torsdag 24 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 24

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

SLUT!

GOD JUL PÅ ER!


onsdag 23 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 23

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Avslutning i morgon!


tisdag 22 december 2020

DVD/VOD/Blu-ray: Ghosts of War

GHOSTS OF WAR (Studio S Entertainment)


GHOSTS OF WAR hade jag vissa förväntningar på. Den är skriven och regisserad av Eric Bress, som gjorde THE BUTTERFLY EFFECT (2004) - han har inte regisserat sedan dess. Bress har även skrivit manus till två FINAL DESTINATION-filmer.

Handlingen verkade lovande. En handfull amerikanska soldater hamnar under andra världskriget i ett slott i Frankrike. Slottet visar sig vara hemsökt. Och jodå, det är väl vad som sker i filmen. De fem soldaterna strövar omkring och hamnar i ett maffigt, övergivet slott, där oförklarliga saker börjar hända. De försöker ta sig därifrån, men det går inte, de kommer hela tiden tillbaka till slottet. Folk dör. Onda spöken uppenbarar sig.

GHOSTS OF WAR funkar inte riktigt. Huvudpersonerna är alldeles för osympatiska, vilket förtar eventuell spänning. Spökena är inte alltför otäcka. Men värst är twisten på slutet. Tidigare i filmen nämner en av soldaterna Ambrose Bierces klassiska novell "An Occurrence at Owl Creek Bridge". Om man läst denna, är den inte svårt att lista ut vad som kommer att ske. På ett ungefär. Och så når vi slutet, som verkligen lyckas förstöra hela filmen. Det är nog tänkt att vara "smart", men det är mest irriterande. Eric Bress borde nöjt sig med att göra en skräckfilm i andra världskrigets Frankrike. Slutet utspelar sig inte där - och det är dumt.

Det här är en brittisk produktion, inspelad i Nu Boyanas studio i Bulgarien. Det är en lågbudgetfilm, men den ser rätt bra ut. Miljöerna är bra, slottet är fantastiskt, skådisarna är okej. Tyvärr håller inte manuset.

Billy Zane har en liten roll.  


 



Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 22

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


måndag 21 december 2020

DVD: Åsa-Nisse vol 1 & vol 2

ÅSA-NISSE VOL 1 & VOL 2 (Studio S Entertainment)


Den här månaden följer kanske en del av er julkalendern på TV. Det gör ni kanske allihop? Ett avsnitt om dagen. Jag har inte sett årets julkalender, men jag gjorde ett försök att se om JULSTRUL MED STAFFAN OCH BENGT, 1984 års julkalender. Jag gav upp efter tre avsnitt, det visade sig vara fullkomligt hopplöst - och jag antar att jag inte såg fler avsnitt första gången kalendern sändes. Jag föredrar ju bra julkalendrar, som BROSTER BROSTER.

Istället för att titta på julkalendern, har jag tittat på samtliga Åsa-Nisse filmer. En eller två om dagen. Tjugo filmer, eller 22 om man räknar med de två kavalkadfilmerna, vilka jag snabbspolade. Våra välartade vänner på Studio S Entertainment har släppt alla filmerna i två rejäla boxar. Tyvärr är den från 2011 inte med, den ansågs vara för ny. Det är lite synd, den kunde gott fått vara med - den kommer ju att bli gammal den med!

Som kanske är bekant, är jag manusförfattare till serieversionen av Åsa-Nisse. Det var mitt första professionella seriejobb - jag blev tillfrågad om jag ville skriva manus till Åsa-Nisse någon gång våren 1989. Självklart tackade jag ja, och jag skrev serien under ett par år, tills det plötsligt tog slut. Jag minns inte vad som hände. Plötsligt köpte de inte in fler manus. 2015 gjorde jag comeback på Åsa-Nisse, och hastigt och lustigt blev jag huvudförfattare på serien, vilken numera oftast tecknas av Patrik Norrman, som varit något av en idol för mig sedan han debuterade i Svenska Serier 1979. Rättare sagt: var han en idol. När jag själv kom in i branschen förvandlades han till en synnerligen respekterad kollega.


Den version av Åsa-Nisse som Patrik och jag numera gör, har inte jättemycket gemensamt med de gamla serierna, de som tecknades av Gösta Gummesson. Om de har något gemensamt med Stig Cederholms noveller vet jag inte - jag har en hög böcker med hans berättelser ur tidningen Tidsfördrif, men de är totalt oläsliga. Men filmerna, då? Nja, jag vet inte. Patrik och jag har funnit vår egen väg, och vi gör en serie vi själva tycker är rolig. Förhoppningsvis tycker även andra att våra serier är roliga.

Min första tanke var att recensera samtliga filmer i de här två boxarna. Jag ändrade mig. Det hade blivit alldeles för besvärligt. Dessutom vet jag inte om mina läsare skulle orka läsa tjugo recensioner på raken. Å andra sidan, efter att jag sett ett gäng Åsa-Nisse-filmer började de flyta ihop, och jag tänkte att jag borde kanske gjort några anteckningar efter varje film. 

Den tekniska kvalitén på filmerna i dessa utgåvor varierar hej vilt. Några filmer ser helt okej ut, medan några är repiga, allmänt slitna, och ser rätt anskrämliga ut. Värst är nog den allra första filmen, ÅSA-NISSE, som Ragnar Frisk regisserade 1949; den kopian är rejält sliten.

Nå ... Åsa-Nisse-filmerna var ju vansinnigt utskällda på sin tid. Är det verkligen så usla som vissa hävdar? Svar: nej. Det dröjer ett bra tag innan den omtalade slarvigheten uppstår. Jag vet faktiskt inte om jag tidigare sett samtliga tjugo filmer. Ett flertal vet jag med bestämdhet att jag sett, några till och med flera gånger, och den sista filmen i serien; ÅSA-NISSE I REKORDFORM (1969), har jag skrivit åtskilligt om de senaste 25 åren.

Om vi följer tråkighetsmätaren, är nog de två första filmerna sämst. Detta beroende på att de inte skiljer sig nämnvärt från andra svenska komedier från 1940-talet. John Elfström och Artur Rolén, vilka gör Åsa-Nisse och Klabbarparn, har kanske inte riktigt funnit sina figurer än, och Eulalia spelas av Greta Berthels, som bara gjorde rollen i den här första filmen 1949. Hon är märkligt karaktärslös och känns inte alls som Eulalia. Kristin spelas av Lillie Wästfeldt. Förvirring uppstår när två mindre, närmast obetydliga roller gestaltas av Helga Brofeldt och Mona Geijer-Falkner - Brofeldt tog över som Eulalia redan i den andra filmen; ÅSA-NISSE PÅ JAKTSTIGEN (1950), medan Geijer-Falkner blev Kristin i den fjärde filmen; ÅSA-NISSE PÅ SEMESTER (1953), efter att Elsa Textorius hoppat in och gjort Kristin i den tredje filmen; ÅSA-NISSE PÅ NYA ÄVENTYR (1952). 

Gustav Lövås hade dock hittat sin figur, handlaren Sjökvist, redan på en gång. Han är Åsa-Nisse-filmernas största behållning. I filmen från 1949 skickar man efter en hemsyster, fröken Ulla från Göteborg, som ska hjälpa till hemma hos Knohults ungkarlar. Sjökvist blir alldeles till sig i trasorna när han träffar fröken Ulla, men till slut faller Ulla för den sjungande bonden Eric Bro, som med visst besvär spelas av den då populäre sångaren Bertil Boo. När den andra filmen; ÅSA-NISSE PÅ JAKTSTIGEN, inleds, är Eric Bro och fröken Elsa gifta och har två barn som redan hunnit blir flera år gamla. Efter några filmer glöms Elsa och barnen bort, i ÅSA-NISSE FLYGER I LUFTEN (1956) har Bertil Boo plötsligt blivit en sjungande skogvaktare, för att i sina två sista framträdanden, i ÅSA-NISSE I KRONANS KLÄDER (1958) och ÅSA-NISSE JUBILERAR (1959), framträda som den populäre sångaren Bertil Boo.

Den tecknade seriens ofta förekommande polisman, fjärsman, figurerar bara en gång i Åsa-Nisse-filmerna. Däremot är landsfiskal Klöverhage med i de flesta av filmerna, men han dyker inte upp förrän i den andra. Till en början spelades Klöverhage av Willy Peters. I ÅSA-NISSE PÅ JAKTSTIGEN får den stele och torre paragrafryttaren Klöverhage ett nytt hembiträde, fröken Britta. Sjökvist känner genast saven stiga; han bjuder Britta på bröllopskonfekt och uppvaktar henne, men det hela slutar med att Klöverhage friar till Britta och de ska gifta sig.

I filmen därpå är Britta återigen hembiträde hos Klöverhage. Därefter fortsätter det att förekomma rara fröknar som heter Britta hemma hos Klöverhage, och jag blev inte klok på om det är tänkt att det ska vara samma fröken Britta, eller olika töser - de spelas av olika skådespelerskor varje gång. Sjökvisten bryr sig inte, han är Kåtast i Knohult och raggar på alla. Bröllopskonfekt har han gott om! I den femte filmen, ÅSA-NISSE PÅ HAL IS (1954), medverkar Willy Peters för sista gången. I den sjätte filmen, ÅSA-NISSE ORDNAR ALLT (1955), har den eminente Gösta Prüzelius tagit över rollen. Han fortsätter envist med att försöka stoppa Nisses och Klabbis' tjuvjakt och tjuvfiske, men det slutar oftast med att han trillar i sjön. 

ÅSA-NISSE ORDNAR allt utmärker sig på ett lite oväntat sätt. Här har kultskådisen Jan-Olof Rydqvist en överraskande stor roll som en av två skurkar, som genom hela filmen försöker råna Åsa-Nisse, men ständigt misslyckas. Fast i förtexterna står det att han heter Jan-Erik Rydkvist. Ytterligare en intressant detalj, är att Ewert Granholm har en liten roll. Granholm medverkade i flera Åsa-Nisse-filmer, han agerade även inspelningsledare på många av dem. 1977 medverkade både Jan-Olof Rydqvist och Ewert Granholm i porrfilmen JAG VILL LIGGA MED DIN ÄLSKARE, MAMMA, även känd som KÄRLEKSVIRVELN och HON ÄLSKADE EN SOMMAR. 

I ÅSA-NISSE I FULL FART (1957) åker Nisse och Klabbis till Stockholm för att tävla i "Tiotusenkronorsfrågan" på TV. Ämnet är förgasare. I Stockholm träffar de på en raffig, men skurkaktig donna, som spelas av Anita Lindblom. Hon kommer dock på bättre tankar, medan hennes oförbätterlige pojkvän åker dit. Den här filmen utmärker sig, eftersom den bitvis har ett överraskande fint filmfoto. En del nattliga Stockholmsmiljöer doftar noir. 

Helga Brofeldt var ingen vidare Eulalia, tycker jag. Hon såg alldeles för vresig ut, och pratade med en konstig dialekt som lät som allt annat än småländska. ÅSA-NISSE I FULL FART blev hennes sista framträdande i rollen, och i den åttonde filmen; ÅSA-NISSE I KRONANS KLÄDER, tog Brita Öberg över rollen, och det är henne jag främst associerar med Eulalia. Brita Öberg hade dock varit med tidigare, hon hade en förhållandevis stor roll som mor till sex barn i ÅSA-NISSE PÅ HAL IS.

ÅSA-NISSE JUBILERAR är den sista filmen i den första av dessa två boxar. När jag såg dessa tio filmer noterade jag två saker. Dels att John Elfström till en början är kraftigt sminkad för att se äldre ut, det har jag aldrig tidigare sett. Jag noterar även en viss inkonsekvens i filmserien. Delarna hänger inte riktigt ihop, och vissa skådespelare återkommer flera gånger, fast i olika roller. Den alltid välkomne Håkan Westergren figurerar i flera filmer, men aldrig i samma roll. I två filmer har Sjökvist försetts med ett förnamn. Först heter han Oskar Sjökvist, sedan Ejnar (med J) Sjökvist. Dessa förnamn förekommer bara i dessa två filmer. Och när vi ändå är inne på Sjökvist, så slutar ÅSA-NISSE JUBILERAR rätt överraskande med att Sjökvist oväntat gifter sig med en bastant dam som heter Astrid.

Det jag främst noterar med dessa tio filmer, är att de hela tiden blir bättre, Ja, faktiskt! Elfström och Rolén finner sina gubbar och förfinar dem från film till film. Filmerna blir roligare.

När den andra DVD-boxen inleds har det blivit 1960. ÅSA-NISSE SOM POLIS heter filmen. Här gör Gösta Prüzelius sitt sista framträdande som landsfiskal Klöverhage. Sjökvist är märkligt nog fortfarande gift med Astrid. 

ÅSA-NISSE BLAND GREVAR OCH BARONER (1961) var den sista filmen i serien Ragnar Frisk regisserade innan han tog några års paus. Han lämnade med flaggan i topp - för det här får nog sägas vara den bästa filmen i serien, åtminstone vad gäller regi, manus och skådespelarinsatser. Till skillnad från de övriga filmerna, har GREVAR OCH BARONER en ordentlig, genomgående handling. Nisse har blivit skogvaktare hos en greve (Torsten Lilliecrona) på ett slott, och klassisk fars uppstår när grevens dotter inte vill bli bortgift med fåntratten Stig Grybe, och Nisse låtsas vara greven. Det här är en väldigt trevlig och rolig film. Sjökvist hustru Astrid är inte bara försvunnen, hon är helt bortglömd.

1961 kom ÅSA-NISSE PÅ MALLORCA, och nu har Börje Larsson tagit över regin. Larsson hade tidigare gjort en lång rad filmer, däribland den populära GRÖNA HISSEN. Jag hade en bekant som jobbade på inspelningen av ÅSA-NISSE PÅ MALLORCA, men jag kommer inte ihåg de anekdoter han berättade. Nisse och Klabbis åker hem till Jules Sylvain och Lissi Alandh är ett sexknippe som smider illasinnade planer.

ÅSA-NISSE OCH TJOCKA SLÄKTEN (1963) är lite kul, eftersom John Elfström gör två roller. Han spelar förstås Åsa-Nisse som vanligt - men han gestaltar även Nisse bror Yul Nelson, som kommer hem från Amerika för att hälsa på. Här trickfilmas det minsann, så att bröderna kan vara i bild samtidigt! Det är onekligen intressant att John Elfström faktiskt ser ganska annorlunda ut utan lösmustasch och Åsa-Nisses manér. En distingerad gentleman. Men det dröjer mer än halva filmen innan Yul Nelson dyker upp. Större delen av handlingen går ut på att sångstjärnan Lena Dahlman har en oönskad bebis hon vill lämna på ett ondskefullt barnhem. Jerry Williams jobbar i en skivbutik och river av ett par låtar.

I ÅSA-NISSE I POPFORM (1964) upptäcker Nisse hans hans höns lägger mer ägg om de får lyssna på popmusik. "Popstjärnan Suzie" från Holland sjunger. Gösta Jonsson spelar Klöverhage, men ger ett blekt intryck.

Börje Larsson lämnade över stafettpinnen till Bengt Palm när det 1965 var dags för ÅSA-NISSE SLÅR TILL. Den här handlar inte om något speciellt, Nisse står på ett tak och håller tal och trillar ner i skorstenen, kort därefter kastar alla traktens liderliga brudar sig över honom, de har en jenkayävling (med kyssar), och det slutar med att Nisse av någon anledning spelar ishockey. Det mest anmärkningsvärda med den här filmen är att Gustav Lövås inte medverkar! Nej, det är en annan skådespelare som gestaltar Sjökvisten. Curt Löwgren heter han, och även om han till förväxling liknar Gustav Lövås, så är han ingen Gustav Lövås.

Gustav Lövås är dock tillbaka i nästa film, ÅSA-NISSE I RAKETFORM (1966). Här gör även Ragnar Frisk comeback. Och det är nu det börjar bli konstigt. Riktigt konstigt. Fascinerande konstigt. Efter ÅSA-NISSE PÅ MALLORCA minskade filmernas budget alltmer för varje ny film. Svensk Talfilm hade slutat producera filmerna och de gjordes nu av Arne Stivells bolag Filmcenter. 1966 var budgeten så pass låg, att filmerna blev fascinerande i sin billig- och slarvighet.

Min gamle vän Martin Kristensson har skrivit en artikel om den här perioden, "Knohults värmeglöd" heter den, och den publicerades för ganska längesedan i tidningen Kapten Stofil (men den finns på nätet). Från och med ÅSA-NISSE I RAKETFORM verkar inte bara budgeten, utan även större delen av Knohult och dess invånare ha försvunnit. Filmens look är också märkvärdigt ful, med skitigt, svartvitt foto. Dock tycker jag - helt ärligt - att den här filmen nog är den roligaste i serien, åtminstone är det den jag skrattade mest åt. Filmens känns nämligen som de smått surrealistiska episoder av den tecknade serien som Bengt Linder författade. Det är rätt vansinnigt, flängt, synnerligen episodiskt. Landsfiskal Klöverhage återkommer, och nu spelas han av Gösta Krantz - och han är jätterolig. Den oemotståndliga Essy Persson spelar en sexig polis som får sparken. Hon strippar för Klöverhage i en scen. I en annan scen verkar Jokkmokks-Jokke försöka förföra henne genom att spela "Gulli-Gullan". Det är svårt att vara mindre sexig än Jokkmokks-Jokke. Den tekniska kvalitén på DVD-kopian är bitvis riktigt risig.

Arne Stivell regisserade nästa film, ÅSA-NISSE I AGENTFORM (1967). Denna James Bond-parodi borde inledas med förtexter i Maurice Binder-stil, tycker man - men icke. Den här filmen öppnar med en parodi på BRÖDERNA CARTWRIGHTS förtexter. Det visar sig att det inte alls är Åsa-Nisse som agerar agent, det är istället Sjökvist. Nisse tränar upp Sjökvist så att han han bli en James Bond och hitta den TV-pirat i Knohult som har en störningssändare. Akke Carlsson spelar Klöverhage, nu iförd Hitlermustasch. Sjökvist spenderar nästan halva filmen i damkläder och Klöverhage, som inte känner igen honom, blir förälskad. Snoddas hjälper till i Sjökvists affär. TV-piraten visar sig vara Carl-Gustaf Lindstedt som Gubben i lådan, hans figur i "Hylands hörna" på TV. Efter en biljakt fångas Lindstedt och säger "Ska det behöva bli sånt här liv bara för att man tycker om att ha lite brudar omkring sig?" - och jag fattar ingenting. Allting är jättekonstigt och filmens look är nu ännu fulare. Detta blev sista gången vi fick se Artur Rolén som Klabbarparn, han tröttnade.

1968 tröttnade även John Elfström, och ÅSA-NISSE OCH DEN STORA KALABALIKEN blev hans sista film som Åsa-Nisse. Arne Stivell regisserade, Tjadden Hällström stod för manus tillsammans med Stivell, och filmen är ful som stryk. I brist på Klabbis umgås Nisse med Knohultarn, som spelas av Stickan Johansson. Gustav Lövås återkommer tack och lov som Sjökvist. Lövås avled tre månader efter filmens premiär. Akke Carlsson gör Klöverhage en andra gång. Hep Stars är med och försöker vara Beatles-tokiga. Mona Wessman framför "Åke Tråk". Tjadden Hällström förgyller ett par scener.

... Så kommer vi fram till den tjugonde och sista filmen. ÅSA-NISSE I REKORDFORM från 1969, regisserad av Ragnar Frisk. Som jag nämnde ovan, har jag under årens lopp skriver massor om denna filmrackare. På 1990-talet utnämnde jag den till en av de två konstigaste filmer som någonsin gjorts i Sverige - den andra var den ännu konstigare SOUND OF NÄVERLUR. Sedan dess har ju SEAN BANAN INUTI SEANFRIKA kommit, så nu är det en trio.

Arne Källerud, som tidigare medverkat i flera Åsa-Nisse-filmer, både som bov och som domare, har nu tagit över huvudrollen som Åsa-Nisse. Akke Carlsson var inte längre landsfiskal Klöverhage, utan Nisses kompis Sven. Sven är stand-in för Klabbarparn och Konohultarn. Han heter bara Sven. De kom väl inte på något roligare, det fanns inte budget till att tänka. ÅSA-NISSE I REKORDFORM trotsar all beskrivning. Större delen av filmen består av att Nisse och Sven åker runt, runt, runt, runt på en sjö. Därefter är det en båttävling, och åker de runt, runt, runt, runt. En lång rad kändisar dyker upp, antingen säger de ett par besynnerliga repliker, eller så trillar de i plurret. Bert-Åke Varg och hans skumma polare försöker lura av Nisse hans uppfinning, atompillret, och de hamnar på strippklubb. Det blir naket. Mer naket hittar vi i vassen, för där står en helnaken Leena Skoog. Hon varvas med Sune Mangs. Jokkmokks-Jokke berättar en vits, och mot slutet berättar han vitsens poäng en gång till, ingen vet varför. Trio me' bumba framför ett par låtar, poplegenden Doris från Göterborg sjunger en bit, och det blir erotiskt laddat när Arne Quick framför "Rosen". Tor Isedal sitter i en roddmaskin och June Carlsson sitter i en TV-apparat. Efter att Nisse och Sven vunnit tävlingen, blinkar June Carlsson mot oss i publiken, och så blir det svart och vi hör Åsa-Nisse-sången. Enligt Ragnar Frisk avslutades aldrig inspelningarna eftersom det blev vinter, så filmen som visades var inkomplett. Något som kanske förklarar de många musikinslagen. Den sedvanliga premiärfesten i Vetlanda ställdes in.

Ja, just det. De sista filmerna har en ny Åsa-Nisse-sång som är erbarmlig. Till ett sorgset dragspelskomp sjunger en kör "Åsa-Nisse" om och om igen. Det låter rätt tragiskt och sammanfattar de här sista filmerna rätt bra.  

Så långt de tjugo ordinarie filmerna. DESSA FANTASTISKA SMÅLÄNNINGAR MED SINA FINURLIGA MASKINER (1966) och SARONS ROS OCH GUBBARNA I KNOHULT (1968) hade jag inte sett tidigare. Dessa filmer finns också i de här boxarna, med eftersom de enbart består av klipp ur de olika filmerna, så snabbspolade jag dem - jag hade ju bara några dagar tidigare sett de ursprungliga filmerna.

Bonusmaterial finns det en hel del. Vi får fjorton trailers till Åsa-Nisse-filmer, åtta låtar från filmerna, och en farlig massa lobbykort; några av dessa får illustrera denna recension. Vidare bjuds vi på ÅSA-NISSE I VÅRA HJÄRTAN, som är en dokumentär från 1966 av Nils-Petter Sundgren. Här pratar John Elfström och Artur Rolén om att de kanske borde modernisera Åsa-Nisse-filmerna och göra dem mer pornografiska - och en av dem säger "Har Åsa-Nisse blivit pederast?". Vidare finns här TV-programmet DET VÅRAS FÖR ÅSA-NISSE från 1977, och detta tror jag att jag såg när det sändes. Jag minns nämligen att jag som barn såg ett program där John Elfström medverkade, och han var otroligt skröplig. Ja, skröplig är han - han hade drabbats av en stroke, och hans fru sitter intill och torkar hans mungipor då och då. Carl-Uno Sjöblom är programledare, och han är sådär charmigt förvirrad som han ofta var - han säger ofta fel och verkar glömma vad han pratar om. I soffan sitter även Bertil Boo och Gösta Prüzelius, samt två snubbar som jobbade med effekter och klippning.

Sist ligger Anders Nordqvists dokumentär UPPDRAG: ÅSA-NISSE från 2010. Jag trodde att jag inte sett den här, men när Little Gerhard imiterade Klabbarparn insåg jag att jag visst hade sett programmet, kanske på YouTube. Minsann om inte Martin Kristensson dyker upp och pratar om de sista filmerna. Största behållningen är den jovialiske Bert-Åke Varg, som berättar ett par fantastiska anekdoter.  

... Och det var det hela! Hur ska jag sammanfatta det här? Hela Åsa-Nisse-sviten? Tja, med undantag för de sista filmerna, är det här långtifrån så dåligt som folk har påstått. Till exempel är 91:an-filmerna betydligt sämre - för att inte tala om de två 47:an Löken-filmer Ragnar Frisk gjorde på 1970-talet. Men det har gjorts ohyggligt många fler filmer i Sverige som är extremt mycket sämre än Åsa-Nisse. Alla dessa skittråkiga filmer som nästan bokstavligt talat ingen går och ser. Och ja, Åsa-Nisse är mycket bättre än JULSTRUL MED STAFFAN OCH BENGT.

Avslutningsvis tycker jag att ni ska köpa mitt och Patriks nya seriealbum "Åsa-Nisse - Nu blåser vi fjärsman". Om ni inte redan gjort det!


Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 21

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


söndag 20 december 2020

Serier: Julalbum x 5

91:AN KARLSSON 2020
av Nils Egerbrandt
ÅSA-NISSE 2020
av Bengt Linder och Gösta Gummesson
UTI VÅR HAGE 2020
av Krister Petersson
KRONBLOM 2020
av Gunnar Persson
LILLA FRIDOLF 2020
av Rune Moberg, Torsten Bjarre och Elmar Blomberg
Bokförlaget Semic


Jag brukar ju recensera delar av årets julalbumsskörd här på TOPPRAFFEL! I år blev jag en aning sen på det, beroende på att en massa buskis kom i vägen. Jag har nämligen plöjt de båda nysläppta Åsa-Nisse-DVD-boxarna, vilket tog sin lilla tid, och så har jag skrivit en del seriemanus, vilka krävde mer tid än vanligt. 

Nåväl. Jag tänkte att jag börjar med de tre serier jag själv jobbar med. Dock handlar det förstås inte om material jag själv ligger bakom. I vanlig ordning är det enbart repriser i julalbumen, det är bara omslagen som är nya - förutom i fallet Kronblom, som kör en repris på 1999 års omslag.

Som brukligt är, innehåller 91:an ensidesepisoder ur Året Runt. Den här gången kommer sidorna från 1990-talet, men de publiceras inte i ordning. Här hoppas det vilt från 1992 till 1994 till 1993 och så vidare. Jag drabbas ofta av en déjà-vu-känsla när jag läser 91:ans julalbum. Året Runt-avsnitten har en tendens att återkomma i flera julalbum, en del sidor repriseras både en och två gånger, kanske till och med tre. Något jag upptäckte när jag häromåret plöjde 91:ans julalbum från ett helt decennium. I senare års album är dock färgläggningen ny, inbillar jag mig. Kvalitén på Egerbrandts ensidor är som vanligt ojämn - ibland fick han till det och det är kul, ibland är poängerna lite väl svaga, ibland är det nästan poänglöst eller svårbegripligt. En annan grej jag tänker på när det gäller Egerbrandt, är att kvalitén på teckningarna verkar variera från vecka till vecka. Det går inte att titta på en sida och med bestämdhet avgöra om det är 60-tal eller 90-tal. Det känns mer som att Egerbrandt ritade i samma stil hela tiden, men att han hade mer bråttom vissa dagar eller veckor.


Vi lämnar Klackamo och beger oss till Knohult. Åtminstone förr brukade jag hävda att jag gillade Bengt Linders Åsa-Nisse-serier. Det är först på senare tid som Linders namn är utskrivet, men hans episoder kändes igen på en viss vildhet och ologisk handling som närmar sig surrealism. De senaste åren har väldigt många avsnitt författade av Linder repriserats i både 91:an och i Humorkavalkad, och det är inte utan att jag känner en viss mättnad. När jag var barn älskade jag Bengt Linders böcker om Dante, men när jag nu som vuxen försöker läsa om dem, inser jag att böckerna till större delen består av utfyllnad - det var väl så Linder lyckades skriva så många böcker. Han bara bluddrade på. Och det gäller även hans Åsa-Nisse-serier - han bara bluddrar på. Om man aldrig tidigare läst Linders Åsa-Nisse, kan man säkert tycka att det här är lite kul - men efter ett tag blir det tjatigt och man inser att Linder aldrig tänkte igenom sina manus, han bara skrev. Första, bästa idé blev ett manus. För min egen del tar det numera rätt lång tid att skriva Åsa-Nisse och 91:an. Jag kan ägna dagar och veckor år att tänka ut historier, och manuseringen tar ett par dagar per historia, inte ett par timmar.


Nu tar vi oss från Knohult till Mjölhagen. Uti vår hages julalbum 2020 utmärker sig genom att vara fruktansvärt roligt rakt igenom. Originalpublicering av avsnitten i albumet är inte utsatt, så jag vet inte när de trycktes första gången, men urvalet är jättebra. Jag kom på mig själv med att skratta högt åt en del skämt och absurda vändningar, och det händer ju sällan att man skrattar högt när man läser serier. Krister Petersson tecknar otroligt bra, men jag tror att hans största styrka är dialogen, det är denna som, i kombination med flängd handling, lyfter serien. Uti vår hage har ett levande språk och många repliker är fullkomligt oväntade. Detta innebär att serien kan innehålla långa scener med enbart dialog utan att det blir träigt och tråkigt.

Så kommer vi till två serier jag inte själv jobbar med. Vi åker från Mjölhagen till Vinkelboda, där Kronblom och hans Malin bor. Liksom tidigare år handlar det om ensidor från Allers. De flesta sidorna kommer från 2004, men av någon anledning publiceras de inte i ordning. De två sista episoderna i albumet är från 2005 och 2006. Jag har på sistone kommit på mig med att gilla Kronblom - förr var jag inte så förtjust i serien och jag hoppade ofta över den, men sedan ett par år repriserar 91:an avsnitt från 80-talet, och det verkar ha varit en period då Gunnar Persson var inspirerad. Precis som fallet är med 91:ans julalbum, varierar rolighetsgraden en hel del i Kronblom 2020. Ibland är det roligt, ibland är det märkligt tunt. Kronblom vinner dock på att det är en serie som har en tendens att vara, som vi sa på 90-talet, bisarr.


Från Vinkelboda till Stockholm. Lilla Fridolf 2020 är klart sämst av dessa fem julalbum. Detta beroende på att Lilla Fridolf alltid var sämst. Lilla Fridolfs egen serietidning kom ut mellan 1960 och 2006, och det är inte utan att jag undrar hur tidningen lyckades komma ut så länge och vilka det var som köpte den. 2007 slogs tidningen ihop med Åsa-Nisse och blev Humorklassiker, det vill säga den tidning som numera heter Humorkavalkad och som bara innehåller repriser. 

För drygt trettio år sedan sa en bekant, som då skrev en del manus till Lilla Fridolf, att han skulle kunna strypa Rune Moberg. Ja, det förstår jag. Mobergs manus är oftast erbarmliga. Poängen i avsnitten består för det mesta i att Fridolf får stryk av Selma, eller i att Selma förstör något i sitt raseri, eller i att någon annan åker på stryk. 91:an och Åsa-Nisse utspelar sig i något slags tidlösa, idylliska svenska städer, men de följer ändå med sin tid - åtminstone delvis. Lilla Fridolf är fast i ett 1950-1960-tal som inte längre existerar. Här finns en kontorsmiljö med kraftig hierarki, men även livet utanför kontoret har fastnat i 50-talet. Detta innebär att det måste vara otroligt svårt att nyproducera serien, om Egmont mot förmodan fick för sig att göra detta. I stort sett allting måste uppdateras, och då kan man lika gärna skapa en helt ny serie. Därför är det anmärkningsvärt att Fridolfs egen tidning höll ut till 2006, och att det länge gjordes nya episoder.


Nå. Det är förstås inget negativt med serier från 60-talet, eller serier som utspelar sig på 60-talet. Om de är roliga. Men Rune Mobergs avsnitt är inte roliga. De bara genomsyras av ondska. Det faktum att Fridolf och Selma är gifta och bor ihop är en gåta - här finns inte en tillstymmelse till kärlek och omtanke. Här kan man kanske passa på att jämföra med Agust och Lotta, en serie som är ökänd för Lottas grymheter mot Agust. Men Elov Persson, och senare Ingvar Persson, vred upp elakhetsmätaren till elva - hela poängen med serien är att Agusts och Lottas relation är osannolikt usel. I fallet Fridolf och Selma känns det mest lite obehagligt. En detalj som bidrar till obehagskänslorna, är miljöerna. Torsten Bjarre var en utomordentlig tecknare, men Lilla Fridolf är full av sterila kontorsmiljöer och närmast tomma lägenheter med blänkande parkettgolv. De mysiga miljöerna från Klackamo, Knohult och Vinkelboda saknas, jag associerar snarare till Olle Ångest.

Värt att notera är att samtliga fem album kostar 69 kronor, men Kronbloms album är bara på 34 sidor, medan de övriga innehåller 50.

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 20

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


lördag 19 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 19

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


fredag 18 december 2020

Serier: Buddy Longway - Samlade äventyr 2: Kathleen och Jeremias

Buddy Longway - Samlade äventyr 2: Kathleen och Jeremias
av Derib
Cobolt Förlag


Jag blev invald som ledamot av Svenska Serieakademin 2007, efter att ha varit "ständig gäst" på akademins middagar sedan 2001. Sedan jag tillträdde har det oftast varit jag som letat reda på- och kontaktat våra internationella pristagare. Självklart vill jag att det helst ska vara akademins president Sture Hegerfors som hör av sig till pristagarna och avslöjar att ska ska få-, eller har fått, priset, men på sistone är det i många fall jag som etablerar kontakten.

Detta har lett till att jag varit i kontakt med en rad prominenta serieskapare de senaste åren, serieskapare jag själv beundrar, i vissa fall sedan jag var barn. Pristagarnas reaktioner varierar - en del blir glada och stolta, andra blir ännu gladare och ännu mer stolta (jag kan bara komma på ett undantag, en man vars namn jag inte tänker nämna, som inte ens tackade för priset).

En internationell Adamsonpristagare som blev otroligt stolt och glad, är schweizaren Derib, som tilldelades Adamson förra året (2019, om du läser denna text ett par år efter att den publicerats). Derib gjorde nämligen något jag inte tror någon annan av våra pristagare gjort: han laddade på eget bevåg, helt utan vår inblandning, upp en liten video på YouTube i vilken han visar upp- och berättar om sitt pris!

Det var meningen att Derib skulle närvarat vid prisutdelningen i Göteborg, men han hade ådragit sig en skada, eller vad det nu var. Han ville verkligen komma. Men vi hoppas att vi kan få hit honom vid ett senare tillfälle, så att vi kan hylla honom ordentligt, och så att han kan signera böcker åt- och träffa sina fans.

År 2019 var även året då Cobolt började ge ut Deribs främsta verk; Buddy Longway, på nytt, i en rad tjocka, inbundna samlingsutgåvor. Nu är den andra volymen ute. Denna innehåller fyra album: "Hemligheten" (följetong i tidningen Tintin 1976-1977, album 1977), "Älgen" (följetong i Tintin 1977, album 1978), "Vildhästarna" (följetong i Tintin 1977-1978, album 1978), och "Eldvattnet" (följetong i Tintin 1978-1979, album 1979).

Jag har inte läst de här albumen sedan jag var barn, eller i de yngre tonåren, och det var förstås ett trevligt återseende. När jag växte upp var denna westernserie en av de få serier som rekommenderades av bibliotekarier och andra, ofta fördömande, vuxengrupper. Buddy Longway var en humanistisk western med fokus på naturen, djurlivet, och trapperfamiljen Longways förhållandevis realistiska liv i vildmarken. Visst förekommer det ibland bovar, banditer, och en och annan snarstucken indian, samt smärre actionscener i Buddy Longways äventyr, men till skillnad från till exempel Blueberrys äventyr, så är Deribs serier inte actionäventyr där skjutjärnens lag gäller. De vanligaste westernklichéerna saknas.

En detalj jag var lite mindre förtjust i när jag var barn, var att det gick så väldigt snabbt att läsa Buddy Longway-albumen. Jag ägde inga själv, jag lånade dem på biblioteket, men jag vill minnas att även om jag tyckte att albumen var bra, ville jag inte lägga dyra pengar på album som plöjdes igenom på nolltid. Buddy Longway innehåller nämligen väldigt lite text, dialogerna är få, och rutorna är ofta stora. Jag tyckte att scenerierna var fantastiska, jag gillade Deribs teckningsstil, men jag ville ha mer. Mer av allt.

Som vuxen tycker jag att det lugna tempot, den knappa dialogen, och de överdådiga scenerierna är seriens styrka. Derib är en virtuos och han skapar spänning utan dialog. Av äventyren i denna samling är det nog "Älgen" som utmärker sig mest på detta sätt. Och numera, 2020, tycker jag att det tar sin lilla tid att läsa albumen trots den knappa texten - detta beroende på att jag ofta stannar upp och beundrar teckningarna, ibland blir jag helt uppslukad, jag trillar in i miljöerna. Ett fenomen som är vanligt i flera fransk-belgiska seriealbum: man flyter in i de överdådigt tecknade sidorna. Ja, jag vet, Derib är schweizare, men han jobbade för ett belgiskt förlag.

Detta samlingsalbum, vars serier är nyöversatta av Stefan Carlsson, inleds med ett långt, maffigt förord, rikligt illustrerat med skisser och tidningsomslag.

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 18

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.
 
Fortsättning i morgon!


torsdag 17 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 17

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


onsdag 16 december 2020

VOD: Fatman

FATMAN


De senaste åren, ja, det handlar kanske till och med om decennier nu, har Mel Gibson mest varit omskriven i egenskap av religiös knäppgök, våldsam, obekväm, och allmänt bindgalen. Vilket han sannolikt också är, det är inget jag ifrågasätter. Men det är lätt att glömma bort vilken utmärkt skådis Gibson ju faktiskt är. Dessutom smetar privatpersonen Gibson av sig på rollerna han gör - när jag sett hans senaste filmer, vilka inte varit något vidare, har jag suttit och tänkt, jaha, där kommer den knäppgöken. Trots att jag, förstås, älskade honom som Mad Max och som Martin Riggs i DÖDLIGT VAPEN-filmerna.

Därför känns det trevligt att återknyta bekantskapen med honom i den minst sagt bisarra julkomedin FATMAN. Här är det den gamle, goe Mel Gibson vi får se - i en film som nästan känns hämtad från 1980-talet, vilket ju är ett plus. Jag skänkte inte den tanke på privatpersonen Mel Gibson när jag såg den här.

Jag noterar att en del personer, antagligen mest amerikaner, har funnit FATMAN upprörande. Det här är väl ingen julfilm? Den är alldeles för våldsam! Folk svär! Tomten ska inte skjuta folk! Här finns ingen julstämning! Och framför allt: den här filmen är ju inte rolig alls!

Jag tyckte att FATMAN var rolig. Den är inte rolig så att man skrattar högt, men jag lät slippa ur mig några råa hö hö-läten, och jag log, kanske lite cyniskt på ett 80-talssätt, under större delen av filmen.

Bröderna Eshom och Ian Nelms står för manus och regi till FATMAN, i vilken Mel Gibson spelar Chris. Chris är jultomten, och det är hårda tider för honom och hans fru Ruth (Marianne Jean-Baptiste). De får inte tillräckligt betalt för sitt jobb och Chris sitter mest på puben. Men så en dag dyker det upp folk från militären. De vill anlita Chris och nissarna i tomteverkstaden. Här ska det tillverkas delar till försvarets bomber och granater. Chris tackar ja, han behöver stålarna.

I en annan del av landet bor pojken Billy (Chance Hurstfield). Det är en le jävel. Han är en bortskämd rikemanspojk som bor i ett stort hus med sin farmor och deras tjänstefolk. Billys far är aldrig hemma, modern är kanske död, det minns jag inte. Billy är beredd att gå över lik för att allt ska gå vägen för honom. Han känner en iskall hitman (Walton Goggins) som han ibland anlitar. När Billy bara vinner andra pris i en tävling på skolan, låter han kidnappa flickan som vann, och hotar med att tortera henne och mörda hennes föräldrar och hund, om hon inte går ut och säger att hon fuskade.

Varje år skickar Billy sin önskelista till jultomten, men eftersom han inte är snäll, får han bara kol i sina paket. Kol? Det där är visst en anglosaxisk grej - barn som inte är snälla får en kolbit i julstrumpan eller i ett paket.

Den här gången blir Billy så fruktansvärt förbannad när han packar upp kolbiten, att han ringer mördaren och ger honom ett uppdrag: han ska döda jultomten! Således beger mördaren sig iväg på jakt efter tomten - och ja, självklart hittar han Chris, annars hade det ju inte blivit någon film av det här. Och Chris är inte den som är den om det dyker upp illasinnade karlar. Han plockar fram puffrorna.

Jag blev väldigt överraskad av FATMAN. Jag hade inte förväntat mig något speciellt, men jag tyckte att det här var jättebra - det är synd att filmen inte gick upp på bio. Det här är en julfilm i min smak.

Det här är en robust film, den håller ett bra tempo, här finns inga krystade försök att filma- och klippa "häftigt". Mel Gibson är bra som den grinige Chris, Walton Goggins är utstuderat grym, och Chance Hurstfield är så vidrig att man omedelbart vill se honom råka ut för en oförklarlig giljotinolycka. FATMAN är en svart komedi, så pass svart att en del inte uppfattar humorn. Men dessa traderövar har ju så mycket annat att välja på, framför allt på Netflix, som översvämmas av julfilmer fyllda av stomatolleenden och lillgamla ungar.


 


Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 16

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


tisdag 15 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 15

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


måndag 14 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 14

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


söndag 13 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 13

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


lördag 12 december 2020

Bästa sista minuten-julklappen


Men vad liknar det här, har du inte köpt alla julklappar än? Kanske inga julklappar alls? 

Det går lätt att åtgärda. Årets julklapp är förstås "Åsa-Nisse - Nu blåser vi fjärsman", ett seriealbum av mig och Patrik Norrman. En bok som innehåller allt kännare av finkultur har rätt att kräva. Plus en massa skämt och roligheter. Grannt tecknat är det också!

Albumet går att köpa på alla möjliga ställen. Jag skulle tro att Bokus är billigast. Där finns även möjlighet att bläddra i boken, så att man kan se hur förföriskt vacker den är.

Den här boken passar bra att ge i julklapp till precis vem som helst, från spädbarn till gammelmormors sedan länge döda farfar. Dessutom ska du även ge boken till dig själv.


Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 12

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


fredag 11 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 11

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


torsdag 10 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 10

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


onsdag 9 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 9

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


tisdag 8 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 8

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


måndag 7 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 7

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


söndag 6 december 2020

Serier: Ugly 2: Pungdjävlar

UGLY 2
"PUNGDJÄVLAR"
av Joakim Lindengren
Kartago

Jag har inte läst det första albumet om privatdeckaren Ugly, vilket kom förra året, men på baksidan till detta andra album citeras den gode Sture Hegerfors, som hävdar att konstnärligt har Joakim Lindengren aldrig varit bättre än här. Efter att ha läst "Pungdjävlar" håller jag med Sture. 

Konstnärligt sett är detta något av det bästa i serieväg som någonsin kommit ut i Sverige. Verkligen! "Pungdjävlar" är ett enastående vackert och fascinerande seriealbum. Jag har följt Lindengren sedan hans debut 1982 i det sista numret av den första omgången av serietidningen Svenska Serier; en serie jag kommer ihåg eftersom jag tyckte den var konstig. Jag följde Lindengren under 80- och 90-talen, då han gjorde sjövilda, spretiga serier i Horts Schröders tidningar, jag läste Kapten Stofil från starten, och jag noterade en ständig utveckling på flera plan; estetiskt och innehållsmässigt. Med Ugly har han nått en ny topp. (Jo, Joakim Lindengren är en vän till mig, men jag är inte mutad för att skriva det här. Den enda gång jag jobbat åt honom fick jag betalt i môskaser.)

Jag vet inte riktigt i vilket fack jag ska placera "Pungdjävlar". Detta är något slags kombination av hårdkokt deckare för vuxna - och barnbok. En barnbok kryddad med parodiska- och satiriska inslag, och med referenser och ordvitsar som går barn över huvudet.

Punkbandet The Bollocks har blivit av med sin replokal. Ja, inte bara replokalen. Hela kvarteret - kvarteret Karpen - har försvunnit! Privatdeckaren Ugly Mareowls beger sig ut för att lösa mysteriet. Han vandrar runt i den neonblänkande storstadsnatten och letar upp diverse misstänkta figurer han förhör.

"Pungdjävlar" är en blandning av Raymond Chandler, Edward Hopper, Jan Lööf och Sven Nordqvist. De målade serierutorna är stora, Lindengren använder sig ofta av helsidor, och detaljerna är många - jag upptäckte ofta att jag fastnat på en sida och satt och beundrade den och letade detaljer en lång stund, innan jag gick vidare. Något som gör det här till en lättläst bok det tar tid att läsa. Färgerna är mörka och varma, miljöerna är stämningsfulla och fantasieggande. Dialogen är klurig och rolig. Ugly berättar äventyret i Jag-form, som i en gulnad deckare av Mickey Spillane.

När jag var en liten glytt älskade jag bilderböcker med massor med detaljer på sidorna; böcker jag hela tiden hittade nya saker i. Nu är jag en medelålders man - men jag gillar fortfarande sådana böcker!

"Pungdjävlar" är en fantastisk bok som bör finnas under varje gran i varje hem i jul. Firar man inte jul, kan man säkert lägga den någon annanstans. Efter att man själv läst boken, förstås.