tisdag 12 april 2022

Bio: Old Henry

Foton copyright (c) Edge Entertainment

Så här i efterhand ångrar jag att jag satte en trea i betyg på Jane Campions (anti)western THE POWER OF THE DOG. Ju mer jag tänker på den, desto dummare tycker jag att den är; jag borde satt en tvåa. Jag diskuterade den med en amerikansk regissör, och vi kom fram till att den handlar om en kvinna som blir alkis, eftersom hennes svåger inte vill bada. Att filmen är inspelad i Nya Zeeland har jag dock inga problem med - de flesta av mina favoritwesterns är italienska, och inspelade i Spanien.

Vill man se en mer gammaldags och rejält krutdoftande western, kan man istället se OLD HENRY, med manus och regi av Potsy Ponciroli. Det är inte utan att jag blir förvånad - positivt så - över att denna lilla film går upp på bio.

Westerns av idag brukar inte vara något vidare. De senaste åren har det kommit en del westerns som släppts direkt på DVD och Blu-ray här i Sverige. Jag har sett de flesta av dem, och jag har recenserat några av dem. Dessa nya westerns har en tendens att vara för billiga, eller åtminstone se för billiga ut. Trist digitalt foto, lite tafflig regi, ingenting som utmärker dem. 

OLD HENRY är en ganska minimalistisk film. Hela filmen utspelar sig på en gård samt i naturen närmast denna gård. Antalet skådespelare är litet - under större delen av filmen medverkar bara fem personer.

Old Henry heter McCarty i efternamn. Henry McCarty föddes 1859 i New York, senare antog han pseudonymen William H Bonney. Han blev en laglös revolverman som kallades - just det - Billy the Kid. 1881 sköts han ihjäl av sheriffen Pat Garrett.

... Eller så dog han kanske inte alls av Garretts kula? Billy the Kid är en legend, och sedan 1881 har det florerat rykten om att han överlevde. Olika personer har påstått sig vara den åldrade Billy the Kid, andra har hävdat att de sett honom.

I den här filmen spelar Tim Blake Nelson den något till åren komna Henry McCarty. Året är 1906, han är änkling och lever som bonde tillsammans med sin tonårige son Wyatt (Gavin Lewis) på en ensligt belägen gård. Henry försöker fostra Wyatt till att bli en fredlig man som inte tar till våld - men Henry har aldrig berättat vem han egentligen är.

En ryttarlös och nerblodad häst dyker upp på Henrys ägor, och Henry hittar snart en skottskadad man - och en väska full med pengar. Henry tar med sig mannen hem och tar hand om skadorna, men han litar inte på främlingen, som heter Curry (Scott Haze), och som påstår sig vara sheriff. Henry har gömt Currys revolver och väskan med pengarna.

Stephen Dorff spelar den sadistiske Ketchum, som tillsammans med två män letar efter Curry. Ketchum hävdar att han är sheriff, och att hans två kumpaner är hans vicesheriffer. Den här trion dyker förstås upp på Henrys gård. Är Ketchum och hans mannar sheriffer eller bankrånare? Är Curry sheriff eller bankrånare? Blod kommer att rinna i mängder innan vi får svaret. Det är dags för Henry att damma av puffran.

OLD HENRY är en stenhård westernfilm. Berättelsen är enkel, men väl fungerande. Det här är också en film som får mig att associera till en hel del andra filmer. Jag tänker på den otroligt skitiga filmen DIRTY LITTLE BILLY från 1972, med Michael J Pollard som Billy the Kid. Jag tänker på Clint Eastwoods DE SKONINGSLÖSA. Slutscenerna, när ett större anhang anländer, får mig att tänka på Eastwoods PALE RIDER. Eldstriderna påminner om Walter Hills DE LAGLÖSA - nej, folk blir inte nedskjutna i slowmotion, med blodet stänker friskt, och det låter thuck! när kulorna slår in i kropparna. Här finns ett bildcitat från John Fords FÖRFÖLJAREN.

Det här är en lite udda film, och trots likheter med en del andra filmer, är OLD HENRY ganska egen. Tim Blake Nelson ser inte alls ut som en typisk, heroisk westernhårding - han ser ut som en trött bonde. Filmens ton är lågmäld, men besitter bitvis en krypande spänning. Ett par nattscener tenderar nästan skräckfilm. Samtliga skådespelare gör bra ifrån sig - Stephen Dorff är härligt ond. Trace Adkins har en mindre roll som Henrys granne och svåger.

Det förekommer inte en enda kvinna i den här filmen - om man inte räknar Henrys fru, som ligger begravd på tomten. Plus i kanten för att filmen bara varar en timme och 39 minuter. Jag avrundar betyget uppåt.

Western är ju en genre som inte är speciellt populär idag, allra minst bland ungdomar - men om du gillar hårda, tuffa, våldsamma filmer om smutsiga karlar som inte pratar i onödan, tycker jag att du ska ge OLD HENRY en chans.

... Och nu fick jag lust att se om DE LAGLÖSA.


 


 

(Biopremiär 15/4)


måndag 11 april 2022

Bio: The Northman

Foton copyright (c) UIP

Mannen som gjorde THE WITCH och THE LIGHTHOUSE har med THE NORTHMAN gett sig på blodig vikinga-action. Hur blev det? Det blev som en actionfilm av mannen som gjorde THE WITCH och THE LIGHTHOUSE. 

Hajpen kring THE NORTHMAN har varit hyfsat stor, tycker jag mig ha märkt. Många har pratat- och skrivit om den efter att ha sett trailern, som ser lockande ut. En barbröstad Alexander Skarsgård, svärd, yxor, eld och trollpackor och gudar och grejor! Andra har pratat- och skrivit om filmen eftersom de gillar regissören Robert Eggers.

Jag gillar inte Robert Eggers. Jag gillade inte THE WITCH, som mest ser ut som ett bygdespel på Skansen, och THE LIGHTHOUSE tyckte jag var alldeles för pretentiös. Jag gillar inte regissörer som medvetet försöker göra "konst". Jag gillar regissörer som är så pass skickliga att resultatet blir konst, oavsett genre - det kan vara Hitchcock, eller Ford, eller Leone, eller någon annan. 

THE NORTHMAN bygger på legenden om prins Amleth, vilken även inspirerade Shakespeare till att skriva HAMLET - ni vet, pjäsen som fick ge namn åt en färja i Helsingborg. Legenden om Amleth är rätt luddig - det finns ett otal olika versioner, från olika länder, och inga av de ursprungliga versionerna finns kvar. Robert Eggers har skrivit manuset tillsammans med den isländske poeten och författaren Sjón, och de verkar mest ha läst några noveller om Conan - barbaren för inspiration. Nu är det förstås möjligt att Robert E Howard i sin tur inspirerades av legenden om Amleth. 

Det börjar som sig bör med en massaker. Ethan Hawke spelar kung Aurvandil, älskad av sin lille son Amleth, och gift med drottning Gudrún (Nicole Kidman). Kungen återvänder hem från ett krig, och för att det ska bli en redig karl av lille Amleth, går Aurwandil och Amleth in i en mörk koja, där de ryter, rapar och fiser inför Willem Dafoe.

Därefter blir Amleths by anfallen. Det är min sju Aurwandils bror Fjölnir (Claus Bang) och hans anhang som attackerar. Fjölnir gillar inte sin bror, så han hugger huvudet av honom och rövar bort Gudrún. Byn sätts i brand, de överlevande förs bort för att bli trälar, och lille Amleth kedjas fast vid the Wheel of Pain. Nej, det gör han inte. Amleth kommer undan och svär att han ska hämnas - han ska döda Fjölnir och befria sin mor.

Åren går och Amleth växer upp till Alexander Skarsgård. Han är en jävel på att ha ihjäl folk, han och hans mannar krigar och har sig. Men så träffar han på Fjölnirs män. Amleth klipper av sig håret och låter sig fångas så att han bli träl i Fjölnirs by, där Gudrún finns. Hon är nu Fjölnirs hustru och de har en son tillsammans. Nicole Kidman spelar alltså Alexander Skarsgårds mor. Kidman är nio år äldre än Skarsgård.

Amleth måste skaffa ett vapen för att kunna hämnas. Han klättrar ner i en grotta, och där hittar han "The Thing in the Crypt"*. Just det, där sitter en mumifierad krigare med ett rejält svärd över knät, så det tar Amleth. Amleth hinner även bli betuttad i Olga (Anya Taylor-Joy), en träl som tillhör ett folk österifrån, innan det är dags att hämnas. De har en kärleksstund i skogen i en scen som känns hämtad från EXCALIBUR. Hämnden går inte som planerat.

Jag måste tillstå att det är en prestation att göra en vikingafilm som är så här späckad med action, ultravåld och blodbad - och få resultatet att bli enastående tråkigt. Orsaken till att filmen är tråkig, är att det är Robert Eggers som regisserat. THE NORTHMAN är fullkomligt humorbefriad. Här finns inte den minsta tillstymmelse till humor, eller rollfigurer det går att relatera till. Lite ofrivillig humor finns här - muskulösa, blodindränkta krigare i små byxor ser rätt roligt ut, och en del ritualer är jönsiga. 

Dialogen känns till större delen som kvasi-Shakespeare. Det är högtravande. Inte blir det bättre av att dialogen läses på engelska med något slags fornnordisk brytning. Vi skrattade åt de italienska accenterna i HOUSE OF GUCCI, men vi ska tydligen acceptera accenterna i THE NORTHMAN, eftersom det är en film av Robert Eggers. Apropå dialogen: här finns en scen där Amleth vrålar "Jag är hämnden!" - detta är tydligen en populär replik i år.

Självklart är THE NORTHMAN en pretentiös film. Anslaget är pretentiöst. I gängse ordning blir det därför svårt att engagera sig.

Visuellt är filmen ofta imponerande. Den är alldeles för mörk, det är också populärt i år, men de isländska miljöerna - filmen är inspelad där - är pampiga. Här finns en del rena fantasyinslag. Sångerskan Björk spelar en sierska. I drömscener ses en valkyria rida upp till Valhall i himlen, dessa scener ser ut som omslag till böcker om Elric of Melniboné. Det dyker upp snälla kråkor som hjälper Amleth. Att låta den kraftigt plastikopererade Nicole Kidman spela drottning Gudrún var en mindre bra idé.

Vad den så kallade vanliga biopubliken, som förväntar sig ett actionraffel, kommer att tycka om detta vet jag inte. Kanske är de nöjda bara de för se Skarsgårds magmuskler och svärd. Kanske blir de lika uttråkade som jag. Robert Eggers' fans lär säkert gilla THE NORTHMAN. Pretentiöst, tråkigt och ospännande är deras melodi. 

Filmmusiken är förresten ganska enerverande. Det är mycket strupsång.

THE NORTHMAN varar två timmar och 16 minuter. Jag tittade på klockan ovanligt ofta.




 

 

(Biopremiär 13/4) 

* Jag vet att det inte är Howard som skrivit denna novell som publicerades först 1967, och som ligger till grund för en scen i John Milius' film.


Bio/Blu-ray/VOD: Min kusin

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

MIN KUSIN har premiär på bio samma dag som den släpps på Blu-ray och VOD. Själv såg jag den på bio.

Det här är en komedi av Jan Kounen, som jag intervjuade för 25 år sedan, då han var aktuell med actionfilmen DOBERMANN. Kounen var en trevlig, och framförallt rolig, kille; han ansågs vara ett ungt stjärnskott. Idag är han inte lika ung, men det är å andra sidan inte jag heller. Kounen följde upp DOBERMANN med den fruktansvärt usla BLUEBERRY, en western som byggde på de franska seriealbumen. BLUEBERRY totalfloppade, vilket ledde till att ett flertal planerade westernfilmer skrotades, och Kounens karriär fick sig en törn. Sedan dess har han mestadels gjort dokumentärer, men han har även fått ur sig en och annan långfilm.

Vincent Lindon spelar Pierre Pastié, som är VD för- och delägare i ett stort familjeföretag som ägnar sig åt drycker. Pierre har ett stort och flott kontor, och han bor med sin familj i en stor, flott villa. Ont om pengar har han inte. Nu är det dags att skriva på ett synnerligen viktigt kontrakt, så att Pierre slutligen kan bli ensam ägare till företaget.

Företagets andre delägare är Pierres kusin och barndomsvän Adrien (François Damiens). Adrien är inte som andra människor. Pierre kallar Adrien "galningen", han står inte ut med honom. Adrien lider av kraftiga humörsvängningar, han har märkliga idéer om saker och ting, och han får bisarra infall. Ofta är han som ett stort barn. Adrien måste skriva på kontraktet, och det är lättare sagt än gjort.

Efter många om och men lyckas Pierre få Adrien att gå med på att följa med till en exklusiv vingård i Bourdeaux för att möta några viktiga människor och avsluta affären. De lyckas dock inte resa hela vägen. Företagets privatplan tvingas nödlanda, och här förvandlas filmen till en roadmovie, när Pierre och Adrien på olika sätt försöker fortsätta färden.

MIN KUSIN är en trevlig och smårolig film. Jag skrattade när jag såg den, den är aldrig tråkig, och den är tjusig att titta på. Mot slutet hinner den bli lite sentimental, eftersom Pierre och Adrien förstås även gör en livsresa och kommer underfund med varandra. Överraskningen på slutet är inte den mest oväntade. De två huvudrollsinnehavarna är rutinerade karaktärsskådespelare och gör bra ifrån sig.

Jag satt faktiskt och tänkte på Franquins Gaston - seriefiguren, alltså - när jag såg filmen. Stackars Pierre gör en rad försök att få kontraktet undertecknat, men Adrien ställer hela tiden till det med sina upptåg.

MIN KUSIN påminner en hel del om många andra franska komedier. Den här typen av film har nästan blivit en egen fransk genre. Men inte mig emot, så länge det är trevligt och underhållande. 



 

 

 

(Biopremiär 15/4)


Amazon Prime: All the Old Knives

Foton copyright (c) Amazon Studios

Ännu en Amazon Prime-premiär på en Amazon-produktion.

Ett berättargrepp jag är heligt trött på, är uppbruten kronologi. Detta grepp kändes lite fräscht för 25-30 år sedan, men snart blev det ganska irriterande, eftersom det sällan fyller någon större funktion. Uppbruten kronologi brukar oftast bara leda till förvirring, och i värsta fall till att vissa överraskningsmoment förtas, eftersom vi redan sett till exempel slutet i början av filmen.

ALL THE OLD KNIVES är en amerikansk spionthriller i regi av dansken Janus Metz, som gjorde den svenska filmen BORG - alltså den om Björn Borg. På pappret lät den här filmen lovande. Ja, inte på pappret, direkt, men väl i Amazon Primes app, där det finns ett kort innehållsreferat. En thriller med Chris Pine, Thandiwe Newton, Jonathan Pryce och Laurence Fishburne lät inte så dumt.

Filmen, som bygger på en roman, börjar också lovande. En flygkapning på en flygplats i Österrike år 2012 går åt helvete, och alla ombord dör. Någon agent kan ha försett terroristerna med information. Åtta år senare åker CIA-agenten Henry Pelham (Pine) till Carmel-by-the-Sea, där han ska möta CIA-agenten Celia Harrison (Newton), som var med i Österrike, och som Pelham hade en kärlelsrelation med. 

De två träffas på en restaurang, där de äter och dricker vin, medan Pelham förhör Harrison. Där sitter de kvar resten av filmen och pratar, medan vi i flashbacks får se vad som hände tolv år tidigare. Dessa flashbacks visas inte i ordning. Alldeles för ofta för vi bara se extrema närbilder på ansikten, och då är det omöjligt att veta om det är nutid eller dåtid. Jonathan Pryce spelar en agent som beter sig som om det är han som var mullvaden. Laurence Fishburne gör en CIA-chef.

Estetiskt ser filmen ut som ett avsnitt av en engelsk TV-deckare. De engelska skådisarna spelar amerikaner. Tempot är otroligt långsamt. Här finns inget tempo alls. Filmmusiken är usel, den består enbart av stråkar som framför en tjock, trist ljudmatta som ligger över alla scener. Filmen innehåller ingen som helst spänning eller dramatik. Slutet bjuder på en twist, men ju mer jag tänker på den, desto dummare tycker jag att den är.

Betyget nedan är nog i snällaste laget. Jag sätter det för att de medverkande skådespelarna gör bra ifrån sig. Men - ALL THE OLD KNIVES är bara tråkig. Det känns som om den varar fjorton timmar. Detta är en tålamodsprövande film.

... Men det var väl enkelt under pandemin att göra en film om ett fåtal rollfigurer som sitter och pratar.


 




(Amazon Prime-premiär 8/4)


söndag 10 april 2022

Netflix: Yaksha: Ruthless Operations

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en sydkoreansk film.

För ett par decennier sedan såg jag en farlig massa koreanska filmer, mest actionfilmer, och det släpptes en hel del på DVD även i Sverige. De koreanska actionfilmerna skilde sig en aning från de japanska filmerna, och de från Hongkong, som släpptes samtidigt. Filmerna från Korea kändes mer västerländska, på flera sätt. Jag nämnde detta för en koreansk tjej som jobbade på något filmbolag, och hon höll med.

Det släpps fortfarande en och annan koreansk film eller TV-serie här i väst, men den där stora floden för drygt tjugo år sedan ebbade snabbt ut. Själv har jag nog glömt bort större delen av de filmer jag såg.

YAKSHA: RUTHLESS OPERATIONS, i regi av Hyeon Na, är en actionthriller om spioner. Efter en prolog som utspelar sig i Hongkong, flyttas handlingen till Sydkorea, för att därefter fortsätta i den spionfyllda staden Shenyang i nordöstra Kina. Kang-in (Sol Kyung-gu) heter en stenhård koreansk agent som leder ett black ops-team i Shenyang. Han har försetts med smeknamnet Yaksha, vilket är namnet på en människoätande ande, och han skjuter först och frågar sedan. Alla i hans team skjuter först och frågar sedan, känns det som. De är ruthless.

Det verkar som om det finns en mullvad, en läcka, i Kang-ins team. Den koreanska underrättelseorganisationen NIS skickar åklagaren Han Ji-hoon (Park Hae-soo) till Shenyang för att kolla upp detta. Ji-hoon är Kang-ins diametrala motsats - Ji-hoon är vänlig och obeväpnad.

Ska jag vara helt ärlig, så tappade jag tråden ganska tidigt när jag såg den här filmen. YAKSHA: RUTHLESS OPERATIONS är alldeles för lång och alldeles för pratig. Det är väldigt mycket exposition i dialogen. Det figurerar spioner till höger och vänster.

Filmen har några hyfsat bra actionsekvenser och huvudrollsinnehavarna är bra - Sol Kyung-gu känns igen från en rad koreanska actionfilmer. Filmfotot är mestadels glassigt, de neonindränkta städerna blänker i nattens mörker - dock har skådespelarna ibland en tendens att bli lätt gröna i ansiktet, som om detta vore ett drama om sjösjuka spioner.

Jag blev lite besviken på den här filmen, jag tycker den är lite för tråkig för sitt eget bästa. När jag tänker efter, tyckte jag nog ofta så om de koreanska filmer jag såg för tjugo år sedan. De var alla en liten aning för långa, precis tillräckligt för att de skulle kännas lite sega. Ungefär som nästan alla filmer med Terence Hill och Bud Spencer - i dessa är nästan varje enskild scen lite för lång.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 8/4)


lördag 9 april 2022

DVD/Blu-ray/VOD/Disney+: Death on the Nile

DEATH ON THE NILE (Disney)


Avdelningen för titelförvirring: när den här filmen gick på bio hette den DÖDEN PÅ NILEN. Vad den heter på Disney+ vet jag inte, eftersom jag inte har den tjänsten, men på DVD och Blu-ray har filmen fått behålla sin engelska originaltitel. Jag såg den på Blu-ray.

Juldagen 1983 såg jag John Guillermins film DÖDEN PÅ NILEN från 1978, byggd på Agatha Christies roman, på TV. Jag har inte sett den sedan dess, och jag mindes inte vem som mördades och vem mördaren var - men, jag kom ihåg hur mordet utfördes. Jag minns att jag tyckte att det var långsökt och omöjligt att utföra. Filmen i sig tyckte jag var trevlig, den hade ett fantastiskt skådespelaruppbåd, och Peter Ustinov som Hercule Poirot.

2017 hade Kenneth Branaghs MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN, med Branagh själv som Poirot, premiär. En film vars första hälft var utmärkt, men som märkligt nog blev tråkigare och mindre intressant efter själva mordet knappt halvvägs in. Filmen visades på 70mm på utvalda biografer, och den fick nästan mer uppmärksamhet för detta, än för innehållet. Den filmen slutade med att Hercule Poirot skickas till Nilen för att lösa ett nytt fall.

... Och här har vi alltså Kenneth Branaghs DÖDEN PÅ NILEN, delvis inspelad i Egypten och Marocko. Liksom i den förra filmen, kryllar det av kända skådespelare. Gal Gadot, Annette Bening, Dawn French, Jennifer Saunders, Russell Brand, och en massa andra. Armie Hammer har en stor och viktig roll, den här filmen spelades in innan Hammers karriär rasade ihop efter en rad bisarra händelser, och han blev persona non grata.

Alla dessa personer, samt Hercule Poirot, befinner sig alltså på Nilen. Närmare bestämt ombord på en lyxig båt. Det uppstår intriger - Gal Gadot spelar en svinrik kvinna, Linnet, som gift sig med sin kompis Jacquelines (Emma Mackey) pojkvän Simon (Hammer). Jacqueline är också ombord på båten, hon går omkring och hatar Linnet. Fler kärleksintriger förekommer: rollfiguren Bouc (Tom Bateman) återkommer från MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN, han har ett hemligt förhållande med en annan av passagerarna.

Men hur står det till med den utlovade döden? Det dröjer en timme och fem minuter innan det första mordet sker - ytterligare mord följer. Filmen varar två timmar och sju minuter, så vi får alltså vänta mer än halva filmen. Eftersom jag alltså kom ihåg hur mordet gick till, visste jag vem som låg bakom när mordet väl skedde. Huruvida man gjort några större förändringar mot boken och den tidigare filmatiseringen vet jag inte - med undantag för en svartvit prolog som utspelar sig under första världskriget. I denna prolog får vi förklaringen till varför Poirot har sin stora mustasch, och detta är påhittat av manusförfattaren Michael Green.

DÖDEN PÅ NILEN är grann att titta på, här finns flera maffiga vyer, och den är säkert ännu maffigare på en stor bioduk. Dock är filmen i sig rätt ljummen. De medverkande skådespelarna må vara kända, men de är inte så där jättekul. Gal Gadot har jag alltid tyckt är tradig. Någon större spänning uppstår aldrig - fast det kan bero på att jag visste vem mördaren var. Någon humor finns här knappt alls, trots att både French och Saunders medverkar. Jag minns MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN som bättre, men framför allt minns jag versionerna från 1970-talet av dessa två deckare som bättre.

Bland extramaterialet hittar vi intervjuer med filmskapare och skådisar, samt barnbarn och barnbarnsbarn till Agatha Christie.


 


onsdag 6 april 2022

Bio: Fantastiska vidunder: Dumbledores hemligheter

Foton copyright (c) Warner Bros.

FANTASTISKA VIDUNDER: DUMBLEDORES HEMLIGHETER är den tredje delen i filmsviten om Newt Scamander (Eddie Redmayne). Den förra delen, FANTASTISKA VIDUNDER: GRINDEWALDS BROTT, hade premiär i november 2018, och det enda jag minns av den, är att jag och en kollega stod utanför biografen efter pressvisningen och pratade om att vi inte fattat någonting alls av vad filmskrället handlat om; filmen var en fullkomligt obegriplig röra. Jag tog nu och läste om min recension av GRINDEWALDS BROTT (samt min recension av den första filmen, FANTASTISKA VIDUNDER OCH VAR MAN HITTAR DEM). Tillåt mig citera mig själv:

"Orsaken till att GRINDEWALDS BROTT är en röra stavas JK Rowling. Hon tillåter inte att någon annan vidrör hennes skapelse. Således har hon själv skrivit manus - ett manus som inte bygger på en ordentlig roman. Boken om de fantastiska vidundren är ingen roman. Om Rowling nöjt sig med att skriva en synopsis och sedan låtit en erfaren filmmanusförfattare skriva manus, hade det troligen blivit bättre. Det hade kanske inte blivit bra, men det hade nog blivit aningen mer begripligt." 

Tydligen höll Warner Bros med, för den här gången är manuset författat av JK Rowling i samarbete med Steve Kloves, som skrev samtliga Harry Potter-filmer. Det står även att manuset bygger på ett manus av JK Rowling - jag utgår från att hennes ursprungliga manus inte dög.

Regissör är liksom tidigare David Yates, och den här gången får vi en film som är bättre än de två tidigare filmerna - om än ingen bra film. Det finns mycket att tycka om i DUMBLEDORES HEMLIGHETER, men inte tillräckligt mycket för att höja mitt betyg.

Johnny Depp fick ju se sin karriär raseras, och därför spelas den onde magikern Grindewald den här gången av Mads Mikkelsen. Inte mig emot - han gör det med den äran, han är en bra Grindewald; bättre än Depp, Mikkelsen gör rollen med klass och pondus. Grindewald smider onda planer, han vill söndra och härska, han ska regera över hela världen.

Jude Law spelar åter Ambus Dumbledore, den gode trollkarlen och Grindewalds främste motståndare. Av någon anledning behövs avkomman till ett fantastiskt vidunder för att komma till makten, så Dumbledore skickar iväg Scamander för att rädda ett nyfött vidunder innan De Onda dyker upp. Självklart går uppdraget inte som planerat, och det ser inte bättre ut än att något slags trollkarlsråd, eller vad det nu är, kommer att rösta fram Grindewald som deras ledare. Tillsammans med några av rollfigurerna från de tidigare filmerna tar Scamander sin lattjolajbanlåda (hans väska som är större på insidan och som bebos av vidunder), och beger sig ut för att stoppa Grindewald.

Det kanske mest anmärkningsvärda med DUMBLEDORES HEMLIGHETER är att det inte är en familjefilm. I stort sett alla rollfigurer är vuxna, anslaget är vuxet - ett drama om trollkarlar för en vuxen publik. Humor finns här nästan ingen alls, och fantastiska vidunder är det relativt ont om. Mörkret härskar - det är en mörk och dyster film.

En stor del av filmen utspelar sig i Berlin, ett Berlin som ser ut som Tyskland under de sena 1930-talet. Här figurerar något slags Gestapo som går de ondas ärenden. Folk skjuter på varandra med trollstavar istället för med pistoler. Senare förflyttas handlingen till en annan plats, som ser ut att befolkas av folk som rymt från STJÄRNORNAS KRIG-filmerna, eller DUNE. 

Den här filmen är ganska fantastisk att titta på; scenografin är strålande, filmfotot är snyggt, och är finns en del riktigt bra och fascinerande idéer. Jag tycker att det är synd att det liksom kastas bort på JK Rowlings universum. Warners borde använt det här till något annat, något bättre.

Liksom tidigare, är ett av filmens största problem att det inte finns några tydliga regler. Jag antar att Rowling och filmskaparna har alla regler klara för sig, och att alla Harry Potter-nördar känner till dem - men det känns verkligen som att precis vad som helst kan hända, utan förklaring. Trollkarlarna har alla möjliga superkrafter, de får nya hela tiden när nya tricks behövs. Eller, ja, de får inte nya krafter, men de drar fram nya trollformler för jämnan. De politiska intrigerna är grumliga och förvirrade, i synnerhet som det krävs bebisvidunder. Publiken antas vara välbekant med allt som försiggår i filmen. Denna brist på regler gör att det omöjligt kan bli spännande. Vi kan jämföra med superhjältegenren - för att en superhjälte ska engagera, krävs det att superkrafterna är tydligt definierade. Hjälten kan inte hela tiden få nya krafter när sådana behövs, och han eller hon måste även ha en akilleshäl för att något slags spänning och drama ska kunna uppstå. 

DUMBLEDORES HEMLIGHETER är den längsta filmen hittills i serien. Den blev rätt seg emellanåt. Som sagt: filmen är bättre än de tidigare delarna, men inte tillräckligt för att jag ska höja betyget. 

Ytterligare två filmer om de fantastiska vidundren är utlovade.


  

 

 

 

 

(Biopremiär 8/4)


måndag 4 april 2022

Bio: X

Foton copyright (c) Scanbox

En trend jag ogillar, är att försöka få filmer att se ut att vara äldre än de är - när det inte räcker med att handlingen utspelar sig på till exempel 1970-talet, filmen ska även se ut att vara inspelad då, och gärna sliten efter att ha visats på otaliga biografer. Det har säkert förekommit tidigare, men jag gissar att trenden startade med Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez GRINDHOUSE, som kom 2007. Greppet var roligt en gång, men det blev snart irriterande. De senaste åren har jag till exempel sett ett flertal italienska och franska filmer som låtsas vara gialli från 70-talet, men som faller på att de ju faktiskt inte är från 70-talet.

Ti Wests film THE HOUSE OF THE DEVIL från 2009 var en sådan film - den låtsades vara från tidigt 80-tal. Jag ser till min förvåning att jag faktiskt gav den filmen en trea här på TOPPRAFFEL!, jag vill nämligen minnas att jag inte tyckte att den var speciellt bra. Rent allmänt vill jag minnas att jag inte varit så förtjust i Ti Wests filmer, men jag ser att jag gav en trea även till den allmänt sågade CABIN FEVER 2: SPRING FEVER. THE INNKEEPERS recenserade jag inte, och den minns jag som halvtrist, medan jag har för mig att jag gillade westernfilmen IN A VALLEY OF VIOLENCE, som jag inte heller recenserade. De avsnitt av TV-serier Ti West har regisserat har jag inte sett.

Nu går minsann en skräckfilm av Ti West upp på bio i Sverige; X, och återigen har han försökt få sin film att se "gammal" ut - men den här gången funkar det! X utspelar sig 1979 och ser ut som en film från 1979. Jag var lite orolig att den här filmen skulle vara vissen, eftersom den är producerad av A24 - det där bolaget som gör pretentiösa, konstnärliga skräckfilmer, så att även de som skäms för att de gillar skräck kan se filmerna med gott samvete. Å andra sidan har några amerikanska bekanta vars smak jag litar på hävdat att X är svinbra.

Efter att ha sett X konstaterar jag att det här är den bästa nya skräckfilmen på evigheter! Det här är en riktig skräckfilm - den är stenhård och otäck på riktigt, samtidigt som den lyckas vara rolig. X känns som en skräckfilm så som de var förr, när filmskaparna - åtminstone de på B-filmsbolagen - inte tog hänsyn till om publiken tyckte det var stötande och upprörande eller ej. X är långtifrån de välkammade PG-13-filmer bolag som Blumhouse brukar släppa med jämna mellanrum. 

Ti Wests film ligger väldigt nära Tobe Hoopers MOTORSÅGSMASSAKERN, originalet från 1974, vad gäller estetik och handling - och de två filmerna inleds nästan likadant. X är inspelad i Nya Zeeland, men utspelar sig i Texas. Efter en prolog i vilken vi ser några poliser undersöka ett blodbestänkt hus fyllt av lik, hoppar vi 24 timmar tillbaka i tiden. Ett litet filmteam kommer åkande i en van. Det här gänget ska göra en porrfilm - det är en filmfotograf, dennes flickvän som agerar ljudtekniker, två strippor och en välutrustad kille som ska vara filmens stjärnor, och producenten, som hittat ett perfekt ställe att spela in filmen på.

Ljudteknikern Lorraine (Jenny Ortega) klagar på att filmen de ska göra - THE FARMER'S DAUGHTERS - är porr, men hennes kille RJ (Owen Campbell) hävdar att det går att göra konstnärligt framstående, bra porrfilm - han jämför sig själv med den franska nya vågen. Producenten Wayne (Martin Henderson) är äldre än de andra och vill mest tjäna pengar. Mia Goth spelar den kokainsnortande Maxine, som vill bli en stor stjärna. De två övriga aktörerna görs av Brittany Snow och Kid Cudi.

Wayne har hittat en kåk mitt ute i ingenstans, han har hyrt kåken av en märklig, skröplig och aggressiv gammal gubbe som heter Howard (Stephen Ure), och som bor i ett hus på samma tomt. Howard tycker inte om Wayne, vilket han säger rakt ut på en gång, och Wayne har inte berättat varför de hyrt huset. 

Filmteamet börjar spela in sin film, och allt är frid och fröjd. Men det visar sig att Howard har en fru - och denna kvinna är inte som man ska vara. Det går inte så bra för filmteamet - men detta kommer förstås inte som en överraskning, eftersom vi redan sett en massa blod i prologen.

Den här filmen innehåller en hel del sexscener. Inte alltför grafiska, men ändå. Jag undrar om Ti West suttit och kollat på MOTORSÅGSMASSAKERN och funderat på hur det skulle bli om man gjorde en porrfilm med grandpa från den filmen.

X innehåller egentligen inga som helst överraskningar. Det är ganska uppenbart vad som kommer att hända och hur allt ska sluta, och en del scener planteras tidigt i filmen. Trots detta lyckas filmen vara spännande, och den genomsyras av en obehaglig stämning - stämningen förstärks av filmfotot och den bitvis bisarra filmmusiken. Genom hela filmen tittar folk på ett frireligiöst TV-program med en babblande predikant.

Det dröjer en dryg timme innan det första mordet, vilket är rätt unikt för en slasherfilm. Våldet som följer är grovt och blodigt. En scen där ett blivande mordoffer kikar ut genom ett hål i en dörr är sannolikt inspirerad av Lucio Fulcis filmer. Det förekommer alligatorer, vilket kan vara en blinkning till Tobe Hoopers EATEN ALIVE från 1976, vilken ju innehöll en krokodil. Humorn under inspelningen av porrfilmen är rätt lättsam, senare blir det humor av det svartaste slaget.

X må ha fått lysande kritik i utlandet och den har visst gått rätt bra på bio där, men frågan är vad den unga, svenska mainstreampubliken tycker om det här. De som inte var med under videovåldsvågen för 40 år sedan. Det är möjligt att de tycker att Ti Wests film är alldeles för snaskig och vidrig - eller så tycker de bara att den är trist. Man vet ju aldrig.

... Men jag tycker att det här är extremt bra - X-tremt bra! Det är jävligt bra! Groteskt bra! X levererar verkligen toppraffel!




 

(Biopremiär 8/4)


söndag 3 april 2022

Netflix: The Bubble

 

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en amerikansk komedi av Judd Apatow, inspelad i England.

THE BUBBLE spelades in under pandemin - och handlar om pandemin. I den här filmen är världens populäraste actionfilmserie något som heter CLIFF BEASTS - det finns fem filmer, och nu ska det göras en sjätte del. Eftersom det alltså är mitt i pandemin, ska filmen spelas in i en så kallad bubbla - en helt Covid-fri omgivning. Därför skickas filmteam och skådisar till ett enormt gods på landet i England. Där ska alla först sitta i karantän på sina rum ett par veckor, tills det är helt säkert att ingen är positiv.

... Och sedan spelas filmen in, till större delen framför green screens. Ingenting går som det ska, problem uppstår hela tiden, skådespelarna råkar i luven med varandra och med regissör och producenter, någon visar sig plötsligt vara positiv, och alla får sitta i karantän igen, vakter kallas in för att se till att alla följer restriktionerna, och skådespelarna vill hoppa av och lämna inspelningen, de tycker att livet på godset är miserabelt. Scener ur filmen som spelas in - filmen i filmen - visas då och då, och det ser förstås fånigt ut, vilket är medvetet.

En lång rad kända namn medverkar i THE BUBBLE: Karen Gillan, Leslie Mann, Pedro Pascal, David Duchovny, Kate McKinnon, John Cena och John Lithgow, Daisy Ridley skymtar några sekunder, Beck och James McAvoy dyker upp som sig själva. Iris Apatow, dotter till Judd Apatow och Leslie Mann, spelar en TikTok-stjärna som fått en roll i filmen enbart för att hon har miljoner följare. Galen Hopper, dotter till Dennis Hopper, spelar en kuf, detta är hennes skådespelardebut. Ytterligare en massa människor medverkar utöver de jag nämnt.

Denna satir innehåller onekligen några roliga scener - men! THE BUBBLE känns som en kortfilm på tjugo minuter som dragits ut till över två timmar. Idén håller inte för den rejält tilltagna speltiden. Filmen känns mest som en väldigt lång rad sketcher staplade på varandra, och för det mesta går det på tomgång. Kanske hade det hela funkat bättre som en TV-serie i korta avsnitt.

Vidare känns THE BUBBLE som en två timmar lång reklamfilm för TikTok, det pratas mycket om TikTok, det visas klipp från TikTok, och loggan förekommer med jämna mellanrum. Iris Apatows rollfigur är känd för att dansa i sina TikTok-videor, och därför får vi ett par dansscener i den här filmen, där alla de medverkande dansar och tokar sig. När Beck dyker upp framför han en låt. Allt det här innebär förstås att speltiden blir längre.

Men som sagt: några scener är roliga. Jag gissar att de hade roligt när THE BUBBLE spelades in, troligen roligare än det är att titta på den färdiga filmen. Jag har dock sett en del Covid-projekt som är betydligt sämre än THE BUBBLE.



 

 

 

 

Netflixpremiär 1/4


onsdag 30 mars 2022

Bio: Morbius

Foton copyright (c) Sony Pictures

Någon gång i slutet av 1970-talet köpte jag ett begagnat exemplar av Spindelmannen nr 5/1975. Det innehöll den andra delen av ett avsnitt i vilket Spindelmannen råkat få sex armar, och fajtades mot Morbius - den levande vampyren. Jag tror inte att jag någonsin fick tag på numret med den första delen, men det spelade ingen roll - jag tyckte att den här tidningen var skithäftig, och framför allt var den snyggt tecknad av Gil Kane. Ursprungligen publicerades den i USA 1971, och detta var Morbius' första framträdande.

Jag är inte säker, men jag tror inte att jag läst något mer om Morbius sedan det där Spindelmannenäventyret. Jag vet ju att han dykt upp en hel del sedan dess, de senaste decennierna i saker som House of M och Marvel Zombies, men jag har aldrig lockats att köpa dem. Således har jag ingen större koll på dr Michael Morbius, hans ursprung, och hans krafter.

... Men nu har jag i alla fall sett filmen om honom. En Marvelfilm från Sony och inte MCU. Eftersom jag numera är måttligt intresserad av alla dessa superhjälteproduktioner, visste jag inte om att det är svenske Daniel Espinosa som regisserat. 

MORBIUS är något slags superhjälteskräckfilm, ungefär som THE NEW MUTANTS häromåret, och kanske framför allt som BLADE. Det här är även en föredömligt enkel film - det går att följa med i handlingen utan några som helst problem, man får inte ont i huvudet som av många andra Marvelfilmer. Jag gillar verkligen inte uttrycket "serietidningsaktig", det används alltid i nedsättande syfte - men filmen MORBIUS känns verkligen som en serietidning från 70-talet. Det är rakt på utan några större krusiduller.

Jared Leto spelar Michael Morbius, en genialisk doktor som tackade nej till nobelpriset, trots att han var på plats i Stockholm (tyvärr är Carl XVI Gustaf utanför bild). Morbius lider av en sällsynt blodsjukdom, som gör att han måste gå med kryckor, och troligen kommer att dö i förtid. Han ägnar all sin tid åt att forska fram ett botemedel, och har kommit fram till att tricket nog är att blanda DNA från människor och vampyrfladdermöss. Som en annan dr Jekyll injicerar han serumet i sig själv, och ...

... Tjosan, så har Morbius blivit en vampyr! Inte nog med att han kan gå utan kryckor, han blir även muskulös, han kan flyga, och han får huggtänder och grejor. Problemet är bara att han med jämna mellanrum måste dricka människoblod, låter han bli förvandlas han till sitt gamla jag igen. Han börjar dricka påsar med blodplasma, men han behöver mer, färskt blod.

Det börjar dyka upp döda kroppar i New York - lik tömda på blod. De två poliser som håller i fallet tror att den är den mystiske dr Morbius, men han är ju en hjältevampyr. Nej, självklart är det den här filmens skurk som är den skyldige - Morbius bäste vän Milo (Matt Smith), som lider av samma sjukdom som Morbius. Milo har kommit över Morbius serum och injicerat sig med det, och till skillnad från Morbius tycker han att det är fantastiskt kul att röja runt och bita ihjäl folk. Det dröjer lite för länge innan Milo blir skurk, men det är uppenbart på en gång vad som kommer att ske.

Vore jag 13 år hade jag tyckt att MORBIUS var en fantastiskt cool film! Fast nu är jag inte 13. Espinosas film känns lite grann som pilotavsnittet till en TV-serie. Filmen är förhållandevis kort, vilket är positivt, och jag satt filmen igenom och kände att det är något som saknas. Vad som saknas är de där små ingredienserna som kan lyfta en film från att vara medioker till att bli bra.

Jared Letos Morbius är en ganska ointressant gestalt - han är en tråkig typ, ingen som vi i publiken (åtminstone inte jag) känner något för. Matt Smith är bättre, han är en ganska cool skurk - men, Smith gör rollen nästan likadant som svinet han spelar i LAST NIGHT IN SOHO. Jared Harris är sympatisk i rollen som doktorn som tog hand om Morbius och Milo när de växte upp. Adria Arjona spelar Morbius' assistent, en doktor som Morbius allt är lite kär i. Men hon har inte heller speciellt mycket kött på benen, eller blod i strupen; hon har inte så mycket att göra, och är mest tråkig hon med. De två poliserna är lite kul, de är bäst i filmen.

MORBIUS påminner en del om Hulk - och då i synnerhet TV-serien med Bill Bixby. En doktor som utsätter sig själv för ett experiment, det går fel, han blir ett monster som slåss för de goda, och doktorn fortsätter att forska för att komma fram till ett botemedel. Här finns till och med en scen där Morbius säger "You wouldn't like me when I'm hungry!" - en parafras på Bill Bixbys "You wouldn't like me when I'm angry!". Scenerna där Morbius och hans assistent forskar har dialog som är sprängfylld av exposition - rollfigurerna säger saker de redan känner till, bara för att publiken ska förstå vad de gör och vad det hela går ut på. Sådan dialog blir alltid rätt styltig.

Scenerna i New York är inspelade i Manchester i England. Här finns en del fajting, men det är inget som är utöver det vanliga. MORBIUS är barnförbjuden i Sverige och innehåller en del blod och pang-pang, men det är liksom inte chockerande blodigt och våldsamt, det är rätt tamt. Filmmusiken är komponerad av Jon Ekstrand från Tumba. Den är rätt bra. För- och eftertexterna är rätt fräna. Ni som väntar på att den utlovade Michael Keaton - andra namnet i rollistan på IMDb - ska dyka upp, får vänta till eftertexterna, då återkommer han i rollen som Gamen.

Det förekommer ett fartyg som heter Murnau, och när en skurk frågar Morbius vem han är, svarar han "Jag är Venom!". Det hade varit roligare om han svarat "Jag är Zlatan!".

Nå, vad sätter jag för betyg på det här? En tvåa eller en trea? Äh, det får bli en tvåa. Men är du 13 vill du ge den en fyra. Minst.  



 

 

 

(Biopremiär 30/3)


lördag 26 mars 2022

Amazon Prime: Master

Foton copyright (c) Amazon Studios

Ännu en Amazonpremiär på en Amazonproduktion. Amazon är märkligt nog ibland lite dåliga på att marknadsföra sina egna filmer; de gjorde mycket reklam för DEEP WATER, som hade premiär samtidigt, men jag har inte sett någon reklam alls för MASTER - jag upptäckte filmen av den slump. Den finns inte ens med på Amazon Prime Videos pressida. 

MASTER är en skräckfilm av Mariama Diallo, och den visade sig vara bättre än jag förväntade mig. Jag har några invändningar jag återkommer till längre ner.

Filmens två huvudroller görs av Regina Hall och Zoe Renee. Jag har nog bara sett Regina Hall i komedier - hon är ju bland mycket annat med i SCARY MOVIE-filmerna. Därför hade jag till en början lite svårt att placera henne, här gör hon en seriös, "allvarlig" roll. Hall spelar Gail Bishop, som anländer till en skola, där hon är ny master. Detta översätts med skolmästare - en titel som i Sverige inte förekommit sedan 1800-talet. Exakt vad en master är vet jag inte, men Gail verkar vara något slags rektor. 

Gail flyttar in i ett stort hus på skolans tomt, och märkligheter sker redan på en gång, när hon inte kan låsa upp ytterdörren, som sedan plötsligt öppnas av sig själv.

Zoe Renee spelar den nya eleven Jasmine, som anländer samtidigt som Gail. Jasmine tilldelas ett rum på skolan - ett rum som påstås vara hemsökt. En tidigare elev har dött i det rummet. På skolans område ska även en kvinna som anklagades för att vara häxa ha avrättats på 1600-talet.

Den anrika gamla skolan har inlett en ny satsning på mångfald och inkludering. Till saken hör att både Gail och Jasmine är svarta, liksom en tredje rollfigur; lärarinnan Liv (Amber Gray), som beter sig rätt märkligt. I övrigt är antalet svarta på skolan litet.

Både Gail och Jasmine upplever mystiska, övernaturliga saker, men framför allt känns det som om skolan genomsyras av ingrodd rasism.

Problemet med MASTER är att den är alldeles för övertydlig. Det är fullkomligt omöjligt att missa filmens budskap, vi får det skrivet på näsan. Det kan bli lite irriterande, budskapet kommer i första hand, ungefär som i ett proggigt barnprogram på 70-talet.

... Vilket är lite synd, eftersom Diallos film faktiskt innehåller några genuint kusliga scener, som för tankarna till skräckfilmer från 70-talet. Berättartempot är återhållsamt på ett effektivt sätt, och filmen blir ibland mardrömslik. Filmfotot är bra, historien utspelar sig i december, vilket ökar stämningen. Även skådespelarna gör bra ifrån sig. Pluspoäng för likmaskar som krälar ut ur en tavla.

Slutet är inte helt tillfredsställande, men MASTER är ändå bättre än mycket annat som får premiär direkt på olika streamingtjänster. Rent allmänt brukar Amazons produktioner vara bättre än det som Netflix klämmer ur sig.

Den svenska översättningen känns ibland lite för snäll, som om översättaren inte vågar skriva det som faktiskt sägs i dialogen sägs. I en scen undrar Liv om Gail känner sig som en house nigger. Detta översätts med "fjäskare", vilket inte är helt fel, men det saknas ett antal nyanser. I en annan scen pratar Jasmine och en vit tjej om en uppsats, och tjejen säger att hon skrev om indians - vilket översätts med "ursprungsamerikaner". Det här är en film om rasism, och då funkar det inte med en politiskt korrekt översättning.


 

 

 

 

(Amazon Prime-premiär 18/3)