torsdag 26 augusti 2021

Bio: Pinocchio

Foton copyright (c) Edge Entertainment

1996 pratade jag med Udo Kier på en bar. Jag frågade vad han jobbade med för tillfället, och han sa att han var med i en ny film om Pinocchio. Jag frågade förstås vad han spelade, och på sitt oefterhärmliga sätt svarade Udo "The bad guy, of course!". Det här var Steve Barrons version, som jag har för mig att jag såg dubbad till svenska på video något år senare. Den var rätt kass. Eller kanske mycket kass. Jag minns inte.

År 2002 två regisserade Roberto Benigni en version av Pinoccho, och för att göra den så bisarr och konstig som möjligt, spelade Benigni själv titelrollen. Javisst, en överspelande 50-åring gestaltade den lille pojken av trä! Det här var en plågsam film.

I den nu bioaktuella versionen, som regisserats av Matteo Garrone, är Roberto Benigni tillbaka - men den här gången spelar han Gepetto; farbrorn som snidar till Pinocchio, därför medverkar han bara i början och i slutet av filmen. Garrone ville göra en film som ligger närmare originalhistorien, till skillnad från alla tidigare barnvänliga versioner.

Resultatet har blivit en film i genren Vad i helvete är det jag tittar på? 

Den fattige Gepetto får en magisk träbit. Träet verkar vara levande. Han snidar pojken Pinocchio, som genast vaknar till liv och ropar "Pappa!". Pinocchio är en dumdristig och olydig pojke som sällan gör vad han blir tillsagd. Han beger sig av och råkar ut för diverse äventyr. Eller vad det nu är han råkar ut för. Handlingen är mest en enda röra och jag hade svårt att koncentrera mig. Det hela går ut på att Pinocchio vill bli en riktig pojke, och den kan han bara bli om han lyder sin "far" Gepetto. Där har vi historiens moral.

PINOCCHIO är tillåten från sju år, men jag skulle vilja se de sjuåringar som klarar av att sitta kvar under de två långa timmar och fem minuter filmen varar - och som lämnar salongen utan att ha blivit gravt traumatiserade.

Jag tyckte att barnprogrammet DEN LILLA TEATERN SPELAR FÖR DIG var otäckt när jag var barn - men den här nya PINOCCHIO är sju resor värre. Pinocchio spelas av en liten gosse, Federico Ielapi, som sminkats för att se ut att vara gjord av trä. Han ser snarare ut som en unge med en väldigt allvarlig hudsjukdom.

Under färden träffar han på diverse varelser som ser ännu värre ut, bland annat en snigeltant, en apa och en fisk. Samvetets syrsa, som nog inte hette Benjamin, ska vi inte tala om - han ser ut som ett kravlande grönt pervo.

Filmen känns som en enda lång, men vacker, mardröm - den är betydligt otäckare än CANDYMAN, som jag såg i förmiddags. Jag har ärligt talat ingen aning om vilken publik den här filmen riktar sig till. Det är ingen barnfilm, det är ingen familjefilm. Vuxna som är intresserade av italiensk kulturhistoria, kanske. PINOCCHIO är lång, tråkig, och aldrig rolig eller spännande.

Filmfotot är utomordentligt och miljöerna är stämningsfulla. Det är flott och välgjort - men väldigt svårt att sitta igenom om man inte är specialintresserad. Det är även en fördel om man gillar groteskt överspel och groteskerier rent allmänt.

För mig är Pinocchio främst förknippad med de få minuter ut Disneys film som visades på juldagen på dansk TV när jag var barn. Pinocchio och Jesper Fårekylling. Pinocchio är bäst på danska!






(Biopremiär 27/8)


onsdag 25 augusti 2021

Bio: Candyman (2021)

Foton copyright (c) SF

Innan vi 1995 startade Fantastisk Filmfestival, drev jag och några kompisar en filmklubb på Mejeriet i Lund som hette Cinemacabre. När jag tänker efter var jag nog inte med och startade Cinemacabre, jag kom med lite senare. Cinemacabre visade film på framtidsformatet laserdisc. Det här var på den tiden då det fortfarande dröjde innan utländska filmer gick upp på bio, när Statens Biografbyrå fortfarande härjade, och när det fortfarande kunde vara svårt för den unga publiken att se genrefilm; ny som gammal. 

CANDYMAN från 1992, i regi av Bernard Rose efter en novell av Clive Barker, var en ganska hajpad film som visades på Cinemacabre. Ett år senare släpptes filmen direkt på video i Sverige. 1992 var Clive Barker ett stort namn, och vi var många som gillade den här filmen om en ond, krokförsedd man som dök upp om man tittade i en spegel och sa hans namn - Candyman, alltså - högt fem gånger. 

Jag såg om CANDYMAN förra året, och ... den var ju inte alls speciellt bra. Tvärtom, nu, nästan trettio år senare, tyckte jag att den var rätt dålig. Vad den har, är Virginia Madsen som Helen Lyle, en kvinna som undersöker legenden om Candyman, och så har den utmärkt filmmusik av Philip Glass. Till en början ångrade Glass att han bidragit med musiken, han tyckte att den färdiga filmen blev alldeles för skräpig, men på senare år har han förstått hur uppskattad denna musik är.

CANDYMAN fick två uppföljare. Jag såg dessa när de kom, men jag har inte sett om dem sedan dess.

2021 års CANDYMAN är producerad av Jordan Peele, med flera, för regin står Nia DaCosta, och DaCosta och Peele har varit med och skrivit manus. Det visar sig att det här inte alls är en nyinspelning av filmen från 1992 - det här är en fortsättning.

Yahya Abdul-Mateen II spelar konstnären Anthony McCoy, som bor tillsammans med sin tjej Brianna (Teyonah Parris) i Chicago. Anthony är ett nytt stjärnskott på konsthimlen, men hans gallerist Clive (Brian King) tycker inte att Anthony utvecklats. Men så råkar Anthony få nys om Candyman och det nedgångna, ruffiga bostadskomplex bebott av svarta där den krokförsedde busemannen härjade. Han får höra historien om Helen Lyle och hennes brutala öde, samt en historia om en svart man som oskyldigt anklagades för att vara en seriemördare, och som slogs ihjäl av polisen. Anthony inspireras - nu har han ett nytt tema för sin konst.

En kort tid senare är det dags för vernissage. En sur konstkritiker (Rebecca Spence) låter sig inte imponeras. Ett av verken heter "Say My Name" och består av en spegel. I verkbeskrivningarna som delas ut på vernissagen berättas kort om Candyman. Titta in i en spegel och säga hans namn högt fem gånger. Gissa fem gånger om filmens rollfigurer kommer att följa uppmaningen. Det slutar inte väl.

Jag antar att konservativa amerikaner kommer att gå i taket när - eller om - de ser Nia DaCostas CANDYMAN. Det här är en film av svarta amerikaner, med svarta amerikaner, om svarta amerikaner, regisserad av en ung kvinna. Det är en kraftigt politisk film om de svartas situation, och när eftertexterna rullat klart hänvisas man till filmens hemsida, där man kan läsa mer om en organisation som jobbar med racial justice, som det kallas. Dessutom förekommer ett homosexuellt par där den ene killen är vit, det kommer nog att få den kristna högern att explodera.

Till min förvåning tycker jag att DaCostas film är bättre än originalet. Det är uppenbart att filmskaparna vill berätta något, de har ett syfte med sin film. Det är dessutom en väldigt snygg film, ett av morden skildras på ett sätt som kommer att göra Dario Argento grön av avund - jag ska inte avslöja detaljerna, men vi ser det på håll genom ett fönster. Att filmen bland annat handlar om konst för också det tankarna till italiensk skräckfilm.

Men. Den nya filmen lider lite av samma problem som originalet: den är inte speciellt otäck och spännande. Candyman är bara en lång kille i rock med en krok på handen. Filmen innehåller en hel del ganska grovt splatter, och en scen med några tonårstjejer som står framför spegeln på en skoltoalett är effektiv, men någon krypande spänning finns här inte.

Philip Glass' speldosemusik återanvänds, vilket är trevligt. För klippningen av filmen står svenskan Catrin Hedström. Vanessa Williams återkommer från första filmen i samma roll. Även Virginia Madsen återkommer och gör Helens röst, och Tony Todd, som var Candyman i de första filmerna, skymtar till. Att berätta delar av handlingen med hjälp av skuggspel var en kul idé, men en del lär tycka att det är pretentiöst och arty-farty. Produktionsbolagens logotyper i början visas spegelvänt - som om vi ser dem i en spegel.

CANDYMAN 2021 är en stämningsfull film utan större skräckstämning. Betyg 3½.  


 
 

 

 

(Biopremiär 27/8)


måndag 23 augusti 2021

DVD/VOD: Mannen från Hongkong

MANNEN FRÅN HONGKONG (Retro Film)


Om man brukar titta på YouTube-kanalen "Trailers from Hell" torde man vara välbekant med Brian Trenchard-Smith. På "Trailers from Hell" kommenterar diverse regissörer, producenter och annat filmfolk just trailers, ofta på ett underhållande och lärorikt sätt. Trenchard-Smith medverkar flitigt, han är en engelsman som ger ett sympatiskt intryck, han berättar väldigt personligt, kunnigt och ingående om de olika filmerna han tar upp - han låter lite grann som en vältalig brittisk lärare.

Trenchard-Smith må vara engelsman, men 1965 flyttade han till Australien, och han blev snart en av grundpelarna inom det som kallas ozploitaion - det vill säga, australisk B-film. Han är troligen mest känd för att 1983 ha gjort BMX BANDITS med en 15-årig Nicole Kidman, men han har betydligt fler filmer.

MANNEN FRÅN HONGKONG från 1975 var Brian Trenchard-Smiths långfilmsdebut. Den totalförbjöds i Sverige - vilket inte säger så mycket om filmen. Statens Biografbyrå klippte i- eller förbjöd nästan allt som innehöll kampsport, karate och rövkrok. MANNEN FRÅN HONGKONG må vara en våldsam, actionpackad film, men den är mer tjoflöjt än chockartat våldsam. Jag kan inte påminna mig om att filmen släpptes på VHS i Sverige (jag kan ha fel), vilket gör denna DVD till den första svenska utgåvan.

George Lazenby, som inte dyker upp förrän 33 minuter in i filmen, spelar den ondskefulle Jack Wilton, Sydneys knarkkung. Det är alltså inte han som är hjälten, mannen från Hongkong. Roger Ward och Hugh Keays-Byrne, som båda var med i MAD MAX, 1979, spelar två poliser som behöver hjälp med att stoppa knarkkungen, så de skickar efter Inspector Fang Sing Leng från Hongkong. 

Fang Sing Leng spelas av Jimmy Wang Yu, välkänd från kung fu-filmer som ONE-ARMED SWORDSMAN, ONE ARMED BOXER och MASTER OF THE FLYING GUILLOTINE. Han pratade dålig engelska, och är därför dubbad av Roy Chiao. Inspelningen av MANNEN FRÅN HONGKONG var inte helt lätt, eftersom det snabbt skar sig mellan Brian Trenchard-Smith och Jimmy Wang Yu, som tydligen inte var helt lätt att ha att göra med.

Det finns inte så mycket att säga om handlingen i den här filmen. Den går från en actionscen till nästa. Bitvis är filmen en parodi på James Bond. Actionscenerna är ofta vildsinta och kreativa, men samtidigt känns filmen aningen slarvig och småtafflig, vilket antagligen beror på att filmskaparna var relativt gröna.

Filmen är en samproduktion mellan Australien och det klassiska bolaget Golden Harvest i Hongkong. 50 000 australiska dollar av budgeten gick till det brittiska bandet Jigsaw, som bidrog med filmens ledmotiv; "Sky High". Det här är en härligt svängig låt som klättrade högt på världens topplistor - låten blev betydligt mer populär än filmen.

MANNEN FRÅN HONGKONG är en kul och underhållande film med en rad fantastiska inslag, men den faller lite på Jimmy Wang Yu i huvudrollen. Han är en riktigt trist snubbe, nästan helt befriad från all form av charm. Brian Trenchard-Smith själv är med i en liten roll som skurk, han åker på ordentligt med bank.


 


lördag 21 augusti 2021

Netflix: Sweet Girl

Foton copyright (c) Netflix

Först av allt: VARNING! Detta är ännu en actionfilm som Netflix låtit dubba till svenska! Detta är förstås ett jävla oskick! Om denna dubbningstrend fortgår, och om det sprider sig till fler streamingtjänster och kanaler, föreligger det risk att vi blir lika kassa på engelska (och andra språk) som folk är i en del andra länder där film och TV dubbas, åtminstone vad gäller uttalet. Tack och lov går det att ändra ljudspår på filmen.

Nå. Ännu en premiär på en Netflixproduktion, ännu en rätt medioker actionfilm - som dock lyckas överraska på ett minst sagt oväntat sätt. 

Temat i SWEET GIRL, som regisserats av Brian Andrew Mendoza, är väldigt amerikanskt: svindyr sjukvård, patienter som är skuldsatta upp över öronen, korrupta läkemedelsföretag och ännu mer korrupta politiker.

Jason Momoa, som även producerat, spelar Ray Cooper, vars fru Amanda (Adria Arjona) är svårt sjuk i cancer. Familjen har belånat allt och Ray jobbar dubbla skift för att de ska ha råd att betala Amandas vård. De har inte ens råd att köpa en kanin till den tonåriga dottern Rachel (Isabela Merced), istället får hon en tygkanin.

En läkare säger att det kommit ett nytt läkemedel som kan bota Amanda - men plötsligt drar tillverkaren BioPrime tillbaka medicinen. Den slemme och onde VD:n på BioPrime, Simon Keeley (Justin Bartha), medverkar i ett TV-program, till vilket Ray ringer och i direktsändning säger att om Amanda inte överlever, kommer Ray att döda Keeley med sina bara händer.

Amanda överlever inte. Ray ger sig inte på Keeler med sina bara händer, men ett antal månader senare hör en journalist av sig till Ray. Journalisten har upptäckt en massa oegentligheter som kan fälla BioPrime och Keeley. Han vill inte ta det över telefon, istället skickar han ut Ray på stan, och de träffas ombord på ett tunnelbanetåg. Rachel smyger efter sin far.

Ombord på tunnelbanetåget dyker det plötsligt upp en hitman (Manuel Garcia-Rulfo), som hugger ihjäl journalisten och även ger sig på Ray och Rachel. Ray misstänker att det är Keeley som anlitat mördaren. Ray ger sig ut efter Keeley, medan både mördaren och FBI jagar Ray och Rachel.

SWEET GIRL är en ganska slätstruken actionthriller. Den är inte direkt dålig, några actionscener är rätt bra, men det är inte speciellt minnesvärt, och en del dialog är rätt vissen; det är lite sentimentalt och Rachels repliker gör att hon ibland framstår som lillgammal.

Men! Plötsligt! När det det återstår 20-30 minuter av filmen kommer en twist som är fullkomligt omöjlig att förutse. Oväntad är bara förnamnet. Dock är twisten mer oväntad än bra. Twisten innebär att handlingen blir lika långsökt och ologisk, som omöjlig.

Jag sätter en trea, men betyget är egentligen 2½.





 

(Netflixpremiär 20/8)

fredag 20 augusti 2021

DVD/VOD: Fast Company

FAST COMPANY (Retro Film)


Jag noterar att David Cronenbergs film FAST COMPANY från 1979 gick på bio i Sverige 1980. Det hade jag ingen aning om, däremot visste jag att den fanns att hyra på video. Den fanns nämligen på Hvilans Video i Landskrona. Den fanns där under större delen av 1980-talet, och följde med ett par år in på 90-talet, då butiken lades ner. Fram till att butiken flyttade stod FAST COMPANY på en hylla mittemot kassan.

Som så många andra upptäckte jag David Cronenberg på 80-talet, och jag blev en fan. På Hvilans Video hyrde jag THE BROOD och SCANNERS (den sistnämnda hade de under disk). Men: av någon anledning hyrde jag aldrig FAST COMPANY. Jag vet inte riktigt varför.

FAST COMPANY är antagligen Cronenbergs minst kända film, om vi inte räknar hans tidiga kortfilmer. Det är också en film som känns allt annat än Cronenbergsk. FAST COMPANY är ett drama i dragracingmiljö, som Cronenberg gjorde mellan RABID och THE BROOD. Cronenberg är intresserad av bilar och bilsport, vilket väl var anledningen till att han gjorde den här filmen.

Är dragracing fortfarande populärt? Håller folk på med det än? Var det populärt i Sverige på 70-talet? Jag kände till sporten när jag var barn. Dragracingbilar var populära leksaker, sådana bilar dök upp på affischer och på samlarbilder. Jag tror att jag, som barn, var lite fascinerad av dem. Men idag tycker jag att det är en mer än lovligt töntig sport. Högljudda bilar som kör rakt fram i 300 knyck. Ja, jösses. Traktorpulling känns mer lockande.

John Saxon spelar Adamson, den korrupte bossen för bolaget Fast Company, som sponsrar stjärnföraren Lonnie "Lucky Man" Johnson, spelad av nyligen bortgångne William Smith. Lonnie har tagit den unge föraren Billy "The Kid" Crocker (Nicholas Campbell) under sina vingar. Plötsligt gör Adamson, som alltså är ond, en deal med Lonnies värste konkurrent, som dessutom stjäl Lonnies bil. Lonnie och Billy bestämmer sig för att stjäla tillbaka bilen.

Detta är allt FAST COMPANY handlar om. Jag tycker mig minnas nu att orsaken till att jag aldrig hyrde filmen på Hvilans, var att alla sa att den var kass.

För det är den.

FAST COMPANY är en tråkig - och ganska ful - film i vilken det i princip inte händer någonting alls. En rad bra skådisar i en film som inte handlar om något speciellt. Filmen är bara av intresse om man vill se allt som David Cronenberg gjort - eller om man gillar dragracing. Större delen av filmen består bara av folk som mekar med bilar, av motorer som startar och brummar, av bilar som kör rakt fram, och av folk som går omkring. Först under filmens sista tio minuter händer det något. Det framgår inte alls att det är Cronenberg som ligger bakom filmen, den skulle kunna vara regisserad av vem som helst.

Lonnies fjälla spelas av Claudia Jennings, en före detta Playboybrud som hann medverka i en rad kända B-filmer, innan hon omkom i en bilolycka samma år FAST COMPANY släpptes, detta kom att bli hennes sista film. Hennes roll i filmen är fullkomligt meningslös.

Mark Irwin står för filmfotot. Han fortsatte att samarbeta med Cronenberg, och han är fortfarande ytterst aktiv i sitt skrå.


 


Blu-ray/VOD: Body Bags

BODY BAGS (Retro Film)


BODY BAGS är en TV-film från 1993. Den släpptes på video i Sverige när den var ny, och jag måste ha sett den då - jag hyrde i stort sett allt nytt i skräckväg, i synnerhet om regissörerna var kända. 1993 hade jag dessutom börjat recensera film på video i en dagstidning, så jag borde ha fått filmen hemskickad. Men - om jag såg den 1993, hade den raderats ur mitt minne helt och hållet. Innan jag nu såg om den på tjusig Blu-ray, kom jag inte ihåg en enda scen.

Det var kabelkanalen Showtime som låg bakom BODY BAGS. Filmen var deras svar på HBO:s TALES FROM THE CRYPT, och den var tänkt att vara pilotavsnitt till en TV-serie. Dock blev det aldrig någon TV-serie av det här.

Det handlar om en antologifilm; det klassiska formatet som engelska Amicus nådde framgångar med på 1960- och 70-talen. Tre avslutade rysare på sammanlagt 94 minuter. Vad som utmärker BODY BAGS, är att John Carpenter har regisserat de två första historierna, medan Tobe Hooper ligger bakom den tredje. Inte nog med det, John Carpenter själv spelar The Coroner; en galen obducent som presenterar historierna. Carpenter gör inte bort sig i rollen, även om han är lite fånig - sådana här skräckpresentatörer är ofta lite fåniga.

Antologier är ofta lite ojämna, och så är fallet även med den här filmen. John Carpenters två bidrag är bäst - jag tycker dessutom att de här två kortrysarna är det bästa han gjort sedan 80-talets mitt. Vilket nog säger mer om Carpenter än om de här rysarna.

Först ut är "The Gas Station", där Alex Datcher spelar en tjej som ska börja jobba nattetid på en bensinmack; han ska bara sitta i ett bås och ta betalt när folk tankar. Hon är helt ensam på macken. En galen seriemördare härjar i trakten - som för övrigt är Haddonfield, staden där ALLA HELGONS BLODIGA NATT utspelar sig. Kommer den tosige mördaren att dyka upp på macken? Vad tror ni? Det här är den traditionell historia; inga överraskningar, men den gör sitt jobb.

Därefter följer "Hair", en kul liten skräckkomedi där Stacy Keach spelar en man som inte kan acceptera att han håller på att förlora håret. Han råkar se TV-reklam för en ny hårklinik, som drivs av en man som spelas av David Warner - och Debbie Harry är klinikens sköterska. Keach går dit och hans hårproblem åtgärdas - men självklart går det inte som han tänkt sig. Stacy Keach är lysande i den här storyn.

Den sista historien är den svagaste, Tobe Hoopers "Eye". Här spelar Mark Hamill en basebollspelare som förlorar ett öga i en bilkrasch. Roger Corman gör hans doktor, som hämtar en annan doktor, spelad av John Agar, som har kommit på ett sätt att transplantera ögon och återställa synen. Hamill får ett nytt öga, han får tillfälle att visa sig naken och ha sex med sin fru, spelad av Twiggy, men snart går allt åt helvete. Förstås. Historien känns igen från många andra berättelser och filmer, där transplanterade kroppsdelar börjar leva sitt eget liv. Här finns förstås även likheter med bröderna Pangs film THE EYE, men den kom nästan tio år senare.

BODY BAGS har nog skräckfilmshistoriens bästa rollista någonsin. Förutom de jag nämnt ovan, medverkar Tom Arnold, Robert Carradine, Wes Craven, David Naughton, George "Buck" Flower, Sheena Easton, Charles Napier, Greg Nicotero skymtar som en man som rastar hunden, Tobe Hooper dyker upp som obducent på slutet, och Sam Raimi spelar ett lik.

Det här är en trevlig liten film. Den är på inga sätt märkvärdig, men den är hyfsat underhållande. Jag hade gärna sett fler avsnitt, och jag tycker nog att de här berättelserna håller bättre än de i den uppburna CREEPSHOW.


 


torsdag 19 augusti 2021

Netflix: Den svarta ön

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det tyskt här på TOPPRAFFEL! 

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion; en tysk sådan. DEN SVARTA ÖN, i regi av portugisen Miguel Alexandre, har ingenting med Tintinäventyret med samma namn att göra. Det är onekligen lite märkligt att en europeisk film väljer samma titel som ett seriealbum som är synnerligen välkänt i större delen av Europa. 

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den här filmen. Något slags thriller, en spännande miljö, mystik på en ö.

Till en början ångrade jag att jag började titta på DEN SVARTA ÖN. 17-årige Jonas' (Philip Froissant) föräldrar har omkommit i en bilkrasch, och han bor hon sin farfar (Hanns Zischler) på en tysk ö med tillräckligt många invånare för att där ska finnas en ganska stor skola. Filmen är inspelad på ön Amrum, men om den utspelar sig där låter jag vara osagt, jag minns inte om ön nämndes vid namn. Ön ger intryck av att vara rätt ödslig.

Hur som helst - Jonas' klass får en ny lärarinna, Helena Jung (Alice Dwyer), som är trevlig, attraktiv, men lite märklig. Jonas har en kompis, Nina (Mercedes Müller), som han nog är förälskad i, hon verkar förälskad i honom. Men Jonas attraheras av fru Jung, och det bär sig inte bättre än att de inleder en sexuell relation. I smyg förstås. Samtidigt som Jonas även lyckas få ihop det med Nina.

Till en början kändes det här som en ganska typisk film för så kallade unga vuxna. Det var lite mer drama än thriller, och jag kände att jag nog inte tillhörde målgruppen. Jag tänkte att, nä, det här vill jag inte se.

Men, halvvägs in, ungefär, vänder filmen. Det är som om filmmakarna plötsligt kommit på att de vill byta målgrupp. DEN SVARTA ÖN blir mörkare (svartare?) och mer vuxen i tonen. Det har hela tiden antytts att något inte stämmer med fru Jung, hon har något i görningen, någonting illasinnat - kan det vara så att hon är en kaninkokerska? Bindgalen?

Den här filmen innehåller ett flertal sexscener, vilka är överraskande heta utan att egentligen visa några närbilder. Tonåringarna spelas av skådespelare som är betydligt äldre än 17 - till exempel är Philip Froissant 27, medan Mercedes Müller fyller 25 i höst. Å andra sidan är Alice Dwyer bara 33.

Jag tycker att DEN SVARTA ÖN är rätt bra. Den tog sig efter ett tag, den blev bättre, den höll intresset uppe, den blev lite spännande, och den var sexigare än förväntat. De flesta av rollfigurerna är sympatiska; tonåringarna är inte irriterande, vilket annars brukar vara fallet i sådana här filmer. Dock är upplösningen lite väl långsökt.   

Några av låtarna som ligger på soundtracket är fullkomligt vedervärdiga. Gillar verkligen dagens ungdomar sådan skit?

Om jag haft halva betyg, hade jag gett DEN SVARTA ÖN betyget 3½.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 18/8)


torsdag 12 augusti 2021

Bio: The Green Knight

Foton copyright (c) Scanbox

Som bekant är det väldigt svårt att göra filmer som bygger på Arthursagan efter att MONTY PYTHONS GALNA VÄRLD kom 1975. En bit in i THE GREEN KNIGHT hamnar hjälten i en mystisk skog. Han ser sig om, och vi ser träden filmade med subjektiv kamera. Något kommer att dyka upp ... och jag tänkte förstås genast att nu kommer the Knights who say Ni! Så är det hela tiden. Inte bara i den här filmen, utan i alla filmer om kung Arthur och hans riddare. Bad. bad Zoot!

Legenden om den gröne riddaren är en av de mest kända berättelserna ur Arthursagan. Ursprungligen skrevs den på 1300-talet. Jag letade om texten på nätet, men den är skriven på vers och på inte helt färsk engelska, vilket gör att den är rätt svårpenetrerad. Om man nu inte är inne på uråldriga poem på medelengelska.

Filmer om legenden finns det en hel hög, gjorda både för bio och TV. 1973 kom GAWAIN AND THE GREEN KNIGHT, med Murray Head som Sir Gawain. Det här är en billig och lite tafflig fiolm, som regisserades av Stephen Weeks. 1984 var Weeks i farten igen - då gjorde han SWORD OF THE VALIANT: THE LEGEND OF SIR GAWAIN AND THE GREEN KNIGHT, producerad av Cannon. Det är samma film en gång till. Miles O'Keefe spelade Gawain, Sean Connery var den gröne riddaren, och i den imponerande rollistan återfanns även folk som Trevor Howard och Peter Cushing. Budgeten var lite högre den här gången, fiolmfotot bättre, men det är en otroligt fånig film. 1991 kom en engelsk TV-film som heter GAWAIN AND THE GREEN KNIGHT. Den ser ut som en typisk engelsk TV-produktion, den är billig, skjuten på video, och teatral. Den ligger originalhistorien nära, men den är i ärlighetens namn rätt tråkig.

Amerikanen David Lowery har tidigare gjort filmer som den usla PETER OCH DRAKEN ELLIOTT och den trevliga DEN SISTE GENTLEMANNEN. Nu har han gett sig på riddarna av runda bordet med THE GREEN KNIGHT, som han även skrivit manus till - och han har faktiskt lyckats göra den bästa filmatiseringen av en berättelse ur Arthursagan sedan John Boormans EXCALIBUR (1981). 

Dev Patel spelar slarvpellen Gawain, och utseendemässigt skiljer han sig förstås från alla tidigare Gawain på film. Det är jul, och Gawain vaknar upp på ett horhus. En av kvinnorna där, Essel, spelas av Alicia Vikander. Gawain skyndar iväg till kungen (Sean Harris), underförstått Arthur, men han nämns aldrig vid namn. Julfirandet pågår för fullt, när plötsligt portarna slås upp och en mystisk, grön riddare (Ralph Ineson), till synes ett levande träd (han påminner om Groot i GUARDIANS OF THE GALAXY), rider in. 

Den gröne riddaren vill leka en lek. En av riddarna i salen ska få utdela en hugg med ett svärd mot den gröne riddaren. Julen året därpå ska den gröne riddaren återgälda hugget. Ja, de lekte märkliga lekar på den tiden. Gawain blir den som ska hugga ner främlingen. Kungen räcker Gawain sitt svärd (Excalibur?), och Gawain hugger huvudet av den gröne riddaren. Då händer något märkligt. Den huvudlösa kroppen plockar upp huvudet och sätter tillbaka det på halsen. Han skrattar och rider därifrån. Et år senare ska alltså Gawain få sitt huvud avhugget. Året går, och till slut är det dags för Gawain att rida iväg till det Gröna kapellet och möta sitt öde. Märkliga saker sker under den långa färden.

I en stuga träffar Gawain ett spöke (Erin Kellyman), som vill att han ska hitta hennes avhuggna huvud. Han hamnar i ett slott bebott av en lord (Joel Edgerton), vars hustru spelas av Alicia Vikander - ja, hon gör två roller. Hustrun gör sexuella närmanden mot Gawain. Rent allmänt är den här filmen full av sexuella närmanden och åtrå. Det vilar en tjock, erotisk stämning över filmen.

Jag ska inte påstå att jag förstod allt i den här filmen. Väldigt mycket förstod jag inte alls. Gawains mor ska visst vara Morgana Le Fay (jag föredrar stavningen Morgana framför Morgan), det uppfattade jag aldrig. Det här är ett högst surrealistiskt riddaräventyr. THE GREEN NIGHT känns som en oerhört vacker mardröm.

Bitvis associerar jag till den franska serietidningen Métal Hurlant på 1970-talet. En mäktig scen med ett gäng vandrande jättar ser ut som något skapat av Moebius. Ibland ser det ut som om det är tecknarna från The Studio, det vill säga Barry Windsor Smith, Jeff Jones och gänget, som ligger bakom. Ofta ser scenerierna ut som renässansmålningar. Tempot är långsamt, allting är suggestivt. Att man inte fattar allt spelar ingen roll, det här är vackert och fascinerande.

I Sverige är THE GREEN KNIGHT tillåten från elva år. Mediebyrån skriver i sin motivering att filmen innehåller kuslig och skrämmande stämning, halshuggningar med mera, men "filmens sagokaraktär och långsamma tempo bedöms dock minska inslagens skrämmande effekt". Men: i USA är den här filmen Rated R, det vill säga tillåten från 17 år. Detta beror inte på att det förekommer våld och skrämmande stämning, utan på att vi får se några nakna kvinnobröst, samt en synnerligen oväntad sekvens som avslutas med ett spermasprut!

Med detta sagt: THE GREEN KNIGHT är en film ytterst få elvaåringar lär uppskatta. Det här är ingen film för barn. Och många vuxna lär klaga på att den är för konstnärlig och tråkig.

David Lowerys film har snygga och kreativa förtexter och kapitelrubriker, filmfotot är exemplariskt, och skådespelarna är förstås utmärkta.

... Dock kunde jag aldrig sluta att tänka på Monty Python när jag såg filmen.


 




(Biopremiär 13/8)

lördag 7 augusti 2021

Netflix: Svärmen

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär. SVÄRMEN är producerad av Wild Bunch, ett bolag som ofta är representerat bland tävlingsfilmerna i Cannes, och TV-kanalen Arte, samt ytterligare några bolag. Jag gissar att Netflix inte var inblandade i produktionen, utan bara köpte filmen, eftersom pandemin såg till att en biopremiär fick skrotas. Jag noterar att SVÄRMEN visades på några filmfestivaler förra året. Återigen måste jag gissa, och jag gissar att det var digitala versioner av dessa festivaler, eftersom de flesta biografer förstås var stängda förra året.

Regissören Just Philippot långfilmsdebuterar med detta skräckdrama, med betoning på drama. I huvudrollen ser vi Suliane Brahim de la Comédie-Française.Nej, hon heter inte så, hon heter inte
Suliane Brahim de la Comédie-Française, men det står så i förtexterna. La Comédie-Française är Frankrikes nationalteater, det är så berömt att skådespelarna gärna lägger till det efter sina namn.

Om man sätter sig i sin Ikeasoffa, eller sin divan, för att se SVÄRMEN, ska man inte förvänta sig en skräckfilm. Åtminstone inte en regelrätt skräckfilm. Philippots film ser ut- och känns som alla de här små vardagsrealistiska, lågmälda franska dramerna som visas på landets biografer för så kallad konstnärlig film. Här finns inga coola människor i snygga kläder som röker Gaulois och dricker pastis, inga flotta miljöer, inga historiska byggnader, inget utstuderat filmfoto. SVÄRMEN utspelar sig på vischan. Miljöerna är lite sjabbiga, bostädernas interiörer är lite gråa och fula (jag har varit hemma hos folk på den franska landsbygden, det ser ofta lite skabbigt ut; mörkt och muggigt), och de relativt få medverkande ser ut som folk gör mest.

Suliane Brahim de la Comédie-Française spelar Virginie, som bor på en liten gård tillsammans med sina två barn. Dottern hatar tillvaron där, och hon hatar det Virginie försöker livnära sig på. Virginie håller på att gå i konkurs, och för att rädda sin gård, har hon börjat föda upp ätbara gräshoppor. Gräshoppor som grillas. Vi får se hur de tillagas. De blir förvisso härligt krispiga, men jag får inte lust att smaka.

Det går inte så bra det här heller. Att föda upp- och sälja ätbara gräshoppor, alltså. Men så upptäcker Virginie något märkligt. De gillar blod, de här gräshopporna. Blod får dem att piggna till. Dessutom börjar Virginie att utveckla något slags märklig, besatt relation till gräshopporna.

Större delen av SVÄRMEN handlar inte om gräshoppor som glufsar i sig blod. Det här är främst ett drama om Virginie och hennes barn, och om ett par män som ibland kommer till gården. Virginie blir alltmer sliten och beter sig alltmer besynnerligt. Förhållandet till dottern är inte det bästa. Dottern är sur och tvär, och rätt jobbig. De flesta av rollfigurerna är lite trista eller osympatiska. Men de har en trevlig get på gården.

Det dröjer länge innan filmen utvecklas till något som liknar thriller. Visst kommer gräshopparna att bege sig ut och leva jävel, men vi får vänta till slutet, som är aningen hafsigt. Jag kan inte påstå att det blir otäckt eller spännande, men filmen är en aning intressant.

"Slowburn" kallas filmer som tar tid på sig innan det händer något. SVÄRMEN brinner extra långsamt. Men i egenskap av drama är filmen rätt okej. De som förväntar sig fläskig gräshoppeskräck kommer att bli besvikna.


  


 

 

(Netflixpremiär 6/8)


torsdag 5 augusti 2021

Netflix: Aftermath

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, men den här gången handlar det inte om en Netflixproduktion. Dock verkar filmen ha fått premiär direkt på Netflix.

Ibland kan det vara bra att sova på saken. Vilket jag gjorde med Peter Winthers spökthriller AFTERMATH, som jag såg igår kväll. Direkt efter att jag sett filmen tyckte jag att den var alldeles för lång, men rätt okej. En svag trea skulle den nog kunna få. Men så funderade jag lite till, i synnerhet på slutet, och nu när jag sitter här och skriver, har jag beslutat mig för att sänka betyget.

Shawn Ashmore spelar Kevin Dadich, som jobbar med att rengöra hus och lägenheter där folk mördats eller tagit livet av sig så att blod och äckel har stänkt. Efter att ha tvättat rent en flott lyxvilla där en man skjutit sig efter att först ha mördat sin fru, erbjuds Kevin att köpa huset till ett vrakpris.

Kevins fru Natalie (Ashley Greene) är ytterst tveksam till att flytta in i huset. Men eftersom hon är modedesigner, kan hon behöva ett rejält arbetsrum, och dessutom har hon ett fett kontrakt på gång. Motvilligt ger hon med sig.

Kevins och Natalies relation är inte den bästa. De går i parterapi. Natalie har varit otrogen. De behöver tjäna mer pengar. Natalies morsa är ond och jobbig.

Relationen blir inte bättre av att huset de flyttat in i är hemsökt. Åtminstone är det vad Natalie tror. Kevin är förstås inte hemma när Natalie upplever övernaturligheter, och de gånger han faktiskt hör mystiska ljud, hittar han aldrig något. Det han dock tycker är märkligt, är att någon beställer mängder av porrtidningar i hans namn, och att någon pekat ut Kevin och Natalie som nazister, vilket inte är sant. Polisen tror förstås att Natalie är knäpp när hon redogör för det hon sett.

Större delen av den här filmen är mer ett drama om Kevins och Natalies relation. Men när det väl spökar i filmen, blir det faktiskt rätt kusligt. Ett par scener är effektiva. Dessutom är filmen förhållandevis välgjord.

Men så kommer vi fram till upplösningen. Jag ska inte avslöja slutet här, men när filmen slutade kände jag att det var i dummaste laget. Eller hade jag missförstått? Jag gick och la mig, men idag när jag tänkte på filmen och dess slut, googlade jag fram en sida där slutet förklarades. Det var så som jag trodde - och det är otroligt fånigt och långsökt.

Till detta kommer det faktum att Natalie är en rätt störig typ, med sina jobbiga utbrott, medan Kevin är en blek och trist snubbe. Ytterligare en märklig grej, är att när Kevin börjar studera vid sidan av jobbet, för att kunna få ett bättre och mer välbetalt jobb, blir han klasskompis med en ung, söt tjej (Diana Hopper). Han spenderar en hel del tid med henne, han är ofta hos henne och pluggar, och jag tänkte att snart kommer han att ta ett snedsteg. Men det händer ingenting, hon försvinner ur handlingen, och alla hennes scener är meningslösa. Om de plockats bort, hade filmen kunnat bli betydligt kortare.

Lättskrämda personer som gillar Ashley Greene och Shawn Ashmore lär uppskatta filmen mer än jag. AFTERMATH påstås bygga på sanna händelser. Antagligen är det mesta hittepå.






(Netflixpremiär 4/8)


Bio: The Courier

Foton copyright (c) Scanbox

Ni vet hur det är. Man går på bio och ser en spionfilm, kanske en som bygger på sanna händelser, kanske en som bygger på en bok av John Le Carré. Filmen är bra, men när den slutar vänder man sig till personen man såg filmen tillsammans med, och frågar; "Ähum ... Jag fattade ingenting. Vaffan handlade filmen om?". Alldeles för många spionfilmer har en tendens att vara alldeles för snåriga, ibland så pass snåriga att skådespelarna i efterhand har erkänt att de själva inte förstod någonting.

Så är inte fallet med den engelska spionthrillern THE COURIER, som regisserats av Dominic Cooke, och som inte ska förväxlas med en annan engelsk thriller med samma namn som kom 2019. Okej, Cookes film är den engelsk-amerikansk samproduktion, men av det amerikanska märks inte mycket mer än Rachel Brosnahan som CIA-agent.

THE COURIER bygger på verkliga händelser. Det är tidigt 1960-tal, kalla kriget pågår, och i Moskva finns den före detta översten Oleg Penkovsky (Merab Ninidze), som förser väst med information. Penkovsky säger sig vara en patriot som inte gillar sin regering, det vill säga Chrusjtjov, och han drömmer om att hoppa av och flytta till USA med sin familj.

I London har MI6-agenten Dickie Franks (Angus Wright) möte med Emily Donovan (Brosnahan) från CIA. De behöver en kurir som utan att dra misstankar till sig kan åka till Moskva och ta emot det Penkovskys har att leverera. Valet faller på den sympatiske affärsmannen Greville Wynne (Benedict Cumberbatch), en väldigt vanlig man, lite torr och kul på ett brittiskt sätt, som lever ett ganska vanligt liv med fru och son. Dock reser Wynne mycket i jobbet, så att han åker till Moskva med jämna mellanrum skulle inte tycka vara märkligt.

Efter en viss tvekan går Wynne med på uppdraget. Han åker till Moskva och gör affärer med Penkovskys företag, ibland åker Penkovsky till London, och snart uppstår en vänskap mellan de två männen. Men självklart uppstår det efter ett tag problem, annars skulle det här inte vara mycket till thriller. KGB börjar fatta misstankar.

THE COURIER är en oerhört bra film. Det här är riktigt, riktigt bra. Cooke berättar i ett behagligt tempo, vi får lära känna de här människorna, vilket gör att vi engageras av handlingen. Därför blir det spännande när det börjar hetta till när spioneriet inte går som planerat. Dessutom lyser den där vanliga spionfilms-snårigheten med sin frånvaro.

Benedict Cumberbatch gör en enastående insats i huvudrollen. Han är strålande. Om den här filmen gjorts för 30-35 år sedan, hade jag kunnat tänka mig en nedtonad Michael Palin i rollen. Samma typ av utstrålning, samma personlighet. Cumberbatch genomgår även en fysisk förvandling under filmens gång.

... Men även övriga skådespelare är utmärkta. Dessutom är filmen snygg, Prague agerar stand-in för Moskva, 1960-talet skildras med väl inrökta bostäder, och vi får se några scener från Londons, enligt ryssarna, dekadenta nattliv.

Självklart är det här en film du ska se. En lågmäld, spännande spionfilm utan bombastiska actionscener. Starkt betyg nedan, snudd på en femma.

Verklighetens Greville Wynne dyker upp i ett gammalt nyhetsklipp alldeles innan eftertexterna börjar rulla.

Den modell av en rysk rymdraket Penkovsky har med som present till Wynnes son skulle jag vilja ha!


 

 

 

(Biopremiär 6/8)


tisdag 3 augusti 2021

Bio: The Suicide Squad

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Jag hade vissa förväntningar på SUICIDE SQUAD, som kom 2016. Detta beroende på att den skrevs och regisserades av David Ayer, som gjorde de utmärkta STREET KINGS och FURY. Dock visade det sig att Ayers film var riktigt usel. Pissusel. En av de sämsta superhjältefilmer som gjorts - om man nu kan kan kalla en film med superskurkar som hjältar en superhjältefilm.

När man nu gjort en ny film om detta skurkgäng, har man gett den en snarlik titel. Man har bara lagt till ett "The" framför "Suicide Squad" - vilket säkert kommer att leda till att folk om några år kommer att se fel film av misstag. 

Den nya filmen är ingen uppföljare, det här är snarare en "reboot", som det ju heter. Warner Brothers och DC Comics börjar om på nytt, ny regissör, nya skådisar, nya rollfigurer, ny inriktning, nytt stuk. 

Ny regissör är James Gunn, som gjorde GUARDIANS OF THE GALAXY-filmerna. Gunn står även för manus, och att välja honom var helt rätt. Han har satt sin egen prägel på THE SUICIDE SQUAD. Förvisso har alltså Gunn tidigare gjort Marvel-filmer, men - som jag nämnt tidigare - en skillnad mellan Marvels och DC:s superhjältefilmer, är att DC ofta anlitar regissörer med något slags konstnärlig vision, de sätter sin egen prägel på filmerna. Nu blir det inte alltid bra, ofta är DC:s filmer dåliga, men det är ändå lite intressant. Visst finns det undantag bland Marvel-filmerna, men i alldeles för många fall kan jag inte säga vem som regisserat, jag kommer inte ihåg namnen på många av regissörerna. 

Om jag räknat rätt, är det bara fyra av skådespelarna från den första filmen som återkommer den här gången. Det är Viola Davis som Amanda Waller, kvinnan som väljer ut medlemmarna till Task Force X, som självmordsskvadronen egentligen heter. Det är Joel Kinnaman som Rick Flag, ledare för Task Force X. Det är Jai Courtney som Captain Boomerang, och så är det Margot Robbie som Harley Quinn - hon står först i rollistan, så hon får väl anses vara stjärnan. I den förra filmen spelade Will Smith Deadshot. Han är inte med den här gången. Istället spelar Idris Elba den snarlika Bloodsport, som också har en ung dotter. Jag får erkänna att jag trodde att det var samma figur.

THE SUICIDE SQUAD handlar om en ö som heter Corto Maltese - och som inte har något med Hugo Pratts seriehjälte att göra. Dock nämns den här ön redan i Tim Burtons BATMAN från 1989 - om den nämnts tidigare i någon serietidning vet jag inte. Corto Maltese styrs av en ond diktator och dennes armé. På ön finns även Jotunheim - ett gammalt nazistfängelse, där man nu hyser politiska fångar och experimenterar med något som heter Operation Starfish. Starfish är en gigantisk, utomjordisk sjöstjärna.

Allt det här måste utplånas, så Task Force X skickas dit. I fängelset Belle Reve plockar Amanda Waller plockar ut ett gäng nya kriminella med superkrafter. De som får hänga med Flag, Bloodsport och Harley Quinn, är Peacemaker (John Cena), som har i princip samma krafter som Bloodsport, Polka-Dot Man (David Dastmalchian), som kastar färgglada prickar på fienden, Ratcatcher 2 (Daniela Melchior), som kan kontrollera råttor, och en figur som heter King Shark. King Shark är en tjock haj på ben, han är alltid hungrig och han är otroligt korkad. King Shark är datoranimerad, men det är Sylvester Stallone som gör rösten i sitt livs roll, och när hajen lufsar omkring ser han nästan ut som en åldrad Rocky Balboa.

Det förekommer även ett annat Suicide Squad-team, men ... Ähum, de får inte vara med speciellt länge.

THE SUICIDE SQUAD är jävligt rolig! Den här filmen är skitkul. James Gunns film är allt den första filmen inte var. I min recension av BIRDS OF PREY (AND THE FANTABULOUS EMANCIPATION OF ONE HARLEY QUINN) skrev jag att den var ett försök av DC att göra något i stil med Marvels DEADPOOL. Gunns film känns ännu mer så - THE SUICIDE SQUAD är DEADPOOL i kubik. I USA är filmen Rated R, det vills säga från 17 år. Detta beroende på att den är sprängfylld med ultravåld, blådigt splatter, svordomar, och minsann om vi inte även får se en pillesnopp - det sistnämnda är skäl nog att barnförbjuda i Amerika.

Det groteskt överdrivna våldet blandas upp med humor. Flera av de här hjältarna, eller om vi nu ska kalla dem skurkar, är fåniga. Ratchatcher 2 har en råtta som vinkar på folk. Peacemaker ser rolig ut i sin dräkt. De gnabbar konstant med varandra. Dialogen är festlig. Harley Quinn är förstås ett kapitel för sig, denna Vålds-Pippi Långstrump. Joel Kinnaman har en otacksam roll - han är nog den ende som inte får vara rolig. Jag skrattade mycket och ofta när jag såg filmen.

Det är en uppfinningsrik film. Estetiskt sett är den också uppfinningsrik - bland annat visas filmens kapitelrubriker på ett kul sätt. Och minsann om den inte har riktiga förtexter! Tyvärr är filmen för lång, men det hade ni nog redan gissat. Det finns ingen som helst orsak till att den ska vara två timmar och tolv minuter, det hade lätt gått att skära bort tjugo minuter. Slutuppgörelsen håller i vanlig ordning på för länge.

Jag upptäckte att en gammal vän till mig skymtar förbi i bakgrunden en sekund eller två. James Gunn började sin karriär på Troma, det där B-filmsbolaget som är känt för sina vilda och bisarra filmer. Den första film James Gunn skrev manus till, var Tromas TROMEO AND JULIET, som kom 1996. Det slår mig nu att jag var på premiären på den. Tromas boss och grundare heter Lloyd Kaufman, och som ett tack, gissar jag, har Gunn gett Lloyd småroller i sina storfilmer. I THE SUICIDE SQUAD skymtar Lloyd i bakgrunden när gänget besöker en bar.

I rollistan syns även Peter Capaldi, som en slem typ, Taika Waititi spelar Ratcatcher 1 i tillbakablickar, och Michael Rooker är med på ett hörn han med. Rooker skrev på Facebook att de som spoilar filmen ska få med honom att göra!

THE SUICIDE SQUAD är en av de bästa DC Comics-filmerna, och det här är den bästa och roligaste superhjältefilmen på länge.



 

 

(Biopremiär 4/8)


söndag 1 augusti 2021

DVD/VOD: The Dam Busters

THE DAM BUSTERS (Retro Film)


När Michael Andersons film THE DAM BUSTERS från 1955 gick på bio i Sverige, hette den DE FLÖGO ÖSTERUT. Det är ju lite synd att filmen inte fick behålla denna slagkraftiga titel nu när den släppts på DVD. Eller så skulle den kunnat få en helt ny svensk titel - som DAMMSPRÄCKARGÄNGET.

Jag hade aldrig tidigare sett den här filmen när jag slog mig ner för att se denna nya DVD. Den är omtalad som en av de främsta brittiska krigsfilmerna och den bygger på verkliga händelser. Idag är filmen dock mest känd för något annat än händelserna som skildras - nämligen det faktum att George Lucas lät sig inspireras så pass kraftigt av THE DAM BUSTERS, att han mer eller mindre kopierade attackscenerna när han gjorde sin STJÄRNORNAS KRIG 1977. Inte nog med det - Lucas anlitade samma filmfotograf; Gilbert Taylor.

Det är 1942. Michael Redgrave spelar dr Barnes Wallis, som är besatt av att utveckla en bomb som kan studsa på vattenytan. Sådana bomber kan användas för att på bästa sätt spränga tre dammar i Tyskland, vilket kommer att leda till att viktiga tyska kraftverk översvämmas. Att även massor av oskyldiga civila lär stryka med skänker man inte en tanke på, en liknande attack hade troligen klassats som krigsbrott idag.


De bästa piloterna för uppdraget väljs ut för att flyga Lancasterbombplanen till Tyskland. Ledaren är Wing Commander Guy Gibson, som spelas av Richard Todd. Han är en rättskaffens man, han är trevlig, charmig och omtyckt. Verklighetens Gibson ska ha varit en otrevlig tölp utan utstrålning.

Wallis misslyckas gång på gång när han försöker uppfinna sin studsbomb. Piloterna upptäcker att det är svårare än de trott när de övar lågflygning över vatten. Kommer de att lyckas?

Problemet med krigsfilmer som bygger på verkliga händelser, är förstås att vi vet att de kommer att lyckas med uppdraget. Ingen hade gjort en film om operationen om den misslyckas. Och även om man aldrig hört talas om dammsprängaruppdraget, så räcker det med att titta på DVD-omslaget, som pryds av en fet explosion.

Det dröjer åttio minuter innan planen lyfter. Dessförinnan får vi mest se en massa härligt stiffa militärer och forskare som antingen har möten, eller testar sin uppfinning. Det är förvisso rätt trevligt att titta på.

Den långa attacken mot de tyska dammarna är bra - och skapar en viss déjà-vu-känsla. Likheterna med attacken mot Dödsstjärnan i STJÄRNORNAS KRIG är slående. Samma bildvinklar, liknande klippning, snarlika repliker. Jag satt nästan och väntade på att de skulle ropa på Biggs och Porkins. Specialeffekterna haltar emellanåt. Modellbyggena är uppenbara, de briserande bomberna är allt annat än övertygande - men detta tillför en viss charm.

THE DAM BUSTERS innehåller inslag som numera är väldigt kontroversiella. Jag tycker nog att de vore kontroversiella redan 1955, men tydligen var så inte fallet - åtminstone inte i England. Ni som har svårt för kontroversiella ord som anses gravt stötande kan sluta läsa här - jag kommer att skriva ut ordet. Nå. Guy Gibson hade, både i verkligheten och i filmen, en hund. En hund som var populär på förläggningen, och något av deras maskot. Denna hund hette, håll i er, Nigger. Ja, jösses. Det är mycket prat om Nigger i dialogen. Vidare används några kodord under uppdraget. När en bomb missar, lyder kodordet "Goner" - men, när de lyckas är kodordet "Nigger". Det blir otroligt konstigt när de bistra männen i ett kontrollrum får rapporter och jublar "It's a Nigger!".

När THE DAM BUSTERS visades i USA, hade detta dubbats om - de ändrade i dialogen, så att hunden hette Trigger. När filmen TV-visats i England, har all dialog med hundens namn plockats bort. Hunden ligger begravd på förläggningen, men hans gravsten har nu plockats bort, eftersom det inte passar sig med ett så pass stötande ord där. Även om nu hunden verkligen hette så, och även om kodordet löd så, tycker jag nog att filmskaparna 1955 borde vetat bättre och bytt ut det.

Filmens skådespelaruppsättning är rätt kul - men man måste titta väldigt noga för att upptäcka det. En av piloterna spelas av Robert Shaw, som tidigare bara gjort små inhopp i filmer och TV-program. En soldat som vaktar en dörr görs av Patrick McGoohan. En bonde som pratar i telefon i närbild en längre stund spelas av Laurence Naismith, han som var Judge Fulton i SNOBBAR SOM JOBBAR.

Det ligger en hel del extramaterial på DVD:n. Bland annat en 40 minuter lång film om hur THE DAM BUSTERS gjordes, och en timslång film där verklighetens piloter minns uppdraget. Här finns också en kort grej om restaureringen av filmen. När jag såg denna konstaterade jag något mindre trevligt: versionen på denna svenska DVD är i fel format! THE DAM BUSTERS är ursprungligen i det som kallas Normalformat, det vill säga ungefär 4:3, lite mer kvadratiskt, som gamla TV-apparater. Men - på DVD:n är bilden beskuren till 16:9! Bildens övre och undre del har skurits bort. Nu stör detta förvisso inte nämnvärt, jag märkte inget när jag såg filmen, till skillnad från när jag ser en del gamla TV-filmer som beskurits till 16:9 på ett synnerligen märkbart sätt. Men ändå - det här var inte filmskaparnas vision, det var inte så här Gilbert Taylor tänkte sig att hans bilder skulle se ut.

1944 omkom Guy Gibson i en flygkrasch.