torsdag 6 maj 2021

SVT Play: Snälla kriminella

Häromdagen hörde en kollega av sig och undrade om jag sett filmen SNÄLLA KRIMINELLA. Det hade jag inte, jag hade inte ens hört talas om den. SNÄLLA KRIMINELLA är en ny komedi som ligger på SVT Play, och min kollega gissade att manusförfattarna måste ha läst 91:an - bland annat känns filmens skurkliga plockad ur 91:an.

Filmens manusförfattare är Simon Garshasebi, Johan Wiman, Sara Young och Babak Yousefi. För regin står Sara Young (som inte är den gamla porrstjärnan, men väl Johan Glans' hustru). SNÄLLA KRIMINELLA gjordes för att gå upp på bio, men eftersom majoriteten biografer fortfarande är stängda, fick den istället premiär direkt på SVT Play.

Jag trodde dock att den här filmen faktiskt hade gjorts med TV i åtanke. Det här ser inte ut som en biofilm. Formatet må vara scope, men filmfotot är platt och trist som ett avsnitt av valfri svensk TV-serie, och Sara Young har tidigare mest jobbat med TV.

SNÄLLA KRIMINELLA visade sig vara ganska svår att sitta igenom. Det här är en osedvanligt amatörmässig och tafflig film. Men den hade kunnat bli bra, här fanns potential.

Filmen handlar om Sasan (Simon Garshasebi), som jobbar som cykelbud, och som tänker fria till sin flickvän. Eftersom Sasan är ett klantarsle blir frieriet aldrig av, och tjejen dumpar honom. Därefter äter hans hund Janne upp förlovningsringen, och den måste opereras ut. En märklig veterinär erbjuder sig att göra det svart för hundra tusen kronor, som hon behöver ganska omgående. Sasan har förstås inte så mycket pengar.

Babak Yousefi spelar den usle rapparen MC Baboo, som råkar träffa Sasan. Baboo, eller om det var hans producent, har någon konstig idé om att han kan bli framgångsrik musiker om han är kriminell, så han anlitar Sasan för att filma när Baboo rånar folk. Första rånförsöket går åt skogen.

Sasan behöver hundra tusen spänn snabbt, så han och Baboo bestämmer sig för att råna en bank. Rånet misslyckas, men de råkar få den grymma skurkligan Sons of Segway efter sig. Alla medlemmar i Sons of Segway har namn som slutar på -y. Precis som Sonny, Conny och Ronny; en skurkliga påhittad av mig och Anders Skoglind, och som figurerar i 91:an.

Sasan har en ny plan: de ska stjäla en värdefull pryl av Johan Glans, som spelar sig själv. De jagas av Sons of Segway, men även av två poliser, spelade av Roshi Hoss och Lisbeth Johansson. Sanna Bråding spelar en kriminell tjej som blir inblandad i det hela och hjälper de två klantiga nybörjarskurkarna.

SNÄLLA KRIMINELLA är en väldigt märklig film. Enligt SVT är det här en film för hela familjen. Det är det inte.Det här känns lite grann som en barnfilm - vars dialog är fullproppad med svordomar och grovt språk. Jag vet inte om det är avsett att vara roligt, eller lite "edgy", när rollfigurerna hela tiden skriker fuck, fucking och fuck you, eller svär på svenska - men det är inte roligt, det är tröttande och det känns torftigt. 

Och det är inte heller roligt att skurkarna faktiskt skjuter ihjäl folk. Det känns fullkomligt malplacerat i en film som till större delen är en komedi för hela familjen. Annars är det roligt att Sons of Segway är extremt miljömedvetna och politiskt korrekta, och rättar varandra så fort de säger något som kan uppfattas som kränkande, eller om de använder miljöfarliga material. Det är det enda som är kul i filmen.

Johan Glans spelar alltså sig själv, men en alternativ version av sig själv. Han är en komiker som är stenrik och bor på ett gods - och han älskar glass. Vad som är konstigt här, är att när han uppträder inför publik i början av filmen, driver han elakt med Sasan, som sitter i publiken. Glans är riktigt taskig. Det där känns inte alls som Johan Glans, han skulle väl aldrig bete sig så?

Den här filmen lider av dålig tajming, vilket förstör skämten, tempot haltar betänkligt, och regin är alltså tafatt. I stort sett ingenting alls i filmen är roligt.

... Men det hade kunnat bli roligt! Det hade kunnat bli en charmig, modernare Jönssonligan. Om man bara fixat till manuset. Styrt upp dialogen. Renodlat filmen. Funderat på vilken publik den vänder sig till. I grund och botten är filmen buskis. Lite mer kreativt filmfoto hade heller inte skadat.

En del av de medverkande är mindre bra skådisar, men plus i kanten för att det medverkar flera skåningar. David Batra och Özz Nujen har minimala cameos. Här finns ett oväntat spermaskämt som involverar Johan Glans, och att de skojar om tiggare är oväntat. Actionscenerna med eldstrider är usla.

Jag ska kanske skjuta in att jag inte tror att de knyckt skurkligan av mig och Anders, men nog finns här likheter med klassiska 91:an-farser och 91:an-seriens figurgalleri. Sasans konstiga cykel skulle kunna vara en av Åsa-Nisses uppfinningar.

Jag borde kanske vara snäll mot den här filmen. Den hade potential någonstans. Men jag kan ju inte sitta här och ljuga, när jag egentligen tycker att den är dålig.


 








 

(SVT-premiär 30/4)

lördag 1 maj 2021

Amazon Prime: Without Remorse

Foton copyright (c) Amazon Studios

Jag blir lite förvirrad vad gäller titeln på den här filmen. På Amazon Prime står den listad som TOM CLANCY'S WITHOUT REMORSE, vilket det även står i förtexterna. När man pausar filmen, står det i bild TOM CLANCY: UTAN MISSKUND, vilket även är titeln på romanen, som kom 1993. På IMDb är filmen listad som WITHOUT REMORSE. Jag väljer denna senare titel. Dessutom är ju "Utan misskund" titeln på en Mike Hammer-bok av Mickey Spillane.

WITHOUT REMORSE, i regi av italienaren Stefano Sollima som senast gjorde SICARIO 2, är en film som fick massiv kritik långt före premiären. En massa reaktionära typer på högerkanten, främst amerikaner, men även svenskar, gick i taket när de fick veta att Tom Clancys hjälte John Kelly/John Clark skulle spelas av Michael B Jordan - en svart skådespelare. Och hjältens överordnade har blivit kvinna, en svart kvinna. Det går ju inte för sig, tyckte folk, de vill inte ha fler jävla PK-filmer skrek de, de vill inte att actionfilmer ska politiseras - tydligen är de helt omedvetna om att de flesta amerikanska action- och äventyrsfilmer, för att inte tala om westernfilmer, alltid varit starkt politiserade. Detta ledde till att WITHOUT REMORSE överöstes med dåliga betyg - innan någon hade sett filmen. 

Nu visade det sig att det finns helt andra skäl till att ge den här filmen dåligt betyg.

Clancys roman kom i svensk översättning 1994. Jag har inte läst den, men det finns ett sammandrag på Wikipedia. Boken utspelar sig 1970. John Kellys fru har omkommit i en bilolycka. Kelly lär känna en drogberoende kvinna, och de blir kära i varandra. Onda knarklangare dyker upp och mördar tjejen. Kelly får ett nytt uppdrag av sin chef, han ska till Vietnam och frita amerikanska krigsfångar. Samtidigt hämnas han mordet på knarktjejen.

Handlingsreferatet ovan låter lite märkligt. Och hur mycket av detta kom med i Sollimas film?

Ingenting.

John Kelly är fortfarande Navy SEAL, och hans käresta mördas, men i övrigt har de enbart behållit bokens titel. De kunde kallat filmen, och hjälten, vad som helst.

Filmen inleds med ett militärt uppdrag som går fel. Jamie Bell spelar en CIA-agent som beter sig väldigt misstänkt. Han vet mer än han berättar. Väl hemma dyker det upp onda ryssar som har ihjäl medlemmar i Kellys team. Kelly misslyckas de att döda, de skjuter ihjäl hans gravida hustru istället.

Kelly lyckas omgående hitta folk som ligger bakom morden och han har ihjäl dem, vilket leder till att han kastas i fängelse. Hans överordnade (Jodie Turner-Smith) fixar ut honom. Guy Pierce dyker upp som en slem typ i kostym - det står SKURK stämplat i pannan på honom. 

Det hela handlar om en konspiration, förstås. Kelly skickas till Ryssland för att panga de inblandade. Jamie Bell fortsätter satt bete sig misstänkt.

WITHOUT REMORSE är en dålig film. Det är en riktigt tråkig actionfilm. Det spelar ingen roll att Michael B Jordan brukar vara en duglig skådespelare. Det känns som om det trista manuset är författat av ett datorprogram, och regisserat av en kille som tappat intresset och mest suttit och inväntat sin lön.

Stora delar av filmen, antagligen mer än halva filmen, utspelar sig i mörker. Svartklädda personer skjuter på varandra i mörker. Det är svårt att se vad som sker, men det spelar ingen roll, för man bryr sig ändå inte. Filmen är så oengagerande den kan bli. Alla rollfigurer är mer eller mindre osympatiska, eller bara tråkiga.

Militärt kunniga har anmärkt på en rad felaktigheter i filmen - som att folk bär fel uniformer, och det faktum att det i verkligheten inte finns några kvinnliga SEAL-soldater. Jag är fullkomligt ointresserad av krig och militärer, så det noterade förstås inte jag. 

... Och ja, skurken är precis den vi hela tiden misstänkte.

Eftertexterna avbryts för en epilog. Kelly säger att han vill skapa ett nytt, internationellt team. Rainbow. Han ska prata med presidenten om detta. Alltså hotas det med en uppföljare.

Som jag skrev i min recension av THINGS HEARD & SEEN har jag inga halva betyg, så jag avrundar uppåt. Jag sätter en tvåa, mest för Jordan, men det egentliga betyget är 1½.



 

 

 

 

(Amazon Prime-premiär 30/4)

fredag 30 april 2021

Netflix: Things Heard & Seen

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion. Men till skillnad från så väldigt många andra Netflixproduktioner, gillade jag THINGS HEARD & SEEN.

Den här spökfilmen bygger på en roman av Elizabeth Brundage; "All Things Cease to Appear". Jag har aldrig hört talas om den, men Stephen King tyckte visst att den var bra.

Däremot har jag hört talas om filmens två regissörer, Shari Springer Berman och Robert Pulcini. Denna duo har nämligen tidigare gjort en av mina absoluta favoritfilmer; AMERICAN SPLENDOR, som kom 2003.

THINGS HEARD & SEEN inleds men en kort och fullkomligt onödig prolog, som avslöjar lite för mycket av vad som komma skall - visar det sig. Det är 1980, och Amanda Seyfried spelar konstnärinnan Catherine Claire, som bor på Manhattan med sin make George (James Norton) och deras lilla dotter Franny. Catherine verkar jobba med restaurering av en målning i en kyrka, vilket förstås får oss att associera till RÖSTEN FRÅN ANDRA SIDAN.

George, som är universitetsprofessor, har fått jobb på ett universitet i Hudson Valley, och lyckas hitta ett stort hus på landet, dit familjen flyttar. Ett hus som självklart bär på hemligheter. Det dröjer inte länge innan både Catherine och Franny upplever märkliga saker i huset - det är av allt att döma hemsökt. En spökkvinna rör sig genom rummen och det luktar ibland avgaser i sovrummet.

George blir omedelbart väldigt god vän med sin kollega Floyd (F Murray Abraham) på universitetet, och han blir populär bland studenterna. Fast George är en slem typ. Förhållandet med Catherine knakar i fogarna, och han är otrogen med en ung tjej i grannskapet, Willis (Natalia Dyer). George beter sig alltmer märkligt. 

Handlingen i den här filmen är väldigt förutsägbar - minst sagt. Det är aldrig svårt att räkna ut vad som kommer att ske härnäst. George Claire är dessutom en vidrig typ, han till och med ser obehaglig ut, James Norton har en ondskefull mun. Man undrar varför Catherine inte lämnat honom för längesedan.

... Men det spelar ingen roll att filmen är förutsägbar, eftersom det här är en trevlig spökfilm. Den varar över två timmar, vilket är alldeles för länge, men annars är det här en film av ett slag som sällan görs idag. Det är en robust film. Det är en traditionell spökfilm, berättat i ett behagligt tempo, med få effekter, och med bra filmfoto och fina skådespelare - förutom de ovannämnda medverkar även Karen Allen.

THINGS HEARD & SEEN känns nästan som en film från 1980. Den påminner även lite grann om en Stephen King-historia, en tidig sådan. Amanda Seyfried ser väldigt 1980 ut - när jag tänker efter ser hon nog alltid ut som 1980.

Jag sätter ett litet överbetyg på den här. Jag har ju inga halva betyg, jag kan inte sätta 3½ - så jag avrundar uppåt. Det får kompensera för alla låga betyg jag delat ut till andra filmer de senaste månaderna. 



 

 

(Netflixpremiär 29/4)

tisdag 27 april 2021

Serier: I huvudet på Sherlock Holmes 1: "Den skandalösa biljetten"

I HUVUDET PÅ SHERLOCK HOLMES 1:
"DEN SKANDALÖSA BILJETTEN"
av Cyril Liéron & Benoit Dahan
Cobolt Förlag

Jag har säkert nämnt det flera gånger tidigare, men jag läste inte speciellt många barn- och bilderböcker när jag var liten glytt. Åtminstone inte vad jag kommer ihåg. Jag har dock hunnit glömma mycket de senaste 50 åren. Mitt intresse för tecknade serier uppstod redan när jag var fyra-fem år gammal. Serier var betydligt mer fascinerande, tyckte jag, än vanliga barnböcker.

Men - en typ av bilderböcker jag älskade som barn, var de med mycket att titta på. De som var snyggt tecknade och hade stora bilder med många detaljer. Det fanns någon bok om uppfinningar, tror jag det var, som gjorde intryck på mig, men jag har inte sett den sedan lekis, och jag har inget minne av vad den hette och vem som gjort boken. Bäst av allt gillade jag faktaböcker för barn om historiska epoker - om hur det såg ut i antikens Grekland och Rom, med mera. Böcker med fantasieggande bilder. 

Jag gillade även böcker som berättade historien på ett kreativt sätt; som blandade vanliga illustrationer med serierutor och foton och texter på ett spännande sätt.

Jag kom att tänka på detta när jag fick detta nya seriealbum, med manus av Cyril Liéron och teckningar av Benoit Dahan, i översättning av Björn Wahlberg. Till att börja med skapade redan omslaget lite extra intresse, eftersom Sherlock Holmes' huvud är utskuret; det är ett hål i kartongen, och vi tittar rakt in i boken - eller, ja, rakt in i Sherlock Holmes' huvud.

Så här ser det ut när man slår upp boken. Det svarta i huvudet till vänster är mitt soffbord.

När jag öppnade boken höll jag på att trilla baklänges. Jösses! Det här ser ju fullkomligt ... fantastiskt ut! Här finns så mycket att titta på att man kan dröja kvar vid varje sida i princip hur länge som helst. Otroligt mycket detaljer, tecknat i en egen, lite kopparsnittsliknande stil. Och det är tjusigt.

Polisen hittar en förvirrad man, iklädd märkliga kläder, som irrar omkring i London. Mannen förs till dr Watson för att undersökas, och Sherlock Holmes börjar luska i mysteriet med mannen. Vad har hänt? Vad är det för mystiskt pulver som hittas på mannens kläder, och vad är det för teaterbiljett? Är det månne en konspiration på gång? Hur det går får vi inte veta - detta är nämligen bara den första delen av två.

"Den skandalösa biljetten" är ett högst avancerat seriealbum som inte liknar något annat. Med hjälp av de snillrika teckningarna får vi kliva in i Holmes' huvud och se hur han resonerar. Den hårt arbetande detektivhjärnan skildras ofta som ett hus fyllt med böcker och annat.

Det är ibland inte helt lättläst, men en röd tråd - bokstavligt talat en röd tråd - ringlar mellan rutorna för att hjälpa till med läsningen. Information finns i bilder, pratbubblor och textplattor som ibland är utspridda över sidorna. Detta är ett högst intressant sätt att berätta en historia på, och det är synnerligen fascinerande.

Jag har aldrig varit någon större anhängare av Sherlock Holmes och historierna om honom, jag tycker att han är rätt trist och osympatisk, men det här albumet är riktigt, riktigt bra. Jag ser fram emot upplösningen!

Det är kul att det fortfarande går att använda serieformen till att skapa något som känns helt nytt; till något vi inte sett tidigare.

söndag 25 april 2021

VOD: The Marksman


THE MARKSMAN? Vad nu? Gick inte den upp på bio? Redan i februari?

Jo, jag tror det. Men jag vet inte säkert. Den pressvisades inte, och jag har inte längre koll på vilka biografer som har öppet eller ej, och har de öppet, är det ett projekt att få tag på en biljett, om om man ju bara får vara åtta pers i salongerna.

... Men så dök trailern för THE MARKSMAN, i regi av Robert Lorenz, upp i ett av mina flöden i sociala medier, den ligger på några VOD-tjänster, och jag tänkte att jag måste se- och recensera den. Alla actionfilmer med Liam Neeson måste recenseras. Det står det i Filmkritikernas Handbok. Högst upp på första sidan: "1. Recensera alla actionfilmer med Liam Neeson".

THE MARKSMAN känns lite grann som en snällare version av RAMBO: LAST BLOOD. Liam Neeson spelar änklingen Jim Hanson, en före detta marinkårssoldat som, tillsammans med sin kloka hund, bor mitt ute i ingenstans, nära den mexikanska gränsen. Han har svårt med försörjningen och riskerar att förlora huset. Ibland hjälper han gränspolisen och en dag haffar han en mexikansk kvinna och hennes unge son, Miguel (Jacob Perez), efter att de tagit sig igenom staketet mot den amerikanska sidan. De två är dock inte några vanliga illegala invandrare - de har ett gäng synnerligen grymma typer från en mexikansk kartell efter sig.

Skurkarna dyker upp, Jim skjuter ihjäl en av dem, men en av skurkarnas kulor träffar den flyende kvinnan. Innan hon dör lovar Jim henne att ta Miguel till deras släktingar i Chicago.

Miguel är bångstyrig och vill inte alls följa med den buttre Jim, men snart uppstår förstås en vänskap. Miguel är även bra på att rasta hunden.

Kartellen har inte gett upp, de förföljer Jim och Miguel, och de tar ibland livet av folk när de frågar efter vägen. Dessutom jagar poliser både Jim och skurkarna. Men den ende som kan rå på så här elaka och grymma skurkar är förstås Jim Hanson, eftersom han är Liam Neeson.

Liam Neeson fyller 69 i sommar. I THE MARKSMAN ser han påtagligt gammal och sliten ut - men det är säkert meningen, hans rollfigur är trött på det mesta. Även handlingen känns gammal och sliten. Det här är lite i enklaste laget. Det är lite för tunt. Det är lite för ooriginellt. Det är lite för slentrianmässigt, och actionscenerna sticker inte ut nämnvärt. 

... Men filmen är ändå rätt okej. Betyget nedan är nog för snällt, men de flesta nya filmer i den här genren jag ser är sämre. Det var inte alltför plågsamt att sitta igenom THE MARKSMAN, men det kommer inte att dröja länge innan jag glömt bort dess existens.

Jag ser förresten att en film med Liam Neeson som Philip Marlowe är under planering. Det låter lite intressant, även om Neeson väl är alldeles för gammal för rollen. Om det nu inte är en uppdaterad version om en pensionerad detektiv.


 


fredag 23 april 2021

Netflix: Stowaway

Foton copyright (c) Netflix

Jag såg aldrig Joe Pennas förra film; ARCTIC från 2018, vilken även var hans långfilmsdebut. Den pressvisades, men när jag läste om den verkade den otroligt tråkig - så jag brydde mig inte om att stiga upp i arla morgonstund för att se- och recensera den.

Nu är Penna tillbaka med en ny film; en tysk-amerikansk samproduktion. Den spelades in i Tyskland 2019 och var förstås tänkt som en biorelease, men förra året köpte Netflix filmen, som nu släppts direkt på streaming.

Grundidén är rätt bra. Historien utspelar sig i en nära framtid, då Mars koloniserats. Två kvinnor (Anna Kendrick och Toni Collette) och en man (Daniel Dae Kim) skickas iväg från jorden, för att fara till Mars. Resan kommer att ta två år.

Efter ett par dagar hittar de en fjärde passagerare, spelad av Shamier Anderson. Han ligger avsvimmad, instängd bakom en taklucka. Uppenbarligen blev han kvarglömd på någon vänster.

... Och här börjar jag genast att ifrågasätta manuset. Hur fan kan man glömma kvar en kille i ett rymdskepp? Var det ingen som saknade honom? Hur gick det till?

Den här killen vill förstås genast hem, han har inte tid och lust att lägga två år på en ofrivillig resa till Mars. Men nej, han är så illa tvungen att följa med. Astronauterna har inte lust att vända om, och de säger något om att de inte har bränsle så att det räcker.

Vad värre är, är att de bara har syre ombord för tre personer. Med fripassageraren ombord kommer det inte att räcka, och de kommer att dö innan de når Mars. En av dem föreslår att fripassageraren begår självmord. Det vill han inte.

Det är ett illa utrustat rymdskepp de åker i. Lite grann som en bil utan reservdäck och extra bensindunk. Ingen verkar ha tänkt på att det kan uppstå incidenter. Här finns inte många reservdelar och extraransoner. Häromveckan upptäckte jag att Ikea stoppat med extra träpluggar när jag skruvade ihop ett par bokhyllor. Så långt tänkte aldrig de som skickade iväg det här rymdskeppet.

Det förekommer fler dumheter. Vid ett tillfälle ska två astronauter klättra en längre sträcka på utsidan av rymdskeppet - och de är inte fastgjorda med säkerhetsselar eller något liknande! Om de skulle råka tappa greppet är det kört. Man tycker att någon som jobbade med filmen borde ha påpekat detta.

De enda medverkande i STOWAWAY är dessa fyra skådespelare. De är alla bra, även om rollerna är rätt endimensionella. Vidare är filmfotot utmärkt, liksom rymdskeppskulisserna. Några scener är säkert oerhört flotta om de ses på en stor duk.

... Men manuset duger inte. STOWAWAY visar sig vara en film som inte handlar om någonting alls. De hittar en fjärde passagerare och syret kommer inte att räcka - och det är allt som händer. Här finns inga twister, ingen knorr. Och något slut får vi inte heller. Efter ett par osedvanligt dumma scener, slutar filmen abrupt. Vi får ingen upplösning.

Filmen varar närmare två timmar och berättartempot är långsamt. Filmmusiken är vedervärdig, det låter mest som något slags avslappningsskiva från Mölndals new age-klubb.

Alltså: STOWAWAY är en snygg film, med bra skådisar och flotta kulisser. Men den tunna handlingen är dum, och: tråkigt är inte det nya bra.



 

 

 

 

(Netflixpremiär 22/4)

onsdag 21 april 2021

DVD/VOD: Eldens fält

ELDENS FÄLT (Studio S Entertainment)


Nu ska jag berätta om när jag åt middag med Shin'ya Tsukamoto och hans fru. Det var 1998 och Tsukamoto besökte Fantastisk Filmfestival för att visa sin nya film BULLET BALLET, plus några av sina äldre filmer, och frugan passade på att visa en film som hon gjort.

Vi fick veta att Shin'ya Tsukamoto inte pratade engelska, så vi fick skaffa en tolk, och han drack heller inte alkohol. Jag fick honom till bordet en kväll, och det blev en aning besvärligt. Det är alltid jobbigt att tvingas låta en tolk översätta en konversation, det blir inget flyt i pratet.

Jag minns inte varför, men plötsligt gick Tsukamoto med på att dricka en sexa Skåne. Tjatade vi på honom? Ingen aning. Han svepte snapsen, och vad hände då?

Jo: han började prata engelska! Och han berättade vitsar!

BULLET BALLET minns jag ingenting av. Fast jag har egentligen aldrig varit någon större anhängare av Tsukamotos verk. 

Jag trodde att DVD-aktuella krigsfilmen ELDENS FÄLT var en helt  ny film, men den är visst från 2014. Filmen bygger på en roman, denna filmades första gången 1959, och fick då den svenska titeln DET GRYMMA KRIGET.

Shin'ya Tsukamoto har inte bara regisserat ELDENS FÄLT, han står även för manus och spelar huvudrollen. Temat är krig är helvete, och krig har sällan varit ett mer helvete i den här filmen.  

Men jag skulle ljuga om jag hävdade att jag tycker att denna helvetesskildring är bra. Det är en osedvanligt rå krigsfilm, men den engagerade mig inte överhuvudtaget.

Till att börja med fick jag läsa lite om handlingen för att riktigt förstå var och när filmen utspelas, eftersom det inte riktigt framgår i filmen. Det är slutet av andra världskriget och japanerna ska lämna Filippinerna. Tsukamoto spelar soldaten Tamura, som är febersjuk och som skickas ut i djungeln. Han irrar omkring och träffar en del andra människor, främst soldater, och alla har blivit galna. Alla är hungriga, och hungern leder till kannibalism.

ELDENS FÄLT är packad med våld, blod och äckel. Blodet sprutar och hjärnsubstansen stänker mest hela tiden. Rollfigurerna klafsar omkring bland ruttnande lik, täckta av likmaskar. Folk blir mer och mer galna, blodet sprutar lite till, och kroppsdelar far åt alla håll. Det äts mycket sötpotatis innan det är dags för kannibalism.

Eftersom filmen innehåller så otroligt mycket våld och splatter, försvinner filmens chockverkan efter en stund. Det blir tröttande. Dessutom är det svårt att hålla isär rollfigurerna, eftersom nästan alla bär likadana, skitiga uniformer och alla är svarta i ansiktet av skit.

Shin'ya Tsukamotos film är en antikrigsfilm, men den går mest ut på att visa upp så mycket groteskt våld som möjligt. Eftersom det är svårt att känna något för de löst skissade rollfigurerna, känns det är mer som en splatterfilm än en film med ett viktigt budskap. Och det är något som är fel när en film av den här typen är tråkig.


 

 


tisdag 20 april 2021

DVD/Blu-ray/VOD: Come True

COME TRUE (Njutafilms)


Det kanadensiska science fiction-dramat COME TRUE, med manus och regi av Anthony Scott Burns, är en film jag vill ska vara bättre än den är. Filmen klassificeras även som skräck, men eftersom skräcken vägrar infinna sig, skippar vi den benämningen.

Ett recensionscitat på DVD-omslagets baksida jämför COME TRUE med George A Romero och THE SHINING. En märklig jämförelse. Det här är snarare ett försök att göra en film i samma stil som David Cronenbergs tidiga filmer. Bodyhorror. Experiment. Sjukhus. Likheterna med Cronenbergs filmer förstärks av de kanadensiska miljöerna och det kala, grå- och stålblå filmfotot.

Filmfotot är alldeles utmärkt. Framför allt är mardrömsscenerierna oerhört bra. Det är Burns själv som agerar filmfotograf.

... Värre är det med manuset och personregin.

Julia Sarah Stone  spelar den artonåriga Sarah, som har sömnsvårigheter. Hon plågas av mardrömmar och sömnbristen ger henne problem i skolan. Av någon anledning kan hon inte sova hemma, varför förklaras aldrig.

Hon får syn på en lapp på en anslagstavla. Några forskare behöver frivilliga till ett experiment. Man kommer att få betalt för att sova! Självklart cyklar Sarah iväg till dessa forskare.

Sex försökskaniner får ta på sig speciella dräkter som är uppkopplade till datamaskiner och monitorer. Nej, det kommer inte som någon överraskning att dessa forskare kommit på ett sätt att titta på folks drömmar. Bilderna är dock väldigt suddiga. Otäcka skuggfigurer förföljer Sarah. Vilka är de? Vad är de ute efter?

Ja, fråga inte mig. Anthony Scott Burns struntar i att förklara det som sker. En bit in i filmen tänkte jag att, nä, det här kommer nog att leda fram till ett icke-slut - vi kommer inte att serveras en ordentlig upplösning. Och så blev det. Burns har slängt in något slags twist på slutet, men denna är så osannolikt dum att det bara blir ännu mer obegripligt och meningslöst. Antagligen kom Burns inte på något bra slut, han ville bara visa upp en rad snygga mardrömsscenerier.

COME TRUE hade kunnat bli en bra film om manuset setts över ordentligt - och om filmen inte vore så pretentiös. Den försöker vara konstnärlig. Den är långsam och på ljudspåret ligger sövande syntmusik. Men det räcker inte med att vara konstnärlig. Det måste vara bra också.

Julia Sarah Stone är rätt bra i huvudrollen, men alla rollfigurer i filmen beter sig märkligt och pratar konstigt.

Den här filmen går nog hem hos ungdomar som vill känna sig konstnärliga och intellektuella.


 


måndag 19 april 2021

VOD: Boss Level

BOSS LEVEL är från den amerikanska streamingtjänsten Hulu, och alldeles nyligen (antar jag, jag hittar inget premiärdatum) släpptes filmen på svenska VOD-tjänster som SF Anytime. Filmen skulle egentligen haft amerikansk biopremiär redan 2019, men det ursprungliga bolaget tyckte att den färdiga filmen var för dålig, och lade den på hyllan, för att sedan sälja den vidare.

Regissören Joe Carnahan gjorde 2002 filmen NARC, som jag tyckte var ruggigt bra när den kom - jag har dock inte sett om den sedan dess. Det Carnahan gjort därefter har varit mindre imponerande, och BOSS LEVEL är nog hans sämsta film.

... Eller så är det bara jag som blivit gammal. BOSS LEVEL är en typ av film jag ofta finner rejält irriterande och jobbig.

Grundidén är densamma som i MÅNDAG HELA VECKAN, SPRING LOLA, och HAPPY DEATH DAY. Frank Grillo spelar Roy Pulver (Pulver?!), en före detta elitsoldat som fastnat i något slags loop; han upplever samma dag om och om och om och om igen: han vaknar, attackeras av en kille med machete, fler personer försöker döda honom, och till slut lyckas de - Roy dör. 

... Och så börjar det om. Han vaknar och machetemannen dyker upp. Roy minns dock vad som händer varje gång, så han försöker konstant klura ut hur han ska överleva och vad det hela går ut på. Han hinner dödas åtskilliga gånger innan han reder ut saker och ting.

Förutom Frank Grillo figurerar ett flertal kända skådisar i filmen. Mel Gibson är en slem typ, Naomi Watts är Roys fru, Ken Jeong är en bartender, och Michelle Yeoh har en minimal roll.

Här finns ett par scener jag tyckte var lite coola, däribland scenerna där en svärdsvingande kvinna spelad av Selina Lo tar kål på Roy, men det räcker inte. Som helhet tycker jag att BOSS LEVEL är förhållandevis hemsk. Den är bara irriterande och jobbig, med en fullkomligt ointressant handling. Filmen pendlar mellan hysteriska actionscener och långa scener där det inte händer någonting alls, känns det som. För att vara en så här pass actionpackad film är BOSS LEVEL märkvärdigt tråkig. Jag tappade intresset relativt omgående.

Idén filmen bygger på, den att hjälten hamnat i en loop och upplever samma händelser om och om igen, innebär även att filmen blir tjatig och tröttande. Temat behandlas inte alls lika skickligt som i MÅNDAG HELA VECKAN och de övriga filmerna jag nämner ovan. Filmen är dessutom gjord för att lika ett TV-spel, vilket också är rätt jobbigt.

Fast det är klart - tonåringar tycker kanske att det här är häftigt. Vad vet jag.



söndag 18 april 2021

Blu-ray/VOD: China Blue

CHINA BLUE (Studio S Entertainment)


Jag konstaterar att jag sett väldigt få Ken Russell-filmer. Han regisserade en stor mängd långfilmer, kortfilmer och TV-program, men jag har bara sett en handfull - och några av hans mest kända filmer har jag aldrig sett. De filmer Russell gjorde de sista åren, han dog 2011, lär dock vara usla och närmast osebara lågbudgetfilmer, enligt kollegor som sett dem.

CHINA BLUE, som nu släppts på Blu-ray (China Blu-ray) i Sverige, kom 1984, och originaltiteln är CRIMES OF PASSION. Jag tycker nästa att den svenska titeln är bättre; originaltiteln känns som en dussintitel.

Jag minns att jag såg den här hemma hos en serietecknare för sådär trettio år sedan, och vi uppskattade speciellt scenen där Anthony Perkins framför "Get Happy". Jag har inte sett om filmen sedan dess. Förrän nu.

CHINA BLUE blev rätt omskriven när den kom, åtminstone i USA, där den upplevdes som betydligt mer chockerande och stötande än här i Europa. Det är en dramathriller, vars handling är rätt ologisk, och därför gör filmen lätt surrealistisk.

Kathleen Turner spelar den framgångsrika modedesignern Joanna Crane, som lever ett dubbelliv. Hon är även den prostituerade China Blue, som låter kunderna leva ut sina mer eller mindre perverterade  fantasier. John Laughlin spelar Bobby Grady, som har problem i sitt äktenskap. Joannas arbetsgivare misstänker att Joanna säljer deras mönster till en konkurrent, så han anlitar Bobby för att spionera på henne.

Bobby upptäcker att Joanna är China Blue, han besöker henne - och blir förälskad. Det verkar som om känslorna är besvarade.

Samtidigt försöker den bindgalne predikanten Peter Shayne (Anthony Perkins) omvända China Blue; han förföljer henne och ägnar sig åt diverse bisarra saker.

Handlingen i detta noir-doftande drama hänger inte riktigt ihop, det hela är osannolikt, men det är med största säkerhet ett medvetet drag. CHINA BLUE är främst en satir över amerikansk dubbelmoral och amerikaners syn på sex - Ken Russell var engelsman och ägnade sig oftast åt sexuellt utmanande filmer.

Det här är en fantastiskt snygg film, med neonblänkande, knalliga färger; det är mycket 80-tal, scenerierna är ofta drömlika, och Rick Wakeman bidrar med rätt märklig filmmusik som bygger på ett stycke av Dvorák. Slutet känns som en blinkning till PSYCHO.

John Laughlin som Bobby är filmens svaga länk. Jag gillar honom inte, han känns mest osympatisk och lite irriterande. Kathleen Turner är däremot jättebra. Det är lite kul att hon samma år var med i DEN VILDA JAKTEN PÅ STENEN, en film av ett radikalt annorlunda slag. Bruce Davison har en mindre roll.

Anthony Perkins är fullkomligt fantastisk som predikanten. Han har aldrig spelat mer galen än så här! Han svettas, stirrar, grimaserar, och rycker på ett oefterhärmligt, och oöverträffat, sätt.

... Vilket får mig att tänka på NATTENS INKRÄKTARE (det vill säga EDGE OF SANITY), vilken Studio S borde släppa på Blu-ray. Det här den där Anthony Perkins spelar en dr Jekyll som förvandlas till en svettig, stirrande, grimaserande och ryckig mr Hyde, och som mest liknar Iggy Pop.

... Och när får vi Ken Russells GOTHIC på Blu-ray?



 

lördag 17 april 2021

Netflix: Love and Monsters

Foton copyright (c) Netflix

Kyss Karlsson! Jag höll ju på att glömma skriva om den är Netflixpremiären! Inte för att den är speciellt dålig, den är helt okej, utan för att jag ägnat ett par dagar åt att montera Ikeamöbler.

LOVE AND MONSTERS är en Paramountfilm, och den hade premiär i en del andra länder redan förra året. Här i Sverige dök den upp för ett par dagar sedan. Filmen skulle egentligen gå upp på bio, men på grund av pandemin blev det istället än streamingpremiär. Den gick visst upp på ett fåtal biografer i USA. Det är lite synd att vi inte fick se LOVE AND MONSTERS på bio, den hade nog varit maffig på stor duk.

Filmen är regisserad av den sydafrikanske regissören Michael Matthews. Han gjorde 2017 en uppmärksammad film som heter FIVE FINGERS FOR MARSEILLES. Jag gjorde ett försök att se denna på SF Anytime häromåret, men spelaren kraschade konstant, och jag gav upp. Sedan glömde jag bort filmen och har inte gjort ett nytt försök att se den.

LOVE AND MONSTERS bygger på ett intressant och kul koncept. Filmen utspelar i vad som först ger intryck av att vara världen efter den där vanliga zombieapokalypsen. Det är bara det att det inte är zombies som tagit över världen. Det är en massa djur - alla möjliga arter - som muterats efter en meteor- och missil-incident, och vuxit sig till enorma proportioner.

Dylan O'Brien spelar ynglingen Joel, som inte träffat sin flickvän Aimee (Jessica Henwick) på sju år. Han får radiokontakt med henne och upptäcker att hon bara befinner sig drygt 13 mil bort - avståndet mellan Göteborg och Halmstad, ungefär. Så, han bestämmer sig för att ge sig ut och leta upp henne. De andra i den grupp överlevare han bor med tycker att det är en dum idé, han lär knappast överleva därute på egen hand.

Joel ger sig iväg och blir snart kompis med en smart och snäll hund; Boy, vars ägare strukit med. Boy gör Joel sällskap. Därefter träffar han på en rejäl, skäggig karl, spelad av Michael Rooker, och dennes adoptivdotter. De slår följe och ibland dyker det upp gigantiska djur - till exempel en snigel stor som ett hus.

Det blir lite äventyr och det dyker upp australier som pratar om att grilla och dricka öl, allt går inte som Joel tänkt sig, och en jättekrabba ställer till med problem. 

Jag tillhör kanske inte riktigt målgruppen för LOVE AND MONSTERS - det här är väldigt tydligt en tonårsfilm, kanske till och med en tween-film. Men det är en sympatisk och rätt trevlig film. Den påminner lite grann om en Ray Harryhausen-film - fast med datoranimerade monster. Det här är en snäll äventyrsfilm.

Filmen är inspelad i Australien, så de medverkar en hel del australiska skådisar. Det är kul att Bruce Spence från THE ROAD WARRIOR dyker upp i en liten roll.

Det är nog inte helt omöjligt att det kommer en uppföljare till den här.



 

 

 

(Netflixpremiär 14/4)


torsdag 15 april 2021

DVD/Blu-ray/VOD: Vamp

VAMP (Studio S Entertainment)


Jag minns att vi började titta på VAMP på video hemma hos en kompis någon gång i slutet av 1980-talet. Nere i TV-rummet i källaren. Intill gillestugan. Har folk gillestuga nuförtiden? 

Jag tror inte att vi såg klart filmen. Jag minns inte varför. Kanske skulle vi gå vidare, kanske tyckte vi att den var för kass. Jag tror inte att jag såg den i sin helhet vid ett senare tillfälle, eftersom det enda som kändes bekant nu när jag såg den på Blu-ray, är lite av inledningen.

Som jag minns det fick VAMP, med manus och regi av Richard Wenk, dålig kritik när den kom 1986. Det gjordes en stor grej av Grace Jones' medverkan, och hur hon såg ut i filmen; hennes utstyrslar. Men det känns som om filmen snabbt glömdes bort.

Det är fullt förståeligt att VAMP glömdes bort - den här filmen visade sig nämligen vara betydligt sämre än jag trodde den skulle vara. Det handlar om den vampyrkomedi av enklaste sort.

Två collegekillar som är smorda i käften får i uppdrag att skaffa fram en strippa till en fest. Tillsammans med en tredje kille åker de in till stan, där de hamnar på en märklig strippklubb. Klubbens stjärna, Katrina (Grace Jones), utför en smått pretentiös scenshow. 

Det visar sig att Katrina, som inte har en enda replik i filmen, är vampyr. Hon dödar den ene killen, och kalabalik uppstår. Killen kommer tillbaka som vandöd. Fler personer i kvarteret är egentligen vampyrer. Folk jagar varandra och sedan är det slut.

Killarna i huvudrollerna spelas av Chris Makepeace och Robert Rusler. De två är inte speciellt sympatiska eller kul, de är mest irriterande. De spelar en typ av snubbar som var vanligt förekommande i amerikanska 80-talsfilmer. Deedee Pfeiffer spelar en jätteglad tjej som jobbar som servitris på strippklubben och som blir indragen i det hela. Deedee är förstås Michelles väldigt söta lillasyster. Det är lite kul att hon hela tiden är så glad, men rollen är rätt konstig.

Billy Drago spelar ledaren för ett ondskefullt gäng som inte är vampyrer. Det känns som om det saknas scener med det här gänget, de är lite malplacerade.

Grace Jones' uppenbarelse är visuellt imponerande; hon bär bisarra utstyrslar och rör sig som Max Schreck i NOSFERATU, men hon är knappt med i filmen.

Några av Greg Cannoms praktiska effekter är bra, men VAMP är inte bra. Som komedi är den inte rolig, och som skräckfilm är den inte spännande. Och nej, det är inte sexigt heller, vilket jag gissar att det är tänkt att vara. Handlingen är tunn, och det händer inte så mycket. Det finns en rad andra skräckkomedier från 80-talet som är otroligt mycket bättre - som RETURN OF THE LIVING DEAD och NIGHT OF THE CREEPS, för att inte tala om RE-ANIMATOR. Dock uppskattade jag att VAMP är extremt mycket 80-tal, med blänkande neon, uppkavlade kavajärmar, och fluffiga frisyrer. 

Här finns en del likheter med FROM DUSK TILL DAWN, som kom 1996, men Robert Rodriguez' film är betydligt bättre. I alla fall tror jag det, jag har inte sett om den sedan 90-talet.


 


måndag 12 april 2021

Netflix: Thunder Force

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en superhjältefilm, ännu en Melissa McCarthy-komedi, och ännu en film som inte håller måttet.

THUNDER FORCE är skriven och regisserad av Ben Falcone, som också har en liten roll i filmen. Han har nu regisserat en rad komedier med Melissa McCarthy. Hur kan detta komma sig?

Jo, Ben Falcone och Melissa McCarthy är gifta med varandra. 

Jag har nog sett några av de här filmerna, men jag vet inte säkert. Med få undantag är alla filmer med McCarthy likadana, hon spelar mer eller mindre alltid samma typ, skämten går ut på att hon är överviktig, klumpig, korkad, högljudd och vulgär. McCarthy kan vara rolig när hon får ett ordentligt manus, men det är sällan hon får ett sådant. 

THUNDER FORCE är en superhjältekomedi. Det hela bygger på en lite märklig idé, som aldrig riktigt utvecklas. På 1980-talet inträffade något slags rymdtjoflöjt, som ledde till att en massa människor på jorden fick superkrafter - men enbart sociopater. Således började det att ränna omkring en massa superskurkar, medan superhjältar lyste med sin frånvaro.

En av dessa superskurkar har ihjäl lilla Emilys föräldrar. Det blir 1988. Emily är en supersmart plugghäst som mobbas i skolan, där hon lär känna den rätt störiga Lydia. Emily och Lydia blir bästisar. Här tyckte jag att det var fantastiskt att den unga Lydia spelas av en tjej som ser ut som-, låter som-, och beter sig precis som Melissa McCarthy. Detta visar sig bero på att den unga Lydia spelas av Vivian Falcone, som är dotter till Ben Falcone och Melissa McCarthy.

En dag blir Emily och Lydia ovänner. Hopp till nutid. Lydia, nu spelad av McCarthy (förstås), är en ensam, högljudd, korkad och vulgär kvinna, som kör gaffeltruck och lyssnar på Van Halen. Hennes skola ska ha återträff, och Lydia hör av sig till Emily, som hon inte träffat sedan 80-talet. 

Emily, som nu spelas av Octavia Spencer, kommer inte till skolfesten. Hon har blivit en framgångsrik och ekonomiskt välställd forskare, som häckar i ett enormt byggnadskomplex, där hon forskar fram ett sätt att bli superhjälte, så att hon kan hämnas mordet på sina föräldrar.

Lydia dyker upp i Emilys forskningskomplex och lämnas ensam i ett rum, och självklart måste hon börja pilla på alla knappar och dra i spakar. Javisst, hon beter sig precis så som inga - eller väldigt få - vuxna människor gör. Hon pillar på allt som ett litet barn. Och så går det som det går. Hon får superkrafer av misstag, och måste därför tränas till superhjälte. Hon har blivit superstark. Emily tar piller som kan göra henne osynlig.

Duon skaffar sig superhjältedräkter, de kallar sig Thunder Force, och de beger sig ut för att stoppa de härjande superskurkarna. Pom Klementieff spelar en av dessa. Bobby Cannavale är en slem politiker som också visar sig vara superskurk. En av skurkarna spelas av Jason Bateman. Han är till hälften krabba - han blev biten i pungen av en radioaktiv krabba när han simmade. Han visar sig vara snäll innerst inte, och han och Lydia blir kära i varandra.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte skrattade alls när jag såg THUNDER FORCE. Jag skrattade allt till ett par gånger, framför allt åt ett par av skurkarna. Och filmen är inte lika olidligt tråkig som flertalet moderna Marvel- och DC-filmer.

... Men det här är inte bra. Det är inte speciellt roligt. Det är slappt, det är lite för slarvigt och ogenomtänkt. Det är lite banalt. Jag kan acceptera en banal handling om det hela är jättekul trots detta - men det är inte jättekul. Melissa McCarthys är mest jobbig och irriterande dum. Octavia Spencers rollfigur är inte rolig alls, och Spencer ger intryck av att inte riktigt vilja vara med i filmen. Melissa Leo är också med i en mindre roll.

Detta är med andra ord ännu en ganska typisk Netflixproduktion.




 

 

 

(Netflixpremiär 9/4)



lördag 10 april 2021

Jag tog och såg om "Creepshow" ...

När jag recenserade CREEPSHOW 2, hyfsat aktuell på Blu-ray, igår, nämnde jag att jag inte tyckte att George A Romeros film från 1982 är något vidare. Jag avslutade min recension med att skriva att jag nog borde se om den, kanske tycker jag att den är bättre idag.

Och vet ni vad jag gjorde? Jag såg om CREEPSHOW, efter att inte ha sett den på 25-30 år. 

Så. Tyckte jag att den var bättre den här gången?

Svar:nej. Men! Den här gången kom jag fram till varför jag inte tycker att filmen håller.

CREEPSHOW består av fem korta historier, plus en ramhandling, författade av Stephen King direkt för den här filmen. Historierna, liksom filmen som helhet, är inspirerade av- och en hyllning till 1950-talets skräckserier från EC Comics - ni vet; Tales from the Crypt, The Vault of Horror och så vidare.

Filmen är utformad för att likna en serietidning. Grälla färger, animerade inslag, scener som inramas med hjälp av serierutor, textplattor. Estetiskt sett gjorde Romero aldrig en snyggare film. Vidare figurerar en hel del bra namn i rollistan, det är gott om välkända skådespelare här.

Problemet är berättelserna. Fyra av de fem historierna är remarkabelt tunna. De är inte färdigutvecklade. Det känns som om man tagit första, bästa roliga idé och använt den rakt av, utan att putsa till- och justera den; utan att utveckla idén.

Serierna i EC Comics' tidningar var oftast sju-åtta sidor långa. Stephen Kings historier känns som de tre-fyra sista sidorna av en sjusidorshistoria. Här finns ingen egentlig uppbyggnad. Även om det handlar om korta berättelser, måste det hela byggas upp för att engagera.

Den första historien heter "Father's Day". Här spelar Viveca Lindfors en gammal tant som i sin ungdom slog ihjäl sin elake, krävande far medan han satt och ropade efter tårta. Tanten besöker faderns grav, och han kliver då plötsligt upp ur graven som en zombie, och skriker efter tårta. Han går runt och har ihjäl folk, och fixar sedan en tårta med ett avhugget huvud på.

Den här historien känns lite grann som någon av mina egna skräckserier från trettio år sedan, något som gjordes för ett fanzine och utan större baktankar. "Hö hö, tänk om det kom en zombie som vill ha tårta!" Problemet med "Father's Day" är att den bara känns som "Var det här allt?". Här finns ingen ordentlig, slagkraftig poäng.

Filmens andra historia heter "The Lonesome Death of Jordy Verrill", och den känns mer eller mindre som ett plagiat på H P Lovecrafts novell "Färg bortom tid och rum". Stephen King själv spelar den korkade bondlurken Jordy Verrill, som bor ensam på en gård. En natt slår en meteorit ner utanför gården. Jordy fantiserar om att han ska sälja meteoriten och bli rik, men när han rör vid den, och vid kletet som rinner ur den, blir han smittad av något slags rymdvirus. Det börjar växa ogräs inte bara på tomten och huset, utan även på Jordy. Snart är allt täckt av gräs, Jordy är en gräsvarelse, och han skjuter sig i huvudet. 

... Och det är allt. Ingen twist på slutet. Ja, bortsett från att grönskan antagligen lär sprida sig ännu mer.

Därefter följer "Something to Tide You Over". Här känns det som om vi kommer in i slutet av en film. Vi har missat allt som hänt tidigare, och får bara upplösningen. Leslie Nielsen spelar en hämndlysten herre som kommer hem till Ted Danson. Danson har varit otrogen med Nielsens fru, och för detta ska Danson straffas. Hustrun också. Så, Nielsen gräver ner Danson upp till halsen på en strand, och när tidvattnet rullar in kommer Danson att drunkna. Hustrun har blivit nergrävd hon också. Nielsen videofilmar de två, och Danson skriker att han minsann ska ge igen. Jodå -- Danson och hans älskarinna återkommer som zombies, och de gräver ner Nielsen på stranden.

Återigen är det här en alldeles för banal och simpel historia. Den borde inletts långt innan Nielsen besöker Danson, för att skapa ett engagemang i rollfigurerna. Som den är nu, känns historien mest som en vits berättad av någon som inte kommer ihåg alla detaljer.

Den fjärde historien; "The Crate", är den bästa, och det är även den längsta. Historien i sig är enkel; en vaktmästare hittar en låda från 1800-talet. Denna visar sig innehålla ett mystiskt monster som äter upp folk. Hal Holbrook kommer på att detta monster kan komma väl till pass. Holbrook har nämligen en alkoholiserad och skitjobbig hustru, spelad av Adrienne Barbeau, som han vill bli av med. Således lurar Holbrook ner frugan i källaren där lådan finns.

Längden på denna berättelse innebär att rollfigurerna faktiskt introduceras ordentligt, det finns plats för lite karaktärsutveckling också. Handlingen byggs upp på ett bättre sätt än i de andra historierna.

Den sista historien, "They're Creeping Up on You!", är bara poänglös. E G Marshall spelar en elak affärsman som sitter ensam i sitt sterila, vita penthouse. Han har problem med kackerlackor. Han pratar i telefon med en rad människor som är förbannade på honom. Kackerlackorna blir fler. Kackerlackorna dödar Marshall. Slut.

Jag kan mycket väl tänka mig att om filmskaparna skurit ner det till fyra, eller kanske bara tre, historier, och utvecklat dessa ordentligt, med början, mitt och slut, och presenterat rollfigurerna, hade det här kunnat bli bättre än det blev.

Vi är inte många som har invändningar mot CREEPSHOW. De flesta verkar älska filmen, många tycker att de här historierna är jätteroliga. Jag förstår inte riktigt varför. Kanske är det filmens estetik som förför och får folk att tycka att det här är bättre än det är? Namnen King och Romero?

Teckningarna i serietidningen som förekommer i filmen är gjorda av den gamle EC-tecknaren Jack Kamen. På 80-talet släpptes även ett seriealbum som byggde på filmen. Det var tecknat av Bernie Wrightson (som då fortfarande stavade sitt namn Berni). Detta album kom faktiskt även ut på svenska - men först 1991. Det gavs ut av ett förlag som hette Smilex, de gav bara ut ett seriealbum. Jag hade detta album, men jag minns ingenting alls av det.

 


fredag 9 april 2021

DVD/Blu-ray/VOD: Creepshow 2

CREEPSHOW 2 (Studio S Entertainment)


Jag har halkat efter en aning med DVD- och Blu-ray-recenserandet, jag har ju flyttat och har mest jobbat med serieförfattande på sistone. Men det slog mig att jag ju glömt skriva om den här filmen, som släpptes på Blu-ray (plus övriga format) redan i februari.

Kalla mig galen, men jag har aldrig riktigt förmått uppskatta George A Romeros CREEPSHOW från 1982; den där antologifilmen som är en hyllning till 1950-talets skräckserietidningar från EC Comics, och vars berättelser skrevs av Stephen King direkt för Romeros film. Kanske hade jag för höga förväntningar när jag hyrde filmen någon gång på 80-talet - men jag tyckte att berättelserna saknade ordentliga, slagkraftiga poänger. De kändes märkligt svaga; de gamla serietidningarna var bättre, liksom TV-serier som ALFRED HITCHCOCK PRESENTS, eller några av 70-talets engelska antologifilmer från Amicus. Stephen King var min favoritförfattare på 80-talet, så jag tyckte att det var märkligt att han inte fått ur sig bättre stories.

Å andra sidan tillhörde George A Romero aldrig mina favoritregissörer, men det vågar jag knappt erkänna. Jag tycker att hans zombiefilmer är okej, men inte mer. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men det vilar något över dem som inte riktigt tilltalar mig. Avancerade specialeffekter till trots, så är de tekniskt sett lite rudimentära, estetiskt sett är de lite trista, och några mindre bra skådisar drar ner helhetsintrycket. CREEPSHOW är dock snygg, den filmen är det mest estetiska Romero fick ur sig.

CREEPSHOW 2 kom 1987. Som jag minns det blev den sågad av de flesta recensenter vid premiären - i synnerhet i Sverige, här blev den först totalförbjuden, och när den frikändes hade tolv minuter klippts bort av distributören Juno Media! Fullkomligt vansinne, förstås.  

Stephen King stod åter för berättelserna, men den här gången nöjde Romero sig med att producera. För regin stod Michael Gornick, och detta är hans enda långfilm som regissör. Budgeten var lägre i denna uppföljare, och de animerade inslagen är enklare.

Jag hyrde filmen på Vlado Video på 80-talet. Jag minns inte vad jag tyckte då (jag antar att jag retade mig på alla klipp), men när jag nu, mer än 30 år senare, ser om den, tycker jag att den är helt okej. Jag tycker nästan att den är bättre än den första filmen - men detta beror säkert på att jag hade väldigt lågt ställda förväntningar på den, den var bättre än jag trodde. 

Den här gången består filmen bara av tre historier. I den första innehar George Kennedy och Dorothy Lamour huvudrollerna, de spelar ett äldre par som mördas av några rånare, men en gammal indianstaty i trä vaknar till liv och hämnas. Den andra historien är en rätt fånig sak om några studenter som häckar på en flotte, och som attackeras av en mordisk oljefläck. I den sista historien spelar Lois Chiles en kvinna som, efter att ha varit hos sin älskare, får bråttom hem till sin make, och råkar köra på- och döda en liftare. Hon stannar inte, utan fortsätter hemfärden, och den överkörda liftaren dyker upp på nytt. Det hela slutar inte väl.

Även om CREEPSHOW 2 inte är någon större höjdare, tycker jag att den är helt okej; den är rätt trevlig. Det figurerar några bra skådisar. Tom Savini spelar en länkande figur som kallas The Creep.

2006 kom CREEPSHOW 3. Det är en ren amatörproduktion, den är riktigt usel, och jag förstår inte hur George A Romero kunde ge produktionsbolaget tillstånd att göra den. TV-serien CREEPSHOW från 2019 har jag inte sett.

För övrigt känner jag nu att jag nog borde se om 1982 års CREEPSHOW. Jag har inte sett den på åtminstone 25 år, kanske 30. Det är möjligt att jag tycker att den är bättre idag, när så mycket nyproducerat i skräckväg är kasst.


 


fredag 2 april 2021

Netflix: Den blodiga fjärilen

Låt oss titta på ännu en italiensk klassiker som nu streamas på Netflix. Som jag nämnde i min recension av DEMONS & DÈMONI 2, har Netflix köpt in en rejäl hög äldre italienska filmer.

DEN BLODIGA FJÄRLILEN från 1972, i regi av Duccio Tessari, är bättre känd under sin engelska titel; THE BLODSTAINED BUTTERFLY. Den italienska titeln vågar jag knappt ge mig på - UNA FARFALLA CON LE ALI INSANGUINATE. Det här är en giallo.

... Och det är ju rejält coolt att det plötsligt ligger en äkta italiensk giallo på Netflix (det finns även en eller ett par på Amazon Prime). I hyrvideons barndom i början av 1980-talet fanns det en rad gialli att hyra i Sverige. När dessa försvann ur butikerna blev det till att beställa filmer från utlandet. I och med att DVD-formatet anlände, släpptes några gialli även i Sverige, men rent allmänt har vi varit hänvisade till utlandet.

Jag trodde att jag hade sett DEN BLODIGA FJÄRILEN, men det visade sig att så inte var fallet. Netflix visar den med italienskt tal, och filmen skiljer sig en del från andra gialli. Tessaris film är lite mer av ett traditionellt mordmysterium, en whodunit, och polisarbetet skildras relativt realistiskt. 

En tonårstjej hittas mördad i en park - hon har förresten ett halsband med en fjäril, därav titeln. En man i rock och hatt ses fly från platsen. Misstankarna leder till en populär TV-personlighet; Alessandro Marchi (Giancarlo Sbragia). Mordoffret var hans dotters bästa vän. Deras vän Giorgio (Helmut Berger), en pianist som verkar halvknäpp, var förälskad i mordoffret. Alessandro har en vass advokat; Giulio (Günther Stoll), som dessutom är Alessandros frus hemlige älskare. Giulio misslyckas med att försvara Alessandro, som hamnar i fängelse - men medan han sitter där, mördas ytterligare kvinnor.

Som framgår är intrigen snårig som en TV-såpa. Men det hör genren till. Till persongalleriet kommer ett par poliser, varav en ständigt är missnöjd med sitt kaffe i ett återkommande skämt jag skrattade åt varje gång. Upplösningen är intrikat.

DEN BLODIGA FJÄRILEN är en aning långsam, och den innehåller inte lika mycket sex och våld som många andra gialli, men har man tålamod belönas man. Det här är en bra film. Filmfotot är snyggt och miljöerna är härliga; handlingen utspelas i Milano, en stad som - åtminstone i den här filmen - känns levande, nästan organisk. Ett myller av gränder och vackra byggnader. Vidare står Gianni Ferrio för riktigt bra, ofta kreativ filmmusik.

Jag tycker förstås att du ska ta dig en titt på den här filmen, nu när den är tillgänglig på Netflix.

Med lite tur finns det fler gialli i filmpaketet som köpts in.