onsdag 12 januari 2022

Bio: Scream

Foton copyright (c) SF Studios

För elva år sedan hade SCREAM 4 premiär, och jag citerades i bioannonserna, eftersom jag hade satt ett högt betyg. Många hatade den filmen. Jag har inte sett den filmen sedan den kom (men jag har den på Blu-ray i hyllan), och jag minns faktiskt ingenting - kanske ska jag ta och se om den efter att jag skrivit klart denna recension? 

Wes Cravens SCREAM från 1996 var metafilmen som gav skräckgenren en nytändning, efter att den gått på sparlåga under en längre tid. Jag och mina kompisar startade Fantastisk Filmfestival 1995, eftersom det sällan visades genrefilm på bio. Men så kom SCREAM, och skräckgenren exploderade - plötsligt skulle alla göra ironiska slasherfilmer. Det höll i sig en kort tid, innan vi tröttnade på greppet.

Sedan dess har olika skräcktrender avlöst varandra. En typ av skräckfilm som är förvånansvärt populär idag, är den som i den nya SCREAM-filmen kallas elevated horror. Lätt pretentiös, konstnärlig skräck, som gärna vill vara mer än "bara" en simpel skräckfilm. En typ av film jag själv ofta har svårt för, jag får intrycket att regissörerna skäms lite för genren. Jag brukar hävda att eftersom jag är född på 60-talet, och därmed barn av videovåldsvågen, gillar jag mest filmer med knivar, motorsågar, sex och våld, hinkvis med blod, och tjoflöjt (samt de klassiska filmerna från Universal och Hammer). Ofta kommer det då någon annan 60-talist och säger "Jag är också född på 60-talet, och jag tycker minsann att THE VVITCH är jättebra!".

Denna nya SCREAM-film är nummer fem i serien. Men, istället för att heta SCREAM 5, heter den alltså bara SCREAM. Det är ju en konstig trend, det här, att uppföljare, prequels och reboots har exakt samma titel som originalet - HALLOWEEN, THE THING med flera. Men det finns en orsak till att SCREAM 5 skippat femman i titeln.

Wes Craven, som alltså gjorde originalfilmerna, dog 2015. Nya regissörer - de är två - är Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillet, vilket bådade gott. De här två gjorde nämligen 2019 en smått fantastisk film som heter READY OR NOT. Jag har inte recenserat den, eftersom jag hoppade över pressvisningen - den lät fruktansvärt usel när jag läste om den, och gav intryck av att vara något helt annat än den är. Det var dumt gjort av mig.

Nya SCREAM är lika mycket en uppföljare som en nyinspelning av den första filmen. Det har gått 25 år sedan morden i Woodsboro, och plötsligt är Ghostface - den maskerade mördaren - tillbaka. Prologen är nästan identisk med den från 1996: en ung tjej, Tara (Jenna Ortega), är ensam hemma och förbereder en fest. Telefonen ringer. Det är en kille med otäck röst som vill leka en lek - han ställer frågor om skräckfilm. Frågorna handlar om filmserien STAB, som bygger på boken Gale Riley (Courteney Cox) skrev om händelserna i Woodsboro. Det finns åtta STAB-filmer, men den åttonde heter bara STAB - åttan har skippats ("Who do they think they're fooling?" säger en kritiker om tilltaget). 

Problemet är att Tara bara gillar elevated horror - hennes favoritfilm är THE BABADOOK, men hon gillar även IT FOLLOWS, HEREDITARY och THE VVITCH. Således har Tara svårt att besvara frågorna, och Ghostface störtar in och hugger ner henne.

Dock överlever Tara. Hennes problembarn till syster, Sam (Melissa Barrera), anländer med sin pojkvän, och tillsammans med Taras kompisgäng försöker de komma fram till vad som hänt, vad som händer, och vad som kommer att hända. För uppenbart har det dykt upp en ny, mordisk dåre, som tänker imitera det som skedde på 90-talet. En i gänget är en skräckfilmsexpert, och håller en lång genomgång av hur genren ser ut idag, med alla reboots och remakes - så att de vet vad de kan vänta sig. Många av ungdomarna är släkt med personerna i originalfilmen.

Dewey (David Arguette) från de tidigare filmerna är inte längre polis. Ungdormarna söker upp honom, och han går motvilligt med på att hjälpa dem. Sidney (Neve Campbell) och Gale, vilka ju också var med i de tidigare filmerna, anländer de med. Fler mord följer.

SCREAM anno 2022 är en lite splittrad film, det är lite hit or miss över det hela. Ska jag börja med det negativa, så gillar jag inte de nya rollfigurerna; ungdomarna. De är ganska irriterande allihop. En av dem är extra irriterande, eftersom hon även är en dålig skådis. Filmen håller på alldeles för länge, knappt två timmar, och under de sista 20-30 minuterna känns det tjatigt - och upplösningen är något alldeles osannolikt långsökt och dum. Antagligen är denna långsökthet tänkt att vara ironisk; ett skämt, men det funkar inte riktigt. Otäckast i filmen är Courteney Cox - hon är så botoxad och opererad att hon tammefan ser ut som Skurt!

Det positiva, då? Många av blinkningarna till skräckfilm är riktigt smarta. Många av rollfigurerna tycker och säger precis vad jag själv tycker om skräckfilm av idag. David Arquette är en sympatisk kille, även Neve Campbell är sympatisj - hon är dessutom en väldigt tjusig tös. Attackerna och morden är besinningslösa, det här är ingen snäll, nedtonad PG-13-film. Mördaren hugger loss rejält, det är gott om slafsig splatter, med blodiga närbilder. Om man nu gillar sådant.

En av rollfigurerna utbrister vid ett tillfälle "Vi har hamnat i en fan-fictionversion av STAB!", vilket är kul. Den som står för den svenska texten ska också ha ett plus i kanten för en replik som blev mycket roligare på svenska: en person börjar brinna, och en annan skriker "Enjoy the torch!". I den svenska texten står det "Stick och brinn!" - vilket är lysande!

SCREAM är okej. Den är inte dålig, den är inte jättebra. Bitvis rätt kul, bitvis jävligt blodig. Bitvis irriterande och tråkig.


 


 

 

(Biopremiär 14/1)


lördag 8 januari 2022

Netflix: Mother/Android

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, dock inte på en Netflixproduktion. MOTHER/ANDROID, med manus och regi av långfilmsdebuterande Mattson Tomlin, är en Miramaxproduktion, vars rättigheter plockades upp av Hulu för visning USA, medan Netflix streamar den i resten av världen.

MOTHER/ANDROID är ett postapokalyptiskt drama som har flera likheter med TERMINATOR och med filmer som CYBORG och AMERICAN CYBORG: STEEL WARRIOR vad gäller temat. Där upphör dock alla likheter.

Vi befinner oss i en nära framtid, där androider är en del av vardagen - folk har människolika androider som tjänstefolk och annat. Chloë Grace Moretz spelar Georgia, som är gravid med Sam (Algee Smith). Plötsligt ballar en android ur och blir våldsam, vilket är märkligt, eftersom de är programmerade att vara snälla och hjälpsamma. 

Den här androiden är inte ensam om att balla ur - alla androider revolterar, på en och samma gång. Just det, ungefär som när Skynet tar över världen i TERMINATOR-filmerna. Georgia och Sam flyr ...

... Och så har det gått drygt nio månader, och Georgia är höggravid. Hon och Sam gömmer sig konstant, de tältar i skogen, och försöker undvika onda androider. De ska försöka ta sig till Boston, av någon anledning. På vägen träffar de på soldater och tas till deras läger, men när en våldsam kille muckar med Sam, och får på käften av Sam, slänger soldaterna ut de unga tu, trots att Georgia ska föda när som helst. De tvingas fortsätta att vandra runt i skogen.

MOTHER/ANDROID utger sig för att vara en science fiction-thriller, men den är inte speciellt spännande. Däremot är den fruktansvärt tråkig och långsam. Filmen har ett lätt pretentiöst anslag, vilket förstås irriterar. Under den sista tredjedelen blir det plötsligt bättre, det dyker upp fler onda androider, och det börjar påminna om en spänningsfilm, men det varar inte speciellt länge. Det blir snart tråkigt igen. Slutet är dumt.

Jag vet inte om Tomlin är medveten om att det inte blev en thriller av det här. Han siktade kanske inte alls på att göra ett lågmält drama. Chloë Grace Moretz gör vad hon kan av sin roll, och hon är inte dålig. Men större delen av filmen består av två personer i en skog. Antagligen hade det här blivit betydligt bättre och tajtare om man klippt bort sådär 25 minuter och fixat slutet.

Det här är varken hackat eller malet. De som förväntar sig en rafflande androidthriller lär bli besvikna. De som förväntar sig ett traditionellt drama lär bli besvikna, eftersom det förekommer en del android-action. 


 





(Netflixpremiär 7/1)

fredag 7 januari 2022

Netflix: Ödemarken

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en spansk skräckfilm.

Eller ... Skräckfilm och skräckfilm. Netflix hävdar att det här är en skräckfilm, men i realiteten är ÖDEMARKEN ingenting. Det är en öde film om ödemark.

Långfilmdebuterande David Casademunt har regisserat detta drama om en liten familj som bor på en gård mitt ute i ingenstans. Det är 1800-tal, fattigt och eländigt, och världen runt omkring är ond och farlig och full av krig och skit. Salvador (Roberto Álamo) och hans hustru Lucia (Inma Cuesta) försöker leva ett lugnt och fridfullt liv med sin lille son Diego (Asier Flores).

Salvador är en redig karlakarl och tycker att Diego är en mes. Pågen måste lära sig att göra viktiga saker, som att skjuta djur, slakta och stycka. Det tycker inte Lucia. Lucia är mjuk och rar. Hon berättar fina sagor för Diego, medan Salvador berättar en otäck historia och en mordisk best som sägs lura i krokarna. Lucia tycker inte om att Salvador berättar denna legend.

En dag kommer en båt drivande, och i den ligger en sårad soldat. Familjen tar hand om sen sårade, men när han vaknar upp, tar han en bössa och skjuter sig i huvudet.

Därefter hoppar Salvador upp på sin häst och rider iväg - och försvinner ur filmen. Resten av filmen handlar enbart om Lucia och Diego. Två tredjedelar av filmen. De inbillar sig att den där besten häckar utanför kåken. De är rädda och Lucia beväpnar sig med bössan.

Det enda som händer nu, är att Lucia skriker "Diego!" tills filmen slutar. Ungefär. Ibland avlossar hon ett skott. De smyger runt i mörkret. Finns det någon där? Lucia blir alltmer tosig i huvet. Hon skriker och gastar.

Som så många andra spanska genrefilmer, är ÖDEMARKEN en snygg film. Men - det är även en förbannat tråkig film. Det här är ett segt, aningen pretentiöst drama som låtsas vara skräckfilm. Visst är det bitvis stämningsfullt, men vad hjälper det när det bokstavligt talat knappt händer ett skit under de 92 minuter filmen varar. Nu finns det ju förvisso en hel del som gillar sådana här hembygdföreningsdramer, vilket förklarar filmen THE VVITCHs framgångar, så det sitter säker någon traderöv därute och tycker att ÖDEMARKEN är jättebra.

Jag gissar att den här filmen är ett Covid-projekt. Alltså en film som gick att göra trots pågående pandemi. Fyra skådespelare, varav två bara är med lite grann, och en enda spelplats - huset de bor i med lite av markerna utanför.

Det här är en jävligt tråkig film. Jag kämpade för att hålla mig vaken.




 

 

(Netflixpremiär 6/1)

onsdag 5 januari 2022

Bio: Spencer

Foton copyright (c) Scanbox

Ibland - kanske lite för ofta - händer det att jag hamnar på filmer där jag känner att jag inte tillhör målgruppen, där jag ganska omgående tänker, äh, vaffan, det här vill jag inte se. Oftast handlar det om barnfilmer, men inte alltid.

Jag såg SPENCER eftersom den vunnit en massa priser, och för att det pratas om att Kristen Stewart kanske kan få en Oscar för sin insats som prinsessan Diana. Och filmen skulle ju kunna vara bra. 2013 kom en rätt kass film, DIANA, med en inte särskilt porträttlik Naomi Watts i titelrollen. SPENCER kan ju liksom omöjligt vara sämre. Dessutom är SPENCER regisserad av den inte helt ointressante chilenaren Pablo Larraín, som gjorde NO och NERUDA.

... Men det dröjde inte många minuter innan jag kände att, vaffan, det här vill inte jag se. Jag är fullkomligt ointresserad av det brittiska kungahuset, ja, av alla kungahus, och av prinsessan Dianas tragiska liv. Jag associerar Diana främst med en kollega till min moster, som, när Diana och prins Charles gifte sig, på bred göteborgska sa "Hur fan kan hon gifta sig med den där jävla vingmuttern?". Därför blir denna recension antagligen gravt orättvis.

En del tycker att premiären på den här filmen är dåligt tajmad. Just nu figurerar prins Andrew i en sexskandal, att man då samtidigt gräver i såret efter Diana anses opassande. Åtminstone om man är engelsman och rojalist.

SPENCER skulle även kunna heta SAD & SADDER. Prinsessan Diana, som lider av psykisk ohälsa, spenderar några juldagar på ett slott, där hon ständigt är sorgsen, ibland ännu mer sorgsen, och ibland till och med riktigt sorgsen och ledsen. Då och då spyr hon. Hon får inte visa sig i fönstren, eftersom slottet är belägrat av pressfotografer; Diana förföljdes alltid av paparazzi.

Slottet i Norfolk ligger granne med gården där Diana växte upp. Numera är gården igenbommad, men Diana tänker tillbaka på sin lyckliga barndom där. Julfirandet med kungafamiljen på slottet tycker hon inte alls om. Hon vantrivs något oerhört och är, just det, sorgsen. Hon trivs inte det mista med livet som kunglig. Hon ställer till det med de kungliga traditionerna genom att alltid vara försenad, eller ibland inte dyka upp alls. Ibland väljer hon opassande klänningar.

Timothy Spall spelar major Alistar Gregory, som hyrts in för att med militärisk disciplin se till att alla traditioner följs till punkt och pricka, till exempel den inledande invägningen, där alla gäster ska vägas så att de senare kan kontrollera hur många kilon de gått upp efter all julmat. Sally Hawkins gör en påkläderska, som är Dianas enda vän. Hon får Diana att skratta mot slutet av filmen. Henrik den åttondes hustru Anne Boleyn; en av du drottningar kungen lät halshugga, figurerar också i filmen. Diana tycker sig se Boleyns spöke, och hon identifierar sig med Boleyn.

I stort sett hela filmen utspelar sig på slottet. Kristen Stewart medverkar i nästan samtliga scener. Det hävdas att hennes gestaltning av Diana är på pricken; att hon pratar på exakt samma sätt, att hon rör sig på exakt samma sätt, att hon har exakt samma manér. Det stämmer säkert, det är inte jag karl att avgöra. Men jag tycker mest att det känns som att Stewart går omkring filmen igenom och imiterar Diana, snarare än att spela en verklig, levande människa. 

Filmfotot är genomgående snyggt. Vissa scener ser ut som omslagen till pocketserien Mysrysare, med women running from houses. Diana försöker smita från slottet och springer mot staketen i dimma eller mörker.

... Men jag engagerades inte det minsta av den här filmen. Snyggt men tråkigt, tyckte jag. Ni som gillar filmer om lidande kvinnor och kungahus lär tycka att SPENCER är värd en fyra eller femma i betyg. Så, strunta i den här recensionen. Jag har säkert fel. Men om inget annat är den bättre än filmen från 2013. Och nej, jag har inte sett THE CROWN eller THE QUEEN. Om jag skrivit åt en dagstidning, hade jag avstått från att recensera den här filmen, och istället bett redaktören sätta någon i målgruppen på jobbet. Här på TOPPRAFFEL! har jag dock inget sådant ansvar, här skriver jag hur jag vill, mina läsare vill veta vad just jag tycker.

Min favoritdrottning är förstås Anne Boleyns dotter Elizabeth I - i Miranda Richardsons tappning.




 

 

 

(Biopremiär 7/1)

lördag 1 januari 2022

TOPPRAFFEL! önskar gott nytt år

GOTT NYTT ÅR!

Vad kommer att hända här på TOPPRAFFEL! under 2022? Tja, det blir väl som det varit de senaste åren. Okej, förhoppningsvis inte som de två senaste åren. Men -- jag lär inte skriva lika mycket här som jag gjorde för sju-åtta år sedan, bland annat beroende på att det är omöjligt. Allt färre biopremiärer pressvisas. Å andra sidan är det skönt att inte se allt, som jag gjorde en period. Dessutom har jag inte tid att se- och skriva om mer än jag gör. Istället skriver jag allt fler seriemanus. Jag hoppas att det blir ännu mer serier under 2022. Jag vet att en hög äventyr författade av mig kommer att dyka upp i Fantomen, och till Bokmässan kommer ett par grejor -- jag hoppas innerligt att det blir en riktig, "normal" bokmässa i år. Vidare hoppas vi i Svenska Serieakademin åter kunna dela ut våra Adamsonpriser senare i år!

Korken ur och in i det nya året, gott folk! Tjoflöjt!


fredag 31 december 2021

Årets bästa filmer?

Många av mina kollegor sammanfattar filmåret. Förr om åren var jag överambitiös när det gällde sådant här -- jag listade alla filmer jag recenserat under året, sorterade efter betyg och i bokstavsordning. Men vem har tid för sådant nuförtiden?

... Dessutom blev det inte så mycket film på bio. Främst beroende på att pandemin ställde till det och såg till att biograferna fick stänga -- 2021 års första recension av en biopremiär skrev jag i juni. Men ytterligare en orsak är att Disney inte längre pressvisar sina filmer utanför Stockholm. Ytterligare att par distributörer har slutat med detta. Således köper landets tidningar in en massa recensioner från främst TT, men även från frilansare som häckar i Stockholm. Alldeles för många tidningar trycker samma recensioner. Minns när jag bodde i Malmö och ett par gånger lyckades klämma över 300 biopremiärer på ett år!

Så. Vilka filmer var bäst? Tja ... Jag vet inte riktigt. 

Jag gillar inte betyg. Betyg säger inte så mycket - vad det än gäller. Filmer, böcker, skivor, människor. Betyg är att generalisera. Enda orsaken till att jag betygsätter filmer här på TOPPRAFFEL!, är att om jag citeras i annonser, fungerar betyget som gratis reklam. Det finns ett flertal webbsidor som satt detta i system -- de sätter höga betyg för att synas i media. Det gör aldrig jag. Jag skriver vad jag tycker och tänker, och mina betyg är oftast låga.

Dessutom höftar jag oftast när jag betygsätter filmer. Hörru du, hur fan kunde du ge den där en fyra?! Äh, sätt en trea då, det spelar ingen roll. Ibland ångrar jag de betyg jag sätter. Men förhoppningsvis läser mina läsare hela texten och förstår vad jag tycker och tänker.

Nå! För ovanlighetens skulle delade jag ut en femma i år, det gör jag ju nästan aldrig. Det blir på sin höjd en femma om året. Min femma gick till Edgar Wrights LAST NIGHT IN SOHO. En film jag älskade. Till min förvåning har jag noterat att en del pålitliga kollegor, främst utomlands, inte gillade den alls och tyckte att den var rejält överskattad. Men de har fel. Dessutom var den extra bra på stor duk. Det är en film för sådana som älskar den typ av film jag älskar.

En annan film jag tyckte var jättebra, var det märkliga, närmast bisarra dramat PIG med Nicolas Cage. Jag vet inte om jag kommer att se om den filmen i första taget, jag brukar sällan se om dramer, men det här var en kul, udda och originell liten film.

En annan udda film jag gillade, var det surrealistiska riddardramat THE GREEN KNIGHT. En film som överlag fick bra kritik, men som avskyddes av en del. Benedict Cumberbatch var lysande i den lika lysande thrillern THE COURIER, som fick en rejält stark fyra av mig, snudd på en femma.

I övrigt har det bara varit några actionfilmer jag satt en fyra i betyg på. NOBODY var kanske lite bagatellartad, men den var frän. WRATH OF MAN är Guy Ritchies bästa film på länge, en stenhård film som är väldigt annorlunda den franska film den bygger på. Fyran jag gav till COPSHOP var lite oövervägd -- det var nog att ta i. Det var den coola filmmusiken som förförde mig. Dock en väldigt underhållande film.

Och hur såg det ut på superhjältefronten? James Gunns THE SUICIDE SQUAD var ju skitrolig! Sylvester Stallone i sitt livs roll som korkad haj. Tyvärr verkar den stora publiken ha tyckt att den filmen var för konstig. Vidare var pandemins hittills största biosuccé, SPIDER-MAN: NO WAY HOME, bra den med. Kanske inte lika bra som de tidigare Spindelmannen-filmerna, men betydligt bättre än det mesta det står Marvel på.

Några av årets mest hajpade och kritikerrostade filmer tyckte jag inte var något vidare -- som till exempel TITANE och ANNETTE

Utöver dessa filmer recenserade jag en hel hög Netflix- och Amazon Prime-premiärer, men dessa avstår jag från att nämna här. Jag hoppar även alla filmer som släpptes direkt på Blu-ray och DVD.

Intressant nog kom det inte med en enda skräckfilm bland de filmer jag tyckte var bäst i år. Och några svenska filmer kom inte heller med, mest beroende på att jag bara sett två-tre stycken svenska filmer, tror jag.

Vad ser jag fram emot att se på bio nästa år? Jag vet inte. Jag hoppas på mer karate och biljakter till banjomusik! Gärna i Tyrolen.


torsdag 30 december 2021

Netflix: Don't Look Up

Foton copyright (c) Netflix

Adam McKays DON'T LOOK UP hade premiär på julafton, men eftersom jag varit bortrest (och då föredragit bröderna Marx), blev det inte av att jag såg filmen förrän nu. Tydligen visas den även - eller ska visas - på några utvalda biografer.

Sedan premiären har DON'T LOOK UP figurerat flitigt i olika mediaflöden. Den har fått en hel del dåliga recensioner i tidningar, men många av tittarna verkar gilla filmen. Den hyllas som smart satir - och sågas för att den inte är tillräckligt smart satir. Vänsterpropaganda tycker en hel del på den amerikanska högerkanten. 

Vis av erfarenhet vågade jag inte hoppas för mycket på DON'T LOOK UP, det är ju trots allt en Netflixproduktion, och de brukar som bekant inte vara något vidare. Men jag får erkänna att filmen var bättre än väntat. Mina främsta invändningar är att filmen är en halvtimme för lång, det hade räckt med en timme och 50 minuter, och jag får nog säga att en del av de medverkande spelar över.

Leonardo DiCaprio och Jennifer Lawrence spelar Randall och Kate, två astronomer som upptäcker att en enorm komet är på väg mot jorden - en planetförstörare som kommer att utplåna allt liv när den slår ner. Randall och Kate måste förstås berätta detta för myndigheterna och varna folk; kanske går det att hindra kollisionen, som beräknas ske sex månader senare.

Randall och Kate hamnar, tillsammans med en tredje astronom; Teddy (Rob Morgan), i vita huset, för att träffa USA:s vidriga och korkade president (Meryl Streep), och hennes ännu mer vidriga och korkade son (Jonah Hill). Presidenten vägrar ta astronomerna och hotet på allvar, hon har viktigare saker att tänka på, framför allt sig själv. De två forskarna skickas ut för att prata om den kommande katastrofen i ett TV-program lett av Cate Blanchett och Tyler Perry. De flamsiga programledarna vill bara prata om glada och glättiga saker, så forskarnas budskap går inte riktigt fram. Den temperamentsfulla Kate får ett utbrott, stormar ut, och kallas galen, medan den lite tafatte Randall utses till världens sexigaste astronom och raggas upp av Cate Blanchetts rollfigur.

Mark Rylance spelar en sorts bisarr Steve Jobs-variant; en märklig typ som driver ett extremt framgångsrikt mobilföretag, och vars senaste uppfinning revolutionerar internet och mobiltelefoni. Han och hans företag ställer till det. Ron Perlman dyker upp som en stridis och astronaut som utses till hjälten som ska skickas upp för att få kometen att ändra sin bana. Befolkningen delas upp i två läger, de som är rädda för kometen och regeringen, och de som anser att kometen är en bluff.

DON'T LOOK UP är inspelad under pandemin - och här finns klara paralleller till hur världen, framför allt USA, ser ut just nu. Kometförnekarna är förstås pandemi- och klimathotsförnekarna, och antivaxxare - de bär till och med röda basebollkepsar med texten "Don't look up". Meryl Streeps president och hennes regering är Trump-administrationen, men Adam McKay säger att han inte har någonting till övers för vare sig republikanerna eller demokraterna. 

Här borde jag nämna Kubricks DR STRANGELOVE från 1964, som McKays film har många likheter med, men jag har inte sett den på över trettio år, och jag minns bara de mest berömda scenerna. Dock har jag faktiskt sett den på bio. Här ska visst även finnas likheter med Sidney Lumets NETWORK från 1976, men den har jag nog inte sett alls. Tror jag. (Jag gör här en minnesanteckning: köp DR STRANGELOVE och NETWORK.)  

DON'T LOOK UP är en rejält påkostad film, den ser dyr ut, och det dyker upp en massa kända skådespelare i småroller. Och som sagt - jag tyckte att den var klart bättre än förväntat. Kanske är den roligare för mig som europé, jag sitter på behörigt avstånd och skrattar åt tosingarna borta i Amerika ...

... Men så öppnar jag Göteborgs-Posten och läser ännu en insändare från en antivaxxare eller någon annan typ av dårfink, och sedan skrattar jag inte lika mycket.

Cate Blanchett och Meryl Streep är roligast i DON'T LOOK UP. Linus Sandgren från Spånga är filmens filmfotograf. Det är synd att filmen är alldeles för lång.

Just det: när eftertexterna börjar rulla, avbryts dessa efter en liten stund för en första epilog, och när eftertexterna rullat klart kommer en andra epilog.

Pluspoäng till textaren som översatt "Batcave" med "Läderlappsgrottan"!



 

 

 

(Netflixpremiär 24/12)

fredag 24 december 2021

TOPPRAFFEL! önskar god jul

GOD JUL på er, grevar, baroner och baronessor!

Låtom oss fira en jul så som den var när jag växte upp!




onsdag 22 december 2021

Bio: Utvandrarna

Foton copyright (c) SF Studios

Det finns som bekant en del filmer man som svensk måste anse vara jättebra. Två av dessa är Jan Troells UTVANDRARNA (1971) och NYBYGGARNA (1972), efter Vilhelm Mobergs böcker. Jag har inte sett de här sedan de visades på TV någon gång på 1980-talet, det är mer än 30 år sedan, alltså, så jag har dem inte precis i färskt minne. När jag såg dem då tyckte jag förvisso att de var bra, men jag tyckte även att de var långsamma, sega, tråkiga, och det var ett jävla tjat om astrakanäpplen. Men jag uppskattade att alla pratar Åsa-Nisse-småländska, och att scenerna från New Yorks hamn är inspelade i Landskrona. Skulle jag se se om dessa filmer idag, skulle jag nog uppskatta dem mer än jag gjorde som ung.

... I synnerhet efter att ha sett 2021 års UTVANDRARNA, i regi av norrmannen Erik Poppe. 

Femtio år efter Troell kommer alltså en ny film baserad på Mobergs boksvit. Poppes skapelse är en film som får mig att tänka på serietidningen Illustrerade Klassiker och på Det Bästas bokval. 

Jan Troells två filmer varar tillsammans drygt sex och en halv timme. Poppe bränner av hela storyn, från början till slut, på knappt två och en halv timme. Detta innebär att oerhört mycket har hoppats över. Guldet blev till sand? Här finns inga guldletare överhuvudtaget.  Filmen handlar nästan enbart om familjen Nilsson.

... Och allra mest handlar den om den hårt prövade Kristina Nilsson (Lisa Carlehed). Filmen tillägnas alla modiga mödrar, och Kristina är i bild mest hela tiden.

Storyn är förstås välbekant: det är fattigt och eländigt i Sverige, och Karl-Oskar Nilsson (Gustaf Skarsgård) tycker - trots att de har astrakanäpplen - att det låter som en bra idé att flytta till Minnesota i Amerika. Så det gör de. På överfärden blir Kristina vän med den bespottade byhoran Ulrika (sångerskan Tove Lo). Väl på plats i Minnesota trivs Karl-Oskar och bygger hus, medan Kristina saknar Sverige, planterar ett träd med astrakanäpplen, och föder barn stup i kvarten. Sofia Helin spelar den djupt religiösa Judit, som dyker upp med make och ett gäng människor, som tänker bygga en kyrka och ett samhälle. De är lutheraner och de accepterar inte att Nilssons vill leva ett nytt, fritt liv, och låta sina döttrar gå i skolan. Judit kräver även att kvinnorna ska skyla håret. De här lutheranerna är allt ena riktiga elakingar. En dag kommer det indianer, minsann.

Till min stora besvikelse pratas det ingen Åsa-Nisse-småländska i den här filmen. Alla rollfigurerna, utom amerikanerna, verkar komma från det där hörnet i Småland där man inte bara pratar något slags  stockholmsdialekt, utan även som vi pratar nu på 2020-talet. Karl-Oskar är under större delen av filmen förvånansvärt osympatisk. De flesta i filmen är lite osympatiska, en del till och med mycket osympatiska. Eftersom stora delar av handlingen saknas, händer det inte så mycket. De odlar astrakanäpplen.

Varför man har gjort den här nyfilmatiseringen vet jag inte. Kanske är orsaken de rådande extremhöger- och fascismvindarna som blåser i väst. Filmen fungerar lite grann som ett politiskt inlägg: det finns en hel del paralleller mellan de fattiga, obildade och djupt religiösa svenskar som utvandrade till Amerika och sökte lyckan på 1800-talet, och de flyktingar från andra länder som idag, mer än 150 år senare, anländer till Sverige.

... Men UTVANDRARNA modell 2021 känns som en meningslös och ointressant film. Om man vill se en filmatisering av böckerna, finns ju redan Troells filmer, som är överlägsna på alla sätt. Det bör väl inte vara alltför svårt att få tag på- och se dem (skriver jag utan att kolla). Erik Poppes The Best of Vilhelm Moberg-version känns bara poänglös. Filmfotot är dock rätt snyggt ibland. Filmen är inspelad i Rumänien. Ibland blir den lite irriterande pretentiös, och ibland agerar Kristina berättarröst och viskar sina repliker, som man gärna gör i svensk film. Brist på drama och spänning är det gott om.

Nä, vet ni vad. Det finns nog inte mycket mer att säga om den här filmen. Är den här lite vissna filmen verkligen tänkt att vara julens svenska kioskvältare?



 

 

 

 

(Biopremiär 25/12)

Bio: Tills solen går upp

Foton copyright (c) Nordisk Film

När jag, innan jag såg den, läste innehållsreferatet till Peter Dalles nya film på IMDb, undrade jag vad i hela friden det här var. Det lät hur flängt och konstigt som helst. Det här kan den väl ändå inte handla om? tänkte jag.

Men jo, det gör den.

Mikael Persbrandt spelar Peder, som jobbar på ett företag där han sitter och placerar pengar dagarna i ända. Han brukar då och då gå till ett antikvariat, där han tittar på en flera hundra år gammal bok som handlar om drömmar, och som är skriven på ett påhittat språk. Boken är dyr som poker.

Peder är lyckligt gift, men en dag träffar han på sin tidigare kärlek Hanna (Vanna Rosenberg). De fikar och de gamla känslorna dem emellan verkar återuppstå. Det kan de omöjligt gå med på, även Hanna är lyckligt gift. De två träffas ett par gånger till, men så kan de inte hålla på, de vill inte förstöra sina respektive äktenskap.

Hannas make (Peter Dalle) är en snäll herre som uppenbarligen är rik som ett troll. Hanna driver ett litet förlag, men det verkar gå hur bra som helst, för hon har råd att köpa ett dyrt golfset till sin man (han i sin tur låter bygga ett sommarhus utomlands till henne). Peder verkar också tjäna bra med stålar, men hans väna hustru (Helen Sjöholm) vinner på en lott och säger "Nu är vi rika". Hon köper den där boken om drömmar till Peder i julklapp.

Eftersom boken är skriven på ett påhittat språk, kan Peder inte läsa den. Men han tipsas om en person som kanske kan tyda boken - en jävligt dålig skådespelerska som bor i en lägenhet utan elektricitet. Hon verkar förstå vad det står i boken, och på någon vänster börjar även Peder begripa.

Nu uppstår märkligheter: tack vare boken, som ligger på Peders sängbord, kan Peder och Hanna träffas i sina drömmar. De bestämmer när de ska somna och på vilken plats (i drömmen) de ska träffas, och så - POFF! De möts på olika exotiska platser. Och på något sätt verkar det som om det som sker i drömmarna också sker på riktigt - efter en ridtur i en dröm, vaknar Hanna upp med blåmärken. Peder beter sig alltmer konstigt, och familjen undrar hur det står till med honom.

TILLS SOLEN GÅR UPP är ännu en film i genren "svenska skådespelare på semester". Filmens drömscener är inspelade i bland annat Dominikanska republiken och i Sydtyrolen. Filmen verkar mest ha gjorts för att filmmakarna ville åka utomlands.

Filmen börjar rätt hyfsat, det är jul och julstämning, det är trevligt, och det första mötet mellan Peder och Hanna är lite småkul. Men, så fort de börjar drömma, spårar filmen ur totalt. Det blir bara dumt, konstigt, och det känns ogenomtänkt - hur den där boken fungerar förklaras aldrig. Bitvis känns det här som de sämsta TERROR PÅ ELM STREET-filmerna, främst FREDDY'S DEAD: THE FINAL NIGHTMARE, där folk kan somna precis när de känner för det och mötas upp i sina drömmar.   

Vidare verkar Peter Dalle inte riktigt veta vilken typ av film han vill göra. Är det en romantisk komedi, eller en romantisk fantasyfilm? För att råda bot på filmens brist på humor, är företaget Peder jobbar på något slags bisarr parodi på Wall Street. Chefen är knäpp, och två av de anställda (Björn Gustafsson och Filip Berg) ägnar sig konstant år excentriska aktiviteter på kontoret, som till exempel bågskytte. Den överdrivna crazyvärlden på företaget passar inte ihop med resten av filmen. Tematiskt finns här vissa likheter med Woody Allens MIDNATT I PARIS, men Allens film är betydligt bättre.

Det dyker upp en lång rad kända ansikten i små cameoframträdanden. Per Andersson jobbar i en kamerabutik, Rachel Mohlin jobbar på ett sjukhus, för att nämna två. Konstigaste cameon dyker upp när de firar något på Peders företag. I ett hörn står en man övertäckt med ett lakan. De drar av lakanet, och där står Tommy Körberg. Han säger ingenting. Slut på scenen.

TILLS SOLEN GÅR UPP är nog tänkt att vara julens stora dramakomedi för hela familjen. Jag vet inte. Jag vet inte vad folk kommer att tycka när de ser den här. Jag satt mest och stirrade häpet på duken och undrade vad det var jag tittade på, och hur det här projektet kunde godkännas. Peter Dalle är väl egentligen ingen dålig regissör, ibland kan han få till det, men den här nya filmen är inte bra - alls. Däremot är den skitkonstig.



 

 

 

(Biopremiär 25/12)

tisdag 21 december 2021

Bio: The Matrix Resurrections

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

När den första MATRIX kom 1999, recenserade jag den i den kortlivade tidskriften Total Film. Jag var en av de få som gav den dålig kritik - jag vill minnas att jag satte en tvåa. Jag tyckte att den hade coola effekter och actionscener, och några intressanta idéer, men jag anmärkte på, bland annat, den bitvis usla dialogen och en del mindre bra skådespelarinsatser. Men nu gick ju filmen och blev både en succé och ett fenomen ändå.

Den andra filmen, MATRIX RELOADED, såg jag i Cannes. Det enda jag minns, är en bilkrasch i slowmotion. Det är faktiskt det enda jag minns. Efter visningen kutade jag till presskonferensen, och när denna var över, kutade jag till pressrummet för att skriva en artikel om filmen. Jag gick fram till disken för att be om tillgång till en dator. Killen bakom disken spände blicken i mig och sa "Mister Anderson ...".

Den tredje filmen, MATRIX REVOLUTIONS, har jag inga minnen av alls. Jag såg den på Maxim i Landskrona, vi var tre-fyra pers på visningen, och jag övervägde att gå därifrån. Jag led filmen igenom. En kille bakom mig reste sig för att gå ut, men utgången var av någon anledning låst, och han skrek "Hur fan kommer man ut härifrån?!".

Arton år senare har det alltså gjorts en fjärde MATRIX-film, denna gång har Lana Wachowski regisserat utan Lilly Wachowski. Jag kan väl inte påstå att det är en film jag längtat efter att se. Dock kunde det vara kul att se Keanu Reeves igen.

Jag såg om den första MATRIX igår, jag hade inte sett den på tjugo år. Jösses - var den verkligen så här tråkig? Den var mycket tråkigare än jag mindes. Och nästan allting går i grönt. Alla ser sjösjuka ut. Värst i filmen är fortfarande den gravt lillgamla pojken som pratar om en sked.

... Och nu har jag även sett THE MATRIX RESURRECTIONS.

Den här nya filmen börjar rätt bra. Det visar sig nämligen att de tre första MATRIX-filmerna egentligen är en trio framgångsrika TV-spel, skapade av Thomas Anderson (Reeves), som jobbar på ett stort spelföretag. Nu vill Warner Bros (litet inhopp av Christina Ricci med festlig frisyr) göra ett fjärde spel.

Thomas mår inte helt bra psykiskt, han har en gång försökt ta livet av sig och han går till en psykolog (Neil Patrick Harris). På ett fik ser han dagligen en kvinna som tillsammans med sina barn kommer in och köper kaffe, Tiffany (Carrie-Anne Moss). Thomas presenteras för Tiffany, och han tycker att det är något märkligt med henne - hon påminner om gestalten Trinity i hans spel.

Plötsligt kliver en ny version av Morpheus (Yahya Abdul-Mateen II), tillsammans med ett skjutglatt gäng, in i Thomas' värld. För det visar sig att hans Matrixspel bara är spel i en simulation av hans värld. Thomas är förstås Neo, den utvalde, och får svälja en röd tablett, och så hamnar han i den där maskinvärlden, eller vad den kallas, där människor används som batterier och hålls nedsövda av något slags maskinbläckfiskvarelser. Det här är en metafilm, en film om sig själv.

... Och här någonstans tappade jag intresset. Delvis är THE MATRIX RESURRECTIONS en nyinspelning av den första filmen, med andra skådespelare och andra rollfigurer. Större delen av filmen är ... Tja, jag vet inte vad det är. Extremt humorbefriat. Evighetslånga dialogscener med klumpiga, ofta obegripliga repliker. Obegripliga om man inte är MATRIX-fantast och har järnkoll på filmerna, alltså. Jag har inte sett film två och tre sedan de kom, så allt som anspelar på dessa filmer går mig över huvudet. Det är pseudo-existentiellt, pseudo-metafysiskt och pseudo-intellektuellt. På sätt och vis känns den här filmen som en fan-film: som om några MATRIX-fantaster fick chansen att göra en uppföljare.

Men actionscenerna, då? Dessa är förhållandevis få, och i likhet med alldeles för många moderna filmer, går det inte alltid att se vad som sker. Det är för snabbt klippt, för många vinklar, och det är för mörkt. Bullet-time var en revolutionerande teknik när den kom 1999, men idag innehåller ju var och varannan actionfilm mängder av datorgenererade effekter. Idag känns det fräscht med actionscener gjorda helt utan datorer.

THE MATRIX RESURRECTIONS varar två och en halv timme, och jag satt mest och väntade på att den skulle ta slut. Med undantag för inledningen, kanske den första halvtimmen, tyckte jag att det här var fruktansvärt tråkigt. Något alldeles makalöst tråkigt. Keanu Reeves gick omkring på filmduken och såg förvirrad ut, och jag gäspade och sträckte på mig. Under eftertexterna spelas en cover på Rage Against the Machines' "Wake Up" med Sebastian Böhm, och jag tänkte, jaha, nu är det dags att vakna. Den enda orsaken till att jag inte sätter en etta i betyg, är nog för att jag sätter alldeles för många ettor. 

Nu ser jag istället fram emot att få se Keanu Reeves i JOHN WICK: CHAPTER 4.

Han har förresten intressant skäggväxt, Keanu Reeves. Det går en bra bit upp mot ögonen. Det är lite varulv över pågen.



 

 

 

(Biopremiär 22/12)


onsdag 15 december 2021

Bio: Annette

Foton copyright (c) TriArt Film

Ja, herrejösses. Herrejävlar. Vad ska jag skriva om den här filmen? Vad är det här för något? 

Fransmannen Leo Carax har inte gjort alltför många långfilmer under sin karriär, och han är fortfarande mest känd för DE ÄLSKANDE PÅ PONT-NEUF, som kom 1991 - det är trettio år sedan. Hans nya film ANNETTE öppnade årets Cannesfestival, och försågs med två priser - Bästa Regi och Bästa Soundtrack.

ANNETTE är en typisk Cannesfilm. Det är dessutom en typiskt fransk Cannesfilm. Den här filmen är så pass fransk att det är svårt att avgöra om vissa scener är tänkta att vara roliga, eller om de bara är parodiskt pretentiösa. 

Till saken hör att detta är Carax' första film på engelska, större delen av filmen utspelar sig i USA (men det mesta är inspelat i Tyskland och Belgien), och storyn är skriven av amerikanerna Ron och Russell Mael - själva manuset är antagligen skrivet av Carax.

Ja, detta är en Sparks-film. En Sparks-musikal. Och ska jag vara helt ärlig, balanserar den hela tiden på kalkonfilmens kant. Möjligen är det här en kalkonfilm. Men som sagt - det är svårt att avgöra om filmen är på allvar eller ej. Om inget annat är den snygg.

Filmens första minut är utmärkt - den är jättebra. ANNETTE inleds nämligen med instruktioner till publiken - vad vi inte får göra under visningen. Vi får inte andas och ombeds ta ett djupt andetag. Därefter dyker Sparks själva upp i en studio och framför en låt vars text ungefär går "Nu börjar det" om och om igen. De lämnar studion, medan de fortfarande sjunger, och går längs några gator, fler människor ansluter under sången, däribland de två huvudrollshavarna Adam Driver som Henry McHenry och Marion Cotillard som Ann Defrasnoux.

Öppningsscenen.

Och så börjar handlingen. Henry McHenry är en ohemult populär stå upp-komiker. Hans show heter "Guds apa", han äter banan och röker samtidigt, och hans framträdande är katastrofalt o-roligt. Men publiken älskar visst honom. Henry har blivit kär i operasångerskan Ann Defrasnoux, oj, vad de älskar varandra, de figurerar ständigt i nyhetsreportage, och de gifter sig. Dock börjar deras karriärer gå åt varsitt håll - hon blir en allt större stjärna, medan hans karriär går år skogen, eftersom han är ett psykfall.

Och så får de en dotter. Annette. Annette visar sig besitta en oväntad talang, som kan inbringa stålar till Henry.

Så långt om handlingen.

Låt oss prata om Annette. Dottern, alltså. Annette är en docka. Dockan ska dock föreställa en riktig flicka. Dockjäveln är fruktansvärt ful och ser mest ut som Chucky från DEN ONDA DOCKAN. Fast mer obehaglig. Vad är grejen med detta? Är det något jag inte fattat? Är det ett konstnärligt franskt grepp som anses smart? Symboliserar dockan något? Anspelar den på Pinocchio? Under slutscenerna spelas Annette av en riktig flicka.

Låt oss prata om sångerna. Den inledande sången är rätt klämmig - men därefter låter det som om de mer eller mindre sjunger en och samma sång genom hela filmen, i olika tempo. Det mesta av dialogen sjunges (vilket gör att filmen närmast är en opera och inte en musikal). Och - de banala sångtexterna beskriver oftast bara vad de gör och vad vi ser i bild. Typ, "Jag driver i land på en öde ö", och vi får se Henry driva iland på en öde ö. Henry och Ann sjunger "Jag älskar dig så mycket" om och om igen, under flera minuter, och medan de har sex.

I en del av de serier jag skriver manus till - framför allt i Uti vår hage och Åsa-Nisse - driver jag ofta med olika kulturformer och kulturutövare. Ibland hittar jag till exempel konstiga dikter som seriefigurerna läser. Och faktum är att sångerna i ANNETTE påminner om de tramsdikter jag hittar på, vilket gör att jag inte kan avgöra om det är på allvar eller ej.

När Marion Cotillard sjunger opera mimar hon till en annan sångerska, men annars är det hon själv som sjunger. Adam Driver framför alla sina sånger själv. Han har ingen större framtid som sångare, om han funderar på att sadla om. Sparks dyker upp igen mot slutet, där de spelar två piloter under en minut. Adam Driver, som även producerat, har ett och samma slokande ansiktsuttryck filmen igenom.

Två timmar och tjugo minuter varar det här. Filmen slutar aldrig. Den var lite svår att sitta igenom. Och jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på det här. Spontant är det en etta. Men den är alltså snygg och ibland uppfinningsrik. Så, jag sätter en tvåa. Jag ser att en lång rad kritiker världen över gett filmen full pott - men det säger nog mer om dessa kritiker, än om filmen. Jag hörde att stora delar av publiken lämnade en förhandsvisning i Göteborg.

ANNETTE är producerad av Amazon, så den lär snart dyka upp streamad på Prime Video.


  

 

 

 

(Biopremiär 17/12)

tisdag 14 december 2021

Bio: Spider-Man: No Way Home

Foton copyright (c) Sony Pictures

OBS! Det är möjligt att nedanstående text innehåller så kallade spoilers. Jag vet inte. Antagligen är filmens överraskningar välkända för alla utom mig.

När Sam Raimis SPIDER-MAN 3 kom 2007, fick den kritik för att den inte bara var sämre än de tidigare två filmerna, utan även för att den försökte beta av för mycket på en gång, och fläska på med flera superskurkar i en och samma film. Jag såg om SPIDER-MAN 3 häromåret, och så illa är den inte. Jag tittar hellre på den, än på de flesta av senare års Marvel-filmer, som inte kan stava till återhållsamhet. AVENGERS-filmerna får SPIDER-MAN 3 att känns som TURINHÄSTEN

Den nya Spindelmannen-filmen; SPIDER-MAN: NO WAY HOME i regi av Jon Watts, är också den en film som får SPIDER-MAN 3 att nästan kännas minimalistisk.

Eftersom mitt intresse för den här typen av film dalat en hel del de senaste åren, hade jag inte läst speciellt mycket om NO WAY HOME innan jag såg den. Inte mer än att den skulle handla om parallella universa; multiverse som de kallar det, och att Alfred Molina skulle återkomma i rollen som dr Octopus. Molina var ju dr Octopus i Sam Raimis SPIDER-MAN 2 (2004), som inte bara är den bästa filmen om Spindelmannen - jag hävdar fortfarande att det är den bästa superhjältefilm som gjorts. Ja, och så hade jag sett en trailer för den här nya filmen.

... Således kom stora delar av handlingen som trevliga överraskningar för mig. I NO WAY HOME försöker man nämligen lösa "problemet" med att det gjorts långfilmer om Spindelmannen i 19 år nu - filmer med olika skådespelare. Lösningen på detta heter multiverse. Om man inte sett alla Spindelmannen-filmer som gjorts under dessa 19 år, eller åtminstone de flesta av dem, lär den nya filmen upplevas som synnerligen förvirrande och obegriplig.

SPIDER-MAN: NO WAY HOME tar vid där den förra filmen; SPIDER-MAN: FAR FROM HOME, slutade: den spindelmanshatande J Jonah Jameson (JK Simmons, som gjorde rollen i Raimis trilogi, återkommer), som driver sensationskanalen Daily Bugle, avslöjar Spindelmannens hemliga identitet som Peter Parker och utpekar honom som mördare - Spindelmannen påstås ha mördat skurken Mysterio.

Genast vänds Peter Parkers (Tom Holland) liv upp och ner. Alla vet vem han är, han får inte en lugn stund, och även hans närmaste vänner - MJ (Zendaya), Ned  (Jacob Batalon) och faster May (Marisa Tomei) - plockas in av FBI för förhör. De skaffar sig en sanslöst skicklig advokat som hjälper dem - här dyker Matt Murdock upp i ett kort inhopp, den blinde superhjälten Daredevil, alltså, spelad av Charlie Cox från TV-serien.

Peter Parker känner dock att allt måste ställas tillrätta igen, så att allt blir som förr, så han besöker dr Strange (Benedict Cumberbatch) för att försöka få honom att trolla och ha sig, så att folk glömmer bort att Peter är Spindelmannen. Dock klantar den omogne Peter sig medan Strange läser upp sin trollformel, och effekten blir inte vad de förväntat sig: portaler till parallella universa öppnar sig, och in i New York klampar plötsligt dr Octopus, följd av Gröna Trollet från 2002 års SPIDER-MAN (Willem Dafoe), Sandmannen från SPIDER-MAN 3 (Thomas Haden Church), Ödlan från THE AMAZING SPIDER-MAN (Rhys Ifans) och Electro från THE AMAZING SPIDER-MAN 2 (Jamie Foxx).

Peter Parker har lyckas skicka ut dr Strange på villovägar, för att istället försöka lösa problemet med superskurkarna på egen hand. Tillsammans med sina kompisar ska Peter fånga in bovarna - och göra dem snälla med hjälp av uppfinningar. Allt går förstås inte som planerat.

Det dyker upp oväntad hjälp. In från sina olika parallelluniversum kliver Tobey Maguire som Spindelmannen från Raimis filmtrilogi, och Andrew Garfield som Spindelmannen från Marc Webbs två filmer. Vi får tre spindelmän till priset av en! Den 25-årige (fast han ska föreställa 17), den 38-årige och den 46-årige. Jag hoppades att även Nicholas Hammond från TV-serien på 1970-talet skulle dyka up, då hade vi även fått en 71-årig Spindelman. Tyvärr höll han sig hemma.

SPIDER-MAN: NO WAY HOME är alldeles för stökig (om än inte lika stökig som andra Marvelfilmer), och den är alldeles för lång, men samtidigt är den trevlig, sympatisk, ofta rolig, och trots sin längd blir den - till skillnad från övriga Marvelfilmer - aldrig tråkig. En intressant detalj är att filmen lugnar ner sig mot slutet, istället för att brassa på med en halvtimmeslång slutstrid.

Det mest intressanta med NO WAY HOME är dock att vi får tillfälle att jämföra dessa tre olika tolkningar av Peter Parker - deras olika karaktärsdrag framstår tydligt. Tobey Maguire är genomsnäll och lite sorgsen, Andrew Garfield är lite av ett störigt rövhål, medan Tom Holland är pojkaktig och omogen.

SPIDER-MAN: NO WAY HOME är inte lika kul och charmig som den förra filmen; FAR FROM HOME, men jag tycker att den är betydligt bättre än de två senaste Marvelfilmerna jag recenserade; SHANG-CHI AND THE LEGEND OF THE TEN RINGS och VENOM: LET THERE BE CARNAGE. Därför är jag snäll och sätter en fyra i betyg. Den är lite svag.

... Startar de om Spindelmannen på nytt, skulle jag gärna vilja att de gör filmerna så som serien var på 60- och 70-talen. Och MJ ska ha rätt frisyr den här gången!


 



(Biopremiär 15/12)