måndag 24 augusti 2020

Bio: Tenet

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Häromåret såg jag om Christopher Nolans INCEPTION. Jag inbillade mig nämligen att jag missat en del när jag såg den på bio 2010. Kanske hade jag till och med somnat. När jag tänkte på filmens handling fick jag nämligen inte riktigt ihop den. Efter att ha sett om den visade det sig att jag inte alls hade missat någonting. Det var bara Nolans försök att slå knut på sig själv som gjorde att jag upplevde filmen som mer komplicerad än den var.

Jag vet att många närmast dyrkar Christopher Nolan, och många har sett fram emot premiären på TENET. Själv tycker jag att Nolan är ojämn och rätt trist. Hans förra film, DUNKIRK, tyckte jag var bra, men INTERSTELLAR var hemsk. Och hans tre Läderlappen-filmer tycker jag inte håller. De var coola när de kom, men nu tycker jag de är lite töntiga i sina försök att vara mörka och gravallvarliga.

"Tenet" betyder "grundsats" eller "dogm". Det är också ett ord som kan läsas både framlänges och baklänges - precis som Bolton. (Bolton är inget palindrom, Bolton baklänges blir Notlob!) TENET är en film som berättas både framlänges och baklänges - samtidigt.

Om Nolan försökte slå knut på sig själv med INCEPTION, slår han dubbla knutar med TENET. Grundidén bakom den här filmen är så krystad och invecklad att man får ont i huvudet när man tänker på den. Och man måste nog vara Nolan för att till hundra procent förstå hur det funkar. Själv känner jag att ... nämen, vaffan, det här funkar ju inte.
TENET inleds med ett knytnävsslag i ansiktet - på biopubliken. I synnerhet om man, som jag gjorde, ser filmen i en IMAX-salong. Tungt beväpnade män slår till på en rysk opera. En insatsstyrka anländer, och bland poliserna gömmer sig en namnlös amerikansk agent (John David Washington). Skottsalvorna och explosionerna är öronbedövande under de minst sagt intensiva öppningsscenerna.

... Därefter tappar filmen. TENET är i grunden en traditionell agenthistoria; en James Bond-variant. En ond ryss är på väg att starta ett tredje världskrig och han måste stoppas. Kenneth Branagh med rolig accent spelar ryssen, som heter Andrei Sator. Herr Sator! Varje gång hjältarna pratade om att de måste stoppa Sator fnissade jag till. Det hade varit ännu roligare om Branagh talade dalmål, vilket han tyvärr inte gör.

Organisationen vår namnlöse hjälte jobbar åt visar upp en märklig pickadoll de kommit över. Den skjuter inte kulor som vanliga pistoler - nej, den suger i sig skott som redan avfyrats. Den funkar baklänges. Kulorna sitter i väggen och far tillbaka in i pickan. Och det är detta som är idén med filmen: med hjälp av flängd teknik kan man utnyttja det som sker i framtiden. Man kan slåss med skurkar samtidigt som man slåss med samma skurk i framtiden. Man kan köra två olika bilar samtidigt under en biljakt, varav en körs i framtiden. Och båda är i bild. Samtidigt.
... Alltså ... Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara idén Nolans film bygger på. Jag antar att ovanstånde bara låter förvirrat. Enligt pressmaterialet handlar filmen inte om tidsresor, utan om inversion. Jaha. Jag kan ha missuppfattat en del, men jag är ärligt talat inte intresserad av att reda ut det här. Lika lite som jag är av att lära mig hur man löser sudoku.

Men - om vi nu plockar bort allt mumbojumbo om hopp i tiden, ja, då återstår bara en rätt simpel actionhistoria. Det är ungefär som Nolans MEMENTO - när scenerna i den filmen, som berättas baklänges, läggs i rätt ordning blir det en fullkomligt ointressant thriller som ingen hade brytt sig om.

TENET varar två och en halv timme, och den sista timmen är makalöst tråkig, trots en del bra actionscener. John David Washington är en trist hjälte utan större utstrålning, han är liksom ingen Idris Elba, som hade kunnat lyfta filmen. Kenneth Branagh spelar över. Elizabeth Debicki är rätt blek som fru Sator. Lite oväntat står Robert Pattinson för den bästa skådespelarinsatsen. Han och Michael Caine, som dyker upp i en mycket liten roll.

Jag gillade att de emellanåt är i Norge och härjar. Hoyte Van Hoytemas filmfoto (70mm) är bra. Ludwig Göranssons filmmusik är högljudd, monoton och omelodisk.

Ska TENET lyckas rädda biohösten? Njä, jag tror knappast det.










(Biopremiär 26/8)

lördag 22 augusti 2020

Sällskapsresan 40 år

Sommaren 1980 var jag på mitt livs första - och hittills enda - sällskapsresa. Min familj åkte då, tillsammans med familjen Jönsson från Annelöv, till La Serra i Italien. La Serra är en sådan där typisk semesteranläggning med små radhuslängor. Alla pratade svenska. Av någon anledning minns jag att en av tjejerna som jobbade där hette Annika Granat.

När vi landade i Rom applåderade passagerarna. Under bussfärden från Rom till La Serra påpekade en reseledare att vi skulle vara försiktiga med att dricka vatten och äta glass. Men vi var förstås vaccinerade. Tänk, på den tiden var det så farligt att åka söderut att man vaccinerade sig!

Första kvällen i La Serra hölls en välkomstträff. En kille med gitarr underhöll, och som jag minns det hade han tonade pilotbrillor och mustasch; dansbandsutseende, men jag kan minnas fel. Han sjöng sången om La Serra, jag minns fortfarande hur melodin gick, samt delar av texten. Den började med "Vi reste från Skandinavien, och fann ett semesterparadis", och refrängen löd:

La la la la la la Serra
Dit vill vi åka varje år
La la la la la la Serra
Ja, dit vill vi åka varje år

Varje dag hölls några tävlingar i La Serra (vi deltog aldrig) och på kvällarna var det prisutdelning på scenen vid poolen. Till tonerna av "Gladiatorernas intåg" klev de tävlande upp på scenen. En gravt tävlingsinriktad familj från Malmö brukade vinna, de tog det hela på blodigt allvar.
Ett gammalt vykort from La Serra.
Intill semesteranläggningen låg något slags by, som nog mest var en marknad. Alla talade (dålig) svenska. Jag minns inte vad för skräp jag köpte där, jag minns bara de italienska serietidningar och seriealbum jag köpte, framför allt en samling med Goldrake-serier - italienska serier som byggde på en tecknad, japansk robot-TV-serie.

I La Serras reception fanns en TV. Där försökte jag en eftermiddag titta på Kojak, men jag gav snabbt upp, eftersom programmet förstås var dubbat till italienska. På anläggningen fanns även ett bibliotek där man kunde låna Bill & Ben-pockets och gamla nummer av Allers.

För bara några veckor sedan hittade jag en märklig film på YouTube. MORFAR OCH JAG PÅ SEMESTER heter den. Det är en halvtimmeslång reklamfilm för La Serra från 1982. I denna reser Magnus Härenstam och Gus Dahlström till La Serra, där de träffar Suzanne Reuter, som går från torrboll till sexpaket i vått linne. Det här är en väldigt konstig film med härligt misslyckade försök till humor - men det var kul att återse La Serra från den tiden.
Ur "Morfar och jag på semester".
Idag, när jag skriver och publicerar denna text, är det visst exakt fyrtio år sedan Lasse Åbergs SÄLLSKAPSRESAN hade biopremiär. Jag minns inte vilket datum jag såg filmen - men det var en tid efter att jag kommit hem från La Serra. Det var premiär på RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA på Imperial i Landskrona. Jag gick dit med en kompis och stod och köade. Vi var lite nervösa - RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA var barnförbjuden och vi var bara tolv år. Tänk om vi inte skulle bli insläppta?

Plötsligt kom biografmaskinisten ut. Jag minns inte varför, men förställningen fick ställas in. Vi blev först besvikna - men sedan kom vi på att SÄLLSKAPSRESAN hade premiär samma kväll på Rio ett par kvarter bort. Det här var alltså på den tiden då filmer inte hade premiär samma datum i hela landet. 35mm-kopior valsade runt, och ibland kunde det dröja månader innan filmerna kom till Landskrona. Vi hade förstås tänkt se SÄLLSKAPSRESAN i vilket fall som helst, så vi gick till Rio och såg filmen.

Jag minns att jag tyckte att det kändes lite konstigt att se en film som påminde väldigt mycket om den där resan till La Serra. Jag tyckte att SÄLLSKAPSRESAN var rolig - men jag tror att jag uppskattar den mer som vuxen.

Jag har sett SÄLLSKAPSRESAN oräkneliga gånger sedan 1980. Varje gång den visas på TV har jag en tendens att bli sittande och se om den, och ibland känner jag för att se om den ändå och plockar fram den. SÄLLSKAPSRESAN är som en mysfilt, det är något varmt och tryggt över filmen. Jag blir på gott humör av att återse gestalterna. Jag kan snart alla repliker utantill och egentligen borde jag vara trött på filmen, riktigt trött på den, men när det är dåligt väder ute, alla nyhetsrapporter är deprimerande, och livet känns allmänt grått, då är det trevligt att åter förflytta sig till fiktiva Nueva Estocolmo på Gran Canaria och till en enklare, mer oskuldsfull värld. De senaste gångerna jag sett filmen, har jag suttit och försökt hitta detaljer jag aldrig sett- eller tänkt på tidigare. Vad som finns i bakgrunden, vad statisterna har för sig. Först när jag såg den nya, tvådelade TV-dokumentären om Lasse Åberg tidigare i år, upptäckte jag att det faktiskt är Berra (Sven Melander) och inte Stig-Helmer (Åberg) som trampar på solkrämen! Det har jag aldrig sett tidigare.

REPMÅNAD och SÄLLSKAPSRESAN är Lasse Åbergs bästa filmer. Och ett år som detta, när man helst ska hålla sig hemma, är ännu en titt på SÄLLSKAPSRESAN en billig semester. Ett flertal av de medverkande i filmen är inte längre med oss - men på Gran Canaria lever de för evigt!

söndag 16 augusti 2020

Netflix: Project Power

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en helg, ännu en premiär på en ny Netflixproduktion.

Det är inte utan att jag förundras. Tänk att de är så konsekventa på Netflix. Tänk att de i nio fall av tio lyckas producera filmer som är mediokra, dåliga, eller direkt usla.

Science fiction-actionfilmen PROJECT POWER har kostat en slant. Den ska ha gått loss på drygt 740 miljoner kronor. Man har anlitat ytterst dugliga skådespelare som Jamie Foxx och Joseph Gordon-Levitt till huvudrollerna. Man hade en grundstory som skulle kunna funka - den är inte originell, men det hade kunnat gå att göra något häftigt av det.

Filmens två regissörer har dock inte gjort något häftigt av det här. Dessa regissörer är Henry Joost och Ariel Schulman, som tidigare gort PARANORMAL ACTIVITY 3 och 4, samt NERVE. Handlingen utspelas i New Orleans, där en ny, bisarr drog har blivit populär.  Det är en kapsel som ger en superkrafter under några minuter. Om man har tur. Har man otur är man inte kompatibel med drogen, och exploderar. Om man nu har tur, så varierar superkrafterna. Man kan bli osårbar, eller superstark, eller så blir man ett monster. Eller så händer något annat.
Jamie Foxx spelar Art, en före detta soldat, vars dotter tagits tillfånga av knarkhandlarna. Art letar efter skurkarna, han är stenhård, han är rätt osympatisk, och ibland hallucinerar han.

Joseph-Gordon Levitt spelar polisen Frank, som också är på jakt efter knarkhandlarna. Han är förstås också tuff - och ibland tar han själv drogen för att bli osårbar. Frank samarbetar med en ung flicka, Robin (Dominique Fishback), som säljer drogen, men helst av allt vill Robin bli en rappare. Frank och Robin tvingas samarbeta med Art.
Som sagt: filmer om nya, märkliga droger i ett framtidssamhälle har vi sett förr. Men det hade förstås gått att göra något underhållande av det ändå. Av någon anledning är PROJECT POWER märkligt trist och sömnig. Regin är lite lam. Här finns inget som griper tag i en. Skådisarna må göra goda insatser, men det hjälper inte. För att vara en actionfilm är det förhållandevis ont om actionscener. För att vara en film om superkrafter är det förhållande ont om scener där superkrafterna visas upp. När det väl händer något, är det trist iscensatt. Det här är en film helt utan dramatik.

Dessutom får vi flera, långa scener där Robin rappar, och är det något vi inte gillar här på TOPPRAFFEL-redaktionen, så är det rap.










(Netflixpremiär 14/8)

onsdag 5 augusti 2020

Bio: Peninsula

Foton copyright (c) Noble Entertainment

TRAIN TO BUSAN, i regi av Sang-ho Yeon, var en extremt hajpad sydkoreansk zombiefilm som hade svensk premiär 2017. Till skillnad från väldigt många vänner och kollegor, blev jag inte så där jätteimponerad, jag blev snarare lite besviken. Men det kan bero på att jag såg den hemma på Blu-ray, och inte på bio. Jag tyckte att filmen var helt okej; snygg och till större delen underhållande, men det kändes som att jag sett allt förut, handlingen var det gamla vanliga. Dessutom var filmen alldeles för lång.

Nu har en uppföljare biopremiär: TRAIN TO BUSAN PRESENTS PENINSULA. Sang-ho Yeon har åter regisserat - och den här gången tycker jag att resultatet blev bättre. Den här gången såg jag dessutom filmen på bio - det var första gången sedan mars i år som jag klev in i en biosalong. Jag antar att man ska tycka att denna uppföljare är sämre, men det struntar jag i.

Även den här gången känns det som en film jag sett tidigare. Rättare sagt: PENINSULA känns som flera filmer: det här är THE ROAD WARRIOR och FLYKTEN FRÅN NEW YORK. Fast med zombies. Här finns även inslag som påminner om MAD MAX BORTOM THUNDERDOME. Men i det här fallet är det inte ett klagomål, jag har absolut inget emot att se THE ROAD WARRIOR med zombies! Däremot känns det märkligt att se om ett väldigt farligt virus i dessa en god zinfandel på kvällskvisten-tider.*

PENINSULA utspelar sig fyra år efter händelserna i den första filmen. Vad som hände i den första filmen var att ett zombievirus spreds i Sydkorea och apokalypsen var ett faktum. Nu ligger den koreanska halvön öde, städerna är ruiner. I Hongkong är det betydligt bättre ställt. Där bor den bittre, före detta soldaten Jung-Seok (Dong-Won Gang), som misslyckades med att rädda sin syster och hennes son under flykten från Korea.
Jung-Seok har hamnat i dåligt sällskap, och ett gäng kinesiska gangstrar tvingar honom att delta i ett uppdrag till den koreanska ruinstaden. Där, någonstans, ska det finnas en lastbil fylld med åtskilliga miljoner amerikanska dollar. Jung-Seok har inte mycket att säga emot, så tillsammans med en handfull tungt beväpnade killar och tjejer tar han sig över vattnet till den forna hemstaden.

Självklart går inget som planerat. Att det skulle finnas hundratusentals, troligen miljoner zombies därborta hade man räknat med. Vad man inte räknat med är att överlevande människor bildat ett bisarrt samhälle på halvön. Bindgalna banditer som lever jävel och som arrangerar gladiatorspel i vilka tillfångatagna, obeväpnade människor tvingas slåss med zombies i en arena.

Men det bor inte bara illasinnade tosingar bland ruinerna. Jung-Seok träffar på en ung kvinna, som lever tillsammans med sin gamle far och sina två döttrar. De här små flickorna vet minsann hur man överlever i en postapokalyptisk värld, och den äldre av dem är en rackare på att köra bil. Tillsammans med denna familj ska Jung-Seok försöka hitta lastbilen och återvända till säkerheten i Hongkong.

PENINSULA inleds lite tveksamt. Man har nämligen anlitat några västerländska, engelskspråkiga skådespelare till ett par scener, och dessa skådisar är vansinnigt usla; de är häpnadsväckande dåliga. Detta är något vi känner igen från många asiatiska filmer - när de behöver västerlänningar lyckas de ofta leta upp de sämsta tänkbara. Jag antar att regissör och filmteam inte hör hur illa de fäller replikerna. Nå - dessa usla skådisar försvinner ur filmen efter några minuter för att inte återkomma.
Så snart handlingen kommer igång, trampar Sang-ho Yeon plattan i mattan.

PENINSULA är inte en intensiv film. Det här är en jävligt intensiv film! Det här är så intensivt att filmduken riskerar att självantända.

Det är mörkt, stenhård, våldsamt och blodigt. Jag vill inte kalla PENINSULA en skräckfilm, det här är en actionfilm. Eller skräckaction. Zombieaction. Men filmen lyckas även vara charmig och rolig mellan varven, främst tack vare de två små tjejerna, som är ena hejare på att lura zombies.

Den avslutande, långa Mad Max-biljakten genom staden är något i hästväg. Den är uppfinningsrik och extremt skickligt filmad. Jag satt nästan och låtsaskörde bil i min biofåtölj.

Tyvärr är slutscenerna inget vidare. De är väldigt asiatiska; de är parodiskt utdragna, sentimentala, tårarna sprutar, det är slowmotion och motljus, och det känns en aning naivt. Det hade säkert gått att klippa bort tio minuter här.

... Men det kan jag ta. PENINSULA visade sig vara betydligt bättre än jag trodde den skulle vara. Det här är förbannat underhållande zombieröj av bästa märke - det här är toppraffel så det stänker om det!

Plus i kanten för att en av bovarna heter kapten Seo.

*Jag är trött på alla texter som innehåller "i dessa coronatider", så jag bytte helt enkelt ut ordet.







(Biopremiär 7/8, IMAX-premiär 5/8)

måndag 3 augusti 2020

Serier: MAD - De största tecknarna 4: Mort Drucker

MAD - DE STÖRSTA TECKNARNA 4: MORT DRUCKER
av Mort Drucker m fl
Cobolt Förlag

I april i år gick den legendariske MAD-tecknaren Mort Drucker ur tiden, 91 år gammal. Min nekrolog över honom hittar ni HÄR, i den skriver jag om hans karriär och om min relation till honom.

Med tanke på planering och pressläggning är det säkert bara en ren tillfällighet att volym fyra av Cobolt serie MAD-böcker, vilken innehåller serier av Drucker, kommer ut en kort tid efter hans bortgång. Den amerikanska utgåvan av den här boken kom, enligt Amazon, redan 2012.

Boken inleds överraskande med ett trevligt förord av skådespelaren Michael J Fox. Han skriver att när han växte upp i Kanada, var populärkulturutbudet så dåligt, att MAD:s parodier på filmer och TV-serier, företrädesvis tecknade av Mort Drucker, var Fox' första kontakt med dessa filmer och serier. Han läste parodierna först - och så var det för många av oss som var barn på 60- och 70-talen. Jag läste "Saturday Night Streber" långt innan jag såg SATURDAY NIGHT FEVER - ja, jag läste till och med "Stjärnornas krog" (som dock inte tecknades av Drucker) innan jag äntligen fick se STJÄRNORNAS KRIG, och jag blev förvånad på slutet när Obi-Wan inte dog för att batterierna i hans ljusvärja tog slut.

När jag växte upp var det en del äldre MAD-fans som koketterade med att de minsann bara läste amerikanska MAD, eftersom den var så mycket bättre. Jag håller inte med. I många fall tycker jag att vår egen, svenska MAD var bättre, dels på grund av det roliga egenproducerade materialet, och dels beroende på översättningar, ofta gjorda av Bengt Sahlberg, som verkligen lyfte serierna. Redan på den första seriesidan i denna bok, ur STAR TREK-parodin "Star-Träck", har man klämt in "Brio leksaker AB" och "Märklinställverk" på rymdskeppet Ämterviks kontrollpaneler, vilket fick mig att fnissa till. Och så fortsätter det - jag vet inte alltid vad det står i originalversionen, men på svenska är det jätteroligt.
"Star-Träck".
Johan Andreasson har översatt en del grejor till den här boken, mest artiklar, gissar jag, i övrigt verkar man ha plockat de ursprungliga sidorna ur Svenska MAD, med Sahlbergs översättningar. Jag har läst det mesta tidigare, kanske inte allt. Några serier i boken har färglagts, vilket ser lite ovant ut - med det ser förstås inte dåligt ut. Jag kommer ihåg när jag läste parodierna i boken första gången. Var jag läste dem. På mitt pojkrum, hos mormor och morfar, hos min moster, i sommarstugan. Här finns många enskilda bilder jag har starka minnen av. Som mannen i "Gubbfadren" som vaknar upp med en häströv i sängen. Jag hade inte sett GUDFADERN när jag första gången läste serien, så jag förstod det inte alls. Delar av "Hejarn" gjorde också intryck.

Allt i den här boken är inte kul. De där "musikalserierna", där pratbubblorna innehåller sångtexter till kända melodier, har jag aldrig förmått uppskatta, och de blir svårlästa när jag inte känner till melodierna. Vidare har jag alltid tyckt att det blir lite konstigt när MAD gör parodier på komedier. En skämtversion av en skämtfilm.
"Rycko".
Roligast tycker jag att det blir när MAD inte gör en ren parodi på en specifik film, utan istället ger sig på en genre eller en gestalt. "Överläppen", för att ta ett exempel, parodierar TV-serien LÄDERLAPPEN från 1960-talet, men parodin driver med TV-serien och dess figurer, och inte en specifik story, vilket gör den väldigt rolig.

Oavsett vad man tycker om de här seriernas eventuella rolighet eller brist på sådan, går det inte att komma ifrån att Mort Drucker var en fantastisk tecknare. Hans stil och karikatyrer var så bra att jag som liten gosse kunde läsa filmparodierna som spännande äventyrsserier!

lördag 1 augusti 2020

Netflix: Double World

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär - fast den här gången handlar det inte om en Netflixproduktion. DOUBLE WORLD är en kinesisk film från 2019, i regi av Teddy Chan, som tidigare bland annat gjort en film som heter KUNG FU KILLER, vilken jag av en ren slump såg förra veckan.

Jag började att titta på DOUBLE WORLD utan att först ha läst vad den skulle handla om. Fast det hade nog inte gjort någon större skillnad om jag först läst ett handlingsreferat. Handlingen är mest konstig.

I något slags mytisk, kinesisk fantasyvärld ligger två länder i krig med varandra. En mäktig krigsherre bestämmer sig för att arrangera en kampsportstävling för att se vilket land som har de främsta krigarna. Hans motiv är lite luddigt.

Dong Yilong (Henry Lau) heter en ung, utstött, föräldralös kille som vill representera sin by i tävlingen. Byborna skrattar åt honom, men han skickas an någon anledning iväg ändå, och med sig får han en krigare som deserterat från armén. På vägen ansluter en ung tjej som är duktig på att slåss med ett gigantiskt svärd, och en vresig kvinna som har för avsikt att döda desertören, men hon ändrar sig.

Kampsportsturneringen är något slags bisarrt gladiatorspel, där kombattanterna springer på kedjor uppspända över en grop med spetsiga pålar på dess botten. Man dör alltså om man trillar.
DOUBLE WORLD är estetiskt sett flott. Datoranimeringarna ser bra ut, miljöerna är pampiga, det ser påkostat ut. Berättelsen är dock vissen och det är illa berättat, vilket medför att det är svårt att riktigt förstå vad allt går ut på. Det går att urskilja vilka som är goda och onda, men här finns ingen större karaktärsutveckling, rollfigurerna är bara ett gäng hjältar och bovar som slängts in i en episk fantasyvärld. Jag tappade intresset ungefär halvvägs in, när de var ute och jazzade med drakar.

Sedan är det förstås lite trist när stridsscenerna förbättras med hjälp a CGI. Det är roligare när man vet att skådespelare och stuntmän faktiskt genomför allt själva, så som det var i kung fu-filmer på den gamla goda tiden. Här finns även några märkliga filmiska tabbar - till exempel när den unga hjältinnan introduceras och vi ser henne på håll komma ridande från vänster till höger i bild. När det klipps till närbild rider hon från höger till vänster, och sedan är det tillbaka till helbild och vänster till höger. Sådant skapar förvirring, och liknande tabbar förekommer några gånger.

Vad som är märkligt är att filmen, som egentligen är en äventyrsfilm för hela familjen, en sagofilm, innehåller en hel del grovt våld och splatter.
 









(Netflixpremiär 31/7)

fredag 31 juli 2020

Bio/VOD/DVD/Blu-ray: Deerskin

DEERSKIN (Njutafilms)

Nu blir det franskt här på TOPRAFFEL!

Det är ju märkliga tider vi lever i. Därför får den franska filmen DEERSKIN premiär på VOD, DVD och Blu-ray samtidigt som den går upp på bio på ett par biografer.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av DEERSKIN. Filmen, som tävlade i sektionen Director's Fortnight i Cannes förra året, verkade minst sagt udda. Handlingsreferatet lät inte klokt. Vad fanken var det här?

DEERSKIN är skriven och regisserad av Quentin Dupieux, som tidigare bland annat gjort mördardäckfilmen RUBBER. Och ja, DEERSKIN är en riktigt udda film, en fullkomligt absurd historia. Den klassificeras som "komedi" och "skräck", och tja, visst tenderar den skräck mot slutet, men filmen kan knappast kallas skräckfilm. Det här är en bisarr komedi.

... Och det är den bästa nya film jag sätt på bra länge! DEERSKIN är underbar.

Jean Dujardin spelar den besynnerlige Georges, som verkar drabbats av en medelålderskris. Eller så är han bara knäpp. Riktigt rejält knäpp. Filmen inleds med att Georges lägger alla sina besparingar på en frän hjortskinnsjacka. Han blir fullkomligt besatt av denna jacka, och av hjortskinnsplagg rent allmänt.

Georges' fru har slängt ut honom och spärrat deras gemensamma bankkonto, vilket innebär att Georges' bankkort inte fungerar, han är pank. Han tar in på et hotell och betalar för rummet med sin vigselring. Han har med sig en videokamera och filmar allt och alla, men hans jacka står alltid i fokus. Jackan pratar med honom.

På en pub träffar Georges servitrisen Denise (Adèle Haenel). Georges låtsas vara en filmskapare som väntar på sitt team och sina producenter, vilka han påstår är insnöade i Sibirien. Det här intresserar Denise, eftersom hennes hobby är filmredigering. Georges "anställer" Denise, tillsammans ska de göra en film. En film som handlar om att ingen längre ska bära jacka, den ende som får bära jacka är Georges.

Georges behöver mer pengar, han behöver fler hjortskinnsplagg, och han tvingas börja begå brott.
Hjortskinn ... Öj, öj, öj!
DEERSKIN ser inte ut att ha kostat mycket pengar. Estetiskt är det oansenligt, filmiskt är det enkelt, och de vintriga miljöerna är gråa och trista. Det känns lite grann som att Dupieux samlat ihop några polare för att göra en flängd film. Nu är väl så inte riktigt fallet, enligt IMDb kostade filmen uppsksattningsvis fyra miljoner euro att göra, det vill säga mer än de flesta normalbudgeterade svenska långfilmer. Jean Dujardin är en av Frankrikes största filmstjärnor, så han fick säkert en hacka, och en del kända ansikten dyker upp i småroller - bland annat Albert Delpy och Marie Bunel.

Jean Dujardin är jättebra som den knepige Georges. Filmen är skitrolig, jag skrattade högt flera gånger, det här liknar ingenting annat. Visst, det här är inte en film för vem som helst, men vem vill väl vara vem som helst?

Plus i kanten för att DEERSKIN bara varar 77 minuter och aldrig hinner bli tråkig!
 






(Biopremiär 29/7)

måndag 27 juli 2020

DVD/VOD: The Curse of Valburga

THE CURSE OF VALBURGA (Njutafilms)

Slovenien.

Slovensk film.

Har jag någonsin sett en slovensk film? Har jag recenserat något från Slovenien? Nä - det närmaste jag kommit, är den bosniska CIRKUS COLUMBIA, där Slovenien var inblandat i produktionen.

THE CURSE OF VALBURGA är en slovensk skräckkomedi med manus och regi av Tomaz Gorkic. Som bekant är jag numera rätt avigt inställd till genrefilmer gjorda med väldigt låg budget. Jag vill förstås fortfarande upptäcka nya grejor som är bra och lovar gott inför framtiden, men för det mesta sitter jag där och suckar och undrar vad det är för billigt mög jag tittar på.

Men!

Tomaz Gorciks film blev en liten överraskning. Jag kom på mig med att gilla den här filmen! Det handlar inte om en klassiker i vardande, men det är en bisarr liten film som höjer sig över den mediokra konkurrensen.

Det hela börjar lite tveksamt med en fullkomligt onödig och alldeles för lång prolog, följd av snygga, men alldeles för långa förtexter. Därefter rullar handlingen igång:

Två bröder, varav en är hård och osympatisk, möter upp med en tredje osympatisk kille för att diskutera ett sätt att snabbt tjäna pengar. De tre är småskurkar och de yngre brodern tror sig ha kommit på världens grej. I trakten finns en slottsliknande herrgård som heter Valburga, och enligt legenden bodde greve Draculas kusin där. Den långsökta planen går ut på att arrangera guidade rundvisningar i kåken, ta rejält betalt av nyfikna turister, och skrämma skiten ur dem med hjälp av utklädnader och effekter.

Det första lasset turister anländer, det är en blandad och besynnerlig skock knäppgökar. Ett medelålders tyskt par som är jätteglada, eftersom de pimplar öl hela tiden. En rysk porrfilmsregissör tillsammans med två modeller, han ska smygfilma en porrfilm under rundvandringen och uppfinner vad han kallar "lesbisk retrorumänsk analsex". Här är några gothare, och så anländer en stenhård svensk kille, som är på jakt efter något som ska finnas gömt i Valburga.

Rundvandringen går inget vidare, och värre blir det när det visar sig att de har THE HILLS HAVE EYES i källaren. En mordisk kannibalfamilj har huserat där under flera decennier. Turister och arrangörer slaktas en i taget och blodet sprutar friskt.

THE CURSE OF VALBURGA känns lite grann som en begåvad Tromafilm. Humorn är vulgär och barnslig, men kul om man är på det humöret. Skådespeleriet är överdrivet och antagligen inget vidare om man förstår slovenska. Flera av rollfigurerna pratar dock dålig engelska, eftersom de ska föreställa turister.

Tomaz Gorcik och hans team visar sig dock vara begåvade filmskapare, rent tekniskt och estetiskt. Make-up och specialeffekter är bättre än förväntat, ibland är det väldigt bra. Filmfotot är ofta riktigt snyggt, det här ser bra ut, i synnerhet under de snaskigaste skräckscenerna. Det är mörkt och effektivt. Filmen vinner även på att de hittat bra inspelningsplatser.

Det vore kul att i framtiden se Gorcik sätta tänderna i en mer "allvarlig" skräckfilm. Han borde kunna göra något som är både snyggt, underhållande och chockerande. Men ett bra manus och bra skådisar kan han bli ett regissörsnamn att räkna med.

fredag 24 juli 2020

VOD: Sadistic Intentions

SADISTIC INTENTIONS (Njutafilms)

Det är trist att tvingas vara negativ och såga det mesta, men ibland har jag inget val.

Jag hade vissa förhoppningar på SADISTIC INTENTIONS, med manus och regi av Eric Pennycoff. Dels verkade handlingen intressant, och dels står Larry Fessenden först i rollistan, både i den svenska reklamtexten och på IMDb. Fessenden är en rätt kul skådis, nästan lite kultskådis.

... Så visst blir man förvånad när det visar sig att Larry Fessenden inte är med i filmen! Rättare sagt: han skådespelar inte. Han kan vara ett mordoffer med en påse över huvudet under några sekunder i inledningen, men i övrigt förekommer bara en modell av hans huvud, och hans porträtt på en tavla.

Det här är ännu en film med väldigt låg budget, den kan inte ha kostat speciellt mycket att göra. Filmfotot är förhållandevis bra, och skådespeleriet är helt acceptabelt - Taylor Zaudtke är riktigt bra. Henne ser jag gärna i fler filmer.

Zaudke spelar Chloe, som får ett mystiskt samtal. En kille som heter Kevin (Michael Patrick Nicholson) vill att hon ska köra bort till en stor lyxvilla och köpa gräs han måste göra sig av med. Hon övertalas till att gå med på detta, och åker dit. Där träffar hon den märklige Stu (Jeremy Gardner), en hårdrocksmusiker som också blivit ombedd att komma dit. Kevin lyser dock med sin frånvaro.

Det visar sig att Kevin inte alls bett Chloe att komma dit för att köpa gräs, han har helt andra planer. Sadistiska sådana.

SADISTIC INTENTION klassas som skräckfilm, och den har även kallats "romantisk", men romantiken lyser med sin frånvaro. Fast det gör även skräcken.

Det dröjer mer än halva filmen, nästan en timme, innan Kevin dyker upp. Fram tills dess får vi bara se Chloe och Stu sitta och prata i ett hus. Det förekommer bara tre rollfigurer i filmen. Det här är filmad teater. Men det är liksom inte SLEUTH - SPÅRHUNDEN med Laurence Olivier och Michael Caine, det här.

När det väl blir dags för skräck, våld och otäckheter, blir det för långsökt och dumt. Framför allt blir det vare sig otäckt eller spännande. Det utlovas "grinding metal mayhem", men inte fan får vi något sådant.

Det här känns som en femtonminuters kortfilm som dragits ut till 82 minuter. Det börjar ganska lovande och det hade kunnat bli en riktigt bra kortfilm, men som långfilm känns det här bara fullkomligt poänglöst. Fast det är kanske bara jag som är gammal och less.

Om jag haft halva betyg att dela ut, hade jag gett filmen 1½.

torsdag 23 juli 2020

VOD: Agent Jade Black

AGENT JADE BLACK (Njutafilms)

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: lågbudget- och B-filmsbranschen är inte vad den varit.

Den nya tekniken är både en välsignelse och en förbannelse. Nästan vem som helst som har lite pengar över kan gå till en butik (eller leta upp en butik på nätet) och köpa en billig kamera med tillräckligt bra upplösning för att man ska kunna visa det man filmat på bio. Man kan få en för ett par tusenlappar. Ja, det finns ju till och med mobilkameror som har tillräckligt bra bild för en stor TV-skärm, om än inte för en bioduk. Fast det finns kanske det med.

Denna billiga teknik innebär att begåvade, aspirerande filmskapare för en billig peng kan göra en film av tillräckligt god teknisk kvalitet för att den ska kunna få distribution.

Den billiga tekniken innebär även att obegåvade filmskapare för en billig peng kan göra en film av tillräckligt god teknisk kvalitet för att den ska kunna få distribution. Skådespelare går alltid att hitta, de flesta har kompisar som gärna ställer sig framför en kamera. Redigera kan man göra själv med gratisprogram - jag själv har ett professionellt redigeringsprogram i min dator. Och de flesta känner någon som är en fena på photoshop och kan snickra ihop en säljande filmaffisch. Och så vidare ...

Förr, när man alltid sköt på riktig film, var det dyrt att göra en långfilm, även om man filmade på 16mm istället för 35mm. Det var dessutom bökigt; kameror, strålkastare, mikrofoner, och personerna som hanterade allt detta tog plats. Visst gjordes det dåliga filmer förr, det har gjorts tusentals usla, totalt värdelösa filmer. Men - de var sällan lika osebara som dagens låg-lågbudgetfilmer.

Alldeles för många nya B-filmer - skräck och action - ser ut- och känns som rena amatörproduktioner. Som skolfilmer. I många fall bryr filmskaparna sig inte ens om att ljussätta filmerna ordentligt, eller använda filter och färgkorrigera, så att de åtminstone påminner om "riktiga" filmer. Det är platt videofoto, få eller inga production values, usla digitala effekter (framför allt mynningsflammor och blod), amatörskådisar - och i de flesta fall ett mördande lågt berättartempo. Numera händer det även att kända namn som till exempel Dolph Lundgren och Vinnie Jones figurerar i filmer som ser ut så här, hela budgeten gick åt till att anlita ett känt namn.

AGENT JADE BLACK släpptes på Video On Demand i Sverige förra veckan. "Utmärkt film om du älskar tvättäkta action-filmer från 80-talet" står det i ett recensionscitat som används i reklamen, så jag blev lite nyfiken och såg filmen.

Jag förvånade mig själv genom att se hela filmen. Enda orsaken till att jag inte stängde av efter fem minuter, var att jag behövde något nytt att skriva om här på TOPPRAFFEL!, och den senaste Netflixpremiären var inget som intresserade mig alls.

AGENT JADE BLACK är producerad av ett bolag som heter High Octane, och de är tydligen kända för att göra lågoktanfilmer. Regissören Terry Spears, som även skrivit manus och komponerat den hopplösa filmmusiken, har visst gjort några liknande filmer tidigare.

Filmens första fem minuter sätter tonen. Inledningen är hemsk - och det blir inte bättre. Snarare tvärtom. Katie Burgess, som ser ut att vara i tjugoårsåldern, spelar agenten Jade Black. Hon är totalt felcastad, hon är osympatisk, agerar illa, kan inte slåss eller hantera skjutvapen,  och har utstrålning som en kokt slanggurka. Tydligen har hon tränats av någon agentorganisation sedan hon var barn. Hennes chefer; två gubbar som ser ut att sitta på en kontor på Arbetsförmedlingen, ger Jade något slags uppdrag. Hon åker till ett hus i Italien (Oklahoma) och hem igen. Hon är på jakt efter något slags biologiskt vapen, men en pedofilliga är också inblandad på någon vänster, jag höll inte koll på den förvirrade handlingen. Ledare för skurkarna är en donna som heter Elle (Connie Franklin), som har svanktatuering och som tidigare jobbade för samma organisation som Jade.

I början och i slutet figurerar en tysk hitman som heter Haydn. Han fäller sina få repliker på tyska med kraftig amerikansk brytning. Jag vet inte riktigt vad han hade med handlingen att göra. Här finns många scener med folk som dyker upp för att sedan genast försvinna. I början av filmden förekommer en motsvarighet till Bondfilmernas Q, han utrustar Jade med en automatkarbin av plast. "Du kan hålla den med en hand när du skjuter, den har ingen rekyl," säger han, på ett ungefär.

AGENT JADE BLACK är osannolikt usel. Filmen är tafflig, ful, den är segare än sirap, alla scener håller på för länge, actionscenerna med en del knallande med leksakspistoler är usla, här finns en konstig biljakt. Visst, jag skrattade flera gånger, vilket det förstås inte var meningen att jag skulle göra, men se det inte som en rekommendation. En lång sekvens där ett gäng skurkar jagar Jade till fots, och hon springer omkring barfota med en picka i handen i någon stad i Oklahoma, är sanslös. I synnerhet när kulorna tar slut i pickan och hon därför slänger den ifrån sig. På trottoaren.

Det är smått otroligt att den här filmen fått distribution i Sverige och att folk förväntas betala pengar för att se den. Det här är så långt ifrån en "tvättäkta actionfilm från 80-talet" man kan komma.

fredag 17 juli 2020

Sex & våld! Kultfilm i NST 1995-1999

Ni minns kanske att jag i högerspalten här på TOPPRAFFEL! brukade ha en liten annons för boken "Sex & våld! Kultfilm i NST 1995-1999".

Mellan 1993 och 2003 (jag tror det var 2003) hade jag en spalt i Nordvästra Skånes Tidningar/Landskrona Posten som hette "Kultfilm". Den publicerades var tredje torsdag och handlade kanske inte så ofta om kultfilmer, utan snarare om konstiga filmer och allmänt skräp. Många älskade spalten, antagligen hatades den av lika många. Oavsett vilket var spalten unik, jag var ensam om att skriva en sådan här spalt i svensk dagspress.

Jag var kraftigt inspirerad av amerikanen Joe Bob Briggs, och i synnerhet hans bok "Joe Bob goes to the Drive-in". Idag har jag lite svårt för jargongen i Briggs' bok, vilken samlade hans krönikor. Men ärligt talat har jag även svårt för mina egna kultfilmsspalter - det märks att jag var ung och ville provocera. Dessutom fanns inget internet att tillgå, så det var svårt att dubbelkolla fakta - ofta stod det fel i de böcker och tidskrifter jag hade att tillgå, har jag senare upptäckt.

Dock pratar många fortfarande om de här gamla texterna. Det kommer ibland fram folk, yngre än jag, och berättar hur mycket jag betydde för dem och deras gryende filmintresse. En ung tjej sa att hon var uppvuxen med mina grejor i NST, vilket fick mig att känna mig jävligt gammal.

De första årgångarna skrev jag alla krönikor och recensioner på skrivmaskin (!), dessa texter faxades sedan till redaktören i Ängelholm. Först 1995 började jag använda mig av en datamaskin. 1997, tror jag det var, startade jag en webbsida som hette Udo Magazine. På denna lade jag ut mina kultfilmskrönikor - dock inte de jag skrev på maskin, eftersom de inte fanns digitaliserade. De finns fortfarande inte digitaliserade, faktum är att de nu bara finns i de tryckta tidningarna i ett arkiv någonstans. 1999 fick jag för mig att spara texterna i något slags tidig version av molnet. Denna tjänst upphörde efter ett par år utan att jag meddelades, vilket innebar att alla kultfilmskrönikor skrivna efter 1999 försvann - även de finns numera bara i tryckt skick, och inte hos mig.
Ett uppslag i boken.
År 2008 samlade jag krönikorna publicerade mellan 1995 och 1999 i en bok. Boken gav jag ut på print on demand-tjänsten Vulkan. Jag laddade upp omslag och inlaga där, och när någon beställde en bok, trycktes ett exemplar. En utmärkt tjänst, tyckte jag. Det kostade mig inte ett öre och jag slapp trycka upp en massa exemplar jag kanske inte kunde sälja.

Tjänsten var utmärkt tills Vulkan ändrade inriktning. Utan att meddela mig. Efter några år upptäckte jag att min bok försvunnit från Vulkan. Nu var man tvungen att trycka upp en upplaga och därmed ligga ute med en massa pengar.

Jag fick tag på en kille på Vulkan, och han lyckades lokalisera pdf-filerna med omslaget och inlagan, och skickade dessa till mig.

Förra året fick jag idén att ge ut boken på nytt på Amazon. Jag hade redan publicerat några böcker på engelska via Amazon. Där funkar det precis som Vulkan gjorde förr - om någon beställer en bok, trycker de ett exemplar.

Det märkliga var att även om pdf-filerna var högst läsbara och det gick att se vad bilderna i boken föreställde, såg det uppladdade resultatet ut som fan. Bilderna blev av någon anledning extremt gryniga och de gick inte att se vad de föreställde. Själva texten blev läsbar, men helheten såg för jävlig ut. Och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag försökte mig på olika varianter, men resultatet blev detsamma. Det verkade ha smugit sig in en digital störning i filerna.

Ett annat uppslag i boken.
Den hopplösa versionen av boken låg på Amazon i över ett år, tack och lov köptes den bara av en person, och jag har bett honom om ursäkt. Att den bara såldes i ett exemplar berodde på att jag inte gjorde reklam för den alls, eftersom den såg ut som den gjorde.

Men! Häromdagen slog det mig. Jag kom på den lösning! Jag tog den fullt läsliga pdf:en med inlagan och konverterade sidorna till jpg-bilder. Sedan sammanlänkade jag dessa i rätt ordning, och konverterade tillbaka till pdf - och nu gick det! Nu går det att se vad bilderna föreställer.

"Sex & våld! Kultfilm i NST 1995-1999" är dock fortfarande en rätt ful bok. Layouten är ful (passande?), och flera av bilderna är lågupplösta, något som inte syntes när jag först satte ihop boken för tolv år sedan. Men - ni som vill ha de här gamla kulfilmskrönikorna i bokhyllan: nu går det att beställa boken igen. Den finns både som pocket och som ebok för Kindle. Amazon finns ju ännu inte i Sverige, så det gäller att välja den utländska butik där boken blir billigast inklusive frakt. Jag vet inte vilken butik som är bäst, Tyskland kanske? Här är länkar till boken på några olika Amazon-sidor:

TYSKLAND
ENGLAND
FRANKRIKE
USA

onsdag 15 juli 2020

Bio: The Outpost

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Kyss Karlsson! En biopremiär. Det var min själ inte igår jag fick chansen att skriva om en film som faktiskt går upp på bio!

Det finns en hel del filmer som heter THE OUTPOST. Denna är regisserat av Rod Lurie, som tidigare bland annat gjort nyinspelningen av STRAW DOGS.

THE OUTPOST anno 2020 är en krigsfilm. En krigsfilm i facket "realistiska krigsfilmer" - det är alltså ingen äventyrlig, heroisk guys on a mission-film modell Alistair MacLean.

Luries film bygger på en bok av krigskorrespondenten Jake Tapper och handlar om det autentiska slaget vid Kamdesh i Afghanistan 2006. 56 amerikanska soldater på en bas nere i en dal omringades av 400 talibaner som gick till attack. De amerikaner kom undan med livet i behåll och tilldelades diverse medaljer.

Nackdelen med den här typen av filmer; filmer om krig i modern tid, är att de är alldeles för likartade, i synnerhet om de handlar om amerikanska soldater i Mellanöstern. Ett gäng oftast osympatiska, ständigt svärande killar som är svåra att hålla isär, eftersom de ser likadana ut i sina uniformer och hjälmar, och sällan ges tillfälle till karaktärsutveckling, sitter och häckar någonstans, och ägnar sig att saker jag upplever som fullkomligt meningslösa. Det är liksom inte som andra världskriget, med en tydlig fiende och konkreta uppdrag. Och det är inte som det extremt ångestladdade, närmast skräckfilmsliknade första världskriget. Soldaterna i Kamdesh var visst där för att engagera lokalbefolkningen i samhällsprojekt, läser jag, men i filmen får vi bara se hur de väntar på att få åka hem, och attackeras när det är ett par dagar kvar.
De får med jämna mellanrum ny befälhavare. Först ut när filmen börjar är Orlando Bloom den kapten som har ansvar. Trots att han figurerar stort på filmaffischen stryker han med ganska omgående. Han efterträds av en ny kapten, som spelas av Mel Gibsons son Milo, men han sprängs i luften efter ett par minuter, och efterträds av en tredje kille, som spenderar dagarna med att kissa i burkar.

Det dröjer en bra bit över en timme innan talibanerna anfaller, och striden som följer blir förhållandevis intensiv för oss som tittar på. Läget ser fullkomligt hopplöst ut för de attackerade, det ter sig omöjligt att komma undan fiendens eld. Dock är det en aning svårt för mig att bli engagerad, eftersom det är svårt att känna något för de här soldaterna som inte getts några närmare presentationer.

Scott Eastwood står först i rollistan och är, tillsammans med Orlando Bloom, den som utmärker sig mest. Detta beror nog på att han är så otroligt lik sin far - det känns i princip som att titta på en ung Clint Eastwood. Scott fäller en replik om att "we're not here selling popsicles, Sir," och han låter precis som Dirty Harry. Caleb Landry Jones sticker också ut en aning. James Jagger, son till Mick, ska finnas med någonstans - men som sagt, det är fruktansvärt svårt att se skillnad på de här soldaterna.
Just den här scenen är försedd med osedvanligt klumpig dialog. Killen till höger säger något
i stil med "Det är okej att gråta".
THE OUTPOST får väl sägas vara välgjord, och den är säkert av intresse för de som är specialintresserade av krig och krigföring. De som är väl insatta hittar säkert detaljer att anmärka på. Till större delen är filmen välspelad, men ett par scener, och dialogen i dessa, är skrattretande

Under filmens sista minuter får vi se intervjuer med några av soldaterna som var med och stred i verklighetens slag. Det är meningen att det ska vara gripande och tänkvärt, men för mig som svensk känns det bara främmande och amerikanskt. De pratar om Bibeln och om att Memorial Day inte handlar om att grilla korv, utan om att tänka på alla som offrat sina liv för Amerikas frihet. Soldaterna som överlevde slaget vid Kamdesh tilldelades medaljer för att de räddat livet på sina vapenbröder, inte för att de hindrat en massaker på oskyldiga, hjälpt folk i nöd, eller något annat som känns värt en medalj. Det här känns mest som att de klarat ännu en nivå i ett datorspel, men fått psykiska men på köpet.

Ett par av de soldater som stred vid Kamdesh spelar sig själva i filmen.

Filmens höjdpunkt är när de eldar bajs.







(Biopremiär 17/7)

lördag 11 juli 2020

Netflix: The Old Guard

Foton copyright (c) Netflix

There can be only one!

... Kände jag för att utropa efter att ha sett THE OLD GUARD, i regi av Gina Prince-Bythewood.

Ännu en Netflix-produktion, ännu en film som bygger på en serietidning, ännu en actionfilm som är förhållandevis värdelös.

THE OLD GUARD bygger på en Image-serie av Greg Rucka, som även skrivit filmens manus, och Leandro Fernandez. Nej, jag har inte läst den.
Hur filmatiseringen förhåller sig till serien vet jag förstås inte, men konceptet är märkligt illa genomtänkt. THE OLD GUARD känns som en uppdaterad version av HIGHLANDER, men utan humor, halshuggningar och minnesvärda rollfigurer. Jag såg om HIGHLANDER härommånaden. Jag älskade den på 1980-talet, idag är den väl ... mindre bra. Men - jag förstår varför jag älskade den när jag var runt 20, och den har flera bra inslag och minnesvärda gestalter.

Ruckas berättelse handlar om ett team odödliga människor som åtar sig livsfarliga uppdrag. De skjuts och massakreras, men reser sig snart upp igen, spottar ut kulorna de träffats av, läker knäckta ben, och fortsätter framåt. En liten twist är att de faktiskt kan dö, den magiska kraften kan försvinna, men de vet inte när - det kan ta hundratals eller tusentals år.

Varför de är odödliga förklaras inte. Det förklarades förstås heller inte i HIGHLANDER - den första filmen i serien. I THE OLD GUARD är de liksom plötsligt bara odödliga. Och de slutar åldras. Eftersom medlemmarna i teamet är av olika ålder, blir de antagligen odödliga efter att först ha varit dödliga en tid.

En annan sak jag undrar över: de här människorna är inte osårbara - de skadas, men läker, och lever vidare, ungefär som Wolverine. Men vad händer om de halshuggs, styckas, sprängs i småbitar, eller något liknande som innebär att de omöjligt kan läka? Växer det ut ett nytt huvud?
Charlize Theron spelar Andy, som är ledare för det fyra man starka teamet. Ingen vet hur gammal Andy är, men hon har hängt med åtminstone sedan medeltiden. Och istället för att bara ta det lugnt, måla akvareller och smutta på årgångsvin, väljer Andy och hennes gäng att slåss mot onda makter. De har alltid varit krigare.

Filmen inleds med att teamet lockas i en fälla. Den slemme engelsmannen Merrick (Harry Melling), som äger ett läkemedelsföretag, vill tillfångata det hemliga teamet, experimentera på dem, och se om man kan hitta orsaken till odödligheten, och om det går att utnyttja till mänsklighetens fromma. Det låter ju i grunden som en bra idé, men Merrick vill förstås tjäna pengar på- och utnyttja kraften, och till sitt förfogande har han en hel armé som slaktar folk (varför har en apotekare anställda soldater?).

Samtidigt får en amerikansk soldat, Nile (KiKi Layne), halsen avskuren under ett uppdrag i Afrika, och det visar sig att hon är odödlig. Andy drömmer om Nile, och åker till Afrika för att hämta henne. Nile måste förstås ingå i teamet, något annat alternativ finns inte.

Teamet kämpar mot Merrick i över två timmar, de skjuter och slåss och har sig. Det är hårda tag i läkemedelsbranschen.
Jag noterar att en massa amerikaner klagar på att THE OLD GUARD gjorts av hemska "liberala" Netflix, av det vidriga "liberala" Hollywood, och att den är fruktansvärt politiskt korrekt. Dessa amerikaner som påstår sig hata politiska budskap och vänsterpropaganda märker förstås inte att de vanliga, reaktionära actionfilmer de gillar ofta är högerpropaganda. Själv gillar jag inte uttrycken politiskt korrekt och politiskt inkorrekt - men jag får nog medge att THE OLD GUARD är lite väl övertydlig och utstuderad, som om Netflix försöker plocka poäng. En bra historia och en bra film är alltid viktigare än inställsamhet.

Vad som är värre än den eventuella politiska korrektheten, är att filmen är rätt tråkig, lite för dum, den är för plastig och steril, den är (förstås) alldeles för lång, och det värsta av allt är att den är gravallvarlig och fullkomligt humorbefriad. Blodet stänker, men jag gäspar och tänker på annat, eftersom jag inte bryr mig om de trista rollfigurerna. Jag brukar dock gilla Charlize Theron och Matthias Schoenarts, den senare ingår i teamet, i vanliga fall. Här ser Theron mest lite ointresserad ut, även om hon varit med och producerat.

THE OLD GUARD slutar på ett sätt som gör att filmen känns som pilotavsnittet till en TV-serie.










(Netflixpremiär 10/7)

torsdag 2 juli 2020

Netflix: Domino

Foton copyright (c) Netflix

Jag tittar på Brian De Palmas filmografi och konstraterar att han nu hamnat i den där gruppen uppburna regissörer som under en lång karriär nog gjort fler filmer som är likgiltiga, eller ibland riktigt dåliga, än bra. Vi associerar namnet De Palma med en rad bra, klassiska filmer från 1970- och 80-talen. Majoriteten av de filmer han fått ur sig sedan 90-talet har inte varit några större höjdare. Ett par har väl varit hyfsade.

Jag såg aldrig Brian De Palmas förra film; PASSION, men hans senaste - vilken dumpats direkt på Netflix - är ingen film som pekar på att De Palma är tillbaka i gammal god form. Tvärtom.

Har du undrat hur en TV-film om Kurt Wallander eller Martin Beck skulle se ut om den regisserades av Brian De Palma? Försedd med filmmusik av Pino Donaggio? DOMINO är svaret!

DOMINO är en med amerikanska mått mätt en lågbudgetproduktion. Drygt 50 miljoner kronor kostade filmen - som till större delen är dansk. En stor del av filmen spelades in i Köpenhamn, och inspelningen var, enligt De Palma, problematisk. Ingenting funkade och de danska producenterna betalade inte ut löner till filmteamet.

För manus står norrmannen Petter Skavlan, som tidigare bland annat skrivit KON-TIKI. Skavlan stod även för manuset till HAMILTON 3 med Mikael Persbrandt - en film som aldrig gjordes. Det är inte utan att jag undrar om Skavlan tog det manuset och skrev om det till DOMINO.
DOMINO börjar rätt bra. Nikolaj Coster-Waldau och Søren Malling spelar poliserna Christian och Lars i Köpenhamn. De blir kallade till ett lägenhetsbråk, där de i trappan springer på en lika skäggig som blodig karl från Mellanöstern. Christian har glömt sin picka hemma, så han lånar Lars' när han ensam går in i en lägenhet. Det hela visar sig vara betydligt värre än ett lägenhetsbråk. Christian hittar en bunden man som torterats och mördats. Utanför lägenheten drar den skäggige kniv och skär Lars i halsen, och flyr ut genom fönstret. Lars väser att Christian måste följa efter, så han klättrar ut på de varmröda köpenhamnska tegeltaken.

Här, i denna takklättrarscen, blir det klassisk Brian De Palma. Vilket i princip är detsamma som klassisk Hitchcock. Även Pino Donaggios musik doftar Hitchcock när Christian klättrar och snubblar omkring på-, och hänger från taken. Efter en stund undrade jag dock varför Christian gav sig ut på taken, och varför ingen annan ser var som sker däruppe. Polis borde ha varit på plats inom kort och det hade bara varit att vänta på att den skäggige skulle komma ner.
Nå. Dessa inledande scener är lite småtrevliga, men snart är det dags att lämna Köpenhamn. Lars avlider av sina skador. Några terrorister från IS härjar runt om i Europa och polisen Christian agerar plötsligt hemlig agent, och DOMINO blir HAMILTON 3. Tillsammans med kollegan Alex (Carice van Houten), som var Lars' älskarinna, reser Christian runt mellan några länder. Ibland dyker Guy Pearce upp som en lika märklig som ointresserad CIA-agent. Ibland blir det lite småtafflig action. Paprika Steen spelar Lars' hustru på kryckor. Göteborgaren Thomas W Gabrielsson spelar polischef. Nicolas Bro är också med någonstans.

DOMINO varar bara 89 minuter, vilket förstås är ett plus i dessa dagar, men det är en riktigt tråkig film. Och handlingen är dum. En del scener är riktigt korkade - här finns till exempel en scen i vilken Christian smyger sig på tre skurkar bakifrån och oskadliggör dem, och just som han är klar med detta får han ett mobilsamtal. Han mobil ringer alltså högt. Han hade inte mobilen på ljudlöst medan han smög omkring. Om den ringt tidigare hade han misslyckats och antagligen dödats.

Estetiskt sett ser DOMINO ut som en svensk TV-film. Brian De Palma måste ha sovit under inspelningen. Det här kan vara hans sämsta film.










(Netflixpremiär 1/7)

tisdag 30 juni 2020

Serier: Siris äventyr 1: Kejsarens skatt

SIRIS ÄVENTYR 1
"KEJSARENS SKATT"
av Patric Nyström och Per Demervall
Stevali barn

"Hallå där, min bäste herre!" utropar kanske någon med ett halvkvävt, gutturalt läte. "Har inte du redan recenserat det här seriealbumet?"

Jo, det har jag. Eller ... Nej, det har jag inte. Jag har nästan recenserat det!

Rabén & Sjögren gjorde en satsning på nya, svenska barnserier för några år sedan. Satsningen var ojämn och projektet gick väl ... sådär. Jag vet att en del serieskapare var missnöjda. Det kommer fortfarande ut en och annan seriebok på Rabén & Sjögren, men den mest lyckade serien de gav ut sjabblades bort - Patric Nyströms och Per Demervalls äventyr om vikingaflickan Siri, som först dök upp 2016.

Det kom ut två album om Siri på Rabén & Sjögren. Båda fick väldigt bra kritik och de var en bidragande orsak till att tecknaren Per Demervall tilldelades Svenska Serieakademins Adamsonstatyett för sin gärning under en lång karriär. Siri är en serie som håller internationell klass - något förlaget inte verkade bry sig om. Det satsades inte på Siri och det tredje albumet kom aldrig ut.

Nu skriver vi 2020 och Patric, Per och Siri har hamnat på ett nytt förlag - Stevali. Den här gången satsas det rejält på serien. Riktigt rejält, till och med. Stevali trycker nämligen även upp serien på engelska för den brittiska marknaden, och med hjälp av Svenska forskningsinstitutet i Istanbul har Siri sålts till Turkiet!


Innan de släpper det tredje albumet, passar Stevali på att ge ut de två första på nytt. Den här gången i redux-versioner. Själva serien och dess handlingen är förstås densamma som tidigare:

Tolvåriga Siri är dotter till en vikingahövdingen Torkel. Hon är uppfinningsrik och egentligen betydligt smartare än sin far, men trots hennes tjat får hon inte följa med ut på vikingarnas resor - hon är ju bara ett barn. När Torkel ska resa till Miklagård för att leverera en mystisk låda med lika mystiskt innehåll till kejsaren, gömmer Siri sig på båten - och följer alltså med. Vilket är tur, eftersom det blir Siri som får rädda Torkel och hans vikingar ur diverse knipor.

Alldeles bredvid Torkels vikingaby, på andra sidan några klippor, ligger en annan by. Den styrs av Ivar den förskräcklige. Ivar får reda på att Torkel ska frakta något värdefullt till Miklagård, så han följer efter för att stjäla lådan. Ivar har dessutom placerat en av sina män; Grym, ombord på Torkels skepp för att spionera.
Det här uppslaget har jag plockat från Stevalis hemsida - men i den tryckta versionen ser den vänstra sidan lite annorlunda ut, där har man med stora bokstäver skrivit ut "Siris by" och "Ivars by".
Stevalis utgåva är inbunden. Omslagsillustrationen är densamma, men logotypen är ny och albumet har döpts om från "Siri och vikingarna" till "Siris äventyr: Kejsarens skatt". Några sidor bonusmaterial har också stoppats in i boken.

Den här gången har Patric och Per plockat in Rolf Lindby som redaktör. Rolf är veteran från Carlsen Comics och Alvglans, och han har sett till att serien justerats en aning, till det bättre. Lägger man de två versionerna bredvid varandra upptäcker man små skillnader här och var. Med det inte sagt att det var några större fel på den förra versionen.

Siris äventyr är en serie som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Egentligen är det en förhållandevis traditionell serie i den komiska äventyrsstil som är vanlig i Frankrike och Belgien - men av någon märklig anledning är denna typ av serier ovanlig i Sverige, vilket gör Siri lite unik.

Det här är en trevlig, rolig och underhållande barnserie, manuset är kompetent, det flyter bra, Per Demervall tecknar elegant med sköna tuschlinjer, och färgläggningen är smakfull. Det är fullblodsproffs som gör den här serien.

Album två går snart till tryck, och därefter får vi äntligen läsa de tredje äventyret med Siri. Det ser vi förstås fram emot!

måndag 29 juni 2020

Netflix: Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga

Foton copyright (c) Netflix

Jag såg till att ta lite semester och reste bort en dryg vecka. Under denna vecka ploppade det upp en del recensioner av David Dobkins (WEDDING CRASHERS) komedi EUROVISION SONG CONTEST: THE STORY OF FIRE SAGA med Will Ferrell, som också skrivit manus (tillsammans med Andrew Steele). Jag lät bli att läsa recensionerna, jag ville se filmen själv först, eftersom jag planerade att recensera den här - men jag kunde inte undgå att se rubriker och betyg. Kritikerna var inte speciellt snälla.

2013 var jag ackrediterad journalist på Eurovision Song Contest i Malmö. Jag gjorde ett långt reportage, men av någon anledning publicerades det aldrig, jag minns inte varför. Dock publicerades min intervju med Emmelie de Forest, som tävlade för Danmark. Hon vann, men jag intervjuade henne några veckor innan tävlingen, och jag hade ingen aning om vem hon var och hur låten gick. Jag minns att jag sjöng "Krøller eller ej", det vill säga Danmarks bidrag från 1981, för henne. Hon blev förvirrad.

Eurovision i Malmö är den av de konstigaste tillställningar jag någonsin varit på. Jag har varit på många konstiga tillställningar, framför allt i Cannes, men Eurovision var direkt bisarrt.

"Låtarna på Eurovision är bara skit - och dessutom kan man inte tävla i musik!" brukar motståndare till Eurovision hävda. Ett uttalande som bevisar att man visst kan tävla i musik - "Jag har mycket bättre smak än du, för du gillar Eurovision!". Men visst, jag tycker själv att den övervägande majoriteten av de låtar som framför på Melodifestivalen och Eurovision Song Contest är mög. Det finns alltid undantag, Norges bidrag 2013 var grymt bra, men jag ackrediterade mig inte för att jag var intresserad av musiken. Nej, jag var ute efter vansinnet. Och nog var det vansinnigt. Jag gick på presskonferenser och repetitioner på dagarna, och på fester varje kväll, och i stort sett alla mina fördomar om Eurovision bekräftades. Det var skitkul!

Will Ferrell är som bekant gift med en svenska, och han såg Eurovision första gången 1999 under ett Sverigebesök. Han tänkte att det här är ju ett utmärkt ämne för en film - vilket det förstås är.

När vi nu 21 år senare fått en Will Ferrell-film om Eurovision blev det väl inte riktigt som jag hade hoppats. Vad jag hoppats på vet jag inte. Någonting bättre än THE STORY OF FIRE SAGA.
Will Ferrel och Rachel McAdams spelar de isländska barndomsvännerna Lars och Sigrit. De utgör duon Fire Saga, ett coverband som spelar på den lokala puben på Island, men deras dröm är att få tävla i Eurovision Song Contest. Lars' far, som är traktens snyggaste karl (Pierce Brosnan), tycker att det är trams, Lars måste bli fiskare han med.

Island tror sig ha hittat en artist och en låt som kan vinna årets Eurovisiontävling, men en slem bankman (Mikael Persbrandt, som pratar lagom kass engelska) anser att det blir för dyrt att hålla festivalen på Island, det vore bättre att skicka ett bidrag som garanterat inte vinner. Tack vare väldigt långsökta omständigheter blir det förstås Fire Saga som skickas till Eurovisiontävlingen, som hålls i Skottland.

Av någon anledning varar EUROVISION SONG CONTEST: THE STORY OF FIRE SAGA hela två timmar och tre minuter. Det är åtminstone tjugo minuter för länge. När jag trodde att filmen började närma sig slutet, visade det sig att den bara var halvvägs.

Problemet med den här filmen är att den inte är speciellt rolig. Anledningen till att den inte är rolig är att parodin på Eurovision är, hm, hur ska jag säga ... Det är lite för bra gjort! Låtarna som framförs skulle kunna vara riktiga Eurovisionlåtar, artisterna skulle kunna vara riktiga artister. Eurovision - den riktiga Eurovision - ligger ofta nära parodins gräns, ibland kliver den över gränsen, så det är svårt att driva med fenomenet. Scenerna med festande och allsång påminner om Malmö 2013. Några riktiga Eurovisionartister från senare år figurerar i filmens vimmel.
Will Ferrell gör sin vanliga typ; han är ett vuxet barn, och egentligen alldeles för korkad för att passa in i handlingen. Man child-gestalten var väl kul på 1990-talet, men idag är det bara tröttsamt. Slapstickinslagen blir lite malplacerade. Men Rachel McAdams gillar jag, jag har alltid gillat henne - hon ger alltid ett genomsympatiskt intryck och är ofta rolig i sina filmer utan att ta till överdrifter. Dock är det inte McAdams som sjunger, utan svenska Molly Sandén. Engelsmannen Dan Stevens gör en excentrisk rysk sångare, och i hans fall är det svensken Erik Mjönes som sjunger. Graham Norton, ständig kommentator på BBC:s Eurovisionsändningar, spelar sig själv. Ett par scener i filmen är lite lustiga, men som helhet är det här inte speciellt bra. Dock är det långtifrån lika uselt som många andra Netflix-producerade komedier.

Under filmens tävling förekommer ett maskerat rockband, troligtvis en parodi på Lordi. Jag hade hellre sett en komedi om detta band än om Fire Saga.










(Netflixpremiär 26/6)