lördag 13 november 2021

Netflix: Red Notice

Foton copyright (c) Netflix

Härommånaden hade den engelska filmen SAS: RISE OF THE BLACK SWAN premiär på Netflix. Filmens originaltitel är SAS: RED NOTICE, med Netflix döpte om den för att undvika förväxling med sin egen produktion RED NOTICE, vilken hade premiär igår.

RED NOTICE är den hittills dyraste Netflixproduktionen - drygt 200 miljoner dollar gick den loss på, och filmens tre stjärnor Ryan Reynolds, Dwayne Johnson och Gal Gadot fick en rejäl bit av summan. För manus och regi står Rawson Marshall Thurber, som bland annat gjort DODGEBALL, CENTRAL INTELLIGENCE och SKYSCRAPER. Varför Netflix tyckte att det var värt att pumpa in så mycket stålar i det här projektet kan man undra. Filmen är inte på något sätt märkvärdig.

Det hela handlar om Cleopatras guldägg. Nej, inga ägg värpta av en gås som heter Cleopatra, men väl tre svindyra prydnadsägg som tillhört den legendariska drottningen. Två av äggen finns i säkert förvar, det tredje antas vara försvunnet för evigt.

Ryan Reynolds spelar den internationelle tjuven Nolan Booth, som är på jakt efter dessa tre ägg, i synnerhet det försvunna ägget. Booth, som är världens näst bästa konsttjuv, tvingas samarbeta med en viss John Hartley (Dwayne Johnson), som kanske är en agent, eller som kanske är en tjuv. Världens bästa konsttjuv är den mystiska Löparen, som ingen vet vem det är - tills vi ganska omgående upptäcker att det är Gal Gadot som är Löparen.

Booth och Hartley tävlar med Löparen om att hitta det tredje ägget, men Löparen verkar hela tiden ligga ett steg före - hon har nästa övernaturliga krafter, hon lyckas med allt. En ihärdig polis (Ritu Arya) jagar de tre tjuvarna.

Historien utspelas i ett flertal länder. De är i Rom och Paris och Bali och ett ryskt fängelse, de är i snöiga berg och i djupa djungler. Att de hamnar i en tjurfäktningsarena är rätt oväntat. Minst sagt.

Men det hjälper inte så mycket.

Ryan Reynolds är jätterolig i den här filmen. Okej, kanske inte jätterolig, men han har kul repliker och är avspänt charmig. I övrigt är detta ännu en actionkomedi som mest är stor, högljudd, stökig, rörig, och framför allt tråkig. Jag har sagt det flera gånger förut, men det känns som att Hollywood någon gång strax efter millennieskiftet glömde bort hur man berättar en historia. Emellanåt kom jag på mig med att sitta och tänka på annat. Att filmens handling inte är speciellt originell kan jag ta, men RED NOTICE är bara en film som ser dyr ut, inget mer. 

Dwayne Johnson är fel i rollen - det är svårt att tänka sig att denne karl, står som en ladugårdsdörr, är konsttjuv. Gal Gadot är bara tråkig. Hon är alltid lite tråkig. Oavsett vad hon spelar, ser hon mest ut som en fotomodell som gått fel. Hon är snygg utan att ha någon större utstrålning, till skillnad från Ritu Arya - jag hade hellre sett en film som bara handlar om att Ritu Arya jagar Ryan Reynolds.

... Och jag hade hellre sett en film om gåsen Cleopatra som värper tre ägg.



 

 

 

(Netflixpremiär 12/11)


onsdag 10 november 2021

Bio: Last Night in Soho

Foton copyright (c) UIP Sweden

Engelsmannen Edgar Wright är en kille jag aldrig riktigt vet var jag har. Han har gjort allt från den moderna klassikern SHAUN OF THE DEAD, till SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD, som jag tyckte var fruktansvärt usel, irriterande, och närmast osebar. För några veckor sedan gick Wrights dokumentär om Sparks upp på bio i Sverige, men den har jag inte sett - jag hoppade pressvisningen, eftersom jag inte har någon större relation till Sparks.

Men. Redan nu är Edgar Wright tillbaka på biograferna med en ny långfilm; han har regisserat, och manuset har han skrivit tillsammans med Krysty Wilson-Cairns, som skrev 1917.

LAST NIGHT IN SOHO är en oerhört hajpad film, åtminstone i mina kretsar. Mina flöden i sociala medier innehåller mängder av inlägg av folk i utlandet som sett- och älskar filmen. Häromveckan skrev Asia Argento att hon sett filmen tillsammans med sin gamle far, Dario alltså, och de älskade den. Stephen King tycker att den är lysande.

Lever LAST NIGHT IN SOHO upp till hajpen? Ja, faktiskt! Under större delen av speltiden tyckte jag att den var mycket bra, men kanske inte riktigt så bra som jag hade förväntat mig - men när en dryg halvtimme av filmen återstår, lägger Wright in överväxeln och jag blev alldeles svettig. Jösses! Den här filmen utvecklades till något fullkomligt fantastiskt! Filmen klassificeras som "drama/horror/mystery", och jag undrade hur det skulle kunna bli skräckfilm av storyn - men Wright lyckas med detta.

Thomasin McKenzie, från bland annat JOJO RABBIT, spelar Eloise, Ellie kallad, som bor med sin mormor på landet. Ellies mor är död, hon var psykisk sjuk och begick självmord när Ellie var sju. Ellie drömmer om att bli modedesigner och kommer in på en skola i London.

Den lite naiva Ellie, som älskar 1960-talet och modet från den tiden, blir rumskompis med en tjej som heter Jocasta (Synnøve Karlsen); en riktigt bitchig översittare. Jocasta och hennes kompisar är nästan parodiskt vidriga, de festar, snortar kokain, beter sig som svin, och mobbar Ellie.

Ellie står inte ut med de andra studenterna, men får syn på en lapp. Ett rum uthyres. Hyresvärden är en viss ms Collins (Diana Rigg), en gammal dam med bestämda åsikter, och som själv bor på bottenvåningen. Ellie flyttar in.

Sedan tidigare ser Ellie spöken - åtminstone ett, spöket av hennes mor. Men i det här gamla rummet hon flyttat in i, ser hon betydligt mer än så. När hon lägger sig i sängen, flyttas hon tillbaka till 1965. Hon kliver ut på gatan, och det första hon ser är en biograf som visar THUNDERBALL. Hon hamnar på en nattklubb, och när hon tittar sig i en spegel, ser hon en annan tjej - blondinen Sandie (Anya Taylor-Joy). Ett par ögonblick senare har Ellie och Sandie bytt plats - Ellie syns i spegeln och betraktar Sandie, som är på klubben för att söka jobb som sångerska.

Sandie presenteras för en kille som heter Jack (Matt Smith), som påstås vara något slags manager. Sandie får ihop det med Jack, och ...

... Då vaknar Ellie i sin säng. Men - hon upptäcker att hon har ett sugmärke på halsen efter mötet med Jack.

Ellie fortsätter att besöka 60-talet, natt efter natt, och vi får följa Sandies karriär, som inte går som planerat. Minst sagt. I nutid försöker Ellie lösa ett kriminalfall hon såg ske på 60-talet.

LAST NIGHT IN SOHO är fantastisk att titta på. Det här är en otroligt snygg film. Edgar Wrights skildring av Swinging London går i en färgskala som för tankarna till Mario Bava. Om det verkligen såg ut så i London på den tiden vet jag inte, jag är för ung och Wright var inte ens född. Men det spelar ingen roll. Filmfotot är strålande och berättargreppen är innovativa - jag gillar i synnerhet när Ellie syns i speglar medan hon iakttar Sandie.

I nutid besöker Ellie en nattklubb som heter Inferno, och på skylten utanför återfinner vi logotypen till Dario Argentos film INFERNO. Under den sista halvtimmen går filmen från att vara ett mysigt mysterium till, ja, vad ska jag säga: full Dario Argento giallo mode. Vilt, vansinnigt, spännande, oväntade vändningar, och ansikten som speglas i förskärare. Blodet forsar. Vi får även tydliga blinkningar till REPULSION och CARNIVAL OF SOULS.

Filmen inleds med texten "For Diana". Det här blev legendaren Diana Riggs sista film. Hon dog i september förra året, samma månad den här filmen skulle premiärvisas. Premiären sköts dock upp två gånger på grund av pandemin.

Diana Rigg var en 60-talsikon, och en annan 60-talsikon är Terence Stamp. Han är också med i den här filmen, han är född 1938, men är fortfarande lika cool som han alltid varit.  

Det ligger som sig bör en massa 60-talshits på soundtracket. Cilla Black figurerar ofta. En av låtarna, "Happy House", är dock en cover från 80-talet med Siouxsie and the Banshees, eftersom Edgar Wright tyckte att denna version passar bättre till en scen som utspelar sig i nutid.

LAST NIGHT IN SOHO är en omtumlande upplevelse. Jag blev fullkomligt uppslukad filmen. Det är en film gjord med stor entusiasm. Den är surrealistisk och fascinerande. Den är dekadent, gräll och elegant. Den är enastående. Det här är Film med stort F. Jag vill se om den och studera alla detaljer. Diana Rigg tog farväl med flaggan i topp! Jag älskar, som kanske är bekant, den typ av 60- och 70-talsfilm som Edgar Wright inspirerats av, så jag kan nog bara sätta ett betyg:



 

 

(Biopremiär 12/11)


tisdag 9 november 2021

Bio: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

Foton copyright (c) SF Studios

Tage Danielssons bok "Sagor för barn över 18 år" från 1964 läste jag åtskilliga gånger under min uppväxt. Jag tyckte att den var bra och rolig, och nu när jag skriver detta, känner jag att jag borde läsa om den - det är nog minst 30 år sedan jag läste den.

I en senare, reviderad upplaga av denna bok finns "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton", vilken ju blev tecknad film av Per Åhlin 1975. Denna 23 minuter långa film har visats på SVT varje julafton sedan dess. Det är en film många citerar och refererar till. Det är inte konstigt, eftersom det är en mycket bra film, den är rolig, tänkvärd, och stämningsfull - även de som inte står på Tage Danielssons sida politiskt verkar uppskatta filmen.

Nu har Karl-Bertil Jonsson blev långfilm med manus och regi av Hannes Holm, en kille som ibland gör riktigt bra filmer, och som ibland lyckas lite sämre. Hans nya film, SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON, alltså, hamnar någonstans mittemellan - mest för att den känns som ett enda stort "Varför?". Vi har redan novellen och Åhlins film, storyn är inte längre än så, det finns inget behov av att dra ut den till ungefär en timme och 45 minuter.

Ja, den nya filmen är alltså drygt 80 minuter längre än den tecknade versionen. För att lyckas med detta, har man varit tvungen att lägga in en ny parallellhandling - och denna handling blir så dominerande att huvudpersonen Karl-Bertil nästan hamnar i skymundan.

Simon Larsson spelar Karl-Bertil Jonsson, vars familj är så rik att hans ömma moder (Jennie Silfverhjelm) försöker få dem att prata franska hemma. Jonas Karlsson gör Tyko, fadern som äger ett varuhus. Allt vi får se i Åhlins film finns också med i Holms version, Dag Malmberg gör en HK Bergdahl som är trevligt lik den tecknade versionen, här finns en gubbe som får servettringar trädda över näsan, och en gatflicka som trycker en slips mot sin barm, dock bär hon BH i långfilmen. Vad som inte är med, är hakkorset på flaggspelet.

Men så har vi då parallellhandlingen. Vera (Sonja Holm) heter en flicka, som med sin sjukliga lillasyster bor på ett hem för föräldralösa flickor, vilket drivs av en kvinna spelad av Vanna Rosenberg. Vera stjäl på stan, det är fattigt och eländigt, och hon och systern längtar efter att få återse sin mor. Nu verkar det som att lillasystern kommer att bortadopteras, så allt är eländes elände.

Karl-Bertil träffar förstås på Vera, och blir förälskad i henne. Förutom att, inspirerad av Robin Hood (Adam Pålsson), stjäla julklappar från de rika och ge till de fattiga, måste han nu även hjälpa Vera. Denna parallellhandling är makalöst sentimental; det är en rejäl snyftare, snarare än en rolig julsaga - eller en allegori, som ju Danielssons berättelse är.

Åhlins film innehåller anakronismer, vilka understryker att berättelsen är tidlös. Holms film verkar placerad i en specifik tid, men jag vet inte säkert. De pratar om att gå på bio och se den nya filmen BORTA MED VINDEN, som ju kom 1939 - men Tyko Jonsson har minsann köpt en TV till sin familj i i julklapp.

Filmen avslutas med en epilog som utspelar sig i nutid, i vilken Claes Månsson spelar den vuxne Karl-Bertil (som borde vara över hundra år). Denna epilog är fullkomligt onödig och tillför ingenting. När eftertexterna börjar rulla, börjar Claes Månsson hålla en variant på Tage Danielssons monolog om sannolikhet.

SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON har ett fint filmfoto och fina miljöer. Här finns gott om bra skådisar - bland de vuxna rollfigurerna. Barnskådespelarna pendlar mellan att vara lillgamla och lite halvkassa skådisar, som ju är brukligt. En del scener är skojiga.

Det är svårt att tycka illa om den här filmen, den kan säkert uppskattas av barnfamiljer - men som sagt, det är inte utan att jag undrar varför den gjorts. Jag hade hellre sett att Hannes Holm skrivit och regisserat en helt egen julberättelse, det hade kunnat bli mycket bättre än den här filmen.

För övrigt saknar jag förstås rösterna från den tecknade version, framför allt Tages berättarröst.



 

 

 

(Biopremiär 12/11)


onsdag 3 november 2021

Bio: Copshop

Foton copyright (c) SF Studios

Joe Carnahan är en regissör man aldrig vet var man har. Hans NARC från 2002 tyckte jag var svinbra, men hans förra film BOSS LEVEL var under all kritik. 

Gerard Butler är också en kille man inte vet var man har. Han är oftast rätt trist och för det mesta är hans filmer inget vidare. Men, ibland medverkar han i en bra film. ANGEL HAS FALLEN, som kom häromåret, tyckte jag var rätt bra, till exempel.

Därför hade jag inga större förväntningar på Carnahans nya film COPSHOP, med Butler i en av de tre huvudrollerna; Butler har även producerat. Och därför blev jag överraskad när jag såg den här filmen. Jag kom på mig med att gilla den.

COPSHOP inleds med riktiga förtexter - och till dessa spelas väldigt oväntat Lalo Schifrins fantastiska ledmotiv från MAGNUM FORCE. Det är ju rätt kaxigt. MAGNUM FORCE är inte den bästa Dirty Harry-filmen, men COPSHOP kan omöjligt vara bättre. Clinton Shorter står för resten av filmmusiken, och han är kraftigt inspirerad av Schifrin - det är bongos, tvärflöjt, piano, och det är smått fantastisk filmmusik.

Filmen inleds med att vi presenteras för polisen Valerie Young (Alexis Louder) och hennes överordnade. Redan på en gång visar hon hur skicklig hon är på att dra sin sexskjutare, medan den överviktige chefen köper en hamburgare. De anropas, det är bråk på gång någonstans, och de griper en mystisk man som heter Teddy Murretto (Frank Grillo). Murretto låses in på polisstationen, och snart får han sällskap. Poliserna haffar en kraftigt berusad kille, Bob Viddick (Butler), som låses in i cellen mittemot.

Viddick bara spelar berusad - han är en välkänd gangster som vill komma åt Murretto, och även Murretto jobbar åt maffian. På polisstationen finns en lika svettig som korrumperad polis. Toby Huss spelar Anthony Lamb, en av filmhistoriens mest bisarra hitmen, som anländer till polisstationen, och snart bryter helvetet löst därinne.

I stort sett hela filmen utspelar sig inne på polisstationen - och COPSHOP är i mångt och mycket en westernfilm. Valerie är den ensamma sheriffen som måste slåss mot banditerna. Det hela avslutas till och med med en rejäl gunfight

Alexis Louder är verkligen svincool som filmens hjältinna. Gerard Butler må vara det mest kända namnet i rollistan, Frank Grillo (som också är en av producenterna) är inte heller helt okänd, men det här är Louders film; hon är smart, skicklig, rättrådig, och vet hur man hanterar pickan och skjuter från höften.

COPSHOP är en stenhård film. Idag, när det mesta från USA är PG-13, känns det uppfriskande med en barnförbjuden, blodig film, där rollfigurerna tillåts svära.

Filmens handling håller kanske inte riktigt. Folk är korrupta till höger och vänster, och slutet blir närmast parodiskt när den ena efter den andra dyker upp i sista sekunden för att skjuta ner buset. Parodiskt blir det även när Anthony Lamb röjer löss och fäller skojiga repliker. Murretto har man bun, och Lamb säger till honom att han ser ut som Tom Cruise i "den där samurajfilmen som ingen såg".

Jag skulle sätta en trea på den här filmen - om det inte vore för Clinton Shorters musik. Musiken lyfter nämligen filmen en hel del. I flera scener ökas spänningen rejält tack vare filmmusiken. Så, jag avrundar uppåt till en fyra. Nu hör det förstås till saken att jag såg filmen på bio - jag kan tänka mig att den inte är lika imponerande om man klämmer den på DVD eller VOD hemma på TV:n.



 

 

(Biopremiär 5/11)


Bio: The Card Counter

Foton copyright (c) Scanbox

Kortspel är något jag aldrig förmått uppskatta. Jag har alltid tyckt att det är fruktansvärt tråkigt att spela kort. Men. Något som är ännu tråkigare än att spela kort, är att titta på folk som spelar kort. Ja, att titta på folk som spelar spel rent allmänt. E-sport är alltså inget för mig. 

Således tycker jag att filmer om kortspel, gambling, schack, biljard och Fia med knuff, med få undantag, är skittråkiga. Poker är flitigt förekommande i westernfilmer, men i dem är det oftast någon som fuskar och så blir det fajting, så de filmerna kommer undan med det.

Paul Schrader är mest känd som manusförfattaren till filmer som TAXI DRIVER, GASTKRAMAD och TJUREN FRÅN BRONX, men han har ju även regisserat ett stort gäng filmer. Ibland har han fått till det, men de senaste trettio åren har hans filmer inte varit något vidare. De flesta av dessa senare filmer har inte biovisats i Sverige. Men, nu är Paul Schrader tillbaka på bio med en film han skrivit och regisserat, och där Martin Scorsese är en av producenterna. Kanske var det Scorseses namn som såg till att filmen nu hamnar på biorepertoaren.

I THE CARD COUNTER spelar Oscar Isaac spelaren William Tell, en före detta militär som suttit åtta och ett halvt år i fängelse. I fängelset lärde han sig att räkna kort, och nu reser han från casino till casino för att spela blackjack. Hans liv är starkt schematiskt, han tar aldrig in på casinots eget hotell, han bor på motell en bit därifrån, och han bär alltid med sig väskor med vita lakan, med vilka han övertäcker rummens inredning.

På ett casino pågår en säkerhetsmässa - alltså en mässa för prylar att använda för att känna sig säker i hemmet. Eller säker under armarna? Där håller en viss major Gordo (Willem Dafoe) ett föredrag, och under detta kontaktar en ung man Tell. Killen heter Cirk (Tye Sheridan) och vill prata med Tell - de två har av allt att döma en gemensam fiende.

Cirk lever ett struligt liv och har stora skulder, och utan någon större anledning beslutar Tell sig för att reformera den unge mannen. Tell tar Cirk med sig på sin casinoturné, vars mål är Las Vegas, där Tell tänker vinna ett pokermästerskap. 

Ytterligare en person figurerar i handlingen. Tiffany Haddish spelar den lite mystiska La Linda, som ... Ja, jag vet inte riktigt vad hon är för någon, hon verkar finansiera spelare, och hon har stött på Tell förr. Erotiska spänningar uppstår mellan Tell och La Linda.

THE CARD COUNTER börjar bra. Det är elegant, dialogen är bra, och det är en aning intressant, även om jag inte begrep ett skvatt när William Tell förklarade hur blackjack och korträkning funkar - Tell agerar även filmens berättarröst. Men ungefär halvvägs in kände jag att, nä, vänta nu, den här filmen står ju bara och trampar vatten. Tempot är ohyggligt långsamt och ofta händer det verkligen ingenting alls av intresse. Det är det ena casinot efter det andra, det är dämpad belysning och heltäckningsmattor, och de få rollfigurerna står eller sitter. Kommer allt det här att leda någonvart? Jo, i slutminuterna händer det lite grejor, men den här filmen känns som en kortfilm som dragits ut till närmare två timmar. Jag tror att jag nickade till ett par minuter i mitten av filmen, men jag är inte säker, eftersom det inte hände någonting.

Något som också drar ner helhetsintrycket är Tiffany Haddish. Hon är riktigt dålig i sin roll. Hon läser sina repliker på ett synnerligen onaturligt sätt, det känns lite grann som teater, hennes agerande är stelt. Å andra sidan är Oscar Isaac bra. Willem Dafoe medverkar bara några minuter. Jag gillade den ryske pokerspelaren Mr USA, vars hejarklack skanderar "USA! USA! USA!" varje gång han vinner.

Professionella spelare har påpekat att filmens skildring av casinos är orealistisk.

THE CARD COUNTER är ospännande och sömnig. Se om ETT PÄRON TILL FARSA I LAS VEGAS istället. Om du nu inte tycker om att titta på folk som spelar kort och för samtal i barer.



 

 

 

(Biopremiär 5/11)


tisdag 2 november 2021

Netflix: Army of Thieves

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, och ... för en gångs skull blev jag faktiskt överraskad.

Jag hade inga större förväntningar på ARMY OF THIEVES, som är en prequel till Zack Snyders ARMY OF THE DEAD, vilken dök upp på Netflix i våras. Snyders zombiefilm var förvisso inte lika hemsk som befarat, men den var inte bra. Den var mest lång och högljudd. Därför gissade jag att denna andra film skulle vara ungefär likadan, och jag väntade några dagar innan jag såg den.

Men. Jag hällde upp en kopp kaffe och började titta på ARMY OF THIEVES - och kom på mig med att gilla den. Ja, jag gillade den ganska mycket!

Den här gången har Zack Snyder vare sig skrivit eller regisserat, han har nöjt sig med att producera. För regin står istället tysken Matthias Schweighöfer, som även spelar huvudrollen; han återkommer som Sebastian, kassaskåpsexperten från Snyders film. ARMY OF THIEVES är en tysk-amerikansk produktion, till större delen inspelad i Tjeckien, men även i Tyskland, Österrike, Schweiz och Frankrike. Utöver inspelningsplatserna känns hela produktionen ganska europeisk, på ett bra sätt.

Den här gången är det ingen zombiefilm. Zombies förekommer bara i ett par nyhetsinslag, eftersom smittan skildrad i Snyders film börjat sprida sig i USA. Det dyker även upp zombies i några mardrömmar. Antagligen enbart för att knyta an till den förra filmen.

Den här gången är det en renodlad äventyrskomedi - ARMY OF THIEVES är en traditionell heist movie. Det var inte utan att jag tänkte på Jönssonligan - det här är lite grann som en Jönssonliganfilm med rejält hög budget, och med bättre filmfoto och regi.  

Sebastian är en ensamstående kille med ett trist jobb på en bank i Potsdam. Hans stora hobby är dock kassaskåp. Han har en YouTube-kanal där han berättar allt om kassaskåp och hur man öppnar dem. Han har dock inga tittare. Inga alls.

... Men så plötsligt har en person tittat på en video om den legendariske kassaskåpstillverkaren Hans Wagner. Inte nog med det, tittaren har kommenterat och skrivit att Sebastian ska infinna sig på en viss adress.

Nyfiken letar Sebastian upp stället, och hamnar i en märklig kassaskåpsöppnartävling, där några olika typer står på en scen och låser upp kassaskåp inför publik. Sebastian måste tävla - och vinner. Då ger hans tittare sig till känna. Det är en tjej som heter Gwendoline (Nathalie Emmanuel).

Gwendoline må vara charmig och söt som ett vaniljhjärta, men hon är även efterlyst av Interpol. Hon har varit kriminell större delen av sig liv, och nu är hon juveltjuv. Hon letade upp Sebastian, eftersom hon behöver honom till sin nya kupp: hon ska bryta sig in i tre Franz Jäger ... Förlåt, hon ska bryta sig in i tre Hans Wagner-kassaskåp i tre olika europeiska länder.

Sebastian presenteras för Gwendolines team. Det är hackern Korina (Ruby O Fee), flyktbilschauffören Rolph (Guz Khan), och en stöddig kille som kallar sig Brad Cage (Stuart Martin); han vill vara en amerikansk actionhjälte (“If Brad Pitt and Nic Cage fucked, and had a hotter baby,” säger Gwendoline) och påstår sig vara gängets ledare, vilket han inte är. Han hävdar även att Gwendoline är hans flickvän.

De lyckas galant med sin första kupp, men därefter uppstår problem - som sig bör i den här typen av film. En ihärdig Interpolagent spelad av fransmannen Jonathan Cohen jagar dem, och Brad Cage blir också ett problem, i synnerhet som Sebastian blivit förälskad i Gwendoline.

Jag noterar att en massa unga amerikaner hatar ARMY OF THIEVES. De tycker att den är långsam och tråkig. Men det säger mer om dem, än om filmen. De hade säkert förväntat sig ännu en högljudd, gapig film, fylld av explosioner och skottlossning. ARMY OF THIEVES innehåller några actioninslag, men till skillnad från Zack Snyder, har Matthias Schweighöfer gjort en elegant film, som satsar mer på att vara charmig och rolig.

Det som utmärker filmen är att rollfigurerna är sympatiska. Här finns en del karaktärsutveckling. Kupperna är fiffiga, dialogen är bra med roliga repliker, och det är emellanåt lite gulligt - den tafatte Sebastian försöker filmen igenom komma till att kyssa Gwendoline. 

ARMY OF THIEVES är en oförskämt trevlig film. Om det inte vore för ett par onödigt blodiga slagsmål, några zombies, och en del svärande, hade filmen kunnat funka som en söndagsmatiné för hela familjen. (Blodet lär skrämma bort vissa föräldrar.)

Det är allt lite synd att det är ARMY OF THE DEAD som är fortsättningen på den här historien. Jag hade gärna sett ännu en film om Sebastian och Gwendoline - men utan zombies.


  

 

 

(Netflixpremiär 29/10)


söndag 31 oktober 2021

Netflix: Hypnotic

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär. På IMDb listas den här filmen som "drama/horror/mystery". Således började jag titta på filmen i tron att jag skulle få se en skräckfilm, men HYPNOTIC visade sig vara en thriller utan större skräckinslag.

Matt Angel och Suzanne Coote har regisserat den här filmen om Jenn (Kate Siegel), som inte mår så bra. Hennes förhållande har kraschat och hon känner sig rätt risig. På en fest träffar hon psykiatern Collin Meade (Jason O'Mara), som är både trevlig och stilig. En kompis till Jenne övertalar henne att uppsöka dr Meade, eftersom han behandlar patienter med hjälp av hypnos.

Allt allt inte står rätt till med dr Meade är förstås uppenbart - i synnerhet som filmen inleds med en prolog, i vilken en rädd kvinna försöker ringa polisen Wade Rollins (Dulé Hill), men istället får ett mystiskt samtal - varpå hon inbillar sig att hon krossas i en hiss.

Jenn börjar bete sig konstigt. När hon får telefonsamtal från ett okänt nummer, får Jenn en blackout, och när hon kvicknar till, har hon utfört mindre lämpliga saker - som att försöka ta livet av folk.

Jenn kontaktar Rollins, som luskar i fallet Meade. Flera personer i Meades närhet har dött under märkliga omständigheter. Det står klart att Meade är ute efter något och hypnotiserar folk för att nå sitt mål. Jenn är inte avhypnotiserad, så Meade kan kontrollera henne när han känner för det. "Bing! Du är hypnotiserad!"

HYPNOTIC är inte helt hopplös, men filmen är verkligen inget speciellt. Skådespelarna är helt okej, Jenn är hyfsat sympatisk. En del rollfigurer bor i- eller jobbar i flotta, eleganta, superdesignade kåkar, dr Meades kontor är flott, elegant och superdesignat. Många av rollfigurerna föredrar att inte tända lamporna i sina bostäder. Kanske försöker de spara ström. Kanske gillar de att sitta ensamma i mörker, i väntan på att något otäckt ska hända.

Den här filmen påminner en hel del om alla de TV-filmer från Paramount jag fick recensionsex av på 90-talet. Påfallande många av de filmerna hade Corbin Bernsen i rollistan. HYPNOTIC känns som en TV-film från 90-talet. Samma typ av handling, gestalter och miljöer. Dock lider HYPNOTIC stor brist på Corbin Bernsen. Jag kan tänka mig att den här filmen hade blivit mycket bättre med en bindgalen Bernsen som hypnotisör.

HYPNOTIC går att titta på, och eftersom den bara varar 88 minuter hinner den inte bli seg och tråkig. Men jag kan inte påstå att filmen är spännande och rysansvärd. Här finns några intressanta inslag och några snygga scenerier, men det är allt.

Filmer och TV-serieavsnitt om intet ont anande människor som programmerats att begå mord när de får en aktiveringssignal har vi sett många gånger tidigare. Det förekom i SNOBBAR SOM JOBBAR, i pilotavsnittet till SPINDELMANNEN på 70-talet, i DEN NAKNA PISTOLEN, i TELEFON med Bronson, med flera.


 

 




(Netflixpremiär 27/10)


Netflix: Nobody Sleeps in the Woods Tonight 2

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det polskt här på TOPPRAFFEL! Igen!

Ännu en Netflixpremiär. För ganska exakt ett år sedan hade Bartosz M Kowalskis film NOBODY SLEEPS IN THE WOODS premiär. En polsk slasherfilm, med lån från FREDAGEN DEN 13:e, WRONG TURN och en del annat. Fula mutanter slaktade tonåringar i skogen. Filmen hade bra make up-effekter och en del överraskande grovt splatter, men den var inte speciellt bra. Den var för lång och lite trist mellan varven. Mellan varven? Vad är det för konstigt uttryck?

Kowalski har även regisserat denna uppföljare, som är en fantastiskt märklig och bisarr film. Det låter som en rekommendation, men det är det inte.

Skräckkomedin NOBODY SLEEPS IN THE WOODS 2 börjar bra. Mateusz Wieclawek spelar Adas, en ung polis som är blyg och tafatt. Han fantiserar om att han är en tuff snut som slåss med vampyrer för att rädda flickan han älskar, poliskollegan Wanessa (Zofia Wichlacz). I verkligheten vill Wanessa inte veta av tönten Adas.

I en cell på den riktigt rejält sketna polisstationen sitter Zosia (Julia Wieniawa-Narkiewicz), tjejen som överlevde den första filmen. Polisen tror inte på hennes story om massakern i skogen, så de har låst in henne. I en annan cell sitter två av de fula mutanterna.

Polischefen hämtar Zosia och tar med henne till huset i skogen där alla lik hittades, Zosia ska återigen redogöra för vad som hände. Dock blir polischefen omedelbart bajsnödig, och medan han sitter på dass, råkar Zosia utsättas för substansen från den meteorit som förvandlar folk till mordiska mutanter. Zosia förvandlas och dödar den färdigbajsade polischefen.

Eftersom polischefen slutar svara på anrop, sätter Adas och Wanessa sig i en bil, och kör in i skogen. Även en specialstyrka är på väg dit. Med andra ord: det är dags för slakt.

Till en början tyckte jag att NOBODY SLEEPS IN THE WOODS 2 var rätt bra - betydligt bättre än den första filmen. Handlingen kändes ovanlig, nästan lite unik i sin genre, och make up och specialeffekter är bättre än genomsnittet. Filmen var rolig och underhållande.

Men. Ungefär halvvägs in ändrar filmen spår. Plötsligt blir det här en synnerligen konstigt kärleksfilm om två fula mutanter. De förälskar sig i varandra, där i stugan i skogen. Detta må vara lika bisarrt som oväntat - men jag tappade intresset här. Det blev segt och dialogtyngt. Mutanter med monsterröster som har långa dialogscener. 

Mot slutet tar det sig igen, men filmen är ofta lite för mörk för att man ska kunna se vad som händer.

Synd. Om hela filmen vore som inledningen, hade det här kunnat vara en höjdare.

Dock är det onekligen kul att vi nu har möjlighet att se polska skräckfilmer. När jag växte upp handlade alla polska filmer om gruvarbetare. (Tycker ni att jag generaliserar?)



 

 

 

(Netflixpremiär 27/10)


tisdag 26 oktober 2021

Blu-ray: The Changeling

THE CHANGELING (Studio S Entertainment)


I egenskap av skräckfilmsfantast, har jag förstås sett tusentals skräckfilmer. Men: det är ytterst sällan jag tycker att filmerna är otäcka, spännande, eller skrämmande. Jag kan tycka att filmerna är bra, underhållande, vackra, roliga, häftiga, äckliga, och allt möjligt - men det är sällan den av filmskaparna eftersträvade skräckstämningen infinner sig.

... Men så har vi subgenren spökfilmer. När det gäller sådana kan det faktiskt hända att jag känner nackhåren resa sig. Åtminstone ibland. Jag tror att detta har att göra med att vi alla kan relatera till att vara ensamma mitt i natten i ett mörkt rum, en mörk lägenhet, eller kanske ett mörkt hus. Även om man, som jag, inte tror på spöken, kan det bli kusligt.

Klockan 22:50 den 30:e mars 1984 visade TV2 DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE från 1963, i regi av Robert Wise. Vi hade TV-rummet på vinden, där även mitt rum låg, och jag satt ensam och tittade. Och - jag tyckte att filmen var något alldeles extremt otäck. Jag minns att en specifik scen nästan fick mig att skrika till; jag tror att jag flämtade högt.  

DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE är förstås känd för att vara den bästa spökfilm som gjorts - och den är fortfarande effektiv, åtminstone om man aldrig sett den förr. Värre är det med många andra spökfilmer. Det borde inte vara så svårt att göra en film om till exempel ett hemsökt hus, kan man tycka, men ändå lyckas de flesta filmskapare sabba filmerna. Efter en lovande inledning urartar filmerna ofta; det fläskas på med för mycket spökerier, effekter, action och explosioner, och all form av kuslig spökstämning försvinner.

Vid sidan av DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE finns Peter Medaks kanadensiska THE CHANGELING från 1980. Den här filmen ska inte förväxlas med Clint Eastwoods drama CHANGELING, som hade svensk premiär 2009. Jag läste att många fick fel film när Eastwoods film släpptes på DVD - de som beställde Medaks film, fick Eastwoods, och tvärtom.

THE CHANGELING hette HÄMND UR DET FÖRFLUTNA när den gick på bio i Sverige. "Bortbytingen" lät kanske inte så säljande. Själv minns jag inte när jag först såg filmen. Jag minns videokassetten från 80-talets videobutiker, men jag tror aldrig att jag hyrde den. Kanske såg jag den på TV? 

Huvudrollen innehas av George C Scott, vilket gör THE CHANGELING lite unik. Det är ytterst sällan män innehar huvudrollen i spökfilmer, eller skräckfilmer rent allmänt. Framför allt i slashers är killarna bara där i egenskap av mordoffer, "cannon fodder", den sista överlevande är en tjej. Det är ytterst sällan jag träffar på män som faktiskt tror på spöken och som intresserar sig för det övernaturliga, även om det har hänt. Antalet män som säger sig ha sett ett spöke är nog ännu mindre. Jag diskuterade det här med en kompis för ett antal år sedan, när vi jobbade med en spökfilm (som sedan rann ut i sanden). Vi kom även fram till att om vi skulle se ett manligt spöke, skulle vi nog tro att det var en inbrottstjuv. Jag bor i en lägenhet i ett hundra år gammalt hus, det knarrar lite överallt här, framför allt ytterdörren låter när någon öppnar porten därnere. Jag kan tänka mig att många skulle uppleva dessa ljud som läskiga. Kanske skulle någon till och med känna att huset är hemsökt. Själv är jag helt oemottaglig för sådant.

Nå. Tillbaka till George C Scott. Scott spelar musikern och kompositören John Russell, vars fru och dotter omkommeri en olycka i filmens prolog. Tyngd av sorg flyttar Russell till Seattle. Där undervisar han; han är en särdeles populär lärare, och han hyr en enorm herrgård, vilken han flyttar in i. Man kan ju undra varför han väljer att ensam flytta in i en kåk stor som ett slott, men om han inte gjort det, hade det inte blivit någon film.

Det är längesedan någon bodde i huset. Det går inte att bo där - huset vill inte veta av hyresgäster. John Russell är förstås inte ensam där - han delar utrymmet med ett barn. Ett barn som varit dött i 70 år. På vinden finns ett igenbommat rum, där Russell hittar en dagbok, en speldosa och en rullstol.

THE CHANGELING är en melankolisk film, fylld av sorgsenhet. George C Scott, som annars mest spelade tuffing, och som har ett utseende som passar för tuffa roller, gör en strålande insats. John Russell är en vänlig och sympatisk man med sorgsen uppsyn. Att Medaks film fungerar så bra är till stor del Scotts förtjänst - men även övriga skådespelare är utmärkta. Bland dessa övriga skådisar hittar vi Trish Van Devere, som var gift med Scott i verkliga livet, Melvyn Douglas, och Barry Morse från MÅNBAS ALPHA i en liten roll.

Det här är en skräckfilm av en typ vi sällan ser idag. Det är en lågmäld film för vuxna, om vuxna, med karaktärsskådespelare i rollerna. Det är en film som dryper av stämning, med fina höstmiljöer och ett smått fantastiskt spökhus. Filmen är även försedd med utmärkt filmmusik.

Jag har sett THE CHANGELING ett par gånger tidigare, men trots detta finns här några scener som fortfarande får mina nackhår att resa sig. Till exempel när Russell lyssnar på en bandinspelning från en seans och hör spökets röst. Eller när en boll plötsligt studsar nerför en trappa.

Det finns en hel del extramaterial på den här Blu-ray-utgåvan. Kenneth Wannberg pratar om hur han komponerade filmmusiken, scenografen Reuben Freed redogör för hur huset i filmen konstruerades, journalisten Michael Gingold och några andra besöker inspelningsplatserna, och regissören Mick Garris pratar om varför filmen är så bra. Konstigast är en arton minuter lång grej i vilken en farbror med roligt utseende och ännu roligare röst berättar den "sanna" historien om spökhuset som filmen inspirerades av. I vanlig ordning tror jag inte ett dugg på den storyn.

THE CHANGELING är en lite förbisedd klassiker. Självklart ska du se den. Helst ensam och mitt i natten.


 


söndag 24 oktober 2021

Blu-ray: The Wicker Man - The Final Cut

THE WICKER MAN - THE FINAL CUT (Studio S Entertainment)


Någon gång för, ja, vad kan det vara, mer än 30 år sedan, tror jag, visade SVT ett underhållningsprogram, i vilket Staffan Ling hade ett inslag som hette "Kalkonfilmkrönikan". Ling visade klipp ur filmer, och studiopubliken skrattade. Det mest anmärkningsvärda med detta inslag, var att han aldrig visade klipp ur kalkonfilmer. Åtminstone inte vad jag kommer ihåg.

Ett klipp Ling visade, var scenen ur THE WICKER MAN där en naken Britt Ekland (och hennes body double) dansar och sjunger, medan hon bankar på en dörr. Publiken skrattade. Jo, helt tagen ur sitt sammanhang kan nog scenen te sig fånig - men THE WICKER MAN är ju allt annat än en kalkonfilm. Tvärtom.

Jag hade inte sett THE WICKER MAN när Staffan Ling visade detta klipp, men jag kände till filmen. Jag såg den i början av 90-talet. Jag tror inte det var på TV, antagligen lånade jag den på video av en kompis. Eller köpte jag den från England? Jag minns inte. På IMDb är filmen listad som DÖDLIG SKÖRD, vilket skapar viss förvirring. THE WICKER MAN granskades aldrig av Statens Biografbyrå, vilket innebär att den aldrig gick upp på bio när den kom 1973 - man kan ju undra varför. Jag tror aldrig att jag har sett någon svensk hyrkassett med filmen, fast det är ju möjligt att en sådan smugits ut för 40 år sedan. När jag googlade runt lite såg jag att THE WICKER MAN finns på iTunes som DÖDLIG SKÖRD.

Enligt omslaget till den här nya Blu-ray-utgåvan, har flera tidningar utsett THE WICKER MAN till den bästa brittiska skräckfilmen någonsin. Det är ett uttalande man ofta stöter på i artiklar om skräckfilm. Är den verkligen det?

Tja ... Personligen tycker jag inte att det är den bästa brittiska skräckfilmen. Å andra sidan vet jag inte vilken film jag skulle välja som den bästa. Men! Jag tycker att THE WICKER MAN är en jättebra film! Till skillnad från många andra tycker jag dock inte att filmen är speciellt otäck och skrämmande. För mig är det här snarare en film som fascinerar och väcker intresse. Det är en film som besitter en väldigt besynnerlig stämning - och det är en film i en genre jag verkligen gillar; historier där huvudpersonen hamnar på en avlägsen, avskild, besynnerlig plats, där lokalbefolkningen beter sig märkligt, någonting hemskt kommer att ske, och stämningen är olycksbådande. Det kan vara en liten by på landet, det kan vara en fiskeby på en klippa, och det kan vara en ö.

I THE WICKER MAN handlar det om den skotska ön Summerisle, dit den konservative och religiöse polisen Howie (Edward Woodward) skickas för att söka efter en försvunnen flicka. Det dröjer inte länge innan Howie upptäcker att öns befolkning beter sig allt annat än normalt. De ägnar sig åt hedniska riter, de springer runt nakna, de har sex ute i offentligheten, och Howie blir alltmer upprörd och frustrerad. 

Den försvunna flickan kan Howie inte hitta, öborna påstår sig inte veta var hon finns, och Howie hamnar hos lord Summerisle, spelad av Christopher Lee, som berättar att skörden slagit fel och de måste tillbe sina hedniska gudar för att lösa detta problem. Howie, som jag upplever som en rätt osympatisk typ, inser att allt bara är ett spel han blivit indragen i. Att kalla filmens berömda slut för en överraskning är att ta i - det räcker med att titta på Blu-ray-omslaget, på någon av filmens filmaffischer, eller på en trailer för filmen. I den svenska texten översätts "the wicker man" med "den flätade mannen", vilket väl är korrekt, men det låter lite roligt. Kanske är "korgmannen" bättre? 

Något som gör THE WICKER MAN ännu mer unik än den redan är, är det faktum att den innehåller sånger - regelrätta sångnummer. Här finns så pass många sånger, att filmen tenderar musikal.

Nämnde jag att Ingrid Pitt medverkar?

"The Final Cut" står det på omslaget. Denna version färdigställdes 2013 under överinseende av regissören Robin Hardy. Jag blev lite konfunderad. För några år sedan köpte jag en begagnad DVD-utgåva av THE WICKER MAN, släppt av Warner år 2002. Denna utgåva innehåller både bioversionen och "The Director's Cut". Filmen kortades nämligen en hel del innan den fick biopremiär. Filmens negativ är mystiskt försvunna, så för att få ihop en Director's Cut, har man klippt in snuttar från en kopia av usel kvalitet. Faktum är att jag aldrig tittade på Director's Cut versionen, jag bara ögnade igenom den - bildkvalitén på de tillagda scenerna gjorde att filmen blev mindre njutbar att titta på.

På den gamla DVD-utgåvan varar bioversionen 84 minuter (PAL/25 fps), medan Director's Cut varar 99 minuter (PAL/25 fps). The Final Cut varar 88 minuter på Blu-ray (24 fps), och jag ser att samma version på DVD; PAL/25 fps, varar 91 minuter. Den slutgiltiga versionen är alltså rätt mycket kortare än Director's Cut. Vad som saknas är bland annat en prolog med sergeant Howie på fastlandet, och en scen med lord Summerisle och Willow, som Britt Eklands rollfigur heter. Men andra snuttar, med god bildkvalité, har stoppats in i filmen igen, och tydligen är scenernas ordning lite annorlunda.

Bildmässigt sett är The Final Cut tjusig. Den är extra tjusig på Blu-ray. THE WICKER MAN är en fantastiskt tjusig film. Filmfotot är flott, de ovanliga miljöerna skapar en air av mystik. Summerisle framstår nästan som en helt annan värld.

Jag inser att jag nog omedvetet påverkats av den här filmen. I en mapp i datorn har jag sedan flera år en synopsis till en skräckhistoria som utspelar i en avskild liten by, och ett Fantomenäventyr jag skrivit och som är tecknat, men ännu inte publicerat, innehåller en sekt med folk iförda djurhuvuden. Det sistnämnda var förvisso främst en blinkning till Jean Rollins LA VAMPIRE NUE från 1970, men det skulle lika gärna kunna vara ett lån från THE WICKER MAN.

Något som är intressant med THE WICKER MAN, vars manus skrevs av Anthony Shaffer (som skrev Hitchcocks FRENZY och mycket annat), är att kulten på Summerisle upplevs som autentisk. Manuset är välresearchat, och det här skulle mycket väl kunna handla om en existerande kult. Här kan man jämföra med Ari Asters lökiga MIDSOMMAR, vars galna svenska sekt inte övertygar det minsta. 

Det ligger väldigt mycket extramaterial på den här utgåvan. Här finns ett flertal dokumentärer, varav några är från 2013, medan andra lyfts från DVD:n från 2002. Här finns dessutom ett amerikanskt TV-program från 1973, där Christopher Lee och Robin Hardy intervjuas.

Robin Hardy, som dog 2016, regisserade bara fyra filmer. Han verkar främst ha ägnat sig åt att skriva böcker. Hans sista film, som jag inte sett, kom 2011 och heter THE WICKER TREE. Den bygger på en roman av Hardy som heter "Cowboys for Christ", och är något slags uppföljare till THE WICKER MAN.

2006 kom en onödig amerikansk nyinspelning av THE WICKER MAN med Nicolas Cage i huvudrollen. Det är en kalkonfilm! Cage spelar över så att det slår gnistor!

När jag skrev detta kom jag att tänka på en annan film som utspelar sig på en ö där det pågår märkliga saker - Narciso Ibáñez Serradors spanska VEM KAN DÖDA ETT BARN? från 1976. Det är en ohyggligt spännande och otäck film. Den borde Studio S Entertainment ge ut på Blu-ray, tycker jag!


 


DVD/VOD/Blu-ray: Total Recall

TOTAL RECALL (Studio S Entertainment)


Nu ska jag göra något jag aldrig tidigare gjort (tror jag): jag ska recensera en film jag redan recenserat. Nej, det handlar inte om en Blu-ray-utgåva av en film jag recenserade när den gick upp på bio - TOTAL RECALL hade biopremiär tre år innan jag började skriva om film i NST. Men, jag upptäckte till min förvåning att jag för tolv år sedan recenserade en DVD-utgåva av TOTAL RECALL, vilket jag fullkomligt glömt bort. När jag nu hittade recensionen, så läste jag den inte. Jag kunde inte undgå att se att jag satte en trea i betyg, men jag tänkte att jag låter bli att läsa tills efter att jag skrivit denna nya recension. Det kan ju bli kul att jämföra. Kommer jag att upprepa mig? 

I slutet av 1980- och början av 1990-talet var holländaren Paul Verhoeven en garanti för robust, hårdför underhållning - hans filmer var våldsamma, blodiga, och hade ofta en kraftig satirisk touch. Hans ROBOCOP beskriver ju nästan västvärlden, och framför allt USA, som det kom att bli. Det krävdes nog en europé för att göra den filmen.

Paul Verhoeven ansågs vara kontroversiell. När STARSHIP TROOPERS kom ansåg många att den var direkt farlig, eftersom den till synes hyllar fascistiska ideal. Men vad Verhoeven gör i den filmen, är att visa hur lätt det är att få publiken att heja på fascister, det vill säga i det här fallet den amerikanska armén som slåss mot en ansiktslös fiende, här är det rymdvarelser. Många hävdade att satiren passerade över huvudet på den unga publiken.

I Sverige var våldet det största problemet med Verhoevens filmer. ROBOCOP blev ökänd för sina många och fula censurklipp. När TOTAL RECALL kom 1990 hörde jag en tant recensera den i något radioprogram. Hon tyckte förvisso att filmen var bra, men hon stönade "Men varför måste den vara så våldsam?". Då hade ändå Statens Biografbyrå gjort fem klipp i filmen.

TOTALL RECALL bygger på en novell av Philip K Dick. Jag har inte läst novellen, jag har nog bara läst två böcker av Dick. Ingen av dem gjorde något större intryck på mig då, men det kan bero på att jag var tonåring när jag läste dem, och att jag valde ett par mindre bra böcker. Jag var mest förtjust i Harry Harrison på den tiden. 

Verhoevens film skiljer sig ganska radikalt från novellen, vilket främst beror på att Arnold Schwarzenegger fick huvudrollen. Rollfiguren fick anpassas för Arnold. Året är 2084, och Arnold spelar Quaid, en knegare som lever ett vanligt, halvtrist liv tillsammans med sin fru (spelad av Sharon Stone). Quaid drömmer om något annat, om en spännande semester, så han går till Rekall - ett företag som erbjuder minnen av spännande upplevelser. De planterar in falska minnen av händelser i hjärnan på kunderna, som upplever det som om de verkligen varit där.

Quaid väljer att vara hemlig agent på Mars, men något går fel när minnena ska inplanteras. Istället väcks Quaids riktiga, förträngda minnen till liv. Han är agent på riktigt, och har låtit radera sina minnen av detta. Onda män upptäcker att agenten är tillbaka och försöker döda Quaid om och om igen, och Quaid åker till Mars, där han träffar sin före detta flickvän, eller kollega, eller vad hon är, och tillsammans försöker de rädda planeten - medan blodet sprutar. Jo, det påminner en aning om THE BOURNE IDENTITY.

... Eller så är hela historien Quaid upplever en inplanterad dröm. Det framgår aldrig hur det ligger till.

Redan när jag såg TOTAL RECALL på bio reagerade jag på Rob Bottins make up-effekter. Filmen var ohyggligt dyr och effekterna var de mest avancerade som gick att uppbringa. Dock tyckte jag att Bottins gummiskapelser inte såg ut som något annat än gummigubbar. Mutanterna på Mars är förvisso bra designade, men de är inte särdeles övertygande. Än värre är de modeller av till exempel Arnolds huvud som förekommer några gånger - det syns lite för tydligt att det är en docka.

Men i övrigt gillar jag filmen. Jag tycker nog att den är värd ett högre betyg än en trea. Fast det är klart, actionfilmer av idag blir allt sämre, vilket innebär att nästan allt gjort före millennieskiftet upplevs som bättre. TOTAL RECALL är bitvis sanslöst våldsam. Arnold fäller bra repliker, som "Consider that a divorce!", Michael Ironside är en ond bov, och Ronny Cox är ännu ondare.

Vad som också motiverar en fyra i betyg, är bonusmaterialet på denna Blu-ray. Kommentarspåret har jag inte haft tid att lyssna på, men det ligger ett flertal dokumentärer med en sammanlagt speltid på flera timmar på skivan. En kul 20-minutersdokumentär handlar om Jerry Goldsmiths filmmusik till TOTAL RECALL. När jag såg filmen på bio 1990 tyckte jag att ledmotivet var märkligt likt Basil Poledouris' musik till CONAN - BARBAREN. Intressant nog diskuteras just detta faktum i dokumentären. När jag nämnde detta på Facebook, uppmärksammades jag på likheterna med Goldsmiths egen musik till CAPRICORN ONE, och jo, den musiken är också märkligt lik TOTAL RECALL.

Mest intressant är en timslång dokumentär om produktionsbolaget Carolco. Jag minns att jag tyckte att det var något magiskt med Carolcos filmer på 1980- och början på 90-talet. Den snygga loggan som skars ut på bioduken medan en fanfar spelades, och därefter följde så gott som alltid en rejäl actionrulle - bolagets första mastodont-hit var RAMBO: FIRST BLOOD PART II, som kom 1985.

Jag insåg att jag egentligen inte visste så mycket om Carolco, eller om männen bakom bolaget; Mario Kassar och Andrew G Vajna. Inte mer än att praktfloppen CUTTHROAT ISLAND från 1995 sänkte hela bolaget. I dokumentären jämförs Carolco med det lika legendariska Cannon. Cannon var ett B-filmsbolag som under några år fick storhetsvansinne. De filmer som Carolco producerade var av samma typ som Cannons, men med rejält tilltagna budgetar. Jag förvånades över att de flesta filmer från Carolco underpresterade. TERMINATOR 2: DOMEDAGEN och TOTAL RECALL blev massiva succéer, men de dyra flopparna, som I RÄTTVISANS NAMN (trist svensk titel på Walter Hills stenhårda EXTREME PREJUDICE), var många.

2012 kom en ny version av TOTAL RECALL. Jag borde nog se om den, jag minns nämligen ingenting av den - inte mer än att jag inte gillade den. Och nej, jag har inte läst om min recension av den heller. Men - vad som är lite intressant med filmen från 2012, är att alla dessa nyinspelningar, nytolkningar, och reboots av mer eller mindre klassiska filmer och filmserier sällan är ett hot mot originalet. Säger man TOTAL RECALL tror jag att 99 personer av 100 tänker på Paul Verhoevens film, den andra är bortglömd. Ja, om man inte frågar någon som inte bryr sig om action- och science fiction-filmer, de fattar nog inte vad man pratar om.




torsdag 21 oktober 2021

Bio: Stardust

Foton copyright (c) Njutafilms

För några veckor sedan hade en ny dokumentär om Sparks biopremiär. Jag såg inte den filmen, främst på grund av att jag inte hade tid att gå på pressvisningen, men även för att jag inte har någon egentlig relation till Sparks. Jag har inget emot Sparks, men jag har aldrig köpt några skivor med dem, och jag har aldrig intresserat mig för dem.

David Bowie har jag dock en relation till, även om det dröjde ett bra tag innan jag faktiskt köpte skivor med honom. Jag var förstås medveten om honom under 1970- och 80-talen, men det var först runt 1990 jag köpte hans plattor. Då köpte jag nog allt han släppt, mer eller mindre på en gång. Ungefär samtidigt köpte jag allt med Kate Bush. Det var väl något som kom över mig. Under 90-talet tyckte jag dock att Bowies nya plattor blev allt sämre. Hans sista album har jag knappt orkat ta mig igenom. De får mig att tänka på Thåström - en kille som kan sjunga och skriva bra låtar övergår till att prata till monotont komp.

Filmen STARDUST, som inte ska förväxlas med den rätt misslyckade Neil Gaiman-filmatiseringen STARDUST från 2007, utspelar sig alldeles i början av 1970-talet, då David Bowie var ganska färsk som artist. Den här filmen, som regisserats av Gabriel Range, inleds med texten "What follows is (mostly) fiction" - och eftersom jag inte vet vad Bowie sysslade med de första åren av sin karriär innan det stora genombrottet, vet jag inte vad som är sant och vad som är hittepå.

Sydafrikanen Johnny Flynn spelar David Bowie - men han ser mest ut som Carl-Einar Häckner. Det är väldigt distraherande. Året är 1971 och Bowie skickas till Amerika, där han tror att han ska turnera. Dock visar det sig att så inte är fallet. Bowie saknar arbetstillstånd och får inte uppträda. Mercury Records publicist Ron Oberman försöker lansera Bowie och dennes senaste platta så gott det går ändå. Plattan har floppat, men Oberman fixar intervjuer och släpar runt på den uppgivne Bowie. Ron Oberman spelas av Marc Maron, som ser ut som en bakfull Peter Criss på 90-talet.

STARDUST är en film om hur Carl-Einar Häckner och Peter Criss åker bil.

Det är inte bara Bowie som är uppgiven. Oberman är nog ännu mer uppgiven. Bowie är nämligen rätt hopplös. Han är usel på att intervjuas och han gör ständigt konstiga saker. Att det skulle bli en världsstjärna av Bowie, så som han framställs i den här filmen, är svårt att tänka sig. Hemma i England sitter Bowies halvbror Terry på mentalsjukhus, han lider av schizofreni. Resan genom USA och relationen till brodern leder till att Bowie skapar sin gestalt Ziggy Stardust - vilket sker först under slutminuterna.

För att vara en film om en världsberömd musiker, innehåller STARDUST märkligt lite musik. Framför allt innehåller den inga låtar av Bowie. Detta beror på att Bowies son, regissören Duncan Jones, och Bowies ex-fru Angie inte tillät detta. Istället framför filmens Bowie låtar av andra artister, och några låtar har Johnny Flynn skrivit själv.

Angie Bowie ville inte att filmen skulle göras överhuvudtaget, och Bowie själv lär ha sagt att han inte ville att det skulle göras en film om hans liv. Bowie skrev heller aldrig någon självbiografi. Duncan Jones gillar inte STARDUST, eftersom inte mycket i filmen stämmer överens med verkligheten. Den road trip, så som den skildras i filmen, ägde aldrig rum. Ron Oberman dog 2019, och även hans släktingar är kritiska till Gabriel Ranges film.

Visst står det i början att det mesta i filmen är fiktion, men vad är det för poäng med att göra något slags dramadokumentär, och hitta på allt som sker i den?

Filmens första hälft är rätt bra. Det är underhållande och lite roligt. Skådespelarna är bra, även om det inte gick att koppla bort att Flynn liknar Häckner. Andra hälften är tråkigare. Den är deppigare, handlingen fokuserar mer på psykisk sjukdom, och filmen påminner en hel del om TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL; filmen om Ted Gärdestad.

Jag skulle inte ha något emot att se en ordentlig film om David Bowie - men om Bowie nu själv inte ville att en sådan ska göras, lär vi få vänta förgäves.



 

 

 

(Biopremiär 22/10)