tisdag 6 oktober 2020

Angående kommentarer från er läsare ...

 

Jag upptäckte alldeles just nu, den sjätte oktober 2020, några minuter in på det nya dygnet, att väldigt många läsare kommenterat mina texter här på TOPPRAFFEL! ... men inga av dessa kommentarer har nått mig. Förrän nu! 

Väldigt mycket spam, men jag har nu godkänt och publicerat cirka hundra kommentarer på olika texter publicerade mellan 2018 och nu. Jag vet inte vad som hänt. Förr fick jag alltid ett mail när någon skrev en kommentar, och eftersom det skickas ut mycket spam, har jag ställt in så att alla kommentarer måste modereras. Uppenbarligen fastnade kommentarerna någonstans på vägen.

... Och någon gång 2018 ändrades inställningarna utan att jag meddelades. Jag har nu varit inne och fixat allt.

En del av er har ställt frågor. Jag beklagar att jag aldrig besvarade dessa. Det känns lite fånigt att besvara dem 2½ år senare. Men - du i Örkelljunga som kände igen mitt namn: jo, det var jag som skrev i NST.

måndag 5 oktober 2020

Netflix: Il legame

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en italiensk skräckfilm - kom därför ihåg att ändra i språkinställningarna till originaldialog, idiotiskt nog är den engelskdubbade versionen förinställd.

Italiensk skräck ser vi inte så ofta - nuförtiden. Förr var ju italienarna skräckens kungar. Under 1960-, 70- och 80-talen producerades mängder av italiensk genrefilm, och sedan tog det plötsligt slut. Marknaden försvann, det lönade sig inte längre.

Eftersom IL LEGAME (som har den engelska titeln THE BINDING) är italiensk, blir jag genast mer intresserad än i vanliga fall. Jag har alltid föredragit italiensk skräckfilm, åtminstone sedan jag var tonåring. Och jag måste säga att den här lilla filmen, i regi av Domenico Emanuele de Feudis, inte gjorde mig besviken. Visst, det är ingen märkvärdig film, det här är inget speciellt, men så som genren ser ut idag, så höjer den sig över mängden.

Mía Maestro spelar Emma, som ska gifta sig med pianisten Francesco (Riccardo Scamarcio). Emma har en dotter från ett tidigare äktenskap, Sofia (Giulia Patrignani). De här tre är på väg till Francescos mor, Teresa (Mariella Lo Sardo), som bor på landsbygden i södra Italien. Emma har aldrig träffat Teresa.

I en prolog har vi redan sett att allt inte står rätt till där nere på vischan, bisarra ritualer har utförts i en grotta. Teresa bor på en stor och fullkomligt fantastisk herrgård. En vacker byggnad som nästan blivit ett med naturen - och som verkar hålla på att vittra bort. Det är lite lustigt att man i så många sydeuropeiska filmer har bostäder som egentligen är otjänliga. Nu är förstås standarden inte så sällan sämre än vi är vana vid i Sverige, jag har varit i en del muggiga franska bostäder, men vem vill ha ett badrum som är dåligt upplyst och ser ut som ett slakthus? Eller stora, tomma salar med en ensam hylla längs en vägg?

I trakten finns märkliga, döende träd, som Teresa försöker rädda med mystiska, uråldriga metoder. Tersa beter sig mystiskt rent allmänt, och när lilla glada Sofia plötsligt verkar bli besatt av något ondskefullt börjar vi undra på vilken sida Teresa står. Hon är uppenbart något slags häxa, men är hon ond eller god? Och vad är det som har hänt i trakten, vad är det för otäck kvinna i vit klänning och död blick som rör sig i omgivningarna?

IL LEGAME är en fantastisk film att titta på. Det var längesedan jag såg en skräckfilm som var så här snygg. Det otroliga, nästan organiska huset är en rollfigur i sig. Färgerna är varma, omgivningarna är ofta mörka.

Emellanåt associerar jag till Lucio Fulci och då framför allt till THE BEYOND. de Feudis' film är förstås långtifrån lika bra, men här finns en del beröringspunkter. Här figurerar kvinnor med gråa, döda ögon. Kanske går det även att likna filmen med THE HOUSE BY THE CEMETERY. Ja, och de eventuella häxorna får mig förstås att tänka på SUSPIRIA. Och nog vilar det lite Pupi Avati över filmens stil.

Filmmusiken är dock av modernt snitt, den består mest av otäcka ljud, några egentliga melodier finns här knappt. Det är inte utan att jag undrar hur det hela hade blivit med ett inspirerat soundtrack av till exempel Fabio Frizzi.

Filmen är rätt långsam och en del lär tycka att den här tråkig. IL LEGAME är ingen filmhistorisk milstolpe, men jag gillade den. Alla Netflixproduktioner är inte undermåliga.

 


 

 

(Netflixpremiär 2/10)

lördag 3 oktober 2020

Netflix: Vampires vs. the Bronx

Foton copyright (c) Netflix

VAMPIRES VS. THE BRONX, i regi av Oz Rodriguez, fick premiär direkt på Netflix. Dock är detta ingen Netflixproduktion; filmen inleds med Universals logga, så min gissning är att filmen skulle gått upp på bio, men dumpades på Netflix på grund av den rådande pandemin. Fast här i Sverige hade filmen säkert inte fått biopremiär ändå.

Den här vampyrkomedin med en ung publik som målgrupp har än så länge märkligt lågt snittbetyg på IMDb, även om det gått upp ett par snäpp sedan premiärkvällen. Det kan bero på att publiken inte förväntade sig en barn- och familjefilm. Det kan också bero på reaktionära högermakter som anklagar allt som visas på Netflix för att vara "woke", och därför något dåligt som måste bekämpas. En film om svarta- och latinamerikanska ungdomar, det är förstås utstuderat politiskt korrekt - tycker dessa högertroll.

Själv tycker jag att VAMPIRES VS. THE BRONX är överraskande charmig och sympatisk liten film. Tankarna går till 80-talsfilmen THE MONSTER SQUAD, en barnfilm som i Sverige censurklipptes för att kunnas släppas barnförbjuden.

Jaden Michael, Gerald Jones III och Gregory Diaz IV spelar kompisarna Miguel, Bobby och Luis, som bor i - just det! - New York-stadsdelen Bronx. De tre håller på att förbereda en gatufest till förmån för en nedläggningshotad kvartersbutik. Ett ondeskefullt fastighetsbolag som heter Murnau, och som har Vlad Tepes som symbol, håller på att köpa upp- och lägga ner alla butiker och etablissemang i området. Vad är det som försiggår? Vad är Murnau ute efter?

De tre killarna upptäcker vad som är i görningen. Ja, självklart är det slemma vampyrer som tänker ta över Bronx! Och självklart är det inga som tror på pojkarna när de berättar om sina iakttagelser. Således är det upp till trion att själva ta hand om det vandöda hotet.

Killarna tittar på BLADE, de beväpnar sig med träpålar och oblat, de stjäl vigvatten från kyrkan, och så beger de sig ut för att slakta vampyrer.

Det är en rappt berättad film, det här. 85 minuter som passerar snabbt. Amerikanska barnskådespelare, eller, ja, i princip alla barnskådespelare världen över, brukar vara ganska olidliga, i synnerhet när de innehar huvudrollerna i barn- och ungdomsfilmer. De är antingen präktiga, eller lillgamla, eller bara störiga rent allmänt. Men i den här filmen funkar ungarna bra, de känns som riktiga pojkar och de är lite kul.

Något blod förekommer knappt alls i filmen, här finns en del mildare våld, och de flesta som stryker med är vampyrer, som löses upp i moln av gnistor. Det hela är snällt. Vore jag tio år hade jag nog tyckt att det här var en cool och spännande film.

Cliff  "Method Man" Smith spelar präst. Zoe Saldanas roll är minimal, hon är bara med ett par minuter i filmens prolog.


 

 

 

(Netflixpremiär 2/10)

fredag 25 september 2020

Netflix: Enola Holmes

Foton copyright (c) Netflix/Legendary

Jag ska vara ärlig: jag såg ENOLA HOLMES, i regi av Harry Bradbeer, bara för att ha något nytt att skriva om här på TOPPRAFFEL!. Jag tillhör inte målgruppen - den här filmen riktar sig till barn och yngre tonåringar, främst flickor, och inte till karlslokar som är över 50.

... Å andra sidan hade jag ingen aning om vad det här var för någonting. Jag hade nog inbillat mig att ENOLA HOLMES skulle vara något slags hipp actionkomedi om en kvinnlig detektiv. Men så har jag heller aldrig hört talas om böckerna av Nancy Springer som filmen bygger på. Jag har ingen som helst koll på ungdomsböcker. Jag hade aldrig hört talas om TWILIGHT innan filmen kom. 

16-åriga Millie Bobby Brown från STRANGER THINGS innehar titelrollen, och det tog ganska exakt trettio sekunder innan jag började ogilla filmen. Filmen inleds nämligen med att Enola kommer cyklande, och plötsligt tittar hon rakt in i kameran och pratar med tittarna på det mest irriterande sätt. Detta fortsätter hon med genom hela filmen - med jämna mellanrum bryter Enola den fjärde väggen för att prata med publiken. Irriterande är bara förnamnet.

Året är 1884 och Enola Holmes bor i ett stort hus med sin ensamstående mor Eudoria (Helena Bonham Carter). Eudoria utbildar sin dotter i hemmet, och ser till att hon blir en beläst, klok och tuff tjej som kan jiu-jitsu. Enola har även två äldre bröder som sedan länge flyttat hemifrån. Sherlock och Mycroft heter de och spelas av Henry Cavill och Sam Claflin. Jodå, Enola är Sherlock Holmes lillasyster.

En dag är Eudoria Holmes plötsligt försvunnen. Har hon övergivit Enola? Sherlock och Mycroft anländer, och den närmast reaktionäre Mycroft ska se till att Enola får börja på en strikt flickskola där hon kan uppfostras till en respektabel dam och bli kvitt sina dumma idéer om kvinnlig självständighet. 

Enola rymmer omgående och beger sig ut för att hitta sin mor. Ombord på ett tåg träffar hon den jämngamle lord Tewkesbury (Louis Partridge), som även han rymt. Den lille lorden har en grym mördare efter sig. De två tonåringarna försöker lösa alla problem samt hitta Eudoria, medan Sherlock letar efter den efterlysta Enola. 

ENOLA HOLMES känns verkligen som ett feministiskt manifest - författat av en tolvåring. Det är förstås inget som helst fel på filmens budskap och jag håller med om allt, men jag finner den groteska övertydligheten rejält irriterande. Det känns verkligen som om filmskaparna kör ner en stor tratt i halsen på en, och sedan skyfflar in budskapet. Lite grann som de allra proggigaste barnprogrammen och barnböckerna när jag var barn på 1970-talet. Jag hatade det då, jag tycker inte bättre om det idag. Den här filmen är lika subtil som ett första maj-plakat, ett plakat som kommer i vägen för en ordentlig, engarerande berättelse med levande gestalter. Med få undantag är filmens vuxna rollfigurer onda bakåtsträvare, och värst är nästan den fullkomligt genomvidrige Mycroft Holmes. Den onda rektorn på flickskolan, miss Harrison (Fiona Shaw), är dock lite rolig i sin ruttna ondskefullhet, eftersom hon påminner om elakingarna i skräck- och exploitationfilmer som HOUSE OF WHIPCORD och liknande.


Men mest irriterande är det ständiga pratandet in i kameran - i kombination med överspel från Millie Bobby Browns sida. Hon grimaserar och spärrar upp ögonen, och hon tar ibland i som i ett särdeles teatraliskt barnprogram. Henry Cavill gör å andra sidan sin version av Sherlock Holmes precis tvärtom mot vad alla andra Holmestolkare brukar göra. Han är mjuk och omtänksam, vilket fått Arthur Conan Doyles dödsbo att reagera, läste jag någonstans. De försökte dessutom stämma filmen för copyrightintrång. Själv tycker jag att det är rätt uppfriskande att Sherlock Holmes för en gångs skull framställs som sympatisk. Fast han känns förstås inte det minsta som Sherlock Holmes. Henry Cavill skulle även kunna fungera bra som en sympatisk James Bond.

ENOLA HOLMES är ibland överraskande våldsam. Oväntat våldsam. Ibland rinner blodet och en rollfigur stryker med under handlingens gång. Saker exploderar. Det känns rätt malplacerat och onödigt i en film som riktar sig till en väldigt ung publik. Filmens upplösning är rätt värdelös. det blir liksom ingenting av det som byggs upp, allt bara rinner ut i sanden på ett otillfredställande sätt.

Den här filmen är producerad av Legendary och skulle egentligen ha gått upp på bio, men så blev det inte - istället sålde de filmen till Netflix. ENOLA HOLMES ser ut att ha kostat en slant. Miljöerna är bra, filmfotot är flott. Men nej, jag gillade inte det här. Om jag haft halva betyg hade jag satt 1½, nu får det bli en tvåa, mest för filmfotot.


 


 

 

 

(Netflixpremiär 23/9)

lördag 19 september 2020

DVD/VOD: BADLAND

BADLAND (Studio S Entertainment)


Dags för ännu en nyproducerad western. BADLAND från 2019.

Häromåret kom en western som hette PRISJÄGAREN (ANY BULLET WILL DO). Jag såg den, men av någon anledning recenserade jag den inte. PRISJÄGAREN var inget vidare, det var en ganska märklig film. Till synes hyfsat påkostad, till skillnad från många andra lågbudgetfilmer, men rätt taffligt gjort.

Den filmen regisserades av Justin Lee, och det är Lee som skrivit och regisserat BADLAND.

BADLAND skulle kunna ha blivit en bra film. Grundstoryn är inte så dum: Pinkerondetektiven Mathias Breecher (Kevin Makely) är på jakt efter en rad sydstatsbefäl som är efterlysta för krigsbrott. Breecher letar upp dem en i taget, med avsikt att se till att de hängs. Problem uppstår när de inte går med på att frivilligt låta sig hängas. Ännu mer problem uppstår när en av av de efterlysta, Cooke (Bruce Dern), inte bara är ångerfull, sjuk och döende, utan även har en förtjusande dotter, Sarah (Mira Sorvino), som Breecher fattar tycke för.

Justin Lee har lyckats anlita en lång rad kända namn till sin film. Förutom de ovan nämnda, medverkar Wes Studi, Jeff Fahey, Tony Todd, James Russo, Amanda Wyss, med flera. Tyvärr kan dessa rutinerade skådespelare inte rädda BADLAND.

Dialogen är bitvis riktigt bedrövlig. Inte de bästa skådespelare kan fälla dessa repliker på ett övertygande sätt. Men allt i filmen är lite tafatt. Det är lite amatörmässigt gjort. Filmen saknar en egen stil, den har ingen stil alls. Filmmusiken är, som ofta är fallet, mördande tråkig och består mest av en ensam, sorgsen fiol. Ibland ligger det monoton musik över scener som hade funkat betydligt bättre utan musik.

Dessutom varar BADLAND två timmar. Det är åt helvete för långt. Alla scener varar för länge, många scener är onödiga, tempot är alldeles för långsamt, och filmen blir tråkig. Men! En skicklig klippare hade kunnat göra en bättre film av det här. Om man kapar trettio minuter, och rappar upp övriga scener, samt byter ut den vissna filmmusiken, kan man få en helt okej western.

Här finns några bra scener. Scenerna med Bruce Dern är rätt fina, och den spirande romansen mellan Breecher och Sarah funkar bättre än actionscenerna. Kanske borde Justin Lee satsa på kärleksfilmer istället för westerns?


fredag 18 september 2020

DVD/VOD: Den sista duellen

DEN SISTA DUELLEN (Studio S Entertainment)


Det är ju lite illa ställt med westerngenren nuförtiden. I synnerhet när det gäller lågbudgetfilmer som släpps direkt på streaming och DVD. Ibland får filmskaparna tag på ordentliga westernkulisser och en och annan namnkunnig skådis, men resultatet ser mest ut som cowboymaskerad - vilket beror på att filmerna skjuts digitalt, och på att kulor och krut ersätts med datoranimerade effekter. Det luktar inte damm, svett, krut, hästskit och blod om denna nya filmer. Jag har sett några stycken som släppts de senaste åren, men jag verkar bara ha recenserat den som heter HICKOK. Den var inget vidare.

GONE ARE THE DAYS, i regi av Mark Landre Gould, har i Sverige döpts till DEN SISTA DUELLEN. Det är en missvisande titel - eftersom filmen inte innehåller någon sista duell, den innehåller ingen duell alls. Filmen borde istället kallats DET SISTA BANKRÅNET.

Det här är den väldigt långsam film. Vissa kan nog uppleva den som provocerande långsam. Samtidigt är detta en av de bättre westernfilmer som gjorts de senaste tio åren. Detta beroende på ett par riktigt starka rollprestationer - Lance Henriksen gör antagligen sitt livs roll.

Henriksen spelar den gamle bankrånaren Taylon. Taylon är svårt sjuk, han är döende. Men, han vill inte dö ensam hemma i stugan - han vill dö med stövlarna på. Han har en dotter, Heidi (Meg Steedle), som inte vet om att Taylon är hennes far. Heidi jobbar som prostituerad på saloonen i Durango, och Taylon tänker se till att hon får tillräckligt med pengar så att hon kan ta sig därifrån och leva ett bättre liv. I Durango ligger en bank Taylon aldrig lyckades råna. Således tänker han göra ett sista försök, och lyckas han ska Heidi få bytet.

I Durango finns även en sheriff med mystiskt förflutet som som Texas Ranger. Will heter han, och han spelas av Tom Berenger. Will är välbekant med Taylon. Ytterligare en invånare i staden är den onde och psykotiskt leende Jaden (Steve Railsback), som håller fast Heidi i sitt nät.

Det tar över 80 minuter innan det första skottet avlossas i denna westernballad. Större delen av filmen består i att åldrade män filosoferar över sina liv och över döden, och över en värld och livsstil som håller på att försvinna. Att filmen funkar är skådespelarnas förtjänst. Även Tom Berenger är enastående, liksom Meg Steedle, men alla är bra. Danny Trejo har en mycket liten roll som färjkarl - i ordets mytologiska betydelse.

Filmfotot är utmärkt, miljöerna är bra. Jag har väl vissa invändningar vad gäller musiken. Många moderna westerns försöker ha något slags "realistisk" westernmusik på ljudspåret; plinkande och plonkande i trakterna av bluegrass. Och det blir lite trist, det blir sällan dramatiskt. Så är fallet även här. Men - under filmens sista scen och när eftertexterna börjar rulla, fläskar man oväntat på med pampig filmmusik som känns hämtad från en 50-talswestern. Detta för att markera slutet på en epok, gissar jag.

Betyget fyra är kanske att ta i, men jag har inga halva betyg. Annars hade jag satt betyget 3½.

söndag 13 september 2020

Netflix: #Alive

Foton copyright (c) Netflix

Det är inte längesedan den sydkoreanska zombiefilmen PENINSULA gick upp på bio - och nu har ytterligare en koreansk zombiefilm haft premiär, fast på Netflix. 

Om PENINSULA och virusepidemin som skildras i den filmen kändes märkligt aktuell, så känns #ALIVE ännu mer aktuell. Den här filmen, i regi av långfilmsdebuterande Il Cho, handlar nämligen om ett par rollfigurer som sitter i karantän i sina bostäder under en zombie-epidemi.

Ah-In Yoo spelar Oh Joon-woo, en ung man som fortfarande bor hemma hos morsan. När han vaknar en morgon har morsan gått iväg för att handla, Oh är ensam hemma och sätter sig vid datorn för att spela online-spel, vilket verkar vara hans huvudsakliga sysselsättning. Då plötsligt avbryts spelandet för nyhetssändningar. 

Ett mystiskt virus sprids snabbt som attan i staden. Folk förvandlas till mordiska kannibaler. Oh tittar ut genom fönstret i höghuset där han bor, och jojomen, genast invaderas området att hungriga zombies. Oh låser in sig i lägenheten. Hans morsa kom aldrig tillbaka, och efter ett par dagar i zombiekarantän börjar mat och dryck att ta slut.

Efter ett tag får Oh kontakt med en tjej (Shin-Hye Park) som bor i höghuset mittemot, och med hjälp av en drönare kan de hjälpa- och skicka mat och förnödenheter till varandra. Det gäller bara att zombierna inte lyckas ta sig upp till deras lägenheter. Vilket förstås sker, för annars skulle det inte bli mycket till film.

Jag tycker nog att #ALIVE var bättre än väntat. Det här ser ut som en biofilm, make up och effekter är bra, här finns en hel del intressanta inslag, och jag gillar att man för en gångs skull stoppat in lite välbehövlig humor i storyn.

Berättartempot är dock ojämnt, det känns som om filmen stannar upp då och då, vilket medför att filmen, som bara är 98 minuter, känns lite längre än den är. Denna känsla beror även på att det är svårt att variera det numera uttjatade zombietemat. En grupp människor är instängda någonstans, de försöker ta sig till en säker plats, och de är omringade av horder av zombies. Vi kan ju det här nu.

... Men man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se den här. För att vara en Netflixproduktion är #ALIVE riktigt bra.

Plus i kanten för diskussioner om snabbnudlar.



 

 

 

(Netflixpremiär 8/9)

söndag 6 september 2020

Netflix: Freaks: Du är en av oss

Foton copyright (c) Netflix

Häromdagen hade Marvelfilmen THE NEW MUTANTS biopremiär. Inte nog med att den inte pressvisades i Göteborg, jag hade ingen aning om att den skulle gå upp på bio i Sverige, inte redan nu. Jag hade dock noterat en del dåliga recensioner av filmen i utländsk press. Hur som helst: jag har inte sett THE NEW MUTANTS.

Däremot har jag sett Netflixfilmen FREAKS: DU ÄR EN AV OSS, som hade premiär för några dagar sedan - jag har varit bortrest, så det dröjde lite innan jag kunde att se den.

FREAKS: DU ÄR EN AV OSS är en av tre filmer som är de första tyska Netflixproduktionerna. Ja, det här är en tysk superhjältefilm. Eller, ja, superhjältefilm är kanske att ta i - det är en film om superkrafter, det är en mutantfilm; en tysk variant på X-Men.

Även den här filmen har fått rätt svala omdömen. Därför blev jag lite överraskad när jag såg den. FREAKS är ingen större milstolpe, men jag hade större utbyte av den här lilla tyska filmen än av majoriteten plastiga och könlösa Marvelfilmer. De tyska miljöerna gör att miljöerna känns rätt hemtama, det ser nordiskt ut, och det är väl mest det konstanta tjatet om fläskkotletter som avslöjar att filmen är tysk. Ja, förutom det faktum att alla inte bara pratar tyska, utan även är tyskar. Dessutom varar filmen bara 92 minuter, vilket alltid är ett stort plus.

Huvudperson i FREAKS är Wendy (Cornelia Gröschel), som har ett dåligt betalt jobb på snabbmatstället Kotelett Himmel, vilket i den svenska texten översatts till Kotlettparadiset. Det låter som något jag hade kunnat hittat på till mina Åsa-Nisse-serier - jag hade med Pannbiffsspecialisten i en serie. På Kotlettparadiset serveras bara kotletter, på längden och tvären. Chefen på stället liknar en kotlett, det är en ond och vresig kvinna som ser ut som Tjorven från helvetet.
Wendy är gift med en kille med skön mustasch, han ser ut att jobba på en bilverkstad längs autobahn, och tillsammans har de en liten son, som konstant terroriseras av andra, elaka pojkar.

Sedan hon var liten flicka har Wendy ätit medicin som skrivs ut av en viss dr Stern (Nina Kunzendorf). Det är nämligen som så att Wendy besitter superkrafter. Hon är extremt stark och kan även hoppa flera meter upp i luften. Så länge hon äter sina piller försvinner krafterna. Precis som i X-Men anses nämligen superkrafter vara något farlig, folk med övernaturliga krafter ska kontrolleras eller låsas in.

Wendy träffar på luffaren Marek (Wotan Wilke Möhring), som säger "Du är en av oss". Han har också en superkraft, han är osårbar. Han har i alla år hållit sig undan och bor i en nedlagd badanläggning. Det visar sig även att en kille på Kotlettparadiet, den serietidningsläsande Elmar (Tim Oliver Schultz), har krafter, han är elektrisk. Elmar vill bli superhjälte på riktigt och skaffar sig en dräkt.

Wendy slutar ta sin medicin och börjar istället använda sin superstyrka. Men hon använder krafterna främst för egen vinnings skull. Någon dräkt bryr hon sig inte om att skaffa, hon går omkring i sin uniform från Kotlettparadiset och spöar upp folk. Eller viker ihop cyklar. Dr Stern tänker sätta stopp för Wendy, Marek och Elmar. Elmar visar sig ha andra planer ...
Filmens första hälft är bättre än den senare. Handlingen är rätt enkel, men jag tycker att FREAKS: DU ÄR EN AV OSS är en trevlig film. Det är en sympatisk film. Bitvis smårolig. Fläskkotletterna är en fin touch.

Regissören Felix Binder är tidigare mest regisserat avsnitt av TV-serier. Jag tycker dock att det är lite synd att hans film döpts till FREAKS, eftersom det ju är titeln på en av filmhistoriens bästa och mest berömda skräckfilmer.

Jag skulle inte ha något emot en uppföljare till den här filmen. Möjligheterna är oändliga: wienerschnitzel, bratwurst, knödel, potatissallad ...








(Netflixpremiär 2/9)

torsdag 27 augusti 2020

Tänk att folk betalade pengar för den här serietidningen

När jag var barn på 1970-talet köpte vi enorma mängder tablettaskar. Ja, inte bara min familj, förstås, utan svenskar rent allmänt. Tablettaskar var en stor grej och det fanns hur många olika sorter som helst. Försvann en sort, kom två nya. De var som hydran.

Många populärkulturella företeelser fick en egen tablettask. Det behövde inte ens vara figurer som var populära. Det är fullt förståeligt att det fanns tabletter vars askar pryddes med Kalle Anka, eller Pelle Svanslös, eller Drutten och krokodilen ...

... Men Kalle Kula?

Kalle Kula var lite unik på den svenska tablettaskmarknaden. Som barn undrade jag vad det var för figur. Jag såg honom enbart på tablettaskar. Jag tror aldrig att jag fick tag på serietidningen Kalle Kula.

För det handlade om en serietidning med fotbollsserier. Kalle Kula hade en egen serietidning. Den kom ut med tretton nummer mellan 1973 och 1974. I samma veva lanserades tabletterna - men dessa överlevde betydligt längre än tidningen. Jag vet inte hur länge det gick att köpa Kalle Kula-tabletter, och det är svårt att kolla upp, Cloetta listar inte sina gamla produkter på webbsidan, men jag minns det som att tablettasken fanns under resten av 70-talet - och kanske till och med in på 80-talet. Att Kalle Kula varit en seriefigur var det ingen som kom ihåg.
För ett par månader sedan köpte jag ett begagnat nummer av Kalle Kula. Nummer 5/1974. Fem spänn fick jag ge för tidningen.

Jag läste tidningen i badet. Och herregud.

Tänk att den här 36-sidiga tidningen såldes i butiker runt om i landet! Folk betalade pengar för den! Den femma jag pröjsade 46 år senare var ett groteskt överpris. Enligt en valutaomräknare motsvarar omslagspriset 2:25 cirka 14 kronor i dagens penningvärde.

Serietidningen Kalle Kula kvalificerar sig som en av de absolut sämsta serietidningar som kommit ut i Sverige - och jag utgår från att övriga tolv nummer håller samma låga kvalitet som nr 5/74.

På sidan två, omslagets insida, återfinns fyra skämtteckningar av Bekåson, vars fullständiga namn är Björn Bekåson. Det finns inte så mycket att säga om dessa, liknande teckningar återfanns i oräkneliga tidningar under 70-talet. I redaktionsrutan längst ner på sidan läser jag att det var Lars Mortimer, Bobos och Hälges skapare, som var redaktör för tidningen.

På den tredje sidan serveras numrets första Kalle Kula-avsnitt: "Kalle Kula möter Texas Rangers". Det första jag tänkte på var hur svårt det var att se vad de enkla, men professionellt utförda, teckningarna föreställer. Detta beroende på den fullkomligt vansinniga färgläggningen. "Serier i fyrfärg!" eller "Serier i fyra färger!" stod det ibland på omslagen till tidningar på 70-talet. I Kalle Kula har man tagit fasta på "fyra färger". Grönt, rött, blått, gult. Samt något slags hudfärg, förutom svart och vitt. Det hade förstås kunnat funka om färgläggningen gjorts känsligare, men man har bara fläskat på. Och inte blir det bättre av att i stort sett samtliga sidor lider av grav misspassning. Det ser ut som om serien har färglagts av ett litet barn.

... Å andra sidan verkar seriens manus ha skrivits av ett litet barn.

Alltså, vad är det här?

Kalle Kulas lag Målgårdens BK ska möta ett lag från Texas. Amerikanerna är beväpnade med revolvrar och kastar lasso. Enda sättet för Målgårdens BK att slå motståndarlaget är att klä ut sig till indianer, och skjuta pilbåge och slangbella. Domaren godkänner detta. Målgården vinner. Slut.
Det här är så osannolikt dåligt att klockorna stannar. Det är ofattbart att någon kommit på storyn, och ännu mer ofattbart att serien accepterades, trycktes, och skickades ut till butiker för försäljning. Ett andra avsnitt med Kalle Kula ligger sist i tidningen. Det är inte bättre.
Kalle Kula var ett försök att skapa en sportvariant av 91:an. Den gjordes på beställning av Semic. På SerieWikin läser jag att serien gjordes på initiativ av Albert Bonnier jr själv. Själva serien gjordes av Bob Heinz, pseudonym för tysken Wilhelm Hermann Heinz (1923-1984).

Bob Heinz var ett relativt stort namn hemma i Tyskland. Han började sin karriär 1943 med att rita vykort åt nazisterna. Inget jobb att skryta med. 1949 tog han sig namnet Bob Heinz och började rita illustrationer till en rad tidskrifter. Han skapade serier som Jerry der lustige Cowboy och den populära Pit und Alf.
Omslag av Bob Heinz.
På 1960-talet började Bob Heinz jobba för svenska Williams Förlag, och senare för Semic. Han ritade en rad episoder av barnserien Lajban, och åt Lajbans egen tidning tecknade han även Morris efter manus av Bengt-Åke Cras, en man mest känd för sina många ungdoms- och kioskböcker.
En av Bob Heinz många serier.
Ja, och så gjorde han alltså Kalle Kula, en serie som även kom att publiceras i tidningen Lilla Fridolf, men som är mest känd för att under många år ha prytt en tablettask.

I Kalle Kula återfinns även en biserie, som är betydligt mer intressant än Kalle Kula. Bosse Banan heter den. Vid en första anblick trodde jag att det var en brittisk serie från IPC, men så är inte fallet.
I original heter serien Appie Happie. Det var en holländsk dagspresserie som startade 1967, då kallad Appy Happy, och som gick i holländska dagstidningar under många år. I Sverige verkar man ha tagit fasta på att huvudpersonen gillar bananer och döpt honom efter detta.

Den komiska fotbollsserien Appie Happie gjordes av Dick Bruijnestein (1927-2012), som kallade sig Dik Bruynestein, eller bara Dik. Bruijnestein debuterade 1947 och under sin långa karriär ägnade han sig mest åt sport. Han ritade sportserier, han illustrerade sporttidningar, och han startade upp tidningar. Han arbetade även med sportprogram på TV, och han var aktiv fram till sin död.

Bosse Banan är faktiskt en rätt lustig serie, lite märklig, men trevlig. Tyvärr visade det sig att avsnittet fortsätter i nästa nummer, så jag fick inte veta hur det går.


tisdag 25 augusti 2020

TOPPRAFFEL! sörjer: Rolf Gohs

Seriealbumen från Coeckelberghs luktade lite märkligt. De luktade inte som andra seriealbum eller serietidningar - eller böcker utan serier, för den delen. Coeckelberghs album hade en kraftig, kemisk doft jag associerar med ett av min barndoms favoritalbum: "De röda taxibilarna", det första äventyret med Starke Staffan av Peyo. Doften satt i under flera decennier och jag kan fortfarande känna den när jag ser "De röda taxibilarna".

... Eller "Dockan som inte kunde sova". Ett Mystiska 2:an-album av Rolf Gohs utgivet av Coeckelberghs 1974. Jag fick det någon gång i mitten av 1970-talet när det reades ut på bokrean, jag minns hur det låg på ett bord på andra våningen på Törqvists bokhandel i Landskrona. Jag retar mig än på att jag av någon anledning inte fick "Ur Hergés arkiv", som låg intill.
Antagligen hade jag redan läst "Dockan som inte kunde sova" när jag fick det, jag hade högst troligt lånat det på biblioteket. Inte nog med att albumet luktade konstigt - jag tyckte även att det var lite otäckt. Jag tycker fortfarande att omslaget är rätt obehagligt, med ett svartvitt foto på en docka med stirrande, döda ögon. Men jag tyckte det var spännande. Två pojkar, inte mycket äldre än vad jag var, som var ute på äventyr. Albumet var konstigt färglagt, men teckningarna fascinerade mig. Jag har inte läst serien på drygt 40 år, så jag minns inte riktigt vad det handlade om. Mikrofilm gömd i en docka?

Att killen som ritade Mystiska 2:an även gjorde omslagen till Fantomen skulle det dröja innan jag upptäckte. Den första Fantomenpublikation jag fick, var Fantomens julalbum 1972 (daterat 1973 på omslaget). Jag fick det ett par år efter att det gavs ut. Även detta omslag upplevde jag som lite otäckt när jag var barn. Det utlovade skräck och mystik. Serierna inuti albumet, gamla äventyr av Lee Falk och Sy Barry, var dock inte det minsta otäcka. Häxan var betydligt mer skrämmande på omslaget.
Rolf Gohs, som föddes i Estland och som kom till Sverige 1946, målade sitt första Fantomenomslag redan 1957. När han lade av 2012 hade det blivit 911 stycken. Långt ifrån alla omslag var förstås bra. En del är riktigt, riktigt bra. Några är inget vidare. Många är rätt generiska. Jag tänkte på det häromåret när jag sorterade mina Fantomentidningar; jag har flera hundra. Jag mindes omslagen - och serierna - från min mest intensiva Fantomenläsarperiod på 70-talet. Men från och med 80-talet har jag svårt att hålla isär tidningarna - jag minns inte om jag läst dem eller ej när jag bara tittar på omslagen.

Mitt favoritomslag av Gohs är det till Fantomen nummer 5/1978. Det röstades även fram som årets bästa omslag och trycktes som en affisch, vilken jag hade på väggen på mitt pojkrum. På affischen står det dock att det är bästa omslag 1977. Detta stämningsfulla, estetiskt tilltalande omslag utlovar spänning och mystik. Det är lite film noir över det. Som jag minns det har omslaget inte så mycket med innehållet att göra.
Gohs tecknade ett par av de första licenstecknade Fantomenäventyren. Dessa har jag aldrig läst och jag hoppas att de repriseras någon gång. När jag tänker efter har jag läst väldigt få serier av Rolf Gohs, förutom Mystiska 2:an. Jag har inte läst hans version av Kilroy, jag har inte läst Mannen från Claa.

För ett par år sedan köpte jag ett gammalt nummer av Mystiska 2:ans egen, kortlivade tidning, vars tre första nummer kom ut på tre olika förlag. Äventyret i numret jag köpte var rätt märkligt, men teckningarna är stämningsfulla. Stämningen är mörk och mystisk, med tunga skuggor. Miljöerna är ganska uppenbart tecknade efter fotografier. Fast det är inte utan att jag undrar om Gohs inte fuskade lite väl mycket emellanåt för att jobba snabbare. I serien har han en tendens att zooma in på detaljer som går fort att rita. Pratar någon i telefon, får vi en närbild på luren.
1985 gav förlaget Semic sig in i vuxenseriebranschen för att konkurrera med Epix och Pox. Deras tidning hette Comet. Comet var ett alldeles utmärkt magsin - som lades ner efter bara tre nummer. Till stor del beroende på Rolf Gohs.

I det första numret av Comet publicerades en helt ny vampyrserie, "Blodsmak", tecknad av Gohs efter manus av Peter Sparring. I det tredje numret fick vi det rejält omskrivna, albumlånga Mystiska 2:an-äventyret "Fågelön". Nu är "Fågelön" en dålig och besynnerlig serie rent allmänt, men det som fick cheferna på Semic att sätta kaffet i vrångstrupen var det faktum att en av de unga pojkarna i Mystiska 2:an inleder en kärleksrelation med en vuxen man. Comet lades omedelbart ner. Om detta är hela sanningen; att det var "Fågelön" som fick Semic att döda tidningen, vet jag inte - jag gissar att även försäljningssiffror spelade in.
Detta rabalder ledde till att Gohs funderade på att lägga av helt. Men det gjorde han inte. Han fortsatte att måla omslag till Fantomen och andra serietidningar, och 2002 gick hans sista serie, "Dom oskyldiga", som följetong i Fantomen.

Igår kom beskedet att Rolf Gohs gått bort, 86 år gammal.

ROLF GOHS
1933-2020
R.I.P.

måndag 24 augusti 2020

Bio: Tenet

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Häromåret såg jag om Christopher Nolans INCEPTION. Jag inbillade mig nämligen att jag missat en del när jag såg den på bio 2010. Kanske hade jag till och med somnat. När jag tänkte på filmens handling fick jag nämligen inte riktigt ihop den. Efter att ha sett om den visade det sig att jag inte alls hade missat någonting. Det var bara Nolans försök att slå knut på sig själv som gjorde att jag upplevde filmen som mer komplicerad än den var.

Jag vet att många närmast dyrkar Christopher Nolan, och många har sett fram emot premiären på TENET. Själv tycker jag att Nolan är ojämn och rätt trist. Hans förra film, DUNKIRK, tyckte jag var bra, men INTERSTELLAR var hemsk. Och hans tre Läderlappen-filmer tycker jag inte håller. De var coola när de kom, men nu tycker jag de är lite töntiga i sina försök att vara mörka och gravallvarliga.

"Tenet" betyder "grundsats" eller "dogm". Det är också ett ord som kan läsas både framlänges och baklänges - precis som Bolton. (Bolton är inget palindrom, Bolton baklänges blir Notlob!) TENET är en film som berättas både framlänges och baklänges - samtidigt.

Om Nolan försökte slå knut på sig själv med INCEPTION, slår han dubbla knutar med TENET. Grundidén bakom den här filmen är så krystad och invecklad att man får ont i huvudet när man tänker på den. Och man måste nog vara Nolan för att till hundra procent förstå hur det funkar. Själv känner jag att ... nämen, vaffan, det här funkar ju inte.
TENET inleds med ett knytnävsslag i ansiktet - på biopubliken. I synnerhet om man, som jag gjorde, ser filmen i en IMAX-salong. Tungt beväpnade män slår till på en rysk opera. En insatsstyrka anländer, och bland poliserna gömmer sig en namnlös amerikansk agent (John David Washington). Skottsalvorna och explosionerna är öronbedövande under de minst sagt intensiva öppningsscenerna.

... Därefter tappar filmen. TENET är i grunden en traditionell agenthistoria; en James Bond-variant. En ond ryss är på väg att starta ett tredje världskrig och han måste stoppas. Kenneth Branagh med rolig accent spelar ryssen, som heter Andrei Sator. Herr Sator! Varje gång hjältarna pratade om att de måste stoppa Sator fnissade jag till. Det hade varit ännu roligare om Branagh talade dalmål, vilket han tyvärr inte gör.

Organisationen vår namnlöse hjälte jobbar åt visar upp en märklig pickadoll de kommit över. Den skjuter inte kulor som vanliga pistoler - nej, den suger i sig skott som redan avfyrats. Den funkar baklänges. Kulorna sitter i väggen och far tillbaka in i pickan. Och det är detta som är idén med filmen: med hjälp av flängd teknik kan man utnyttja det som sker i framtiden. Man kan slåss med skurkar samtidigt som man slåss med samma skurk i framtiden. Man kan köra två olika bilar samtidigt under en biljakt, varav en körs i framtiden. Och båda är i bild. Samtidigt.
... Alltså ... Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara idén Nolans film bygger på. Jag antar att ovanstånde bara låter förvirrat. Enligt pressmaterialet handlar filmen inte om tidsresor, utan om inversion. Jaha. Jag kan ha missuppfattat en del, men jag är ärligt talat inte intresserad av att reda ut det här. Lika lite som jag är av att lära mig hur man löser sudoku.

Men - om vi nu plockar bort allt mumbojumbo om hopp i tiden, ja, då återstår bara en rätt simpel actionhistoria. Det är ungefär som Nolans MEMENTO - när scenerna i den filmen, som berättas baklänges, läggs i rätt ordning blir det en fullkomligt ointressant thriller som ingen hade brytt sig om.

TENET varar två och en halv timme, och den sista timmen är makalöst tråkig, trots en del bra actionscener. John David Washington är en trist hjälte utan större utstrålning, han är liksom ingen Idris Elba, som hade kunnat lyfta filmen. Kenneth Branagh spelar över. Elizabeth Debicki är rätt blek som fru Sator. Lite oväntat står Robert Pattinson för den bästa skådespelarinsatsen. Han och Michael Caine, som dyker upp i en mycket liten roll.

Jag gillade att de emellanåt är i Norge och härjar. Hoyte Van Hoytemas filmfoto (70mm) är bra. Ludwig Göranssons filmmusik är högljudd, monoton och omelodisk.

Ska TENET lyckas rädda biohösten? Njä, jag tror knappast det.










(Biopremiär 26/8)

lördag 22 augusti 2020

Sällskapsresan 40 år

Sommaren 1980 var jag på mitt livs första - och hittills enda - sällskapsresa. Min familj åkte då, tillsammans med familjen Jönsson från Annelöv, till La Serra i Italien. La Serra är en sådan där typisk semesteranläggning med små radhuslängor. Alla pratade svenska. Av någon anledning minns jag att en av tjejerna som jobbade där hette Annika Granat.

När vi landade i Rom applåderade passagerarna. Under bussfärden från Rom till La Serra påpekade en reseledare att vi skulle vara försiktiga med att dricka vatten och äta glass. Men vi var förstås vaccinerade. Tänk, på den tiden var det så farligt att åka söderut att man vaccinerade sig!

Första kvällen i La Serra hölls en välkomstträff. En kille med gitarr underhöll, och som jag minns det hade han tonade pilotbrillor och mustasch; dansbandsutseende, men jag kan minnas fel. Han sjöng sången om La Serra, jag minns fortfarande hur melodin gick, samt delar av texten. Den började med "Vi reste från Skandinavien, och fann ett semesterparadis", och refrängen löd:

La la la la la la Serra
Dit vill vi åka varje år
La la la la la la Serra
Ja, dit vill vi åka varje år

Varje dag hölls några tävlingar i La Serra (vi deltog aldrig) och på kvällarna var det prisutdelning på scenen vid poolen. Till tonerna av "Gladiatorernas intåg" klev de tävlande upp på scenen. En gravt tävlingsinriktad familj från Malmö brukade vinna, de tog det hela på blodigt allvar.
Ett gammalt vykort from La Serra.
Intill semesteranläggningen låg något slags by, som nog mest var en marknad. Alla talade (dålig) svenska. Jag minns inte vad för skräp jag köpte där, jag minns bara de italienska serietidningar och seriealbum jag köpte, framför allt en samling med Goldrake-serier - italienska serier som byggde på en tecknad, japansk robot-TV-serie.

I La Serras reception fanns en TV. Där försökte jag en eftermiddag titta på Kojak, men jag gav snabbt upp, eftersom programmet förstås var dubbat till italienska. På anläggningen fanns även ett bibliotek där man kunde låna Bill & Ben-pockets och gamla nummer av Allers.

För bara några veckor sedan hittade jag en märklig film på YouTube. MORFAR OCH JAG PÅ SEMESTER heter den. Det är en halvtimmeslång reklamfilm för La Serra från 1982. I denna reser Magnus Härenstam och Gus Dahlström till La Serra, där de träffar Suzanne Reuter, som går från torrboll till sexpaket i vått linne. Det här är en väldigt konstig film med härligt misslyckade försök till humor - men det var kul att återse La Serra från den tiden.
Ur "Morfar och jag på semester".
Idag, när jag skriver och publicerar denna text, är det visst exakt fyrtio år sedan Lasse Åbergs SÄLLSKAPSRESAN hade biopremiär. Jag minns inte vilket datum jag såg filmen - men det var en tid efter att jag kommit hem från La Serra. Det var premiär på RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA på Imperial i Landskrona. Jag gick dit med en kompis och stod och köade. Vi var lite nervösa - RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA var barnförbjuden och vi var bara tolv år. Tänk om vi inte skulle bli insläppta?

Plötsligt kom biografmaskinisten ut. Jag minns inte varför, men förställningen fick ställas in. Vi blev först besvikna - men sedan kom vi på att SÄLLSKAPSRESAN hade premiär samma kväll på Rio ett par kvarter bort. Det här var alltså på den tiden då filmer inte hade premiär samma datum i hela landet. 35mm-kopior valsade runt, och ibland kunde det dröja månader innan filmerna kom till Landskrona. Vi hade förstås tänkt se SÄLLSKAPSRESAN i vilket fall som helst, så vi gick till Rio och såg filmen.

Jag minns att jag tyckte att det kändes lite konstigt att se en film som påminde väldigt mycket om den där resan till La Serra. Jag tyckte att SÄLLSKAPSRESAN var rolig - men jag tror att jag uppskattar den mer som vuxen.

Jag har sett SÄLLSKAPSRESAN oräkneliga gånger sedan 1980. Varje gång den visas på TV har jag en tendens att bli sittande och se om den, och ibland känner jag för att se om den ändå och plockar fram den. SÄLLSKAPSRESAN är som en mysfilt, det är något varmt och tryggt över filmen. Jag blir på gott humör av att återse gestalterna. Jag kan snart alla repliker utantill och egentligen borde jag vara trött på filmen, riktigt trött på den, men när det är dåligt väder ute, alla nyhetsrapporter är deprimerande, och livet känns allmänt grått, då är det trevligt att åter förflytta sig till fiktiva Nueva Estocolmo på Gran Canaria och till en enklare, mer oskuldsfull värld. De senaste gångerna jag sett filmen, har jag suttit och försökt hitta detaljer jag aldrig sett- eller tänkt på tidigare. Vad som finns i bakgrunden, vad statisterna har för sig. Först när jag såg den nya, tvådelade TV-dokumentären om Lasse Åberg tidigare i år, upptäckte jag att det faktiskt är Berra (Sven Melander) och inte Stig-Helmer (Åberg) som trampar på solkrämen! Det har jag aldrig sett tidigare.

REPMÅNAD och SÄLLSKAPSRESAN är Lasse Åbergs bästa filmer. Och ett år som detta, när man helst ska hålla sig hemma, är ännu en titt på SÄLLSKAPSRESAN en billig semester. Ett flertal av de medverkande i filmen är inte längre med oss - men på Gran Canaria lever de för evigt!

söndag 16 augusti 2020

Netflix: Project Power

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en helg, ännu en premiär på en ny Netflixproduktion.

Det är inte utan att jag förundras. Tänk att de är så konsekventa på Netflix. Tänk att de i nio fall av tio lyckas producera filmer som är mediokra, dåliga, eller direkt usla.

Science fiction-actionfilmen PROJECT POWER har kostat en slant. Den ska ha gått loss på drygt 740 miljoner kronor. Man har anlitat ytterst dugliga skådespelare som Jamie Foxx och Joseph Gordon-Levitt till huvudrollerna. Man hade en grundstory som skulle kunna funka - den är inte originell, men det hade kunnat gå att göra något häftigt av det.

Filmens två regissörer har dock inte gjort något häftigt av det här. Dessa regissörer är Henry Joost och Ariel Schulman, som tidigare gort PARANORMAL ACTIVITY 3 och 4, samt NERVE. Handlingen utspelas i New Orleans, där en ny, bisarr drog har blivit populär.  Det är en kapsel som ger en superkrafter under några minuter. Om man har tur. Har man otur är man inte kompatibel med drogen, och exploderar. Om man nu har tur, så varierar superkrafterna. Man kan bli osårbar, eller superstark, eller så blir man ett monster. Eller så händer något annat.
Jamie Foxx spelar Art, en före detta soldat, vars dotter tagits tillfånga av knarkhandlarna. Art letar efter skurkarna, han är stenhård, han är rätt osympatisk, och ibland hallucinerar han.

Joseph-Gordon Levitt spelar polisen Frank, som också är på jakt efter knarkhandlarna. Han är förstås också tuff - och ibland tar han själv drogen för att bli osårbar. Frank samarbetar med en ung flicka, Robin (Dominique Fishback), som säljer drogen, men helst av allt vill Robin bli en rappare. Frank och Robin tvingas samarbeta med Art.
Som sagt: filmer om nya, märkliga droger i ett framtidssamhälle har vi sett förr. Men det hade förstås gått att göra något underhållande av det ändå. Av någon anledning är PROJECT POWER märkligt trist och sömnig. Regin är lite lam. Här finns inget som griper tag i en. Skådisarna må göra goda insatser, men det hjälper inte. För att vara en actionfilm är det förhållandevis ont om actionscener. För att vara en film om superkrafter är det förhållande ont om scener där superkrafterna visas upp. När det väl händer något, är det trist iscensatt. Det här är en film helt utan dramatik.

Dessutom får vi flera, långa scener där Robin rappar, och är det något vi inte gillar här på TOPPRAFFEL-redaktionen, så är det rap.










(Netflixpremiär 14/8)