fredag 19 mars 2021

Netflix: Modiga män

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion (i samarbete med bland annat Paramount). Denna gång en brasiliansk sådan. Efter att ha sett en mängd Netflixproduktioner konstaterar jag att de som inte är amerikanska ofta är lite bättre än, ja, de amerikanska.

MODIGA MÄN är en rätt trist titel. Den får mig förstås främst att tänka på den gamla, svenska TV-serien MODIGA MINDRE MÄN från 1960-talet. Originaltiteln lyder CABRAS DA PESTE, medan den engelska titeln är GET THE GOAT. Jag hade inte tvekat att se en film som heter HÄMTA GETEN!

Det handlar om en actionkomedi. Jag har aldrig tidigare sett en brasiliansk actionkomedi. Fast jag har inte sett så många brasilianska filmer. Förutom skräcklegenden Coffin Joes bisarra B-filmer, har jag nog bara sett några stenhårda, skitiga filmer om kriminella, droghandel och elitpoliser.

Vitor Brandt har regisserat den här filmen om den ambitiöse polisen Bruceuilis (Edmilson Filho) - han heter så i förnamn. Det uttalas Bruce Willis. Han vill helst vara lika cool som snutarna i amerikanska actionfilmer. Matheus Nachtergaele spelar skrivbordspolisen Trindade, han är Bruceuilis' direkta motsats. Trindade vill helst sitta på polisstationen och göra enkla saker.

När Trindade tvingas ageras undercover i ett försök att sätta dit knarkhandlare, går saker och ting fel. Hans tuffe partner skjuts ihjäl och skurkarna kommer undan. Trindade omplaceras och paras ihop med Bruceuilis. Det dröjer förstås inte länge innan de råkar på ligan som dödade Trindades kollega, så de försöker sätta dit dem.

MODIGA MÄN innehåller några scener som fick mig att skratta högt. Här finns ett flertal roliga repliker. Slagsmålen är oväntat bra; Edmilson Filho är visst både kampsportare och ståuppkomiker, läser jag. Det är kul att Bruceuilis är den jäkel på att slåss, men han kan inte köra bil, så han cyklar istället. Dessutom har han hela tiden med sig en get. Efter ett tag bär geten skottsäker väst. Under öppningsscenerna spelas en cover på "The Heat Is On" från SNUTEN I HOLLYWOOD - på portugisiska.

Dock är filmens berättartempo lite ojämnt. Berättandet saknar ibland flyt, ungefär som gamla Terence Hill och Bud Spencer-filmer från 1970-talet. Emellanåt kom jag på mig med att tappa tråden och undrade vad de höll på med.

... Men när filmen är rolig, är den väldigt rolig. Och MODIGA MÄN är bättre än det mesta som görs av Netflix.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 18/3)

lördag 13 mars 2021

Serier: Serier från Sibirien

SERIEKONST NUMMER 1, 2020:
SERIER FRÅN SIBIRIEN
av Gunnar Krantz


Häromveckan gjorde jag något så ovanligt i dessa tider som att gå på krogen. Jag hade inte varit ute och druckit öl med sällskap på ganska exakt ett år, men nu blev det några lättdruckna Falcon tillsammans med två vänner.

En av dessa två vänner, Micke, har jag känt i nästan 40 år. Rättare sagt, vi fick kontakt med varandra för snart 40 år sedan - men det dröjde några år innan vi träffades. Micke, liksom jag, tillhör nämligen de där killarna som var verksamma under den enorma seriefanzinevågen i början av 1980-talet. Fast då kallade vi tidningarna "amatörserietidningar", det tog ett tag innan vi sa- och skrev "fanzine".

Det är rätt intressant, det här. Vänner och umgänge kommer och går. Själv har jag nu passerat 50 med viss marginal och jag har bott i några olika städer. En del personer jag träffade nästan dagligen för tio, tjugo, trettio år sedan träffar jag knappt alls idag, eller i alla fall rätt sällan. Men - många av de personer som var aktiva i Seriesverige under 80-talet har jag fortfarande kontakt med. Till en början skrev vi brev till varandra, men i och med Bokmässan i Göteborg, som första gången hölls 1985, fick vi möjlighet att träffas och umgås. Vi drevs-, och drivs fortfarande, av en genuin passion för serier.

En annan av de här profilerna från 80-talet är Gunnar Krantz. Gunnar får väl sägas vara en av de största profilerna vi har i Seriesverige. Han är mannen som varit överallt, hela tiden. Gunnar har huserat i serievärlden på olika sätt närmast oavbrutet i 40 år - numera är karln professor i visuell kommunikation på Malmö universitet. Från Böld & Fibbla (1981) och Ett vidrigt elände (1983) till professor, det är inte illa pinkat. Själv återvände jag till Knohult efter 30 år.

Gunnar Krantz gör fortfarande serier. Numera publicerar han sig oftast på nätet, hans serier finns att ladda ner som pdf-filmer på Seriekonst.se. Men - häromåret köpte Gunnars universitet in en risograf, ett slags tryckpress. 2019 gav Gunnar ut det trevliga fanzinet Malmö Rock City, och alldeles nyligen lät han trycka upp Seriekonst nr 1/2020, "Serier från Sibirien". Jag hade redan läst denna serienovell som pdf (du kan ladda ner den HÄR), men det var onekligen något visst med att få den tryckt på papper. Inte bara det, den tolvsidiga tidningen är i stort, fint kvällstidningsformat.

Gunnars serie - själva serien är på tio sidor - handlar om något jag länge velat läsa om: Horst Schröders serieimperium under 1980-talet. Jag vill läsa massor av serier och böcker om denna epok! 

Sibirien är ett område i Vasastan i Stockholm, och i början av 80-talet hade Gunnar Krantz och en konstnärskompis köpt en tryckpress, som de förvarade i en lokal de hyrt billigt i Sibirien. De springer på Horst Schröder, som bor i krokarna och som snart ska ge ut första numret av sin tidning Epix (som kom ut 1984). Gunnar tycker att Epix-loggan är ful, och designar en ny. 

"Serier från Sibirien" handlar om den grafiska formgivningen av Horsts tidningar. Ett smalt ämne, kan tyckas, men det här är något alldeles otroligt intressant. Åtminstone för oss nostalgiker som var med på den tiden, vi som köpte nummer ett av Epix och Pox i Pressbyrån så fort de kommit ut. 

Den här lilla serien får mig att fundera på hur det var på den tiden; för 35-40 år sedan. Jag vill nog hävda att vi drevs av något slags framtidstro, som jag tror försvunnit, eller kraftigt förändrats, idag. Semics serietidning Svenska Serier, som kom ut 1979-1982, var otroligt betydande och fick oss unga läsare att få upp ögonen för mycket. En del klagade på att Semic mest verkade vara ute efter nya tecknare till sina etablerade serier, eller till andra kommersiella projekt, men för många av oss var det där vi ville hamna - vi ville göra karriär i seriebranschen. Vi ville bli professionella och försörja oss på serier. Serier betydde nästan allt. Det var även i Svenska Serier jag första gången läste om seriefanzines och beställde en eller ett par.

Svenska Serier ledde till en enorm fanzine-boom, och när Semic lade ner sin tidning, läste vi enorma mängder fanzines istället. 

... Och sedan kom Horst Schröder och Epix, och ingenting blev sig mer likt. Plötsligt öppnades porten till den stora världen; den stora serievärlden vi tidigare bara läst om i Bild & Bubbla, och som vi kanske nosat lite lätt på under någon utlandssemester. I och med Epix och Pox, samt Horsts övriga tidningar och seriealbum, fanns plötsligt en fruktansvärd massa nya, spännande, fantastiska, konstiga serier tillgängliga - på svenska. Seriesverige var plötsligt jättespännande. Branschen kändes het och fräsch. Flera av mina gamla fanzinebekanta blev tecknare, författare, redaktörer, översättare, textare, allt möjligt. Jag gick från tonåring till ung vuxen under den här perioden, och för mig kändes det som en värld full av möjligheter. Inte bara på Horsts förlag, utan även på Semic, Carlsen Comics, Galago, och vad som mer fanns. (Jag hamnade för övrigt på Semic 1989 som frilansande manusförfattare.)

Horst fick problem med distributionen, försäljningssiffrorna dalade, och efter ett drygt decennium var samtliga tidningar från Horsts förlag nerlagda. Ja, seriebranschen i stort dalade rejält under 1990-talet; upplagorna sjönk, titlar lades ner. Seriemediet ersattes av andra former av underhållning. Själv började jag att ägna mig allt mer åt film istället för serier.

Idag, på 2020-talet, verkar det finnas fler serietecknare i Sverige än det någonsin gjort - åtminstone vad gäller tecknare som uppmärksammas (i någon mån); en gång i tiden var det ett ensamt och rätt anonymt jobb. Det finns flera serieutbildningar, och under en period fanns det nog fler serieförlag än någonsin - jag vet inte hur det ser ut idag, några förlag har lagts ner, andra har slagits ihop.

... Men ska jag sticka ut hakan, vill jag nog påstå att den passion för serier som drev oss på 80-talet saknas idag. Ingen regel utan undantag, förstås (jag hoppas verkligen att ni har överseende med att jag generaliserar här), men på 80-talet var det inget val vi gjorde när vi började göra serier; serieskapande var snarare det som kom naturligast. Tecknade serier och serieläsning var en naturlig del av våra liv, av vår uppväxt. Idag känns det lite grann som att serier blivit något av ett specialintresse. De som är intresserade köper inbundna album från Kartago och Cobolt, och de letar upp butiker som för serietidningar för att kunna köpa senaste Fantomen, men det är nog ytterst få som köper med sig en Fantomen att ta med hem till pågen när man ändå är i butiken och köper mjölk och krossade tomater. Fast vem vet, kanske skulle pågen - eller tösen - uppskatta en Fantomentidning?

Ibland blir jag konfunderad när jag läser intervjuer med svenska serieskapare, och de säger att de inte ritade några serier alls under uppväxten, de gjorde sina första serier först som vuxna. Det kan även hända att de påstår att de inte läste serier alls när de växte upp; inte mer än Kalle Anka och Bamse när de var barn. Jag tycker att sådana uttalanden är konstiga. Jag menar, varför ska de då plötsligt rita serier? Det är som om jag skulle ge mig på att skriva poesi, eller ägna mig åt något annat jag inte har någon som helst relation till. Det skulle kunna bli bra, mer det är mer troligt att det blir skit. Serier, däremot, är min naturliga konstnärliga uttrycksform.

Här måste jag skjuta in att många av de anställda på Det Stora Kommersiella Förlaget; det vill säga Story House Egmont, min främsta arbetsgivare, numera är stora seriefans och oerhört kunniga. Jo, några av dem är gamla kompisar till mig. Därför är det nu roligare än det någonsin varit att jobba för Egmont.

Som jag skrev ovan, är "Serier från Sibirien" bara tio sidor lång. Självklart vill jag läsa mer! Jag ser gärna att Gunnar fortsätter att berätta om den här tiden. För det finns ju massor att berätta! Vågar jag hoppas på en serieroman om 1980-talets Seriesverige?


söndag 7 mars 2021

DVD/Blu-ray/VOD: Mayhem

MAYHEM (Studio S Entertainment)


I slutet av 80-talet hyrde jag en film som hette MAYHEM på Vlado Video. Den var producerad och regisserad av Rick Pepin och Joseph Merhi för deras bolag City Lights. MAYHEM, från 1986, var skjuten på video och skitdålig. Så pass dålig att jag har lust att se om den. Men det mest intressanta med filmen är att City Lights kort därpå blev PM Entertainment (Pepin & Merhi), det legendariska bolaget som producerade mängder med actionrökare.

Denna recension handlar inte om 1986 års MAYHEM - jag tyckte bara att det var kul att klämma in ovanstående fakta. Nej, den aktuella filmen är från 2017.

... Dock utgick jag ifrån att det här skulle vara billigt, närmast osebart skräp. Ni vet, så som många B-filmer är idag. Fult digitalt foto, amatörskådisar, och fåtaliga och usla actionscener.

Därför överraskades jag när actionskräckkomedin MAYHEM visade sig vara en riktig film. Det här är en film med ett genomtänkt filmfoto med filmisk look, med genomtänkt estetik och stil, och med en riktig, om än inte respekterad, regissör bakom spakarna - Joe Lynch, som tidigare bland annat gjort WRONG TURN 2: DEAD END och EVERLY.

Filmens manus är fullkomligt vansinnigt - och det här är en vansinnig film. En blodig, våldsam satir i högt tempo.

Ett virus härjar i världen; ett virus som inte bara ger de drabbade ett rött öga; det får dem även att släppa alla hämningar. De säger vad de tycker, de blir våldsamma och slåss och mördar, och de drar sig inte för att ha sex offentligt.

Viruset drabbar en kontorsbyggnad, som sätts i karantän och omringas av poliser. I byggnaden ligger en advokatfirma, som styrs av en hög riktigt slemmiga och grymma kräk. Steven Yeun (från THE WALKING DEAD) spelar Derek, en av de anställda, som får sparken efter att ha blivit oskyldigt ditsatt av en kollega. Eftersom även han är smittad av viruset ser han till att ge igen - å det grövsta. Tillsammans med en annan anställd som råkat i klistret, Melanie (Samara Weaving), tar de sig från våning till våning. Beväpnade med allehanda tillhyggen och spikpistol nedgör Derek och Melanie motståndarna i drivor.

Jag tyckte att MAYHEM, som är inspelad i Belgrad, var väldigt underhållande och kul. Här finns några roliga repliker, en diskussion om hårdrock, och flera uppfinningsrika scener. Det inrutade kontorskomplexet är ett helvete både före- och efter virusapokalypsen.

Bäst är Samara Weaving. Hon har utstrålning och är verkligen cool. Hon påminner lite om Margot Robbie och skulle vara perfekt som Harley Quinn. Intressant nog är både Weaving och Robbie från Australien.

Betyget fyra är kanske i högsta laget, men jag har inga halva betyg - och MAYHEM är nog mer en 3½:a. Men vaffan, jag sätter ofta så låga betyg, så den här får sticka ut med ett lite för högt betyg!


 


lördag 6 mars 2021

Amazon Prime: En prins i New York 2

Foton copyright (c) Amazon Studios

Häromåret såg jag om John Landis' EN PRINS I NEW YORK från 1988, en film jag inte sett sedan 80-talet. Den var fortfarande fantastiskt rolig - det är en av Eddie Murphys bästa filmer, vid sidan av OMBYTTA ROLLER, 48 TIMMAR, BOWFINGER och DOLEMITE IS MY NAME.

... Fast det är klart, han har inte gjort så många bra filmer, Eddie Murphy. Snarare tvärtom. 

EN PRINS I NEW YORK 2 är regisserad av Craig Brewer, som gjorde DOLEMITE IS MY NAME, och den kommer alltså hela 33 år efter den första filmen. Och den är fullkomligt onödig. Jag menar, vem har frågat efter en uppföljare till EN PRINS I NEW YORK? Vem har undrat hur det gick för prins Akeem (Eddie Murphy) efter att han återvänt till sitt hemland Zamunda och gift sig med sin älskade Lisa (Shari Headley) från Queens?

Det visar sig att det inte finns så mycket mer att berätta - och filmtiteln är missvisande. Tio-femton minuter utspelar sig i New York. Originaltiteln COMING 2 AMERICA passar lite bättre, eftersom filmen är inspelad i Georgia, som får agera Afrika.

... Och det visar sig att det inte är Eddie Murphy som innehar den egentliga huvudrollen. Det är i alla fall inte han som spelar centralgestalten.

Wesley Snipes spelar den krigiske general Izzi, ledaren i grannlandet Nexdoria, och han vill att hans son ska gifta sig med en av prins Akeems döttrar. Detta skulle leda till fred och bättre handel. Och Akeem har ingen son som kan ta över tronen. Enligt Zamundas lagar, kan bara män ärva tronen.

Men så berättar Akeems gamle far kungen (James Earl Jones) att Akeem visst har en son. En okänd oäkting i Queens, som kom till efter besöket 1988. Kungen dör, prins Akeem blir kung Akeem, och tillsammans med sin trogne tjänare Semmi (Arsenio Hall), reser han till New York för att hitta pågen.

Akeems son är en yngling som heter Lavelle Junson (Jermaine Fowler), som är biljettförsäljare. Hans morsa Mary (Leslie Jones) är ett lösaktigt och högljutt fruntimmer, som våldförde sig på Akeem på fyllan, visar det sig. 

Akeem och Semmi tar med sig Lavelle och Mary till Zamunda, så att Lavelle kan bli prins Lavelle och gifta sig med general Izzis dotter; den sexiga prinsessan av Nexdoria. Det är bara det att Lavelle blir förälskad i en söt hårfrisörska i Zamunda.

Efter ett tag är det Lavelle som är den här filmens huvudperson. Han är rättrådig och klok - och inte rolig. Hans repliker består mest av fina budskap.

... Men rent allmänt är det inte mycket i filmen som är roligt. Nästan ingenting är roligt. Jag skrattade till ett par gånger. Bäst är inte oväntat gubbarna på frisörsalongen i Queens, som återkommer från förra filmen. Wesley Snipes är också lite lustig.

Men det här är bara krystat och poänglöst. Den förra filmen levde en hel del på att det var 1988. 1988 var nästan en helt annan värld än 2021. Att se om den första filmen idag, innebär att man får se en film om en afrikansk prins som reser till New York 1988. Han gör en tidsresa. Dessutom var den första filmen barnförbjuden i USA. Den vågade lite mer, den var mindre välkammad och tillrättalagd.

EN PRINS I NEW YORK 2 innehåller en hel del besynnerlig utfyllnad. Främst sångnummer - vi får bland annat se En Vogue och Salt-N-Pepa uppträda. Och det är ju inget att skriva hem om. Vid ett tillfälle presenteras artisterna av Morgan Freeman.

Värst i filmen är datoranimeringarna. De är förskräckliga. Ett lejon ser riktigt risigt ut, men värre är det när man försökt få Eddie Murphy och Arsenio Hall att se ut som de gjorde 1988 i några tillbakablickar till första New York-besöket. Herregud! De ser ut som figurer i ett datorspel! Det ser inte klokt ut.

EN PRINS I NEW YORK är inte en usel film, men den är inte bra. Den är rätt kass. Framför allt är den meningslös.

Tydligen är även en SNUTEN I HOLLYWOOD 4 på gång. 


 

 

 

 

 

(Amazonpremiär 5/3)


Netflix: Sentinelle

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Julien Leclercq är tillbaka med en ny film, producerad för Netflix. Senast han var i farten, var det med förra årets Netflix-film JORD OCH BLOD, och dessförinnan gjorde han RÅNARNA.

JORD OCH BLOD och RÅNARNA hade två saker gemensamt: de hade alldeles för kort speltid, och deras berättelser var besynnerligt tunna. Leclercqs nya film SENTINELLE lider av samma problem.

Förr brukade jag hävda att om någon beslutar sig för att göra en Modesty Blaise-film, vore Olga Kurylenko det perfekta valet för huvudrollen. Hon har rätt utseende, hon har gjort en del actionroller, och om jag minns rätt, talar väl Modesty med något slags brytning? Nu har dock Kurylensko passerat 40, och är därmed för gammal för att spela Modesty Blaise, som var i 25-årsåldern i sina första äventyr.

I SENTINELLE är Olga Kurylenko allt annat än en glamorös actionhjältinna. Hennes rollfigur Klara är sliten, härjad, och lider av posttraumatisk stress. Hon tillhör ett franskt militärförband, och har precis återvänt till Nice från Syrien. Filmen inleds i Syrien, där Klara upplever några chockerande händelser.

Klara omplaceras och får ingå i Operation Sentinelle; militärer som agerar polis och patrullerar på Nice' gator. Klara äter stark medicin och har grava psykiska problem.

Efter att Klara gått på nattklubb med sin syster och de två skilts åt, blir systern våldtagen och hamnar på sjukhus, där hon ligger i koma. Klara blir besatt av att hitta våldtäktsmannen och ta kål på honom. Hennes jakt på den unge killen leder till något större.

SENTINELLE är mer ett grått drama om PTS med några brutala våldsinslag, än en rak actionfilm. Filmen är alldeles för deprimerande för att riktigt fungera som actionfilm och thriller. Filmen är inte direkt dålig, men det här är inte kul - i betydelsen underhållande actionfilm. Den är heller inte spännande. Som drama är det inte gripande.

Som jag nämnde ovan är filmen för kort, den är bara 81 minuter. Det dröjer lite mer än en halvtimme innan nattklubbsbesöket och Klaras hämnd tar sin början. Och det är alltså besynnerligt tunt, lite simplistiskt. Här finns inga större twister, inga överraskningar, allra minst den klyschiga epilogen.

Däremot finns här alldeles för många ologiska inslag. Klara gör en hel del konstiga saker, och en del problem i handlingen löses med att helt enkelt hoppa över dem. Hur ska Klara fixa det här? Klipp! Ny scen: Klara fixade det. Hon lyckas även resa och ha sig, trots att polisen vet att hon är i hämnartagen och tar kål på folk. Klara drabbar samman med tre killar på en nattklubbstoalett, hon mosar killarna och slår sönder halva inredningen - och personalen låter henne bara gå. "Stick härifrån!" säger de.

Jag undrar också varför armén inte bara skickade hem Klara, eftersom hon inte är lämplig för tjänsten som patrullerande polis - hon bryter ihop på gatan flera gånger. Hon är inte lämplig för något arbete alls.

Jag gillar Olga Kurylenko, hon förtjänar bättre filmer än den här. 

Det finns mängder av filmer som är sämre än SENTINELLE, men det här är inte en film jag ger mina varmaste rekommendationer.

Om jag någon gång träffar Julien Leclercq, hoppas jag att han presenterar sig med att säga "It is I ... Leclercq!".




 

 

 

(Netflixpremiär: 5/3)


torsdag 4 mars 2021

Flyttextra

Ni undrar kanske varför det är så tyst här på TOPPRAFFEL! - inga recensioner, vare sig av streamingpremiärer eller DVD-släpp. Eller av nya seriealbum.

Jo, det ska jag berätta. Jag har nämligen flyttat. Jag håller fortfarande på att packa upp och skruva ihop möbler. Men - nu bor jag ståndsmässigt och har skapat en författarhörna med utsikt över inte bara en pizzeria, utan även en filmstudio (faktiskt!).

Men varför ligger det en bild på Gunnar Björnstrand här ovan? Tja ... Jag kom att tänka på en grej för en stund sedan, när jag ögnade igenom Facebook. För några år sedan tittade jag på LJUVLIG ÄR SOMMARNATTEN från 1961. Den var väl inte speciellt bra - men den hade ett flertal fina skådisar i rollistan.

... Och de senaste åren har jag kommit på mig med att ofta titta på äldre filmer med skådespelare jag gillar. Filmer som inte alltid är jättebra, men som ändå skänker en viss njutning på grund av de medverkande. Oj, är han med - och hon! Håkan Westergren i flera Åsa-Nisse-filmer? trevligt!

Bäst är det om Gunnar Björnstrand är med. Kanske min favorit bland manliga svenska skådisar. Han kunde rädda det mesta.*

Detta gäller förstås även utländska filmer. Med utländska åsyftar jag främst amerikanska filmer. Och filmer gjorda före 90-talet. Ibland sitter jag och tittar på något, egentligen halvvisset, actionspektakel eller thriller eller western, och tänker Jävlar, vilken laguppställning! Alla är ju med!

... Och det är ju ytterst sällan jag tänker så när jag ser filmer gjorda på 2000-talet.

Nä, nu ska jag skruva ihop en soffa.

*Det finns förresten en italiensk giallo med Gunnar Björnstrand, Bibi Andersson och Giuliano Gemma! VIOLENZA AL SOLE/KÄRLEK PÅ SANDEN från 1969. Jag har fått tag på den - men inspelad från tysk TV, dubbad till tyska, och ingen text. Därför har jag ännu inte sett den. Men jag hoppas på en trevlig DVD-release inom en snar framtid.


måndag 22 februari 2021

DVD/Blu-ray/VOD: The Reckoning

THE RECKONING (Njutafilms)


Jag hade helt missat att det alldeles nyligen släpptes en ny film av Neil Marshall. Marshall är en man med många fans och hans filmer är väl alltid av intresse, men själv är jag ingen större anhängare av honom - jag har aldrig blivit lika imponerad av hans filmer som många andra blivit.

Neil Marshalls förra film var den allt annat än lyckade HELLBOY; en film som fick mig att vilja lämna salongen under visningen. Till Marshalls försvar ska det nämnas att stora delar av filmen, kanske större delen, inte regisserades av Marshall, utan av producenter som lade sig i. 

Häxjägarfilmer en en genre som hängt med några decennier vid det här laget. Vi har klassikern THE WITCHFINDER GENERAL från 1968 med Vincent Price, vi har MARK OF THE DEVIL från 1970 med Udo Kier, och 1991 kom THE PIT AND THE PENDULUM med Lance Henriksen. För att bara nämna tre. Många av de här filmerna gjordes mest för att chocka och äckla publiken. Oskyldiga kvinnor torteras på de mest utstuderade sätt, innan de bränns på bål. En ung hjälte lyckas rädda sin oskyldigt dömda käresta på slutet - eller så misslyckas han (det gick inte så bra för Udo Kiers rollfigur).

THE RECKONING handlar om stackars Grace (Charlotte Kirk), som bor i skogen med sin make och deras nyfödda dotter. Maken drabbas av pesten och för att inte smitta sin familj, hänger han sig. En synnerligen ond man som äger markerna Grace bor på vill ha betalt för hyran, och när han försöker förgripa sig på Grace, slår hon tillbaka, och blir därmed anklagad för att vara häxa. Hon fängslas, en häxjägare anländer, och Grace torteras dag efter dag efter dag, i hopp om att hon ska erkänna att hon är en häxa.

Charlotte Kirk, som är förlovad med Neil Marshall, spelar inte bara huvudrollen i den här filmen. Hon har även varit med och skrivit manus och producerat - och hon lyckas nästan på egen hand förstöra THE RECKONING. Miss Kirk är nämligen inget vidare i rollen - och framför allt ser hon fel ut!

Det här ska föreställa 1600-tal. Charlotte Kirk är inte bara hel och ren, hon är även välsminkad och fin i håret, och ser inte ut som något annat än en tjej från 2020-talet som klätt ut sig. Rent allmänt känns filmen ofta som ett bygdespel på Skansen. Folk har klätt ut sig och spelar teater.

Efter drygt 45 minuter dyker Sean Pertwee upp som den osedvanligt grymme häxjägaren John Moorcroft, och han lyckas lyfta filmen en aning. Men det här är alldeles för tunt, och trots all tortyr och allt blod och allmän jävlighet, är det märkligt oengagerande. Troligen beroende på att Charlott Kirk är så kass i huvudrollen. Hon verkar också vara värsta terminatorn - trots att hon får sylar stuckna genom fötterna, och en stor metallpryl uppkörd där solen inte lyser, kan hon fortfarande gå och sitta, och ruva på en våldsam hämnd.

Förutom Sean Pertwee finns här ett par bra scener, några drömscener är snygga, en av dessa är inspirerad av samma Boris Vallejo-målning som även Michele Soavi använde sig av i en scen i THE CHURCH, och THE RECKONING tar sig väl något mot slutet.

... Men filmen är en besvikelse och inte vidare bra. Den är snarare rätt dålig. Den är rätt ful och märkligt amatörmässig för att vara gjord av en etablerad regissör.


 


måndag 15 februari 2021

DVD: Marvel Classics Vol. 1 & Vol. 2

MARVEL CLASSICS VOL. 1 & VOL. 2 (Studio S Entertainment)


Den gångna helgen ägnade jag åt att se om ett gäng Marvelfilmer. Åtta stycken, närmare bestämt. Nej, inte de nya, trista, plastiga filmerna från Marvel Studios, utan gamla rejäla filmer producerade mellan 1978 och 1990, och då främst för TV. De glada gamängerna på Studio S Entertainment har nämligen släppt två boxar; fyra filmer i varje, med gammal trikåunderhållning.

Jag hade sett samtliga filmer tidigare. Några hyrde jag när de kom ut, några såg jag på TV, och några har jag redan på DVD eller Blu-ray. Men jag såg om allihop. Man kan nämligen ha värre saker för sig. Fast det är klart, nu gillar jag TV-filmer från 1970-talet. Ni som inte gillar gamla TV-filmer lär inte hålla med mig.

Ordningen filmerna ligger i är lite mystisk. De ligger inte kronologiskt, och Hulken-filmerna ligger inte direkt efter varandra i den ordning de släpptes. Nå - för enkelhetens skull går jag igenom filmerna i den ordning de ligger på skivorna.

Volym 1 går ut starkt med CAPTAIN AMERICA (1979) och CAPTAIN AMERICA II: DEATH TOO SOON (1979). Dessa filmer har jag tagit upp här på TOPPRAFFEL! flera gånger tidigare - redan 2010 skrev jag en dubbelrecension du kan läsa HÄR.


Min gamla recension är kanske en aning förvirrad vad gäller biovisning i Sverige, men så här är det: det var den andra filmen, DEATH TOO SOON, som gick upp på bio; den hade premiär den tredje november 1980, och den var hårt censurklippt för att få en sjuårsgräns. Den första filmen släpptes på hyrvideo av Esselte på 1980-talet, och ett exemplar av denna köpte jag alldeles i början av 90-talet. Visst förvirring uppstod, eftersom videoomslaget pryddes av affischen till den andra filmen, och visade därför upp inslag som inte är med i den första filmen.

Dessa två TV-piloter ledde aldrig till en TV-serie, och de är ganska långtifrån den Kapten Marvel vi läst om i serietidningar. Reb Brown är en usel skådis och hans superhjältedräkt är jönsig. Ibland ägnar han sig åt att fånga väskryckare på stranden snarare än superskurkar. Dock tycker jag att dessa filmer besitter en otrolig charm och stort underhållningsvärde, och Mike Post och Pete Carpenter står för en ganska fantastisk filmmusik.

Bildkvalitén på dessa två filmer är tyvärr lite risig på denna utgåva.

HOWARD THE DUCK är en figur jag inte har någon större relation till. Han figurerade i tidningen Topp-serien 1977-1978 under namnet Charlie Anka, och dagspressversionen gick en kort tid i någon tidning, då var han omdöpt till Harald Anka. Jag läste bara ett par nummer av Topp-serien, och jag har inte brytt mig om att köpa samlingsvolymer med Howard the Duck sedan dess.

Filmen om Howard the Duck från 1986 hette INGEN PLOCKAR HOWARD i Sverige, Jag såg den aldrig på bio, men jag hyrde den på video - och jag har inte sett om den sedan videon släpptes. Filmatiseringen, som producerades av George Lucas och regisserades av Willard Huyck, är mest känd för att vara en av 1980-talets största floppar och mest sågade filmer. Huyck, som regisserade MESSIAH OF EVIL, och som skrev manus till bland annat SISTA NATTEN MED GÄNGET och INDIANA JONES OCH DET SISTA KORSTÅGET, regisserade aldrig igen.

Jag vill nog påstå att HOWARD THE DUCK är en av de där filmerna som utsågs att vara sämst, men som egentligen inte var det. Ni vet, som HÖKEN ÄR LÖS och ISHTAR. Jag såg faktiskt ISHTAR för första gången rätt nyligen, och tyckte att den var riktigt bra.

Jag kan knappast hävda att HOWARD THE DUCK är speciellt bra, men filmens första hälft och i synnerhet inledningen är underhållande och det är trivsamt - och konstigt. Därefter blir det mest tröttande med en massa specialeffekter och långa jakter.

Den talande ankan från rymden är en dräkt med mekaniskt huvud, och allt annat än övertygande. Lea Thompson gör den kvinnliga huvudrollen och spelar i ett band som uppträder på vad som verkar vara en punkklubb. Leas band spelar dock allt annat än punk. Leas rollfigur inleder något slags romantiskt förhållande med Howard, och vi är snubblande när att få se lite ångande sex mellan människa och anka. John Barry anges som kompositör av filmens musik, men mycket av det Barry skev ersattes med musik av Sylvester Levay. Thomas Dolby står för filmens poplåtar.

HULKEN OCH DAREDEVIL från 1989 är den andra av de tre TV-filmerna om Hulk, som gjordes några år efter att TV-serien hastigt lades ner utan att man fick möjlighet att avsluta historien om den stackars dr David Banner på ett tillfredsställande sätt.

Bill Bixby, som spelar Banner, har själv regisserat denna film, som egentligen fungerar mer som en pilotfilm om Daredevil, än ett Hulkäventyr. Den blinde advokaten Matt Murdock, alias superhälten Daredevil, är filmens egentliga huvudperson.

Bill Bixby är antagligen den mest sympatiske skådespelare vi sett i en amerikansk TV-serie, och det finns något genuint sorgset och vemodigt över hans gestaltning av den hårt drabbade Banner, som ju ibland blir så arg att skjortan spricker. Bixby lyckas på egen hand göra en egentligen ganska fånig idé trovärdig och ibland riktigt gripande. Än mer vemodigt blir det så här i efterhand, när vi vet att Bixby dog i cancer 1993, 59 år gammal.

Rex Smith är inte oäven som Matt Murdock. En del gillar inte att hans dräkt här är svart, men jag tycker nog att det funkar bättre att han är som en ninja i svart, snarare än en röd demon. Den alltid sympatiska Nancy Everhard, som samma år medverkade i THE PUNISHER, spelar Murdocks advokatkollega, medan John Rhys-Davies gör skurken Wilson Fisk.

Trots alla äventyr och actionscener, är HULKEN OCH DAREDEVIL är påfallande vemodig film. Det vilar något sorgset över flera av de inblandade - över dr Banner och över Murdock, men även över en kidnappningshistoria där en av bovarna blir förälskad i den kidnappade kvinnan. Denna tråd ges dock inte tillfälle att utvecklas.

Det blev förstås ingen TV-serie om Daredevil efter denna TV-film, vilket är synd, eftersom det hade kunnat bli rätt bra, eller åtminstone hyfsat. 

Bildkvalitén på denna DVD är alldeles för mörk, ibland är det så pass mörkt att det är svårt att se vad som sker.

DR. STRANGE från 1978 inleder den andra boxen. Detta är ännu en Marvelfigur jag inte har något större förhållande till. Jag har aldrig lockats av trollkarlar och kosmiska äventyr. Denna TV-pilot, i regi av Philip DeGuere, skiljer sig en hel del från de övriga filmerna i denna box. DR. STRANGE är mer ett ockult drama än ett superhjälteäventyr.

Peter Hooten (från THE INGLORIOUS BASTARDS, originalet) är läkaren Stephen Strange, som är utsedd att bli något slags supertrollkarl - och det tar nästa hela filmen innan han blir denna trollkarl. Den onda Morgan LeFay anländer till jorden för att ställa till med elände, och hon kan bara stoppas med hjälp av trollkonster.

Det blev ingen TV-serie om dr Strange, piloten hade för dåliga tittarsiffror. Men detta är, sin låga budget till trots, en överraskande gedigen liten film. I stil och ton påminner den om många av de ockulta rysare som gjordes under 1970-talet. En tuff syntslinga ligger på ljudspåret. Filmen restaurerades häromåret och bildkvalitén är därför riktigt bra.

HULKEN OCH THOR från 1988 heter THE INCREDIBLE HULK RETURNS i original, och detta är den första av de tre Hulkfilmerna. I förtexterna står det att Nicholas Corea regisserat, men enligt de medverkande var det egentligen Bill Bixby som stod för regin.

Liksom HULKEN OCH DAREDEVIL var denna film tänkt som ett pilotavsnitt för en TV-serie om Thor, åskguden. Och nej, det blev ingen Thor-serie. Thor är nämligen en synnerligen jönsig figur i denna film - en blond, bodybuildad strandraggare och pratar amerikanska. Han vrålar mycket.

Dock är filmen underhållande. Extra kul är det att boven spelas av Tim Thomerson (han från TRANCERS och DOLLMAN), och en av hans män görs av gamle, goe Charles Napier. Här blir det lite meta över det hela: Napier var nämligen den som stod för Hulks morrande och vrål i TV-serien! 

Bildkvalitén är åter lite vissen.

När jag läste att THE PUNISHER (1989) med Dolph Lundgren i titelrollen var på gång, blev jag förstås väldigt nyfiken. Den filmen skulle ju kunna bli hur tuff som helst. Men när filmen var klar, rasade produktionbolaget New World Entertainment (vilka ägde Marvel) ihop och såldes, och de nya ägarna var inte intresserade av att sätta upp filmen på bio i USA. THE PUNISHER släpptes i resten av världen, antingen på bio, eller direkt på video. I Sverige totalförbjöds den - två gånger. Andra gången hade distributören själv klippt bort över tio minuter fetaction.

Jag köpte en piratkopia på THE PUNISHER via Gula Tidningen alldeles i början av 1990-talet. Den hade tidskod, och den var open matte, det vill säga den var var inte beskuren till korrekt format, så mikrofonerna syntes med jämna mellanrum. Numera har jag filmen på ett flertal DVD- och Blu-ray-utgåvor.

THE PUNISHER är regisserad av Mark Goldblatt, som mest är verksam som filmklippare - ta en stor, populär actionfilm från 80- och 90-talen, och det är antagligen Goldblatt som klippt den. Hans film om Marvels våldsamme vigilante är 80-talsaction med actionmätaren uppvriden till elva. Det här är action av ett slag vi ytterst sällan ser idag. Visst finns det undantag, som JOHN WICK-filmerna, men det var något speciellt med actionfilmer under 1980-talet. Det finns inga datoranimerade mynningsflammor  här, inte. Folk pangar på varandra med lösa skott och krutröken ligger tung. Blodet sprutar och rollfigurerna svär. The Punisher slåss mot italienska maffian, och den japanska yakuzan och ninjas. Även några franska skurkar figurerar. Kroppsdelar huggs av, folk genomborras av vassa föremål, och liken ligger bokstavligt talat i drivor. Enligt uppgift dödas 99 människor i bild, medan ytterligare stora mängder stryker med i explosioner. Den tuffa filmmusiken är jättebra. 

På en australisk Blu-ray-utgåva av filmen som kom häromåret, ligger en arbetskopia som bonusmaterial. Denna är mycket, mycket längre och bitvis radikalt annorlunda. Denna version inleds med att vi presenteras för de två poliserna Frank Castle (Dolphan) och Berkowitz (Louis Gossett Jr), som är bästa vänner. Vi lär känna familjen Castle, vi får se Nancy Everhart som en polis som klätt ut sig till prostituerad, och det är rätt mycket DÖDLIGT VAPEN över filmen. Sedan dödas Franks familj och han blir hämnaren The Punisher. Detta förklarar varför Punisher har ringar under ögonen och ser trött ut - hans härjade utseende ska kontrastera mot den lycklige familjefadern i början. Arbetskopian innehåller vidare en del slakt som sedan klipptes bort. Tyvärr är ljud och bild inte bra på denna version, eftersom det är en gammal VHS som överförts.

Som bonus på DVD:n från Studio S ligger bland annat en så kallad gag reel, och på denna syns några snuttar från filmens inledning, som alltså klipptes bort. Några sekunder av inledningen visas i flashbacks i den version som släpptes.

Det fanns planer på en uppföljare med Dolphan, men projektet skrotades. Men Punisher har ju dykt upp på nytt sedan 1989. Först i den rätt dåliga THE PUNISHER med Thomas Jane och John Travolta, vilken kom 2004, därefter i den fullkomligt sanslösa splatter-actionfilmen PUNISHER: WAR ZONE från 2008, med Ray Stevenson i titelrollen. Den filmen floppade rejält. Senast har han förekommit i Netflix TV-serie om Daredevil, vilket ledde till att han fick en egen TV-serie på just Netflix. Jag orkade inte se klart den. Försöket att göra Punisher till något slags realistisk gestalt gjorde honom bara tråkig och, framför allt, obehaglig.

Sist i boxen ligger HULKEN - DEN SLUTGILTIGA UPPGÖRELSEN från 1990, den sista Hulkfilmen, och antagligen den mest vemodiga och sorgliga Marvelfilm som gjorts. Originaltiteln är THE DEATH OF THE INCREDIBLE HULK, och det säger väl allt. 

Bill Bixby har åter regisserat. Dr Banner jobbar nu som städare på en forskningsanstalt. Han låtsas vara lite lätt bakom flötet för att få folk att tro att han är ofarlig, men anledningen till att han jobbar där, är att han nattetid kan smyga dit och forska, för att försöka hitta en lösning på sin Hulkåkomma. En äldre forskare kommer på honom, och de börjar samarbeta. Dock är onda gangsters ute efter en mackapär som ska tas fram på stället. De skickar dit en tjusig tjej som utpressas för att begå brott. Hon kommer på andra tankar och inleder ett förhållande med David Banner. Ursprungligen var det tänkt att tjejen skulle vara Svarta änkan, men man ändrade sig.

Detta är ett ganska långsamt drama med en påtaglig undergångsstämning. Stackars Banner får aldrig vara lycklig, vi förstår att det kommer att sluta illa, och när han dör säger han "I'm free," och bilden tonar ner till svart. Inte ett öga är torrt.

Trots att Hulk alltså dör på slutet, hade Bill Bixby planer på en fjärde film - REVENGE OF THE INCREDIBLE HULK. Dock hade Bixby svårt att få något bolag att vilja producera filmen, och sedan blev Bixby sjuk och dog.

Dagens unga publik som tittar på moderna superhjältefilmer kommer sannolikt att tycka att filmerna i de här boxarna är gammalt taffligt mög, åtminstone TV-filmerna. Men vi andra, vi tackar och tar emot.


torsdag 11 februari 2021

Netflix: News of the World

Foton copyright (c) Netflix

Återigen en Netflixpremiär, denna gång på en Universal-produktion, som gick upp på bio i USA i december förra året, men som köptes av Netflix för distribution i resten av världen.

Det var nära att jag skippade NEWS OF THE WORLD. Dels på grund av dess märkliga titel - visst, den bygger på en roman med samma namn, författad av Paulette Jiles, men titeln får det här att låta som något annat än det är. Filmaffischen är inte heller lockande. Ett trist foto på Tom Hanks och en ung flicka. Det här var inget som fick mig att stanna upp när jag scrollade genom nya filmer på Netflix. Om jag inte läst någonstans att detta är en western, hade jag hoppat den här filmen i tron att det var ett sentimentalt bygdedrama.

Vidare är filmen regisserad av Paul Greengrass, och det är inget namn som lockar. Han har de senaste femton åren mest ägnat sig åt att göra stökiga, huvudvärksframkallande actionthrillers, som Jason Bourne-filmerna, och några dramer jag inte gillat.

Nu har jag, vad jag vet, inte sett Greengrass' tidigaste filmer, men jag vill nog påstå att NEWS OF THE WORLD är hans bästa film. Den här filmen visade sig nämligen vara riktigt, riktigt bra. Detta är dessutom den bästa westernfilmen på många år. Vi är ju inte bortskämda med bra westerns dessa dagar. Det mesta i westernväg jag sett på sistone har varit billigt, amatörmässigt skräp. NEWS OF THE WORLD är en "riktig" film, den är påkostad och snygg, och det är väldigt synd att vi inte fick se den här på bio i Sverige.

Tom Hanks spelar kapten Jefferson Kyle Kidd, som slogs för sydstaterna. Det är fem år efter krigets slut, och Kidd försörjer sig på att resa runt och läsa nyheter ur dagstidningar för en betalande publik. Under sina färder råkar han träffa på den tioåriga flickan Johanna (Helena Zengel), som irrar runt i vildmarken. Johannas tyska föräldrar dödades sex år tidigare och flickan växte upp hos Kiowaindianer. Hon talar enbart kiowa. Den motvilliga flickan skulle föras till sina släktingar, när ekipaget attackerades av hatiska sydstatsbor, som promt hängde den svarte kusken. Rasismen försvann förstås inte bara för att kriget tog slut.

Det faller på kapten Kidds lott att föra Johanna till hennes moster. Det är lättare sagt än gjort. På vägen dyker det upp ett flertal rejält onda män. Det är en ondskefull värld, där indianerna utgör det minsta hotet. Även vädret ställer till det för Kidd och Johanna.

Självklart uppstår en vänskap mellan kapten Kidd och flickan, och slutet (ja, det är lite sentimentalt) kommer inte från en överraskning. Men den här filmen blir bitvis riktigt spännande. Några scener där Kidd och Johanna jagas av tre slemma karlar i bergen är rafflande, liksom episoden där de anländer till en märklig håla som styrs av något slags Vilda Västerns svar på Donald Trump. Johanna visar sig vara smart och handlingskraftig.

NEWS OF THE WORLD vinner på att Tom Hanks gör huvudrollen. Hans kapten Kidd är en sympatisk hjälte. Man vill att det ska gå bra för honom och tösen. Därför blir det spännande när kulorna haglar över honom.

Handlingen påminner en del om SOLDIER BLUE, som ju också handlar om en soldat som ska föra en vita kvinna som bott hos indianer till civilisationen. Fast Greengrass' film innehåller inga massakrer och inget splatter. Här finns även några bilder som för tankarna till John Fords FÖRFÖLJAREN, vilket jag antar är medvetet.

Filmen berättas i ett behagligt tempo och den höll mitt intresse uppe från början till slut. Jag tycker att det här är en mycket bra film. Jag kan inget annat än varmt rekommendera NEWS OF THE WORLD.



 

 

(Netflixpremiär 10/2)

onsdag 10 februari 2021

DVD/Blu-ray/VOD: Sacrifice

SACRIFICE (Njutafilms)


En brittisk film, kraftigt Lovecraft-inspirerad, inspelad i Norge, med en amerikansk skräckstjärna. Vad tror ni om det? 

Andy Collier och Toor Mian har regisserat SACRIFICE, som bygger på en novell av Paul Kane. Filmen inleds med en prolog, i vilken en norsk kvinna tvättar blodet av sina händer, tar sin lille son, och flyr från sitt hus, som ligger i en liten norsk fiskeby på en ödslig liten ö.

25 år senare anländer det gifta, amerikanska paret Emma och Isaac till byn. De spelas av Sophie Stephens och Ludovic Hughes, som båda är britter - varför kunde de inte få vara britter? Isaac är den lille pojken från prologen som vuxit upp. Emma är gravid. De ska av någon anledning bo i den ogästvänliga villan från prologen, som Isaac ärvt. Ön är ogästvänlig, vädret är grått och ogästvänligt.

Snart visar det sig att även byborna är ogästvänliga. De bråkar ögonaböj på puben. Den lokala polisen Renate (Barbara Crampton) knackar på och undrar om Isaac kan hjälpa till att lösa det ouppklarade mordet på Isaacs far 25 år tidigare. Tydligen hade morsan slagit ihjäl honom innan hon flydde med lille Isaac. Det hade Isaac ingen aning om. Märkligt nog är blodfläcken fortfarande kvar på golvet i huset, som tydligen stått obebott i 25 år, men som det ändå gick att flytta in i utan storstädning.

Renate bjuder hem Emma och Isaac på norsk middag. De presenteras för Renates mystiska dotter Astrid (Johanna Adde Dahl). Renate pratar om gamla myter och legender på ön, om en mystisk varelse som häckar i vattnet. Tillhör byborna en kult som tillber denna varelse? Råkar Emma och Isaac illa ut? Har påven en rolig mössa?

SACRIFICE har ett väldigt fint filmfoto. Man tar väl tillvara på de karga miljöerna. Byn känns som den direkta motsatsen till ett semesterparadis, tristare håla får man leta efter. Norrsken till trots. Filmen inleds bra, prologen och scenerna när Emma och Isaac anländer är bra.

Men, så fort Emma och Isaac går in på den lokala puben för att äta middag, blir det hela besynnerligt taffligt. Norrmännen, med ett undantag, spelas av norrmän, vilket förstås är bra. Men deras omedelbara hotfullhet blir parodisk, och pubscenen är illa skriven. Här framgår det också att Isaac är en rätt osympatisk typ, vilket gör att det är svårt att bry sig om honom och hans öde.

Ja, och så har vi Barbara Crampton. Jag gillar denna kultskådis, hon är ofta bra. Jag förstår att de ville ha ett känt namn i rollistan, men nog vore det det bättre om de anlitat en autentisk norska, och inte en amerikanska som pratar med besynnerlig norsk brytning. Jag skrattade högt åt flera av hennes repliker, och det var förstås inte meningen.

Vidare har Collier och Mian glömt bort att göra filmen otäck och spännande. De scener som är avsedda att vara otäcka och spännande är inte det. Det blir snarare en aning fånigt med folk i kåpor som traskar omkring. Inte blir det bättre av att filmen innehåller påfallande många "Det var bara en dröm"-scener. Tre-fyra, kanske fem gånger, jag tappade räkningen, händer något skrämmande och blodigt, och så plötsligt avbryts scenen av att Emma vaknar upp med ett skrik. Det hela slutar förstås som vi kan tänka oss.

Nå. SCARIFICE har alltså ett bra filmfoto, och filmen kan vara av intresse för de som vill se en skräckfilm i för genren ovanliga miljöer. Och de som inte tidigare sett några Mystisk kult i obygden-filmer tycker kanske att det här här spännande.


 


tisdag 9 februari 2021

VOD: Paydirt

PAYDIRT (Studio S Entertainment)


Distributören utlovar en "rafflande tvekamp", "en pulshöjande heistthriller", och det låter ju lite lockande. Får vi detta? Serveras vi en rafflande, pulshöjande film?

Nej.

Snarare motsatsen. Noll puls och hjärtstillestånd. Flat linje.

Luke Goss spelar Damien, en brottsling som sätts dit av sheriffen Tucker (Val Kilmer). Efter fem år i finkan blir Damien villkorligt frigiven. En raffig polisdam övervakar honom, och han försöker skaffa ett hederligt yrke, men det han främst är ute efter är att samla ihop sitt gamla gäng och leta upp en väska med pengar, som ligger nergrävd någonstans.

Sheriff Tucker har gått i pension, men när han får veta att Damien är ute och letar pengar, beger Tucker sig ut för att hitta Damien.

PAYDIRT är skriven och regisserad av Christian Sesma, och filmen är producerad av Octane Entertainment. Octane ligger bakom en rad actionfilmer som är allt annat än högoktaniga, de är snarare lågoktaniga. Billiga, amatörmässiga filmer, helt utan puls och med taffliga actionscener.

Sesmas film har ett hyfsat filmfoto. Engelsmannen Luke Goss, han som var med i popduon Bros på 1980-talet, är en helt okej B-filmshjälte. Men övrigt skådespeleri är till större delen visset, och berättartempot är alldeles för sävligt. En massa scener är fullkomligt onödiga. Som thriller och actionfilm levererar filmen knappt alls.

Det känns konstigt att se Val Kilmer i en sådan här film. För några decennier sedan var han en av Hollywoods högst betalda skådisar. Han var även ett egotrippat rövhål. Rollerna blev färre. För en del år sedan drabbades han av strupcancer och var ytterst när att kasta in. Idag är han sig inte lik, han är tydligt märkt av sjukdomen. Dessutom tyckte jag mig inte känna igen hans röst, och han pratar ofta ur synk. Detta beror på att han i PAYDIRT av allt att döma är dubbad av en annan skådis. Trots detta känns det konstigt att se Val Kilmer i en sådan här film.

I ett par helt onödiga scener samtalar sheriff Tucker med sin dotter. Hon spelas av Mercedes Kilmer, som är Vals dotter i verkligheten. 

Det är en märklig trend, den här med B-actionfilmer som inte innehåller action. Under 1990-talet hade vi bolag som PM Entertainment, NU Image och Image Organization, som släppte mängder med direkt-på-video-action. Fartfyllda, underhållande filmer fyllda med biljakter, krascher, explosioner, kung fu, vilt pangande, och allt möjligt. Visst var filmerna lite dyrare att göra på den tiden, åtminstone inbillar jag mig det, men nog är det konstigt att majoriteten B-action idag är sömniga historier där folk pratar i en evighet; ingen cool dialog, utan bara trött babblande. Och när det väl är dags för lite röj, får vi datoranimerade mynningsflammor, datoranimerat blod, och det värsta av allt: datoranimerad rök. Det ser ut som filmskoleprojekt.

PAYDIRT har enbart släppts på Video On Demand. 





lördag 6 februari 2021

Netflix: Space Sweepers

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en premiär på en Netflixproduktion, minsann. Denna gång ett rymdäventyr från Sydkorea.

Det engelska uttrycket "it's all over the place" passar bra in på SPACE SWEEPERS, som regisserats av Sung-hee Jo. Det här känns som en överarbetad film med extra allt, ihoptotad av folk med ögonbindel. Ganska ofta undrade jag vad det var jag tittade på, vad det gick ut på, vart allt skulle leda.

... Fast under de första 15-20 minuterna var jag nära att stänga av flera gånger. Jag blev mest irriterad på filmen. Den tog sig något efter ett tag.

Året är 2092 och besättningen på ett skrotletarskepp hittar en liten flicka som gömmer sig bland allt skrot. Det dröjer inte länge innan skrotletarhjältarna får veta att flickan inte alls är en flicka, utan en android - försedd med en rejält fet bomb. Hon kan sprängas i luften när som helst! Eller är hon i själva verket en vanlig flicka? Kanske är det någon som bara vill att folk ska tro att hon är en vandrande bomb?

En ond västerländsk man med glasögon och skägg vill sätta ondskefulla planer i verket. Medan jag tittade på klockan och satte på en kanna kaffe, jagade skurken hjältarna. Flickan fes några gånger. Ibland är det komedi, ibland är det barnfilm, ibland är det rymdaction.

Visuellt sett är filmen överlastad. Färgtonerna går ofta i rostbrunt och smutsgrönt, och ibland har skådespelarna den tendens att flyta in i bakgrunderna, eftersom de också bär rostbrunt och smutsgrönt.

Förutom koreaner medverkar skådespelare från jordens alla hörn. Delar av dialogen är på engelska. Plötsligt dyker det upp en väldigt ond polis som pratar danska. Danska! Han fångade mitt intresse. Synd att han inte hade en större roll.

SPACE SWEEPERS varar två timmar och 16 minuter. Den är ungefär 45 minuter för lång. Jag hade grava problem med att hålla intresset uppe. Jag tänkte på annat medan saker blinkade på skärmen.

Den här filmen var så intetsägande att jag faktiskt inte kommer på mer att skriva om den. Jag har redan glömt bort den.

Tack vare den danske rymdpolisen sätter jag en tvåa.


 



 

 

(Netflixpremiär 5/2)

torsdag 4 februari 2021

Netflix: All My Friends Are Dead

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en premiär på en Netflixproduktion, ytterligare en polsk sådan.

Jag brukar ofta skriva allt annat än positiva recensioner av Netflix' egna produktioner, framför allt av de amerikanska filmerna, men en grej som är kul, är att det kommer filmer från fler länder än USA. Som till exempel Polen. Polska genrefilmer. Hur ofta ser vi genrefilmer från Polen? 

Precis som så många andra, har jag förstås fördomar om Polen som ett land befolkat av bistra gruvarbetare. Jag har aldrig varit i Polen. Min uppfattning av Polen bygger nog främst på den bild av landet som visas upp i de polska filmer som visas utanför hemlandet. Vi får ju liksom bara se dystra dramer om arbetare eller politiker, filmat med urtvättade färger eller i sepiatoner. Det är lätt att få intrycket att Polen bara består av mustaschprydda gubbar som sitter i fula hem i snömodd. Det är bara typiska festivalfilmer som exporteras, vi får aldrig se komedier och annat polackerna själva tittar på. Folk i utlandet verkar i allmänhet tro att Sverige är som Ingmar Bergman- eller Roy Andersson-filmer, de får ju inte se Jönssonligan och Thor Modéen.

Därför är det kul att se en film som ALL MY FRIENDS ARE DEAD. En polsk film som ser ut att utspela sig i vilket västerländskt land som helst. Alla rollfigurer är förvisso uppskruvade till max på de mest bisarra sätt, men trots detta känns den här filmen som något jag kan relatera till mer än "Träskosnidarens långsamma död i ett dike".

ALL MY FRIENDS ARE DEAD, som är skriven och regisserad av den unge Jan Belcl (han är född 1992), inleds inget vidare. Han väljer nämligen att börja med slutet - ett grepp jag inte gillar, eftersom det sällan funkar; det tillför aldrig något, och i värsta fall förtas alla eventuella överraskningar under resten av filmen, eftersom vi vet hur det kommer att gå och vilka som kommer att överleva.

Belcls film inleds den första januari med att några poliser anländer till en villa, där det skett en massaker under nattens nyårsfest. Det ligger slaktade människor precis överallt, bara en ung tjej verkar ha överlevt. 

Här följer rätt snygga förtexter, och därefter får vi se vad som hände på festen. Ett stort antal unga vuxna har samlats i villan och det festas hejvilt. Gästerna har olika karaktärsdrag: här är de kåta killarna som aldrig får till det, pundarna, de pryda tjejerna och de slampiga, de nyförälskade, de som har problem med sitt förhållande, och så vidare. Alla är överdrivna - och festen kommer alltså att spåra ur på de mest bisarra sätt, och blodet kommer att spruta.

Jag måste säga att ALL MY FRIENDS ARE DEAD var en angenäm överraskning. Jag förväntade mig ingenting alls av den här filmen, men jag kom på mig med att ha kul och skratta högt flera gången. Det här är nämligen en svart komedi som känns som, tja, AMERICAN PIE - en version av AMERICAN PIE som går fullkomligt överstyr. Och eftersom filmen inte är amerikansk, går man lite längre än brukligt vad gäller vissa inslag. Ibland blir det så pass sanslöst att jag häpet utbrast i ett "Jösses!".

I synnerhet massakern går inte av för hackor. En sjövild splatterorgie, uppblandad med sex, med Mötley Crüe på ljudspåret. Så här ville jag att massakern i FROSTBITEN (vars manus jag jobbade på) skulle se ut, men så blev det inte. 

ALL MY FRIENDS ARE DEAD är förstås inte en film för vem som helst, men jag tycker allt att den tillhör de mest underhållande nyproduktioner jag sett på länge, och den är en av de bästa filmerna som producerats av Netflix. Det här är 96 minuter vansinne.

... Och antagligen är detta den bästa polska film jag sett. Nej, jag har aldrig varit förtjust i gruvarbetarfilmer. 


 

 

 

(Netflixpremiär 3/2) 


onsdag 3 februari 2021

VOD: Psycho Goreman

PSYCHO GOREMAN (Njutafilms)

Ännu en film producerad av den amerikanska streamingtjänsten Shudder, och som i Sverige visas på diverse streamingtjänster.
 
Jag tyckte att Steven Kostanskis film THE VOID, som jag recenserade 2017, var rätt okej. Den var inget speciellt, den bleknade snabbt i minnet, men den var fullt sebar och hade bra effekter. Kostanskis tidigare filmer, som MANBORG och FATHER'S DAY, har jag inte sett, eftersom de inte lockade alls med sin medvetna skräpighet.

Den nya filmen PSYCHO GOREMAN är ett besynnerligt hopkok. Den här filmen är lika delar barnfilm, blodig splatterfilm, och flängd komedi.

Två barn; Mimi (Nita-Josee Hanna) och Luke (Owen Myre), leker i trädgården, när de hittar ett stort hål på vars botten det finns något som glöder. Upp ur hålet klättrar en osedvanligt ond rymdvarelse som tänker döda allt och alla. Mimi har dock kommit över en liten rymdpryl, med vilken hon kan kontrollera rymdvarelsen, som hon döper till Psycho Goreman. PK, som han kallas, lyder nu Mimi, och han blir ungarnas märklige kompis, som ibland har ihjäl folk så att blodet sprutar. Samtidigt är en massa rymdvarelser på väg till jorden för att plocka PK.

PSYCHO GOREMAN har verkligen imponerande effekter. Det handlar om praktiska effekter, om make up och gummimasker. Sådana grejor är vi inte bortskämda med idag, när alldeles för mycket görs med hjälp av datamaskiner.

... Värre är det med manus, regi och skådespeleri. Kostanskis film vet inte vad den vill vara. Den spretar åt alla möjliga håll. Till en början tyckte jag att det här var rätt kul, men efter tjugo minuter hade jag tröttnat. Filmen är illa berättad, den är illa strukturerad, och skämtet häller inte för en långfilm. 

Värst är dock Mimi. Hon är en olidligt irriterande ungjävel som ständigt kör med sin mesige bror, och som är allmänt elak. Hon är fruktansvärt osympatisk. Fast det gäller nog samtliga rollfigurer i den här filmen. De misslyckade försöken till humor gör alla osympatiska.

Det är synd att de imponerande effekterna och det hyfsade filmfotot kastats bort på det här. Effekterna gör att jag höjer betyget ett snäpp.