lördag 10 juli 2021

Netflix: Hur jag blev en superhjälte

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! Fransk-belgiskt, till och med.

Direkt efter att jag sett MAJOR GROM: PLAGUE DOCTOR, såg jag HUR JAG BLEV EN SUPERHJÄLTE, som var gårdagens premiär på en Netflixproduktion. En fransk-belgisk film i regi av Douglas Attal.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den här filmen. Titeln fick mig att gissa på en superhjältekomedi. Det visade sig att så inte var fallet - inte riktigt.

På IMDb har någon skrivit att filmen verkar bygga på serietidningen Powers av Brian Michael Bendis. Så är dock inte fallet. Attals film bygger på en roman från 2007, "Comment je suis devenu super héros", av Gérald Bronner, som är författare och professor i sociologi. Visst är det möjligt att Bronner läst Bendis, men det är knappast troligt.

Jag:et i filmens titel, är polisen Gary Moreau (Pio Marmaï), som ofta sitter i sin Parislägenhet och är deppig. Han lever i en värld där superkrafter existerar - det finns superhjältar i hans Paris, men många använder sin krafter sina krafter till annat än att bekämpa brott, exempelvis är en kille TV-kock och kokar upp vatten med händerna.

Nya droger florerar på stan. Rör med olikfärgade substanser; man knäcker röret, och drar in substansen i näsan. Den ena sorten gör att man kan skjuta eldflammor från händerna, medan en annan ser till att man kan skjuta strålar från ögonen - om man inte dör knall och fall.

Moreau får en ny partner, Cécile Schaltzmann (Vimala Pons), som konstant röker och dricker rödvin ur saftglas. Cécile förvandlas nästan till den här filmens huvudperson; Moreau är lite blek och tråkig, Cécile är desto tuffare. Men det är Moreau som är den som blir superhjälte. Han har haft superkrafter hela tiden, får vi veta en bra bit in, men han vill inte använda dem; han vill inte vara superhjälte. Verkar det som. Men han har ingenting emot godis.

Moreau och Cécile sätts på att sätta dit de som säljer drogen. Till sin hjälp har de Callista (Leïla Bekhti) och Monte Carlo (Benoît Poelvoorde), som tidigare ingått i ett populärt superhjälteteam. Monte Carlo har en härligt illasittande dräkt, och han är rätt lustig - det är han ju ofta, Poelvoorde.

Det här är väl inte riktigt en komedi. Samtidigt är det heller ingen rak superhjältefilm. HUR JAG BLEV EN SUPERHJÄLTE är en ganska trivsam film, för att vara en film om superkrafter är den förhållandevis lågmäld. Den är inte bombastisk.

Den här filmen gör inget större avtryck i filmhistorien, men den är helt okej, och jag tyckte att den var bättre och mindre tråkig än de senaste årens Marvelfilmer.

Jag har ingen som helst aning om hur pass nära romanen den här filmatiseringen ligger.



 

 

 

(Netflixpremiär 9/7)


Netflix: Major Grom: Plague Doctor

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det ryskt här på TOPPRAFFEL!

... Och ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Jag har nämnt det förr, men de Netflixproduktioner som inte är amerikanska, är oftast lite bättre. Framför allt ger de oss tillfälle att se underhållningsfilm från alla möjliga länder.

Få ryska filmer släpps här i Sverige, och de vi får se är i de flesta fall typiska filmfestivalfilmer, eller andra typer av "konstnärlig" film. Det brukar vara betong och vodkaindränkt. Glåmiga människor som stirrar tyst på varandra. I svartvitt eller sepia. Precis som utlandet aldrig får se Jönssonligan och Stig-Helmer, får vi sällan se det den stora ryska publiken gillar.

Något annat vi aldrig får se i Sverige, är ryska serietidningar. Detta beror inte enbart på att serierna är ryska. Det beror även på att tecknade serier är en förhållandevis ny konstform i Ryssland. Det är inte längesedan det i princip inte fanns några ryska serietidningar alls.

I år firar det ryska serieförlaget Bubble Comics tioårsjubileum. En av deras mest populära titlar är Major Grom, vilket jag förstått betyder major Åska. Nu har förlaget även startat upp filmavdelningen Bubble Studios, och tillsammans med Netflix har de gjort långfilmen MAJOR GROM: PLAGUE DOCTOR, i regi av Oleg Trofim.

Jag såg MAJOR GROM igår kväll, efter att på förmiddagen ha sett FAST & FURIOUS 9 i en IMAX-salong (recension av den kommer vad det lider). MAJOR GROM inleds med en jakt på bankrånare, och denna vilda inledning är betydligt bättre och mer kreativ än hela F9. Framför allt går det att se vad som händer i den ryska filmen.

Oleg Trofims film är en actionfilm med vissa drag av superhjältefilm - men den handlar inte om superhjältar. Major Igor Grom (Tikhon Zhiznevskiy, som ser ut som Robert Downey Jr) är en civilklädd polis som aldrig använder vapen. Han är dock fantastiskt skicklig, och kastar sig över bovar och banditer som vore han Läderlappen. Men till skillnad från Bruce Wayne, har Grom dåligt med stålar, och han bor i en sketen lägenhet i St Petersburg.

När jag såg filmtiteln trodde jag att Grom är en pestdoktor, men "Plague Doctor" är titeln på äventyret. Pestdoktorn är skurken i den här historien. Han är en vigilante maskerad med pestmask, och han börjar mörda kriminella och korrupta människor i St Petersburg. Pestdoktorn blir först en hjälte i staden, och hans fans börjar bära likadana masker - lite grann som i V FOR VENDETTA. Pestdoktorn går dock för långt, hans agenda är extrem, och han måste stoppas.

Major Grom är förstås mannen för jobbet. Han får hjälp av en ung och grön polis, och framför allt av den påstridiga journalisten Yulia (Lyubov Aksyonova), som Grom först inte kan med, men som han inte helt oväntat snart fattar tycke för.

Jag kan väl inte påstå att MAJOR GROM: PLAGUE DOCTOR är unik. Filmen känns i mångt och mycket som ett ryskt försök att göra en amerikansk blockbuster av Marvel-modell. Filmen är också för lång med sina två timmar och arton minuter. Men - jag gillade den här filmen. Den var betydligt bättre än jag förväntat mig, och den känns faktiskt rätt fräsch. 

Att den känns fräsch kan bero på att den är rysk, att den handlar om ryssar, och att den utspelar sig i St Petersburg - samt på det faktum att den, till skillnad från de ryska filmer som visas i Sverige, inte handlar om deprimerade människor som krökar i sina deprimerande bostäder. Rollfigurerna i MAJOR GROM är sympatiska, och filmen i sig är sympatisk. Bitvis är den riktigt rolig. Det blir inte sämre av att filmfotot är snyggt. Filmen lär ha kostat bortåt 75 miljoner svenska kronor, vilket inte är mycket jämfört med motsvarande amerikanska filmers budget, men den ser påkostad ut.

Jag ser gärna fler filmer om major Grom. Och om andra ryska seriefigurer. 

... Och jag blev väldigt nyfiken på ryska serier rent allmänt ...



 

 

(Netflixpremiär 7/7)


onsdag 7 juli 2021

Bio: Wrong Turn (2021)

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Avdelningen för nyinspelningar ingen frågat efter, samt avdelningen för nyinspelningar av relativt nya filmer.

Rob Schmidts WRONG TURN från 2003 är en av Glenn Hyséns absoluta favoritfilmer. Han verkar se den om och om igen. Själv har jag bara sett den två gånger, tror jag. WRONG TURN är en skräckfilm av ett ganska klassiskt snitt. Intet ont anande människor råkar köra fel i skogen och hamnar hos Galna Familjen. Missbildade, inavlade kannibaler som slaktar folk så att det står härliga till. Stan Winston stod för effekterna och han var även en av familjens producenter.

WRONG TURN fick hela fem uppföljare, som alla gjordes för att släppas direkt på DVD. Jag har sett dem allihop. Budgeten blev hela tiden lägre, men jag har för mig att någon eller några av filmerna var rätt okej som B-filmsunderhållning. Dock flyter filmerna ihop, jag minns inte handlingen i dem - jag minns dock att WRONG TURN 4 utspelades på ett nedlagt mentalsjukhus. Ja, och så var ju Henry Rollins med i den andra filmen.

Trots att originalfilmen alltså bara är 18 år gammal, har nu en nyinspelning biopremiär. Eller, det här är nog snarare en så kallad re-imagining. 2021 års WRONG TURN, som regisserats av Mike P Nelson, skiljer sig nämligen en del från den ursprungliga filmserien. Bland annat så har man skippat hela grejen med vanställda, monsterliknande kannibaler - det vill säga, det som var originalets raison d'être.

Den nya filmen inleds med att en man som heter Scott, och som spelas av Matthew Modine, kör omkring i obygden och letar efter sin dotter, som försvunnit när hon och några kompisar begav sig ut för att fotvandra i Appalachernas skogar. En polis tycker att Scott ska ge upp, de som försvinner i skogarna hittas aldrig.

Hopp i tiden. Sex veckor tidigare. Scotts dotter Jen (Charlotte Vega) och hennes skitjobbiga, osympatiska, och påfrestande vänner kommer körande i skogen. En kille i gänget, Adam (Dylan McTee), är så fruktansvärt osympatisk att jag hoppades att han skulle stryka med på en gång; halka och slå ihjäl sig när han kliver ur bilen, eller något. De sätter sig i en bar där det häckar en massa rednecks. Eftersom Adam är dum i huvudet börjar han genast att förolämpa dessa märkliga lantisar. Lantisarna slår inte ihjäl Adam, så vi måste dras med honom ett tag till.

Dagen därpå är dessa stadsbor ute och traskar i skogen. I en backe kommer plötsligt en enorm stock rullande mot dem. Jen och hennes kompisar försöker springa undan, men det går så där - istället för att springa åt sidan, springer de rakt framför stocken. En i gänget mosas. Jag fattade inte riktigt vem det var, eftersom rollfigurerna inte blivit riktigt introducerade. Aha, det var visst han som hade skägg.

Gänget hittar inte tillbaka ut ur skogen och övernattar i tält. Nästa dag är deras mobiltelefoner stulna, så nu står de där utan GPS. Och nu dyker skogens galningar upp och bär sig åt.

Den här gången är galningarna något slags kult, snarare än inavlade tosingar. De är människor som inte gillade den moderna världen och drog sig tillbaka in i skogen, för att bygga sitt eget samhälle. Eller hur det nu var. De bär päls och maskerar sig med djurskallar - demaskerade ser de mest ut som Roger Whittaker. Åtminstone ledaren. De talar något märkligt språk som låter lite fornnordiskt, men några av dem kan engelska.

Scott, Jens farsa, dyker upp igen någonstans i mitten av filmen, och så får vi följa hans jakt på Jen.

Manuset till denna nya version är skrivet av Alan B McElroy. Han skrev även originalfilmen från 2003. Den här gången känns storyn mer som THE HILLS HAVE EYES, med inslag av THE VILLAGE och kanske även MIDSOMMAR. Förra gången lyckades McElroy skriva en film vars handling gick att beta av på 84 minuter. Den nya versionen varar 109 minuter. Den är alltså hela 25 minuter längre - och den är 25 minuter för lång.

2021 års WRONG TURN innehåller några intressanta inslag och den får väl sägas vara kompetent gjort, och ett namn som Matthew Modine höjer det hela en aning. Men, den nya filmen saknar originalets sköna exploitation-känsla. Den ur inte kul - i betydelsen underhållande. Den är seg och rätt tråkig, och den blir aldrig speciellt otäck och skrämmande, mest beroende på de osympatiska huvudpersonerna. Filmen är gravallvarlig och saknar humor helt och hållet. Ibland är det nästan så att den känns lite pretentiös. Filmens struktur är lite besynnerlig. Men framför allt saknar jag de deformerade kannibalerna från de tidigare filmerna, att ta bort dem var inte det smartaste man kunde göra. Här finns en del splatter, förstås, men oftast är det så mörkt att man inte riktigt ser dessa effekter. Mot slutet blir det mer actionfilm än skräck.

Handlingen fortsätter under eftertexterna. Under dessa eftertexter framförs "This Land Is Your Land" av Ruby Modine, Matthews dotter i verkliga livet.



 

 

 

 

(Biopremiär 9/7)


måndag 5 juli 2021

Netflix: The 8th Night

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en premiär på en Netflixproduktion, ännu en skräckfilm, denna gång från Sydkorea.

... Men denna recension blir nog inte som vanligt. Jag begrep nämligen ingenting av THE 8TH NIGHT, som regisserats av Tae-Hyung Kim. Jag tappade tråden nästan omgående. Jag fattade halv sju av den här filmen.

Filmen inleds med en berättarröst som berättar bakgrunden till historien, det handlar om en legend om ... vad det nu var. Jag vet inte. Jag var inte tillräckligt uppmärksam här. Demoner och grejor är det i varje fall. Jag tänkte att det reder sig nog ändå, jag kommer snart att fatta vad det går ut på.

Inte fan gjorde jag det.

I en öken någonstans kommer en koreansk professor körande, han är på jakt efter en magisk artefakt som har med legenden att göra. Han hittar prylen och tar den med sig hem, men folk tror att han bara luras. Prylen är så pass viktig att den hamnar i nyheterna.

Därefter hoppar vi i tiden, och det är fjorton, eller om det nu var femton, år senare. Professorn går omkring och ser trött och sliten ut. Folk blir besatta av en demon. Två poliser försöker lösa fallen med alla personer som hittas döda och uttorkade. Folk dör till höger och vänster.

En ung munk som avgett tysthetslöfte dyker upp och hänger på professorn i jakten på demonen. Munken råkar prata av misstag. Professorn köper ett par vita gymnastikskor till munken. Munken blir kompis med en tjej som nog är ett spöke. Han vill ge henne sina skor, men hon hittar ett par skor vid en soptunna. De har rätt storlek.

En elak demonflicka dyker upp. Hon sniffar med näsan och har ett brett, obehagligt leende. Ibland öppnas hennes kind och ett öga tittar fram.

Fler människor dör, folk blir besatta av demonen, och sedan blir det demonfajt innan det slutar.

THE 8TH NIGHT varar två timmar, men den känns som åtta timmar. Jag satt mest och undrade vad det var jag tittade på. Förvirringen var total. Det är möjligt att jag hade kunnat hänga med i handlingen om jag verkligen koncentrerat mig, men det här var så tråkigt att jag tänkte på annat. Jag var nära att stänga av flera gånger under den första timmen.

Men det är en rätt snygg film. Det är många datoranimeringar, men en del effekter är lite innovativa. Hud spricker upp lite varstans på kroppen och ett dold öga tittar ut. I en kort scen fylls hela bakgrunden med ögon. 

Otäckt och spännande är det förstås inte.

Filmen är indelad i kapitel. Det sista kapitlet heter "Den åttonde dagen". De glömde visst bort att filmen heter "Den åttonde natten". Fast det är natt i det sista kapitlet.

Som vi brukar säga här på Toppraffelredaktionen: en film behöver inte vara bra, eller ens intressant, bara för att den är på ett språk man inte förstår.



 

 

 

(Netflixpremiär 2/7)

lördag 3 juli 2021

Amazon: The Tomorrow War

Foton copyright (c) Amazon Studios

THE TOMORROW WAR, i regi av Chris McKay som gjorde THE LEGO® BATMAN MOVIE, producerades av Paramount och Skydance 2019 för biopremiär, men på grund av pandemin skippades de planerna, och istället såldes filmen till Amazon, som igår lät den få premiär direkt på streaming - ett faktum få kan ha missat, eftersom filmaffischen syns överallt.

Marknadsföringen är hård, och i det här fallet är det snarare fråga om en produkt än en film. THE TOMORROW WAR fick mig att tänka på det senaste decenniets Marvelfilmer - med ytterst få undantag går det inte att avgöra vem eller vilka som gjort Marvelfilmerna; de är produkter från en superhjältefabrik. Säga vad man vill om konkurrenten DC Comics' filmer och regissörer som Zack Snyder - men Snyder har om inget annat något slags konstnärlig vision, även om filmerna oftast är dåliga.

THE TOMORROW WAR är ett ganska anonymt science fiction-äventyr - men det hela inleds ganska hyfsat. Jag satt där i soffan och drack folköl och tänkte att det här var ju inte så illa som jag förväntat mig. Berättelsen börjar julen 2022 och familjen Forester tittar på fotbolls-VM på TV. Jag googlade nästa års VM, det brukar väl hållas sommartid, men 2022 går VM av stapeln mellan den 21:a november och den 18:e december. Chris Pratt spelar Dan Forester, som är lärare. Betty Gilpin gör hans fru Emmy, medan Ryan Kiera Armstrong spelar nioåriga dottern Muri.

Plötsligt stoppas fotbollsmatchen när ett ljusfenomen uppstår ovanför planen, och ur detta sken kliver en samling beväpnade soldater. De säger att de kommer från framtiden - om trettio år utkämpar jorden ett krig mot invaderande rymdvarelser. Det ser illa ut för mänskligheten - därför måste nya soldater rekryteras. Rekryterna hämtas från 2020-talet - de skickas trettio år in i framtiden för att strida mot monster i sju dagar, sedan skickas de tillbaka till sin egen tid. Om de överlever. De flesta överlever inte. De som blir inkallade har inget annat val än att slåss.

Samtliga länder på jorden strider tillsammans mot rymdvarelserna - men tyvärr får vi bara se amerikaner. Det hade varit kul om filmskaparna verkligen sett till att amerikaner, svenskar och nordkoreaner kämpade sida vid sida.

Självklart kallas Dan Forester in. Han tar farväl av sin familj och säger att de inte ska vara oroliga, han är tillbaka om en vecka. Och så skickas han till framtiden. Här introduceras vi för ytterligare några rollfigurer, en av dem spelas av Sam Richardson, som är tänkt att vara filmens comic relief. Deras överordnade är en överste Forester (Yvonne Strahovski) - vänta nu här. Överste Forester? Kan hon vara ...?

När de slungas iväg till framtiden, släpps de ner tre meter över marken, så att de dimper i backen. Första uppdraget går fel - de släpps ner ovanför Miamis raserade skyskrapor, vilket innebär att en hel hög slår ihjäl sig på en gång. Går det inte att skicka iväg soldaterna i något slags farkost, så att de slipper trilla tre meter och slå ihjäl sig eller bryta benen? Tänkte de inte på detta? 

När hjältarna väl börjar slåss mot de insektsliknande rymdvarelserna, blir det hela genast betydligt tristare. Nu känns THE TOMORROW WAR plötsligt som en sämre version av STARSHIP TROOPERS, med drag av TERMINATOR och EDGE OF TOMORROW. Det pangas monster hejvilt och det ser illa ut för mänskligheten. Men Dan Forester är en duglig karl som inte ger upp, och överste Forester är inte sämre, så de två försöker komma på ett sätt att förinta fienden. Kommer de att lyckas? Har påven en rolig hatt?

Logiken är inte den bästa i den här filmen. De personer som väljs ut 2022 är de som kommer att vara döda trettio år senare; de som man vet har avlidit eller omkommit under dessa år. Detta för att undvika att de träffar sig själva i framtiden, vilka skulle leda till elände. Det här kan jag acceptera - men här finns en massa andra konstigheter. Jag satt ofta och tänkte Vänta nu här! Dock vill jag inte nämna alla konstigheter här för att undvika spoilers. Fast jag har nog redan glömt bort dem ändå.

Numera har jag lite svårt för Chris Pratt, som även var en av filmens verkställande producenter. Jag brukade tycka att han var rätt kul och sympatisk, till exempel i GUARDIANS OF THE GALAXY, men tack vare sociala medier framgick det att han befinner sig långt ut på den amerikanska högerkanten och är ganska reaktionär, vilket genast gör honom osympatisk. Dock är han inte lika bindgalen som Kevin Sorbo.

JK Simmons; en av mina favoritskådespelare, står ganska högt upp i rollistan, men hans roll i filmen är förhållandevis liten. Han spelar Dans far, och medverkar främst på slutet.

THE TOMORROW WAR är kompetent gjort rent tekniskt, den ser dyr ut, men det är en plastig produktion. Här finns inget som utmärker vare sig regi eller filmfoto. Estetiskt är det trist som en Marvelfilm. Det är inga virtuoser som gjort filmen. Mer humor och satir hade inte skadat. Det här är bara en produkt i mängden. Lång som ett ösregn är filmen också - två timmar och arton minuter. Helt i onödan. De hade enkelt kunnat klippa bort 30-40 minuter.

Det här går säkert hem hos tolvåringar. Vi andra kan ju alltid se om ... Tja, vad som helst vi gillar. Varför inte DE DJÄVULSKA, som nu finns på SVT Play? Den har inget med THE TOMORROW WAR att göra, jag ville bara nämna en bra film.



 

 

 

 

(Amazon Prime-premiär: 2/7)

fredag 25 juni 2021

TOPPRAFFEL! önskar glad midsommar

Det är den där tiden på året igen, då kryllingen ska stampas, mjöden ska ystas, grönskan ska tvättas och strykas, och både glas och sluring ska sväljas. Ja, det är alltså midsommarafton. Väckelsens högtid. En tid då vi ska minnas och glömmas. Allt enligt uråldriga vanföreställningar.

Jag reser bort en vecka eller så, jag vet inte riktigt, vilket innebär att det blir stiltje här på TOPPRAFFEL!. Jag passar därför lite försynt på att tillönska mina läsare en

GLAD MIDSOMMAR!


 


torsdag 24 juni 2021

Blu-ray: Henry: Portrait of a Serial Killer & Henry: Portrait of a Serial Killer Part 2

HENRY: PORTRAIT OF A SERIAL KILLER & HENRY: PORTRAIT OF A SERIAL KILLER PART 2 (Njutafilms)


Någon gång i början av 1990-talet - det kan ha varit hösten 1992 - var jag på en censurdebatt i Lund eller Malmö, detta med anledning av bråket om John McNaughtons HENRY: PORTRAIT OF A SERIAL KILLER (1986), som under titeln HENRY - EN MASSMÖRDARE (han är inte en massmördare, han är seriemördare) fått svensk premiär sommaren 1992. Statens Biografbyrå gjorde sju (7) censurklipp i filmen, så att den skulle kunna visas för en vuxen publik utan att de tog skada och blev bestialiska seriemördare de också. 

I panelen på den här debatten satt Biografbyråns chef Gunnel Arrbäck, Sydsvenskans filmkritiker Jan Aghed, samt ytterligare en man jag glömt bort vem det var. Om där fanns en fjärde person minns jag inte. I publiken satt filmens svenska distributör, Mattias Nohrborg från Triangelfilm. Jag tror att debatten föregicks av en visning av HENRY, om det var den klippta versionen som visades vet jag inte, och jag minns inte om jag såg den.

Debatten blev lite märklig. Aghed var sur och vresig, och pratade om helt andra filmer - bland annat undrade han hur Biografbyrån kunde tillåta en våldsam skitfilm som ROADHOUSE. Arrbäck påpekade att ROADHOUSE var hårt nerklippt i Sverige. Mannen vars namn jag glömt pratade mest om barndomsminnen och om hur besviken han blivit när någon gammal film var klippt. Vad Nohrborg sa minns jag inte alls, inte mer än att andra i publiken skrek "Tala ur skägget! Vi hör inte vad du säger!". Någon i publiken undrade om en film med så här rått, grovkornigt filmfoto verkligen vänder sig till den breda publiken - kanske en lite märklig fråga. Visst, många skulle nog utbrista "Fan, vad fult!", men det går förstås att uppskatta en film ändå. Under censurbråket om HENRY hävdade en del att detta är en konstnärligt framstående film, medan andra hävdade att det inte spelar någon roll, den måste klippas ändå. "Men varför tillät ni då SALÒ - ELLER SODOMS 120 DAGAR?" undrade någon i den skånska publiken.

Tre år senare lade Biografbyrån saxen på hyllan.

1992 hade jag redan sett HENRY: PORTRAIT OF A SERIAL KILLER i oklippt skick. På den här tiden florerade fortfarande piratkopior på VHS. Jag köpte en väldig massa filmer från England och Holland, men vissa filmer var rätt svåra att hitta i oklippt skick annat än som piratkopior. 

Dock hade jag följt John McNaughtons film sedan slutet av 80-talet. Även om filmen låg klar 1986, och visades på en och annan festival, så dröjde det till 1990 innan den fick biopremiär i USA. HENRY råkade ut för censurproblem även där - för att inte tala om i England. Jag läste de amerikanska skräckfilmstidningarna Fangoria och Gorezone, i vilka det ofta rapporterades om HENRY. Skribenterna hyllade filmen och kallade den ett mästerverk. Det hävdades att den är otäckare än allt annat.

HENRY är inte en film för vem som helst. Det är inte ens en film för vanliga skräckfilmsfans, i synnerhet inte för dagens unga fans, som främst är vana vid snälla och slickade produktioner från till exempel Blumhouse.

McNaughtons film kostade uppskattningsvis 111 000 dollar att göra. Den är filmad på 16mm på plats i Chicago, filmfotot är mycket riktigt grovkornigt och skitigt - det är en film om skitiga människor i en skitig värld. Estetiskt påminner filmen en aning om andra, råa 16mm-epos, som till exempel MOTORSÅGSMASSAKERN (1974) och MANIAC (1980). HENRY är dock ännu skitigare än dessa två filmer, dess look är närmast dokumentär. 

Michael Rooker gör sin debut i titelrollen, som bygger på den autentiske seriemördaren Henry Lee Lucas. Rooker är fantastisk i rollen. Henry är en psykopatisk lustmördare helt befriad från empati. Han har en kall, helt känslolös uppsyn. Hans beteende kan härledas till barndomen - och han dödade sin mor.

Henry har suttit i fängelse, och där lärde han känna galningen Otis (Tom Towles). De två bor tillsammans. En dag dyker Otis' syster Becky (Tracy Arnold) upp, och flyttar in till Henry och Otis. Otis förhållande till Becky är minst sagt bisarrt.

Henry fortsätter att mörda när andan faller på, och Otis gör honom sällskap. Henry lär upp Otis i konsten att bestialiskt mörda oskyldiga människor. De stjäl en videokamera, så att de kan filma sina dåd och titta på dem om och om igen. Becky verkar inte förstå vad Henry och Otis håller på med.

HENRY: PORTRAIT OF A SERIAL KILLER är en film med konstnärliga ambitioner. Det är en film med en baktanke. Det är inte bara ännu en amerikansk slasher. Det är en studie i dessa depraverade människor och deras värld. Men, det är en film med ett flertal chockerande scener, och det är en djupt obehaglig film. Det är en bra film. Det är inte en film jag kan se om och om igen, och jag tycker att MOTORSÅGSMASSAKERN är bättre, men det här är väldigt bra.

Jag måste säga att jag blev förvånad när jag hittade en flyer för HENRY: PORTRAIT OF A SERIAL KILLER PART 2 i Cannes. Vi visade filmen på Fantastisk Filmfestival i september 1998, så det bör ha varit i maj 1998 jag hittade flyern, om det inte var året innan och vi då inte fick filmen till festivalen. Enligt IMDb visades HENRY 2 på en festival redan 1996, men den fick inte distribution förrän 1998.

Jag trodde först att det var ett skämt jag jag såg flyern. Vem gör en uppföljare till HENRY? Varför då? Hur gör man en uppföljare till den filmen?

HENRY 2 är skriven och regisserad av Chuck Parello, som även var involverad i den första filmen. Budgeten var högre den här gången, och filmen sköts på 35mm.

Till allas förvåning visade det sig att HENRY 2 inte alls var så dålig vi alla förväntat oss. Tvärtom är det här en rätt bra film - som lider av att den är en uppföljare till McNaughtons film. Jag tror att om huvudpersonen döpts om och om alla referenser till den första filmen tagits bort, hade filmen rönt större uppskattning - den hade stått rätt stadigt på egna ben.

Michael Rooker tackade nej till att göra rollen en gång till, så den här gången spelas Henry av Neil Giuntoli, och även om han inte är någon Michael Rooker, gör han en helt acceptabel insats. Henry driver omkring i sin gråa, skitiga värld, och eftersom han behöver pengar, tar han jobb på ett företag som sysslar med bajamajor. Javisst, för att verkligen understryka hur skitigt allt är, jobbar Henry bokstavligt talat med skit.

Han måste även ha någonstans att bo, Henry, så han flyttar hem till arbetskamraten Kai (Rich Komenich) och dennes hustru Cricket (Kate Walsh). Det visar sig att Kai har ett extraknäck - han åtar sig att anlägga eldsvådor åt folk som vill få ut försäkringspengar. Kai behöver en medhjälpare, så Henry får hänga på. Henry å sin sida har inte slutat att mörda folk, och Kai blir den nye Otis, som får lära sig att mörda och bära sig åt. Självklart spårar allt ur.

HENRY: PORTRAIT OF A SERIAL KILLER PART 2 är förstås inte lika bra som originalet, den är inte lika iskall, chockerande och välgjord, och Chuck Parello är inte en lika bra regissör som John McNaughton, men det är alltså ändå en rätt bra film.

Denna Blu-ray från Njutafilms innehåller bägge filmerna. Förutom dessa, finns här en lång rad bra bonusmaterial. Här finns en lång Making of om McNaughtons film, en kortare sådan om Parellos uppföljare, här finns en lång intervju med McNaughton, bortklippta scener, reportage om censurbråken i USA och England, trailers, med mera. Det här är en fullspäckad skiva och ytterst rekommnendabel. Och ja, självklart är filmerna helt oklippta.

HENRY: PORTRAIT OF A SERIAL KILLER


 

 

 

HENRY: PORTRAIT OF A SERIAL KILLER PART 2


 


onsdag 23 juni 2021

DVD/Blu-ray/VOD: Äventyraren Flynn

ÄVENTYRAREN FLYNN (Studio S Entertainment)


Idag, när jag skriver och publicerar detta, fyller den australiske regissören Russell Mulcahy 68 år. Han började sin karriär med att göra musikvideor - till exempel var det han som gjorde videon till "Video Killed the Radio Star" med the Buggles (1979), som blev den allra första video som visades på MTV. Han långfilmsdebuterade 1984 med RAZORBACK, en film som fick rätt dålig kritik när den kom, men som numera har sina beundrare. 1986 gjorde han HIGHLANDER, som blev en succé. Själv tyckte jag att den var extremt cool. Då. Jag såg om den häromåret, och den är ju inte speciellt bra. Fast det är klart, jag är inte arton längre.

Därefter gick det lite ... sådär med Mulcahys karriär. Han gjorde ytterligare ett par hyfsat framgångsrika filmer, RESIDENT EVIL: EXTICTION (2007) är nog den bästa filmen i RESIDENT EVIL-serien (vilket inte säger så mycket), men det mesta han gjort har varit lågbudgetfilmer och direkt-på-DVD-uppföljare, och dessa har oftast varit kassa. Han har även regisserat en lång rad avsnitt av olika TV-serier.

ÄVENTYRAREN FLYNN, som Russel Mulcahy regisserade 2018, är en australisk-kanadensisk film om Errol Flynns liv innan han blev filmstjärna i Hollywood. Filmen bygger på en bok Flynn själv skrev, och barnbarnet Luke Flynn har varit med och skrivit filmmanus och producerat.

Det här är en påfallande illa berättad film. Ja, storyn är direkt märklig - det känns som att man missat att ta med alla väsentligheter. 

Året är 1930 när filmen börjar i en djungel i Nya Guinea. Errol Flynn (Thomas Cocquerel) är något slags Indiana Jones, som tillsammans med en liten expedition stöter på en illasinnad djungelstam. Denna inledning är lovande - men oväntat brutal och blodig. Jag hade förväntat mig att ett lättsamt familjeäventyr. Det bjussas på mycket djungelaction under dessa första minuter.

Efter denna prolog tvärdör filmen. Errol Flynn och hans kompisar befinner sig i Sydney - Flynn var australier - och bestämmer sig för att bege sig ut på skattjakt. De knycker en segelbåt, som visar sig tillhöra kinesiska opiumsmugglare. Dessa banditer förföljer Flynn och hans gäng.

Det märkliga är att det i princip inte händer någonting alls i ÄVENTYRAREN FLYNN. Okej, visst händer det saker, men här finns ingen som helst karaktärsutveckling, inga rollfigurer presenteras närmare. En del skådisar är rätt kassa. Det här är bara en massa scener staplade på varandra. Större delen av filmen befinner hjältarna sig ombord på en båt. Det här är osannolikt oengagerande. Några scener är avsedda att vara roliga, men de är inte roliga. Först i slutminuterna, när Flynn hamnat i Hollywood och spelar in KAPTEN BLOD, blir det intressant, men då är det hela slut.

Errol Flynn dog ung, han var bara 50 när han 1959 kastade in handduken. Han söp hårt och han var totalt nergången, när han drabbades av en hjärtattack och dog. Men han levde ett intressant och fascinerande liv. Han var verkligen en äventyrare innan filmkarriären - och han fortsatte att äventyra i egenskap av journalist även när han slagit igenom som skådis. 

Flynns son, Sean Flynn, var även han en äventyrare. Han agerade i några filmer, innan han tröttnade och sadlade om. Först var han jägare i Kenya, därefter blev han fotograf och krigskorrespondent. Han for iväg till Vietnam för att rapportera från kriget, men 1970 försvann han i Kambodja. Antagligen tillfångatogs han och avrättades. Han var då 28 år gammal. The Clash skrev en låt om Sean Flynn.



     


Blu-ray/VOD: Lux Æterna

LUX ÆTERNA (Njutafilms)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

... Men i övrigt vet jag inte riktigt vad det blir. Jag vet nämligen inte riktigt vad jag ska säga om LUX ÆTERNA, en 51 minuter lång film av Gaspar Noé, en man som gjort sig en karriär på att vara provocerande och edgy. Jag har förvisso inte sett alla hans filmer, men när jag tänker efter tror jag inte att jag tyckt att någon av de jag sett varit speciellt bra. Möjligtvis långfilmsdebuten ENSAM MOT ALLA. Jag har för mig att jag träffat Noé, jag inbillar mig att han brukade partaja med oss filmfestivalsnubbar innan han slog igenom och blev berömd - men jag kan minnas helt fel, eftersom det är 25 år sedan. 

Häromåret gjorde Gaspar Noé en reklamfilm för Yves Saint Laurent (det kan vara DENNA giallo-doftande film). Samtidigt passade han på att spela in LUX ÆTERNA. Enligt baksidestexten är denna film en essä - och genren är skräck/thriller.

Sanningen är nog snarare den att det här inte är någonting alls. LUX ÆTERNA ska vara en hyllning till filmen och de regissörer som inspirerat Noé. Det går säkert att sitta och analysera det som försiggår i filmen och hitta något djupare. Eller så finns det inget djup alls.

LUX ÆTERNA utspelar sig på en filminspelning. Alla medverkande skådespelare spelar sig själva. Béatrice Dalle är Béatrice Dalle, Charlotte Gainsburg är Charlotte Gainsburg, och så vidare. Filmen som spelas in verkar handla om häxor.

Först får vi se klipp ur Carl Theodor Dreyers film VREDENS DAG från 1943 (några klipp kommer nog också från Benjamin Christensens HÄXAN från 1922). Detta håller på ganska länge. Sedan sitter Dalle och Gainsburg i varsin fåtölj och diskuterar häxor en bra stund. De ger intryck av att vara två alkoholiserade tanter som babblar. Två killar dyker upp, en av dem pratar engelska och vill ha med Gainsburg i en annan film han tänker göra.

Sedan ska de försöka spela in filmen, men alla blir arga, i synnerhet Dalle, som även verkar regissera. Jag vet inte riktigt. Folk går omkring och bråkar och skriker lite, innan ljuset i filmstudion pajar och rummet (och Noés film) börjar blinka psykedeliskt, det pågår i flera minuter, eftertexterna börjar rulla, och de blinkar de med - det blinkar så pass mycket att sjukvårdare fanns på plats när filmen visades i Cannes, utifall några i publiken skulle få epileptiska anfall.

Större delen av LUX ÆTERNA visas i splitscreen. Två, ibland tre, scenerier eller bildvinklar samtidigt, två olika dialoger samtidigt.

Det här ser ut som TV-teater. En pjäs de har glömt manuset till. Ett par av de medverkande är rätt kassa skådisar. Jag kan inte sätta något betyg på LUX ÆTERNA. Jag tycker absolut ingenting. Det här känns bara poäng- och meningslöst. Jag satt och väntade på att något skulle hända, på att det skulle bli intressant. Det enda som hände var att bilden började blinka, och sedan var det slut.

En del yngre snubbar tycker att LUX ÆTERNA är ascool. Det kan man nog tycka om man är i en viss ålder. Yves Saint Laurent-filmen jag länkar till ovan är betydligt bättre på alla sätt.

Som bonus på Blu-ray-utgåvan ligger tio minuter ur HÄXAN från 1922 - och jag fick genast lust att se denna 99-åriga klassiker på Blu-ray. Dessa tio minuter är vansinnigt snygga. Senast jag såg HÄXAN förstördes den av av ett (då) nykomponerat och ytterst opassande jazzsoundtrack.

      

tisdag 22 juni 2021

Bio: Wrath of Man

Foton copyright (c) SF Studios

Avdelningen för filmer som är så jävla hårda att färska ägg blir hårdkokta om man håller upp dem framför bioduken.

Häll upp en kopp kaffe till, så tar vi och pratar förtexter och filmmusik en stund. Förtexter är vi inte bortskämda med nuförtiden. Jag vet inte riktigt varför.

Numera börjar de flesta amerikanska filmer direkt. Ibland visas titeln i bild, men ofta får vi inte ens se denna. Jag vet inte riktigt varför det är så. När MIAMI VICE, biofilmen, hade premiär 2006, sa en numera bortgången biografmaskinist jag kände att han verkligen gillade att filmen inte hade förtexter - den började direkt, rakt på. MIAMI VICE torde vara en av de första filmerna som hakade på denna trista trend, tidigare filmer med reducerade förtexter, som STJÄRNORNAS KRIG och ROBOCOP, var snarare undantag.

Jag förstår inte vad man vinner på att hoppa över förtexterna. Är dagens unga biopublik får otålig för att sitta igenom förtexter? 

Jag tycker att förtexter är en viktig del av totalupplevelsen. Det är förtexterna, och musiken, som anger filmens ton, som skapar förväntningar. Förtexter är en liten konstform i sig. Dessutom får vi på en gång veta vilka som komponerat musiken och skrivit manus - vi slipper sitta kvar och lusläsa eftertexterna medan resten av publiken reser sig upp för att skynda ut.

Guy Ritchies nya film WRATH OF MAN inleds med ordentliga förtexter. Lite James Bond-inspirerade förtexter, under vilka vi ser siluetten av Jason Stathams profil. Musiken är mörk och dramatisk - den här filmen har ett igenkännbart musikaliskt ledmotiv.

... Och det är ju en annan sak vi inte är bortskämda med i moderna filmer. Igenkännbara ledmotiv. Inte ens de nya superhjältefilmerna har ordentliga musikaliska teman - ingen kommer ihåg hur musiken gick. Musiken till skräckfilmer ska vi inte tala om - det är nuförtiden mest en massa mullrande ljud, snarare än musik. Christopher Bensteads musik till WRATH OF MAN är absolut inget speciellt, det är ingen speciellt minnesvärd musik, men de dystra stråkarna satte sig, jag jag gick och hummade på melodin en bra stund efter filmens slut.

Jag såg nyligen en intervju från 2002 med filmmusikkompositören Basil Poledouris, som alldeles för ung dog 2006. I intervjun berättar han att när han började göra musik till Hollywoodfilmer, fick man tolv veckor på sig. De fyra första veckorna diskuterade han filmen och scenerna med regissören, för att komma fram till vilka känslor och stämningar han är ute efter. Numera - 2002, alltså - får kompositören sex veckor på sig. Eller var det fyra? Detta är kanske en av förklaringarna till varför så mycket filmmusik av idag är anonym och oinspirerad. 

Guy Ritchies förra film, THE GENTLEMEN, var inget vidare. Den var ett försök att gå tillbaka till rötterna, men kändes mer som att Ritchie gjort en förvirrad pastisch på sig själv. Men med WRATH OF MAN har Guy Ritchie hittat formen igen.

WRATH OF MAN är en amerikansk nyinspelning av en fransk film som heter LE CONVOYEUR (eller CASH TRUCK på engelska). Den kom 2004 och har bland annat Jean Dujardin i rollistan. Jag har inte sett den, men jag satt nyss och försökte hitta en utgåva med text på ett språk jag förstår; min franska är långtifrån perfekt. Det finns en engelsktextad Blu-ray, men billig är den inte. 

Om THE GENTLEMEN hade en krånglig, svårbegriplig intrig, är storyn i WRATH OF MAN desto enklare att hänga med i. Det är nästan så att jag tycker att handlingen är lite väl simpel. Det här är en ganska traditionell historia om hämnd. Men, hämnden här är så skoningslös och stenhård, att det kompenserar för en enkla handlingen.

Jason Statham spelar en man som tilldelas smeknamnet H. H dyker upp på ett företag som jobbar med värdetransporter, där han får jobb som säkerhetsvakt. Utbildningen är kort och intensiv, H klarar alla proven med nöd och näppe. Dock verkar han bara ha låtsat att han är lite sämre på att köra bil och skjuta än han egentligen är.

Under en värdetransport stoppas bilen av ett gäng brutala rånare. H:s kollegor får panik, men utan att blinka kliver H ur bilen och skjuter ner samtliga rånare med yttersta precision. Han har uppenbarligen gjort det här förr. Av allt att döma är H ute efter något - han tog inte jobbet som säkerhetsvakt för att han behövde jobb och pengar. Här hoppar vi några månader tillbaka i tiden, och vi får bit för bit veta vem H är och vad han håller på med.

En rad välbekanta skådespelare medverkar i den här filmen. Jeffrey Donovan spelar ledaren för ett tungt beväpnat gäng rånare. Scott Eastwood är en av dessa rånare, han gör en dumdristig psykopat. Eddie Marsan spelar värdetransportbolagets chef. Holt McCallany är mannen som undervisar H. Josh Hartnett är en säkerhetsvakt som gillar att tuffa sig. Andy Garcia har en liten roll som en Mystisk Man som H har samröre med.

Jason Statham har nu avancerat från två ansiktsuttryck till ett. I WRATH OF MAN får han de flesta andra filmtuffingar att blekna. Han går fram som en slåttermaskin. Filmens stämning är lika mörk och dyster som filmmusiken. Världen de rör sig i är skitig och befolkad av vidriga människor. Filmen är våldsam, blodig, brutal, och - nu upprepar jag mig här - stenhård.

Jag gillar den här filmen. WRATH OF MAN är det bästa Guy Ritchie fått ur sig på länge, och det bästa Jason Statham medverkat i på bra många år. Ja, och så får vi alltså beskåda riktiga förtexter.

OBS att filmen inte har biopremiär förrän den 30:e juni! Jag reser bort några veckor, så jag betar av recensionen redan nu.


 

 

 

(Biopremiär 30/6)

måndag 21 juni 2021

Bio: Chaos Walking

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jag hade inte kollat så noga på rollistan innan jag slog mig ner för att se den här filmen, jag hade noterat att Tom Holland (skådespelaren, inte skräckfilmsregissören) står först, men jag hade missat att Mads Mikkelsen är med. Så låt oss börja med Mikkelsen.

Jag träffade Mads Mikkelsen på en fest för en massa år sedan. Det visade sig att han är oerhört intresserad av serier - tecknade serier, alltså. Därför stod vi en bra stund och drack öl och pratade om serier. "Serier är den största konstformen!" utbrast Mikkelsen.

Jag tänkte på detta när jag såg CHAOS WALKING, i regi av Doug Liman och byggd på en roman av Patrick Ness. Under 1980-talet utvecklades seriemediet ganska radikalt, framför allt i USA. Sättet serierna berättades på blev alltmer avancerat. Det var under 80-talet så kallade medvetandeflöden blev vanliga. Visst hade det förekommit tidigare, men nu etablerades tekniken. Tankebubblor ersattes av textplattor, ofta flera små textplattor i samma ruta, och i dessa kan man läsa gestalternas tankar - deras medvetandeflöde.

Detta är en berättarteknik som enbart fungerar i tecknade serier - så tillvida man inte är en extremt skicklig filmskapare. Medvetandeflöden är en viktig del av CHAOS WALKING - och det funkar inte riktigt.

CHAOS WALKING är en westernfilm. Men den utspelar sig i framtiden. På en annan planet. I en skog i denna värld bor kolonisatörer från Jorden. Tom Holland spelar den unge Todd, som bott hela sitt liv i en och samma by. En by där det enbart bor män, eftersom onda varelser har dödat alla kvinnor - har Todd fått veta. Mads Mikkelsen spelar den hårde och grymme borgmästaren, som styr med järnhand.

Vad som är mystiskt med den här planeten, är att alla män omges av något som kallas brus. Bruset syns som en neonglänsande dimma kring huvudet, och alla kan höra vad man tänker. Man tänker alltså högt, utan att prata. Vissa, som borgmästaren, har lärt sig satt kontrollera detta. Todd har dock problem med att dölja sina tankar. Kvinnor drabbas inte av brus på planeten, det gäller bara män.

En dag kraschlandar en rymdkapsel på planeten. Den var på väg till jorden, och den enda överlevande är Viola (Daisy Ridley). Todd hittar rymdskeppet och flickan, och för att visa hur bra och duglig han är, hämtar han borgmästaren och dennes hårdföra män. Todd vill också vara hårdför.

Viola vill bara komma i kontakt med moderskeppet så att hon kan återvända, men det är lättare sagt än gjort. I synnerhet som borgmästaren är en le typ som helst vill ha ihjäl Viola. Todd misslyckas med sina försök att vara hård och tuff, han har aldrig tidigare sett en flicka och blir betuttad i henne, så han hjälper Viola att rymma. De tar sig genom vildmarken för att försöka hitta en sändare, men de har förstås ett uppbåd lett av borgmästaren efter sig.

Rollfigurerna i den här filmen klär sig i westernkläder - som cowboys. De rider på hästar. De bor i trähus. Och jag tycker att det är synd att de inte gjorde en riktig western istället. De kunde bytt ut rymdvarelserna mot indianer, Viola kunde kommit i ett vagntåg, och hon hade kunnat leta efter kavalleriet. Idén med bruset hade kunnat skrotas helt.

... Vid närmare eftertanke: fyller det någon funktion i berättelsen? Ju mer jag tänker på det, känns det bara som en ploj - en onödig ploj. De enda bruset tillför filmen är en viss stökighet. En massa irriterande digitala effekter runt gestalternas huvuden, och en massa röster som babblar, vilket är ännu mer irriterande. Ibland är det dialog och medvetandeflöde samtidigt. Plojen hade funkat betydligt bättre i en tecknad serie, det hade blivit mindre stökigt.

Tom Holland gör okej ifrån sig i sin roll, Daisy Ridley är lite slätstruken. Mads Mikkelsen är förstås bra. Han är härligt ond, och har en besynnerlig agenda, få vi veta mot slutet när sanningen om byn avslöjas. Mikkelsens borgmästare har ärr i ansiktet, och det slår mig att han hade kunnat bli en utmärkt Jonah Hex. 

CHAOS WALKING är inte direkt tråkig - men den är inte bra. Grundidén är nog konstigare än smart. Och det var ju en farlig tur att Viola pratar engelska. Tänk om hon var en fransk eller tysk astronaut som kraschade där i skogen - vad hade Todd och de andra gjort då?


 

 

 

 

(Biopremiär 23/6)

lördag 19 juni 2021

Blu-ray/VOD: Hunter Hunter

HUNTER HUNTER (Njutafilms)


Ibland när jag är ute och åker och färdas över oändlig landsbygd, och får syn på ett ensamt bostadshus mitt ute i ingenstans, undrar jag hur det är att bo där. Framför allt undrar jag hur det är att vara barn och växa upp på ett sådant ställe. Har ungarna några kompisar? Vilka leker de med? Ibland ser det inte ut att finnas en busshållplats i närheten, och det är kanske flera kilometer till närmaste granne. Föräldrarna tycker kanske att det är bra för själen att bo i enskildhet och nära naturen, men det måste vara hårt att vara barn att bo så. (Om det nu inte är Galna Familjen På Landet Som Är Kannibaler.)

Thrillern HUNTER HUNTER, med manus och regi av Shawn Linden, handlar om en familj som bor i en primitiv stuga djupt inne i en skog. Det är Joseph (Devon Sawa), hans hustru Anne (Camille Sullivan), och deras trettonåriga dotter Renee (Summer H Howell). De livnär sig helt och hållet på det de kan fånga i skogen. För att få pengar säljer Joseph skinn från djuren han dödar. Joseph är en råbarkad jägare, och enligt honom går livet ut på att vara stark och tuff. Renee har vuxit upp i den där stugan, som inte har rinnande vatten, och hon har aldrig gått i skolan. Hon har heller aldrig umgåtts med några andra än sina föräldrar. Ingen i trakten verkar veta att familjen bor därinne i skogen - något årtal anges inte, men av den tekniska utrustning som förekommer att döma, är det sent 1980-tal.

En varg är lös i trakten, vilket skrämmer Joseph och hans familj. Joseph ger sig ut för att leta efter vargen, men när han inte kommer tillbaka blir Anne och Renee oroliga. Än mer oroliga blir det när de hittar en fingerring i en hög vargbajs. Vargen verkar äta upp människor. Anne blir alltmer paranoid, något ondskefullt finns där ute i skogen, och det kan när som helst attackera stugan. Tror Anne.

Den här filmens slut är omtalat. Det anses vara lika överraskande som chockerande. Därför satt jag och gissade hur det hela skulle sluta - och jag trodde mig ha kommit på det. Dock visade det sig att jag hade fel. Slutet är betydligt mer konventionellt än jag räknat med, det är ett slut som känns hämtat ur en gammal tidning från EC Comics på 1950-talet. Men om man inte tål att se blod och äckel i mängder, är slutet onekligen chockerande.

HUNTER HUNTER är en film som kan placeras i facket för "riktig film". Som jag ofta påpekar vet man aldrig vad man får nuförtiden när man ser på lågbudgetfilm som släpps direkt och DVD och Blu-ray - alldeles för många filmer ser ut som taffliga amatörproduktioner med platt digitalfoto. Shawn Lindens film ser ut som en bioproduktion. Det här är dessutom en ytterst välspelad film - och förutom de jag nämner ovan, medverkar även Nick Stahl och några andra i mindre roller.

Betyget nedan är kanske lite snällt, men det är en spännande och välgjord film, och jag gillade grand guignol-slutet.


 


fredag 18 juni 2021

DVD/Blu-ray: Relic

RELIC (Studio S Entertainment)


Den australiska rysaren RELIC (okej, australisk-amerikansk - Jake Gyllenhaal är en av producenterna) gick visst upp på bio i februari. Det hade jag ingen som helst aning om. Fast å andra sidan var biograferna här i Göteborg stängda, så jag hade ändå inte kunnat se den.

Omslaget är nerlusat med citat och betyg från en rad dagstidningar och webbsidor, alla lyriska, alla påpekar hur otäck och spännande filmen är.

Det är inte utan att jag undrar om vi sett samma film - eller om de som skrivit recensionerna aldrig tidigare sett en rysare.

Enligt omslaget är genren skräck - men RELIC, i regi av Natalie Erika James, är främst ett drama. Förvisso ett väldigt mörkt drama med skräckelement, men det känns nästan lite som falsk marknadsföring att kalla det här för skräck. 

Kay (Emily Mortimer) upptäcker att hennes gamla mor Edna (Robyn Nevin) är försvunnen. Ingen vet var hon håller hus. Kay har med sig sin dotter Sam (Bella Heathcote), de två stannar kvar i Ednas hus, skogen genomsöks, men ingen Edna. Efter några dagar är Edna plötsligt tillbaka, och kan inte förklara var hon hållit hus. Hon är nämligen dement, Edna.

Kay oroar sig för sin mor, och börjar leta efter ett lämpligt äldreboende, något hon helst vill undvika. Edna beter sig allt märkligare, hennes humör skiftar, hon kan bli farlig - och hon verkar mögla bort. Hela huset verkar mögla.

... Och det här är ungefär allt som händer i RELIC. Filmens handling är en metafor för demens. Minnen ruttnar bort. Allt försvinner.

Det är en väldigt välspelad film, Emily Mortimer och övriga medverkande är utmärkta. Filmfotot är bra. Som drama fungerar filmen bra - men som skräckfilm eller rysare funkar den inte alls, eftersom den inte är spännande och kuslig. Tempot är långsamt, och även om filmen bara varar 89 minuter, blir den lite småtrist. Skräckinslagen låter vänta på sig till slutet. Filmen handlar om en sjukdom som är otäck, temat är lika sorgligt som skrämmande, jag har människor i min närhet som är drabbade. Därför blir RELIC snarare en sorglig historia, än en ryslig skräckfilm.

Om detta vore en italiensk film, hade den försetts med ett vackert och vemodigt musikaliskt ledmotiv. Nu är filmen inte italiensk, så istället får vi det vanliga brummandet på ljudspåret. Det är lite synd, jag tänker mig att bättre musik hade kunnat lyfta filmen en hel del.

Nå. RELIC är ju inte dålig. Det är en bra film. Om man ser den som ett drama.


 

 


onsdag 16 juni 2021

Bio: Hitman's Wife's Bodyguard

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Innan jag såg Patrick Hughes' actionkomedi HITMAN'S WIFE'S BODYGUARD, läste jag om min recension  av den första filmen; THE HITMAN'S BODYGUARD, även den av Hughes. Jag kom nämligen inte ihåg så mycket av den. 

Jag var på det hela taget hyfsat nöjd med den första filmen, som kom 2017. Den påminde en hel del om 1980-talets våldsamma actionkomedier. Dock irriterade jag mig på att rollfigurerna svor konstant i avsikt att vara roliga, och en del grovt våld som var tänkt att vara kul, var bara våldsamt. Men, det var ändå en rätt rolig och underhållande film.

Uppföljaren HITMAN'S WIFE'S BODYGUARD inleds med ordentliga förtexter, och det var inte utan att jag hajade till, när filmen inleds med texten FILM I VÄST PRESENTS. Okej, det står fler bolag listade, bland annat Millennium Media, men ändå: detta är en svensk samproduktion! Mot slutet av förtexterna nämns producenterna, och en av dem är Peter Possne. Passande nog innehåller den här filmen scener där det pratas om litium. Tyvärr avses inte kalkonfilmen LITHIVM, som Possne producerade.

Efter förtexterna följer något slags handling. Det här är en stökig historia. Ja, det är en jävligt stökig historia. Ibland fick jag intrycket av att filmmakarna hittade på efterhand medan de filmade.

Ryan Reynolds är tillbaka som livvakten Michael Bryce. Han har förlorat sin livvaktslicens och går i terapi. Han vill inte veta av våld och vapen, och rekommenderas att resa bort. Bryce åker till Capri och försöker vila upp sig, men det går inte så bra.

Plötsligt dyker nämligen Sonia Kincaid (Salma Hayek) upp. Hon var även med lite grann i förra filmen, hon är hustru till hitmannen Darius Kincaid (Samuel L Jackson), som förstås också var med förra gången. Folk skjuter vilt på varandra och Sonia behöver Bryce' hjälp. Motvilligt dras han med.

Antonio Banderas spelar en ond grek, som har något slags ondskefull plan han tänker genomföra på ondskefullast möjliga sätt. Bryce, Darius och Sonia kidnappas av Interpol, en agent där (Frank Grillo) tänker använda de tre för att stoppa greken.

... Nä, jag kan inte riktigt redogöra för filmens handling, men de skjuter konstant på varandra. HITMAN'S WIFE'S BODYGUARD består nästan bara av högljudda actionscener och jakter från början till slut. När de inte skjuter på varandra, är det fortfarande högljutt - eftersom rollfigurerna envisas med att vara högljudda och skrika och bära sig åt. Och så svär de - så in i helvete.

"Your mouth needs an exorcism!" säger Bryce till Sonia. Det är meningen att det konstanta grova språket, framför allt Salma Hayek svär i varenda mening, ska vara komiskt - men det är det inte. Det är fruktansvärt tröttande. Hela filmen är tröttande.

Den pojkaktige Ryan Reynolds är en sympatisk och kul kille. Hans livvakt i de här filmerna är rätt kul och sympatisk. Ett flertal bra skådespelare medverkar. Det är ju trevligt att åter få se duon från DESPERADO, det vill säga Banderas och Hayek, tillsammans igen. Morgan Freeman har en liten roll. Richard E Grant dyker upp som hastigast i en ännu mindre roll.

... Men det räcker inte. Filmen innehåller ett par roliga repliker och scener, men som helhet är HITMAN'S WIFE'S BODYGUARD en rätt irriterande, bombastisk orgie i meningslöshet. Filmen är ganska illa berättad och flera gånger glömde jag bort vad rollfigurerna höll på med, vad det hela gick ut på. Det är en tjatig film. Dock hade den kunnat vara tjatigare - i Asien och Australien visas nämligen en version som är nästan tjugo minuter längre!

Det här är en film för dig som gillar explosioner, skrikande, Ace of Base, och ord som "fuck", "motherfucker", "fucking cucaracha" och "pussy pipe".


 



 

 

(Biopremiär 16/6)