lördag 12 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 12

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


fredag 11 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 11

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


torsdag 10 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 10

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


onsdag 9 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 9

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


tisdag 8 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 8

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


måndag 7 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 7

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994.

Fortsättning i morgon!


söndag 6 december 2020

Serier: Ugly 2: Pungdjävlar

UGLY 2
"PUNGDJÄVLAR"
av Joakim Lindengren
Kartago

Jag har inte läst det första albumet om privatdeckaren Ugly, vilket kom förra året, men på baksidan till detta andra album citeras den gode Sture Hegerfors, som hävdar att konstnärligt har Joakim Lindengren aldrig varit bättre än här. Efter att ha läst "Pungdjävlar" håller jag med Sture. 

Konstnärligt sett är detta något av det bästa i serieväg som någonsin kommit ut i Sverige. Verkligen! "Pungdjävlar" är ett enastående vackert och fascinerande seriealbum. Jag har följt Lindengren sedan hans debut 1982 i det sista numret av den första omgången av serietidningen Svenska Serier; en serie jag kommer ihåg eftersom jag tyckte den var konstig. Jag följde Lindengren under 80- och 90-talen, då han gjorde sjövilda, spretiga serier i Horts Schröders tidningar, jag läste Kapten Stofil från starten, och jag noterade en ständig utveckling på flera plan; estetiskt och innehållsmässigt. Med Ugly har han nått en ny topp. (Jo, Joakim Lindengren är en vän till mig, men jag är inte mutad för att skriva det här. Den enda gång jag jobbat åt honom fick jag betalt i môskaser.)

Jag vet inte riktigt i vilket fack jag ska placera "Pungdjävlar". Detta är något slags kombination av hårdkokt deckare för vuxna - och barnbok. En barnbok kryddad med parodiska- och satiriska inslag, och med referenser och ordvitsar som går barn över huvudet.

Punkbandet The Bollocks har blivit av med sin replokal. Ja, inte bara replokalen. Hela kvarteret - kvarteret Karpen - har försvunnit! Privatdeckaren Ugly Mareowls beger sig ut för att lösa mysteriet. Han vandrar runt i den neonblänkande storstadsnatten och letar upp diverse misstänkta figurer han förhör.

"Pungdjävlar" är en blandning av Raymond Chandler, Edward Hopper, Jan Lööf och Sven Nordqvist. De målade serierutorna är stora, Lindengren använder sig ofta av helsidor, och detaljerna är många - jag upptäckte ofta att jag fastnat på en sida och satt och beundrade den och letade detaljer en lång stund, innan jag gick vidare. Något som gör det här till en lättläst bok det tar tid att läsa. Färgerna är mörka och varma, miljöerna är stämningsfulla och fantasieggande. Dialogen är klurig och rolig. Ugly berättar äventyret i Jag-form, som i en gulnad deckare av Mickey Spillane.

När jag var en liten glytt älskade jag bilderböcker med massor med detaljer på sidorna; böcker jag hela tiden hittade nya saker i. Nu är jag en medelålders man - men jag gillar fortfarande sådana böcker!

"Pungdjävlar" är en fantastisk bok som bör finnas under varje gran i varje hem i jul. Firar man inte jul, kan man säkert lägga den någon annanstans. Efter att man själv läst boken, förstås.

Netflix: En dödlig jul

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixproduktion, denna gång en tysk sådan. En tysk kriminalkomedi med jultema.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av filmen när jag började titta. Antagligen att den skulle vara underhållande - och rolig. Men där sket jag mig på tummen.

Skådespelaren Detlev Buck står för regin, han är även inblandad i manus, samt spelar en av rollerna. EN DÖDLIG JUL börjar hyfsat lovande. Alli Neumann spelar Edda, som med tårar rinnande nerför kinderna går in på en bar, sätter sig vid bardisken, och börjar prata med killen som sitter bredvid henne. Sam (Kostja Ullmann) heter han, och efter att de två svept några glas vodka, bär det sig inte bättre än att de faller pladask för varandra.

Sam, som "jobbar med amerikansk litteratur", bor i en skåpbil, och han och Edda tycker att de ska åka in i en skog och ha sex, så de kör iväg. Inne i skogen hör Sam rop på hjälp, så han går ut för att se vad det är som sker. Han får syn på några gangstrar som ska till att avrätta en kille. Tumult uppstår och Sam lyckas komma undan - tillsammans med det tilltänkta mordoffret. Gangstrarna jagar dem.

Edda har glömts kvar i skåpbilen. Vart tog Sam vägen? Hon tar hjälp av en svinig polis för att hitta sin nyblivne pojkvän.

Resten av filmen består i att alla jagar alla, och lite då och då dödas folk, eller så skadas de.

... Och jag tyckte inte att det var roligt alls. Jag skrattade inte en enda gång. Jag tyckte heller inte att det var coolt, häftigt och spännande. Jag antar att herr Buck siktat på att göra något i Tarantino-stil. 1990-talets Tarantino, alltså. Ironiskt våld och kriminella rollfigurer.

Under handlingens gång visar det sig att mycket i filmen hänger ihop. Alla är släkt med varandra, eller känner varandra. Eller något.

Jag tappade intresset ganska snart, och därefter tappade jag koncentrationen. Jag tyckte bara att EN DÖDLIG JUL var ansträngd och tråkig. Filmen känns mycket längre än den är, eftersom den är så tjatig; samma typ av incidenter upprepas ideligen.

Under eftertexterna dansar skurkarna till en Leonard Cohen-låt.

Betyget ett är kanske för lågt, det är inget dåligt gjord film, det här. Men - jag hade inte sett klart på den om jag inte haft för avsikt att skriva om den här. Så pass trist tycker jag att den är.

... Å andra sidan är det förstås möjligt att tjugoåringar tycker att filmen är cool och häftig.


  



 

 

(Netflixpremiär 4/12)

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 6

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994. 

Fortsättning i morgon!


lördag 5 december 2020

Netflix: Mank

Foton copyright (c) Netflix

Något jag kan finna smått irriterande, är när folk slänger ur sig en del etablerade sanningar utan att egentligen ha en egen åsikt. Framför allt när det gäller kultur - och då främst film. Ni vet, folk som hävdar saker de läst, hört, eller lärt sig under diverse utbildningar. Tråkiga åsikter, som att Ingmar Bergman var den bäste regissören någonsin, att ingenting är roligare än Tatis filmer, och att THE SHINING är den bästa skräckfilmen någonsin. Åsikter som får mig att undra "Jaha, men vad tycker du själv, på riktigt; vem eller vad betyder mest för dig, personligen?".

Orson Welles' CITIZEN KANE - EN SENSATION från 1941 brukar väldigt ofta omnämnas som den bästa film som någonsin gjorts. Som om det inte gjorts några andra filmer de senaste 79 åren. Men ... är inte CITIZEN KANE den bästa film som någonsin gjorts?

Jag själv tycker att CITIZEN KANE är jättebra. Verkligen. Det är en alldeles utmärkt film. Dessutom är det så oerhört uppenbart varför filmen hade ett enormt inflytande på filmkonsten, det syns i nästan varje scen.

Men! Jag kan inte hävda att jag tycker att CITIZEN KANE är världens bästa film. Den har nämligen inte påverkat mig och mitt kreativa skapande på något sätt. Det finns ett antal filmer som har gjort ett djupt intryck på mig, filmer som jag ser om och om igen, filmer som skapat mitt filmintresse, filmer som inspirerar mig, regissörer vars berättarteknik jag tagit med mig när jag jobbar med andra former av berättande, till exempel tecknade serier; min huvudsakliga sysselsättning. CITIZEN KANE är inte en av dessa filmer. Welles film är dock en njutning från början till slut.

Jag hade sett fram emot David Finchers MANK. Den första trailern till denna Netflix-produktion lovade väldigt gott. Fast man vet ju aldrig vad man får när det gäller David Fincher. Även om jag i och för sig gillade några av hans mest kritikerrosade filmer, som SEVEN och FIGHT CLUB, var jag ingen större entusiast. Fincher har inte regisserat en långfilm på fyra år, hans senaste film var GONE GIRL, och den tyckte jag var rätt dålig. Han har gjort fler filmer jag tycker är rätt dåliga.

Även om jag i princip tycker att MANK är rätt bra, är det inte utan att jag blev lite besviken. Faktum är att jag blir mer besviken ju mer jag tänker på filmen, och upptäcker diverse konstigheter. Direkt efter att jag sett filmen tänkte jag sätta ett högre betyg, men efter att ha sovit på saken beslutade jag mig för att sänka betyget ett snäpp.

MANK är en snygg film med utmärkta skådisar. Den handlar om filmmanusförfattaren Herman J Mankiewicz, som skrev manuset till CITIZEN KANE. Ett manus som bearbetades av Orson Welles, och de två fick dela på en Oscar för bästa manus. Hur det verkligen låg till med manusförfattandet blir jag inte klok på, och det finns nog ingen nu levande människa som vet vem som skrev vad. Det hävdas att Herman "Mank" Mankiewicz skrev det mesta, samtidigt hävdar andra det att det bara var en journalist som hittat på detta, och att det i verkligheten var Welles som skrev det mesta. Enligt Finchers film, vars manus för övrigt skrevs av Jack Fincher, Davids far som dog 2003, var det dock Mank som stod för det allra mesta.

Gary Oldman är tjugo år för gammal för rollen, men han är utmärkt som Mank. Efter en bilolycka ligger den hårt krökande Mank nerbäddad, då han får uppdraget att skriva ett manus till den unge stjärnregissören Orson Welles. Mank måste dock gå med på att hans namn inte nämns i filmen. Han ligger i sängen och dikterar sitt manus för den uthålliga Rita Alexander (Lily Collins).

Med jämna mellanrum hoppar filmen tillbaka till mitten av 1930-talet, större delen av MANK utspelar sig då. Den ständigt halvpackade Mank drar omkring på olika produktionsbolag, han sitter i möten med folk, och mediemogulen Randolph Hearst (Charles Dance) fattar tycke för den bufflige manusförfattaren. Mank blir ständigt inbjuden till Hearsts middagar och fester - och det är den rätt vidrige, och stormrike, Hearst som kommer att bli förebilden för Charles Foster Kane i CITIZEN KANE.

... Och detta är väl egentligen allt som händer i MANK. Stora delar av filmen slösas av någon anledning bort på ett val i Kalifornien. I samband med detta har Fincher stoppat in en, om jag uppfattat det rätt, helt fiktiv rollfigur som gör fejkade journalfilmer inför detta val. 

Dialogen är genomgående överarbetad, rollfigurerna babblar konstant, det är nästan aldrig tyst i filmen, och efter ett tag började jag inse att många dialoger och monologer inte leder någonstans. Det handlar inte om smarta monologer, som i en Tarantino-film. Värst är en synnerligen lång monolog en aspackad Mank håller mot slutet, den förefaller rätt poänglös - med det undantaget att Mank nämner Don Quixote. Orson Welles försökte under en längre tid göra en film om Don Quixote, filmen färdigställdes efter Welles' död av den spanske B-filmkungen Jess Franco, av alla människor.

Ett annat problem med dialogen är att gestalternas namn ofta läggs in i replikerna, så att vi ska veta vilka det är som pratar med varandra. Förutsatt att vi vet vilka det är. Fincher tar nämligen för givet att publiken vet vilka alla de här film- och medieprofilerna är, och att vi känner till allt om CITIZEN KANE.

Amanda Seyfried spelar skådespelerskan Marion Davies, som var Hearsts älskarinna. Orson Welles gestaltas av Tom Burke, men han är knappt med alls i den här filmen. Herman Mankiewicz dominerar helt, och han är en osympatisk tölp, vilket innebär att jag har svårt att engagera mig i hans öde. 

MANK är filmad i svartvit och den är tänkt att gå i samma stil som CITIZEN KANE, med hopp i tiden och annat. Men det är inte utan att jag undrar varför David Fincher inte sköt sin film på 35mm. Den är filmad digitalt. Dessutom är den i widescreen, ett format som inte fanns 1941.

Jag har alltid varit svag för filmer som handlar om filminspelningar och Hollywood. Därför gillar jag att se 1930-talets Hollywood återskapat i den här filmen. Det är fascinerande att se. Det är detta som är filmens behållning, tillsammans med de utmärkta skådespelarna och filmfotot. Filmmusiken av Trent Reznor och Atticus Ross upplevde jag som lite mer anonym.

... Men jag hade förväntat mig mer av MANK. Det blev allt lite småtråkigt efter ett tag. Efter att ha sett filmen, började jag att titta på CITIZEN KANE. Jag har inte hunnit se om hela, men de första tjugo minuterna av Welles' film är bättre och mer engagerande än hela MANK.

Nu slog det mig förresten att jag aldrig fick tummen ur att se THE OTHER SIDE, en film Orson Welles påbörjade 1970, och som fortfarande inte färdigställts när han dog 1985 - och som fick premiär på Netflix 2018. Filmfotograf på denna var Gary Graver, en kille som filmade många B-filmer, och som under pseudonymen Robert McCallum regisserade oräkneliga porrfilmer.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 4/12)

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 5

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994. 

Fortsättning i morgon!


fredag 4 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 4

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994. 

Fortsättning i morgon!


torsdag 3 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 3

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994. 

Fortsättning i morgon!


onsdag 2 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 2

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994. 

Fortsättning i morgon!


tisdag 1 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 1

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994. 

 Fortsättning i morgon!



Netflix: La Belva - Odjuret


Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär. LA BELVA - ODJURET är producerad av Warner Bros. Entertainment Italia, men har fått premiär direkt på Netflix, sannolikt beroende på pandemin.

Det finns en del länder och städer som är kända för att vara vackra och pittoreska så där rent allmänt. Tjusig arkitektur, mysiga städer, svindlande landskap. Till exempel Frankrike. Och Italien. Oavsett hur hård och otäck en italiensk film är, brukar den utspela sig i tilltalande miljöer.

Så inte LA BELVA, ett actiondrama som regisserats av Ludovico Di Martino. Jag vet inte var i Italien filmen är inspelad, men man har verkligen valt att visa upp landets fulaste sida. Det här ser ut som den gråaste förort i Belgien man kan tänka sig. Alla miljöer är fula och till och med vädret är dåligt. I denna värld rör sig mest glåmiga människor som ser ut att vara trötta på denna fula omgivning.

Nå. Häromveckan skrev jag om den amerikanska actionrullen SEIZED, som är en variant på TAKEN. LA BELVA är en italiensk variant på TAKEN. Handlingen är minst sagt rudimentär och generisk.

Fabrizio Gifuni spelar Leonida Riva, en före detta elitsoldat som är svårt traumatiserad av de krig i vilka han deltagit. Han har varit fången, han har torterats. Nu vägrar han att gå i terapi, istället äter han stark medicin.

Rizzi har två barn. En son, Mattia (Emanuele Linfatti), som ser ut att vara allt mellan 20 och 40, och en liten dotter i tioårsåldern. En kväll tar Mattia lillsyrran med sig till ett snabbmatställe. Medan hon äter, går Mattia ut för att röka brass om hörnet med två kompisar. Medan han är ute dyker det upp några och för bort lillflickan.

Mattia ringer farsan, som dyker upp strax innan polisen anländer. Riva tycker att det är bättre om han själv letar rätt på kidnapparna, så han knycker en walkie-talkie från en polis och sätter av i sin lilla bil. Detta leder till att polisen tror att Riva har något med kidnappningen att göra.

Tja, och sedan letar Riva upp bovarna. Han spöar dem. Han får spö. Han spöar dem lite till. Han får ännu mer spö. Det är lite intressant att filmen ser ut att sluta efter en dryg timme, då den gravt misshandlade Riva hamnar på sjukhus. Men han ger inte upp, så han fortsätter att leta efter dottern.

LA BELVA är en rätt tråkig film. Dessutom är Riva, filmens hjälte, alldeles för osympatisk för att vara en actionhjälte. Eller, jag vet inte, osympatisk är kanske fel ord, men han ger mest intryck av att vara ett tystlåtet råskinn med psykiska problem och hipsterskägg.

En detalj i filmen som är lite märklig, är att Riva är lite halvkass på att slåss. Detta kan bero på lite halvvissen stridskoreografi och på de trista ljudeffekterna - det låter "plaff!" när någon får en snyting i nyllet. Kanske är det ett försök att få filmen att verka realistisk, men det blir lite konstigt när hjälten hela tiden åker på spö.

Generisk action kan funka utmärkt om rollfigurerna är kul och om actionscenerna är välgjorda. Så är inte fallet här.

Nä, det här var inget vidare.


 




 

(Netflixpremiär 27/11)

P.S. Idag börjar Toppraffels julkalender! Varje dag klockan 07:00 fram till julafton öppnas en ny lucka. I år är det en följetong (från 1994).

måndag 30 november 2020

Netflix: The Call

 

Foton copyright (c) Netflix

Jag är lite osäker på vad denna koreanska Netflixproduktion heter. När titeln dyker upp i eftertexterna står det CALL (med den koreanska titeln intill), vilket filmen även heter på IMDb. Men Netflix och Wikipedia kallar den THE CALL. Således väljer jag att kalla filmen THE CALL - även om det föreligger risk att den blandas ihop med en amerikansk skräckfilm från i år med samma titel.

I eftertexterna till THE CALL dyker det upp en rad på engelska i vilken det står något om att handlingen är hämtad från en äldre film som heter THE CALLER, en brittisk film, verkar det som. Jag har inte sett den tidigare filmen, så jag kan inte jämföra. Jag associerade snarare till det koreanska dramat IL MARE från år 2000, den som senare kom i en amerikansk version med Keanu Reeves och Sandra Bullock; HUSET VID SJÖN. En film om en magisk brevlåda, med vilken två personer som bor i samma hus med två års mellanrum kan hålla kontakt med varandra. En tidsmaskinsbrevlåda.

I 2020 års THE CALL - den koreanska alltså - är det en telefon som svarar för kontakten med det förflutna. Chung-Hyun Lee står för manus och regi till denna film, och jag måste tillstå att jag överraskades när jag såg den. Jösses, den här filmen var ju riktigt bra! Den är i princip fullkomligt oförutsägbar. Huruvida logiken funkar eller ej vill jag inte ge mig in på, men har man överseende med detta, är THE CALL en spännande, intressant och fascinerande film. Snygg är den också.

Park-Shin Hye spelar Seo-yeon, som bor med sin mor i ett stort hus. 1999, när Seo-yeon var liten, omkom hennes far i en eldsvåda, och Seo-yeon fick brännmärken på benet. Seo-yeon har råkat bli av med sin smartphone, och börjar därför använda en gammal trådlös telefon som finns i huset. Be mig inte förklara hur det går till, men telefonen kan ringa till sig själv - men till år 1999. Den ringer alltså bakåt i tiden. Och 1999 ringer den upp sig själv år 2000.

Seo-yeon får kontakt med en ung tjej; Young-sook (Jong-seo Jun), som bodde i villan 1999. Young-sook har ett helvete där hemma; hon lider av någon psykisk åkomma, och hennes grymma mor försöker bota henne med exorcism. De två tjejerna gillar att prata med varandra och upprättar en märklig gemenskap med två decenniers mellanrum.

De kommer på att de kan korrigera tillvaron. Young-sook får veta hur eldsvådan 1999 uppstod, så hon lyckas förhindra den. Då förändras villans interiörer tjugo år senare, Seo-yeons brännmärken försvinner och hon hittar sin far i livet nere i köket. Young-sook lyckas även göra sig av med sin onda mor 1999.

... Det är bara det att det fanns en orsak till att Young-sooks mor var så hård och grym. Young-sook visar sig nämligen vara bindgalen. Kaninkokar-galen. Seriemördargalen. Hon är besviken på Seo-yeons beteende i framtiden, det vill säga i nutiden, så hon börjar att bestialiskt mörda folk - och för varje nytt illdåd förändras Seo-yeons tillvaro.

Det är sällan det händer när jag tittar på Netflixfilmer, men THE CALL behöll min uppmärksamhet från början till slut. Jag satt hela tiden och undrade vad den illasinnade Young-sook skulle hitta på härnäst, och hur Seo-yeon skulle reda ut det. Allting blir konstant värre och krångligare.

Min enda egentliga invändning är mot några sekunder under eftertexterna. Här har man plötsligt slängt in en onödig epilog med en extra tvist, och den funkar inte alls logiskt sett. Det är ju lite dumt - här hade de en riktigt bra film, och så lägger de till några sekunder som sabbar allt. Stäng av filmen när eftertexterna börjar rulla, så slipper ni epilogen.

Varför telefonen är magisk förklaras inte. Den bara är det. Magisk, alltså. Köper man detta, köper man resten av filmen, skulle jag tro.

Jag tycker THE CALL är skitbra. 




 

(Netflixpremiär 27/11)

P.S. I morgon börjar Toppraffels julkalender! Varje dag klockan 07:00 fram till julafton öppnas en ny lucka. I år är det en följetong (från 1994).

söndag 29 november 2020

Netflix: Rösterna

Foton copyright (c) Netflix

Vet ni vad jag tycker förstör många spökfilmer? Nej, hur ska ni kunna veta det. Jo, en grej jag tycker förstör många spökfilmer, är spökjägare. Ni vet, sådana där jönsar som dyker upp för att undersöka hemsökta platser och som har med sig en massa mätare och mackapärer och annat som jag tycker förtar den eventuella spökstämningen. 

Spökjägare med mackapärer är något som förekommer i denna spanska Netflixproduktion. 

De senaste decennierna har det kommit en hel del spansk skräck, varav många filmer kritikerrosats, och till och med tävlat i Cannes och på andra respektabla festivaler. Många av dessa filmer är tillsynes påkostade, de är välgjorda, men själv tycker jag att det de flesta har gemensamt, är det faktum att det är något som saknas i filmerna. Jag vet inte riktigt vad det är. Inga av de här filmerna, inte ens BARNHEMMET, tillhör mina favoriter; det är inga filmer jag ser om. Jag kan tycka att de är helt okej, ibland att de är rätt bra - men jag kan inte sätta fingret på vad det är jag tycker fattas. Kanske är de för allvarliga? Är det det som är problemet? 

RÖSTERNA, i regi av Ángel Gómez Hernández, har flera ingredienser som borde borga för en bra och kuslig spökfilm, men jag tyckte mest att det var småtråkigt och ibland lite töntigt.

Rodolfo Sancho och Belén Fabra spelar Daniel och Sara, som med sin lille son Eric flyttat in i en enorm, nedgången villa som de håller på att renovera. Eric klagar på att han hör röster. Någon eller några pratar med honom i hans huvud hela tiden. Han tycker sig även se skepnader som rör sig i huset. Det bär sig inte bättre än att Eric efter ett tag hittas drunknad i poolen i trädgården.

Sara åker hem till sina föräldrar, medan Daniel stannar kvar i huset. Han råkar på någon vänster spela in Erics spökröst på sin telefon. Detta får honom att uppsöka en viss Germán (Ramón Barea); en äldre författare som specialiserat sig på ljudupptagningar med spökröster. Han har skrivit flera böcker i ämnet. Inte nog med att Daniel känner till Germán, han har även läst en av böckerna, och minsann om inte Germán sitter och signerar i en bokhandel i närheten just som han behövs. Han har en jävla tur, Daniel. Germán går även med på att lyssna på Daniels inspelning. 

Germán åker ut till villan tillsammans med sin tjusiga dotter Ruth (Ana Férnandez), de har med sig en massa utrustning och traskar runt i kåken, där de hittar väl dolda hemligheter.

Det finns en del riktigt bra inslag i RÖSTERNA. Jag gillar att allt går tillbaka till spanska inkvisitionen. Här finns några bra scenerier.

... Men jag tycker inte att filmen funkar riktigt. Rollfigurerna är inte alltför sympatiska. Filmen är genomgående gravallvarlig och fullkomligt humorbefriad. Hemligheten i källaren är lika flängd som dr Freudsteins källaraktiviteter i Lucio Fulcis THE HOUSE BY THE CEMETERY, skillnaden är att Fulcis film upplevs som en surrealistisk mardröm där man inte ifrågasätter det faktum att ingen tittat i källaren på hundra år. RÖSTERNA avslutas med en twist jag inte tyckte var alltför överraskande.

Jag vet att många tycker att RÖSTERNA är otäck och spännande. Det är mörkt och dystert, en del scener är blodiga, och här finns några jump scares. Men själv tyckte jag alltså mest att det var småtråkigt.



 

 

 

 

(Netflixpremiär 27/11)

torsdag 19 november 2020

VOD: Final Kill

FINAL KILL (Njutafilms)


För ett par månader sedan skrev jag om regissören Justin Lee och dennes westernfilm BADLAND. Nu har Njutafilms släppt ännu en film av Lee, denna gång enbart som Video on Demand på streamingplattformar - och det är inte utan att jag undrar om Njutafilms fått något slags paket med dessa filmer, och måste släppa dem för att inte förlora pengar. För jag kan inte komma på en enda anledning till att släppa FINAL KILL på den svenska marknaden. Eller på någon marknad alls.

Tidigare har jag bara sett Justin Lees westernfilmer. FINAL KILL är dock en actionfilm. I rollistan återfinns en del hel- och halvkända namn, vilka kanske kan locka en del till att se den här filmen. Men: många amerikanska skådespelare, oftast de i B-filmsfacket, går att hyra en dag i taget. De har ett mer eller mindre fast arvode. Vill en producent ha med en igenkännbar skådespelare i sin film, kan en sådan hyras för en dag eller två utan att den lilla budgeten spricker. 

I alldeles för många fall vet filmskaparna inte riktigt vad de ska göra med dessa inhyrda namn, och ofta utnyttjas de inte alls. I FINAL KILL hittar vi Randy Couture, som sitter på en stol i två korta scener, dr Drew Pinsky (!), som medverkar i en kort prolog, Danny Trejo, som är med drygt 30 sekunder innan han skjuts ihjäl, och James Russo, som jag inte minns vad han gjort under sina minuter. Billy Zane har en lite större roll. Han sitter förvisso bakom ett skrivbord i alla sina scener, men hans roll är av betydelse för handlingen.

Huvudrollen innehas av Ed Morrone. Han spelar Mickey Rome, som är något slags beskyddare/säkerhetsansvarig som jobbar för Billy Zanes rollfigur. Mickey skickas till Costa Rica, där han ska beskydda ett gift par, som stulit åtta miljoner dollar från en gangsterfamilj. De häckar nu i en lyxvilla.

Och sedan ... Tja, jag vet inte riktigt vad som händer. FINAL KILL är nämligen en bitvis osannolikt inkompetent film. Här finns ett par bra idéer, miljöerna man använt sig av är imponerande, men manus, dialog, regi och klippning är uselt. Det här är en actionfilm utan action. Okej, här finns ett par actionscener, men de är så illa iscensatta att de inte räknas. Istället pratas det hela tiden, det babblas och det är så fruktansvärt tråkigt, att jag med jämna mellanrum satt och tänkte på annat, och därför tappade tråden. Men det hade nog inte gått att följa med ändå, eftersom Justin Lee i sin iver att få med alla dessa skådisar i småroller ständigt slänger in fullkomligt meningslösa scener, och låter handlingen hoppa omkring okontrollerat.

Ytterligare ett problem är huvudpersonen Mickey Rome. Det är antagligen meningen att denne hysteriskt babblande kille ska vara rolig, men han är bara osympatisk och påfrestande. Och vem anlitar en sådan kille om man vill ha beskydd?

Vad är det för människor som finansierar Justin Lees filmer? Varför fortsätter de att ge honom mer pengar så att han kan göra fler filmer? FINAL KILL ser ut- och känns som ett filmskoleprojekt.




onsdag 18 november 2020

DVD/VOD: Seized

SEIZED (Njutafilms)


Jag inbillade mig satt SEIZED var helt ny på DVD och streamingplattformarna, men nu upptäckte jag att den funnits ute en månad. Nåja, skit samma. Jag såg den nu, och eftersom biograferna stänger, alla pressvisningar har ställts in, och det är ont om filmer att recensera, tar jag och skriver om den här rullen, vilken dessutom är ett raffel.

Jag gillar den engelske slåsshjälten Scott Adkins - men man vet aldrig vad man får när man ser hans filmer. Adkins medverkar i lite för många filmer, och en del av dessa, kanske majoriteten, är alldeles för dåliga.

Detsamma kan man nog säga om regissören Isaac Florentine. Han har gjort några riktigt bra, välgjorda actionrullar - men även några riktigt ruttna.

SEIZED är ingen minnesvärd film, men om inget annat höjer den sig något över snittet när det gäller lågbudgetaction, tack vare sina actionscener.

Titeln SEIZED har ungefär samma betydelse som TAKEN - och det här är väl TAKEN med lägre budget och med Scott Adkins som Liam Neeson, höll jag på att skriva. Filmen utspelar sig i Mexiko, där en rejäl och ordentlig företagare (Adkins) bor med sin son. Jag tror inte att Adkins' rollfigur har något namn i början. Han är i vilket fall änkling, och han har problem med tonårsgrabben, som ständigt hamnar i slagsmål i skolan, eftersom han är mobbad. Den ordentlige fadern försöker lära pågen att våld inte är lösningen, våld löser inga problem. Vi anar att alla kommande problem kommer att lösas med hjälp av ultravåld.

En dag kidnappas pågen av den skrupelfrie kartelledare Mzamo (Mario Van Peebles). Det visar sig att den rekorderlige företagaren har ett våldsamt förflutet - förstås. Han är en före detta Brittisk spion och en jävel på att ha ihjäl folk. Hans kodnamn var Nero, och nu vill Mzamo att Nero ska döda alla andra karteller i regionen så att Mzamo inte har några konkurrenter kvar, annars dör den kidnappade pågen. Nero förses med dödlig utrustning och en kamera på bröstet, så att Mzamo och hans champagnepimplande hejdukar kan följa slakten live på en TV-skärm, där det ser ut som ett så kallat First Person Shooter-spel.

Och, tja, det är väl det hela. Problemet med SEIZED är att handlingen är alldeles för simplistisk. Förvisso gillar jag actionfilmer med enkel, rak handling, men den här är i enklaste laget. En del repliker är riktigt risiga, liksom några skådespelare. Slutet blir lite av en antiklimax.

Men - många av actionscenerna är väldigt bra. Liam Neeson må vara en betydligt bättre skådis än Scott Adkins, men Scott Adkins är extremt mycket bättre än Neeson på att fajtas. En del av bataljerna i SEIZED går i samma stil som de i JOHN WICK-filmerna. Det är hårt och välkoreograferat. Vilket får mig att vilja se Scott Adkins möta Keanu Reeves i någon kommande Wick-film - det vore något!

SEIZED funkar helt okej till ett par koppar kaffe, om man har överseende med dialog och handling.

Har jag förresten berättat om den gången då Mario Van Peebles pussade mig på kinden? Jag träffade honom på en fest och hängde med honom, han uppskattade att jag hade sett hans fars filmer. Plötsligt fick han för sig att han skulle pussa tjejen jag var där med. Direkt därefter sa han "What the hell!" och pussade mig också. Det var bara det att han är väldigt kortvuxen, så han fick hoppa för att nå upp till mig!




onsdag 11 november 2020

Bio: Tiny Tim - King for a Day

 

Foton copyright (c) Njutafilms

Jag har egentligen ingen som helst relation till Tiny Tim. Under 1990-talet var min favorittidning den amerikanska tidskriften Psychotronic Video, vilken mest handlade om udda film, men ibland tog den upp närliggande ämnen. Tiny Tim nämndes ofta i tidningen - och Tiny Tim var fortfarande i livet under Psychotronics första årgångar, han dog 1996. Jag hade kompisar som hade en platta eller två med Tiny Tim, och det kunde hända att "Tiptoe Through the Tulips" spelades under de otaliga kvällar då vi drack sprit och spisade konstiga skivor, vilket var ett stort nöje under 90-talet. Men - jag har aldrig brytt mig om att forska mer i Tiny Tim, det fanns redan så mycket annat konstigt jag ägnade alldeles för mycket tid åt.

... Därför var jag rätt nyfiken på Johan von Sydows nya dokumentärfilm om Tiny Tim; TINY TIM - KING FOR A DAY. I den svenska undertexten står det dock att den svenska titeln är TINY TIM - MANNEN PÅ MÅNEN. Vi får väl se vad den kallas när samproducenten SVT visar den.

von Sydows film är hyfsat bra, men den lämnade mig en aning otillfredställd. Filmen svarar på en del frågar jag hade, men samtidigt skapar den nya.

Tiny Tim var en udda existens som otippat blev en superstjärna i USA i slutet av 1960-talet. Han såg märklig ut, han betedde sig märkligt, och hans falsettsång med ukulelekomp var ännu märkligare. Han var en fascinerande person, han var vänlig, egensinnig, religiös, direkt galen, men uppenbarligen begåvad, och hans karriär gick upp som en raket, för att sedan tvärdyka och han glömdes bort, innan han på 90-talet återupptäcktes och tilldelades kultstatus av folk ur min generation, som inte var med på 60-talet. Tiny Tims liv var både tragiskt och upplyftande.

Som sig bör berättar den här filmen om Tiny Tims liv från vaggan till graven, och det bjuds på stora mängder filmklipp och intervjuer med människor som kände Tiny, eller som jobbade med honom.

Tempot är dock lite för snabbt och en hel del hoppas över. Oftast skippar man frågan "varför?". Tiny Tim må ha anammat en besynnerlig sångstil, men karln kunde sjunga, men i dokumentären är de första åren snabbt överstökade. Han lämnade sin dysfunktionella familj, sprang iväg med sin ukulele, ställde sig på ett gathörn och sjöng, kort därpå uppträdde han på talangjakter och barer, och plötsligt upptäcktes han och slog igenom. 


De som uttalar sig i filmen säger att Tiny Tim behövdes i Amerika just då, som svar på frågan om varför han blev så populär. Visst, det är möjligt, men gillade folk honom på riktigt? Köpte folk hans skivor för att njuta av musiken, eller för att skratta åt konstigheterna? Tiny Tim var en flitig gäst hos Johnny Carson i dennes talkshow, Tiny till och med gifte sig i direktsändning i Carsons program, något som lockade en rekordstor TV-publik. Men varför ville 60-talets amerikaner se Tiny Tim gifta sig? Jag associerar till den egensinnige serieförfattaren Harvey Pekars upprepade framträdanden i David Lettermans program, vilka uppskattades eftersom publiken - och Letterman - tyckte att Pekar var en festlig kuf.

Som jag skriver ovan, intervjuas Tiny Tims vänner och kollegor - men inga gamla fans; inga som berättar varför de älskade Tiny på 60-talet. En del kända artister som högst troligt influerats av Tiny Tim nämns - men inga av dessa intervjuas och bekräftar detta. "Weird Al" Yankovic, som definitivt inspirerats av Tiny Tim, agerar berättarröst i filmen; han läser högt ur Tinys dagböcker - men Yankovic själv medverkar inte i bild och berättar om sitt förhållande till Tiny.

Den här dokumentären innehåller en del animerade inslag.

I filmen visas ett kort klipp ur Bill Rebanes skräckfilm BLOOD HARVEST från 1987. Den såg jag faktiskt häromåret. Filmen var Tiny Tims debut som dramatisk skådespelare. Jag såg den inte för att Tiny medverkade, utan för att jag blev nyfiken på den när jag läste om den i Fangoria när den var ny, och för att jag nu plötsligt kommit över den. BLOOD HARVEST är inte speciellt bra. Apropå skräck, så förekommer Tiny Tims "Tiptoe Through the Tulips" i skräckfilmen INSIDIOUS. Jag vet att många tycker att den sången, i Tiny Tims version, är genuint otäck.

Idag, år 2020, är det nog nästintill omöjligt för artister som Tiny Tim att nå samma framgångar och kändisskap. Idag har vi YouTube - och på YouTube finns tusentals besynnerliga kufar. Den ena konstigare än den andra. Om någon skulle råka slå igenom på bredare front, blir kändisskapet i de flesta fall kort. De får sina fem minuter, och är sedan helt bortglömda. Dagens mediautbud är för massivt. Det är längesedan man blev idol på att sjunga "Flottarkärlek" hos Hyland.

TINY TIM - KING FOR A DAY är underhållande, intressant, och bjuder på en del riktigt bra material - men jag vill ha mer, jag vill veta mer.


  



 

(Biopremiär 13/11)

söndag 8 november 2020

DVD/Blu-ray/VOD: The Pale Door

THE PALE DOOR (Njutafilms)

Nu blir det nyproducerad Western igen här på TOPPRAFFEL! Och skräck. Samtidigt. En skräckwestern, författad av bland andra Keith Lansdale, son till den uppburne författaren Joe R Lansdale, som i sin tur agerar verkställande producent på den här filmen. Regissör är en av männen bakom SCARE PACKAGE, Aaron B Koontz, som också varit inblandad i manuset.

THE PALE DOOR. Den bleka dörren. Nej, det är ingen vidare titel på en film. Om jag bara såg titeln listas någonstans utan beskrivning, skulle jag aldrig överväga att undersöka vad det är. Fast filmaffischen, det vill säga DVD- och Blu-ray-omslaget, till den här filmen är snyggt. Filmen släpptes först till streaming, där jag såg den, men fysiska utgåvor är på väg.

Idén till den här filmen är inte så dum. Vi befinner oss i vilda västern, och ett gäng laglösa rånar ett tåg, kommer över en kista innehållande en flicka och inte guld och pengar, och de hamnar i en liten håla bebodd av häxor, som gillar att döda folk som kommer dit.

Ingen dum idé, det här lät intressant - och rätt coolt. Tyvärr är utförandet till större delen under all kritik. Skådespelarna är egentligen helt okej, de är inga större kändisar, men flera av dem har medverkat i välkända produktioner; det är inte amatörafton. Mest känd är nog den gamle karaktärsskådespelaren Stan Shaw, som jag lustigt nog bara häromdagen såg i en av sina allra första roller - i Cirio H Santiagos osannolikt taffliga blaxploitation-kung fu-film TNT JACKSON från 1974, en skitrolig film jag helhjärtat rekommenderar (finns på Prime).

Tyvärr kämpar dessa skådespelare med ett illa skrivet manus och med ännu värre dialog. Och dialog är det gott om. Det pratas alldeles för mycket i filmen och ofta helt i onödan. Koontz' regi är rätt valhänt och osäker.

Som de flesta andra filmer nuförtiden, är THE PALE DOOR filmad digitalt - och det ser verkligen digitalt ut. Filmfotot är fult och sterilt, och ger ett amatörmässigt intryck - det ser verkligen billigt ut. Inte blir det bättre av att alla kläder ser ut att vara helt nyinköpta från en cowboyaffär. Redan i prologen, där en man ropar till sina söner att de måste sätta på sig stövlarna, reagerade jag - de där ullfodrade stövlarna såg ju verkligen inte ut som något från 1800-talet.

Filmen innehåller en del blod, action och effekter, men det är inget att skriva hem om. Plus för att man inte använt sig av datoranimerade revolverskott, med pickorna låter "paff!", vilket förstärker intrycket av att vi tittar på några som leker cowboys. Jag blev inte klok på om designen av häxorna, med stora häxnäsor och -hakor, är tänkt att vara otäck eller skojig.

För att vara en film med mycket pangande och splatter, är tempot vansinnigt långsamt. Det tar drygt 40 minuter innan den egentliga handlingen kommer igång. Det är dåligt berättat och bitvis förvirrat.

Betyget två är egentligen för högt till THE PALE DOOR, men här finns ett par hyfsade scener och bra idéer, så en etta är lite för lågt.


 


söndag 1 november 2020

Netflix: Herrens dag

Foton copyright (c) Netflix

Minsann om inte ännu en skräckfilm haft premiär på Netflix. Denna gång handlar det om en mexikansk-spansk film i regi av Santiago Alvarado, som även varit inblandad i manus. HERRENS DAG är en film på temat exorcism - och den lämnade mig lite villrådig. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.

Juli Fàbregas spelar Menéndez. Menéndez är en före detta präst som suttit i fängelse efter att en pojke dog när Menéndez utövade exorcism av det mer brutala slaget. Numera tillbringar han dagarna ensam i sin stora, mörka villa.

En dag får Menéndez besök av en man han lärde känna i fängelset, Sebas (Hector Illanes). Sebas misstänker att hans tonåriga dotter Raquel (Ximena Romo) är besatt, och han vill att Menéndez driver ut demonen. Menéndez vägrar, men låter sig övertalas, och Sebas återkommer tillsammans med dottern.

Till en början går det lugnt till. Menéndez och Raquel samtalar och äter middag, och det verkar mest som att det är Raquels normala tonårsbeteende, en visst upproriskhet och sexuell nyfikenhet, som Sebas tolkar som besatthet. Men så plötsligt slår Menéndez ner tjejen, kedjar fast henne i källaren, och med Sebas som assistent ska det utövas exorcism av synnerligen brutalt slag.

Med undantag för ett par inledande minuter med förtexter utspelas hela filmen i Menéndez bostad. Det är dystert och så mörkt att det ibland är lite svårt att se hur det ser ut därinne. Filmens startsträcka är lång, det tar nästan halva filmen innan det tar fart, och det är i pratigaste laget. Till en början tyckte jag att det var rätt trist och alldeles för pladdrigt, men när Raquel dyker upp lyfter det. Ximena Romo är jättebra i rollen.

En stund senare tar handlingen en tvär vändning igen och övergår till tortyrporr av ett slag som kan få även de mest härdade att vända bort blicken. Menéndez grej är nämligen att tortera folk tills demonerna tackar för sig. 

Med tanke på att Menéndez inte är helt frisk, framgår det inte riktigt om den demon som lockas fram är äkta, eller om det bara är febriga fantasier. Ximena Romo är dock smått fantastisk som en lika elak som kåt demon, indränkt i blod - hon ser ut att höra hemma i EVIL DEAD.

HERRENS DAG pendlar mellan att vara rätt tråkig och rätt bra - och vidrigt chockerande. Netflix varnar både för våld och sexuellt våld (hade det inte räckt med att skriva sexuellt våld?), och varningen är berättigad.

Förutom de tre rollfigurerna som nämns här ovan, förekommer ytterligare ett par-tre personer, men de medverkar sammanlagt en minut eller två. Skådespelarinsatserna är gedigna, filmen är förhållandevis välgjord, men i slutänden känns det hela lite poänglöst. Men ultravåld och religiösa grubblerier går kanske bättre hem hos katoliker än hos mig.




 

 

(Netflixpremiär 30/10)