onsdag 27 juli 2022

Bio: Göta Kanal - Vinna eller försvinna

Foton copyright (c) Anders Birkeland

Janne "Loffe" Carlsson, Kim Anderzon, Stig Ossian Ericson, Magnus Härenstan, Svante Grundberg. En rad folkkära svenska skådisar som inte längre är med oss. De har även det gemensamt att de alla hade större roller i GÖTA KANAL - ELLER VEM DROG UR PROPPEN?, som hade premiär 1981. Det är 41 år sedan. Några av dem medverkade även i de senkomna uppföljarna GÖTA KANAL 2 - KANALKAMPEN, 2006, och GÖTA KANAL 3 - KANALKUNGENS HEMLIGHET, 2009.

Den första GÖTA KANAL från 1981 var i ärlighetens namn inte speciellt bra. Det var en ful och slarvig film, vilket inte hindrade den från att bli en stor framgång, men den hade ett klämmigt musikaliskt ledmotiv, och så medverkade en lång rad älskade skådespelare i filmen. Det kunde ibland räcka för att rädda en film - i alla fall något så när; de här gamla garvade namnen kunde göra halvdassiga produktioner sevärda.

Åtminstone förr, när jag skrev flitigt i dagspress, kunde det hända att läsare som kände igen mig kom fram på krogen för att fråga om något som hade med film att göra. Ofta var det något i stil med "Har Lasse Åberg något nytt på gång?" eller "Vet du om det kommer en ny GÖTA KANAL-film?". Det här var den där typen av människor som går på bio högst en gång om året, och då vill de helst se SÄLLSKAPSRESAN eller GÖTA KANAL.

Tretton år efter GÖTA KANAL 3 får vi nu en ny film i serien: GÖTA KANAL - VINNA ELLER FÖRSVINNA. Eftersom huvudrollsinnehavarna från de tidigare filmerna antingen är döda, eller väldigt gamla, är det bara Eva Röse som åter är med. Hon medverkade inte i originalfilmen, men väl i de två första uppföljarna. Åtminstone tror jag att Röse är den enda som återkommer. Resten av skådisarna och rollfigurerna är nya.

Även bakom kameran hittar vi nytt, men rutinerat, folk. Det är rätt bra människor som gjort VINNA ELLER FÖRSVINNA, det är delar av Grotescogänget som ligger bakom. Emma Molin regidebuterar, Rikard Ulvshammar står för manus, och ytterligare namn från Grotesco rullar förbi i eftertexterna. Det här er folk som kan göra roliga grejor, ibland riktigt roliga grejor. Därför förvånar det mig att den här filmen är så ... otroligt kass. Det här är en platt, tråkigt filmad historia, med ett illa genomtänkt manus, och noll tajming. Den här turen längs Göta Kanal kapsejsar redan efter några minuter.

Petra Andersson (Eva Röse), dotter till Janne Carlssons rollfigur, och hennes make Arvid (Per Andersson), som är en misslyckad skådespelare, ligger i skilsmässa. De vill båda behålla Anderssons varv. Arvid har dessutom träffat en ny kvinna, Amanda, en ung överklasstjej som görs av Dilan Gwyn. De kommer fram till att de ska tävla om varvet. Ännu en gång ska de åka båt längs Göta Kanal, och vinnaren får varvet. Sten Ljunggren spelar en advokat som ska hålla i tävlingen.

Det visar sig att Petra inte har någon båt, men hennes matglade farbror Mats (Tomas von Brömssen) har en båt på sin tomt, han använder den som hönshus. Den kan Petra använda. Med sig i båten har Petra sina och Arvids två barn, Mats agerar kock och åker på land, bredvid kanalen. Arvid i sin tur tävlar i en ny, svindyr båt, som ägs av Amandas rike far. Med sig i den båten har de Arvids besvärliga morsa (Lottie Ejebrant).

... Sedan så ... Ja, det är som det brukar. GÖTA KANAL - VINNA ELLER FÖRSVINNA har ingen egentlig handling, filmen består bara av korta sketcher där folk trillar i vattnet, krockar med något, eller där huvudpersonerna försöker sabotera racet för varandra. Det hade funkat om det vore bra gjort, men det är det inte. Det är bara otroligt trött och krystat.

Direkt efter tävlingens start tömmer Petras barn ut ett par påsar mjöl för att sabotera för den andra båten. Emil och Amanda får mjöl på sig. På den nivån är det. Svante Grundbergs kanotist från de tidigare filmerna har ersatts med två systrar som ska ha kanotsemester. De dyker upp då och då i scener som aldrig leder någonvart, det handlar mest om att den ena systern inte vill följa med, medan den andra vill slippa paddla. I filmens konstigaste scen måste Lottie Ejebrant bajsa, men toaletten är trasig och de har inte tid att stanna, så hon måste sitta med röven utanför relingen.

En lång rad aktörer dyker upp vid de olika slussarna, några kända, några mindre kända, några okända. De flesta medverkar en minut eller två, några har inga repliker. Dilan Gwyns far spelas av mannen från Comviq-reklamen. Det förekommer massor med produktplaceringar. 

Jag var nära att skriva att ingenting är roligt, men här finns en rolig scen. I ett par scener förekommer en sådan där rosa buss, som här döpts om till Rosébussen. Bussresor för tanter som pimplar rosévin. När bussen stannar för toalett- och rosévinspaus, kliver Eva Rydberg och Ewa Roos ur - och Rydberg är jätterolig. Tyvärr medverkar hon bara 30 sekunder, hon är bara med den denna korta scen.

Det slog mig att jag hellre hade sett en film om Rosébussen. Ett gäng tanter på utfärd, och de blir alltmer dragna under resans gång. Det hade kunnat bli skitkul. Varför gjorde inte Emma Molin den filmen istället?

Kommer även denna nya film att bli framgångsrik? Jag vet inte. Jag vet inte riktigt vilka som kommer att se den här på bio. Det här får väl sägas vara en familjefilm, men jag kan tänka mig att många väntar med att se den tills den visas på TV. Filmen ser dessutom ut som en TV-produktion.

Av någon anledning spelas inte Göta Kanal-låten på soundtracket, kanske hade de inte rättigheterna till den.  

Nå, om inget annat är GÖTA KANAL - VINNA ELLER FÖRSVINNA bättre än GÖTA KANAL 3.



   

 

 

 

(Biopremiär 29/7)


lördag 23 juli 2022

Netflix: The Gray Man

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion - denna gång på den hittills dyraste Netflixfilmen, vid sidan av RED NOTICE, som kostade lika mycket. 200 miljoner dollar gick kalaset lös på.

THE GRAY MAN bygger på en serie romaner av Mark Greaney. Greaney är kanske mest känd för att ha fortsatt att skriva böcker om Jack Ryan efter Tom Clancys död. Den första boken om The Gray Man kom ut 2009, och nästa år släpps den tolfte boken i serien. Antagligen hoppas Netflix att denna nya film ska följas av fler filmer.

För regin står Joe och Anthony Russo, bröderna som bland annat gjorde AVENGERS: INFINITY WAR och ENDGAME. Berättelsens hjälte, en superagent som enbart är känd som 6 ("007 var upptaget"), spelas av Ryan Gosling. Gosling är en rätt trist skådis, som ibland medverkar i bra, eller till och med utmärkta, filmer. Han gör alla roller likadant, han har samma nollställda, ointresserade ansiktsuttryck. Först var det meningen att Chris Evans, en mer karismatisk skådis, skulle spela 6, men enligt uppgift ville han istället spela filmens skurk Lloyd Hansen - så nu ses Evans i den rollen.

THE GRAY MAN börjar, och i en prolog som utspelar sig 2003, får vi se hur en man som heter Fitzroy (Billy Bob Thornton) besöker den namnlöse huvudpersonen, som sitter i fängelse för mord. Fitzroy leder Sierra, något slags agentorganisation som rekryterar inspärrade mördare, dessa brottslingar släpps fria - mot att de agerar lönnmördare åt Sierra. Lite grann som Suicide Squad, alltså, fast här handlar det om en ensam agent på uppdrag. Åtminstone fram tills att han får hjälp.

Hopp 18 år fram i tiden, och 6 kommer över något ... han inte borde ha kommit över. Mörka hemligheter och grejor. 6 har fått i uppdrag att skjuta en kille i Bangkok, men 6 tvingas avbryta uppdraget eftersom det är barn i vägen för målet. Killen som ska dödas stryker med ändå, men innan han dör, ger han 6 ett minneskort med obekväma uppgifter. Det visar sig att offret också tillhörde Sierra.

Nu blir 6 en jagad man. Han har ett pris på sitt huvud, och psykopaten Lloyd Hansen jagar 6 världen över, mest i Europa, och framför allt i Prag. Tack och lov dyker en tuff tjej som heter Dani Miranda (Ana de Armas) upp och hjälper till. Även Fitzroys hjärtsjuka dotter figurerar i handlingen.

Återigen slogs jag av hur illa berättade många av dagens storfilmer, och mainstreamfilmer i allmänhet, är. Jag satt och tittade på den här filmen, och det dröjde inte länge innan jag tänkte "Vad är det jag tittar på? Vad håller de på med? Varför?". Handlingen i THE GRAY MAN består mest av slagsmål, jakter och explosioner, och det är inga slagsmål och jakter som utmärker sig; det är inte JOHN WICK-klass på det här. Det är hetsigt, och filmfotot är överarbetat, nästan med konstanta åkningar - och ibland ser allting ut att vara datoranimerat, även om det inte är det. Det är en plastig film. Färgskalan är lite för mörk, och den påminner om färgläggningen av många moderna, amerikanska superhjälteserier; tidningar som är färglagda av folk som förälskat sig i något färgläggningsprogram, och tar i för mycket. 

Ryan Gosling ser uttråkad ut filmen igenom - men det gör han ju alltid. Chris Evans, däremot, verkar ha skitkul som den mustaschprydde skurken. Ana de Armas gillar jag alltid - jag har säkert nämnt det förut, men om någon slutligen bestämmer sig för att göra en Modesty Blaise-film, hade Ana de Armas funkat bra i titelrollen.

Slutet på THE GRAY MAN, epilogen, funkar inte alls - det är bara jättekonstigt och dumt. Men det antyder en fortsättning. Vill vi se en fortsättning på detta? Nä, det vet jag inte. THE GRAY MAN är nog lite bättre än RED NOTICE, men det här är mest högljutt, våldsamt, tråkigt, själlöst och tröttande. 



 

 

 

Netflixpremiär 22/7)


torsdag 21 juli 2022

Här pratas det Fantomen

Jag har ju fullkomligt glömt bort att dela den här grejen här på TOPPRAFFEL!

X-Band - The Phantom Podcast är en podd/ett YouTube-program som görs av de australiska killarna bakom Fantomensajten Chronicle Chamber. De ägnar sig åt att läsa Fantomen, samla på Fantomen, skriva om Fantomen, recensera Fantomen, och intervjua folk som jobbar med Fantomen. 

De har hunnit beta av en hel del prominenta namn. Senast var det jag som medverkade. Vi pratar i drygt 88 minuter om Fantomen och om min karriär rent allmänt. Det var en hel del vi glömde prata om, så jag lär väl återkomma i framtiden.

Samtalet förs på främmande språk.


 

onsdag 20 juli 2022

Serier: Terminator: Sekundära mål

TERMINATOR
"SEKUNDÄRA MÅL"
av John Arcudi, Chris Warner, Paul Guinan, James Robinson, Paul Gulacy, Karl Kesel, Ian Edginton, Vince Giarrano, Jackson Guice och John Beatty
Ades Media


Avdelning för serier - och för serietecknare - jag helt glömt bort. 

När jag var barn fanns vare sig video eller kabel-TV. När jag blev lite äldre fanns förvisso video, och kabel-TV dök upp så smått på sina håll, men utbudet bestod främst av filmer som inte var alltför färska. Visst släpptes det ju en massa coola äldre filmer på video, samt nyare B-filmer, men storfilmer fick man vänta flera år på.

Därför läste jag - ja, inte bara jag, förstås - serier och böcker som byggde på populära filmer. Kunde man inte se STJÄRNORNAS KRIG, filmen alltså, kunde man alltid läsa seriealbumet som byggde på filmen, och tidningarna med nya äventyr. Jag hade läst kioskböcker med så kallade novelizations av populära filmer långt innan jag lyckades se filmerna. 

I slutet av 1980- och början av 90-talet gjorde förlaget Dark Horse Comics stora pengar på serietidningar med egna fortsättningar på populära filmer. ALIENS, ROVDJURET - och TERMINATOR. Och jag köpte alla de här amerikanska tidningarna när de kom ut. Åtminstone i början. Medieutbudet i Sverige hade då hunnit förändras en hel del sedan 70- och det tidiga 80-talet, men jag var ändå rätt svältfödd var gällde action. Dessutom var det många tecknare jag gillade som jobbade med de här serierna. Jag var inte tonåring längre, jag hade passerat 20 med viss marginal. Jag antar att jag gillade de här serierna, annars hade jag inte köpt dem. Eller köpte jag dem bara för att de ibland var rätt snygga? Jag minns inte. Terminatorserierna publicerades även på svenska i en kortlivad tidning som hette Thriller, och denna köpte jag också.

"Terminator: Sekundära mål" är den andra boken från Retrobokklubben, utgiven av Ades Media. Det är en inbunden, tjock, tung bok i färg, med utmärkt tryck och papper, och den innehåller de fyra första miniserierna från Dark Horse. Jag läser boken och inser att jag inte minns innehållet överhuvudtaget i de här serierna. Jag minns dock enskilda bilder och enskilda scener, nu när jag ser dem igen.  

Vad gäller handlingen i de här serierna finns det ärlig talat inte så mycket att säga - men beror säkert på att jag nu inte bara passerat 20 med viss marginal, jag har även passerat 50. När den första Terminator-miniserien, "Stormen", kom ut 1990, fanns det fortfarande bara en Terminatorfilm - THE TERMINATOR från 1984. TERMINATOR 2: DOMEDAGEN hade ännu inte kommit. Därför tyckte jag att det var häftigt att läsa om andra terminators och nya actionäventyr - i "Stormen" ska ett gäng rebeller från framtiden ta kål på folk som jobbar på Cyberdyne Systems år 1984, för att på så sätt stoppa Skynet kommande illgärningar.

Men - under de gångna 30 åren har det kommit ett flertal nya Terminatorfilmer och en TV-serie som Sarah Connor. Några Terminatorfilmer har varit rätt bra, några har varit rätt kassa. Framför allt har temat mjölkats ur rejält. Det har blivit tjatigt, det har blivit ointressant, och de gamla serierna i den här boken känns inte speciellt fräscha och häftiga längre - men det är mycket möjligt att jag skulle tycka de var ascoola om jag vore 15.

Chris Warner & Paul Guinan.
 

"Stormen" är författad av John Arcudi, som en gång i tiden skapade The Mask, och tecknad av Chris Warner, med tusch av Paul Guinan. Chris Warner är en tecknare jag helt glömt bort! Jag tyckte han var skitbra på den tiden. Han gjorde en serie som hette Black Cross, som först dök upp 1986. Det enda jag minns av den, är att jag gillade teckningarna. När jag nu tittar på teckningarna i "Stormen" tycker jag att ... Tja ... Det är väl kompetent, men lite grovt och tråkigt. Chris Warner gillar att rita muskler och skjutvapen.

Nästa miniserie heter "Sekundära mål", precis som denna bok. Manuset är skrivet av James Robinson, Paul Gulacy har skissat och Karl Kesel har tuschat. Paul Gulacy är ett stort namn i branschen - åtminstone var han det en gång i tiden. Han ritade Mästaren på karate på 70-talet, vilket gjorde honom populär - han har fortfarande massor av fans tack vare denna gamla serie. Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker om Gulacy - han har en rätt märklig stil. Det som utmärker Gulacys stil, är hans oförmåga att rita ansikten, och då framför allt ögon. De flesta av hans figurer har besynnerligt smala ansikten, med märkliga, felplacerade ögon. Dock är Gulacy en utmärkt serieberättare, med bra bild- och sidkompositioner.

Paul Gulacy & Karl Kesel.

"Den inre fienden" heter den tredje miniserien, den är författad av Ian Edginton, och tecknad av Vince Garrano. Garrano har en lite mer anonym, småtrist stil. Jag minns att jag tyckte att den behornade terminatorn var frän när jag köpte tidningen när den först kom ut 1991-92. Den fjärde och sista miniserien heter "Slutspel" och är författad av James Robinson, med  teckningar av Jackson Guice och John Beatty. Den här minns jag inget alls av. Det är möjligt att jag bara köpte tidningen och lade den på hyllan när den kom ut 1992. Jag hade kanske hunnit tröttna.

Vince Garrano.

Kanske är det fel att kalla de olika kapitlen för miniserier, eftersom handlingen hänger ihop, liksom filmerna hänger ihop, men serietidningen kom med fyra nummer i taget (utom "Slutspel", som bestod av tre nummer), och när jag köpte "Stormen" visste jag inte att det skulle komma en fortsättning. 

De här serierna innehåller kopiöst mycket action. Det är långa strider, stora rutor, och ibland helsidor med explosioner. Ljudeffekter sida upp och sida ner. Jag skriver detta och tänker, herregud, jag måste låta som en gammal gubbe! Vad är jag för någon traderöv som sitter här och klagar på att det är för mycket action? Tänk om jag visste det på 80-talet, att jag skulle växa upp till en sådan person. Jag hade föraktat mig själv!

Jackson Guice & John Beatty.

Terminatorfilmerna må vara populära, men jag tycker nog allt att de här serierna är ett lite märkligt val för återutgivning. Finns det verkligen en efterfrågan? Gillar dagens serieläsare de här serierna? Och då menar jag främst de som kanske är för unga för att ha kunnat köpa- och läsa dem när de först kom ut. Tja, eftersom denna flotta, påkostade bok faktiskt kommit ut, måste det rimligtvis finnas ett intresse - precis som det finns ett intresse för de återutgivna Transformersserierna.

Antagligen beror min kritik av Terminatorserierna främst på att min egen smak förändrats en del under de gångna 30 åren.

Till sist ska jag tillägga att det redan 1988 kom en annan Terminatorserie på ett annat förlag, Now Comics. 1990 kom en en miniserie på Now som hette "Burning Earth". Jag köpte att album som samlade serien, och det tog ett tag innan jag läste det - jag gillade nämligen inte teckningarna. Det var en målad serie, och jag tyckte den såg kladdig ut; bilderna var rätt grova. Men, när jag väl läste serien vill jag minnas att jag tyckte den var oväntat bra. Det är länge sedan mitt album försvann, men när jag nu kollar upp serien, ser jag att den var skriven av Ron Fortier och målad av Alex Ross, en herre som har sina fans. Detta var hans första publicerade serie.

fredag 15 juli 2022

Netflix: Incantation

Foton copyright (c) Netflix

Jag slog mig ner för att se den nya RESIDENT EVIL-filmen på Netflix, och ignorant som jag är, hade jag inte noterat att det inte alls var en långfilm, utan en TV-serie i åtta avsnitt, och det hade jag förstås inte tid och lust att titta på. Så, jag bläddrade för att se om det kommit något annat, nytt originalmaterial på Netflix jag kunde se istället. Jag hittade den taiwanesiska skräckfilmen INCANTATION, i regi av Kevin Ko, som hade premiär för några dagar sedan.

Found footage-filmer är ett jävla oskick. Dessutom trodde jag att denna genre var död och begraven sedan länge. Informationen om INCANTATION var knapp, men det visade sig vara en found footage-film. Dessutom är väldigt märklig sådan, på flera sätt.

Jag ska inte ljuga och påstå att jag förstod vad som försiggick i den här filmen, för det gjorde jag inte, men i handlingens centrum hittar vi Ruo-nan (Hsuan-yen Tsai), som återfått vårdnaden av sin sex år gamla dotter. Kevin Ko hoppar mellan nutid, och när Ruo-nan var gravid för sex år sedan. Då, för sex år sedan, gjorde Ruo-nan och några vänner en internetshow som hette "Spökjägarna". Dessa spökjägare hittade något otäckt, vilket innebar att otäcka saker hände, och en förbannelse kastades över Ruo-nan och hennes ofödda dotter. Eller bara dottern. Eller bara Ruo-nan. Jag vet inte så noga.

Den lilla dottern är söt och rar, men börjar uppföra sig konstigt. Hon ser saker i hemmet. Hon ser spöken. Hennes lärare och andra vuxna blir oroliga. Vad är det som händer? Vad var det som hände sex år tidigare?

... Ja, fråga inte mig. Jag noterar att en del som sett filmen hävdar att orsaken till att många västerlänningar inte förstår INCANTATION, är att vi inte förstår den asiatiska kulturen och buddismen. Må så vara. Men den främsta anledningen till att vi inte förstår filmen, är att den är så fantastiskt illa berättad, och att den är så exceptionellt långsam - det är svårt att hålla sig vaken, filmen vara en timme och 50 minuter, men den känns som 50 timmar. Det räcker inte med ett par jump scares, då någon plötsligt kommer störtande mot kameran. 

Handlingen hoppar alltså mellan nutid och dåtid, och ofta är det svårt att veta om det är nutid eller dåtid. Kameran viftar hejvilt, och jag vet inte riktigt vilka de olika rollfigurerna är.

... Men vad som är ännu konstigare och förvirrande är att jag ofta inte vet vem som filmar, och varför det filmas. Ibland är det någon som inte är med i filmen som filmar! Alltså, någon som filmar de som filmar. Ibland filmar någon sig själv rakt framifrån - och plötsligt klipps det till en vinkel från sidan. Vem håller i den kameran? Eller har samma person satt upp en extrakamera? Liknande saker sker hela tiden. Och varför filmas allt? Okej att Spökjägarna filmar det de håller på med, det är ett program om att jaga spöken, men allt annat? Varför ger Ruo-nan plötsligt dottern en kamera så att hon också kan filma? Det här var så tröttsamt och tråkigt att jag efter ett tag slutade försöka följa med i handlingen. Filmen är alldeles för stökig och ostrukturerad.

Ytterligare en märklig grej är att det ligger filmmusik på klippen - något som fullkomligt förtar intrycket att detta skulle vara upphittade filmsnuttar. INCANTATION hade säkert funkat betydligt bättre om den gjorts som en "vanlig" film, det vill säga med ordentligt filmfoto och utan found footage-gimmicken.

Ibland påstås det att filmbolag betalar folk för att uttala sig positivt om vissa filmer. När jag läser de så kallade användarrecensionerna på denna films IMDb-sida är det inte utan att jag tror att det kan vara så. En väldig massa människor har skrivit att detta är en otroligt otäck och bra film! Många har satt högsta betyg på den. Många texter är skrivna på dålig engelska. Nu finns det säkert någon därute som faktiskt tycker att INCANTATION är bra, men tycker man att detta är en av de bästa skräckfilmer som gjorts, kan man inte ha sett speciellt många skräckfilmer - eller så har man fått en liten slant för att tycka så.



 

 

 

 

(Netflixpremiär 8/7)


tisdag 12 juli 2022

Netflix: De dödas dal

 Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en spansk zombiefilm som skulle gått upp på bio i Spanien redan 2020, men pandemin kom i vägen, och nu har filmen dumpats direkt på Netflix istället.

I min recension av OVERLORD, en film som kom 2018, skrev jag lite om nazizombiefilmer. Bland annat skrev jag "de allra flesta av den senaste tidens nazizombiefilmer - antagligen 100% av dem - är, kort sagt, jävligt dåliga". Och jo, så är det ju. Jag har ett gäng stående här i hyllan bredvid mig, de flesta köpta på rea för 5-10 spänn styck, och de är i det närmaste osebara. Å andra sidan är jag den ende i hela världen som faktiskt gillar Jean Rollins ZOMBIE LAKE från 1981, den har jag på Blu-ray.

Rent allmänt är zombiefilm en genre som snabbt blev tjatig, det mesta som gjorts efter 1980-talets höjdare i genren är trist - men nazizombiefilmerna från senare år lider även av de de i de flesta fall har en alldeles för låg budget. Undantag finns förstås, som OVERLORD, men det är svårt att göra krigsfilm om man inte har budget till uniformer och rekvisita. DE DÖDAS DAL, som regisserats av Alberto de Toro och Javier Ruiz Caldera, och som bygger på en roman av Manuel Martín, har dock en hyfsat tilltagen budget - det här ser ut som en biofilm.

DE DÖDAS DAL är mer än en nazizombiefilm - det här är en fascist- & nazizombiefilm. Handlingen utspelas nämligen 1938, under spanska inbördeskriget, så här finns både spanska fascister och tyska nazister. Tyskarna har utvecklat en blå gas, som ... Ja, självklart återupplivar gasen döda. I en prolog får vi se hur onda tyskar mejar ner glada bybor som firar ett bröllop, och sedan plockas gasen fram.

Miki Esparbé spelar Jan Lozano, kapten i Francos fascistiska armé, men eftersom Jan inte är mycket till fascist, ska han arkebuseras. I sista sekunden kommer hans farbror, ett högre befäl, farande och stoppar avrättningen. Istället för att skjutas, skickas Jan iväg på ett uppdrag tillsammans två andra män som armén kan avvara.

Jan och hans män kommer inte långt innan de stoppas av ett gäng från den socialistiska motståndsrörelsen, anförda av en tuff kvinna (Aura Garrido). Just som de ska döda Jan och de andra, dyker det upp zombies. Det bär sig förstås inte bättre än att Jan och hans män tvingas samarbeta med motståndsfolket, och självklart blir de efter ett tag vänner. De stöter på fler zombies under färden, och måste hitta på ett sätt att stoppa alla tyskar, fascister, och levande döda.

DE DÖDAS DAL har ett ganska lättsamt anslag, bitvis funkar filmen som en skräckkomedi. Detta beror bland annat på Miki Esparbé i huvudrollen, han känns lite grann som en spansk Jean Dujardin. Filmens första tredjedel är rätt bra, det är underhållande. Den sista tredjedelen, men den fläskiga finalen, är också underhållande. Men - tredjedelen i mitten är märkligt trist. Här tappar filmen tempo rejält, folk sitter mest och pratar, och eftersom dessa scener utspelar sig nattetid, är det ibland svårt att se vad som sker - det är helt enkelt för mörkt.

Som helhet är det här en helt okej zombiefilm, den är lite bättre än snittet, den är lite snyggare och den har högre budget. En detalj jag definitivt inte gillar med DE DÖDAS DAL, är blodspruten. Dessa är förstås datoranimerade, och av någon anledning har de gjort så att blodet ser ut som röda moln. Jag minns att Ringo Lam använde sig av squibs som såg ut så här i någon actionfilm som kom för drygt 30 år sedan. Direkt efter DE DÖDAS DAL såg jag om Lucio Fulcis ZOMBIE FLESH EATERS fråm 1979, och slogs av hur pass mycket bättre effekterna - och blodspruten - är i denna mer än 40 år gamla film.



 

 

(Netflixpremiär 11/7)


onsdag 6 juli 2022

Streaming: Piranha Women


B-filmsvärlden är inte vad den en gång varit. Numera är det svårt att göra stora (eller hyfsade) pengar på lågbudgetfilmer. Fram till millennieskiftet gjordes det fortfarande B-filmer; direkt på DVD-filmer, som sköts på 35mm och som i många fall mer eller mindre såg ut som biofilmer. Filmer som levererade vad de utlovade. Som jag så ofta har påpekat är budgeten på de B-filmer som görs idag så låg, att filmerna i alldeles för många fall inte ens ser ut som "riktiga", professionella filmer. Vem som helst kan gå till en stormarknad - eller kanske till och med en bensinmack - och köpa en billig digitalkamera med tillräckligt hög upplösning för att göra en film, som sedan lätt distribueras online, eller kanske till och med på DVD.

I samma ögonblick en film görs tillgänglig, kanske till och med tidigare, när eventuella recensionsex och screeners till distributörer skickas ut, ser ljusskygga personer till att piratkopior finns ute på nätet. Detta innebär förstås att det är svårt att få tillbaka stålarna man spenderat på att göra filmen. Detta innebär i sin tur att filmskapare främst gör filmer där inkomsten är garanterad - till exempel om de har en deal med en TV-kanal eller streamingtjänst, som vill ha "content" i olika gångbara genrer, som julfilmer, prinsessfilmer, och lättsamma thrillers och deckare.

B-filmerna i sig har också förändrats en del sedan 80-talets härjningar. Det finns förstås alltid undantag, men grabbiga filmer med blod, bröst och bestar är numera ovanligt. Ren och skär exploitation är ovanligt. The Asylum pumpar förstås ut filmer i parti och minut, oftast till SyFy Channel, men deras mockbusters och monsterfilmer har vi nog tröttnat rejält på vid det här laget.

Jag antar att många av er inte känner till detta, men Charles Band och hans Full Moon är fortfarande i farten. För 30 år sedan hade Full Moon ett distributionsavtal med Paramount, vilket innebar att deras direkt-på-video-filmer fanns precis överallt, även i Sverige, och budgeten var aningen högre. Idag heter bolaget Full Moon Features. De släpper fortfarande filmer på DVD och Blu-ray i USA, men enklast går detta att titta på deras utbud via deras streamingtjänst, som heter just Full Moon Features. Den kostar 85 kronor i månaden, och förutom Full Moon-produktioner har de hundratals filmer från Something Weird Video, Blue Underground, och andra distributörer. En del gamla rullar har rätt risig bildkvalitet, men det mesta har bra bild, och de nyare produktionerna har förstås utmärkt bild. Av naturliga skäl saknas svensk text.

På sistone har Full Moon börjat producera TV-serier - eller vad vi ska kalla dem. Miniserier, kanske. Den senaste, PIRANHA WOMEN, består av två halvtimmeslånga avsnitt, det är allt. För manus och regi står Fred Olen Ray.

Det var längesedan jag såg en ny film av den gode Fred. På 80-talet gjorde han ju filmer som HOLLYWOOD CHAINSAW HOOKERS, BEVERLY HILLS VAMP, ALIENATOR, ARMED RESPONSE (som hette JADE JUNGLE i Sverige), och DEEP SPACE - den sistnämnda tycker jag är hans bästa film. På 90-talet gjorde han en rad "hardware movies", actionfilmer med flygplan, fartyg, militärer och grejor. På 2000-talet blev det en massa bikinifilmer. De senaste åren har han dock mest gjort julfilmer, och av dessa har jag inte sett en enda.

Det är fortfarande något magiskt över Full Moons vinjett; månen, loggan, och de flaxande fladdermössen. Nu vankas det underhållning utan större pretentioner. PIRANHA WOMEN är en återgång till 80-talets B-filmer. Det är sällan det görs sådant här idag. Det här handlar bokstavligt talat om blod, bröst och bestar!

Denna miniserie inleds med att en sexig tjej kommer in på en bar, där hon raggar upp en kille. De går hem till henne och hoppar ner i poolen, och då får tjejen plötsligt ett monsteransikte och en käft full av sylvassa tänder. Hon biter ihjäl den stackars killen, och när hans kropp hittas, undrar de två poliserna som håller i fallet hur i hela friden det här gick till.

Bobby Quinn Rice spelar Richard, vars flickvän Lexi (Sof Puchley) är svårt sjuk. Medan Richard är på jobbet, där alla tävlar om att stiga i graderna, besöker Lexi sin läkare, dr Sinclair (Shary Nassimi), som säger sig kunna bota den stackars Lexi. Sinclair visar sig vara en galen vetenskapsman som experimenterar med pirayor.

Richard och en kollega går till samma bar vi fick se i prologen, där dyker det upp två sexiga brudar, varav en raggar upp kollegan - som förstås blir uppäten han med. Polisen misstänker Richard, som säkert var avundsjuk på kollegans framgångar på jobbet och löneförhöjning. Lexi är försvunnen, så Richard har inget alibi.

PIRANHA WOMEN är jättekul. Handlingen är rakt på sak utan krussiduller. Det är väldigt underhållande - om man nu gillar filmer om brudar som klär av sig och förvandlas till pirayor. CGI-effekterna är allt annat än övertygande, men det spelar ingen roll - det här är liksom ingen film man ser om man är ute efter realism.

... Men är det synd att den här miniserien bara är en timme lång sammanlagt. Jag förstår inte riktigt poängen med att stycka upp filmen - varför gjorde de inte en långfilm på 80-90-minuter istället? PIRANHA WOMEN känns för kort, den är lite rumphuggen på slutet, och jag förväntade mig ett tredje avsnitt - men icke.

Full Moon har även producerat THE RESONATOR, en serie som bygger vidare på FROM BEYOND och RE-ANIMATOR. 


 


fredag 1 juli 2022

Netflix: The Man from Toronto

Foton copyright (c) Netflix

Jag kom hem från en veckas semester, vilken avlutades med att jag kånkade upp ett par tusen seriealbum och tidningar till min lägenhet, vilket var ett göre, eftersom jag bor högst upp i ett hus utan hiss. På kvällen värkte varenda muskel i min myggbitna kropp, och jag visste inte hur jag skulle sitta i soffan för att det skulle kännas bekvämt. Jag tänkte att jag borde se en film, men jag pallade inte leta min mina hyllor - så jag högg en Netflixfilm som haft premiär medan jag var borta. THE MAN FROM TORONTO.

Jag tittade på filmen, och efter ett tag började jag känna att jag hade sett den här förut. Visst, så känner jag ofta när jag ser filmer, allt har gjorts förr, ibland bättre, ibland sämre, men den här gången var känslan av déjà-vu starkare. 

Jag kollade upp regissören, Patrick Hughes. Just det - det var han som gjorde THE HITMAN'S BODYGUARD-filmerna. Och nu har han gjort THE HITMAN'S BODYGUARD igen - men manusförfattarna har ändrat lite på handling och rollfigurer.

Woody Harrelson, vars far faktiskt var hitman på riktigt, spelar den mytomspunne lönnmördaren Mannen från Toronto. En synnerligen mystisk man som är bäst i världen på sitt jobb. Han är även fantastisk på att få folk att snacka. Hans uppdragsgivare är en lika mystisk, namnlös kvinna som spelas av Ellen Barkin.

Kevin Hart spelar Teddy, en hopplös kille som uppfinner hopplös träningsutrustning, som han gör hopplösa försök att lansera med hjälp av hopplösa reklamfilmer på internet. Han är ständigt positiv, men det går inte så bra för honom. Hans hustru Lori (Jasmine Mathews) älskar honom ändå, och hon älskar honom ännu mer när han för att fira hennes födelsedag bokat en stuga i Onacock, Kanada.

Eftersom Teddys skrivare hade dåligt med bläck, blev utskriften av stugreservationen lite otydlig. Medan Lori är på ett spa, kör Teddy till fel stuga. Därinne väntar några gangstrar på Mannen från Toronto, som ska pressa information ur en tillfångatagen kille. Självklart misstar skurkarna Teddy för att vara den legendomspunna mördaren, och Teddy råkar på grund av sin klantighet få fången att prata.

Då störtar FBI in och skjuter ner skurkarna. Eftersom en gangster tog ett foto på Teddy, tror nu en massa andra skurkar att det är Teddy som är Mannen från Toronto. FBI kräver att Teddy fortsätter att spela rollen, så att de kan sätta dit högsta hönset. Den riktige Mannen från Toronto har dock upptäckt vad som skett, och han spårar upp Teddy. Istället för att döda Teddy, börjar de två samarbeta. Gissa om de blir kompisar på kuppen!

Det här är en actionkomedi som skulle gått upp på bio, men som på grund av pandemin förpassades till Netflix. Och jo, det här ser ut som en hyfsat påkostad biofilm. 

... Men filmen är inte speciellt rolig. Kevin Hart verkar tro att allt blir roligt om man skriker hela tiden. Woody Harrelson ser rätt oinspirerad ut. Och som sagt, det här känns som en film vi redan sett ett flertal gånger tidigare. Den här gången blev det en sämre film. Visst, här finns ett par roliga inslag, men inte tillräckligt för att göra filmen rekommendabel. Det här är en rätt slapp film.

Ursprungligen skulle Jason Statham spela Mannen från Toronto, men han drog sig ut efter bråk med producenterna, och ersattes av Harrelson. Kanske hade det här blivit bättre som en tuffare film med Statham, kanske inte.

En sak som slog mig, är att den här storyn nog funkat rätt bra med en ung Billy Crystal som Teddy - eller kanske till och med en ung Woody Allen. 

Det finns förresten en engelsk film från 1933 som också heter THE MAN FROM TORONTO. 



 

 

 

(Netflixpremiär 24/6)


söndag 26 juni 2022

Bio: Elvis

Foton copyright (c) SF Studios

Det slår mig att jag antagligen har större relation till Eilert Pilarm än till den riktige Elvis Presley. Jag har nästan ingen relation till Elvis alls. Jag var nio år när Elvis dog. Jag tror inte att jag kände någon som gillade Elvis, inga äldre släktingar, inga kompisar. Det var vanligare att folk lyssnade på the Beatles, när det handlade om lite äldre, klassisk pop och rock. Min moster hade Elvis på Hawaii-skivan. Det gick ibland Elvisfilmer på TV, som jag såg, men det var väl allt. Jag minns att en hel del ungar på skolan plötsligt började att lyssna på Elvis efter att han dött, en klasskompis till mig sa "Äh, de e jö bara för att han e dö, du gilla han ente innan!". 

Jag har aldrig intresserat mig för Elvis. Visst var han en synnerligen betydande artist och ett fenomen utan like, men ändå lockas jag inte att lyssna på honom. Fast rent allmänt gillar jag sällan rockmusik gjord före 1970. För drygt tjugo år sedan fick jag en DVD-box med en massa Elvisfilmer. Jag såg allihop, men de kändes som en och samma film. Det roligaste med dem var att sitta och tjoa "Kolla, där är ju Kurt Russell!" eller "Nämen, där är ju Bill Bixby!". Kurt Russell spelade förresten Elvis i en TV-film från 1979 av John Carpenter.

Jag hade inga större förväntningar på ELVIS, den nya filmen om Presley. Tvärtom förväntade jag mig det värsta. ELVIS är nämligen regisserad av Baz Luhrmann, och det är en kille jag har rätt svårt för. Jag tillhör de få som inte alls tyckte om MOULIN ROUGE! - jag såg den i Cannes och ville gå därifrån, men jag satt kvar, eftersom jag lovat min redaktör att skriva om den. Jag tycker att Luhrmanns överarbetade estetik och klippning är fruktansvärt påfrestande.

Inledningen på ELVIS är som en typisk Baz Luhrmann-film, och jag tänkte, herregud, säg inte att det ska hålla på så här i två timmar och 39 minuter! Luhrmann fläskar på med bildcollage, färger, och frenetisk klippning; en episod berättas med hjälp av serierutor, eftersom den unge Elvis älskade serietidningar, Kapten Marvel Jr var hans favorit.

... Men efter tjugo minuter, eller däromkring, lugnar Luhrmann ner sig, och filmen övergår till att bli en ganska traditionell biografi, berättad på ett för Luhrmann lite mer återhållsamt sätt. Att det här är en traditionell filmbiografi som går fran A till Ö, från vaggan till graven, tycker jag är positivt. Jag är trött på alla filmbiografier som försöker vara konstnärliga eller unika genom att hoppa runt på tidslinjen, eller börja mitt i, eller enbart skildra en kort period, eller bara hitta på allting i syfte att skapa en surrealistisk film om en kändis.

Tom Hanks spelar överste Parker, mannen som upptäckte Elvis, och han är egentligen filmens huvudperson, snarare än Elvis. Det är Parker som berättar, och han befinner sig lika mycket i centrum som Elvis. Överste Parker var inte allt en överste som hette Parker, han var bara en skicklig entreprenör med ett dunkelt förflutet. Han hittade Elvis på en country-konsert i södern, och insåg genast att den unge killen var unik och kunde bli något stort.

Filmen skildrar karriärens händelser i tur och ordning; de första konserterna, de första framgångarna, den första skivan, det första TV-framträdandet, de första protesterna från kristna och andra moralens väktare, och som i stort sett alltid är fallet, är dessa tidiga år betydligt roligare att ta del av, än filmens senare hälft, när han är en världsberömd superstjärna - även om de kitschiga Las Vegas-showerna är rätt roliga. Elviskarate är den bästa karaten.

Att gestalta Elvis Presley är inte det lättaste. Hans röst och stil, både som höftvickare på 50-talet och glittrande tjockis på 70-talet, gjorde honom nästan till en parodi på sig själv. Elvisimitatörer går det tretton på dussinet. Det föreligger risk att det blir parodi hur man än gör. I den här nya filmen spelas Elvis av Austin Butler. Han är nog mer lik Val Kilmer som Nick Rivers, än Elvis Presley. Butler är inte dålig i rollen, men det känns lite grann som att han cosplay:ar Elvis. Jag tror han hade funkat bättre om han varit sig själv lite mer, lite ner naturlig, och inte hela tiden försökt låta- och röra sig som Elvis. Å andra sidan är det mesta i den är filmen kitschigt och överdrivet.

Tom Hanks' ansikte är ombyggt med latex, framför allt näsan. Det är lite för mycket latex, så pass mycket att det hela tiden syns att det är en mask. Men han är jättebra i rollen, den gode Hanks. Han brukar ju vara det - åtminstone i de filmer där han slipper tårögt darra på underläppen.

Filmen innehåller förstås en massa musik, vi får se en hel del shower. Personligen tycker jag att de skitiga bluesnummer som i början av filmen framförs av diverse svarta artister på rökiga klubbar är betydligt bättre än det Elvis håller på med. Och då är jag ingen större vän av blues. Jag vill ha min blues avskalad och skitig, det ska tendera hårdrock.

Eftersom jag alltså aldrig intresserat mig för Elvis, har jag inte den blekaste aning om hur mycket som är sant i den här filmen, och i vilken ordning allt skedde. En del inslag känns lite för osannolika, men de kan förstås vara sanna. 

Hur som helst: jag tycker alltså att ELVIS är bättre än jag trodde den skulle vara. Den är, som allt annat, alldeles för lång, men den är hyfsat underhållande. Tidsskildringen är bra. Filmen är stor och maffig och gör sig bäst på stor duk.

... Fast jag tycker nog att THE BUDDY HOLLY STORY (1978) med Gary Busey är bättre. Gary Busey borde fått spela Elvis, det hade blivit fantastiskt!

När jag var barn såg jag förresten THE TOMMY STEELE STORY (1957) på TV, antagligen dansk TV. Jag tyckte den var skitbra. På 50-talet gillade min morsa Tommy Steele och inte Elvis, det var ju något slags fejd mellan fansen på den tiden. På 70-talet fattade inte jag att absolut ingen lyssnade på Tommy Steele längre (Jo, jag vet att han blev musikalartist), så det var bara jag som spelade en gammal 45:a med "Elevator Rock" om och om igen. Tills en kompis sa "Varför spelar du det här gamla möget, kom så går vi hem till mig och spelar KISS!".


 

 

 

 

(Biopremiär 29/6)


torsdag 23 juni 2022

Serier: Teenage Mutant Ninja Turtles: Jakten på Splinter

TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES
"JAKTEN PÅ SPLINTER"
av Kevin Eastman och Peter Laird
Ades Media


Första gången jag läste om Teenage Mutant Ninja Turtles var i ett danskt seriefanzine. Åtminstone är det så jag minns det. Det kan ha varit i Fat Comic. Det stod något om att ninjasköldpaddorna blivit en sensation i USA, serien var det hetaste av det heta. Eftersom jag tyckte att det lät lika bisarrt som intressant, beställde jag ett nummer. Nummer ett gick inte att få tag på, så jag fick hem nummer två (1984).

Jag blev allt lite konfunderad när jag tog ut tidningen ur kuvertet. Den såg nämligen ut som en amatörserietidning. Förvisso magasinsformat, men omslag i tvåfärg - svart, vitt och blått. Svartvit inuti, förstås, och rätt klumpigt tecknat. Jag tyckte inte att tidningen var speciellt bra, så jag köpte inte fler nummer.

Fenomenet Ninja Turtles rullade förstås vidare ute i världen. Sköldpaddorna blev alltmer populära. Det allra första avsnittet läste jag inte förrän Horst Schröder publicerade det, i färg, i ett nummer av MAXX som kom ut 1987. I numret därpå, som blev det sista, publicerades ett kort Turtles-avsnitt. 1993 försökte Horst ge ut TMNT på nytt i en svartvit albumserie. Denna lades ner efter fyra nummer. Jag fick ett recensionex av det första albumet - som alltså innehöll ett avsnitt jag redan läst. De enda avsnitt av originalturtles jag läst är de två första, samt kortisen i sista numret av MAXX.   

"Originalturtles", ja. TMNT skapades av Kevin Eastman och Peter Laird, och när deras originalversion blev omåttligt populär, skapades en alternativ version för barn, den som utanför USA döptes om till Teenage Mutant Hero Turtles. Det kom en animerad TV-serie, en serietidning, och framför allt kom det ohyggligt populära leksaker. Jag såg det första avsnittet av den animerade TV-serien på dansk TV2, där hette den fortfarande Ninja Turtles. Jag har inte sett fler avsnitt. Jag tror jag köpte det första numret av den svenska utgåvan av barnserietidningen. Leksaker köpte jag förstås inga. Det gjordes en rad långfilmer - jag har sett alla, utom den datoranimerade från 2007.

Jag tycker att det är lite fascinerande att folk som är tio-tjugo år yngre än jag ibland har en extremt stark relation till TMNT - inte bara barnversionen, utan till Eastman och Lairds originalversion. Folk som inte ens var födda när de första numren kom ut. Detta har lett till att Retroboklubben i samarbete med Ades Media har gett ut en inbunden lunta på drygt 370 sidor med de första sju numren av Eastman och Lairds version, plus några extraserier ur andra tidningar från samma epok. Som bonus får vi ett gäng artiklar och intervjuer. Det är en tung bok det här - inget man läser i sängen. Och det finns efterfrågan på boken. Jag kan ha fel, men jag inbillar mig att de flesta köparna är ett par decennier yngre än jag.

1984 var superhjältegruppen Teen Titans (Tonårsgänget i Sverige) populära, liksom mutanterna i X-men - för att inte tala om ninjas, som plötsligt fanns överallt i populärkulturen. Eastman och Laird kombinerade allt detta, och kryddade med Frank Millers Daredevil, när de skapade sin sköldpaddsserie. Jo, idén är ju kul - men att det skulle bli mer än ett par nummer, och att det blev ett världsfenomen är otroligt.

Det tog sin lilla tid för mig att läsa den här nya boken. För att vara en så pass lättläst serie, är den förvånansvärt tungläst. Det går inte att komma ifrån att teckningarna till större delen är rätt amatörmässiga. De får mig ibland att tänka på Mike Estepp i första numret av Svenska Serier. Eastman och Laird, som bägge skrev och tecknade, döljer de värsta skavankerna med effektivt bruk av rasterton; jag utgår från att det är sådant där raster man penslar fram med kemikalier, jag minns inte vad det heter.

Serien är även rätt klumpigt berättad, som jag nämnde ovan är det rätt mycket seriefanzine över det här. Det kan ju vara bra trots det - men TMNT består till stora delar av slagsmål och actionscener. Fajter som pågår flera sidor, ibland mer än ett halvt nummer. Det här blir rätt jobbigt och tröttande, och ofta är det lite svårt att se vad som sker. Att serien är i svartvitt innebär även att det är omöjligt att se skillnad på sköldpaddorna, och de har inga större personligheter - åtminstone uppfattade jag inte några personligheter. De sista avsnitten i den här boken är rymdäventyr med robotar och utomjordingar och grejor, och här övergår serien från att bestå av långa, mestadels textlösa slagsmål, till att bli pladdrig. Detta må vara en serie om talande sköldpaddor - men serien är inte speciellt rolig.

Medan jag läste undrade om sköldpaddornas yngre fans verkligen gillar de här serierna, eller om de läser dem för att de älskade Turtles som barn, de har ett starkt nostalgiskt förhållande till dem, och de vill ha allt med figurerna. 

Jag tycker att TMNT är ett otroligt fascinerande fenomen - jag har sett åtminstone två dokumentärfilmer om TMNT. Men - jag tror att framgångarna verkligen handlade om att Eastman och Laird hade en jävla tur, de kom ut med tidningen vid rätt tid, de var på rätt plats vid rätt tillfälle. 

För övrigt vill jag minnas att jag tyckte att den första spelfilmen om TMNT, den från 1990. Den var så pass bra, att Alf Robertsson försvarade den i ett TV-program, i vilket även Statens Biografbyrås direktör Gunnel Arrbäck medverkade och förklarade varför filmen var barnförbjuden i Sverige (därför att ninjaslagsmålen var lika våldsamma som i filmer för en äldre publik). Alf Robertsson sa "Vill ungarna se sån här skit, ska de väl få göra det?".

Kevin Eastman, född 1962, styrde Turtlesimperiet, och 1992 köpte han tidningen Heavy Metal - hela förlaget, alltså. Han sålde tidningen 2014, och stod som utgivare för den fram till 2020. Peter Laird, född 1954, har visst inte gjort några serier alls efter TMNT. 1993 gick Eastman och Laird skilda vägar.



måndag 20 juni 2022

Bio: The Black Phone

Foton copyright (c) UIP

THE BLACK PHONE bygger på en novell av Joe Hill, son till Stephen King, och efter att ha sett filmen slog det mig att jag nog aldrig läst något av Hill. Så, jag köpte hans debutbok, novellsamlingen "20th Century Ghosts", i vilken telefonhistorien ingår. Jag har dock inte läst den än, jag tänkte ta med boken till stugan under min traditionsenligt korta semester.

Det här är en film från Blumhouse, vilket kan innebära i princip vad som helst. Deras skräckfilmer är ofta kommersiellt framgångsrika, men även ojämna, och fokus ligger för det mesta på en ung publik, och den amerikanska åldersgränsen är låg. 

... Å andra sidan är THE BLACK PHONE regisserad av Scott Derrickson, och han kan få till det ibland. Till exempel gillade jag hans SINISTER.

Blumhouse har skaffat sig en sådan där vinjett med figurer ur deras filmer, ni vet, en sådan som Marvel och DC har. Efter denna vinjett inleds THE BLACK PHONE till min överraskning med riktiga förtexter, dessutom bra sådana - de sätter stämningen direkt.

Filmen utspelar sig 1978. En liten stad terroriseras av någon som i folkmun kallas the Grabber - vilket i texten översätts med Rövaren. The Grabber kidnappar barn och antas mörda dem.

Den lilla flickan Gwen (Madeleine McGraw) plågas av mardrömmar. Mardrömmar som ofta är sanndrömmar. Hon drömmer om the Grabber och i drömmen ser hon saker hon omöjligt kan känna till, vilket väcker polisens intresse. Hur visste Gwen att polisen hittade svarta ballonger efter ett bortförande? Gwens alkoholiserade och våldsamme far; en plågad änkling (Jeremy Davies), gillar inte polisens uppmärksamhet.

Filmens huvudperson är dock Gwens trettonårige storebror Finney (Mason Thames). Hans kompisar rövas bort - och plötsligt fångas även Finney av the Grabber. Finney vaknar upp i en mörk källare. I rummet finns bara en madrass och på väggen sitter en trasig, svart telefon. Ibland kommer the Grabber (Ethan Hawke) in, det är en djupt obehaglig man som gömmer sig bakom en mask. Plötsligt ringer telefonen.

THE BLACK PHONE är en kraftigt King-doftande historia - vilket förstås har sin förklaring i Hill. Det är även en överraskande bra liten skräckfilm. Jag hade inga som helst förväntningar på den här filmen. Att filmen bygger på en novell innebär att historien är rätt fokuserad, här finns inte mycket dödkött, det är effektivt berättat. Rollprestationerna är bra, 70-talsstämningen känns hyfsat autentisk, och det är spännande.

Den som förväntar sig ultravåld, splatter och blodbad lär bli besviken. Här finns en brutal splatterscen, i övrigt består våldet mest av tonårspojkar som skoningslöst spöar upp varandra. Misshandel verkar vara en del av vardagen i många amerikanska barndomskildringar från 70-talets arbetarklass - åker man inte på spö av skolans drägg, får man stryk av sina föräldrar när man kommer hem. Att filmen är Rated R i USA, det vill säga tillåten från 17 år, beror på att det svärs en hel del - som ni vet är ju svordomar värre än våld i det landet.

Så kallade jump scares är det inte heller gott om. Här finns en sådan, och jo, jag hoppade till.

THE BLACK PHONE är en mörk och bra skräckfilm som inte skäms för vad den är, till skillnad från alldeles för många andra filmer i genren just nu.

Pluspoäng för att vi får se förtexterna till den gamla, fina TV-serien LARMET GÅR!



 

 

 (Biopremiär 22/6)