onsdag 2 juni 2021

Bio: Nobody

Foton copyright (c) 2020 Universal Studios. All Rights Reserved.

Nu blir det våld här på TOPPRAFFEL!

Det var verkligen inte igår jag recenserade en biopremiär. Det har inte skett sedan november förra året. Men nu har ju som bekant Filmstaden öppnat sina biografer igen.

Den omtalade filmen NOBODY har väckt stort intresse i vissa kretsar. Antagligen mest beroende på att den har Bob Odenkirk i huvudrollen, och Odenkirk är populär bland folk som tittar mycket på TV-serier. Själv tittar jag helst på TV-serier som har Peter Falk i rollistan, så för mig är Odenkirk mest känd från långfilmer som den mer än utmärkta NEBRASKA. Jag vet inte om man kan hävda att det är oväntat att 58-årige Bob Odenkirk nu gör som Liam Neeson och blir actionhjälte, men han är inte den förste jag skulle tänka mig i den här rollen. Dock är han inget oävet val.

NOBODY känns nästan som en "Best of"-film, ett collage av en massa andra actionfilmer, böcker och serietidningar. Den stillsamme huvudpersonen har ett förflutet som hårdför agent - som i TAKEN och otaliga andra filmer. Huvudpersonen har ett vanligt, trist jobb - som i TRUE LIES. Hjälten går loss på skurkarna som en enmansarmé - som till exempel Marvels hjälte the Punisher. Hjälten går runt bland tatuerare för att hitta en viss person - som i COBRA. Här finns även en hel del likheter med JOHN WICK. Detta är inte så konstigt, eftersom manuset är skrivet av Derek Kolstad, som också skrev JOHN WICK. För regin står ryssen Ilya Naishuller, som tidigare bara gjort en långfilm; HARDCORE (den som heter HARDCORE HARRY i original), och som jag inte sett.

Bob Odenkirk spelar den stillsamme Hutch Mansell, en man med ett trist jobb - stort plus i kanten för att hans chef spelas av Michael Ironside! Hutch är gift med Becca (Connie Nielsen), men deras äktenskap har gått i stå. De bor med sina två barn i ett typiskt amerikanskt villaområde, och Hutch misslyckas gång på gång med att få soptunnan tömd. Han lever ett tryggt men tradigt liv, den här Hutch.

En natt tar sig två inbrottstjuvar in i familjen Mansells hem. Sonen kastar sig över en av dem och Hutch har chansen att oskadliggöra dem med en golvklubba han greppat, men han väljer att avstå. Familj, grannar, poliser och kollegor förstår inte varför Hutch avstod och lät inbrottstjuvarna komma undan. Eftersom filmen utspelar sig i Amerika tycker alla att det är en självklarhet att man ska ha skjutvapen hemma, så att man enkelt och smidigt kan skjuta ihjäl alla inkräktare.

Efter modigt övervägande beslutar Hutch sig för att leta upp inbrottstjuvarna. Han har trots allt ett hemligt förflutet, den fridfulle Hutch, och vet hur man hanterar skurkar. En nattlig bussfärd urartar dock när ett gäng galna ryska gangstrar kliver ombord och hotar passagerarna. Hutch tar hand om situationen, en lång, ytterst väkoreograferad fajt ombord på bussen är nog ett av filmhistoriens råaste slagsmål. 

Ryssarna hamnar på sjukhus. En av dem har livshotande skador, han är son till den psykopatiske gangsterbossen Yulian Kuznetsov (Alexey Serebryakov); en kille som gillar att snorta kokain, sjunga schlagers, och mörda folk. Yulian lyckas ta reda på vem det var som nitade killarna på bussen, och snart ger sig en mindre armé ut för att leta upp- och döda Hutch.

Hutch är väl förberedd. Dessutom har han hjälp av sin gamle far; en före detta agent spelad av Christopher Lloyd, och en tidigare kollega, som görs av RZA.

Blodet flyter friskt och liken staplas på hög, när Hutch Mansell spelar jazz på vinyl och pangar ryssar. Eller hugger, slår, eller spränger ihjäl dem. NOBODY är en exceptionellt våldsam film. Mot slutet går actionscenerna överstyr; till en början var de förhållandevis realistiska, men Hutch och de andra utvecklar nästan superkrafter, och de kan fånga pickadoller i luften som i tidiga John Woo-filmer, och skurkarna siktar värre än rymdimperiets stormtroopers.

Esetiskt skiljer sig NOBODY en hel del från JOHN WICK. Den senare utspelar sig i en neonblänkande fantasivärld och har ett utstuderat filmfoto. NOBODY är smutsigare och har ett drag av independentfilm. Det myckna och grova våldet till trots håller filmen en aningen lättsam ton, en ironisk distans, och flera scener och repliker är roliga. Slutscenerna närmar sig ren komedi. Det ligger även en del kul låtar på soundtracket.

NOBODY lider av en viss brist på originalitet, men det brukar ju sällan vara ett problem när det gäller actionfilmer. Huvudsaken är att de levererar vad de lovar. Och NOBODY är en film som levererar. Nedanstående betyg är kanske i snällaste laget, men filmen höjer sig rejält över mängden actionfilmer idag, när de flesta actionfilmer inte levererar vad de lovar. Jag hade inte tråkigt alls när jag såg filmen, och eftersom den bara varar 92 minuter - en utmärkt längd - höjer jag betyget ett snäpp. 

En av gangstrarna ombord på bussen spelas förresten av den schweiziske kampsportaren Daniel Bernhardt. Att Bob Odenkirk skulle kunna rå på honom är ungefär lika osannolikt som att Micke Nyqvist skulle ha en chans mot Keanu Reeves i JOHN WICK (i vilken Bernhardt också medverkade).



 

 

(Biopremiär 4/6) 

söndag 30 maj 2021

DVD/Blu-ray/VOD: De Gaulle

DE GAULLE (Studio S Entertainment)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

En märklig grej med europeiska filmer, och då främst filmer från Mellan- och Sydeuropa, är att när de anlitar engelska eller amerikanska skådespelare för engelskspråkiga roller, verkar de alltid hitta de sämsta skådisar som går att uppbringa. Alltså, skådespelare som är så taffliga att filmerna får slagsida.

Jag inbillar mig att detta beror på att filmskaparna är så pass dåliga på engelska, att de inte hör hur illa replikerna levereras. DE GAULLE, i regi av Gabriel Le Bomin, är en sådan film.

Rit-Ola tyckte att general Charles de Gaulle hade en bra näsa, en rejäl kran som lämpade sig väl för karikatyrer. Förra året, 2020, var det 80 år sedan de Gaulle höll sina radiotal till det franska folket, tal som stärkte motståndet, och med tiden lyckades de Gaulle bli både president och flygplats. Filmen DE GAULLE var förstås tänkt att uppmärksamma detta jubileum, men det blev en kort sejour på Frankrikes biografer, tack vare pandemin. Filmen verkar även ha biovisats i Sverige, vilket jag helt missat.

Den alltid pålitlige Lambert Wilson, en av Frankrikes främsta skådespelare, spelar general de Gaulle i denna film, som utspelar sig under några månader 1940. Den ambitiöse generalen far runt i Frankrike och England, och går på sammanträde efter sammanträde. I hemstaden har hans fru och barn det värre. Tyska soldater bränner byar och tvingar folk på flykt. Snart får även hustrun Yvonne (Isabelle Carré) ta sina barn och lämna hemmet. 

En stor del av filmen handlar om paret de Gaulles dotter Anne, som hade Downs syndrom. Här och var har det lagts in tillbakablickar på Annes uppväxt. Anne har en tendens att ständigt försvinna under flykten från tyskarna. Den hårt prövade Yvonne måste flera gånger leta efter henne.

Även om Lambert Wilson är en utmärkt de Gaulle, får vi aldrig lära känna honom. Han presenteras inte närmare. Han är bara en rättrådig militär vi förväntas veta allt om. Detta innebär att filmen blir märkligt ytlig. de Gaulle gör inte så mycket mer än sitter i sammanträden. Det är långa diskussioner med olika gubbar i olika lokaler. Detta varvas med familjens flykt. Porträttet av Yvonne är lite mer detaljerat.

Estetiskt ser det här ut som en skandinavisk film. Det är vackra, skira bilder på idylliska, lantliga miljöer, varvat alla dessa interiörer i vilka det hålls möten, men fotot är lite rudimentärt. Det blir lite TV-film av det, om än en påkostad sådan.

Och så har vi då de engelska skådespelarna. Winston Churchill spelas av en herre som heter Tim Hudson, och han gör Churchill till något slags bisarr karikatyr som snarare påminner om Alfred Hitchcock. Ibland pratar han även franska med fascinerande festligt uttal. Det förekommer ytterligare några engelsmän i filmen, och dessa är så fantastiskt dåliga att filmen plötsligt förvandlas till en amatörteateruppsättning.

... Och därför sänker jag betyget ett snäpp. Filmen som helhet är förvisso lite småtråkig, men trots allt intressant - men alla taffliga inslag sänker filmen.

Slutligen måste jag påpeka en detalj under slutminuterna. Sist i filmen håller de Gaulle ett av sina radiotal. Samtidigt dyker det upp lite text på franska i bilden, som berättar vad som hände senare. Den svenska texten översätter enbart vad de Gaulle säger, och inte de franska texterna! Det står bland annat att Anne avled tjugo år gammal i sina föräldrars armar, och att Yvonne öppnade något slags hem för barn med Downs syndrom.




onsdag 26 maj 2021

Netflix: Army of the Dead

Foton copyright (c) Netflix

Jag tog mig friheten att resa bort några dagar, och kunde därför inte se den här Netflixproduktionen på premiärdagen. Nu har jag dock sett den - och jag konstaterar att Netflix fortsätter att hålla jämn kvalitet på sina egna produktioner. Kvaliteten är låg - men jämn! 

Zack Snyder tillhör inte mina favoritregissörer. Jag gillade hans långfilmsdebut; nyinspelningen av DAWN OF THE DEAD (2004). Jag vet att det är som att svära i kyrkan, men jag var aldrig någon större anhängare av George A Romero och dennes zombiefilmer. Jag tycker inte att de är dåliga, men Romero hade ibland ett lite klumpigt handlag, och några av skådisarna han anlitade var ... mindre bra. Filmernas inslag av satir och samhällskritik kan inte kompensera för allt.

Jag har flera gånger tidigare nämnt att jag sedan länge tröttnat på zombiegenren. På 1980-talet var zombiefilmer bland det coolaste som fanns - och då gjordes de bästa filmerna i genren. Lucio Fulci och några andra italienare gjorde fascinerande, blodiga, och ofta estetiskt framstående, mardrömslika filmer. Dan O'Bannon gjorde RETURN OF THE LIVING DEAD och Stuart Gordon kom med RE-ANIMATOR. För att nämna några stycken.

... Men under det senaste decenniet har marknaden svämmat över av lågbudget- och nollbudgetproduktioner. Alldeles för många obegåvade filmare med tillgång till en HD-kamera trodde sig kunna tjäna snabba pengar genom att snabbt slarva ihop zombiefilmer. Jag blev så trött på genren att jag även tröttnade på TV-serien THE WALKING DEAD efter en säsong.

Zack Snyder har väl egentligen inte fått ur sig något jag gillat sedan debuten. Fast där ljuger jag. Jag ser att jag gav högst betyg till WATCHMEN - men jag har inte sett om den sedan jag såg den på bio, och jag vet inte om jag skulle uppskatta den idag, tolv år senare.

Nu har Snyder gjort en zombiefilm igen. Till skillnad från alla de oräkneliga zombiefilmer som vällt ut på marknaden, är ARMY OF THE DEAD en riktig film, gjort med rejält tilltagen budget. Det här är dessutom Zack Snyders bästa film på länge - i betydelsen Tja, den var ju inte så dålig som jag förväntade mig.

Filmen börjar bra. Förtexterna rullar över ett långt montage där zombies tar över Las Vegas. Ja, denna fläskiga inledning är faktiskt riktigt bra! 

... Men det är å andra sidan det enda som är riktigt bra i filmen. För därefter blir det det gamla vanliga. Det är världen efter zombieapokalypsen. Zombiekaoset Las Vegas är inhägnat. Mänskligheten, det lilla vi får se av den, verkar mest utgöras av en massa mer eller mindre hårda typer.

En av dessa hårdingar är Scott Ward (Dave Bautista). En dag dyker den slemme Tanaka (Hiroyuki Sanada) upp, och han har ett uppdrag åt Scott. En jävla massa pengar finns i ett kassavalv i Las Vegas. Om Scott kan samla ihop ett team, ta sig in i Vegas, och hämta stålarna, kommer Scott att få en väldig massa miljoner dollar. Scott gillar inte Tanaka, men han behöver kosingen. Men det är brådis. Presidenten har nämligen bestämt att Las Vegas ska atombombas ett par dagar senare.

Det tar inte lång tid för Scott att samla ihop ett lämpligt gäng. Det är en amerikan, en fransk, en tysk och Bellman som ska till Las Vegas. Eller nästan. Han anlitar en tysk kassaskåpsexpert (Matthias Schweighöfer) och en stenhård fransk tjej som av någon anledning kallas the Coyote (Nora Arnezeder) - det hade varit roligare om det stod Gråben i den svenska texten. Det ingår ytterligare några personer i teamet, Tig Notaro spelar en knäpp helikopterpilot, och så släpar Scott med sig sin dotter Kate (Ella Purnell), som han har en dålig relation till.

Väl på plats visar det sig att det inte bara finns vanliga zombies i Las Vegas. En ny art har utvecklats, Alfas. Det är tänkande zombies. Dessa varelser har byggt upp något slags bisarrt samhälle i ruinerna. Även en zombietiger stryker omkring.

... Ja, och sedan är det det gamla vanliga. Det pangas zombies hejvilt. Medlemmarna i Scotts team blir bitna och förvandlas till zombies. Det pangas fler zombies. Kate går vilse. En i teamet är förstås en förrädare. Och så pangas det ännu fler zombies.

ARMY OF THE DEAD har några bra scener. Här finns några kul detaljer. Jag gillar att det är Las Vegas-folk som zombifierats - zombies i glitterklänningar är lite fränt. En kvinnlig zombie, som blir något av en huvudperson, liknar en demon i 80-talsfilmen NIGHT OF THE DEMONS. Visuellt ser det ibland bra ut, en zombie till häst är tjusigt. Några scener får mig att associera till de spanska Blind Dead-filmerna; de där spanska filmerna om de zombifierade tempelriddarna.

Men det här är en rätt meningslös film. Ointressant och tjatig. Det största problemet är att filmen varar hela två timmar och tjugoåtta minuter! Den lyckas med konststycket att vara en hel timme för lång. Hur tänkte Snyder och Netflix där? Hur kan de tro att filmen blir bättre om den håller på en evighet? Det är mycket möjligt att jag hade satt ett högre betyg om den bara varade 85 minuter - vilket är en lämplig spellängd för filmer av det här slaget.

Efter en timme tröttnade jag på ARMY OF THE DEAD - och då var vi alltså inte ens halvvägs. En epilog antyder att det kan komma en fortsättning.


 


 

 

(Netflixpremiär 21/5)

torsdag 20 maj 2021

Netflix: Light the Fuse ... Sartana Is Coming

LIGHT THE FUSE ... SARTANA IS COMING är den femte och sista av de officiella Sartanafilmerna - det finns ytterligare en rad filmer med namnet Sartana i titeln, precis som fallet är med Django.

Den första filmen i serien kom 1968 och hette IF YOU MEET SARTANA ... PRAY FOR YOUR DEATH. Denna första film regisserades av Gianfranco Parolini (som kallade sig Frank Kramer i förtexterna), övriga fyra filmer gjordes av Giuliano Carnimeo (som kallade sig Anthony Ascott). I fyra av filmerna spelas Sartana av Gianni Garko, i den tredje; SARTANA'S HERE ... TRADE YOUR PISTOL FOR A COFFIN (1970), var Garko ersatt av George Hilton. De tre sista filmerna hade samtliga premiär under 1970.

Jag hyrde den första filmen på A-Video i Helsingborg. Det är en riktigt bra spaghettiwestern, där den svartklädde revolvermannen Sartana nästan framstår som ett övernaturligt väsen. Är han Döden själv? Satan? De följande filmerna blev alltmer lättsamma och komiska, även om de fortfarande var våldsamma och ibland rätt råa.

LIGHT THE FUSE ... SARTANA IS COMING ingår i det paket med italienska filmer Netflix skaffat rättigheterna till. Jag gissar att samtliga fem filmer ingår i paketet, men av någon anledning väljer de att börja med att lägga ut den sista. Det spelar förvisso ingen roll, alla filmerna i serien är helt fristående.

Det var inte längesedan jag såg den här filmen förra gången, och jag har sett den även innan dess. Det är en film som är svår att glömma, på grund av dess minst sagt flängda slutstrid.

... Däremot tycker jag att det är svårt att följa med i handlingen. En recensent skrev att filmen har ett bra manus. Jag tycker snarare att filmen har ett osedvanligt förvirrat manus, där handlingen försvinner i allt skjutande.

Sartana är på jakt efter 500 000 dollar, som finns gömda någonstans. Han letar även efter två miljoner dollar i falska sedlar. För att kunna hitta pengarna, fritar han en annan revolverman som hålls fången. En massa andra slemma typer är på jakt efter pengarna. Ja, en väldig massa typer jagar dem. Det är lite svårt att hålla ordning på alla inblandade och vad de håller på med.

I den här filmen är Sartana ingen mystisk man som dyker upp ur ingenstans. Det enda övernaturliga med honom är hans pricksäkerhet med skjutjärnet och snabbheten när han drar. Den här gången ligger fokus snarare på de manicker Sartana använder sig av. Han har bland annat en liten mekanisk figur som traskar runt och pangar på folk, och han har en orgel som är ombyggd till kulspruta och granatkastare.

Det här är en snygg film med utmärkt filmfoto. Filmen är tjusig satt titta på och den är hyfsat påkostad. Bruno Nicolai står för filmmusiken, som är bra. Gianni Garko är som vanligt bra i titelrollen. Susan Scott (Nieves Navarro), känd från många gialli, spelar en lömsk kvinna.

Dock känns filmen lite längre än den är, vilket antagligen beror på det myckna skjutandet. Rollfigurerna är många, alla skjuter på alla, och även om jag gillar filmen, blir det lite tröttande med all action. 

Netflix visar filmen med italienskt tal. Filmen är smått surrealistisk som den är, men den blir ännu mer surrealistisk när alla pratar italienska i vilda västern.

Den här filmen innehåller även en oväntad bastubadarscen.



 

 

 

(Netflixpremiär 19/5)

Netflix: Tenebre

Eftersom Netflix införskaffat rättigheterna till ett stort, stort, väldigt stort antal italienska filmer, serveras vi nu en hel del glada överraskningar. En av dessa är Dario Argentos TENEBRAE från 1982.

... Ja, som ni ser står det TENEBRE, utan A:et, i rubriken ovan; den italienska titeln. I Netflix' app är den även listad som UNSANE, vilket filmen kallades i USA ett tag. Själv har jag alltid stavat titeln TENEBRAE, så det fortsätter jag med här. Dessutom står det "Tenebrae" på omslaget till romanen som förekommer i filmen.

TENEBRAE släpptes på video i Sverige 1984 som TENEBRAE ... TERROR UTAN GRÄNS. Den var hårt nerklippt av bolaget själv för att undvika totalförbud. Jag hyrde den långt senare, bara för att ha sett den svenska versionen. Jag vill minnas att i princip alla mord var bortklippta, vilket gjorde filmen obegriplig. TENEBRAE recenserades i ett nummer av Scandinavian Film & Video. Det var en skoningslös sågning av en kille vars namn jag inte tänker nämna här (men jag känner honom, han går alltid under sina initialer, han är numera framgångsrik filmdistributör, och han har släppt filmer av Argento). Han skrev att Argento är en obegåvad regissör, som utan anledning låter en kamera glida över hustak till discomusik i flera minuter, och i en scen sitter en man på en bänk så länge, att det blir en lättnad när mördaren plötsligt kommer fram och sticker en kniv i honom. 

TENEBRAE är en giallo, och en av Dario Argentos bättre filmer - och en av de sista som kan kallas bra. Efter denna gjorde han den övernaturliga rysaren PHENOMEMA (1985), som är rätt fånig, och giallon OPERA (1987), vilken brukar räknas som Argentos sista bra film. Allt Argento regisserat sedan dess tycker jag, och de flesta med mig, mediokert, eller direkt dåligt - ett par filmer kan till och med kallas usla.

Åter till TENEBRAE. Detta är den klassisk giallo med alla de ingredienser vi förväntar, kryddat med mer blod och våld än filmerna från 1970-talet. Vi får en mördare med svarta handskar, vi får rakknivsmord, vi får ett superestetiskt filmfoto, vi finner ledtrådar i någon form av kultur; i det här fallet en bok, vi får tillbakablickar till en traumatisk händelse i mördarens ungdom, och vi får en intrig som är så härligt ologisk att det kan vara något slags rekord för en giallo, Argento överträffar sig själv.

Anthony Franciosa spelar den populäre, amerikanske deckarförfattaren Peter Neal, som reser till Rom för att marknadsföra sin nya roman "Tenebrae" ("Årets bästa giallo, kanske decenniets bästa giallo!"). John Saxon spelar hans agent Bullmer, som håller i pressarrangemangen. 

En galen mördare går lös - en tosing som skär halsen av folk och fotograferar liken. Rakknivsmördaren! När en tjusig kleptoman får halsen avskuren, stoppar mördaren sidor ur Peter Neals bok i munnen på henne. Således blir Neal indragen i jakten på mördaren. Guiliano Gemma spelar polisen Germani, som leder jakten, och som gärna drar sin stora puffra i onödan.

Trots att folk dör som flugor kring Peter Neal, fortsätter pressträffarna. Den otroligt tjusiga Mirella D'Angelo spelar en lesbisk litteraturkritiker som inte uppskattar alla mord på kvinnor Neals böcker innehåller. John Steiner gör en märklig man som har ett kulturprogram på TV. I handlingen figurerar även Neals skumma flickvän Jane (Veronica Lario), som ses smyga omkring i Rom trots att hon ska vara i New York, och Daria Nicolodi spelar en gammal vän till Peter Neal - eller är hon hans kärlek? Jag blir aldrig klok på deras förhållande. Lara Wendel spelar en tösabit som jagas av en hund och har ett ödesdigert möte med en yxa, Eva Mann och Michele Soavi syns i flashbacks.

Som jag nämnde är handlingen ologisk. Inga rollfigurer beter sig som riktiga människor - som sig bör i en giallo. TENEBRAE är en förhållandevis surrealistisk skapelse. Argento har påstått att den utspelar sig i framtiden - fast jag har aldrig fattat vad han menar med det.

Stora delar av filmen utspelar sig ett ett stort byggnadskomplex som uppfördes av fascisterna, detta för att Argento ville att platsen för handlingen skulle vara genomsyrad av ondska. Detta kan man jämföra med ölhallen i SUSPIRIA, som under andra världskriget var ett tillhåll för nazister, och som Argento använde av samma skäl.

Filmen går i ljusa färger - titeln är TENEBRAE, alltså mörker, men filmen är allt annat än mörk. Blå himmel, vita väggar och fasader. Skådespelare i ljusa kläder. Allt kontrasterar mot det knallröda blodet och de mörka handlingarna.

Filmfotot är utstuderat. I filmens mest berömda sekvens (som inte uppskattades av Scandinavian Film & Video) befinner sig Mirella D'Angelo i sin lägenhet, när kameran glider ut ur huset och fortsätter att åka över husets fasad, förbi olika fönster, tills den slutligen hittar mördaren, som är på väg att ta sig in i huset. Detta ackompanjeras av det svängiga ledmotivet av trion Simonetti-Morante-Pignatelli; det vill säga delar av Goblin.

Även morden i filmen är utstuderade. Vissa mord antyds bara med närbilder på offrets ansikte och blodstänk, andra är brutalt detaljerade - en person får en yxa i huvudet i närbild. Scenen där en kvinna, som håller en pistol i handen, får armen avhuggen har jag alltid tyckt är fånig. Hon sitter nämligen på ett synnerligen onaturligt sätt enbart för att kunna få armen avhuggen! Dock citerade jag denna scen i mitt och Mikael Tomasics första seriealbum; "In Memoriam". I vår serie får en kvinna armen avkapad, och precis som i TENEBRAE sprutar blodet över en vit vägg - i vår serie rinner blodet på väggen och bildar ordet "Tenebrae".

Här finns fler scener som är i fånigaste laget. Alldeles i början, när Peter Neal befinner sig på en flygplats och han får ett telefonsamtal, släpper han sin väska på golvet för att gå ett par meter till höger. Detta enbart för att något ska kunna hända med väskan. Slutscenerna; upplösningen, är effektiva, men det är inte utan att man undrar "Jaha, men VARFÖR?!". Det är nog bäst att inte ställa sig den frågan, det är bäst att inte tänka på logiken överhuvudtaget.

På Netflix ligger filmen enbart med italienskt tal. Jag har aldrig tidigare sett den med italienskt tal. Jag är välbekant med den engelska versionen; med Anthony Franciosas och John Saxons röster, och med Daria Nicolodi dubbad av Theresa Russell. Det känns ovant att se dem med andra röster.

TENEBRAE är inte lika bra som LJUDET FRÅN KRISTALLFÅGELN och DEEP RED, men det här är en bra och rekommendabel giallo. 



 

 

(Netflixpremiär 19/5)

lördag 15 maj 2021

Netflix: Det kusliga huset

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, minsann. Denna gång på en  österrikisk film från förra året. En österrikisk spökfilm för barn, till och med. Jag har nog aldrig tidigare sett en österrikisk spökfilm.

DET KUSLIGA HUSET, i regi av Daniel "Geronimo" Prochaska, bygger på en bok från 2012 av Martina Wildner. Det här är en ganska så traditionell historia, kanske aningen gammaldags, med välbekanta ingredienser. Det är lite Enid Blyton i spökform över anrättningen.

En liten tysk familj flyttar till en by i Österrike, eftersom modern; Sabine (Julia Koschitz), fått ett nytt jobb där - i en grotta. Äldste sonen Hendrik (Leon Orlandianyi), som är sexton, är allt annat än positivt inställd till flytten. Vad hans unge lillebror Eddi (Benno Rosskopf) tycker framgår inte riktigt. Fadern är död, så honom har de inte med sig.

De flyttar in i en stor villa, som är betydligt risigare än Sabine räknat med. Därinne är det mörkt och muggigt. Inte nog med det, kåken verkar vara hemsökt. Två pojkar har mördats där. Eddi blir då och då besatt och pratar slovenska och går i sömnen och skriver märkligheter på en vägg och har sig.

Hendrik är sur och tvär och vresig, och vill inte vara i den lilla hålan i alperna, men så får han nya vänner. Först den lille fånige killen Fritz (Lars Bitterlich), som har 70-talsfrisyr och pratar med konstig accent, eftersom han tror att det är lättare för Hendrik att förstå honom om han pratar "högtyska" än med österrikisk dialekt.

... Och så träffar han den jämngamla Ida (Marii Weichsler). Uppstår ung kärlek? Ja, ung kärlek uppstår.

Hendrik, Ida och Fritz kommer fram till att de döda pojkarnas mördare fortfarande går fri, och de ska ta reda på vem eller vilka det är. Kan det vara den vi tittare tror det är redan från början? Ja, det kan det.

Ung & kär.

DET KUSLIGA HUSET känns lite grann som de tyska äventyrsfilmer för barn jag sett på BUFF; barn- och ungdomsfilmfestivalen i Malmö. En hyfsat gedigen barnfilm av ett slag som numera sällan görs i Sverige. Det är en rätt trevlig film tycker jag som vuxen, vore jag tio år hade jag nog tyckt att den är jättebra. Och jag tittar hellre på en film som den här, än många av de nya skräckfilmer som görs för en vuxen publik.

Spökscenerna är få, men de är överraskande otäcka för att vara i en film riktad till en så här pass ung publik. Men det är ju bara bra. Skräm skiten är ungarna! Få dem att hoppa och skrika!

Stort plus i kanten för att lederhosen utgör en viktig del av upplösningen!



 

 

(Netflixpremiär 14/5)

torsdag 13 maj 2021

Netflix: Oxygene

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion. Jag hade först inte tänkt se OXYGENE. Mélanie Laurent instängd i en låda i 100 minuter, det kändes inte speciellt lockande. Jag har redan sett Ryan Reynolds i en låda i BURIED och Tom Hardy i en bil i LOCKE. Vi kan det här nu. Konceptet håller sällan för en långfilm, och i slutänden hade det funkat lika bra som radioteater.

Men så såg jag att det är Alexandre Aja som regisserat, så jag beslutade mig för att se filmen en chans. Aja är dock en otroligt ojämn regissör. Hans förra film, CRAWL, var rätt okej, medan några av hans andra filmer varit halvtaskiga, och ibland riktigt dåliga. Jag upptäckte nu att jag har hans film HORNS här på hyllan bredvid mig - fortfarande inplastad! Jag hade glömt att jag köpt den ...

OXYGENE inleds med att en kvinna, som till en början inte minns vem hon är, vaknar upp i en kryogenisk kammare. Hon visar sig heta Elizabeth Hansen (Mélanie Laurent) och hon upptäcker genast att syret håller på att ta slut i den lilla stålkistan, där hon ligger fastspänd på rygg. Hon pratar med en dator, och hon lyckas få kontakt med omvärlden. Elizabeth vill veta hur hon hamnat i kammaren - men framför allt vill hon ta sig ut ur den innan syret tagit slut. Hur ska det gå till?

Tja, det är allt. Jag gillar Mélanie Laurent, men större delen av den här filmen är en studie i hennes näsborrar. För att filmen inte enbart ska bestå av bilder på Elizabeth i en låda, får vi ibland se flashbacks från hennes liv; hennes minne börjar så smått komma tillbaka.

Den här filmen, som spelats in under pandemin, är överraskande snygg för att vara en så pass minimalistisk film. Men den är åt helsike för lång, en timme och fyrtio minuter. I synnerhet som det inte är speciellt spännande, eller ens intressant. OXYGENE är mest tråkig. Tråkigheten förstärks av den tråkiga filmmusiken. Filmens överraskningar är inga större överraskningar. 

Det här blir en kort recension, jag tyckte att det här var så intetsägande att jag inte kommer på mer att skriva.

Till en början skulle Anne Hathaway spelat huvudrollen. Hon ersattes av Noomi Rapace. Sedan hoppade även Rapace av och ersattes av Laurent. Noomi Rapace står dock listad som verkställande producent.

Jaha, nu kan vi verkligen det här. Nu hoppas jag att vi slipper se fler långfilmer om folk i lådor.


 


 

 

 

(Netflixpremiär 12/5)

torsdag 6 maj 2021

SVT Play: Snälla kriminella

Häromdagen hörde en kollega av sig och undrade om jag sett filmen SNÄLLA KRIMINELLA. Det hade jag inte, jag hade inte ens hört talas om den. SNÄLLA KRIMINELLA är en ny komedi som ligger på SVT Play, och min kollega gissade att manusförfattarna måste ha läst 91:an - bland annat känns filmens skurkliga plockad ur 91:an.

Filmens manusförfattare är Simon Garshasebi, Johan Wiman, Sara Young och Babak Yousefi. För regin står Sara Young (som inte är den gamla porrstjärnan, men väl Johan Glans' hustru). SNÄLLA KRIMINELLA gjordes för att gå upp på bio, men eftersom majoriteten biografer fortfarande är stängda, fick den istället premiär direkt på SVT Play.

Jag trodde dock att den här filmen faktiskt hade gjorts med TV i åtanke. Det här ser inte ut som en biofilm. Formatet må vara scope, men filmfotot är platt och trist som ett avsnitt av valfri svensk TV-serie, och Sara Young har tidigare mest jobbat med TV.

SNÄLLA KRIMINELLA visade sig vara ganska svår att sitta igenom. Det här är en osedvanligt amatörmässig och tafflig film. Men den hade kunnat bli bra, här fanns potential.

Filmen handlar om Sasan (Simon Garshasebi), som jobbar som cykelbud, och som tänker fria till sin flickvän. Eftersom Sasan är ett klantarsle blir frieriet aldrig av, och tjejen dumpar honom. Därefter äter hans hund Janne upp förlovningsringen, och den måste opereras ut. En märklig veterinär erbjuder sig att göra det svart för hundra tusen kronor, som hon behöver ganska omgående. Sasan har förstås inte så mycket pengar.

Babak Yousefi spelar den usle rapparen MC Baboo, som råkar träffa Sasan. Baboo, eller om det var hans producent, har någon konstig idé om att han kan bli framgångsrik musiker om han är kriminell, så han anlitar Sasan för att filma när Baboo rånar folk. Första rånförsöket går åt skogen.

Sasan behöver hundra tusen spänn snabbt, så han och Baboo bestämmer sig för att råna en bank. Rånet misslyckas, men de råkar få den grymma skurkligan Sons of Segway efter sig. Alla medlemmar i Sons of Segway har namn som slutar på -y. Precis som Sonny, Conny och Ronny; en skurkliga påhittad av mig och Anders Skoglind, och som figurerar i 91:an.

Sasan har en ny plan: de ska stjäla en värdefull pryl av Johan Glans, som spelar sig själv. De jagas av Sons of Segway, men även av två poliser, spelade av Roshi Hoss och Lisbeth Johansson. Sanna Bråding spelar en kriminell tjej som blir inblandad i det hela och hjälper de två klantiga nybörjarskurkarna.

SNÄLLA KRIMINELLA är en väldigt märklig film. Enligt SVT är det här en film för hela familjen. Det är det inte.Det här känns lite grann som en barnfilm - vars dialog är fullproppad med svordomar och grovt språk. Jag vet inte om det är avsett att vara roligt, eller lite "edgy", när rollfigurerna hela tiden skriker fuck, fucking och fuck you, eller svär på svenska - men det är inte roligt, det är tröttande och det känns torftigt. 

Och det är inte heller roligt att skurkarna faktiskt skjuter ihjäl folk. Det känns fullkomligt malplacerat i en film som till större delen är en komedi för hela familjen. Annars är det roligt att Sons of Segway är extremt miljömedvetna och politiskt korrekta, och rättar varandra så fort de säger något som kan uppfattas som kränkande, eller om de använder miljöfarliga material. Det är det enda som är kul i filmen.

Johan Glans spelar alltså sig själv, men en alternativ version av sig själv. Han är en komiker som är stenrik och bor på ett gods - och han älskar glass. Vad som är konstigt här, är att när han uppträder inför publik i början av filmen, driver han elakt med Sasan, som sitter i publiken. Glans är riktigt taskig. Det där känns inte alls som Johan Glans, han skulle väl aldrig bete sig så?

Den här filmen lider av dålig tajming, vilket förstör skämten, tempot haltar betänkligt, och regin är alltså tafatt. I stort sett ingenting alls i filmen är roligt.

... Men det hade kunnat bli roligt! Det hade kunnat bli en charmig, modernare Jönssonligan. Om man bara fixat till manuset. Styrt upp dialogen. Renodlat filmen. Funderat på vilken publik den vänder sig till. I grund och botten är filmen buskis. Lite mer kreativt filmfoto hade heller inte skadat.

En del av de medverkande är mindre bra skådisar, men plus i kanten för att det medverkar flera skåningar. David Batra och Özz Nujen har minimala cameos. Här finns ett oväntat spermaskämt som involverar Johan Glans, och att de skojar om tiggare är oväntat. Actionscenerna med eldstrider är usla.

Jag ska kanske skjuta in att jag inte tror att de knyckt skurkligan av mig och Anders, men nog finns här likheter med klassiska 91:an-farser och 91:an-seriens figurgalleri. Sasans konstiga cykel skulle kunna vara en av Åsa-Nisses uppfinningar.

Jag borde kanske vara snäll mot den här filmen. Den hade potential någonstans. Men jag kan ju inte sitta här och ljuga, när jag egentligen tycker att den är dålig.


 








 

(SVT-premiär 30/4)

lördag 1 maj 2021

Amazon Prime: Without Remorse

Foton copyright (c) Amazon Studios

Jag blir lite förvirrad vad gäller titeln på den här filmen. På Amazon Prime står den listad som TOM CLANCY'S WITHOUT REMORSE, vilket det även står i förtexterna. När man pausar filmen, står det i bild TOM CLANCY: UTAN MISSKUND, vilket även är titeln på romanen, som kom 1993. På IMDb är filmen listad som WITHOUT REMORSE. Jag väljer denna senare titel. Dessutom är ju "Utan misskund" titeln på en Mike Hammer-bok av Mickey Spillane.

WITHOUT REMORSE, i regi av italienaren Stefano Sollima som senast gjorde SICARIO 2, är en film som fick massiv kritik långt före premiären. En massa reaktionära typer på högerkanten, främst amerikaner, men även svenskar, gick i taket när de fick veta att Tom Clancys hjälte John Kelly/John Clark skulle spelas av Michael B Jordan - en svart skådespelare. Och hjältens överordnade har blivit kvinna, en svart kvinna. Det går ju inte för sig, tyckte folk, de vill inte ha fler jävla PK-filmer skrek de, de vill inte att actionfilmer ska politiseras - tydligen är de helt omedvetna om att de flesta amerikanska action- och äventyrsfilmer, för att inte tala om westernfilmer, alltid varit starkt politiserade. Detta ledde till att WITHOUT REMORSE överöstes med dåliga betyg - innan någon hade sett filmen. 

Nu visade det sig att det finns helt andra skäl till att ge den här filmen dåligt betyg.

Clancys roman kom i svensk översättning 1994. Jag har inte läst den, men det finns ett sammandrag på Wikipedia. Boken utspelar sig 1970. John Kellys fru har omkommit i en bilolycka. Kelly lär känna en drogberoende kvinna, och de blir kära i varandra. Onda knarklangare dyker upp och mördar tjejen. Kelly får ett nytt uppdrag av sin chef, han ska till Vietnam och frita amerikanska krigsfångar. Samtidigt hämnas han mordet på knarktjejen.

Handlingsreferatet ovan låter lite märkligt. Och hur mycket av detta kom med i Sollimas film?

Ingenting.

John Kelly är fortfarande Navy SEAL, och hans käresta mördas, men i övrigt har de enbart behållit bokens titel. De kunde kallat filmen, och hjälten, vad som helst.

Filmen inleds med ett militärt uppdrag som går fel. Jamie Bell spelar en CIA-agent som beter sig väldigt misstänkt. Han vet mer än han berättar. Väl hemma dyker det upp onda ryssar som har ihjäl medlemmar i Kellys team. Kelly misslyckas de att döda, de skjuter ihjäl hans gravida hustru istället.

Kelly lyckas omgående hitta folk som ligger bakom morden och han har ihjäl dem, vilket leder till att han kastas i fängelse. Hans överordnade (Jodie Turner-Smith) fixar ut honom. Guy Pierce dyker upp som en slem typ i kostym - det står SKURK stämplat i pannan på honom. 

Det hela handlar om en konspiration, förstås. Kelly skickas till Ryssland för att panga de inblandade. Jamie Bell fortsätter satt bete sig misstänkt.

WITHOUT REMORSE är en dålig film. Det är en riktigt tråkig actionfilm. Det spelar ingen roll att Michael B Jordan brukar vara en duglig skådespelare. Det känns som om det trista manuset är författat av ett datorprogram, och regisserat av en kille som tappat intresset och mest suttit och inväntat sin lön.

Stora delar av filmen, antagligen mer än halva filmen, utspelar sig i mörker. Svartklädda personer skjuter på varandra i mörker. Det är svårt att se vad som sker, men det spelar ingen roll, för man bryr sig ändå inte. Filmen är så oengagerande den kan bli. Alla rollfigurer är mer eller mindre osympatiska, eller bara tråkiga.

Militärt kunniga har anmärkt på en rad felaktigheter i filmen - som att folk bär fel uniformer, och det faktum att det i verkligheten inte finns några kvinnliga SEAL-soldater. Jag är fullkomligt ointresserad av krig och militärer, så det noterade förstås inte jag. 

... Och ja, skurken är precis den vi hela tiden misstänkte.

Eftertexterna avbryts för en epilog. Kelly säger att han vill skapa ett nytt, internationellt team. Rainbow. Han ska prata med presidenten om detta. Alltså hotas det med en uppföljare.

Som jag skrev i min recension av THINGS HEARD & SEEN har jag inga halva betyg, så jag avrundar uppåt. Jag sätter en tvåa, mest för Jordan, men det egentliga betyget är 1½.



 

 

 

 

(Amazon Prime-premiär 30/4)

fredag 30 april 2021

Netflix: Things Heard & Seen

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion. Men till skillnad från så väldigt många andra Netflixproduktioner, gillade jag THINGS HEARD & SEEN.

Den här spökfilmen bygger på en roman av Elizabeth Brundage; "All Things Cease to Appear". Jag har aldrig hört talas om den, men Stephen King tyckte visst att den var bra.

Däremot har jag hört talas om filmens två regissörer, Shari Springer Berman och Robert Pulcini. Denna duo har nämligen tidigare gjort en av mina absoluta favoritfilmer; AMERICAN SPLENDOR, som kom 2003.

THINGS HEARD & SEEN inleds men en kort och fullkomligt onödig prolog, som avslöjar lite för mycket av vad som komma skall - visar det sig. Det är 1980, och Amanda Seyfried spelar konstnärinnan Catherine Claire, som bor på Manhattan med sin make George (James Norton) och deras lilla dotter Franny. Catherine verkar jobba med restaurering av en målning i en kyrka, vilket förstås får oss att associera till RÖSTEN FRÅN ANDRA SIDAN.

George, som är universitetsprofessor, har fått jobb på ett universitet i Hudson Valley, och lyckas hitta ett stort hus på landet, dit familjen flyttar. Ett hus som självklart bär på hemligheter. Det dröjer inte länge innan både Catherine och Franny upplever märkliga saker i huset - det är av allt att döma hemsökt. En spökkvinna rör sig genom rummen och det luktar ibland avgaser i sovrummet.

George blir omedelbart väldigt god vän med sin kollega Floyd (F Murray Abraham) på universitetet, och han blir populär bland studenterna. Fast George är en slem typ. Förhållandet med Catherine knakar i fogarna, och han är otrogen med en ung tjej i grannskapet, Willis (Natalia Dyer). George beter sig alltmer märkligt. 

Handlingen i den här filmen är väldigt förutsägbar - minst sagt. Det är aldrig svårt att räkna ut vad som kommer att ske härnäst. George Claire är dessutom en vidrig typ, han till och med ser obehaglig ut, James Norton har en ondskefull mun. Man undrar varför Catherine inte lämnat honom för längesedan.

... Men det spelar ingen roll att filmen är förutsägbar, eftersom det här är en trevlig spökfilm. Den varar över två timmar, vilket är alldeles för länge, men annars är det här en film av ett slag som sällan görs idag. Det är en robust film. Det är en traditionell spökfilm, berättat i ett behagligt tempo, med få effekter, och med bra filmfoto och fina skådespelare - förutom de ovannämnda medverkar även Karen Allen.

THINGS HEARD & SEEN känns nästan som en film från 1980. Den påminner även lite grann om en Stephen King-historia, en tidig sådan. Amanda Seyfried ser väldigt 1980 ut - när jag tänker efter ser hon nog alltid ut som 1980.

Jag sätter ett litet överbetyg på den här. Jag har ju inga halva betyg, jag kan inte sätta 3½ - så jag avrundar uppåt. Det får kompensera för alla låga betyg jag delat ut till andra filmer de senaste månaderna. 



 

 

(Netflixpremiär 29/4)

tisdag 27 april 2021

Serier: I huvudet på Sherlock Holmes 1: "Den skandalösa biljetten"

I HUVUDET PÅ SHERLOCK HOLMES 1:
"DEN SKANDALÖSA BILJETTEN"
av Cyril Liéron & Benoit Dahan
Kartago

Jag har säkert nämnt det flera gånger tidigare, men jag läste inte speciellt många barn- och bilderböcker när jag var liten glytt. Åtminstone inte vad jag kommer ihåg. Jag har dock hunnit glömma mycket de senaste 50 åren. Mitt intresse för tecknade serier uppstod redan när jag var fyra-fem år gammal. Serier var betydligt mer fascinerande, tyckte jag, än vanliga barnböcker.

Men - en typ av bilderböcker jag älskade som barn, var de med mycket att titta på. De som var snyggt tecknade och hade stora bilder med många detaljer. Det fanns någon bok om uppfinningar, tror jag det var, som gjorde intryck på mig, men jag har inte sett den sedan lekis, och jag har inget minne av vad den hette och vem som gjort boken. Bäst av allt gillade jag faktaböcker för barn om historiska epoker - om hur det såg ut i antikens Grekland och Rom, med mera. Böcker med fantasieggande bilder. 

Jag gillade även böcker som berättade historien på ett kreativt sätt; som blandade vanliga illustrationer med serierutor och foton och texter på ett spännande sätt.

Jag kom att tänka på detta när jag fick detta nya seriealbum, med manus av Cyril Liéron och teckningar av Benoit Dahan, i översättning av Björn Wahlberg. Till att börja med skapade redan omslaget lite extra intresse, eftersom Sherlock Holmes' huvud är utskuret; det är ett hål i kartongen, och vi tittar rakt in i boken - eller, ja, rakt in i Sherlock Holmes' huvud.

Så här ser det ut när man slår upp boken. Det svarta i huvudet till vänster är mitt soffbord.

När jag öppnade boken höll jag på att trilla baklänges. Jösses! Det här ser ju fullkomligt ... fantastiskt ut! Här finns så mycket att titta på att man kan dröja kvar vid varje sida i princip hur länge som helst. Otroligt mycket detaljer, tecknat i en egen, lite kopparsnittsliknande stil. Och det är tjusigt.

Polisen hittar en förvirrad man, iklädd märkliga kläder, som irrar omkring i London. Mannen förs till dr Watson för att undersökas, och Sherlock Holmes börjar luska i mysteriet med mannen. Vad har hänt? Vad är det för mystiskt pulver som hittas på mannens kläder, och vad är det för teaterbiljett? Är det månne en konspiration på gång? Hur det går får vi inte veta - detta är nämligen bara den första delen av två.

"Den skandalösa biljetten" är ett högst avancerat seriealbum som inte liknar något annat. Med hjälp av de snillrika teckningarna får vi kliva in i Holmes' huvud och se hur han resonerar. Den hårt arbetande detektivhjärnan skildras ofta som ett hus fyllt med böcker och annat.

Det är ibland inte helt lättläst, men en röd tråd - bokstavligt talat en röd tråd - ringlar mellan rutorna för att hjälpa till med läsningen. Information finns i bilder, pratbubblor och textplattor som ibland är utspridda över sidorna. Detta är ett högst intressant sätt att berätta en historia på, och det är synnerligen fascinerande.

Jag har aldrig varit någon större anhängare av Sherlock Holmes och historierna om honom, jag tycker att han är rätt trist och osympatisk, men det här albumet är riktigt, riktigt bra. Jag ser fram emot upplösningen!

Det är kul att det fortfarande går att använda serieformen till att skapa något som känns helt nytt; till något vi inte sett tidigare.

söndag 25 april 2021

VOD: The Marksman


THE MARKSMAN? Vad nu? Gick inte den upp på bio? Redan i februari?

Jo, jag tror det. Men jag vet inte säkert. Den pressvisades inte, och jag har inte längre koll på vilka biografer som har öppet eller ej, och har de öppet, är det ett projekt att få tag på en biljett, om om man ju bara får vara åtta pers i salongerna.

... Men så dök trailern för THE MARKSMAN, i regi av Robert Lorenz, upp i ett av mina flöden i sociala medier, den ligger på några VOD-tjänster, och jag tänkte att jag måste se- och recensera den. Alla actionfilmer med Liam Neeson måste recenseras. Det står det i Filmkritikernas Handbok. Högst upp på första sidan: "1. Recensera alla actionfilmer med Liam Neeson".

THE MARKSMAN känns lite grann som en snällare version av RAMBO: LAST BLOOD. Liam Neeson spelar änklingen Jim Hanson, en före detta marinkårssoldat som, tillsammans med sin kloka hund, bor mitt ute i ingenstans, nära den mexikanska gränsen. Han har svårt med försörjningen och riskerar att förlora huset. Ibland hjälper han gränspolisen och en dag haffar han en mexikansk kvinna och hennes unge son, Miguel (Jacob Perez), efter att de tagit sig igenom staketet mot den amerikanska sidan. De två är dock inte några vanliga illegala invandrare - de har ett gäng synnerligen grymma typer från en mexikansk kartell efter sig.

Skurkarna dyker upp, Jim skjuter ihjäl en av dem, men en av skurkarnas kulor träffar den flyende kvinnan. Innan hon dör lovar Jim henne att ta Miguel till deras släktingar i Chicago.

Miguel är bångstyrig och vill inte alls följa med den buttre Jim, men snart uppstår förstås en vänskap. Miguel är även bra på att rasta hunden.

Kartellen har inte gett upp, de förföljer Jim och Miguel, och de tar ibland livet av folk när de frågar efter vägen. Dessutom jagar poliser både Jim och skurkarna. Men den ende som kan rå på så här elaka och grymma skurkar är förstås Jim Hanson, eftersom han är Liam Neeson.

Liam Neeson fyller 69 i sommar. I THE MARKSMAN ser han påtagligt gammal och sliten ut - men det är säkert meningen, hans rollfigur är trött på det mesta. Även handlingen känns gammal och sliten. Det här är lite i enklaste laget. Det är lite för tunt. Det är lite för ooriginellt. Det är lite för slentrianmässigt, och actionscenerna sticker inte ut nämnvärt. 

... Men filmen är ändå rätt okej. Betyget nedan är nog för snällt, men de flesta nya filmer i den här genren jag ser är sämre. Det var inte alltför plågsamt att sitta igenom THE MARKSMAN, men det kommer inte att dröja länge innan jag glömt bort dess existens.

Jag ser förresten att en film med Liam Neeson som Philip Marlowe är under planering. Det låter lite intressant, även om Neeson väl är alldeles för gammal för rollen. Om det nu inte är en uppdaterad version om en pensionerad detektiv.


 


fredag 23 april 2021

Netflix: Stowaway

Foton copyright (c) Netflix

Jag såg aldrig Joe Pennas förra film; ARCTIC från 2018, vilken även var hans långfilmsdebut. Den pressvisades, men när jag läste om den verkade den otroligt tråkig - så jag brydde mig inte om att stiga upp i arla morgonstund för att se- och recensera den.

Nu är Penna tillbaka med en ny film; en tysk-amerikansk samproduktion. Den spelades in i Tyskland 2019 och var förstås tänkt som en biorelease, men förra året köpte Netflix filmen, som nu släppts direkt på streaming.

Grundidén är rätt bra. Historien utspelar sig i en nära framtid, då Mars koloniserats. Två kvinnor (Anna Kendrick och Toni Collette) och en man (Daniel Dae Kim) skickas iväg från jorden, för att fara till Mars. Resan kommer att ta två år.

Efter ett par dagar hittar de en fjärde passagerare, spelad av Shamier Anderson. Han ligger avsvimmad, instängd bakom en taklucka. Uppenbarligen blev han kvarglömd på någon vänster.

... Och här börjar jag genast att ifrågasätta manuset. Hur fan kan man glömma kvar en kille i ett rymdskepp? Var det ingen som saknade honom? Hur gick det till?

Den här killen vill förstås genast hem, han har inte tid och lust att lägga två år på en ofrivillig resa till Mars. Men nej, han är så illa tvungen att följa med. Astronauterna har inte lust att vända om, och de säger något om att de inte har bränsle så att det räcker.

Vad värre är, är att de bara har syre ombord för tre personer. Med fripassageraren ombord kommer det inte att räcka, och de kommer att dö innan de når Mars. En av dem föreslår att fripassageraren begår självmord. Det vill han inte.

Det är ett illa utrustat rymdskepp de åker i. Lite grann som en bil utan reservdäck och extra bensindunk. Ingen verkar ha tänkt på att det kan uppstå incidenter. Här finns inte många reservdelar och extraransoner. Häromveckan upptäckte jag att Ikea stoppat med extra träpluggar när jag skruvade ihop ett par bokhyllor. Så långt tänkte aldrig de som skickade iväg det här rymdskeppet.

Det förekommer fler dumheter. Vid ett tillfälle ska två astronauter klättra en längre sträcka på utsidan av rymdskeppet - och de är inte fastgjorda med säkerhetsselar eller något liknande! Om de skulle råka tappa greppet är det kört. Man tycker att någon som jobbade med filmen borde ha påpekat detta.

De enda medverkande i STOWAWAY är dessa fyra skådespelare. De är alla bra, även om rollerna är rätt endimensionella. Vidare är filmfotot utmärkt, liksom rymdskeppskulisserna. Några scener är säkert oerhört flotta om de ses på en stor duk.

... Men manuset duger inte. STOWAWAY visar sig vara en film som inte handlar om någonting alls. De hittar en fjärde passagerare och syret kommer inte att räcka - och det är allt som händer. Här finns inga twister, ingen knorr. Och något slut får vi inte heller. Efter ett par osedvanligt dumma scener, slutar filmen abrupt. Vi får ingen upplösning.

Filmen varar närmare två timmar och berättartempot är långsamt. Filmmusiken är vedervärdig, det låter mest som något slags avslappningsskiva från Mölndals new age-klubb.

Alltså: STOWAWAY är en snygg film, med bra skådisar och flotta kulisser. Men den tunna handlingen är dum, och: tråkigt är inte det nya bra.



 

 

 

 

(Netflixpremiär 22/4)

onsdag 21 april 2021

DVD/VOD: Eldens fält

ELDENS FÄLT (Studio S Entertainment)


Nu ska jag berätta om när jag åt middag med Shin'ya Tsukamoto och hans fru. Det var 1998 och Tsukamoto besökte Fantastisk Filmfestival för att visa sin nya film BULLET BALLET, plus några av sina äldre filmer, och frugan passade på att visa en film som hon gjort.

Vi fick veta att Shin'ya Tsukamoto inte pratade engelska, så vi fick skaffa en tolk, och han drack heller inte alkohol. Jag fick honom till bordet en kväll, och det blev en aning besvärligt. Det är alltid jobbigt att tvingas låta en tolk översätta en konversation, det blir inget flyt i pratet.

Jag minns inte varför, men plötsligt gick Tsukamoto med på att dricka en sexa Skåne. Tjatade vi på honom? Ingen aning. Han svepte snapsen, och vad hände då?

Jo: han började prata engelska! Och han berättade vitsar!

BULLET BALLET minns jag ingenting av. Fast jag har egentligen aldrig varit någon större anhängare av Tsukamotos verk. 

Jag trodde att DVD-aktuella krigsfilmen ELDENS FÄLT var en helt  ny film, men den är visst från 2014. Filmen bygger på en roman, denna filmades första gången 1959, och fick då den svenska titeln DET GRYMMA KRIGET.

Shin'ya Tsukamoto har inte bara regisserat ELDENS FÄLT, han står även för manus och spelar huvudrollen. Temat är krig är helvete, och krig har sällan varit ett mer helvete i den här filmen.  

Men jag skulle ljuga om jag hävdade att jag tycker att denna helvetesskildring är bra. Det är en osedvanligt rå krigsfilm, men den engagerade mig inte överhuvudtaget.

Till att börja med fick jag läsa lite om handlingen för att riktigt förstå var och när filmen utspelas, eftersom det inte riktigt framgår i filmen. Det är slutet av andra världskriget och japanerna ska lämna Filippinerna. Tsukamoto spelar soldaten Tamura, som är febersjuk och som skickas ut i djungeln. Han irrar omkring och träffar en del andra människor, främst soldater, och alla har blivit galna. Alla är hungriga, och hungern leder till kannibalism.

ELDENS FÄLT är packad med våld, blod och äckel. Blodet sprutar och hjärnsubstansen stänker mest hela tiden. Rollfigurerna klafsar omkring bland ruttnande lik, täckta av likmaskar. Folk blir mer och mer galna, blodet sprutar lite till, och kroppsdelar far åt alla håll. Det äts mycket sötpotatis innan det är dags för kannibalism.

Eftersom filmen innehåller så otroligt mycket våld och splatter, försvinner filmens chockverkan efter en stund. Det blir tröttande. Dessutom är det svårt att hålla isär rollfigurerna, eftersom nästan alla bär likadana, skitiga uniformer och alla är svarta i ansiktet av skit.

Shin'ya Tsukamotos film är en antikrigsfilm, men den går mest ut på att visa upp så mycket groteskt våld som möjligt. Eftersom det är svårt att känna något för de löst skissade rollfigurerna, känns det är mer som en splatterfilm än en film med ett viktigt budskap. Och det är något som är fel när en film av den här typen är tråkig.


 

 


tisdag 20 april 2021

DVD/Blu-ray/VOD: Come True

COME TRUE (Njutafilms)


Det kanadensiska science fiction-dramat COME TRUE, med manus och regi av Anthony Scott Burns, är en film jag vill ska vara bättre än den är. Filmen klassificeras även som skräck, men eftersom skräcken vägrar infinna sig, skippar vi den benämningen.

Ett recensionscitat på DVD-omslagets baksida jämför COME TRUE med George A Romero och THE SHINING. En märklig jämförelse. Det här är snarare ett försök att göra en film i samma stil som David Cronenbergs tidiga filmer. Bodyhorror. Experiment. Sjukhus. Likheterna med Cronenbergs filmer förstärks av de kanadensiska miljöerna och det kala, grå- och stålblå filmfotot.

Filmfotot är alldeles utmärkt. Framför allt är mardrömsscenerierna oerhört bra. Det är Burns själv som agerar filmfotograf.

... Värre är det med manuset och personregin.

Julia Sarah Stone  spelar den artonåriga Sarah, som har sömnsvårigheter. Hon plågas av mardrömmar och sömnbristen ger henne problem i skolan. Av någon anledning kan hon inte sova hemma, varför förklaras aldrig.

Hon får syn på en lapp på en anslagstavla. Några forskare behöver frivilliga till ett experiment. Man kommer att få betalt för att sova! Självklart cyklar Sarah iväg till dessa forskare.

Sex försökskaniner får ta på sig speciella dräkter som är uppkopplade till datamaskiner och monitorer. Nej, det kommer inte som någon överraskning att dessa forskare kommit på ett sätt att titta på folks drömmar. Bilderna är dock väldigt suddiga. Otäcka skuggfigurer förföljer Sarah. Vilka är de? Vad är de ute efter?

Ja, fråga inte mig. Anthony Scott Burns struntar i att förklara det som sker. En bit in i filmen tänkte jag att, nä, det här kommer nog att leda fram till ett icke-slut - vi kommer inte att serveras en ordentlig upplösning. Och så blev det. Burns har slängt in något slags twist på slutet, men denna är så osannolikt dum att det bara blir ännu mer obegripligt och meningslöst. Antagligen kom Burns inte på något bra slut, han ville bara visa upp en rad snygga mardrömsscenerier.

COME TRUE hade kunnat bli en bra film om manuset setts över ordentligt - och om filmen inte vore så pretentiös. Den försöker vara konstnärlig. Den är långsam och på ljudspåret ligger sövande syntmusik. Men det räcker inte med att vara konstnärlig. Det måste vara bra också.

Julia Sarah Stone är rätt bra i huvudrollen, men alla rollfigurer i filmen beter sig märkligt och pratar konstigt.

Den här filmen går nog hem hos ungdomar som vill känna sig konstnärliga och intellektuella.