måndag 15 februari 2021

DVD: Marvel Classics Vol. 1 & Vol. 2

MARVEL CLASSICS VOL. 1 & VOL. 2 (Studio S Entertainment)


Den gångna helgen ägnade jag åt att se om ett gäng Marvelfilmer. Åtta stycken, närmare bestämt. Nej, inte de nya, trista, plastiga filmerna från Marvel Studios, utan gamla rejäla filmer producerade mellan 1978 och 1990, och då främst för TV. De glada gamängerna på Studio S Entertainment har nämligen släppt två boxar; fyra filmer i varje, med gammal trikåunderhållning.

Jag hade sett samtliga filmer tidigare. Några hyrde jag när de kom ut, några såg jag på TV, och några har jag redan på DVD eller Blu-ray. Men jag såg om allihop. Man kan nämligen ha värre saker för sig. Fast det är klart, nu gillar jag TV-filmer från 1970-talet. Ni som inte gillar gamla TV-filmer lär inte hålla med mig.

Ordningen filmerna ligger i är lite mystisk. De ligger inte kronologiskt, och Hulken-filmerna ligger inte direkt efter varandra i den ordning de släpptes. Nå - för enkelhetens skull går jag igenom filmerna i den ordning de ligger på skivorna.

Volym 1 går ut starkt med CAPTAIN AMERICA (1979) och CAPTAIN AMERICA II: DEATH TOO SOON (1979). Dessa filmer har jag tagit upp här på TOPPRAFFEL! flera gånger tidigare - redan 2010 skrev jag en dubbelrecension du kan läsa HÄR.


Min gamla recension är kanske en aning förvirrad vad gäller biovisning i Sverige, men så här är det: det var den andra filmen, DEATH TOO SOON, som gick upp på bio; den hade premiär den tredje november 1980, och den var hårt censurklippt för att få en sjuårsgräns. Den första filmen släpptes på hyrvideo av Esselte på 1980-talet, och ett exemplar av denna köpte jag alldeles i början av 90-talet. Visst förvirring uppstod, eftersom videoomslaget pryddes av affischen till den andra filmen, och visade därför upp inslag som inte är med i den första filmen.

Dessa två TV-piloter ledde aldrig till en TV-serie, och de är ganska långtifrån den Kapten Marvel vi läst om i serietidningar. Reb Brown är en usel skådis och hans superhjältedräkt är jönsig. Ibland ägnar han sig åt att fånga väskryckare på stranden snarare än superskurkar. Dock tycker jag att dessa filmer besitter en otrolig charm och stort underhållningsvärde, och Mike Post och Pete Carpenter står för en ganska fantastisk filmmusik.

Bildkvalitén på dessa två filmer är tyvärr lite risig på denna utgåva.

HOWARD THE DUCK är en figur jag inte har någon större relation till. Han figurerade i tidningen Topp-serien 1977-1978 under namnet Charlie Anka, och dagspressversionen gick en kort tid i någon tidning, då var han omdöpt till Harald Anka. Jag läste bara ett par nummer av Topp-serien, och jag har inte brytt mig om att köpa samlingsvolymer med Howard the Duck sedan dess.

Filmen om Howard the Duck från 1986 hette INGEN PLOCKAR HOWARD i Sverige, Jag såg den aldrig på bio, men jag hyrde den på video - och jag har inte sett om den sedan videon släpptes. Filmatiseringen, som producerades av George Lucas och regisserades av Willard Huyck, är mest känd för att vara en av 1980-talets största floppar och mest sågade filmer. Huyck, som regisserade MESSIAH OF EVIL, och som skrev manus till bland annat SISTA NATTEN MED GÄNGET och INDIANA JONES OCH DET SISTA KORSTÅGET, regisserade aldrig igen.

Jag vill nog påstå att HOWARD THE DUCK är en av de där filmerna som utsågs att vara sämst, men som egentligen inte var det. Ni vet, som HÖKEN ÄR LÖS och ISHTAR. Jag såg faktiskt ISHTAR för första gången rätt nyligen, och tyckte att den var riktigt bra.

Jag kan knappast hävda att HOWARD THE DUCK är speciellt bra, men filmens första hälft och i synnerhet inledningen är underhållande och det är trivsamt - och konstigt. Därefter blir det mest tröttande med en massa specialeffekter och långa jakter.

Den talande ankan från rymden är en dräkt med mekaniskt huvud, och allt annat än övertygande. Lea Thompson gör den kvinnliga huvudrollen och spelar i ett band som uppträder på vad som verkar vara en punkklubb. Leas band spelar dock allt annat än punk. Leas rollfigur inleder något slags romantiskt förhållande med Howard, och vi är snubblande när att få se lite ångande sex mellan människa och anka. John Barry anges som kompositör av filmens musik, men mycket av det Barry skev ersattes med musik av Sylvester Levay. Thomas Dolby står för filmens poplåtar.

HULKEN OCH DAREDEVIL från 1989 är den andra av de tre TV-filmerna om Hulk, som gjordes några år efter att TV-serien hastigt lades ner utan att man fick möjlighet att avsluta historien om den stackars dr David Banner på ett tillfredsställande sätt.

Bill Bixby, som spelar Banner, har själv regisserat denna film, som egentligen fungerar mer som en pilotfilm om Daredevil, än ett Hulkäventyr. Den blinde advokaten Matt Murdock, alias superhälten Daredevil, är filmens egentliga huvudperson.

Bill Bixby är antagligen den mest sympatiske skådespelare vi sett i en amerikansk TV-serie, och det finns något genuint sorgset och vemodigt över hans gestaltning av den hårt drabbade Banner, som ju ibland blir så arg att skjortan spricker. Bixby lyckas på egen hand göra en egentligen ganska fånig idé trovärdig och ibland riktigt gripande. Än mer vemodigt blir det så här i efterhand, när vi vet att Bixby dog i cancer 1993, 59 år gammal.

Rex Smith är inte oäven som Matt Murdock. En del gillar inte att hans dräkt här är svart, men jag tycker nog att det funkar bättre att han är som en ninja i svart, snarare än en röd demon. Den alltid sympatiska Nancy Everhard, som samma år medverkade i THE PUNISHER, spelar Murdocks advokatkollega, medan John Rhys-Davies gör skurken Wilson Fisk.

Trots alla äventyr och actionscener, är HULKEN OCH DAREDEVIL är påfallande vemodig film. Det vilar något sorgset över flera av de inblandade - över dr Banner och över Murdock, men även över en kidnappningshistoria där en av bovarna blir förälskad i den kidnappade kvinnan. Denna tråd ges dock inte tillfälle att utvecklas.

Det blev förstås ingen TV-serie om Daredevil efter denna TV-film, vilket är synd, eftersom det hade kunnat bli rätt bra, eller åtminstone hyfsat. 

Bildkvalitén på denna DVD är alldeles för mörk, ibland är det så pass mörkt att det är svårt att se vad som sker.

DR. STRANGE från 1978 inleder den andra boxen. Detta är ännu en Marvelfigur jag inte har något större förhållande till. Jag har aldrig lockats av trollkarlar och kosmiska äventyr. Denna TV-pilot, i regi av Philip DeGuere, skiljer sig en hel del från de övriga filmerna i denna box. DR. STRANGE är mer ett ockult drama än ett superhjälteäventyr.

Peter Hooten (från THE INGLORIOUS BASTARDS, originalet) är läkaren Stephen Strange, som är utsedd att bli något slags supertrollkarl - och det tar nästa hela filmen innan han blir denna trollkarl. Den onda Morgan LeFay anländer till jorden för att ställa till med elände, och hon kan bara stoppas med hjälp av trollkonster.

Det blev ingen TV-serie om dr Strange, piloten hade för dåliga tittarsiffror. Men detta är, sin låga budget till trots, en överraskande gedigen liten film. I stil och ton påminner den om många av de ockulta rysare som gjordes under 1970-talet. En tuff syntslinga ligger på ljudspåret. Filmen restaurerades häromåret och bildkvalitén är därför riktigt bra.

HULKEN OCH THOR från 1988 heter THE INCREDIBLE HULK RETURNS i original, och detta är den första av de tre Hulkfilmerna. I förtexterna står det att Nicholas Corea regisserat, men enligt de medverkande var det egentligen Bill Bixby som stod för regin.

Liksom HULKEN OCH DAREDEVIL var denna film tänkt som ett pilotavsnitt för en TV-serie om Thor, åskguden. Och nej, det blev ingen Thor-serie. Thor är nämligen en synnerligen jönsig figur i denna film - en blond, bodybuildad strandraggare och pratar amerikanska. Han vrålar mycket.

Dock är filmen underhållande. Extra kul är det att boven spelas av Tim Thomerson (han från TRANCERS och DOLLMAN), och en av hans män görs av gamle, goe Charles Napier. Här blir det lite meta över det hela: Napier var nämligen den som stod för Hulks morrande och vrål i TV-serien! 

Bildkvalitén är åter lite vissen.

När jag läste att THE PUNISHER (1989) med Dolph Lundgren i titelrollen var på gång, blev jag förstås väldigt nyfiken. Den filmen skulle ju kunna bli hur tuff som helst. Men när filmen var klar, rasade produktionbolaget New World Entertainment (vilka ägde Marvel) ihop och såldes, och de nya ägarna var inte intresserade av att sätta upp filmen på bio i USA. THE PUNISHER släpptes i resten av världen, antingen på bio, eller direkt på video. I Sverige totalförbjöds den - två gånger. Andra gången hade distributören själv klippt bort över tio minuter fetaction.

Jag köpte en piratkopia på THE PUNISHER via Gula Tidningen alldeles i början av 1990-talet. Den hade tidskod, och den var open matte, det vill säga den var var inte beskuren till korrekt format, så mikrofonerna syntes med jämna mellanrum. Numera har jag filmen på ett flertal DVD- och Blu-ray-utgåvor.

THE PUNISHER är regisserad av Mark Goldblatt, som mest är verksam som filmklippare - ta en stor, populär actionfilm från 80- och 90-talen, och det är antagligen Goldblatt som klippt den. Hans film om Marvels våldsamme vigilante är 80-talsaction med actionmätaren uppvriden till elva. Det här är action av ett slag vi ytterst sällan ser idag. Visst finns det undantag, som JOHN WICK-filmerna, men det var något speciellt med actionfilmer under 1980-talet. Det finns inga datoranimerade mynningsflammor  här, inte. Folk pangar på varandra med lösa skott och krutröken ligger tung. Blodet sprutar och rollfigurerna svär. The Punisher slåss mot italienska maffian, och den japanska yakuzan och ninjas. Även några franska skurkar figurerar. Kroppsdelar huggs av, folk genomborras av vassa föremål, och liken ligger bokstavligt talat i drivor. Enligt uppgift dödas 99 människor i bild, medan ytterligare stora mängder stryker med i explosioner. Den tuffa filmmusiken är jättebra. 

På en australisk Blu-ray-utgåva av filmen som kom häromåret, ligger en arbetskopia som bonusmaterial. Denna är mycket, mycket längre och bitvis radikalt annorlunda. Denna version inleds med att vi presenteras för de två poliserna Frank Castle (Dolphan) och Berkowitz (Louis Gossett Jr), som är bästa vänner. Vi lär känna familjen Castle, vi får se Nancy Everhart som en polis som klätt ut sig till prostituerad, och det är rätt mycket DÖDLIGT VAPEN över filmen. Sedan dödas Franks familj och han blir hämnaren The Punisher. Detta förklarar varför Punisher har ringar under ögonen och ser trött ut - hans härjade utseende ska kontrastera mot den lycklige familjefadern i början. Arbetskopian innehåller vidare en del slakt som sedan klipptes bort. Tyvärr är ljud och bild inte bra på denna version, eftersom det är en gammal VHS som överförts.

Som bonus på DVD:n från Studio S ligger bland annat en så kallad gag reel, och på denna syns några snuttar från filmens inledning, som alltså klipptes bort. Några sekunder av inledningen visas i flashbacks i den version som släpptes.

Det fanns planer på en uppföljare med Dolphan, men projektet skrotades. Men Punisher har ju dykt upp på nytt sedan 1989. Först i den rätt dåliga THE PUNISHER med Thomas Jane och John Travolta, vilken kom 2004, därefter i den fullkomligt sanslösa splatter-actionfilmen PUNISHER: WAR ZONE från 2008, med Ray Stevenson i titelrollen. Den filmen floppade rejält. Senast har han förekommit i Netflix TV-serie om Daredevil, vilket ledde till att han fick en egen TV-serie på just Netflix. Jag orkade inte se klart den. Försöket att göra Punisher till något slags realistisk gestalt gjorde honom bara tråkig och, framför allt, obehaglig.

Sist i boxen ligger HULKEN - DEN SLUTGILTIGA UPPGÖRELSEN från 1990, den sista Hulkfilmen, och antagligen den mest vemodiga och sorgliga Marvelfilm som gjorts. Originaltiteln är THE DEATH OF THE INCREDIBLE HULK, och det säger väl allt. 

Bill Bixby har åter regisserat. Dr Banner jobbar nu som städare på en forskningsanstalt. Han låtsas vara lite lätt bakom flötet för att få folk att tro att han är ofarlig, men anledningen till att han jobbar där, är att han nattetid kan smyga dit och forska, för att försöka hitta en lösning på sin Hulkåkomma. En äldre forskare kommer på honom, och de börjar samarbeta. Dock är onda gangsters ute efter en mackapär som ska tas fram på stället. De skickar dit en tjusig tjej som utpressas för att begå brott. Hon kommer på andra tankar och inleder ett förhållande med David Banner. Ursprungligen var det tänkt att tjejen skulle vara Svarta änkan, men man ändrade sig.

Detta är ett ganska långsamt drama med en påtaglig undergångsstämning. Stackars Banner får aldrig vara lycklig, vi förstår att det kommer att sluta illa, och när han dör säger han "I'm free," och bilden tonar ner till svart. Inte ett öga är torrt.

Trots att Hulk alltså dör på slutet, hade Bill Bixby planer på en fjärde film - REVENGE OF THE INCREDIBLE HULK. Dock hade Bixby svårt att få något bolag att vilja producera filmen, och sedan blev Bixby sjuk och dog.

Dagens unga publik som tittar på moderna superhjältefilmer kommer sannolikt att tycka att filmerna i de här boxarna är gammalt taffligt mög, åtminstone TV-filmerna. Men vi andra, vi tackar och tar emot.


torsdag 11 februari 2021

Netflix: News of the World

Foton copyright (c) Netflix

Återigen en Netflixpremiär, denna gång på en Universal-produktion, som gick upp på bio i USA i december förra året, men som köptes av Netflix för distribution i resten av världen.

Det var nära att jag skippade NEWS OF THE WORLD. Dels på grund av dess märkliga titel - visst, den bygger på en roman med samma namn, författad av Paulette Jiles, men titeln får det här att låta som något annat än det är. Filmaffischen är inte heller lockande. Ett trist foto på Tom Hanks och en ung flicka. Det här var inget som fick mig att stanna upp när jag scrollade genom nya filmer på Netflix. Om jag inte läst någonstans att detta är en western, hade jag hoppat den här filmen i tron att det var ett sentimentalt bygdedrama.

Vidare är filmen regisserad av Paul Greengrass, och det är inget namn som lockar. Han har de senaste femton åren mest ägnat sig åt att göra stökiga, huvudvärksframkallande actionthrillers, som Jason Bourne-filmerna, och några dramer jag inte gillat.

Nu har jag, vad jag vet, inte sett Greengrass' tidigaste filmer, men jag vill nog påstå att NEWS OF THE WORLD är hans bästa film. Den här filmen visade sig nämligen vara riktigt, riktigt bra. Detta är dessutom den bästa westernfilmen på många år. Vi är ju inte bortskämda med bra westerns dessa dagar. Det mesta i westernväg jag sett på sistone har varit billigt, amatörmässigt skräp. NEWS OF THE WORLD är en "riktig" film, den är påkostad och snygg, och det är väldigt synd att vi inte fick se den här på bio i Sverige.

Tom Hanks spelar kapten Jefferson Kyle Kidd, som slogs för sydstaterna. Det är fem år efter krigets slut, och Kidd försörjer sig på att resa runt och läsa nyheter ur dagstidningar för en betalande publik. Under sina färder råkar han träffa på den tioåriga flickan Johanna (Helena Zengel), som irrar runt i vildmarken. Johannas tyska föräldrar dödades sex år tidigare och flickan växte upp hos Kiowaindianer. Hon talar enbart kiowa. Den motvilliga flickan skulle föras till sina släktingar, när ekipaget attackerades av hatiska sydstatsbor, som promt hängde den svarte kusken. Rasismen försvann förstås inte bara för att kriget tog slut.

Det faller på kapten Kidds lott att föra Johanna till hennes moster. Det är lättare sagt än gjort. På vägen dyker det upp ett flertal rejält onda män. Det är en ondskefull värld, där indianerna utgör det minsta hotet. Även vädret ställer till det för Kidd och Johanna.

Självklart uppstår en vänskap mellan kapten Kidd och flickan, och slutet (ja, det är lite sentimentalt) kommer inte från en överraskning. Men den här filmen blir bitvis riktigt spännande. Några scener där Kidd och Johanna jagas av tre slemma karlar i bergen är rafflande, liksom episoden där de anländer till en märklig håla som styrs av något slags Vilda Västerns svar på Donald Trump. Johanna visar sig vara smart och handlingskraftig.

NEWS OF THE WORLD vinner på att Tom Hanks gör huvudrollen. Hans kapten Kidd är en sympatisk hjälte. Man vill att det ska gå bra för honom och tösen. Därför blir det spännande när kulorna haglar över honom.

Handlingen påminner en del om SOLDIER BLUE, som ju också handlar om en soldat som ska föra en vita kvinna som bott hos indianer till civilisationen. Fast Greengrass' film innehåller inga massakrer och inget splatter. Här finns även några bilder som för tankarna till John Fords FÖRFÖLJAREN, vilket jag antar är medvetet.

Filmen berättas i ett behagligt tempo och den höll mitt intresse uppe från början till slut. Jag tycker att det här är en mycket bra film. Jag kan inget annat än varmt rekommendera NEWS OF THE WORLD.



 

 

(Netflixpremiär 10/2)

onsdag 10 februari 2021

DVD/Blu-ray/VOD: Sacrifice

SACRIFICE (Njutafilms)


En brittisk film, kraftigt Lovecraft-inspirerad, inspelad i Norge, med en amerikansk skräckstjärna. Vad tror ni om det? 

Andy Collier och Toor Mian har regisserat SACRIFICE, som bygger på en novell av Paul Kane. Filmen inleds med en prolog, i vilken en norsk kvinna tvättar blodet av sina händer, tar sin lille son, och flyr från sitt hus, som ligger i en liten norsk fiskeby på en ödslig liten ö.

25 år senare anländer det gifta, amerikanska paret Emma och Isaac till byn. De spelas av Sophie Stephens och Ludovic Hughes, som båda är britter - varför kunde de inte få vara britter? Isaac är den lille pojken från prologen som vuxit upp. Emma är gravid. De ska av någon anledning bo i den ogästvänliga villan från prologen, som Isaac ärvt. Ön är ogästvänlig, vädret är grått och ogästvänligt.

Snart visar det sig att även byborna är ogästvänliga. De bråkar ögonaböj på puben. Den lokala polisen Renate (Barbara Crampton) knackar på och undrar om Isaac kan hjälpa till att lösa det ouppklarade mordet på Isaacs far 25 år tidigare. Tydligen hade morsan slagit ihjäl honom innan hon flydde med lille Isaac. Det hade Isaac ingen aning om. Märkligt nog är blodfläcken fortfarande kvar på golvet i huset, som tydligen stått obebott i 25 år, men som det ändå gick att flytta in i utan storstädning.

Renate bjuder hem Emma och Isaac på norsk middag. De presenteras för Renates mystiska dotter Astrid (Johanna Adde Dahl). Renate pratar om gamla myter och legender på ön, om en mystisk varelse som häckar i vattnet. Tillhör byborna en kult som tillber denna varelse? Råkar Emma och Isaac illa ut? Har påven en rolig mössa?

SACRIFICE har ett väldigt fint filmfoto. Man tar väl tillvara på de karga miljöerna. Byn känns som den direkta motsatsen till ett semesterparadis, tristare håla får man leta efter. Norrsken till trots. Filmen inleds bra, prologen och scenerna när Emma och Isaac anländer är bra.

Men, så fort Emma och Isaac går in på den lokala puben för att äta middag, blir det hela besynnerligt taffligt. Norrmännen, med ett undantag, spelas av norrmän, vilket förstås är bra. Men deras omedelbara hotfullhet blir parodisk, och pubscenen är illa skriven. Här framgår det också att Isaac är en rätt osympatisk typ, vilket gör att det är svårt att bry sig om honom och hans öde.

Ja, och så har vi Barbara Crampton. Jag gillar denna kultskådis, hon är ofta bra. Jag förstår att de ville ha ett känt namn i rollistan, men nog vore det det bättre om de anlitat en autentisk norska, och inte en amerikanska som pratar med besynnerlig norsk brytning. Jag skrattade högt åt flera av hennes repliker, och det var förstås inte meningen.

Vidare har Collier och Mian glömt bort att göra filmen otäck och spännande. De scener som är avsedda att vara otäcka och spännande är inte det. Det blir snarare en aning fånigt med folk i kåpor som traskar omkring. Inte blir det bättre av att filmen innehåller påfallande många "Det var bara en dröm"-scener. Tre-fyra, kanske fem gånger, jag tappade räkningen, händer något skrämmande och blodigt, och så plötsligt avbryts scenen av att Emma vaknar upp med ett skrik. Det hela slutar förstås som vi kan tänka oss.

Nå. SCARIFICE har alltså ett bra filmfoto, och filmen kan vara av intresse för de som vill se en skräckfilm i för genren ovanliga miljöer. Och de som inte tidigare sett några Mystisk kult i obygden-filmer tycker kanske att det här här spännande.


 


tisdag 9 februari 2021

VOD: Paydirt

PAYDIRT (Studio S Entertainment)


Distributören utlovar en "rafflande tvekamp", "en pulshöjande heistthriller", och det låter ju lite lockande. Får vi detta? Serveras vi en rafflande, pulshöjande film?

Nej.

Snarare motsatsen. Noll puls och hjärtstillestånd. Flat linje.

Luke Goss spelar Damien, en brottsling som sätts dit av sheriffen Tucker (Val Kilmer). Efter fem år i finkan blir Damien villkorligt frigiven. En raffig polisdam övervakar honom, och han försöker skaffa ett hederligt yrke, men det han främst är ute efter är att samla ihop sitt gamla gäng och leta upp en väska med pengar, som ligger nergrävd någonstans.

Sheriff Tucker har gått i pension, men när han får veta att Damien är ute och letar pengar, beger Tucker sig ut för att hitta Damien.

PAYDIRT är skriven och regisserad av Christian Sesma, och filmen är producerad av Octane Entertainment. Octane ligger bakom en rad actionfilmer som är allt annat än högoktaniga, de är snarare lågoktaniga. Billiga, amatörmässiga filmer, helt utan puls och med taffliga actionscener.

Sesmas film har ett hyfsat filmfoto. Engelsmannen Luke Goss, han som var med i popduon Bros på 1980-talet, är en helt okej B-filmshjälte. Men övrigt skådespeleri är till större delen visset, och berättartempot är alldeles för sävligt. En massa scener är fullkomligt onödiga. Som thriller och actionfilm levererar filmen knappt alls.

Det känns konstigt att se Val Kilmer i en sådan här film. För några decennier sedan var han en av Hollywoods högst betalda skådisar. Han var även ett egotrippat rövhål. Rollerna blev färre. För en del år sedan drabbades han av strupcancer och var ytterst när att kasta in. Idag är han sig inte lik, han är tydligt märkt av sjukdomen. Dessutom tyckte jag mig inte känna igen hans röst, och han pratar ofta ur synk. Detta beror på att han i PAYDIRT av allt att döma är dubbad av en annan skådis. Trots detta känns det konstigt att se Val Kilmer i en sådan här film.

I ett par helt onödiga scener samtalar sheriff Tucker med sin dotter. Hon spelas av Mercedes Kilmer, som är Vals dotter i verkligheten. 

Det är en märklig trend, den här med B-actionfilmer som inte innehåller action. Under 1990-talet hade vi bolag som PM Entertainment, NU Image och Image Organization, som släppte mängder med direkt-på-video-action. Fartfyllda, underhållande filmer fyllda med biljakter, krascher, explosioner, kung fu, vilt pangande, och allt möjligt. Visst var filmerna lite dyrare att göra på den tiden, åtminstone inbillar jag mig det, men nog är det konstigt att majoriteten B-action idag är sömniga historier där folk pratar i en evighet; ingen cool dialog, utan bara trött babblande. Och när det väl är dags för lite röj, får vi datoranimerade mynningsflammor, datoranimerat blod, och det värsta av allt: datoranimerad rök. Det ser ut som filmskoleprojekt.

PAYDIRT har enbart släppts på Video On Demand. 





lördag 6 februari 2021

Netflix: Space Sweepers

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en premiär på en Netflixproduktion, minsann. Denna gång ett rymdäventyr från Sydkorea.

Det engelska uttrycket "it's all over the place" passar bra in på SPACE SWEEPERS, som regisserats av Sung-hee Jo. Det här känns som en överarbetad film med extra allt, ihoptotad av folk med ögonbindel. Ganska ofta undrade jag vad det var jag tittade på, vad det gick ut på, vart allt skulle leda.

... Fast under de första 15-20 minuterna var jag nära att stänga av flera gånger. Jag blev mest irriterad på filmen. Den tog sig något efter ett tag.

Året är 2092 och besättningen på ett skrotletarskepp hittar en liten flicka som gömmer sig bland allt skrot. Det dröjer inte länge innan skrotletarhjältarna får veta att flickan inte alls är en flicka, utan en android - försedd med en rejält fet bomb. Hon kan sprängas i luften när som helst! Eller är hon i själva verket en vanlig flicka? Kanske är det någon som bara vill att folk ska tro att hon är en vandrande bomb?

En ond västerländsk man med glasögon och skägg vill sätta ondskefulla planer i verket. Medan jag tittade på klockan och satte på en kanna kaffe, jagade skurken hjältarna. Flickan fes några gånger. Ibland är det komedi, ibland är det barnfilm, ibland är det rymdaction.

Visuellt sett är filmen överlastad. Färgtonerna går ofta i rostbrunt och smutsgrönt, och ibland har skådespelarna den tendens att flyta in i bakgrunderna, eftersom de också bär rostbrunt och smutsgrönt.

Förutom koreaner medverkar skådespelare från jordens alla hörn. Delar av dialogen är på engelska. Plötsligt dyker det upp en väldigt ond polis som pratar danska. Danska! Han fångade mitt intresse. Synd att han inte hade en större roll.

SPACE SWEEPERS varar två timmar och 16 minuter. Den är ungefär 45 minuter för lång. Jag hade grava problem med att hålla intresset uppe. Jag tänkte på annat medan saker blinkade på skärmen.

Den här filmen var så intetsägande att jag faktiskt inte kommer på mer att skriva om den. Jag har redan glömt bort den.

Tack vare den danske rymdpolisen sätter jag en tvåa.


 



 

 

(Netflixpremiär 5/2)

torsdag 4 februari 2021

Netflix: All My Friends Are Dead

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en premiär på en Netflixproduktion, ytterligare en polsk sådan.

Jag brukar ofta skriva allt annat än positiva recensioner av Netflix' egna produktioner, framför allt av de amerikanska filmerna, men en grej som är kul, är att det kommer filmer från fler länder än USA. Som till exempel Polen. Polska genrefilmer. Hur ofta ser vi genrefilmer från Polen? 

Precis som så många andra, har jag förstås fördomar om Polen som ett land befolkat av bistra gruvarbetare. Jag har aldrig varit i Polen. Min uppfattning av Polen bygger nog främst på den bild av landet som visas upp i de polska filmer som visas utanför hemlandet. Vi får ju liksom bara se dystra dramer om arbetare eller politiker, filmat med urtvättade färger eller i sepiatoner. Det är lätt att få intrycket att Polen bara består av mustaschprydda gubbar som sitter i fula hem i snömodd. Det är bara typiska festivalfilmer som exporteras, vi får aldrig se komedier och annat polackerna själva tittar på. Folk i utlandet verkar i allmänhet tro att Sverige är som Ingmar Bergman- eller Roy Andersson-filmer, de får ju inte se Jönssonligan och Thor Modéen.

Därför är det kul att se en film som ALL MY FRIENDS ARE DEAD. En polsk film som ser ut att utspela sig i vilket västerländskt land som helst. Alla rollfigurer är förvisso uppskruvade till max på de mest bisarra sätt, men trots detta känns den här filmen som något jag kan relatera till mer än "Träskosnidarens långsamma död i ett dike".

ALL MY FRIENDS ARE DEAD, som är skriven och regisserad av den unge Jan Belcl (han är född 1992), inleds inget vidare. Han väljer nämligen att börja med slutet - ett grepp jag inte gillar, eftersom det sällan funkar; det tillför aldrig något, och i värsta fall förtas alla eventuella överraskningar under resten av filmen, eftersom vi vet hur det kommer att gå och vilka som kommer att överleva.

Belcls film inleds den första januari med att några poliser anländer till en villa, där det skett en massaker under nattens nyårsfest. Det ligger slaktade människor precis överallt, bara en ung tjej verkar ha överlevt. 

Här följer rätt snygga förtexter, och därefter får vi se vad som hände på festen. Ett stort antal unga vuxna har samlats i villan och det festas hejvilt. Gästerna har olika karaktärsdrag: här är de kåta killarna som aldrig får till det, pundarna, de pryda tjejerna och de slampiga, de nyförälskade, de som har problem med sitt förhållande, och så vidare. Alla är överdrivna - och festen kommer alltså att spåra ur på de mest bisarra sätt, och blodet kommer att spruta.

Jag måste säga att ALL MY FRIENDS ARE DEAD var en angenäm överraskning. Jag förväntade mig ingenting alls av den här filmen, men jag kom på mig med att ha kul och skratta högt flera gången. Det här är nämligen en svart komedi som känns som, tja, AMERICAN PIE - en version av AMERICAN PIE som går fullkomligt överstyr. Och eftersom filmen inte är amerikansk, går man lite längre än brukligt vad gäller vissa inslag. Ibland blir det så pass sanslöst att jag häpet utbrast i ett "Jösses!".

I synnerhet massakern går inte av för hackor. En sjövild splatterorgie, uppblandad med sex, med Mötley Crüe på ljudspåret. Så här ville jag att massakern i FROSTBITEN (vars manus jag jobbade på) skulle se ut, men så blev det inte. 

ALL MY FRIENDS ARE DEAD är förstås inte en film för vem som helst, men jag tycker allt att den tillhör de mest underhållande nyproduktioner jag sett på länge, och den är en av de bästa filmerna som producerats av Netflix. Det här är 96 minuter vansinne.

... Och antagligen är detta den bästa polska film jag sett. Nej, jag har aldrig varit förtjust i gruvarbetarfilmer. 


 

 

 

(Netflixpremiär 3/2) 


onsdag 3 februari 2021

VOD: Psycho Goreman

PSYCHO GOREMAN (Njutafilms)

Ännu en film producerad av den amerikanska streamingtjänsten Shudder, och som i Sverige visas på diverse streamingtjänster.
 
Jag tyckte att Steven Kostanskis film THE VOID, som jag recenserade 2017, var rätt okej. Den var inget speciellt, den bleknade snabbt i minnet, men den var fullt sebar och hade bra effekter. Kostanskis tidigare filmer, som MANBORG och FATHER'S DAY, har jag inte sett, eftersom de inte lockade alls med sin medvetna skräpighet.

Den nya filmen PSYCHO GOREMAN är ett besynnerligt hopkok. Den här filmen är lika delar barnfilm, blodig splatterfilm, och flängd komedi.

Två barn; Mimi (Nita-Josee Hanna) och Luke (Owen Myre), leker i trädgården, när de hittar ett stort hål på vars botten det finns något som glöder. Upp ur hålet klättrar en osedvanligt ond rymdvarelse som tänker döda allt och alla. Mimi har dock kommit över en liten rymdpryl, med vilken hon kan kontrollera rymdvarelsen, som hon döper till Psycho Goreman. PK, som han kallas, lyder nu Mimi, och han blir ungarnas märklige kompis, som ibland har ihjäl folk så att blodet sprutar. Samtidigt är en massa rymdvarelser på väg till jorden för att plocka PK.

PSYCHO GOREMAN har verkligen imponerande effekter. Det handlar om praktiska effekter, om make up och gummimasker. Sådana grejor är vi inte bortskämda med idag, när alldeles för mycket görs med hjälp av datamaskiner.

... Värre är det med manus, regi och skådespeleri. Kostanskis film vet inte vad den vill vara. Den spretar åt alla möjliga håll. Till en början tyckte jag att det här var rätt kul, men efter tjugo minuter hade jag tröttnat. Filmen är illa berättad, den är illa strukturerad, och skämtet häller inte för en långfilm. 

Värst är dock Mimi. Hon är en olidligt irriterande ungjävel som ständigt kör med sin mesige bror, och som är allmänt elak. Hon är fruktansvärt osympatisk. Fast det gäller nog samtliga rollfigurer i den här filmen. De misslyckade försöken till humor gör alla osympatiska.

Det är synd att de imponerande effekterna och det hyfsade filmfotot kastats bort på det här. Effekterna gör att jag höjer betyget ett snäpp.





lördag 30 januari 2021

Netflix: Transporten

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion, ännu en spansk film. Det har ju kommit en rad spanska Netflixproduktioner den senaste tiden, eller åtminstone spanska filmer som fått sin premiär på Netflix.

TRANSPORTEN är regisserad av Lluís Quílez, som med ett undantag tidigare bara gjort kortfilmer. Hans enda långfilm före denna aktuella Netflixfilm, är en skräckthriller från 2014 med Julia Stiles, OUT OF THE DARK heter den. Jag har inte sett den.

Frågan är om inte TRANSPORTEN gjort sig bättre som kortfilm. Eller novellfilm. Eller som ett avsnitt av en TV-serie med 30-minutersrysare. Den här filmen är nämligen otroligt utdragen.

Javier Gutiérrez spelar en polis som heter Martín. I filmens regniga inledning presenteras vi för Martín och en av hans två små döttrar. Detta är i princip den enda bakgrundsinformation vi får av Martín. Han har fått ett nytt jobb, han ska vara vakt ombord på en fångtransport. Hans nya kollegor är ett gäng råskinn, i synnerhet en av dem. Men fångarna som ska fraktas iväg är råskinn även de. Eller galna. En av dem är bajsnödig.

Transporten går inte som planerat. Någon försöker stoppa bilen - och lyckas. Bilen stannar mitt ute i ingenstans, mitt i natten och i isande kyla. Fångar och vakter är inlåsta i bilen. Är det en medhjälpare till en av fångarna som försöker sig på en fritagning, eller är den någon annan som stoppat bilen av okänd anledning?

Liksom så många andra nyare spanska filmer, är färgskalan i TRANSPORTEN grå. Det är dassiga färger. Det är bitvis en våldsam och blodig film, men detta hindrar inte filmen från att vara riktigt tråkig. Vilket den är. Den varar en timme och 46 minuter, vilket är länge, eftersom lejonparten av filmen utspelar sig inne i en trång bil.

Vidare är rollfigurerna osympatiska, inte bara fångarna, medan filmens hjälte; Martín, är rätt trist. Filmen grabbar aldrig riktigt tag, det blir inte spännande eller medryckande.

Dock tar sig filmen en aning mot slutet. Dels iscensätter Lluís Quílez en händelse som är ganska imponerande. Dels är upplösningen en aning oväntad och rätt bra. Men detta kan inte rädda filmen. Inte mer än att jag höjer betyget ett snäpp.

Filmen innehåller åtminstone två lån från ROBOCOP. Jag gissar att dessa är fullt medvetna blinkningar till den filmen.





 

 

(Netflixpremiär 29/1)


måndag 18 januari 2021

VOD: Hunted

HUNTED (Njutafilms)


HUNTED. Vad är det för fantasilös titel? Filmer med den titeln går det tretton på dussinet av. Den här gången handlar det om ännu en film producerad av streamingtjänsten Shudder.

Skillnaden mot andra Shudderproduktioner jag sett, är att det här inte är en amerikansk film. Skräckthrillern HUNTED är belgisk. Okej, den är belgisk-fransk-irländsk, men den är inspelad i Belgien. Belgien är inte ett land som är känt för skräckfilm, jag kommer nog bara på RABID GRANNIES. Ja, och DAUGHTERS OF DARKNESS, förstås. Frankrike, å andra sidan, har de senaste decennierna producerat en lång rad stenhårda och kontroversiella skräckfilmer. HUNTED är en film i denna franska tradition.

Jag förväntade mig en vanlig lågbudgetfilm; en film där det verkligen syns att budgeten är låg. Budgeten var säkerligen låg, förhållandevis, men filmen överraskade på en gång med ett ovanligt genomtänkt filmfoto. Det här är snyggt, fotot går i varma, organiska toner. Men så visar det sig också att HUNTED är regisserad av Vincent Paronnaud. Paronnaud var medregissör till PERSEPOLIS, en film som Oscarnominerades.

Handlingen är enkel, kanske lite för enkel. Efter en prolog i vilken en mor berättar en legend för sin son om en kvinna som använde naturen för att hämnas på de som ville henne illa, presenteras vi för Ève (Lucie Debay). Ève går till en bar för att ta sig en drink. En jobbig kille raggar på henne, men hon räddas av en annan snubbe; en namnlös man som spelas av Arieh Worthalter. Ève fattar tycke för sin räddare, men det visar sig att han är en tvättäkta psykopat.

Mannen tvingar in Ève i sin bil, där hans kompanjon Andy (Ciarán O'Brien) väntar. De kör iväg, men kraschar i en skog. Andy är vek och vill inte längre vara med, men den namnlöse psykopaten flippar helt. Ève ska jagas, torteras och dödas. Är det tänkt. Ève slår tillbaka, och liksom i den inledande legenden verkar hon få hjälp av naturen.

Arieh Worthalter är bra som galningen, han ger ett realistiskt intryck. Det har hänt att jag träffat på sådana här obehagliga och oberäkneliga typer - män som en sekunden är trevliga, för att i nästa sekund vara hotfulla. Tack och lov har jag alltid lyckats ursäkta mig och lämnat. Lucie Debay är också bra i sin roll. Av någon anledning är filmen på engelska, vilket innebär att några skådespelare - de flesta är fransmän och belgare - talar med tydlig brytning, något som ibland ger en lätt amatörmässig touch. 

Det här är en rå och blodig film. Det är mycket raseri och skrikande. Ibland blir handlingen lite intressant, ibland känns det hela för tunt. Ibland skiner en svart humor igenom. Spelplanen för slutuppgörelsen är lite oväntad. En del inslag i filmen är ologiska, nästan direkt surrealistiska, vilket jag antar är ett försök till konstnärligt anslag.

Jag tyckte inte att HUNTED var speciellt spännande eller otäck, men filmfotot och det allmänna tekniska handlaget höjer filmen en bit över medel. Filmen går bara att se strömmad på nätet. Synd, den här borde även släppas på DVD och Blu-ray.


 



lördag 16 januari 2021

Netflix: Outside the Wire

Foton copyright (c) Netflix

Nytt år, ny månad, ännu en premiär på en Netflixproduktion.

Jag såg aldrig Mikael Håfströms förra film; QUICK, som var en svensk produktion, men det är svårt att påstå att Håfströms karriär i utlandet går lysande. Snarare tvärtom. Majoriteten av de Hollywoodfilmer han regisserat har antingen floppat, underpresterat, eller fått dålig kritik. Eller så har de både floppat och fått dålig kritik. När 1408 hade premiär 2007 blev den lite oväntat den mest framgångsrika Stephen King-filmen på länge, så den får utgöra ett undantag. ESCAPE PLAN med Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger är hyfsad, men verkligen inget speciellt, och den tillhör de filmer som underpresterade. RITUALEN med Anthony Hopkins minns jag faktiskt inte att jag har sett - men det har jag, eftersom jag recenserat den. 

Jag brukar sällan vara positiv till Netflix' egna produktioner. Snarare tvärtom. De utmärker sig ofta genom att göra vad som känns som osedvanligt billiga, slätstrukna direkt-på DVD-filmer - med alldeles för hög budget. Filmerna ser ut att ha kostat en hel del att göra, men de är i de flesta fall märkligt plastiga och tomma, som om de producerats av en maskin. En maskin som förser filmerna med en blockbuster-look, men som glömmer viktiga ingredienser som engagerande handling och bra rollfigurer.

OUTSIDE THE WIRE utspelar sig i en nära framtid. Filmen inleds med fullt krig i någon krigszon i öst, vad den nu hette. Folk pangar hejvilt i mörker. Damson Idris spelar den unge löjtnanten Harp, som sitter i trygghet och sköter en drönare. Han tvingas att snabbt fatta ett beslut, vilket leder till att 38 amerikaner räddas, medan två dör. Harps överordnade blir fly förbannade för att Harp lät två mannar dö, så Harp bestraffas genom att skickas till krigszonen, där han ska inställa sig inför en viss kapten Leo, som spelas av Anthony Mackie.

Efter ungefär en halvtimme pausade jag för att rengöra ugnen. Jag har tidigare använt ett medel från Mr Muscle, men det funkade inget vidare. Nu hade jag istället köpt en liknande medel av ett annat, billigare märke. Jag spejade ugnens insida och det igengrodda fönstret i ugnsluckan, och fascinerades av det vita skummet, som inte luktade lika fränt som medlet från Mr Muscle.

Harp och Leo ska bege sig ut på ett uppdrag bakom fiendens linjer. De ska ta kål på en slem typ som spelas av dansken Pilou Asbæk. Nu visar det sig att kapten Leo är en android! En superavancerad robot. Han är så avancerad att han kan tänka helt fritt och han har känslor. Till skillnad från övriga robotsoldater i filmen, de liknar mest ED-209 från ROBOCOP. Vad som är skitroligt är att dessa enklare robotar kallas "gumps", vilket i den svenska texten översätts till "gumpar". Komik uppstår när tuffa soldater pratar om att skicka gumpar på fienden.

På vägen träffar de en tuff engelsk tjej som spelas av Emily Beecham, och hon ... Ja, jag har glömt vad hon hade för funktion, hon var nog något slags ledare för rebellerna, men nu hade jag låtit rengöringsmedlet verka en halvtimme, så jag gick bort och torkade ugnen med en blöt trasa, och minsann - det funkade ju riktigt bra! Och med en hällskrapa fick jag bort det inbrända, bruna stänket från glaset.

Harp och Leo pangar fiender, både människor och robotar, och efter ett tag visar det sig att allt inte är som det ser ut, och det hela leder fram till en twist som kanske inte är jätteöverraskande.

OUTSIDE THE WIRE känns som en av alla de här billiga actionfilmerna som spelas in i Rumänien, ibland med Steven Seagal, ibland utan Steven Seagal. Håfströms film är dock inspelad i Ungern, men den skulle kunna vara inspelad var som helst, eftersom den till stor del utspelar sig i gråa, ibland sönderbombade miljöer. Den här filmen är förstås betydligt dyrare än Rumänienfilmerna och den har bättre skådisar.

Men att filmen är dyrare hjälper inte mycket om manuset är skit. Och det känns som om OUTSIDE THE WIRE är skriven av en drönare. Det här är utomordentligt ointressant. En tråkig handling som aldrig någonsin grabbar tag. Tråkiga rollfigurer det är omöjligt att bry sig om. Actionscenerna är inget att skriva hem om. Allting är slentrianmässigt, och Mikael Håfström är en regissör helt i avsaknad av utmärkande stilistiska drag. 

OUTSIDE THE WIRE är ingen film, det är en produkt. En plastig historia där ingen, vare sig framför eller bakom kameran, verkar ha varit intresserad. 

Det här var jävligt tradigt.


 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 15/1)


söndag 10 januari 2021

Serier: Kalle och Hobbe - Söndagar 1985-1995

KALLE OCH HOBBE - SÖNDAGAR 1985-1995
av Bill Watterson
Apart Förlag


Låt oss prata lite om humorserier för dagspress. Dagsstrippar. Sådana som funnits längst bak i dags- och kvällstidningar i över hundra år, även om de idag för en ganska tynande tillvaro. Sådana som folk ibland klipper ut och fäster på kylskåpsdörrar. Sådana som i Sverige samlas, redigeras och publiceras i serietidningar av den "svenska modellen".

Jag har med åren kommit fram till att det finns ytterst få humorstrippar jag gillar; som jag tycker är roliga. När jag växte upp älskade jag Semics Knasen-tidning, redigerad av Alf Thorsjö. Jag gillade i princip alla serier som producerades av Mort Walker och hans gäng. Och det fanns fler dagspresserier, av andra upphovsmän, jag tyckte var kul. 

Idag tycker jag inte att Mort Walkers serier är roliga - inte ens de klassiska Knasenstripparna från 1960-talet. Jag kan uppskatta teckningarna i många äldre, klassiska dagspresserier - men jag tycker sällan att de är roliga. Av de serier som debuterat de senaste 20-30 åren tycker jag att nästan inga alls är roliga. Läser jag en serietidning med olika strippserier, brukar jag oftast hoppa över en hel del. En serie som heter Affe & Egon brukade jag gilla, men så fick jag veta att killen som gör den är en reaktionär Trumpsupporter, så den klarar jag inte av att läsa längre.

Det är svårt att göra roliga strippserier - vilket märks om man tittar i den gamla tidningen Svenska Serier, som Semic gav ut i två omgångar på 1970- och 80-talen. I denna tidning, som innehöll material inskickat av läsarna, förekom en hel del försök till humorstrippar - gissningsvis för att många av de förhoppningsfulla tecknarna, liksom jag, läste- och inspirerades av Mort Walkers serier och av Alf Thorsjös tidning. Ett fåtal av dessa, färre än fem, gissar jag, var riktigt proffsiga och plockades upp för syndikering eller publicering i andra tidningar. Majoriteten av serierna var dock bara exempel på hur svårt det är att leverera ett stabilt skämt på upp till fyra rutor sex dagar i veckan. Detta är även märkbart nuförtiden, när till exempel Sydsvenskan ibland publicerar gästserier av eleverna på serieskolan i Malmö. Påfallande många av dessa verkar bara vilja provocera tidningens läsare, snarare än vara roliga och/eller vältecknade.

Finns det inga humorstrippar jag tycker om? Jodå. Jag gillade Ernie. Och även om många tyckte att Ernie blev svagare mot slutet (den lades ner häromåret), så var den ändå roligare än övriga serier på seriesidan - bland övriga serier finns till exempel Rocky, som jag aldrig förmått uppskatta. Fast jag har heller aldrig riktigt förmått uppskatta Snobben.

Ja, och så har vi Kalle och Hobbe.

Jag framstår nog knappast som unik när jag hävdar att Kalle och Hobbe är den bästa och roligaste dagspresserie som gjorts. Jag inbillar mig att de flesta håller med. Bill Watterson lade ner sin serie 1995, efter bara tio år - han kände att serien hade gjort sitt. Sedan dess har stripparna publicerats i repris gång på gång på gång - och ingen verkar protestera. Ja, förutom en del redaktörer, som gärna vill testa någon annan, ny serie på Kalle och Hobbes reprisplats. Eftersom många har sina favoritepisoder med Kalle och Hobbe, ser en del fram emot vissa repriseringar. Ha ha, nu är det Kalleboll! Nu ska de åka ut på campingsemester! Nu ska de ta skolfoto!

Den allra första söndagssidan.

Jag brukar hävda att Kalle och Hobbe är den mest realistiska skildring av en sexårig pojke som gjorts i ett fiktivt verk. Kalle beter sig som en riktig sexåring. Om Rolf Gohs gjort Kalle och Hobbe, hade Kalle lyssnat på Leonard Cohen och varit märkligt lillgammal. Wattersons Kalle gillar monster och klassisk musik på 75 varv, han gillar inte regler och laganda, och uppfinner därför sporten Kalleboll, där den enda regeln är att reglerna ändras hela tiden under spelets gång. Kalle är självisk och busig, men snäll.

Senare i år kommer Apart Förlag att släppa samtliga Kalle och Hobbe-strippar i inbundna, påkostade volymer. Men som en liten försmak får vi redan nu en inbunden bok som samlar söndagssidorna som publicerades i färg mellan 1985 och 1995.

Den här boken är ursprungligen en utställningskatalog. År 2002 ställde Ohio State University ut dessa sidor. Lustigt nog köpte jag för några år sedan den amerikanska originalkatalogen för dyra pengar, och gav bort den i julklapp. Vad som är trevligt, är att denna svenska utgåva är snyggare, även om innehållet är identiskt - med undantag för den svenska texten, förstås.

Innehållsmässigt har jag alltid tyckt att Kalle och Hobbes söndagssidor är aningen svagare än de snärtigare stripparna övriga dagar. Med det inte sagt att de är dåliga. På söndagarna fick Bill Watterson möjlighet att ta ut svängarna med inte bara innehåll, utan även vad gäller layout. Här demonstrerar Watterson vilken fantastisk tecknare han är. Många av episoderna handlar om Kalles fantasier om rymdäventyr, eller dinosauriefyllda urtidslandskap, och Wattersons skildringar av dessa världar är exemplariska. Det är förresten nog dessa rikligt förekommande fantasier i söndagsserierna som gör att jag tycker att de vanliga stripparna är roligare.


Föreliggande bok innehåller två versioner av varje söndagssida. På vänstersidorna återges Wattersons original - den tuschade sidan i svartvitt, på engelska, med markeringar, en del synliga blyertsstreck, tipp-ex, och annat. På högersidorna ligger samma episod så som den såg ut när den publicerades i tidningar, i färg och översatt till svenska. Bill Watterson kommenterar varje avsnitt med några rader längst ner på sidan. Att få se Wattersons original är förstås kul. I dessa tider då många serietecknare jobbar helt digitalt, är det trevligt att få se tusch på ritkartong. Det är sexigt med gamla serieoriginal.

Boken inleds med ett ovanligt långt förord, där Bill Watterson berättar om sin serie. 

Även om jag personligen inte tycker att söndagssidorna är lika roliga som de vanliga stripparna, är de förstås bättre än nästan allt annat. Det här är snyggt och imponerande, och en seriehistorisk milstolpe. 


fredag 1 januari 2021

Önskar TOPPRAFFEL! gott nytt år? Svar: JA!

Gott nytt år på er, trogna och otrogna!

Det pratas och skrivs oändligt mycket om vilket jävla skitår 2020 har varit. Och visst, det har ju inte varit någon större höjdare, med pandemi och ensamhet och annat trist. Jag har större delen av året suttit ensam och skrivit och skrivit. Hm, precis som jag gör i vanliga fall, vanliga år. Men det är förstås svårt att få inspiration när man inte är ute och rör sig bland folk i större utsträckning. Inga att smyglyssna på, inga konstiga incidenter. Och det är svårt att recensera biofilmer här på TOPPRAFFEL! när det inte visas några filmer.

... Men! Karriärmässigt har 2020 varit ett alldeles utmärkt år för min del. Det är många år sedan det gick då här bra. Jag har skrivit mer serier än någonsin (tror jag), jag har skrivit fler serier än någonsin, jag har fått fler arbetsgivare, ekonomiskt har det gått bra, och jag kom ut med ett nytt seriealbum för första gången sedan 1994 - den inbundna samlingsvolymen "Åsa-Nisse - Nu blåser vi fjärsman", tecknad av Patrik Norrman. Ytterligare en rolig grej, ja, en nästan otrolig, obegriplig grej som hände under året, var att 91:an nr 23/2020 sålde som smör i Norrland, och då framför allt i Kiruna. Detta på grund av en serie av mig och Kirunabon Anders Skoglind, i vilken överste Gyllenskalp ställer till det på Kirunas flygplats. Alla exemplar av tidningen sålde slut i Kiruna med omnejd, samt på Pressbyråns hemsida. Butikerna i Kiruna beställde senare fler exemplar, trots att nyare nummer kommit ut. En kiosk i Kiruna lyckades sälja rund 700 exemplar av tidningen! Jag gissar att detta är något slags rekord. SVT:s lokala nyheter i Norrland gjorde ett reportage om Anders.

... Och vad kan vi förvänta oss av 2021? Tja, nja, njä ... Det vet jag inte. Jag kommer väl att fortsätta som tidigare. Skriva en massa serier. Förhoppningsvis börjar det visas film på bio igen, så att det kan bli fler recensioner här på TOPPRAFFEL! Vi i Svenska Serieakademin hoppas även kunna dela ut våra Adamsonpriser under året.

Tjoflöjt!


onsdag 30 december 2020

DVD/Blu-ray/VOD: Smittan

SMITTAN (Studio S Entertainment)


Déjà-vu-avdelningen:

"Årets stora pandemithriller" stor det på omslaget till SMITTAN. Dock visade filmen sig vara årets andra, och lite mindre, pandemithriller. Ett par minuter in i filmen, som regisserats av Johnny Martin, tyckte jag nämligen att allt kändes märkligt bekant. Riktigt, riktigt bekant. Osannolikt bekant.

Manuset till SMITTAN, som i original heter ALONE, är författat av Matt Naylor. Matt Naylor skrev även manuset till den sydkoreanska Netflixfilmen #ALIVE, som jag recenserade i september i år. Och kyss Karlsson - SMITTAN och #ALIVE är samma film. Det är samma manus, med ytterst få skillnader. Samma film, nästan scen för scen. Fast på engelska. Läs därför min recension av den koreanska versionen för handlingsreferat. På Blu-ray-omslaget står det ingenting om detta är den amerikanska versionen av #ALIVE.

I SMITTAN är det Tyler Posey som är den ensamme killen som sitter instängd i sin lägenhet medan ett slags zombievirus härjar. Summer Spiro gör tjejen som bor i lägenheten mittemot. Donald Sutherland spelar den mystiske grannen. Poseys och Spiros rollfigurer heter Aidan och Eva. Adam och Eva, alltså. Symboliskt.

Om man inte redan har sett #ALIVE, är det möjligt att man uppskattar SMITTAN mer än jag gjorde. #ALIVE är en bättre film på de flesta sätt. Den är stilistiskt bättre, den har bättre filmfoto, den ser ut som en biofilm, och framför allt är den försedd med humor. SMITTAN ser billig ut, filmfotot är grått, murrigt och trist, och bitvis ger filmen intryck av att inte haft någon budget alls - som om några kompisar gjort en film i sitt fula hyreshus.

Den första halvtimmen är rätt kass och jag övervägde faktiskt att stänga av. Därefter tar det sig något, för att under den sista halvtimmen, när Sutherland dyker upp, bli rätt bra. Sutherland är dock bara med en kvart, ungefär. 

SMITTAN är genomgående allvarlig. Till skillnad från #ALIVE ligger betoningen på skräck. #ALIVE har ett ljust slut, SMITTAN har inget ordentligt slut. SMITTAN innehåller mer action, inbillar jag mig.

Enligt obekräftade uppgifter gjordes SMITTAN före #ALIVE, men försenades på grund av coronapandemin. Om detta stämmer vet jag inte - och jag vet inte varför det gjordes en koreansk version nästan samtidigt.

SMITTAN ska inte förväxlas med John Hyams thriller ALONE, som i USA släpptes nästan samtidigt som Johnny Martins film, och vars manus är skrivet av Mattias Olsson från Ystad. Denna har jag dock inte sett. 


 


lördag 26 december 2020

VOD: Se upp för Jönssonligan

Foton copyright (c) C More

Det har varit en hel del skriverier om den nya Jönssonliganfilmen de senaste månaderna. Inte på grund av det faktum att man gett sig på en nystart av filmserien, utan för att regissören Tomas Alfredson beklagat sig över att filmen, på grund av pandemin, inte bara fått hoppa över den planerade biopremiären, den har dessutom hamnat på streamingtjänsten C More Play, vilket innebär att förhållandevis få i den tilltänkta publiken får möjlighet att se den. Jag har tidigare haft C More, men jag tittade sällan på deras utbud. Nu har jag fått C More igen gratis ett par månader, och jag konstaterar att utbudet blivit sämre den senaste tiden. Om man, som jag, helst vill se långfilmer, är utbudet riktigt dåligt - det är fullt möjligt att se rubbet under inte alltför lång tid. Dyrt är det också att abonnera på C More. Om Alfredsons film istället hamnat på Netflix, hade fler kunnat se den, eftersom betydligt fler har Netflix. Men Alfredson ville förstås helst sett sin film på en stor bioduk, som planerat.

För ett par år sedan såg jag samtliga Jönssonliganfilmer, utom de om Lilla Jönssonligan. Jag hade inte sett dem sedan de kom, och jag vet inte om jag faktiskt sett alla tidigare. Det visade sig att Jönssonliganfilmerna var riktigt ruggigt usla. Förvånansvärt usla. Slarvigt gjorda filmer som inte är speciellt roliga. De lever helt och hållet på att rollfigurerna görs av folkkära skådespelare. Men nu tyckte jag inte att Gösta Ekman var rolig som Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson, han kändes mest lite osympatisk. Björn Gustafson som den supande Dynamit-Harry kändes rätt tragisk och jobbig. Det var egentligen bara Ulf Brunnberg som Vanheden jag tyckte var lite kul. Ibland. Och till min stora förvåning tyckte jag att JÖNSSONLIGANS STÖRSTA KUPP från 1995, utan Ekman med med Stellan Skarsgård, var den bästa filmen i serien.

2015 försökte man sig på en minst sagt besynnerlig reboot av Jönssonligan. DEN PERFEKTA STÖTEN. Ett märkligt försök att göra något slags halvseriös thriller om ligan, med nya skådisar i samtliga roller. Filmen innehöll våld, blod och misslyckad Tarantino-humor. Det kom inga uppföljare till den. Jag är inte förvånad.   

Tomas Alfredsons SE UPP FÖR JÖNSSONLIGAN är tekniskt sett den bästa Jönssonliganfilmen.

... Men det är nog det enda snälla jag kan säga om filmen.

SE UPP FÖR JÖNSSONLIGAN är häpnadsväckande usel. Det här är en film som inte funkar överhuvudtaget. Manuset är skrivet av Alfredson, Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar, och det är inte utan att jag undrar vad de tänkte på.  

De klassiska rollfigurerna är tillbaka - men de har  princip bara namnen gemensamt med originalgestalterna. Henrik Dorsin är Sickan. Han säger ibland "Jag har en plan!", men annars har han inte mycket gemensamt med Gösta Ekman. Snubbelorgier saknas. Anders "Ankan" Johansson spelar Ragnar Vanheden, men han är så långtifrån Brunnbergs figur man kan komma. Han bor tillsammans med sina föräldrar och jobbar i farsans radioaffär. Doris och Dynamit-Harry görs av Hedda Stiernstedt och David Sundin. De har nu en massa barn och de bor i Jönssonligans högkvarter, en nedlagd fabrik. Harry ägnar sig inte åt att spränga saker och han dricker inte. Han har ingen funktion alls och är knappt med i filmen. Doris är driftig, men en helt annan typ av person än den figur Birgitta Andersson gjorde.

Filmens handling är snarare konstig än klurig. Det är en invecklad historia om en finsk kungakrona och en värdefull sten som är på vift och ska stjälas. Det är otroligt rörigt, och därför tråkigt och ointressant.

Ingenting alls är roligt i den här filmen. Eller, jo, jag tyckte att det var kul när Sickan i en scen gömde sig i en tunna med majonnäs, men det är bara för att jag tycker att det är roligt med majonnäs. Johan Wahlström är lite kul som radiopratare i ett par korta scener. Men det är allt. Det här är vansinnigt tråkigt. 

Filmen är lång som ett ösregn - över två timmar. Detta beror bland annat på några fullkomligt onödiga scener och handlingstrådar. Bland annat handlar en tråd om att Doris och Harry flyttar in i en ny lägenhet, och att de en tid senare går på en bananfest på gården. Det här har absolut ingenting med någonting att göra, och det är inte det minsta roligt. Det är bara utfyllnad.

Lena Olin och Reine Brynolfsson spelar de skurkaktiga Anita och Televinken i några märkliga scener. MyAnna Buring, som vi tidigare bland annat sett i en massa Hollywoodfilmer, är en slem dam på jakt efter kronan och stenen, och en mystisk man med skägg sitter i en skyskrapa och är konstig.

DEN PERFEKTA STÖTEN Var dålig, men den var så oerhört besynnerlig att den blev lite fascinerande. SE UPP FÖR JÖNSSONLIGAN är nog sämre, faktiskt, eftersom den försöker vara en traditionell Jönssonliganfilm, men misslyckas kapitalt på alla plan.

Nu är förvisso jag en medelålders karlslok, men jag tror inte att den här filmen kommer att gå hem vare sig hos barn eller vuxna. Barn kommer inte att fatta handlingen, och vuxna kan inte förklara handlingen, eftersom de har somnat.


 

 

 

 

 

(Premiär på C More 25/12)