torsdag 27 augusti 2020

Tänk att folk betalade pengar för den här serietidningen

När jag var barn på 1970-talet köpte vi enorma mängder tablettaskar. Ja, inte bara min familj, förstås, utan svenskar rent allmänt. Tablettaskar var en stor grej och det fanns hur många olika sorter som helst. Försvann en sort, kom två nya. De var som hydran.

Många populärkulturella företeelser fick en egen tablettask. Det behövde inte ens vara figurer som var populära. Det är fullt förståeligt att det fanns tabletter vars askar pryddes med Kalle Anka, eller Pelle Svanslös, eller Drutten och krokodilen ...

... Men Kalle Kula?

Kalle Kula var lite unik på den svenska tablettaskmarknaden. Som barn undrade jag vad det var för figur. Jag såg honom enbart på tablettaskar. Jag tror aldrig att jag fick tag på serietidningen Kalle Kula.

För det handlade om en serietidning med fotbollsserier. Kalle Kula hade en egen serietidning. Den kom ut med tretton nummer mellan 1973 och 1974. I samma veva lanserades tabletterna - men dessa överlevde betydligt längre än tidningen. Jag vet inte hur länge det gick att köpa Kalle Kula-tabletter, och det är svårt att kolla upp, Cloetta listar inte sina gamla produkter på webbsidan, men jag minns det som att tablettasken fanns under resten av 70-talet - och kanske till och med in på 80-talet. Att Kalle Kula varit en seriefigur var det ingen som kom ihåg.
För ett par månader sedan köpte jag ett begagnat nummer av Kalle Kula. Nummer 5/1974. Fem spänn fick jag ge för tidningen.

Jag läste tidningen i badet. Och herregud.

Tänk att den här 36-sidiga tidningen såldes i butiker runt om i landet! Folk betalade pengar för den! Den femma jag pröjsade 46 år senare var ett groteskt överpris. Enligt en valutaomräknare motsvarar omslagspriset 2:25 cirka 14 kronor i dagens penningvärde.

Serietidningen Kalle Kula kvalificerar sig som en av de absolut sämsta serietidningar som kommit ut i Sverige - och jag utgår från att övriga tolv nummer håller samma låga kvalitet som nr 5/74.

På sidan två, omslagets insida, återfinns fyra skämtteckningar av Bekåson, vars fullständiga namn är Björn Bekåson. Det finns inte så mycket att säga om dessa, liknande teckningar återfanns i oräkneliga tidningar under 70-talet. I redaktionsrutan längst ner på sidan läser jag att det var Lars Mortimer, Bobos och Hälges skapare, som var redaktör för tidningen.

På den tredje sidan serveras numrets första Kalle Kula-avsnitt: "Kalle Kula möter Texas Rangers". Det första jag tänkte på var hur svårt det var att se vad de enkla, men professionellt utförda, teckningarna föreställer. Detta beroende på den fullkomligt vansinniga färgläggningen. "Serier i fyrfärg!" eller "Serier i fyra färger!" stod det ibland på omslagen till tidningar på 70-talet. I Kalle Kula har man tagit fasta på "fyra färger". Grönt, rött, blått, gult. Samt något slags hudfärg, förutom svart och vitt. Det hade förstås kunnat funka om färgläggningen gjorts känsligare, men man har bara fläskat på. Och inte blir det bättre av att i stort sett samtliga sidor lider av grav misspassning. Det ser ut som om serien har färglagts av ett litet barn.

... Å andra sidan verkar seriens manus ha skrivits av ett litet barn.

Alltså, vad är det här?

Kalle Kulas lag Målgårdens BK ska möta ett lag från Texas. Amerikanerna är beväpnade med revolvrar och kastar lasso. Enda sättet för Målgårdens BK att slå motståndarlaget är att klä ut sig till indianer, och skjuta pilbåge och slangbella. Domaren godkänner detta. Målgården vinner. Slut.
Det här är så osannolikt dåligt att klockorna stannar. Det är ofattbart att någon kommit på storyn, och ännu mer ofattbart att serien accepterades, trycktes, och skickades ut till butiker för försäljning. Ett andra avsnitt med Kalle Kula ligger sist i tidningen. Det är inte bättre.
Kalle Kula var ett försök att skapa en sportvariant av 91:an. Den gjordes på beställning av Semic. På SerieWikin läser jag att serien gjordes på initiativ av Albert Bonnier jr själv. Själva serien gjordes av Bob Heinz, pseudonym för tysken Wilhelm Hermann Heinz (1923-1984).

Bob Heinz var ett relativt stort namn hemma i Tyskland. Han började sin karriär 1943 med att rita vykort åt nazisterna. Inget jobb att skryta med. 1949 tog han sig namnet Bob Heinz och började rita illustrationer till en rad tidskrifter. Han skapade serier som Jerry der lustige Cowboy och den populära Pit und Alf.
Omslag av Bob Heinz.
På 1960-talet började Bob Heinz jobba för svenska Williams Förlag, och senare för Semic. Han ritade en rad episoder av barnserien Lajban, och åt Lajbans egen tidning tecknade han även Morris efter manus av Bengt-Åke Cras, en man mest känd för sina många ungdoms- och kioskböcker.
En av Bob Heinz många serier.
Ja, och så gjorde han alltså Kalle Kula, en serie som även kom att publiceras i tidningen Lilla Fridolf, men som är mest känd för att under många år ha prytt en tablettask.

I Kalle Kula återfinns även en biserie, som är betydligt mer intressant än Kalle Kula. Bosse Banan heter den. Vid en första anblick trodde jag att det var en brittisk serie från IPC, men så är inte fallet.
I original heter serien Appie Happie. Det var en holländsk dagspresserie som startade 1967, då kallad Appy Happy, och som gick i holländska dagstidningar under många år. I Sverige verkar man ha tagit fasta på att huvudpersonen gillar bananer och döpt honom efter detta.

Den komiska fotbollsserien Appie Happie gjordes av Dick Bruijnestein (1927-2012), som kallade sig Dik Bruynestein, eller bara Dik. Bruijnestein debuterade 1947 och under sin långa karriär ägnade han sig mest åt sport. Han ritade sportserier, han illustrerade sporttidningar, och han startade upp tidningar. Han arbetade även med sportprogram på TV, och han var aktiv fram till sin död.

Bosse Banan är faktiskt en rätt lustig serie, lite märklig, men trevlig. Tyvärr visade det sig att avsnittet fortsätter i nästa nummer, så jag fick inte veta hur det går.


tisdag 25 augusti 2020

TOPPRAFFEL! sörjer: Rolf Gohs

Seriealbumen från Coeckelberghs luktade lite märkligt. De luktade inte som andra seriealbum eller serietidningar - eller böcker utan serier, för den delen. Coeckelberghs album hade en kraftig, kemisk doft jag associerar med ett av min barndoms favoritalbum: "De röda taxibilarna", det första äventyret med Starke Staffan av Peyo. Doften satt i under flera decennier och jag kan fortfarande känna den när jag ser "De röda taxibilarna".

... Eller "Dockan som inte kunde sova". Ett Mystiska 2:an-album av Rolf Gohs utgivet av Coeckelberghs 1974. Jag fick det någon gång i mitten av 1970-talet när det reades ut på bokrean, jag minns hur det låg på ett bord på andra våningen på Törqvists bokhandel i Landskrona. Jag retar mig än på att jag av någon anledning inte fick "Ur Hergés arkiv", som låg intill.
Antagligen hade jag redan läst "Dockan som inte kunde sova" när jag fick det, jag hade högst troligt lånat det på biblioteket. Inte nog med att albumet luktade konstigt - jag tyckte även att det var lite otäckt. Jag tycker fortfarande att omslaget är rätt obehagligt, med ett svartvitt foto på en docka med stirrande, döda ögon. Men jag tyckte det var spännande. Två pojkar, inte mycket äldre än vad jag var, som var ute på äventyr. Albumet var konstigt färglagt, men teckningarna fascinerade mig. Jag har inte läst serien på drygt 40 år, så jag minns inte riktigt vad det handlade om. Mikrofilm gömd i en docka?

Att killen som ritade Mystiska 2:an även gjorde omslagen till Fantomen skulle det dröja innan jag upptäckte. Den första Fantomenpublikation jag fick, var Fantomens julalbum 1972 (daterat 1973 på omslaget). Jag fick det ett par år efter att det gavs ut. Även detta omslag upplevde jag som lite otäckt när jag var barn. Det utlovade skräck och mystik. Serierna inuti albumet, gamla äventyr av Lee Falk och Sy Barry, var dock inte det minsta otäcka. Häxan var betydligt mer skrämmande på omslaget.
Rolf Gohs, som föddes i Estland och som kom till Sverige 1946, målade sitt första Fantomenomslag redan 1957. När han lade av 2012 hade det blivit 911 stycken. Långt ifrån alla omslag var förstås bra. En del är riktigt, riktigt bra. Några är inget vidare. Många är rätt generiska. Jag tänkte på det häromåret när jag sorterade mina Fantomentidningar; jag har flera hundra. Jag mindes omslagen - och serierna - från min mest intensiva Fantomenläsarperiod på 70-talet. Men från och med 80-talet har jag svårt att hålla isär tidningarna - jag minns inte om jag läst dem eller ej när jag bara tittar på omslagen.

Mitt favoritomslag av Gohs är det till Fantomen nummer 5/1978. Det röstades även fram som årets bästa omslag och trycktes som en affisch, vilken jag hade på väggen på mitt pojkrum. På affischen står det dock att det är bästa omslag 1977. Detta stämningsfulla, estetiskt tilltalande omslag utlovar spänning och mystik. Det är lite film noir över det. Som jag minns det har omslaget inte så mycket med innehållet att göra.
Gohs tecknade ett par av de första licenstecknade Fantomenäventyren. Dessa har jag aldrig läst och jag hoppas att de repriseras någon gång. När jag tänker efter har jag läst väldigt få serier av Rolf Gohs, förutom Mystiska 2:an. Jag har inte läst hans version av Kilroy, jag har inte läst Mannen från Claa.

För ett par år sedan köpte jag ett gammalt nummer av Mystiska 2:ans egen, kortlivade tidning, vars tre första nummer kom ut på tre olika förlag. Äventyret i numret jag köpte var rätt märkligt, men teckningarna är stämningsfulla. Stämningen är mörk och mystisk, med tunga skuggor. Miljöerna är ganska uppenbart tecknade efter fotografier. Fast det är inte utan att jag undrar om Gohs inte fuskade lite väl mycket emellanåt för att jobba snabbare. I serien har han en tendens att zooma in på detaljer som går fort att rita. Pratar någon i telefon, får vi en närbild på luren.
1985 gav förlaget Semic sig in i vuxenseriebranschen för att konkurrera med Epix och Pox. Deras tidning hette Comet. Comet var ett alldeles utmärkt magsin - som lades ner efter bara tre nummer. Till stor del beroende på Rolf Gohs.

I det första numret av Comet publicerades en helt ny vampyrserie, "Blodsmak", tecknad av Gohs efter manus av Peter Sparring. I det tredje numret fick vi det rejält omskrivna, albumlånga Mystiska 2:an-äventyret "Fågelön". Nu är "Fågelön" en dålig och besynnerlig serie rent allmänt, men det som fick cheferna på Semic att sätta kaffet i vrångstrupen var det faktum att en av de unga pojkarna i Mystiska 2:an inleder en kärleksrelation med en vuxen man. Comet lades omedelbart ner. Om detta är hela sanningen; att det var "Fågelön" som fick Semic att döda tidningen, vet jag inte - jag gissar att även försäljningssiffror spelade in.
Detta rabalder ledde till att Gohs funderade på att lägga av helt. Men det gjorde han inte. Han fortsatte att måla omslag till Fantomen och andra serietidningar, och 2002 gick hans sista serie, "Dom oskyldiga", som följetong i Fantomen.

Igår kom beskedet att Rolf Gohs gått bort, 86 år gammal.

ROLF GOHS
1933-2020
R.I.P.

måndag 24 augusti 2020

Bio: Tenet

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Häromåret såg jag om Christopher Nolans INCEPTION. Jag inbillade mig nämligen att jag missat en del när jag såg den på bio 2010. Kanske hade jag till och med somnat. När jag tänkte på filmens handling fick jag nämligen inte riktigt ihop den. Efter att ha sett om den visade det sig att jag inte alls hade missat någonting. Det var bara Nolans försök att slå knut på sig själv som gjorde att jag upplevde filmen som mer komplicerad än den var.

Jag vet att många närmast dyrkar Christopher Nolan, och många har sett fram emot premiären på TENET. Själv tycker jag att Nolan är ojämn och rätt trist. Hans förra film, DUNKIRK, tyckte jag var bra, men INTERSTELLAR var hemsk. Och hans tre Läderlappen-filmer tycker jag inte håller. De var coola när de kom, men nu tycker jag de är lite töntiga i sina försök att vara mörka och gravallvarliga.

"Tenet" betyder "grundsats" eller "dogm". Det är också ett ord som kan läsas både framlänges och baklänges - precis som Bolton. (Bolton är inget palindrom, Bolton baklänges blir Notlob!) TENET är en film som berättas både framlänges och baklänges - samtidigt.

Om Nolan försökte slå knut på sig själv med INCEPTION, slår han dubbla knutar med TENET. Grundidén bakom den här filmen är så krystad och invecklad att man får ont i huvudet när man tänker på den. Och man måste nog vara Nolan för att till hundra procent förstå hur det funkar. Själv känner jag att ... nämen, vaffan, det här funkar ju inte.
TENET inleds med ett knytnävsslag i ansiktet - på biopubliken. I synnerhet om man, som jag gjorde, ser filmen i en IMAX-salong. Tungt beväpnade män slår till på en rysk opera. En insatsstyrka anländer, och bland poliserna gömmer sig en namnlös amerikansk agent (John David Washington). Skottsalvorna och explosionerna är öronbedövande under de minst sagt intensiva öppningsscenerna.

... Därefter tappar filmen. TENET är i grunden en traditionell agenthistoria; en James Bond-variant. En ond ryss är på väg att starta ett tredje världskrig och han måste stoppas. Kenneth Branagh med rolig accent spelar ryssen, som heter Andrei Sator. Herr Sator! Varje gång hjältarna pratade om att de måste stoppa Sator fnissade jag till. Det hade varit ännu roligare om Branagh talade dalmål, vilket han tyvärr inte gör.

Organisationen vår namnlöse hjälte jobbar åt visar upp en märklig pickadoll de kommit över. Den skjuter inte kulor som vanliga pistoler - nej, den suger i sig skott som redan avfyrats. Den funkar baklänges. Kulorna sitter i väggen och far tillbaka in i pickan. Och det är detta som är idén med filmen: med hjälp av flängd teknik kan man utnyttja det som sker i framtiden. Man kan slåss med skurkar samtidigt som man slåss med samma skurk i framtiden. Man kan köra två olika bilar samtidigt under en biljakt, varav en körs i framtiden. Och båda är i bild. Samtidigt.
... Alltså ... Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara idén Nolans film bygger på. Jag antar att ovanstånde bara låter förvirrat. Enligt pressmaterialet handlar filmen inte om tidsresor, utan om inversion. Jaha. Jag kan ha missuppfattat en del, men jag är ärligt talat inte intresserad av att reda ut det här. Lika lite som jag är av att lära mig hur man löser sudoku.

Men - om vi nu plockar bort allt mumbojumbo om hopp i tiden, ja, då återstår bara en rätt simpel actionhistoria. Det är ungefär som Nolans MEMENTO - när scenerna i den filmen, som berättas baklänges, läggs i rätt ordning blir det en fullkomligt ointressant thriller som ingen hade brytt sig om.

TENET varar två och en halv timme, och den sista timmen är makalöst tråkig, trots en del bra actionscener. John David Washington är en trist hjälte utan större utstrålning, han är liksom ingen Idris Elba, som hade kunnat lyfta filmen. Kenneth Branagh spelar över. Elizabeth Debicki är rätt blek som fru Sator. Lite oväntat står Robert Pattinson för den bästa skådespelarinsatsen. Han och Michael Caine, som dyker upp i en mycket liten roll.

Jag gillade att de emellanåt är i Norge och härjar. Hoyte Van Hoytemas filmfoto (70mm) är bra. Ludwig Göranssons filmmusik är högljudd, monoton och omelodisk.

Ska TENET lyckas rädda biohösten? Njä, jag tror knappast det.










(Biopremiär 26/8)

lördag 22 augusti 2020

Sällskapsresan 40 år

Sommaren 1980 var jag på mitt livs första - och hittills enda - sällskapsresa. Min familj åkte då, tillsammans med familjen Jönsson från Annelöv, till La Serra i Italien. La Serra är en sådan där typisk semesteranläggning med små radhuslängor. Alla pratade svenska. Av någon anledning minns jag att en av tjejerna som jobbade där hette Annika Granat.

När vi landade i Rom applåderade passagerarna. Under bussfärden från Rom till La Serra påpekade en reseledare att vi skulle vara försiktiga med att dricka vatten och äta glass. Men vi var förstås vaccinerade. Tänk, på den tiden var det så farligt att åka söderut att man vaccinerade sig!

Första kvällen i La Serra hölls en välkomstträff. En kille med gitarr underhöll, och som jag minns det hade han tonade pilotbrillor och mustasch; dansbandsutseende, men jag kan minnas fel. Han sjöng sången om La Serra, jag minns fortfarande hur melodin gick, samt delar av texten. Den började med "Vi reste från Skandinavien, och fann ett semesterparadis", och refrängen löd:

La la la la la la Serra
Dit vill vi åka varje år
La la la la la la Serra
Ja, dit vill vi åka varje år

Varje dag hölls några tävlingar i La Serra (vi deltog aldrig) och på kvällarna var det prisutdelning på scenen vid poolen. Till tonerna av "Gladiatorernas intåg" klev de tävlande upp på scenen. En gravt tävlingsinriktad familj från Malmö brukade vinna, de tog det hela på blodigt allvar.
Ett gammalt vykort from La Serra.
Intill semesteranläggningen låg något slags by, som nog mest var en marknad. Alla talade (dålig) svenska. Jag minns inte vad för skräp jag köpte där, jag minns bara de italienska serietidningar och seriealbum jag köpte, framför allt en samling med Goldrake-serier - italienska serier som byggde på en tecknad, japansk robot-TV-serie.

I La Serras reception fanns en TV. Där försökte jag en eftermiddag titta på Kojak, men jag gav snabbt upp, eftersom programmet förstås var dubbat till italienska. På anläggningen fanns även ett bibliotek där man kunde låna Bill & Ben-pockets och gamla nummer av Allers.

För bara några veckor sedan hittade jag en märklig film på YouTube. MORFAR OCH JAG PÅ SEMESTER heter den. Det är en halvtimmeslång reklamfilm för La Serra från 1982. I denna reser Magnus Härenstam och Gus Dahlström till La Serra, där de träffar Suzanne Reuter, som går från torrboll till sexpaket i vått linne. Det här är en väldigt konstig film med härligt misslyckade försök till humor - men det var kul att återse La Serra från den tiden.
Ur "Morfar och jag på semester".
Idag, när jag skriver och publicerar denna text, är det visst exakt fyrtio år sedan Lasse Åbergs SÄLLSKAPSRESAN hade biopremiär. Jag minns inte vilket datum jag såg filmen - men det var en tid efter att jag kommit hem från La Serra. Det var premiär på RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA på Imperial i Landskrona. Jag gick dit med en kompis och stod och köade. Vi var lite nervösa - RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA var barnförbjuden och vi var bara tolv år. Tänk om vi inte skulle bli insläppta?

Plötsligt kom biografmaskinisten ut. Jag minns inte varför, men förställningen fick ställas in. Vi blev först besvikna - men sedan kom vi på att SÄLLSKAPSRESAN hade premiär samma kväll på Rio ett par kvarter bort. Det här var alltså på den tiden då filmer inte hade premiär samma datum i hela landet. 35mm-kopior valsade runt, och ibland kunde det dröja månader innan filmerna kom till Landskrona. Vi hade förstås tänkt se SÄLLSKAPSRESAN i vilket fall som helst, så vi gick till Rio och såg filmen.

Jag minns att jag tyckte att det kändes lite konstigt att se en film som påminde väldigt mycket om den där resan till La Serra. Jag tyckte att SÄLLSKAPSRESAN var rolig - men jag tror att jag uppskattar den mer som vuxen.

Jag har sett SÄLLSKAPSRESAN oräkneliga gånger sedan 1980. Varje gång den visas på TV har jag en tendens att bli sittande och se om den, och ibland känner jag för att se om den ändå och plockar fram den. SÄLLSKAPSRESAN är som en mysfilt, det är något varmt och tryggt över filmen. Jag blir på gott humör av att återse gestalterna. Jag kan snart alla repliker utantill och egentligen borde jag vara trött på filmen, riktigt trött på den, men när det är dåligt väder ute, alla nyhetsrapporter är deprimerande, och livet känns allmänt grått, då är det trevligt att åter förflytta sig till fiktiva Nueva Estocolmo på Gran Canaria och till en enklare, mer oskuldsfull värld. De senaste gångerna jag sett filmen, har jag suttit och försökt hitta detaljer jag aldrig sett- eller tänkt på tidigare. Vad som finns i bakgrunden, vad statisterna har för sig. Först när jag såg den nya, tvådelade TV-dokumentären om Lasse Åberg tidigare i år, upptäckte jag att det faktiskt är Berra (Sven Melander) och inte Stig-Helmer (Åberg) som trampar på solkrämen! Det har jag aldrig sett tidigare.

REPMÅNAD och SÄLLSKAPSRESAN är Lasse Åbergs bästa filmer. Och ett år som detta, när man helst ska hålla sig hemma, är ännu en titt på SÄLLSKAPSRESAN en billig semester. Ett flertal av de medverkande i filmen är inte längre med oss - men på Gran Canaria lever de för evigt!

söndag 16 augusti 2020

Netflix: Project Power

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en helg, ännu en premiär på en ny Netflixproduktion.

Det är inte utan att jag förundras. Tänk att de är så konsekventa på Netflix. Tänk att de i nio fall av tio lyckas producera filmer som är mediokra, dåliga, eller direkt usla.

Science fiction-actionfilmen PROJECT POWER har kostat en slant. Den ska ha gått loss på drygt 740 miljoner kronor. Man har anlitat ytterst dugliga skådespelare som Jamie Foxx och Joseph Gordon-Levitt till huvudrollerna. Man hade en grundstory som skulle kunna funka - den är inte originell, men det hade kunnat gå att göra något häftigt av det.

Filmens två regissörer har dock inte gjort något häftigt av det här. Dessa regissörer är Henry Joost och Ariel Schulman, som tidigare gort PARANORMAL ACTIVITY 3 och 4, samt NERVE. Handlingen utspelas i New Orleans, där en ny, bisarr drog har blivit populär.  Det är en kapsel som ger en superkrafter under några minuter. Om man har tur. Har man otur är man inte kompatibel med drogen, och exploderar. Om man nu har tur, så varierar superkrafterna. Man kan bli osårbar, eller superstark, eller så blir man ett monster. Eller så händer något annat.
Jamie Foxx spelar Art, en före detta soldat, vars dotter tagits tillfånga av knarkhandlarna. Art letar efter skurkarna, han är stenhård, han är rätt osympatisk, och ibland hallucinerar han.

Joseph-Gordon Levitt spelar polisen Frank, som också är på jakt efter knarkhandlarna. Han är förstås också tuff - och ibland tar han själv drogen för att bli osårbar. Frank samarbetar med en ung flicka, Robin (Dominique Fishback), som säljer drogen, men helst av allt vill Robin bli en rappare. Frank och Robin tvingas samarbeta med Art.
Som sagt: filmer om nya, märkliga droger i ett framtidssamhälle har vi sett förr. Men det hade förstås gått att göra något underhållande av det ändå. Av någon anledning är PROJECT POWER märkligt trist och sömnig. Regin är lite lam. Här finns inget som griper tag i en. Skådisarna må göra goda insatser, men det hjälper inte. För att vara en actionfilm är det förhållandevis ont om actionscener. För att vara en film om superkrafter är det förhållande ont om scener där superkrafterna visas upp. När det väl händer något, är det trist iscensatt. Det här är en film helt utan dramatik.

Dessutom får vi flera, långa scener där Robin rappar, och är det något vi inte gillar här på TOPPRAFFEL-redaktionen, så är det rap.










(Netflixpremiär 14/8)

onsdag 5 augusti 2020

Bio: Peninsula

Foton copyright (c) Noble Entertainment

TRAIN TO BUSAN, i regi av Sang-ho Yeon, var en extremt hajpad sydkoreansk zombiefilm som hade svensk premiär 2017. Till skillnad från väldigt många vänner och kollegor, blev jag inte så där jätteimponerad, jag blev snarare lite besviken. Men det kan bero på att jag såg den hemma på Blu-ray, och inte på bio. Jag tyckte att filmen var helt okej; snygg och till större delen underhållande, men det kändes som att jag sett allt förut, handlingen var det gamla vanliga. Dessutom var filmen alldeles för lång.

Nu har en uppföljare biopremiär: TRAIN TO BUSAN PRESENTS PENINSULA. Sang-ho Yeon har åter regisserat - och den här gången tycker jag att resultatet blev bättre. Den här gången såg jag dessutom filmen på bio - det var första gången sedan mars i år som jag klev in i en biosalong. Jag antar att man ska tycka att denna uppföljare är sämre, men det struntar jag i.

Även den här gången känns det som en film jag sett tidigare. Rättare sagt: PENINSULA känns som flera filmer: det här är THE ROAD WARRIOR och FLYKTEN FRÅN NEW YORK. Fast med zombies. Här finns även inslag som påminner om MAD MAX BORTOM THUNDERDOME. Men i det här fallet är det inte ett klagomål, jag har absolut inget emot att se THE ROAD WARRIOR med zombies! Däremot känns det märkligt att se om ett väldigt farligt virus i dessa en god zinfandel på kvällskvisten-tider.*

PENINSULA utspelar sig fyra år efter händelserna i den första filmen. Vad som hände i den första filmen var att ett zombievirus spreds i Sydkorea och apokalypsen var ett faktum. Nu ligger den koreanska halvön öde, städerna är ruiner. I Hongkong är det betydligt bättre ställt. Där bor den bittre, före detta soldaten Jung-Seok (Dong-Won Gang), som misslyckades med att rädda sin syster och hennes son under flykten från Korea.
Jung-Seok har hamnat i dåligt sällskap, och ett gäng kinesiska gangstrar tvingar honom att delta i ett uppdrag till den koreanska ruinstaden. Där, någonstans, ska det finnas en lastbil fylld med åtskilliga miljoner amerikanska dollar. Jung-Seok har inte mycket att säga emot, så tillsammans med en handfull tungt beväpnade killar och tjejer tar han sig över vattnet till den forna hemstaden.

Självklart går inget som planerat. Att det skulle finnas hundratusentals, troligen miljoner zombies därborta hade man räknat med. Vad man inte räknat med är att överlevande människor bildat ett bisarrt samhälle på halvön. Bindgalna banditer som lever jävel och som arrangerar gladiatorspel i vilka tillfångatagna, obeväpnade människor tvingas slåss med zombies i en arena.

Men det bor inte bara illasinnade tosingar bland ruinerna. Jung-Seok träffar på en ung kvinna, som lever tillsammans med sin gamle far och sina två döttrar. De här små flickorna vet minsann hur man överlever i en postapokalyptisk värld, och den äldre av dem är en rackare på att köra bil. Tillsammans med denna familj ska Jung-Seok försöka hitta lastbilen och återvända till säkerheten i Hongkong.

PENINSULA inleds lite tveksamt. Man har nämligen anlitat några västerländska, engelskspråkiga skådespelare till ett par scener, och dessa skådisar är vansinnigt usla; de är häpnadsväckande dåliga. Detta är något vi känner igen från många asiatiska filmer - när de behöver västerlänningar lyckas de ofta leta upp de sämsta tänkbara. Jag antar att regissör och filmteam inte hör hur illa de fäller replikerna. Nå - dessa usla skådisar försvinner ur filmen efter några minuter för att inte återkomma.
Så snart handlingen kommer igång, trampar Sang-ho Yeon plattan i mattan.

PENINSULA är inte en intensiv film. Det här är en jävligt intensiv film! Det här är så intensivt att filmduken riskerar att självantända.

Det är mörkt, stenhård, våldsamt och blodigt. Jag vill inte kalla PENINSULA en skräckfilm, det här är en actionfilm. Eller skräckaction. Zombieaction. Men filmen lyckas även vara charmig och rolig mellan varven, främst tack vare de två små tjejerna, som är ena hejare på att lura zombies.

Den avslutande, långa Mad Max-biljakten genom staden är något i hästväg. Den är uppfinningsrik och extremt skickligt filmad. Jag satt nästan och låtsaskörde bil i min biofåtölj.

Tyvärr är slutscenerna inget vidare. De är väldigt asiatiska; de är parodiskt utdragna, sentimentala, tårarna sprutar, det är slowmotion och motljus, och det känns en aning naivt. Det hade säkert gått att klippa bort tio minuter här.

... Men det kan jag ta. PENINSULA visade sig vara betydligt bättre än jag trodde den skulle vara. Det här är förbannat underhållande zombieröj av bästa märke - det här är toppraffel så det stänker om det!

Plus i kanten för att en av bovarna heter kapten Seo.

*Jag är trött på alla texter som innehåller "i dessa coronatider", så jag bytte helt enkelt ut ordet.







(Biopremiär 7/8, IMAX-premiär 5/8)

måndag 3 augusti 2020

Serier: MAD - De största tecknarna 4: Mort Drucker

MAD - DE STÖRSTA TECKNARNA 4: MORT DRUCKER
av Mort Drucker m fl
Cobolt Förlag

I april i år gick den legendariske MAD-tecknaren Mort Drucker ur tiden, 91 år gammal. Min nekrolog över honom hittar ni HÄR, i den skriver jag om hans karriär och om min relation till honom.

Med tanke på planering och pressläggning är det säkert bara en ren tillfällighet att volym fyra av Cobolt serie MAD-böcker, vilken innehåller serier av Drucker, kommer ut en kort tid efter hans bortgång. Den amerikanska utgåvan av den här boken kom, enligt Amazon, redan 2012.

Boken inleds överraskande med ett trevligt förord av skådespelaren Michael J Fox. Han skriver att när han växte upp i Kanada, var populärkulturutbudet så dåligt, att MAD:s parodier på filmer och TV-serier, företrädesvis tecknade av Mort Drucker, var Fox' första kontakt med dessa filmer och serier. Han läste parodierna först - och så var det för många av oss som var barn på 60- och 70-talen. Jag läste "Saturday Night Streber" långt innan jag såg SATURDAY NIGHT FEVER - ja, jag läste till och med "Stjärnornas krog" (som dock inte tecknades av Drucker) innan jag äntligen fick se STJÄRNORNAS KRIG, och jag blev förvånad på slutet när Obi-Wan inte dog för att batterierna i hans ljusvärja tog slut.

När jag växte upp var det en del äldre MAD-fans som koketterade med att de minsann bara läste amerikanska MAD, eftersom den var så mycket bättre. Jag håller inte med. I många fall tycker jag att vår egen, svenska MAD var bättre, dels på grund av det roliga egenproducerade materialet, och dels beroende på översättningar, ofta gjorda av Bengt Sahlberg, som verkligen lyfte serierna. Redan på den första seriesidan i denna bok, ur STAR TREK-parodin "Star-Träck", har man klämt in "Brio leksaker AB" och "Märklinställverk" på rymdskeppet Ämterviks kontrollpaneler, vilket fick mig att fnissa till. Och så fortsätter det - jag vet inte alltid vad det står i originalversionen, men på svenska är det jätteroligt.
"Star-Träck".
Johan Andreasson har översatt en del grejor till den här boken, mest artiklar, gissar jag, i övrigt verkar man ha plockat de ursprungliga sidorna ur Svenska MAD, med Sahlbergs översättningar. Jag har läst det mesta tidigare, kanske inte allt. Några serier i boken har färglagts, vilket ser lite ovant ut - med det ser förstås inte dåligt ut. Jag kommer ihåg när jag läste parodierna i boken första gången. Var jag läste dem. På mitt pojkrum, hos mormor och morfar, hos min moster, i sommarstugan. Här finns många enskilda bilder jag har starka minnen av. Som mannen i "Gubbfadren" som vaknar upp med en häströv i sängen. Jag hade inte sett GUDFADERN när jag första gången läste serien, så jag förstod det inte alls. Delar av "Hejarn" gjorde också intryck.

Allt i den här boken är inte kul. De där "musikalserierna", där pratbubblorna innehåller sångtexter till kända melodier, har jag aldrig förmått uppskatta, och de blir svårlästa när jag inte känner till melodierna. Vidare har jag alltid tyckt att det blir lite konstigt när MAD gör parodier på komedier. En skämtversion av en skämtfilm.
"Rycko".
Roligast tycker jag att det blir när MAD inte gör en ren parodi på en specifik film, utan istället ger sig på en genre eller en gestalt. "Överläppen", för att ta ett exempel, parodierar TV-serien LÄDERLAPPEN från 1960-talet, men parodin driver med TV-serien och dess figurer, och inte en specifik story, vilket gör den väldigt rolig.

Oavsett vad man tycker om de här seriernas eventuella rolighet eller brist på sådan, går det inte att komma ifrån att Mort Drucker var en fantastisk tecknare. Hans stil och karikatyrer var så bra att jag som liten gosse kunde läsa filmparodierna som spännande äventyrsserier!

lördag 1 augusti 2020

Netflix: Double World

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär - fast den här gången handlar det inte om en Netflixproduktion. DOUBLE WORLD är en kinesisk film från 2019, i regi av Teddy Chan, som tidigare bland annat gjort en film som heter KUNG FU KILLER, vilken jag av en ren slump såg förra veckan.

Jag började att titta på DOUBLE WORLD utan att först ha läst vad den skulle handla om. Fast det hade nog inte gjort någon större skillnad om jag först läst ett handlingsreferat. Handlingen är mest konstig.

I något slags mytisk, kinesisk fantasyvärld ligger två länder i krig med varandra. En mäktig krigsherre bestämmer sig för att arrangera en kampsportstävling för att se vilket land som har de främsta krigarna. Hans motiv är lite luddigt.

Dong Yilong (Henry Lau) heter en ung, utstött, föräldralös kille som vill representera sin by i tävlingen. Byborna skrattar åt honom, men han skickas an någon anledning iväg ändå, och med sig får han en krigare som deserterat från armén. På vägen ansluter en ung tjej som är duktig på att slåss med ett gigantiskt svärd, och en vresig kvinna som har för avsikt att döda desertören, men hon ändrar sig.

Kampsportsturneringen är något slags bisarrt gladiatorspel, där kombattanterna springer på kedjor uppspända över en grop med spetsiga pålar på dess botten. Man dör alltså om man trillar.
DOUBLE WORLD är estetiskt sett flott. Datoranimeringarna ser bra ut, miljöerna är pampiga, det ser påkostat ut. Berättelsen är dock vissen och det är illa berättat, vilket medför att det är svårt att riktigt förstå vad allt går ut på. Det går att urskilja vilka som är goda och onda, men här finns ingen större karaktärsutveckling, rollfigurerna är bara ett gäng hjältar och bovar som slängts in i en episk fantasyvärld. Jag tappade intresset ungefär halvvägs in, när de var ute och jazzade med drakar.

Sedan är det förstås lite trist när stridsscenerna förbättras med hjälp a CGI. Det är roligare när man vet att skådespelare och stuntmän faktiskt genomför allt själva, så som det var i kung fu-filmer på den gamla goda tiden. Här finns även några märkliga filmiska tabbar - till exempel när den unga hjältinnan introduceras och vi ser henne på håll komma ridande från vänster till höger i bild. När det klipps till närbild rider hon från höger till vänster, och sedan är det tillbaka till helbild och vänster till höger. Sådant skapar förvirring, och liknande tabbar förekommer några gånger.

Vad som är märkligt är att filmen, som egentligen är en äventyrsfilm för hela familjen, en sagofilm, innehåller en hel del grovt våld och splatter.
 









(Netflixpremiär 31/7)

fredag 31 juli 2020

Bio/VOD/DVD/Blu-ray: Deerskin

DEERSKIN (Njutafilms)

Nu blir det franskt här på TOPRAFFEL!

Det är ju märkliga tider vi lever i. Därför får den franska filmen DEERSKIN premiär på VOD, DVD och Blu-ray samtidigt som den går upp på bio på ett par biografer.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av DEERSKIN. Filmen, som tävlade i sektionen Director's Fortnight i Cannes förra året, verkade minst sagt udda. Handlingsreferatet lät inte klokt. Vad fanken var det här?

DEERSKIN är skriven och regisserad av Quentin Dupieux, som tidigare bland annat gjort mördardäckfilmen RUBBER. Och ja, DEERSKIN är en riktigt udda film, en fullkomligt absurd historia. Den klassificeras som "komedi" och "skräck", och tja, visst tenderar den skräck mot slutet, men filmen kan knappast kallas skräckfilm. Det här är en bisarr komedi.

... Och det är den bästa nya film jag sätt på bra länge! DEERSKIN är underbar.

Jean Dujardin spelar den besynnerlige Georges, som verkar drabbats av en medelålderskris. Eller så är han bara knäpp. Riktigt rejält knäpp. Filmen inleds med att Georges lägger alla sina besparingar på en frän hjortskinnsjacka. Han blir fullkomligt besatt av denna jacka, och av hjortskinnsplagg rent allmänt.

Georges' fru har slängt ut honom och spärrat deras gemensamma bankkonto, vilket innebär att Georges' bankkort inte fungerar, han är pank. Han tar in på et hotell och betalar för rummet med sin vigselring. Han har med sig en videokamera och filmar allt och alla, men hans jacka står alltid i fokus. Jackan pratar med honom.

På en pub träffar Georges servitrisen Denise (Adèle Haenel). Georges låtsas vara en filmskapare som väntar på sitt team och sina producenter, vilka han påstår är insnöade i Sibirien. Det här intresserar Denise, eftersom hennes hobby är filmredigering. Georges "anställer" Denise, tillsammans ska de göra en film. En film som handlar om att ingen längre ska bära jacka, den ende som får bära jacka är Georges.

Georges behöver mer pengar, han behöver fler hjortskinnsplagg, och han tvingas börja begå brott.
Hjortskinn ... Öj, öj, öj!
DEERSKIN ser inte ut att ha kostat mycket pengar. Estetiskt är det oansenligt, filmiskt är det enkelt, och de vintriga miljöerna är gråa och trista. Det känns lite grann som att Dupieux samlat ihop några polare för att göra en flängd film. Nu är väl så inte riktigt fallet, enligt IMDb kostade filmen uppsksattningsvis fyra miljoner euro att göra, det vill säga mer än de flesta normalbudgeterade svenska långfilmer. Jean Dujardin är en av Frankrikes största filmstjärnor, så han fick säkert en hacka, och en del kända ansikten dyker upp i småroller - bland annat Albert Delpy och Marie Bunel.

Jean Dujardin är jättebra som den knepige Georges. Filmen är skitrolig, jag skrattade högt flera gånger, det här liknar ingenting annat. Visst, det här är inte en film för vem som helst, men vem vill väl vara vem som helst?

Plus i kanten för att DEERSKIN bara varar 77 minuter och aldrig hinner bli tråkig!
 






(Biopremiär 29/7)

måndag 27 juli 2020

DVD/VOD: The Curse of Valburga

THE CURSE OF VALBURGA (Njutafilms)

Slovenien.

Slovensk film.

Har jag någonsin sett en slovensk film? Har jag recenserat något från Slovenien? Nä - det närmaste jag kommit, är den bosniska CIRKUS COLUMBIA, där Slovenien var inblandat i produktionen.

THE CURSE OF VALBURGA är en slovensk skräckkomedi med manus och regi av Tomaz Gorkic. Som bekant är jag numera rätt avigt inställd till genrefilmer gjorda med väldigt låg budget. Jag vill förstås fortfarande upptäcka nya grejor som är bra och lovar gott inför framtiden, men för det mesta sitter jag där och suckar och undrar vad det är för billigt mög jag tittar på.

Men!

Tomaz Gorciks film blev en liten överraskning. Jag kom på mig med att gilla den här filmen! Det handlar inte om en klassiker i vardande, men det är en bisarr liten film som höjer sig över den mediokra konkurrensen.

Det hela börjar lite tveksamt med en fullkomligt onödig och alldeles för lång prolog, följd av snygga, men alldeles för långa förtexter. Därefter rullar handlingen igång:

Två bröder, varav en är hård och osympatisk, möter upp med en tredje osympatisk kille för att diskutera ett sätt att snabbt tjäna pengar. De tre är småskurkar och de yngre brodern tror sig ha kommit på världens grej. I trakten finns en slottsliknande herrgård som heter Valburga, och enligt legenden bodde greve Draculas kusin där. Den långsökta planen går ut på att arrangera guidade rundvisningar i kåken, ta rejält betalt av nyfikna turister, och skrämma skiten ur dem med hjälp av utklädnader och effekter.

Det första lasset turister anländer, det är en blandad och besynnerlig skock knäppgökar. Ett medelålders tyskt par som är jätteglada, eftersom de pimplar öl hela tiden. En rysk porrfilmsregissör tillsammans med två modeller, han ska smygfilma en porrfilm under rundvandringen och uppfinner vad han kallar "lesbisk retrorumänsk analsex". Här är några gothare, och så anländer en stenhård svensk kille, som är på jakt efter något som ska finnas gömt i Valburga.

Rundvandringen går inget vidare, och värre blir det när det visar sig att de har THE HILLS HAVE EYES i källaren. En mordisk kannibalfamilj har huserat där under flera decennier. Turister och arrangörer slaktas en i taget och blodet sprutar friskt.

THE CURSE OF VALBURGA känns lite grann som en begåvad Tromafilm. Humorn är vulgär och barnslig, men kul om man är på det humöret. Skådespeleriet är överdrivet och antagligen inget vidare om man förstår slovenska. Flera av rollfigurerna pratar dock dålig engelska, eftersom de ska föreställa turister.

Tomaz Gorcik och hans team visar sig dock vara begåvade filmskapare, rent tekniskt och estetiskt. Make-up och specialeffekter är bättre än förväntat, ibland är det väldigt bra. Filmfotot är ofta riktigt snyggt, det här ser bra ut, i synnerhet under de snaskigaste skräckscenerna. Det är mörkt och effektivt. Filmen vinner även på att de hittat bra inspelningsplatser.

Det vore kul att i framtiden se Gorcik sätta tänderna i en mer "allvarlig" skräckfilm. Han borde kunna göra något som är både snyggt, underhållande och chockerande. Men ett bra manus och bra skådisar kan han bli ett regissörsnamn att räkna med.

fredag 24 juli 2020

VOD: Sadistic Intentions

SADISTIC INTENTIONS (Njutafilms)

Det är trist att tvingas vara negativ och såga det mesta, men ibland har jag inget val.

Jag hade vissa förhoppningar på SADISTIC INTENTIONS, med manus och regi av Eric Pennycoff. Dels verkade handlingen intressant, och dels står Larry Fessenden först i rollistan, både i den svenska reklamtexten och på IMDb. Fessenden är en rätt kul skådis, nästan lite kultskådis.

... Så visst blir man förvånad när det visar sig att Larry Fessenden inte är med i filmen! Rättare sagt: han skådespelar inte. Han kan vara ett mordoffer med en påse över huvudet under några sekunder i inledningen, men i övrigt förekommer bara en modell av hans huvud, och hans porträtt på en tavla.

Det här är ännu en film med väldigt låg budget, den kan inte ha kostat speciellt mycket att göra. Filmfotot är förhållandevis bra, och skådespeleriet är helt acceptabelt - Taylor Zaudtke är riktigt bra. Henne ser jag gärna i fler filmer.

Zaudke spelar Chloe, som får ett mystiskt samtal. En kille som heter Kevin (Michael Patrick Nicholson) vill att hon ska köra bort till en stor lyxvilla och köpa gräs han måste göra sig av med. Hon övertalas till att gå med på detta, och åker dit. Där träffar hon den märklige Stu (Jeremy Gardner), en hårdrocksmusiker som också blivit ombedd att komma dit. Kevin lyser dock med sin frånvaro.

Det visar sig att Kevin inte alls bett Chloe att komma dit för att köpa gräs, han har helt andra planer. Sadistiska sådana.

SADISTIC INTENTION klassas som skräckfilm, och den har även kallats "romantisk", men romantiken lyser med sin frånvaro. Fast det gör även skräcken.

Det dröjer mer än halva filmen, nästan en timme, innan Kevin dyker upp. Fram tills dess får vi bara se Chloe och Stu sitta och prata i ett hus. Det förekommer bara tre rollfigurer i filmen. Det här är filmad teater. Men det är liksom inte SLEUTH - SPÅRHUNDEN med Laurence Olivier och Michael Caine, det här.

När det väl blir dags för skräck, våld och otäckheter, blir det för långsökt och dumt. Framför allt blir det vare sig otäckt eller spännande. Det utlovas "grinding metal mayhem", men inte fan får vi något sådant.

Det här känns som en femtonminuters kortfilm som dragits ut till 82 minuter. Det börjar ganska lovande och det hade kunnat bli en riktigt bra kortfilm, men som långfilm känns det här bara fullkomligt poänglöst. Fast det är kanske bara jag som är gammal och less.

Om jag haft halva betyg att dela ut, hade jag gett filmen 1½.

torsdag 23 juli 2020

VOD: Agent Jade Black

AGENT JADE BLACK (Njutafilms)

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: lågbudget- och B-filmsbranschen är inte vad den varit.

Den nya tekniken är både en välsignelse och en förbannelse. Nästan vem som helst som har lite pengar över kan gå till en butik (eller leta upp en butik på nätet) och köpa en billig kamera med tillräckligt bra upplösning för att man ska kunna visa det man filmat på bio. Man kan få en för ett par tusenlappar. Ja, det finns ju till och med mobilkameror som har tillräckligt bra bild för en stor TV-skärm, om än inte för en bioduk. Fast det finns kanske det med.

Denna billiga teknik innebär att begåvade, aspirerande filmskapare för en billig peng kan göra en film av tillräckligt god teknisk kvalitet för att den ska kunna få distribution.

Den billiga tekniken innebär även att obegåvade filmskapare för en billig peng kan göra en film av tillräckligt god teknisk kvalitet för att den ska kunna få distribution. Skådespelare går alltid att hitta, de flesta har kompisar som gärna ställer sig framför en kamera. Redigera kan man göra själv med gratisprogram - jag själv har ett professionellt redigeringsprogram i min dator. Och de flesta känner någon som är en fena på photoshop och kan snickra ihop en säljande filmaffisch. Och så vidare ...

Förr, när man alltid sköt på riktig film, var det dyrt att göra en långfilm, även om man filmade på 16mm istället för 35mm. Det var dessutom bökigt; kameror, strålkastare, mikrofoner, och personerna som hanterade allt detta tog plats. Visst gjordes det dåliga filmer förr, det har gjorts tusentals usla, totalt värdelösa filmer. Men - de var sällan lika osebara som dagens låg-lågbudgetfilmer.

Alldeles för många nya B-filmer - skräck och action - ser ut- och känns som rena amatörproduktioner. Som skolfilmer. I många fall bryr filmskaparna sig inte ens om att ljussätta filmerna ordentligt, eller använda filter och färgkorrigera, så att de åtminstone påminner om "riktiga" filmer. Det är platt videofoto, få eller inga production values, usla digitala effekter (framför allt mynningsflammor och blod), amatörskådisar - och i de flesta fall ett mördande lågt berättartempo. Numera händer det även att kända namn som till exempel Dolph Lundgren och Vinnie Jones figurerar i filmer som ser ut så här, hela budgeten gick åt till att anlita ett känt namn.

AGENT JADE BLACK släpptes på Video On Demand i Sverige förra veckan. "Utmärkt film om du älskar tvättäkta action-filmer från 80-talet" står det i ett recensionscitat som används i reklamen, så jag blev lite nyfiken och såg filmen.

Jag förvånade mig själv genom att se hela filmen. Enda orsaken till att jag inte stängde av efter fem minuter, var att jag behövde något nytt att skriva om här på TOPPRAFFEL!, och den senaste Netflixpremiären var inget som intresserade mig alls.

AGENT JADE BLACK är producerad av ett bolag som heter High Octane, och de är tydligen kända för att göra lågoktanfilmer. Regissören Terry Spears, som även skrivit manus och komponerat den hopplösa filmmusiken, har visst gjort några liknande filmer tidigare.

Filmens första fem minuter sätter tonen. Inledningen är hemsk - och det blir inte bättre. Snarare tvärtom. Katie Burgess, som ser ut att vara i tjugoårsåldern, spelar agenten Jade Black. Hon är totalt felcastad, hon är osympatisk, agerar illa, kan inte slåss eller hantera skjutvapen,  och har utstrålning som en kokt slanggurka. Tydligen har hon tränats av någon agentorganisation sedan hon var barn. Hennes chefer; två gubbar som ser ut att sitta på en kontor på Arbetsförmedlingen, ger Jade något slags uppdrag. Hon åker till ett hus i Italien (Oklahoma) och hem igen. Hon är på jakt efter något slags biologiskt vapen, men en pedofilliga är också inblandad på någon vänster, jag höll inte koll på den förvirrade handlingen. Ledare för skurkarna är en donna som heter Elle (Connie Franklin), som har svanktatuering och som tidigare jobbade för samma organisation som Jade.

I början och i slutet figurerar en tysk hitman som heter Haydn. Han fäller sina få repliker på tyska med kraftig amerikansk brytning. Jag vet inte riktigt vad han hade med handlingen att göra. Här finns många scener med folk som dyker upp för att sedan genast försvinna. I början av filmden förekommer en motsvarighet till Bondfilmernas Q, han utrustar Jade med en automatkarbin av plast. "Du kan hålla den med en hand när du skjuter, den har ingen rekyl," säger han, på ett ungefär.

AGENT JADE BLACK är osannolikt usel. Filmen är tafflig, ful, den är segare än sirap, alla scener håller på för länge, actionscenerna med en del knallande med leksakspistoler är usla, här finns en konstig biljakt. Visst, jag skrattade flera gånger, vilket det förstås inte var meningen att jag skulle göra, men se det inte som en rekommendation. En lång sekvens där ett gäng skurkar jagar Jade till fots, och hon springer omkring barfota med en picka i handen i någon stad i Oklahoma, är sanslös. I synnerhet när kulorna tar slut i pickan och hon därför slänger den ifrån sig. På trottoaren.

Det är smått otroligt att den här filmen fått distribution i Sverige och att folk förväntas betala pengar för att se den. Det här är så långt ifrån en "tvättäkta actionfilm från 80-talet" man kan komma.

fredag 17 juli 2020

Sex & våld! Kultfilm i NST 1995-1999

Ni minns kanske att jag i högerspalten här på TOPPRAFFEL! brukade ha en liten annons för boken "Sex & våld! Kultfilm i NST 1995-1999".

Mellan 1993 och 2003 (jag tror det var 2003) hade jag en spalt i Nordvästra Skånes Tidningar/Landskrona Posten som hette "Kultfilm". Den publicerades var tredje torsdag och handlade kanske inte så ofta om kultfilmer, utan snarare om konstiga filmer och allmänt skräp. Många älskade spalten, antagligen hatades den av lika många. Oavsett vilket var spalten unik, jag var ensam om att skriva en sådan här spalt i svensk dagspress.

Jag var kraftigt inspirerad av amerikanen Joe Bob Briggs, och i synnerhet hans bok "Joe Bob goes to the Drive-in". Idag har jag lite svårt för jargongen i Briggs' bok, vilken samlade hans krönikor. Men ärligt talat har jag även svårt för mina egna kultfilmsspalter - det märks att jag var ung och ville provocera. Dessutom fanns inget internet att tillgå, så det var svårt att dubbelkolla fakta - ofta stod det fel i de böcker och tidskrifter jag hade att tillgå, har jag senare upptäckt.

Dock pratar många fortfarande om de här gamla texterna. Det kommer ibland fram folk, yngre än jag, och berättar hur mycket jag betydde för dem och deras gryende filmintresse. En ung tjej sa att hon var uppvuxen med mina grejor i NST, vilket fick mig att känna mig jävligt gammal.

De första årgångarna skrev jag alla krönikor och recensioner på skrivmaskin (!), dessa texter faxades sedan till redaktören i Ängelholm. Först 1995 började jag använda mig av en datamaskin. 1997, tror jag det var, startade jag en webbsida som hette Udo Magazine. På denna lade jag ut mina kultfilmskrönikor - dock inte de jag skrev på maskin, eftersom de inte fanns digitaliserade. De finns fortfarande inte digitaliserade, faktum är att de nu bara finns i de tryckta tidningarna i ett arkiv någonstans. 1999 fick jag för mig att spara texterna i något slags tidig version av molnet. Denna tjänst upphörde efter ett par år utan att jag meddelades, vilket innebar att alla kultfilmskrönikor skrivna efter 1999 försvann - även de finns numera bara i tryckt skick, och inte hos mig.
Ett uppslag i boken.
År 2008 samlade jag krönikorna publicerade mellan 1995 och 1999 i en bok. Boken gav jag ut på print on demand-tjänsten Vulkan. Jag laddade upp omslag och inlaga där, och när någon beställde en bok, trycktes ett exemplar. En utmärkt tjänst, tyckte jag. Det kostade mig inte ett öre och jag slapp trycka upp en massa exemplar jag kanske inte kunde sälja.

Tjänsten var utmärkt tills Vulkan ändrade inriktning. Utan att meddela mig. Efter några år upptäckte jag att min bok försvunnit från Vulkan. Nu var man tvungen att trycka upp en upplaga och därmed ligga ute med en massa pengar.

Jag fick tag på en kille på Vulkan, och han lyckades lokalisera pdf-filerna med omslaget och inlagan, och skickade dessa till mig.

Förra året fick jag idén att ge ut boken på nytt på Amazon. Jag hade redan publicerat några böcker på engelska via Amazon. Där funkar det precis som Vulkan gjorde förr - om någon beställer en bok, trycker de ett exemplar.

Det märkliga var att även om pdf-filerna var högst läsbara och det gick att se vad bilderna i boken föreställde, såg det uppladdade resultatet ut som fan. Bilderna blev av någon anledning extremt gryniga och de gick inte att se vad de föreställde. Själva texten blev läsbar, men helheten såg för jävlig ut. Och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag försökte mig på olika varianter, men resultatet blev detsamma. Det verkade ha smugit sig in en digital störning i filerna.

Ett annat uppslag i boken.
Den hopplösa versionen av boken låg på Amazon i över ett år, tack och lov köptes den bara av en person, och jag har bett honom om ursäkt. Att den bara såldes i ett exemplar berodde på att jag inte gjorde reklam för den alls, eftersom den såg ut som den gjorde.

Men! Häromdagen slog det mig. Jag kom på den lösning! Jag tog den fullt läsliga pdf:en med inlagan och konverterade sidorna till jpg-bilder. Sedan sammanlänkade jag dessa i rätt ordning, och konverterade tillbaka till pdf - och nu gick det! Nu går det att se vad bilderna föreställer.

"Sex & våld! Kultfilm i NST 1995-1999" är dock fortfarande en rätt ful bok. Layouten är ful (passande?), och flera av bilderna är lågupplösta, något som inte syntes när jag först satte ihop boken för tolv år sedan. Men - ni som vill ha de här gamla kulfilmskrönikorna i bokhyllan: nu går det att beställa boken igen. Den finns både som pocket och som ebok för Kindle. Amazon finns ju ännu inte i Sverige, så det gäller att välja den utländska butik där boken blir billigast inklusive frakt. Jag vet inte vilken butik som är bäst, Tyskland kanske? Här är länkar till boken på några olika Amazon-sidor:

TYSKLAND
ENGLAND
FRANKRIKE
USA

onsdag 15 juli 2020

Bio: The Outpost

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Kyss Karlsson! En biopremiär. Det var min själ inte igår jag fick chansen att skriva om en film som faktiskt går upp på bio!

Det finns en hel del filmer som heter THE OUTPOST. Denna är regisserat av Rod Lurie, som tidigare bland annat gjort nyinspelningen av STRAW DOGS.

THE OUTPOST anno 2020 är en krigsfilm. En krigsfilm i facket "realistiska krigsfilmer" - det är alltså ingen äventyrlig, heroisk guys on a mission-film modell Alistair MacLean.

Luries film bygger på en bok av krigskorrespondenten Jake Tapper och handlar om det autentiska slaget vid Kamdesh i Afghanistan 2006. 56 amerikanska soldater på en bas nere i en dal omringades av 400 talibaner som gick till attack. De amerikaner kom undan med livet i behåll och tilldelades diverse medaljer.

Nackdelen med den här typen av filmer; filmer om krig i modern tid, är att de är alldeles för likartade, i synnerhet om de handlar om amerikanska soldater i Mellanöstern. Ett gäng oftast osympatiska, ständigt svärande killar som är svåra att hålla isär, eftersom de ser likadana ut i sina uniformer och hjälmar, och sällan ges tillfälle till karaktärsutveckling, sitter och häckar någonstans, och ägnar sig att saker jag upplever som fullkomligt meningslösa. Det är liksom inte som andra världskriget, med en tydlig fiende och konkreta uppdrag. Och det är inte som det extremt ångestladdade, närmast skräckfilmsliknade första världskriget. Soldaterna i Kamdesh var visst där för att engagera lokalbefolkningen i samhällsprojekt, läser jag, men i filmen får vi bara se hur de väntar på att få åka hem, och attackeras när det är ett par dagar kvar.
De får med jämna mellanrum ny befälhavare. Först ut när filmen börjar är Orlando Bloom den kapten som har ansvar. Trots att han figurerar stort på filmaffischen stryker han med ganska omgående. Han efterträds av en ny kapten, som spelas av Mel Gibsons son Milo, men han sprängs i luften efter ett par minuter, och efterträds av en tredje kille, som spenderar dagarna med att kissa i burkar.

Det dröjer en bra bit över en timme innan talibanerna anfaller, och striden som följer blir förhållandevis intensiv för oss som tittar på. Läget ser fullkomligt hopplöst ut för de attackerade, det ter sig omöjligt att komma undan fiendens eld. Dock är det en aning svårt för mig att bli engagerad, eftersom det är svårt att känna något för de här soldaterna som inte getts några närmare presentationer.

Scott Eastwood står först i rollistan och är, tillsammans med Orlando Bloom, den som utmärker sig mest. Detta beror nog på att han är så otroligt lik sin far - det känns i princip som att titta på en ung Clint Eastwood. Scott fäller en replik om att "we're not here selling popsicles, Sir," och han låter precis som Dirty Harry. Caleb Landry Jones sticker också ut en aning. James Jagger, son till Mick, ska finnas med någonstans - men som sagt, det är fruktansvärt svårt att se skillnad på de här soldaterna.
Just den här scenen är försedd med osedvanligt klumpig dialog. Killen till höger säger något
i stil med "Det är okej att gråta".
THE OUTPOST får väl sägas vara välgjord, och den är säkert av intresse för de som är specialintresserade av krig och krigföring. De som är väl insatta hittar säkert detaljer att anmärka på. Till större delen är filmen välspelad, men ett par scener, och dialogen i dessa, är skrattretande

Under filmens sista minuter får vi se intervjuer med några av soldaterna som var med och stred i verklighetens slag. Det är meningen att det ska vara gripande och tänkvärt, men för mig som svensk känns det bara främmande och amerikanskt. De pratar om Bibeln och om att Memorial Day inte handlar om att grilla korv, utan om att tänka på alla som offrat sina liv för Amerikas frihet. Soldaterna som överlevde slaget vid Kamdesh tilldelades medaljer för att de räddat livet på sina vapenbröder, inte för att de hindrat en massaker på oskyldiga, hjälpt folk i nöd, eller något annat som känns värt en medalj. Det här känns mest som att de klarat ännu en nivå i ett datorspel, men fått psykiska men på köpet.

Ett par av de soldater som stred vid Kamdesh spelar sig själva i filmen.

Filmens höjdpunkt är när de eldar bajs.







(Biopremiär 17/7)