breda publiken, samtidigt som de fortfarande var väldigt cronenbergska.

Under 1990-talet gick Cronenberg - precis som Clint Eastwood - från att vara filmcensurens hatobjekt till att bli filmkritikernas gullgosse, och hans filmer tävlade i Cannes och på andra prestigefyllda festivaler. Han lämnade skräckfilmen för andra genrer, han blev alltmer ojämn och ointressant. Magin försvann från namnet David Cronenberg. Visst har han fått ur sig några riktigt bra filmer de senaste decennierna, som A HISTORY OF VIOLENCE, men mycket har varit riktigt dåligt. Jag noterar till min förvåning att jag satte en tvåa på COSMOPOLIS (2012), jag var säker på att jag gett denna plågsamma uselhet en etta i betyg. Jag noterar även att jag inte ens sett MAPS TO THE STARS - jag har den fortfarande inplastad i hyllan.

David Cronenbergs nya film CRIMES OF THE FUTURE har inget mer än titeln gemensamt med filmen från 1970. Jo, förresten, en grej till: de är båda svåra att sitta igenom. Jag hade vissa förhoppningar på denna nya film. CRIMES OF THE FUTURE är en återgång till body horror-genren, och när den visades i Cannes i våras hade ett antal biobesökare äcklade flytt salongen.

CRIMES OF THE FUTURE utspelar sig i något slags framtid där alla bor i mer eller mindre raserade hus. Filmen är inspelad i Grekland och enligt uppgift är alla interiörscener inspelade i en och samma lagerlokal. Filmen ser betydligt billigare ut än de 35 miljoner dollar den ska ha kostat - jag gissade på tio miljoner, högst.

Denna värld är befolkad av besynnerliga, bisarra, perverterade människor som inte verkar ha några andra intressen än dekadenta cocktailpartyn, performanceföreställningar och kroppsmodifikationer. Några vanliga människor existerar inte. Super-8-kameror är också populära här.

Viggo Mortensen och Léa Seydoux spelar performanceparet Saul Tenser och Caprice. Sauls kropp muteras och utvecklar nya inre organ, som Caprice opererar ut inför publik. Saul får ibland sina inre organ tatuerade. Paret har även något slags automatisk obduktionskista som Caprice styr; Saul ligger i denna och blir uppskuren med knivar. 

Folk känner inte längre smärta och kirurgi har blivit som sex för dessa människor. I Cronenbergs film CRASH (1996) blev folk sexuellt upphetsade av bilkrascher, den här gången njuter de av att få skalpeller inkörda i sitt inre.

Eventuellt är filmens tema människans inre skönhet. Bokstavligt talat. Men det framgår inte riktigt vad det är Cronenberg vill med det här, om han nu vill något. I handlingen figurerar även en polis eller agent, eller vad han nu var, som är på jakt efter folk som utför olagliga operationer. Kristen Stewart och Scott Speedman spelar ett besynnerligt läkarpar som ägnar sig åt olagligheter.

Det är en prestation att lyckas göra en film om kroppsmodifiering, med massor av geggiga närbilder på knivar som skär i kroppar, så här bedövande tråkig - men Cronenberg har tammefan lyckats! CRIMES OF THE FUTURE är en häpnadsväckande tråkig film. Jag kämpade för att hålla mig vaken.

Detta är en otroligt pretentiös film och till större delen känns det som filmad teater. Dialogen är vedervärdig, den känns författad och onaturlig. Dessutom är det inte bara människors kroppar som muterats, även språket har förändrats, och alla pratar konstigt. Alla repliker är krystade. Alla pratar långsamt och det är konstpauser mellan replikerna. Det känns som om Cronenberg glömt bort hur man gör film, och plötsligt återgått till att göra den typ av filmskolefilmer han gjorde på 60-talet.

Nu sitter det förstås trots detta Cronenberg-fans därute som tycker att detta är skitbra. De dyrkar Cronenberg. Cronenberg kan inte göra några misstag. Men det här är skittråkigt - och faktiskt rätt fånigt. Antagligen försöker Cronenberg chocka publiken, men det är svårt att bli chockad när man inte bryr sig om någonting av det som visas - vare sig handling eller rollfigurer. Förutom Cronenbergs mest hängivna fans har jag ingen aning om vilka som kommer att titta på- och uppskatta CRIMES OF THE FUTURE.

Howard Shore bidrar med sövande filmmusik - det här är så långt ifrån musiken till SCANNERS och FLUGAN man kan komma.

Jag sätter en tvåa i betyg, eftersom jag minns COSMOPOLIS som ännu tråkigare. 


 

 

 

 

(Biopremiär 7/10)


lördag 1 oktober 2022

Amazon Prime: My Best Friend's Exorcism

Foton copyright (c) Amazon Studios

"Paperbacks from Hell" heter en väldigt trevlig bok som handlar om 1970- och 1980-talens amerikanska skräckpocketböcker. Boken är skriven av Grady Hendrix, som även skrivit några andra böcker, däribland romanen "My Best Friend's Exorcism". Den har jag inte läst, men nu har jag sett filmatiseringen i regi av Damon Thomas, och som hade premiär på Amazon Prime Video igår.

MY BEST FRIEND'S EXORCISM utspelar sig 1988 och handlar om de två 16-åringarna Abby (Elsie Fisher) och Gretchen (Amiah Miller), och deras kompisar. Abby är judinna, hon har problem med finnar i ansiktet, och hon bor med sin ensamstående morsa. Gretchen bor i ett överklasshem och hennes föräldrar är djupt religiösa.

Abby och Gretchen är bästa vänner, de pratar om killar, lyssnar på Culture Club, och på skolan beter de sig så som de populära tjejerna alltid gör i high school-filmer - det vill säga, de går i bredd, i en spets, i korridorerna, med Gretchen i mitten, eftersom hon är sötast och rikast.

Tjejgänget åker ut till en stuga i skogen för att ha kul en helg, men plötsligt dyker en av tjejernas skitjobbige pojkvän upp. Han har med sig LSD och de springer omkring i skogen. Drogen verkar inte ha någon effekt, men när Gretchen går in i ett kusligt ödehus attackeras hon av någonting.

Kort därpå börjar Gretchen uppföra sig konstigt. Hennes personlighet är helt förändrad - nu är hon genuint elak. Hon har också en tendens att kaskadspy och bära sig åt. Hon får dålig hy. Hon har förstås blivit besatt av en demon som dök upp där i ödehuset. Och nu måste demonen drivas ut.

MY BEST FRIEND'S EXORCISM är en komedi, förstås. Det är en parodi på 80-talets tonårsfilmer. Samtidigt är filmen ganska rak, det skulle kunna "på riktigt", det vill säga, det är inte mer parodi än att det här skulle kunnat vara en vanlig tonårskomedi. Dessutom är scenerna med Gretchens besatthet och skräckinslagen förhållandevis allvarliga, om det inte vore för de komiska inslagen hade det här kunnat vara en vanlig skräckfilm, om än en ganska snäll sådan. 

Det faktum att filmskaparna tar rollfigurerna och handlingen på allvar gör att MY BEST FRIEND'S EXORCISM fungerar överraskande bra. Det här är inte ännu en jobbig skräckkomedi - jobbiga skräckkomedier har vi sett rätt många på streamingtjänsterna de senaste åren, ett exempel är DAY SHIFT, som kom härommånaden. Filmer som varken är roliga eller skrämmande. MY BEST FRIEND'S EXORCISM är en sympatisk liten film. Visst har den några svackor och allt funkar inte, men jag tyckte det var en trevlig film som höll intresset uppe.




 


 

(Amazon Prime Video-premiär 30/9)


torsdag 29 september 2022

Netflix: Blonde

Foton copyright (c) Netflix

Som svensk är det lätt att tycka att de har konstiga åldersgränser på bio borta i Amerika. Om en film innehåller en massa våld, men inte alltför mycket blod och svordomar, och absolut inget naket, kan en film få åldersgränsen PG-13, vilket betyder att barn under 13 måste ha en vuxen med sig. Samma film kan bli barnförbjuden i Sverige, eftersom den anses innehålla alldeles för mycket våld.

Om en film, med eller utan blodigt våld, innehåller en massa grovt språk eller naket, eller bådadera, blir åldersgränsen automatiskt R, vilket står för Restricted. Barn under 17 måste ha en vuxen med sig. Detta innebär att småbarn kommer in på brutala actionfilmer så länge de har en vuxen med sig. Men, det innebär även att en film som fått stämpeln R på grund av svordomar och naket, men som saknar våld helt och hållet, kan bli barntillåten i Sverige – eftersom vi inte tycker att fula ord och rumpor är mer upprörande upprörande än våld i det här landet.

1990 tillkom en ny åldersgräns i USA. NC-17 heter den. Ursprungligen innebar den att ingen under 17 släpptes in, även om de hade vuxen med sig. 1996 höjdes gränsen av någon anledning till 18 år. Denna åldersgräns skulle ersätta den gamla barnförbjudna gränsen X-rated, som med få undantag bara användes till porrfilmer, och som utvecklats till något slags varubeteckning snarare än åldersgräns. 

Det är ytterst få filmer som släppts med åldersgränsen NC-17 – de flesta bolag låter klippa ner sina filmer till R för att undvika denna stämpel, NC-17 innebär nämligen begränsat antal biodukar och därmed minimerade intäkter. I USA, alltså, utomlands kan filmerna få lägre åldersgränser. Det är sällan en NC-17-film får en bred release, SHOWGIRLS tillhör undantagen, och det är 27 år sedan den kom.

Enligt uppgift har det inte släppts en NC-17-film på tio år – förrän nu. Netflix-filmen BLONDE, som hade premiär denna vecka, har nämligen fått den fruktade stämpeln. Nu tycker ni kanske att det är konstigt att en streamingpremiär förses med en åldersgräns, men BLONDE har även fått begränsad biodistribution i USA och ett par andra länder.

Om jag inte läst att BLONDE stämplats med NC-17, hade jag aldrig gissat det. Nu är det här definitivt ingen film för barn, men den innehåller inte uppseendeväckande mycket sex och naket. 

BLONDE, med manus och regi av Andrew Dominik, är en fiktiv skildring av Marilyn Monroes liv. Filmen bygger på en roman av Joyce Carol Oates och ska inte ses som en helt sanningsenlig biografi – men visst känns mycket igen från verkligheten.

Det börjar på 1930-talet, lilla Norma Jeane bor med sin försupna och förvirrade mor, fadern är försvunnen. Modern hamnar på sjukhus, Norma på barnhem, det hoppas i tiden, och Norma har blivit fotomodell och börjat skådespela. Producenterna förvandlar henne till Marilyn Monroe.

Kubanskan Ana de Armas gör Marilyn, ibland är hon till förväxling lik originalet, ibland inte lik alls. Vilket antagligen även gällde verklighetens Marilyn. Marilyn Monroe är en roll Norma Jeane spelar.

de Armas, vars vanliga brytning tittar fram ibland, men oftast inte märks alls, är bra i rollen. Men - det blir allt rätt ensidigt efter ett tag. Det här är en film om psykisk ohälsa, sexuellt utnyttjande och droger; ett enda långt mörker, och Marilyn, som är i bild nästan hela tiden, lider i princip från början till slut. Hon gråter ofta. Allt är ett helvete hela tiden, ingenting är kul i hennes liv, känns det som. Allt positivt saknas i filmen. Dessutom pratar Marilyn genomgående med sin viskande musröst, vilket blir lite irriterande. Eftertexterna slutar med en webbadress man kan besöka om man oroar sig för någon som lider av psykisk ohälsa.  

Bobby Cannavale spelar Joe DiMaggio, som Marilyn var gift med ett år på 50-talet och som misshandlar henne, Adrien Brody gör Arthur Miller, som hon senare var gift med.

BLONDE ser ut som en europeisk konstfilm, uppblandad med surrealistiska inslag som påminner om David Lynch. Det är en snygg film, det är en häftigt gjord film. Estetiskt är den trevlig att titta på.

Filmformatet skiftar mellan 4:3, 16:9 och CinemaScope, bilden växlar mellan färg och svartvitt, och jag fann ärligt talat inget mönster i detta tilltag. Vid något tillfälle dras bilden ihop och blir ännu mindre än 4:3. Jag tänkte att detta kanske symbolisera instängdhet, och när Marilyn i en scen ser fram emot något positivt, dras bilden ut till CinemaScope. Lycka är väl Scope då, tänkte jag. Men tydligen tänkte jag fel, eftersom detta mönster inte följs. Ett tag är scenerna från filminspelningar i svartvitt, medan scener från hemmet är i färg. Men detta ändras också. Kanske finns här ett mönster jag är för dum för att fatta.

Nick Cave och Warren Ellis står för filmmusiken.

Jag satt fascinerad och tittade de 166 långa minuter filmen varar – men när den slutade visste jag inte om jag tyckte BLONDE var bra eller dålig. Jag säger så här: den är bra – men den har problem.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 28/9)


onsdag 21 september 2022

Bio: Zalava

Foton copyright (c) Edge Entertainment

När jag var barn berättade några vuxna i min närhet, det kan ha varit mina föräldrar, om Maranatarörelsen och sångarpredikanten Målle Lindberg, som åkte runt i landet och höll väckelsemöten, där de tydligen försökte fånga Djävulen i en låda. Om det verkligen stämmer att de försökte göra detta, fånga Djävulen i en låda, alltså, vet jag inte - men jag kom att tänka på detta när jag såg ZALAVA.

”Nej, om vi skulle ta och se en iransk skräckfilm?” är en fråga man sällan ställer. Detta främst beroende på att det är ganska ont om skräckfilmer från Iran. Dessutom är de iranska genrefilmer vi sett här i väst inte helt igenom iranska. Till exempel är vampyrfilmen A GIRL WALKS HOME AT NIGHT från 2014 en amerikansk produktion, medan UNDER THE SHADOW är en samproduktion med Storbritannien och ett par andra länder – den var Storbritanniens Oscarbidrag 2016.

ZALAVA i regi av Arsalan Amiri ska dock vara en helt igenom iransk film, även om förtexterna är på engelska.

… Men jag är tveksam till att kalla det här skräckfilm. ZALAVA har visats på en rad skräckfilmsfestivaler och den innehåller demoner och exorcism, men detta är ett drama. Ett mörkt drama. En dramathriller.

Filmen utspelar sig i Iran 1978, före revolutionen. I den lilla byn Zalava tror byborna att en demon är lös, och de har sitt eget sätt att bekämpa demoner. De anlitar en exorcist, som försöker fånga demonen i en burk. Om detta inte funkar, tar de och skjuter den besatta.

En sergeant från gendarmeriet gillar inte vad som försiggår i byn. Han åker dit och arresterar exorcisten, som säger sig ha fångat en demon i en glasburk. Burken är tom, och sergeanten anklagar exorcisten för att vara en charlatan som utnyttjar de vidskepliga byborna. Byborna protesterar.

Men tänk om burken faktiskt innehåller en demon? Sergeanten börjar tveka. Han har kanske fel? Det hela leder fram till att sergeanten och kvinnan han älskar; byns doktor, är instängda i ett hus tillsammans med exorcisten. De beväpnade byborna har omringat huset och vill skjuta dem därinne.

ZALAVA är en snygg och skickligt gjord film om vidskepelse och grupptryck. Det spelar ingen roll vad sergeanten säger, byborna är övertygade om att en demon är lös och att folk måste skjutas. Nej, det här är inte direkt en skräckfilm, men här finns en del scener som antyder att demonen kanske finns ändå. Det blir ganska spännande mot slutet.

Jag noterar att Målle Lindberg, vars egentliga namn är Birger Tord Uno Lindberg, fortfarande är i livet. Han fyller 93 nästa vecka!


 

 

 

 

(Biopremiär 23/9)


söndag 18 september 2022

Amazon Prime: Godnatt, mamma

Foton copyright (c) Amazon Studios

Ännu en premiär på en Amazon Studios-produktion på Amazon Prime Video, denna gång handlar det om en nyinspelning av en österrikisk rysare.

... Och eftersom det är en amerikansk nyinspelning av en österrikisk film, måste man förstås anlita Naomi Watts till huvudrollen. Hon var ju även med i den amerikanska versionen av den österrikiska filmen FUNNY GAMES.

Den här gången har jag inte sett originalversionen, som kom 2014, men jag känner till den. Jag vet inte varför jag aldrig såg den. Den amerikanska versionen är regisserad av Matt Sobel.

Det hör till att man ska tycka att originalversionen är bättre än nyinspelningen. Så är ofta också fallet, men det finns många undantag. Det finns en hel del amerikanska nyinspelningar jag tycker är bättre än originalfilmerna. Men, när det gäller rysare och skräckfilm brukar de amerikanska versionerna vara fega och nertonade. Minns till exempel den amerikanska mesversionen av den franska chockfilmen MARTYRS. 

Till en början, ja, till större delen av filmen, tyckte jag att GODNATT, MAMMA var riktigt bra. Tvillingpojkarna Elias och Lukas (Cameron Crovetti och Nicholas Crovetti) lämnas hos sin namnlösa mor, som bor ensam i ett stort hus mitt ute i ingenstans. Pojkarna lämnas av sin far, så antagligen har de bott hos honom ett tag.

Omedelbart upptäcker Elias och Lukas att det är något som inte stämmer - redan när de hittar sin mor i huset. Hon ger ett förvirrat intryck - och av någon anledning bär hon en mask. Hon påstår att hon låtit plastikoperera sig och därför måste bära masken. Men hon beter sig allt mer konstigt och blir alltmer elak, hon har blivit en skrämmande person.

Pojkarna känner inte igen sin älskade mor, och de börjar misstänka att det inte är hon. Någon har tagit hennes plats. Var finns deras riktiga mor? Vad är det som har hänt?

Halvvägs in i filmen, kanske tidigare, hade jag räknat ut hur allt låg till, så det var inte utan att jag blev lite besviken när det visade sig att jag hade rätt. Besviken blev jag även på slutscenerna, där det plötsligt blir lite JEDINS ÅTERKOMST av det hela.   

GODNATT, MAMMA är en stämningsfull film. Bitvis är den rätt spännande, den är hyfsat kuslig, och den har ett intressant mysterium. Det är lite synd att filmen inte håller hela vägen. Fast å andra sidan, om man inte räknar ut hur allt hänger ihop, är den kanske jättespännande hela tiden. 

Det österrikiska originalet lär vara betydlig mörkare, brutalare och mer ondskefullt. Det kan jag mycket väl tänka mig. Europeer tar ofta ut svängarna mer än amerikaner, som föredrar att ta en medelväg för att inte stöta sig med alltför många tittare. Men eftersom jag nu känner till filmens överraskning, känner jag mig inte alltför lockad att se originalet. Kanske gör jag det om tio år.

Ett annat problem med denna nya version är att bröderna Crovetti är för gamla för rollerna. De var tretton när filmen gjordes, men ska föreställa yngre. Det funkar väl sådär. Jag satt länge och undrade varför Elias ritar och skriver som en sexåring.


 

 

 

 

(Amazon Prime-premiär 16/9)

onsdag 14 september 2022

Bio: Tusen timmar

Foton copyright (c) Normalfilm & Filterfilm

Man brukar säga att danskarna aldrig fattade rockmusiken. Eller, ja, man och man - jag brukar säga att danskarna aldrig fattade rockmusiken. Ber man en svensk räkna upp danska rockband, brukar det bli "Gasolin, D.A.D., Sort Sol ... Öh ... King Diamond ...", och sedan tar det stopp. När jag bodde i Skåne och slog över till dansk TV, och det var något underhållningsprogram, så var det ofta några som spelade 50-talsrock. Oavsett decennium jag tittade. Eller så var det ballader eller uppoppade visor. Schlagers.

TUSEN TIMMAR är en dansk-svensk samproduktion, med manus och regi av Carl Moberg från Malmö. Det här är en film som fick mig att tänka på en del tyska filmer - och kanske även franska - som jag såg på 80-talet. Filmer om unga vuxna som är lite vilsna i tillvaron, de söker kärlek och framgång, och driver omkring i Berlin - eller kanske Paris. Filmer med ett vardagsrealistiskt anslag och där dialogen känns improviserad. I de tyska filmerna brukade det spelas punkrock och new wave på soundtracket, i de franska synt, eller möjligtvis romantiska dragspelsslingor. (Typiskt nog kommer jag inte på några filmtitlar, jag minns i synnerhet en rätt cool tysk film jag såg på 16mm.)

TUSEN TIMMAR handlar om Anna (Josefine Tvermoes), som är i 30-årsåldern. Hon jobbar som personlig assistent, men drömmer om att kunna livnära sig på att vara sångerska. Hon sjunger i ett band i Köpenhamn och har ett förhållande med en av medlemmarna i bandet, Thomas (Niels Anders Manley). Men plötsligt drar Thomas iväg på utlandsturné tillsammans med en kompis, och överger Anna.

Ett år senare bor Anna i ett kollektiv i Berlin. Hon har ett öppet förhållande med en kille, hon driver runt, och hon skapar- och framför musik. Folk kommer och går i hennes tillvaro.

Josefine Tvermoes är jättebra i huvudrollen. Hon är i bild nästan hela tiden, och det funkar eftersom hon är sympatisk, det är lätt att tycka om henne. Det här är en film med ett väldigt bra filmfoto, miljöerna är tacksamma. Bitvis känns det dokumentärt, dialogen känns ofta improviserad. Ett par mindre rollfigurer pratar svenska, Alba August dyker upp och pratar danska. Jag är tacksam för att filmen är textad på svenska - ett par killar pratar exceptionellt grötigt, det går inte att höra vilket språk det är.

Musiken i filmen är dock inte min kopp te. Det står i pressmaterialet att filmen innehåller nyskriven musik av skandinaviska artister som är up 'n' coming. Men det låter mest som Björn Afzelius på en dålig dag. Lyssnar ungdomar på sådan här musik nuförtiden?

Jag tillhör inte precis den här filmens målgrupp. Jag har ingen aning om vad unga kommer att tycka om den. Jag har en känsla av att en del kritiker i övre medelåldern kommer att hävda att det är en bra och realistisk ungdomsfilm.

... Men om inget annat är TUSEN TIMMAR en trevlig och sympatisk liten bagatell.


 

 

 

 

(Biopremiär 16/9)


Bio: Moonage Daydream

Foton copyright (c) UIP

Förra veckan hade en dokumentär på Galenskaparna och After Shave biopremiär - en film som ser ut som ett TV-program och som inte hör hemma på en bioduk.

Denna vecka har en dokumentär om David Bowie biopremiär. Den här filmen är raka motsatsen till Galenskaparna-filmen. Regissören Brett Morgen har gjort en film avsedd för stor duk, för att använda ett slitet uttryck: det här är ett bildfyrverkeri. Här i Göteborg visas den bara i IMAX-salongen (dock ägde pressvisningen rum i en annan, mindre salong).

I oktober förra året hade en rätt märklig spelfilm om David Bowie, STARDUST, premiär; en film som inte innehöll några Bowielåtar alls, eftersom producenterna inte fick tillstånd att använda Bowies musik. I min recension av den filmen skrev jag om mitt förhållande till Bowie, och det gjorde jag även i den nekrolog jag skrev när Bowie dog 2016. 

Brist på Bowielåtar kan man knappast påstå att MOONAGE DAYDREAM lider av - tvärtom. Det spelas Bowielåtar nästan oavbrutet under de två timmar och femton minuter filmen varar. Och, det är nästan enbart Bowie själv vi får höra prata i filmen. Brett Morgen har rotat fram ett stort, otroligt stort, antal intervjuer och TV-inslag med Bowie. Vid ett par tillfällen får vi se och/eller höra de som intervjuar, men oftast hör vi bara Bowie - och filmen känns lite grann som att lyssna på Bowies medvetandeflöde.

Om man inte vet någonting alls om Bowie blir man nog inte klokare av att se den här filmen. Alla klipp visas nämligen huller om buller. 1960/70-tal till 2000-tal, helt utan kronologi. Det här är ett spretigt bild- och ljudkollage. Då och då dyker det upp väldigt korta klipp ur de långfilmer Bowie medverkade i. Bowie målar tavlor, han skapar musik, han spelar elefantmannen på Broadway. Han är en konstnär som ständigt skapar, går vidare, förnyar sig. Fast mest handlar det om musiken, så klart.

Roligast är de gamla TV-intervjuerna från tidigt 70-tal. Bowie framstod som en mystisk människa, en varelse med olika persona - men intrycket han ger i intervjuer är väldigt sympatiskt. Han svarar intelligent, eftertänksamt och ofta humoristiskt.

Ett bildfyrverkeri, skrev jag ovan. Jag har egentligen bara en invändning mot MOONAGE DAYDREAM, och det är att estetiken blir för mycket. Det känns som om filmen innehåller miljoner klipp - jag förvånas över att den inte inleds med en varning riktad till epileptiker. Jag själv har inte epilepsi, men då och då vände jag faktiskt bort blicken för att vila ögon och hjärna. Ibland blinkar det frenetiskt på bioduken, och jag tyckte att det blev i jobbigaste laget.

... Men gillar man David Bowie och hans musik, och det gör vi ju, har man mycket att hämta. Filmen belyser flera aspekter av hans konstnärskap - och för mig framstår han nu som en ännu större konstnär.



 

 

(Biopremiär 16/9)