fredag 9 april 2021

DVD/Blu-ray/VOD: Creepshow 2

CREEPSHOW 2 (Studio S Entertainment)


Jag har halkat efter en aning med DVD- och Blu-ray-recenserandet, jag har ju flyttat och har mest jobbat med serieförfattande på sistone. Men det slog mig att jag ju glömt skriva om den här filmen, som släpptes på Blu-ray (plus övriga format) redan i februari.

Kalla mig galen, men jag har aldrig riktigt förmått uppskatta George A Romeros CREEPSHOW från 1982; den där antologifilmen som är en hyllning till 1950-talets skräckserietidningar från EC Comics, och vars berättelser skrevs av Stephen King direkt för Romeros film. Kanske hade jag för höga förväntningar när jag hyrde filmen någon gång på 80-talet - men jag tyckte att berättelserna saknade ordentliga, slagkraftiga poänger. De kändes märkligt svaga; de gamla serietidningarna var bättre, liksom TV-serier som ALFRED HITCHCOCK PRESENTS, eller några av 70-talets engelska antologifilmer från Amicus. Stephen King var min favoritförfattare på 80-talet, så jag tyckte att det var märkligt att han inte fått ur sig bättre stories.

Å andra sidan tillhörde George A Romero aldrig mina favoritregissörer, men det vågar jag knappt erkänna. Jag tycker att hans zombiefilmer är okej, men inte mer. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men det vilar något över dem som inte riktigt tilltalar mig. Avancerade specialeffekter till trots, så är de tekniskt sett lite rudimentära, estetiskt sett är de lite trista, och några mindre bra skådisar drar ner helhetsintrycket. CREEPSHOW är dock snygg, den filmen är det mest estetiska Romero fick ur sig.

CREEPSHOW 2 kom 1987. Som jag minns det blev den sågad av de flesta recensenter vid premiären - i synnerhet i Sverige, här blev den först totalförbjuden, och när den frikändes hade tolv minuter klippts bort av distributören Juno Media! Fullkomligt vansinne, förstås.  

Stephen King stod åter för berättelserna, men den här gången nöjde Romero sig med att producera. För regin stod Michael Gornick, och detta är hans enda långfilm som regissör. Budgeten var lägre i denna uppföljare, och de animerade inslagen är enklare.

Jag hyrde filmen på Vlado Video på 80-talet. Jag minns inte vad jag tyckte då (jag antar att jag retade mig på alla klipp), men när jag nu, mer än 30 år senare, ser om den, tycker jag att den är helt okej. Jag tycker nästan att den är bättre än den första filmen - men detta beror säkert på att jag hade väldigt lågt ställda förväntningar på den, den var bättre än jag trodde. 

Den här gången består filmen bara av tre historier. I den första innehar George Kennedy och Dorothy Lamour huvudrollerna, de spelar ett äldre par som mördas av några rånare, men en gammal indianstaty i trä vaknar till liv och hämnas. Den andra historien är en rätt fånig sak om några studenter som häckar på en flotte, och som attackeras av en mordisk oljefläck. I den sista historien spelar Lois Chiles en kvinna som, efter att ha varit hos sin älskare, får bråttom hem till sin make, och råkar köra på- och döda en liftare. Hon stannar inte, utan fortsätter hemfärden, och den överkörda liftaren dyker upp på nytt. Det hela slutar inte väl.

Även om CREEPSHOW 2 inte är någon större höjdare, tycker jag att den är helt okej; den är rätt trevlig. Det figurerar några bra skådisar. Tom Savini spelar en länkande figur som kallas The Creep.

2006 kom CREEPSHOW 3. Det är en ren amatörproduktion, den är riktigt usel, och jag förstår inte hur George A Romero kunde ge produktionsbolaget tillstånd att göra den. TV-serien CREEPSHOW från 2019 har jag inte sett.

För övrigt känner jag nu att jag nog borde se om 1982 års CREEPSHOW. Jag har inte sett den på åtminstone 25 år, kanske 30. Det är möjligt att jag tycker att den är bättre idag, när så mycket nyproducerat i skräckväg är kasst.


 


fredag 2 april 2021

Netflix: Den blodiga fjärilen

Låt oss titta på ännu en italiensk klassiker som nu streamas på Netflix. Som jag nämnde i min recension av DEMONS & DÈMONI 2, har Netflix köpt in en rejäl hög äldre italienska filmer.

DEN BLODIGA FJÄRLILEN från 1972, i regi av Duccio Tessari, är bättre känd under sin engelska titel; THE BLODSTAINED BUTTERFLY. Den italienska titeln vågar jag knappt ge mig på - UNA FARFALLA CON LE ALI INSANGUINATE. Det här är en giallo.

... Och det är ju rejält coolt att det plötsligt ligger en äkta italiensk giallo på Netflix (det finns även en eller ett par på Amazon Prime). I hyrvideons barndom i början av 1980-talet fanns det en rad gialli att hyra i Sverige. När dessa försvann ur butikerna blev det till att beställa filmer från utlandet. I och med att DVD-formatet anlände, släpptes några gialli även i Sverige, men rent allmänt har vi varit hänvisade till utlandet.

Jag trodde att jag hade sett DEN BLODIGA FJÄRILEN, men det visade sig att så inte var fallet. Netflix visar den med italienskt tal, och filmen skiljer sig en del från andra gialli. Tessaris film är lite mer av ett traditionellt mordmysterium, en whodunit, och polisarbetet skildras relativt realistiskt. 

En tonårstjej hittas mördad i en park - hon har förresten ett halsband med en fjäril, därav titeln. En man i rock och hatt ses fly från platsen. Misstankarna leder till en populär TV-personlighet; Alessandro Marchi (Giancarlo Sbragia). Mordoffret var hans dotters bästa vän. Deras vän Giorgio (Helmut Berger), en pianist som verkar halvknäpp, var förälskad i mordoffret. Alessandro har en vass advokat; Giulio (Günther Stoll), som dessutom är Alessandros frus hemlige älskare. Giulio misslyckas med att försvara Alessandro, som hamnar i fängelse - men medan han sitter där, mördas ytterligare kvinnor.

Som framgår är intrigen snårig som en TV-såpa. Men det hör genren till. Till persongalleriet kommer ett par poliser, varav en ständigt är missnöjd med sitt kaffe i ett återkommande skämt jag skrattade åt varje gång. Upplösningen är intrikat.

DEN BLODIGA FJÄRILEN är en aning långsam, och den innehåller inte lika mycket sex och våld som många andra gialli, men har man tålamod belönas man. Det här är en bra film. Filmfotot är snyggt och miljöerna är härliga; handlingen utspelas i Milano, en stad som - åtminstone i den här filmen - känns levande, nästan organisk. Ett myller av gränder och vackra byggnader. Vidare står Gianni Ferrio för riktigt bra, ofta kreativ filmmusik.

Jag tycker förstås att du ska ta dig en titt på den här filmen, nu när den är tillgänglig på Netflix.

Med lite tur finns det fler gialli i filmpaketet som köpts in.




torsdag 1 april 2021

Netflix: Demons & Dèmoni 2

Vänta nu här, min bäste herre! kanske någon utbrister. Varför har du skrivit den första filmens engelska titel, och uppföljarens italienska?

Därför att det är så de är listade på Netflix. Fråga mig inte varför de gjort så. De kunde ju dessutom passat på att ge dem nya, svenska titlar: "Biografen som Gud glömde" och "Demonerna i höjden".

Netflix har köpt in ett stort paket italienska filmer. Det handlar om väldigt många äldre titlar, och inte bara skräck och giallo. Det är kul tycker vi här på Toppraffelredaktionen, där jag omtalar mig själv i plural. Jag brukar sällan (eller aldrig?) recensera äldre filmer som dyker upp på streamingtjänsterna, men ni vet hur det är - bristen på biopremiärer innebär att jag måste skriva om annat.

Jag köpte begagnade engelska hyrkassetter med DEMONS och DEMONS 2, förlåt; DÈMONI 2, i slutet av 1980-talet. I synnerhet den första filmen, som kom 1985, såg jag om och om igen. Jag tyckte att den var vansinnigt häftig. Otroligt blodig, våldsam, och cool. Demonslakt till hårdrock. Allt man vill ha när man är i tjugoårsåldern.

När jag ganska många år senare såg om filmen, tyckte jag mest att den var dum. Lite för dum.

Eftersom filmerna nu dykt upp på Netflix, tänkte jag att tar och ser om dem igen. Dessutom hade jag aldrig sett dem med svensk text. 

Det visade sig att filmerna visas med italienskt originaltal på Netflix. Okej, originaltal är väl att ta i - även de italienska versionerna är dubbade och/eller eftersynkade. Vilket ljudspår som är bäst vet jag inte - det handlar om italiensk skräckfilmsdialog, replikerna är som så ofta är fallet ganska udda och korthuggna; inga rollfigurer pratar eller beter sig som riktiga människor, vilket är en bidragande orsak till dessa filmers ofta surrealistiska stämning.

Vidare visade det sig att den engelska videoutgåvan, och en tidigt DVD-utgåva, av DEMONS var censurklippt. Det hade jag ingen aning om - jag tyckte att den var rejält blodig som den var. BBFC; den engelska filmcensuren, hade klippt bort ett par sekunder ur några rejält blodiga scener, samt en halv minut ur en scen där en kille använder ett rakblad för att skrapa upp kokain från bröstet på en tjej. På Netflix visas filmen helt oklippt, och jag reagerade på att den var slafsigare än jag mindes den.

DEMONS är fortfarande en dum film. Samtidigt är den ett bevis på att det går att göra en (hyfsat) fungerande film utan någon som helst logik i handlingen. Dario Argentos namn står med störst bokstäver på filmaffischen och i förtexterna, men han har bara producerat och varit med och skrivit manus. Det är Lamberto Bava som regisserat.

Michele Soavi spelar en mystisk man iförd metallmask, som går omkring i Berlins tunnelbana och delar ut gratisbiljetter till en filmvisning på biografen Metropol. Natasha Hovey spelar Cheryl, som får två biljetter, och går till biografen tillsammans med en kompis. 

På Metropol dyker det upp en rad udda figurer. En hallick med några av sina tjejer. En blind man (!) med sin otrogna hustru. Urbano Barberini spelar George, en typisk hjälte. Nicoletta Elmi, som var den lilla flickan i en rad 70-talsklassiker som till exempel DEEP RED, spelar en av biografens anställda - kanske den enda anställda? Dario Argentos dotter Fiore är en av biobesökarna.

I foajén hänger mystiska metallmasker med demonansikten. En av tjejerna tar på sig en mask och råkar sticka sig i kinden. Filmen som visas är en konstig skräckfilm. I verkligheten skulle nog flertalet av de medelålders- och äldre biobesökarna gå därifrån, istället för att sitta kvar och se en splatterfilm. Det känns inte som att de är målgruppen. Allra minst den blinde gubben.

Rollfigurerna i filmen som visas förvandlas till demoner och dödar varandra. I biosalongen förvandlas även tjejen som stack sig på masken till en demon. Eländes elände! Hon har ihjäl folk och demonsmittan sprider sig. Det går heller inte att lämna biografen. Ingen verkar komma på att det finns fönster de kan hoppa ut genom; dessa fönster ser vi tydligt i början av filmen, när Cheryl och hennes kompis anländer till byggnaden.

Det är tur att George finns på plats, så att demoner kan slaktas i drivor!

Hur allt hänger ihop och varför allt det här sker vet jag inte. DEMONS består bara av en lång rad infall. Men det är underhållande och mardrömslogiken är fascinerande. När jag såg filmen på 80-talet tyckte jag att scenen där George beväpnar sig med ett samurajsvärd, sätter sig på en motorcykel, och skivar demoner, medan "Fast as a Shark" med Accept spelas på soundtracket, var extremt häftig. Det är den fortfarande. Och rent allmänt är det bra musik på soundtracket - även om vissa låtval är märkliga. Accept, Scorpions, Saxon och ... Rick Springfield?

DEMONS 2, alltså DÈMONI 2, från 1986 är svagare. Bava och Argento har återigen regisserat respektive producerat. Uppföljaren är i princip samma film en gång till, fast nu utspelar den sig i ett höghus i Berlin, där folk i de olika lägenheterna tittar på en skräckfilm om demoner som visas på TV. Alla tittar, oavsett ålder, och alla är uppslukade av filmen. Och plötsligt, utan förklaring, kommer demonerna ut ur TV-apparaterna. Folk förvandlas och börjar kötta varandra.

Estetiskt är nog tvåan snyggare än den första filmen; bitvis ser den ut lite grann som, tja, Argentos INFERNO. Men filmen är lite tröttare och ännu dummare. Ett par av skådespelarna från den första filmen återkommer, men i andra roller. Asia Argento, Darios andra dotter, filmdebuterar. Till min förvåning ser jag att Coralina Cataldi-Tasson, som spelar tjejen som är den första att förvandlas till demon, är amerikanska - jag trodde hon var italienska. Inte nog med det, jag läser att hon är född 1971, vilket innebär att hon bara var femton år 1986. Hon ger intryck av att vara flera år äldre. Således var hon bara sexton när hon mördades i Argentos OPERA året därpå.

Filmens hjälte heter även den här gången George. Hans spelas av David Edwin Knight, en tvåltolle som bara medverkade i två filmer. Hans gravida hustru görs av Nancy Brilli, som samma år var med i Ruggero Deodatos BODYCOUNT (vilken finns på Amazon Prime), och som fortfarande är aktiv som skådespelerska. 

Alla i filmen bär eleganta, härligt 80-talistiska modekläder. Den första filmens hårdrock är utbytt mot låtar med The Cure, The Smiths, The Fields of the Nephilim med flera band. Återigen visas den på Netflix med italienskt tal. Den är oklippt, men även den gamla, engelska videoutgåvan var oklippt.

DEMONS:


 

 

 

DÈMONI 2:  


 


onsdag 31 mars 2021

DVD/VOD: Paris Pigalle

PARIS PIGALLE (Studio S Entertainment)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

PARIS PIGALLE är den här filmens internationella titel. I original heter den L'AMOUR EST UNE FÊTE, som betyder "Kärleken är en fest", vilket låter lite klumpigt som svensk titel. På 80-talet hade den kanske fått heta "Titta, vi gökar!".

Det här är en dramakomedi från 2018, som handlar om den franska porrbranschen under "de gyllene åren". Ett recensionscitat på DVD-omslaget jämför filmen med BOOGIE NIGHTS, som jag inte sett sedan den kom 1997. Jag gillade BOOGIE NIGHTS, men jag inbillar mig att PARIS PIGALLE är lite mindre pryd - den är ju fransk. 

Cédric Anger har skrivit och regisserat den här filmen, som utspelar sig 1982. Det känns nästan lite sent; redan då började billiga videoproduktioner att ta över den typ av filmproduktion som skildras i PARIS PIGALLE. Bland annat säljs det här smalfilmer - och det var väl ingen som fortfarande köpte smalfilm 1982? Fast de låg kanske efter i Frankrike.

Guillaume Canet och Gilles Lellouche spelar Martin och George, två poliser som jobbar under cover i porrbranschen. Staten vill rensa upp i porrträsket, där knark, hot, våld, mord, och framför allt pengatvätt är vardag. De här två poliserna förestår därför en liten strippklubb i Paris, och de börjar så smått att ägna sig åt filmproduktion. Efter ett tag föreslår en slajmig porrboss att de ska producera en långfilm, en riktig biofilm. Poliserna tror inte att det är möjligt; de, och alla de jobbar med, är amatörer - men deras regissör har höga ambitioner.

Efter att ha jobbat i porrbranschen börjar de två poliserna att få problem. De trivs nämligen med sitt jobb! De gillar det de håller på med, och de gillar flera av sina medarbetare och aktriser. Camille Razat spelar Virginie, en ny tjej på strippklubben. Hon är söt, trevlig och sympatisk, och Martin blir förälskad i henne.

Jag tycker mycket om den här filmen. Anger hade kanske kunnat trimma den lite i mitten, då tempot plötsligt börjar sacka i väntan på att filminspelningen ska dra igång, men som helhet är det här jättebra. Det är roligt och intressant - och tidskänslan funkar riktigt bra. Nog känns det här som 1982, alltid. 

Flera inslag i filmen fick mig att haja till. Regissören i filmen heter Henri Pachard (och spelas av Xavier Beauvoi). Henri Pachard var en pseudonym som användes av en amerikansk porrfilmsregissör - att Cédric Anger valt detta namn kan nog inte vara en slump. En slemmig porrkung som ska producera långfilmen heter Maurice Vogel (och spelas av Michel Fau). Det är inte utan att jag undrar om han är döpt efter Mathis Vogel, en porrförfatare som spelades av Jess Franco i SEXORCISMES och THE SADIST OF NOTRE DAME, regisserade av Franco (det är egentligen samma film som klippts om till olika filmer). Michel Fau är dessutom lite lik Jess Franco.

Camille Razat är väldigt lik den franska porrstjärnan Olinka Hardiman. På en nattklubb har poliserna ett möte med en man som spelas av den legendariske porrskådisen Alban Ceray från Monaco. Ceray debuterade 1975 i Jean Rollins TVILLINGARNAS ÖVEREROTISKA SEXLEKAR. Bredvid Ceray sitter Marilyn Jess, även hon fransk porrstjärna från 70- och 80-talen.

När rollfigurerna under filmens sista tredjedel börjar spela in sin långfilm, märks det att Cédric Anger vet vad han sysslar med. Inspelningen sker på ett slott på landet, och det hela ser verkligen ut som en fransk B-film, eller en erotisk film, eller porrfilm från 1970-, eller det tidiga 80-talet. Både vad gäller miljöer och filmfoto. Det är klockrent - och det är snyggt.

Henri Pachard, alltså regissören i filmen, har visioner och vill gå vidare som filmare. Han får mig att associera till Gerard Kïkoine, en fransman som mest gjorde porr, men som på 80-talet regisserade några skräckfilmer med folk som Anthony Perkins och Donald Pleasence. Jag har Kïkoine bland mina Facenook-vänner, han är en passionerad cineast (och ibland kommenterar Alban Ceray inläggen).

Jag uppskattar att handlingen i PARIS PIGALLE är lite överraskande omoralisk. Slutet är härligt omoraliskt. I synnerhet nu, år 2021.

Avslutningsvis måste jag nämna att låtarna som ligger på soundtracket är bra och kul. Under förtexterna spelas "Cum on Feel the Noize" med Slade - och det var ju inte igår vi hörde "Japanese Boy" med Aneka, eller hur? 



 


tisdag 30 mars 2021

VOD: Legacy of Lies

LEGACY OF LIES (Njutafilms)


Förra veckan såg jag en alldeles ny, amerikansk lågbudget-actionfilm. Jag avstår från att nämna titeln. Filmen hade ett flertal kända namn i rollistan, regissören var inte helt okänd. Men: filmen såg inte ut som en "riktig film". Det var ännu en av dessa filmer med fult digitalt filmfoto, men fula digitala effekter, och med slapp, oinspirerad regi. Alldeles för många B-actionfilmer ser ut så nuförtiden. 

Senare tog jag en titt på LEGACY OF LIES, som nu släppts direkt till streaming. Det här är en brittisk produktion. Okej, det är den samproduktion med Ukraina - och även Nederländerna och USA är visst inblandade. När filmen började reagerade jag genast på det överraskande fina filmfotot. Det här såg ut ut som en riktig film!

Tyvärr höll inte filmen, som skrivits och regisserats av Adrian Bol, i längden. Detta är ännu en actionthriller med Scott Adkins - och Adkins gör alldeles för många filmer. Han måste verkligen börja sålla bland alla erbjudanden. Jag gillar Adkins, han är inte hopplös som skådis, och han är en jävel på fajting. Men - majoriteten av de filmer han medverkar i håller inte måttet.

I LEGACY OF LIES spelar Scott Adkins den före detta spionen Martin Baxter. Martin lider av posttraumatisk stress, efter att ha råkat skjuta ihjäl sin fru under en gisslansituation. Tolv år senare bor han tillsammans med sin tolvåriga dotter Lisa (Honor Kneafsey, som inte alls ser ut att vara tolv, eftersom hon är sexton). De livnär sig på slagsmålsturneringar; burfajter - Martin slåss, Lisa satsar pengar.

Men så dyker det upp folk från Martins förflutna - både agenter från den "goda" sidan, och slemma ryssar. Alla är på jakt efter några "filer" - det framgår aldrig vad som finns på dessa filer. De vill att Martin ska leta upp filerna till dem, annars kommer det att gå illa. Eftersom Martin till en början inte har lust att hjälpa till, stryker det med en del folk till höger och vänster.

Svensken Tim Man, som var stuntman på FROSTBITEN; ett av hans allra första jobb, har koreograferat slagsmålen i LEGACY OF LIES. Dessa är väldigt bra, de är välgjorda. Men resten av filmen svajar betänkligt. Att det aldrig avslöjas varför filerna alla vill ha är viktiga kan jag ha överseende med, men det finns en massa andra logiska luckor. Logiska luckor som är svårare att ha överseende med. Det känns ogenomtänkt och lite slappt. Några scener är dumma, i synnerhet den fåniga epilogen.

Filmmusiken är oinspirerad och ligger som en smet över filmen, den förstärker inte scenerna. Några skådespelare är inget vidare. Berättartempot haltar, vilket gör att filmen blir tråkig mellan varven. Att låta folk prata långsamt, med konstpauser, gör det inte mer dramatiskt.

... Men som sagt: filmfotot är snyggt och actionscenerna är bra.  


 


fredag 26 mars 2021

HBO: Wonder Woman 1984


Senast jag var på Filmstaden Bergakungen i Göteborg, var i oktober förra året. Då hade de ställt en staty föreställande Mirakelkvinnan i foajén. Nya filmen WONDER WOMAN 1984 skulle ju gå upp på bio under hösten/vintern. Men så tvingades biograferna stänga på nytt, premiären senarelades, och nu släpps den direkt på streaminingtjänsten HBO Nordic.

Den första filmen, WONDER WOMAN, kom 2017 och blev en överraskande succé både bland publik och kritiker. Själv tyckte jag att den var bättre än väntat, men det berodde mest på att andra, moderna DC Comics-filmer är mörka, gravallvarliga, och tungfotade. WONDER WOMAN var humoristisk mellan varven - men alldeles för lång, och med alldeles för långa superhjältestrider.

Denna uppföljare, vilken regisserats av Patty Jenkins, som även stod för originalet, börjar bra. Några rånare slår till på ett köpcentrum, och Mirakelkvinnan dyker upp och räddar dagen på det festligaste sätt. Det här känns nästan som hämtat ur en kul superhjältefilm från 1970-talet. Jag vet att många har klagat på dessa scener och hävdat att de är töntiga, men de har fel. Tjoflöjt är alltid bättre än tungsinthet. Åtminstone i superhjältefilmer. Framför allt i superhjältefilmer om amasoner i raffiga baddräkter.

I inledningen får vi även se hur det gick till när Mirakelkvinnan var barn och fuskade i en tävling på amasonernas ö, där hon växte upp. Precis som i den förra filmen, är dessa scener trista och fåniga på fel sätt - och folk pratar med konstiga brytningar. Några moralkakor delas ut.

Som titeln antyder, utspelar sig den nya filmen 1984. Det finns egentligen inget större skäl till att det ska vara 1984. Först mot slutet antyds kalla kriget och politiska motsättningar. Årtalet används mest till att skoja om 80-talets mode. De kunde ha gjort mycket mer av det här.

Diana Prince, det vill säga Mirakelkvinnan (Gal Gadot), jobbar som antropolog på Smithsonian Institute i Washington DC. Där lär hon känna den nördiga och osäkra Barbara Minerva (Kristen Wiig), som dyrkar Mirakelkvinnan och vill vara som hon. Diana träffar även på Maxwell Lord (Pedro Pascal), som är en slem typ. Han är ute efter en besynnerlig pryl som finns på institutet; en drömsten. Denna sten förverkligar ens önskningar. Då kan det gå illa, det vet alla som sett filmen WISHMASTER - eller som läst novellen "Aphanden".

Efter att till en början ha varit hyfsat kul och underhållande, övergår WONDER WOMAN 1984 snart till att bli förvånansvärt dum, tråkig och tjatig. Maxwell Lord blir vad det lider en galen superskurk. Mirakelkvinnans stora kärlek Steve Trevor (Chris Pine), som dog i förra filmen, återkommer på ett synnerligen krystat sätt. Folks önskningar blir verklighet till höger och vänster, och allt blir kaotiskt. Bataljerna är utdragna och sövande. Nörden Barbara blir sexig, får superkrafter, förvandlas till något slags rovdjurskvinna och blir superskurk hon med. Hon tar nästan över som filmens huvudperson.

Det är gott om logiska luckor i filmen. Mycket känns väldigt ogenomtänkt. Det här är ganska mycket sämre än den första filmen. Gal Gadot är väl bra som Mirakelkvinnan, men det är lite för mycket fotomodell över henne för min smak. Alldeles på slutet dyker Lynda Carter, som spelade Mirakelkvinnan i TV-serien på 1970-talet, upp i en totalt onödig och nästan genant jönsig cameo.

TV-serien är förresten mycket bättre och roligare än den här filmen.




 

 

(HBO-premiär 26/3)


Blu-ray: The Philadelphia Experiment

THE PHILADELPHIA EXPERIMENT (Studio S)


Jag såg aldrig THE PHILADELPHIA EXPERIMENT på bio när den kom 1984, och jag hyrde den aldrig på video. Jag vet inte riktigt varför jag inte hyrde den - kanske för att den, vad jag minns, fick rätt dålig kritik i de videotidningar jag läste. Fast jag kunde ju ha hyrt den ändå. Jag minns på vilken hylla den stod på Broadway. Lustigt nog stod den ganska nära THE ICE PIRATES, som gjordes av samma regissör; Stewart Raffill, samma år.

Nå, nu har jag i alla fall sett THE PHILADELPHIA EXPERIMENT. Det är möjligt att jag hade gillat den på 80-talet, då gillade man ju nästan allt, men idag har jag invändningar. John Carpenter var verkställande producent på den här filmen, vilken påstås bygga på sanna händelser - rättare sagt, på konspirationsteorier om det så kallade Philadelphiaexperimentet, som gick ut på att man 1943 försökte göra fartyget USS Eldridge osynligt för fiendens radar. Att det hela är hittepå och dumheter är förstås en självklarhet, och konspirationsteorierna har motbevisats med all önskvärd tydlighet.

Raffills film inleds 1943, men det hade jag inte förstått om jag inte visste det. Alla manliga skådespelare har nämligen 80-talsfrisyrer, och alla kostymer ser mest ut som retromode från 80-talet.

Michael Paré och Bobby Di Cicco spelar David och Jimmy, två sjömän som är ombord på USS Eldridge när experimentet utförs. 1984 utför man ett liknande osynlighetsexperiment i en öken. Experimenten kopplas ihop på någon vänster. Vad som händer är att David och Jimmy slungas genom ett hål i tiden, och hamnar i 1984. Där är de vilse och måste hitta på ett sätt att ta sig tillbaka till 1943. Inga tror på deras flängda story. Militärer jagar dem, eftersom de blev sedda när de plötsligt dök upp på experimentområdet. David och Jimmy träffar en tjej, spelad av Nancy Allen, som försöker hjälpa de vilsna sjömännen. Hon blir även kär i David. Fattas bara annat!

THE PHILADELPHIA EXPERIMENT är nästan en bra film. Den är väldigt nära att vara en bra film. Dock visar det sig att den är alldeles för dum och töntig för att vara en bra film. Förvisso är filmens visuella effekter verkligen i sämsta laget (fast de var kanske coola 1984?), men rent allmänt funkar filmen inte. Dessutom är Michael Paré ingen vidare skådis. Han tillhör förresten de få personer jag unfriendat på Facebook. Om det nu inte var han som unfriendade mig. Jag hade inbillat mig att Paré var en schysst, avslappnad kille, men han visade sig stå så långt ut på högerkanten att han ibland blev direkt skrämmande. Han gav intryck av att vara lite korkad.

Jag såg nyligen om TIMMEN NOLL från 1980, i vilken ett hangarfartyg slungas bakåt i tiden och hamnar utanför Pearl Harbor dagarna före attacken. THE PHILADELPHIA EXPERIMENT är ungefär som en omvänd TIMMEN NOLL. Skillnaden är att TIMMEN NOLL är rätt bra. 

I ett recensionscitat på Blu-ray-omslaget står det "En av de bästa sci fi-filmerna från 1980-talet. I klass med ROBOCOP". Inte nog med att det är en direkt bisarr jämförelse. THE PHILADELPHIA EXPERIMENT är inte i närheten av att vara så bra som ROBOCOP år. Inte på långa vägar.

1993 kom PHILADEPHIA EXPERIMENT II. 2012 kom en ny version, gjord för TV, återigen med Michael Paré i en av rollerna. Handlingen i den verkar vara ganska annorlunda mot den första filmen.


 


söndag 21 mars 2021

DVD/Blu-ray/VOD: Monster Hunter

MONSTER HUNTER (SF)


Milla Jovovich är en dam vi gillar här på Toppraffelredaktionen - men tyvärr medverkar hon sällan i bra filmer. Det är snarare tvärtom: Milla förekommer oftast i rätt kassa filmer. Flertalet av dessa är regisserade av hennes make, Paul WS Anderson.

... Som till exempel MONSTER HUNTER. Detta är Andersons första biofilm sedan RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER.

Fast nu fick ju inte MONSTER HUNTER biopremiär i Sverige. Pandemin satte stopp för detta. Dock biovisades denna tysk-amerikansk-japansk-sydafrikanska produktion i en del andra länder. Filmen blev omskriven eftersom den plockades ner från biograferna i Kina, som är en viktig marknad. Filmen innehåller en fånig ordvits om kineser och knän, chi-knees, och detta upplevde kineserna som en förolämpning.

MONSTER HUNTER bygger på ett spel jag aldrig spelat. Jag har nog inte ens hört talas om det, vilket förstås beror på att mitt intresse för spel är minimalt. Således har jag ingen aning om hur pass lik filmen är spelet.

Andersons film börjar rätt bra. I en märklig värld seglar en fullriggare fram över sanddynerna i en öken. Det är en fascinerande, surrealistisk syn, öppningsscenerna fick mig att associera till serier ur Métal Hurlant på 1970-talet och liknande. Plötsligt attackeras fartyget av ett gigantiskt monster.

Hopp till vår värld, där Milla Jovovich är Artemis, kapten för ett militärförband på uppdrag i en öken. De hamnar i en sandstorm, och när stormen bedarrat visar det sig att de hamnat i den där andra världen som bebos av monster. Soldaterna i Artemis' team dödas av monster eller försvinner, och Artemis irrar runt.

Tony Jaa spelar en kille som går under namnet Hunter. Fast han pratar inte engelska. Han är från den här märkliga världen, han springer på Artemis, och efter att de bråkat och fajtats ett bra tag, blir de vänner och hjälper varandra. Hunter för Artemis till ett gäng andra människor, och bland dem finns en biff spelad av Ron Perlman, som lärt sig engelska, så nu har Artemis någon att prata med. Men Perlmans rollfigur avslöjar inte så mycket om vad den här filmen går ut på.

Det klassiska japanska bolaget Toho är en av producenterna, och det är lite fräckt när deras logga visas i början och vi hör ett Godzilla-vrål. MONSTER HUNTER har maffiga miljöer, de datoranimerade monstren får väl sägas vara bra, och det är kul med Milla Jovovich, Tony Jaa och Ron Perlman i huvudrollerna. Jag gillade även en katt som jobbar i köket.

... Men manuset, som Paul WS Anderson själv har skrivit, stinker verkligen. Det börjar alltså rätt lovande, men jag tröttnade ganska snart. Större delen av filmen består av evighetslånga strider med jättemonster. Rollfigurerna är platta och ointressanta. Klippningen av actionscenerna är för snabb och hetsig. Det märkligaste är dock att i princip ingenting förklaras. Saker och ting bara händer. Mot slutet sker en massa synnerligen märkliga, ologiska saker. Och - av någon outgrundlig anledning avslutas filmen med en fet cliffhanger. MONSTER HUNTER har alltså inget riktigt slut. Den bara slutar. Hjältar och monster drabbar samman i vad som lär bli en avgörande fajt, och så - poff! Slut.

Det är knappast någon förlust att vi inte fick se den här på bio. Eftersom jag inte har några halva betyg, kan jag inte sätta betyget 1½. 

Jag missade förresten skämtet om chi-knees. Antingen var det bortklippt, eller så satt jag och tänkte på annat då, vilket är lätt hänt när man ser sådana här filmer.






(MONSTER HUNTER släpps på DVD och BD den 29/3, men den finns redan att hyra på streamingtjänster, där jag såg den)


lördag 20 mars 2021

HBO: Zack Snyder's Justice League


Jag letade upp min recension av JUSTICE LEAGUE från 2017, och förvånades över att jag gett den en trea i betyg. Jag antar att det var för att jag gav groteska överbetyg till Zack Snyders tidigare filmer om Stålmannen  och Läderlappen, och eftersom jag tyckte att JUSTICE LEAGUE var lite bättre än de tidigare filmerna, kunde jag ju inte gärna sätta ett lägre betyg. Dessutom tyckte jag att JUSTICE LEAGUE var lite rolig mellan varven, till skillnad från de tidigare, gravallvarliga rullarna. 

I min recension skrev jag att Joss Whedon varit med och skrivit manus till filmen. Nu visade det sig att han även regisserat stora delar av filmen, efter att den ursprunglige regissören Zack Snyder lämnat inspelningen på grund av meningsskiljaktigheter med producenterna och en tragedi i familjen. Whedon skrev om stora delar av manuset. Dock stod Snyder fortfarande som regissör när filmen gick upp på bio.

Nu har ju Joss Whedon blivit persona non grata i branschen, efter att det uppdagats att han svinat sig under de år hans TV-serie BUFFY OCH VAMPYRERNA producerades - men det är bara att konstatera att det var tack vare Whedon jag tyckte att JUSTICE LEAGUE var hyfsat bra. Det var han som stod för roligheterna och gjorde filmen underhållande.

För några år sedan framgick det att det visst fanns en Snyder-version av filmen. Tack vare diverse kampanjer har nu Zack Snyder färdigställt sin version av JUSTICE LEAGUE.

... Och det är inte utan att jag tänker på SUPERMAN II från 1980. Det står ju i förtexterna att den är regisserad av Richard Donner, men Donner lämnade inspelningen och Richard Lester tog över. Långt, långt senare släpptes en Donner-version av filmen; jag såg den när jag fick en DVD-box med alla Stålmannenfilmerna. Donner har försökt återskapa sin version, sin vision, och många förståsigpåare hävdar att Donners version är mycket, mycket bättre - men själv konstaterar jag att nästan allt jag tyckte var kul med filmen när jag såg den på bio, alla scener jag mindes, är regisserade av Richard Lester! Donners version är allvarligare, mörkare, och mycket tråkigare.

Zack Snyders version av JUSTICE LEAGUE är fyra timmar lång. Fyra jävla timmar! Den är ganska exakt dubbelt så lång som bioversionen! Jag noterar att en del missledda själar där ute på internet tycker att denna nya version är en stor förbättring. En del hävdar att det är en helt ny film. Lurar folk sig själva till att tycka att detta är bra?

Sanningen är snarare att den här nya versionen antagligen är den sämsta superhjältefilm som någonsin gjorts. Den är definitivt den tråkigaste! Jag tyckte att AVENGERS: ENDGAME var mördande tråkig, men ZACK SNYDER'S JUSTICE LEAGUE är tammefan ännu tråkigare. Jag såg dock inte hela filmen på en gång, jag delade upp den på två kvällar, och jag tittade på roligare saker däremellan för att bli på bättre humör.

Jag minns inte så mycket av bioversionen, jag kände igen ett par scener, men att kalla det här för en helt ny film är verkligen att ta i. Det här är förstås i princip samma film - fast dubbelt så lång, och med alla humoristiska inslag bortklippta. Det är högtravande, pretentiöst, och mer gravallvarligt än tre kyrkogårdar och fyra mausoleer tillsammans.

Handlingen är lika oengagerande som tidigare. Den kretsar kring några lådor. En låda är moderlådan. Det hade varit roligare om den hette Hemliga lådan. Skurken är en totalt ointressant, datoranimerad rymdgubbe som heter Steppenwolf. Han anländer med sina onda monster till jorden och lever jävel i jakten på Hemliga lådan. Läderlappen inser att han måste sätta ihop en superhjälteklubb för att bekämpa Steppenwolf. De behöver Stålmannen, men eftersom han dog i förra filmen, måste han återupplivas.

För att göra det hela mer förvirrande, pekar vissa handlingstrådar på uppföljare - som högst troligt aldrig kommer att göras. Och sedan 2017 har Vattenmannen fått en egen film, medan Mirakelkvinnan fått två egna filmer (den andra biovisades inte i Sverige, den går direkt till HBO om ett par veckor), och en ny film om Läderlappen är under inspelning.

Zack Snyder vet inte hur man berättar en historia. Den här filmen är närmast stillastående och hela filmen känns som om den visas i slowmotion. Ett flertal scener är dessutom i slowmotion på riktigt. Allt kompas av filmmusik som känns hämtad från en avslappningsskiva för meditering. Halva filmen (nä, inte riktigt, men det känns så) är evighetslånga slagsmål. Nästan allting är green screen och datoranimationer. Det är som att titta på ett TV-spel man inte kan styra själv. En scen med sjungande islänningar är så löjeväckande att jag skrattade högt.

Färgskalan Zack Snyder använder sig av går i rostbrunt och stålblått. En stil som nog upplevdes som ny och cool en gång i tiden, men det är rätt fult. Det är en ful film. Allt är plastigt och artificiellt. Det närmast kvadratiska filmformatet, med svarta band på sidorna, beror på att filmen ursprungligen gjordes för IMAX.

... Men jag måste tillstå att Ben Affleck är bra som en lite plufsig Läderlapp. Han säger förresten "fuck" i en scen på slutet; en nyinspelad grej där han pratar med Jokern (Jared Leto).

Säga vad man vill om de gamla Marvelfilmerna jag skrev om förra månaden, men de var aldrig lika extremt skittråkiga som ZACK SNYDER'S JUSTICE LEAGUE.



 

 

 

 

(HBO-premiär 18/3)


fredag 19 mars 2021

Netflix: Modiga män

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion (i samarbete med bland annat Paramount). Denna gång en brasiliansk sådan. Efter att ha sett en mängd Netflixproduktioner konstaterar jag att de som inte är amerikanska ofta är lite bättre än, ja, de amerikanska.

MODIGA MÄN är en rätt trist titel. Den får mig förstås främst att tänka på den gamla, svenska TV-serien MODIGA MINDRE MÄN från 1960-talet. Originaltiteln lyder CABRAS DA PESTE, medan den engelska titeln är GET THE GOAT. Jag hade inte tvekat att se en film som heter HÄMTA GETEN!

Det handlar om en actionkomedi. Jag har aldrig tidigare sett en brasiliansk actionkomedi. Fast jag har inte sett så många brasilianska filmer. Förutom skräcklegenden Coffin Joes bisarra B-filmer, har jag nog bara sett några stenhårda, skitiga filmer om kriminella, droghandel och elitpoliser.

Vitor Brandt har regisserat den här filmen om den ambitiöse polisen Bruceuilis (Edmilson Filho) - han heter så i förnamn. Det uttalas Bruce Willis. Han vill helst vara lika cool som snutarna i amerikanska actionfilmer. Matheus Nachtergaele spelar skrivbordspolisen Trindade, han är Bruceuilis' direkta motsats. Trindade vill helst sitta på polisstationen och göra enkla saker.

När Trindade tvingas ageras undercover i ett försök att sätta dit knarkhandlare, går saker och ting fel. Hans tuffe partner skjuts ihjäl och skurkarna kommer undan. Trindade omplaceras och paras ihop med Bruceuilis. Det dröjer förstås inte länge innan de råkar på ligan som dödade Trindades kollega, så de försöker sätta dit dem.

MODIGA MÄN innehåller några scener som fick mig att skratta högt. Här finns ett flertal roliga repliker. Slagsmålen är oväntat bra; Edmilson Filho är visst både kampsportare och ståuppkomiker, läser jag. Det är kul att Bruceuilis är den jäkel på att slåss, men han kan inte köra bil, så han cyklar istället. Dessutom har han hela tiden med sig en get. Efter ett tag bär geten skottsäker väst. Under öppningsscenerna spelas en cover på "The Heat Is On" från SNUTEN I HOLLYWOOD - på portugisiska.

Dock är filmens berättartempo lite ojämnt. Berättandet saknar ibland flyt, ungefär som gamla Terence Hill och Bud Spencer-filmer från 1970-talet. Emellanåt kom jag på mig med att tappa tråden och undrade vad de höll på med.

... Men när filmen är rolig, är den väldigt rolig. Och MODIGA MÄN är bättre än det mesta som görs av Netflix.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 18/3)

lördag 13 mars 2021

Serier: Serier från Sibirien

SERIEKONST NUMMER 1, 2020:
SERIER FRÅN SIBIRIEN
av Gunnar Krantz


Häromveckan gjorde jag något så ovanligt i dessa tider som att gå på krogen. Jag hade inte varit ute och druckit öl med sällskap på ganska exakt ett år, men nu blev det några lättdruckna Falcon tillsammans med två vänner.

En av dessa två vänner, Micke, har jag känt i nästan 40 år. Rättare sagt, vi fick kontakt med varandra för snart 40 år sedan - men det dröjde några år innan vi träffades. Micke, liksom jag, tillhör nämligen de där killarna som var verksamma under den enorma seriefanzinevågen i början av 1980-talet. Fast då kallade vi tidningarna "amatörserietidningar", det tog ett tag innan vi sa- och skrev "fanzine".

Det är rätt intressant, det här. Vänner och umgänge kommer och går. Själv har jag nu passerat 50 med viss marginal och jag har bott i några olika städer. En del personer jag träffade nästan dagligen för tio, tjugo, trettio år sedan träffar jag knappt alls idag, eller i alla fall rätt sällan. Men - många av de personer som var aktiva i Seriesverige under 80-talet har jag fortfarande kontakt med. Till en början skrev vi brev till varandra, men i och med Bokmässan i Göteborg, som första gången hölls 1985, fick vi möjlighet att träffas och umgås. Vi drevs-, och drivs fortfarande, av en genuin passion för serier.

En annan av de här profilerna från 80-talet är Gunnar Krantz. Gunnar får väl sägas vara en av de största profilerna vi har i Seriesverige. Han är mannen som varit överallt, hela tiden. Gunnar har huserat i serievärlden på olika sätt närmast oavbrutet i 40 år - numera är karln professor i visuell kommunikation på Malmö universitet. Från Böld & Fibbla (1981) och Ett vidrigt elände (1983) till professor, det är inte illa pinkat. Själv återvände jag till Knohult efter 30 år.

Gunnar Krantz gör fortfarande serier. Numera publicerar han sig oftast på nätet, hans serier finns att ladda ner som pdf-filmer på Seriekonst.se. Men - häromåret köpte Gunnars universitet in en risograf, ett slags tryckpress. 2019 gav Gunnar ut det trevliga fanzinet Malmö Rock City, och alldeles nyligen lät han trycka upp Seriekonst nr 1/2020, "Serier från Sibirien". Jag hade redan läst denna serienovell som pdf (du kan ladda ner den HÄR), men det var onekligen något visst med att få den tryckt på papper. Inte bara det, den tolvsidiga tidningen är i stort, fint kvällstidningsformat.

Gunnars serie - själva serien är på tio sidor - handlar om något jag länge velat läsa om: Horst Schröders serieimperium under 1980-talet. Jag vill läsa massor av serier och böcker om denna epok! 

Sibirien är ett område i Vasastan i Stockholm, och i början av 80-talet hade Gunnar Krantz och en konstnärskompis köpt en tryckpress, som de förvarade i en lokal de hyrt billigt i Sibirien. De springer på Horst Schröder, som bor i krokarna och som snart ska ge ut första numret av sin tidning Epix (som kom ut 1984). Gunnar tycker att Epix-loggan är ful, och designar en ny. 

"Serier från Sibirien" handlar om den grafiska formgivningen av Horsts tidningar. Ett smalt ämne, kan tyckas, men det här är något alldeles otroligt intressant. Åtminstone för oss nostalgiker som var med på den tiden, vi som köpte nummer ett av Epix och Pox i Pressbyrån så fort de kommit ut. 

Den här lilla serien får mig att fundera på hur det var på den tiden; för 35-40 år sedan. Jag vill nog hävda att vi drevs av något slags framtidstro, som jag tror försvunnit, eller kraftigt förändrats, idag. Semics serietidning Svenska Serier, som kom ut 1979-1982, var otroligt betydande och fick oss unga läsare att få upp ögonen för mycket. En del klagade på att Semic mest verkade vara ute efter nya tecknare till sina etablerade serier, eller till andra kommersiella projekt, men för många av oss var det där vi ville hamna - vi ville göra karriär i seriebranschen. Vi ville bli professionella och försörja oss på serier. Serier betydde nästan allt. Det var även i Svenska Serier jag första gången läste om seriefanzines och beställde en eller ett par.

Svenska Serier ledde till en enorm fanzine-boom, och när Semic lade ner sin tidning, läste vi enorma mängder fanzines istället. 

... Och sedan kom Horst Schröder och Epix, och ingenting blev sig mer likt. Plötsligt öppnades porten till den stora världen; den stora serievärlden vi tidigare bara läst om i Bild & Bubbla, och som vi kanske nosat lite lätt på under någon utlandssemester. I och med Epix och Pox, samt Horsts övriga tidningar och seriealbum, fanns plötsligt en fruktansvärd massa nya, spännande, fantastiska, konstiga serier tillgängliga - på svenska. Seriesverige var plötsligt jättespännande. Branschen kändes het och fräsch. Flera av mina gamla fanzinebekanta blev tecknare, författare, redaktörer, översättare, textare, allt möjligt. Jag gick från tonåring till ung vuxen under den här perioden, och för mig kändes det som en värld full av möjligheter. Inte bara på Horsts förlag, utan även på Semic, Carlsen Comics, Galago, och vad som mer fanns. (Jag hamnade för övrigt på Semic 1989 som frilansande manusförfattare.)

Horst fick problem med distributionen, försäljningssiffrorna dalade, och efter ett drygt decennium var samtliga tidningar från Horsts förlag nerlagda. Ja, seriebranschen i stort dalade rejält under 1990-talet; upplagorna sjönk, titlar lades ner. Seriemediet ersattes av andra former av underhållning. Själv började jag att ägna mig allt mer åt film istället för serier.

Idag, på 2020-talet, verkar det finnas fler serietecknare i Sverige än det någonsin gjort - åtminstone vad gäller tecknare som uppmärksammas (i någon mån); en gång i tiden var det ett ensamt och rätt anonymt jobb. Det finns flera serieutbildningar, och under en period fanns det nog fler serieförlag än någonsin - jag vet inte hur det ser ut idag, några förlag har lagts ner, andra har slagits ihop.

... Men ska jag sticka ut hakan, vill jag nog påstå att den passion för serier som drev oss på 80-talet saknas idag. Ingen regel utan undantag, förstås (jag hoppas verkligen att ni har överseende med att jag generaliserar här), men på 80-talet var det inget val vi gjorde när vi började göra serier; serieskapande var snarare det som kom naturligast. Tecknade serier och serieläsning var en naturlig del av våra liv, av vår uppväxt. Idag känns det lite grann som att serier blivit något av ett specialintresse. De som är intresserade köper inbundna album från Kartago och Cobolt, och de letar upp butiker som för serietidningar för att kunna köpa senaste Fantomen, men det är nog ytterst få som köper med sig en Fantomen att ta med hem till pågen när man ändå är i butiken och köper mjölk och krossade tomater. Fast vem vet, kanske skulle pågen - eller tösen - uppskatta en Fantomentidning?

Ibland blir jag konfunderad när jag läser intervjuer med svenska serieskapare, och de säger att de inte ritade några serier alls under uppväxten, de gjorde sina första serier först som vuxna. Det kan även hända att de påstår att de inte läste serier alls när de växte upp; inte mer än Kalle Anka och Bamse när de var barn. Jag tycker att sådana uttalanden är konstiga. Jag menar, varför ska de då plötsligt rita serier? Det är som om jag skulle ge mig på att skriva poesi, eller ägna mig åt något annat jag inte har någon som helst relation till. Det skulle kunna bli bra, mer det är mer troligt att det blir skit. Serier, däremot, är min naturliga konstnärliga uttrycksform.

Här måste jag skjuta in att många av de anställda på Det Stora Kommersiella Förlaget; det vill säga Story House Egmont, min främsta arbetsgivare, numera är stora seriefans och oerhört kunniga. Jo, några av dem är gamla kompisar till mig. Därför är det nu roligare än det någonsin varit att jobba för Egmont.

Som jag skrev ovan, är "Serier från Sibirien" bara tio sidor lång. Självklart vill jag läsa mer! Jag ser gärna att Gunnar fortsätter att berätta om den här tiden. För det finns ju massor att berätta! Vågar jag hoppas på en serieroman om 1980-talets Seriesverige?


söndag 7 mars 2021

DVD/Blu-ray/VOD: Mayhem

MAYHEM (Studio S Entertainment)


I slutet av 80-talet hyrde jag en film som hette MAYHEM på Vlado Video. Den var producerad och regisserad av Rick Pepin och Joseph Merhi för deras bolag City Lights. MAYHEM, från 1986, var skjuten på video och skitdålig. Så pass dålig att jag har lust att se om den. Men det mest intressanta med filmen är att City Lights kort därpå blev PM Entertainment (Pepin & Merhi), det legendariska bolaget som producerade mängder med actionrökare.

Denna recension handlar inte om 1986 års MAYHEM - jag tyckte bara att det var kul att klämma in ovanstående fakta. Nej, den aktuella filmen är från 2017.

... Dock utgick jag ifrån att det här skulle vara billigt, närmast osebart skräp. Ni vet, så som många B-filmer är idag. Fult digitalt foto, amatörskådisar, och fåtaliga och usla actionscener.

Därför överraskades jag när actionskräckkomedin MAYHEM visade sig vara en riktig film. Det här är en film med ett genomtänkt filmfoto med filmisk look, med genomtänkt estetik och stil, och med en riktig, om än inte respekterad, regissör bakom spakarna - Joe Lynch, som tidigare bland annat gjort WRONG TURN 2: DEAD END och EVERLY.

Filmens manus är fullkomligt vansinnigt - och det här är en vansinnig film. En blodig, våldsam satir i högt tempo.

Ett virus härjar i världen; ett virus som inte bara ger de drabbade ett rött öga; det får dem även att släppa alla hämningar. De säger vad de tycker, de blir våldsamma och slåss och mördar, och de drar sig inte för att ha sex offentligt.

Viruset drabbar en kontorsbyggnad, som sätts i karantän och omringas av poliser. I byggnaden ligger en advokatfirma, som styrs av en hög riktigt slemmiga och grymma kräk. Steven Yeun (från THE WALKING DEAD) spelar Derek, en av de anställda, som får sparken efter att ha blivit oskyldigt ditsatt av en kollega. Eftersom även han är smittad av viruset ser han till att ge igen - å det grövsta. Tillsammans med en annan anställd som råkat i klistret, Melanie (Samara Weaving), tar de sig från våning till våning. Beväpnade med allehanda tillhyggen och spikpistol nedgör Derek och Melanie motståndarna i drivor.

Jag tyckte att MAYHEM, som är inspelad i Belgrad, var väldigt underhållande och kul. Här finns några roliga repliker, en diskussion om hårdrock, och flera uppfinningsrika scener. Det inrutade kontorskomplexet är ett helvete både före- och efter virusapokalypsen.

Bäst är Samara Weaving. Hon har utstrålning och är verkligen cool. Hon påminner lite om Margot Robbie och skulle vara perfekt som Harley Quinn. Intressant nog är både Weaving och Robbie från Australien.

Betyget fyra är kanske i högsta laget, men jag har inga halva betyg - och MAYHEM är nog mer en 3½:a. Men vaffan, jag sätter ofta så låga betyg, så den här får sticka ut med ett lite för högt betyg!


 


lördag 6 mars 2021

Amazon Prime: En prins i New York 2

Foton copyright (c) Amazon Studios

Häromåret såg jag om John Landis' EN PRINS I NEW YORK från 1988, en film jag inte sett sedan 80-talet. Den var fortfarande fantastiskt rolig - det är en av Eddie Murphys bästa filmer, vid sidan av OMBYTTA ROLLER, 48 TIMMAR, BOWFINGER och DOLEMITE IS MY NAME.

... Fast det är klart, han har inte gjort så många bra filmer, Eddie Murphy. Snarare tvärtom. 

EN PRINS I NEW YORK 2 är regisserad av Craig Brewer, som gjorde DOLEMITE IS MY NAME, och den kommer alltså hela 33 år efter den första filmen. Och den är fullkomligt onödig. Jag menar, vem har frågat efter en uppföljare till EN PRINS I NEW YORK? Vem har undrat hur det gick för prins Akeem (Eddie Murphy) efter att han återvänt till sitt hemland Zamunda och gift sig med sin älskade Lisa (Shari Headley) från Queens?

Det visar sig att det inte finns så mycket mer att berätta - och filmtiteln är missvisande. Tio-femton minuter utspelar sig i New York. Originaltiteln COMING 2 AMERICA passar lite bättre, eftersom filmen är inspelad i Georgia, som får agera Afrika.

... Och det visar sig att det inte är Eddie Murphy som innehar den egentliga huvudrollen. Det är i alla fall inte han som spelar centralgestalten.

Wesley Snipes spelar den krigiske general Izzi, ledaren i grannlandet Nexdoria, och han vill att hans son ska gifta sig med en av prins Akeems döttrar. Detta skulle leda till fred och bättre handel. Och Akeem har ingen son som kan ta över tronen. Enligt Zamundas lagar, kan bara män ärva tronen.

Men så berättar Akeems gamle far kungen (James Earl Jones) att Akeem visst har en son. En okänd oäkting i Queens, som kom till efter besöket 1988. Kungen dör, prins Akeem blir kung Akeem, och tillsammans med sin trogne tjänare Semmi (Arsenio Hall), reser han till New York för att hitta pågen.

Akeems son är en yngling som heter Lavelle Junson (Jermaine Fowler), som är biljettförsäljare. Hans morsa Mary (Leslie Jones) är ett lösaktigt och högljutt fruntimmer, som våldförde sig på Akeem på fyllan, visar det sig. 

Akeem och Semmi tar med sig Lavelle och Mary till Zamunda, så att Lavelle kan bli prins Lavelle och gifta sig med general Izzis dotter; den sexiga prinsessan av Nexdoria. Det är bara det att Lavelle blir förälskad i en söt hårfrisörska i Zamunda.

Efter ett tag är det Lavelle som är den här filmens huvudperson. Han är rättrådig och klok - och inte rolig. Hans repliker består mest av fina budskap.

... Men rent allmänt är det inte mycket i filmen som är roligt. Nästan ingenting är roligt. Jag skrattade till ett par gånger. Bäst är inte oväntat gubbarna på frisörsalongen i Queens, som återkommer från förra filmen. Wesley Snipes är också lite lustig.

Men det här är bara krystat och poänglöst. Den förra filmen levde en hel del på att det var 1988. 1988 var nästan en helt annan värld än 2021. Att se om den första filmen idag, innebär att man får se en film om en afrikansk prins som reser till New York 1988. Han gör en tidsresa. Dessutom var den första filmen barnförbjuden i USA. Den vågade lite mer, den var mindre välkammad och tillrättalagd.

EN PRINS I NEW YORK 2 innehåller en hel del besynnerlig utfyllnad. Främst sångnummer - vi får bland annat se En Vogue och Salt-N-Pepa uppträda. Och det är ju inget att skriva hem om. Vid ett tillfälle presenteras artisterna av Morgan Freeman.

Värst i filmen är datoranimeringarna. De är förskräckliga. Ett lejon ser riktigt risigt ut, men värre är det när man försökt få Eddie Murphy och Arsenio Hall att se ut som de gjorde 1988 i några tillbakablickar till första New York-besöket. Herregud! De ser ut som figurer i ett datorspel! Det ser inte klokt ut.

EN PRINS I NEW YORK är inte en usel film, men den är inte bra. Den är rätt kass. Framför allt är den meningslös.

Tydligen är även en SNUTEN I HOLLYWOOD 4 på gång. 


 

 

 

 

 

(Amazonpremiär 5/3)


Netflix: Sentinelle

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Julien Leclercq är tillbaka med en ny film, producerad för Netflix. Senast han var i farten, var det med förra årets Netflix-film JORD OCH BLOD, och dessförinnan gjorde han RÅNARNA.

JORD OCH BLOD och RÅNARNA hade två saker gemensamt: de hade alldeles för kort speltid, och deras berättelser var besynnerligt tunna. Leclercqs nya film SENTINELLE lider av samma problem.

Förr brukade jag hävda att om någon beslutar sig för att göra en Modesty Blaise-film, vore Olga Kurylenko det perfekta valet för huvudrollen. Hon har rätt utseende, hon har gjort en del actionroller, och om jag minns rätt, talar väl Modesty med något slags brytning? Nu har dock Kurylensko passerat 40, och är därmed för gammal för att spela Modesty Blaise, som var i 25-årsåldern i sina första äventyr.

I SENTINELLE är Olga Kurylenko allt annat än en glamorös actionhjältinna. Hennes rollfigur Klara är sliten, härjad, och lider av posttraumatisk stress. Hon tillhör ett franskt militärförband, och har precis återvänt till Nice från Syrien. Filmen inleds i Syrien, där Klara upplever några chockerande händelser.

Klara omplaceras och får ingå i Operation Sentinelle; militärer som agerar polis och patrullerar på Nice' gator. Klara äter stark medicin och har grava psykiska problem.

Efter att Klara gått på nattklubb med sin syster och de två skilts åt, blir systern våldtagen och hamnar på sjukhus, där hon ligger i koma. Klara blir besatt av att hitta våldtäktsmannen och ta kål på honom. Hennes jakt på den unge killen leder till något större.

SENTINELLE är mer ett grått drama om PTS med några brutala våldsinslag, än en rak actionfilm. Filmen är alldeles för deprimerande för att riktigt fungera som actionfilm och thriller. Filmen är inte direkt dålig, men det här är inte kul - i betydelsen underhållande actionfilm. Den är heller inte spännande. Som drama är det inte gripande.

Som jag nämnde ovan är filmen för kort, den är bara 81 minuter. Det dröjer lite mer än en halvtimme innan nattklubbsbesöket och Klaras hämnd tar sin början. Och det är alltså besynnerligt tunt, lite simplistiskt. Här finns inga större twister, inga överraskningar, allra minst den klyschiga epilogen.

Däremot finns här alldeles för många ologiska inslag. Klara gör en hel del konstiga saker, och en del problem i handlingen löses med att helt enkelt hoppa över dem. Hur ska Klara fixa det här? Klipp! Ny scen: Klara fixade det. Hon lyckas även resa och ha sig, trots att polisen vet att hon är i hämnartagen och tar kål på folk. Klara drabbar samman med tre killar på en nattklubbstoalett, hon mosar killarna och slår sönder halva inredningen - och personalen låter henne bara gå. "Stick härifrån!" säger de.

Jag undrar också varför armén inte bara skickade hem Klara, eftersom hon inte är lämplig för tjänsten som patrullerande polis - hon bryter ihop på gatan flera gånger. Hon är inte lämplig för något arbete alls.

Jag gillar Olga Kurylenko, hon förtjänar bättre filmer än den här. 

Det finns mängder av filmer som är sämre än SENTINELLE, men det här är inte en film jag ger mina varmaste rekommendationer.

Om jag någon gång träffar Julien Leclercq, hoppas jag att han presenterar sig med att säga "It is I ... Leclercq!".




 

 

 

(Netflixpremiär: 5/3)


torsdag 4 mars 2021

Flyttextra

Ni undrar kanske varför det är så tyst här på TOPPRAFFEL! - inga recensioner, vare sig av streamingpremiärer eller DVD-släpp. Eller av nya seriealbum.

Jo, det ska jag berätta. Jag har nämligen flyttat. Jag håller fortfarande på att packa upp och skruva ihop möbler. Men - nu bor jag ståndsmässigt och har skapat en författarhörna med utsikt över inte bara en pizzeria, utan även en filmstudio (faktiskt!).

Men varför ligger det en bild på Gunnar Björnstrand här ovan? Tja ... Jag kom att tänka på en grej för en stund sedan, när jag ögnade igenom Facebook. För några år sedan tittade jag på LJUVLIG ÄR SOMMARNATTEN från 1961. Den var väl inte speciellt bra - men den hade ett flertal fina skådisar i rollistan.

... Och de senaste åren har jag kommit på mig med att ofta titta på äldre filmer med skådespelare jag gillar. Filmer som inte alltid är jättebra, men som ändå skänker en viss njutning på grund av de medverkande. Oj, är han med - och hon! Håkan Westergren i flera Åsa-Nisse-filmer? trevligt!

Bäst är det om Gunnar Björnstrand är med. Kanske min favorit bland manliga svenska skådisar. Han kunde rädda det mesta.*

Detta gäller förstås även utländska filmer. Med utländska åsyftar jag främst amerikanska filmer. Och filmer gjorda före 90-talet. Ibland sitter jag och tittar på något, egentligen halvvisset, actionspektakel eller thriller eller western, och tänker Jävlar, vilken laguppställning! Alla är ju med!

... Och det är ju ytterst sällan jag tänker så när jag ser filmer gjorda på 2000-talet.

Nä, nu ska jag skruva ihop en soffa.

*Det finns förresten en italiensk giallo med Gunnar Björnstrand, Bibi Andersson och Giuliano Gemma! VIOLENZA AL SOLE/KÄRLEK PÅ SANDEN från 1969. Jag har fått tag på den - men inspelad från tysk TV, dubbad till tyska, och ingen text. Därför har jag ännu inte sett den. Men jag hoppas på en trevlig DVD-release inom en snar framtid.