onsdag 29 april 2020

Årets litteraturhändelse!

Nu kan det äntligen avslöjas!

I sommar kommer litteraturvärlden att berikas så det står härliga till. I juni släpps nämligen denna praktpjäs! En fläskig samling med Åsa-Nisse av mig och Patrik Norrman. Som Lasse O' Månsson skulle ha sagt: "Det värsta ur 91:an med Åsa-Nisse".

96 sidor färg, stort format, inbunden, bra papper och allt annat du har rätt att kräva. Årets litteraturhändelse!

Tyvärr ser det illa ut med signering på Bokmässan, eftersom det ser illa ut med hela mässan, men det kommer säkert andra tillfällen.

lördag 25 april 2020

Netflix: Extraction

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en film producerad direkt för Netflix och som av allt att döma varit dyr som poker, och ännu en film där de mer eller mindre kastat pengarna i sjön.

EXTRACTION bygger på en serieroman från 2014 jag aldrig hört talas om; "Ciudad", författad av Joe och Anthony Russo, och tecknad av Fernando Léon González. Joe Russo, som regisserade CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER, CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR, AVENGERS: INFINITY WAR och AVENGERS: ENDGAME, står för manuset till EXTRACTION, och han har även producerat tillsammans med filmens stjärna; Chris Hemsworth.
Av någon oförklarlig anledning inleds EXTRACTION med slutet. Legosoldaten Tyler (Hemsworth) springer bland kraschade bilar på en bro och skjuter och har sig. Plötsligt träffas han av en kula och sjunker ihop. Dog han?

Hopp till två dagar tidigare. Bangladesh. Rudhraksh Jaiswal spelar den 15-årige Ovi, vars far är en mäktig gangster som sitter i fängelse. Slemma typer kidnappar Ovi. Ovis styvfar säger att han känner till en kille som kan frita Ovi, en expert, men en dyr sådan. Ovis ömma moder tycker inte att pengar spelar någon roll, kontakta experten!
Denne fritagningsexpert är alltså Tyler. Eftersom han råkat ut för en tragedi i familjen är han gravt alkoholiserad, vilket inte hindrar honom från att vara i fysisk topptrim. Han åtar sig uppdraget, och tillsammans med sitt team åker han till ett smutsigt, svettigt och farligt Bangladesh. Det tar inte lång tid att lokalisera och frita Ovi, men problem uppstår, folk spelar dubbelspel, och Tyler och Ovi måste fly undan horder av slemma typer beväpnade till tänderna.

Tyler är värsta John Wick. EXTRACTION innehåller väldigt bra actionscener, och större delen av filmen består av våldsamma, blodiga actionscener; Tyler går fram som en slåttermaskin, fiender slaktas i tjogtal.

... Men actionscenerna är väl det enda som är bra i denna humorbefriade, tjatiga film. Jag gillar Chris Hemsworth, men hans rollfigur här är inget vidare. Manuset är tunt och slappt, filmens struktur är dålig, slutet är dumt. Så fort det inte är action, är filmen stendöd. Långfilmsdebuterande stuntmannen Sam Hargrave kan inte regissera scener utan slagsmål. Filmen är alldeles för lång med sina 117 minuter, och den känns längre än den är.
Och så har vi filmmusiken. Vad hände egentligen med den traditionella filmmusiken? Varför känns det som att man slutat komponera ordentlig filmmusik? Jag har den senaste månaden sett om en rad 80-talsklassiker. De flesta av dessa varar bara 90-105 tajta minuter, och för filmmusiken stod i många fall legendarer som Jerry Goldsmith, Basil Poledouris, Jerry Fielding med flera. Filmerna hade ledmotiv. Nuförtiden känns filmmusik mest som en intetsägande ljudmatta. Inte ens superhjältefilmerna har igenkännbara ledmotiv (med undantag för Spindelmannen). Filmmusiken i EXTRACTION är bara sömnig, den är extremt oinspirerad och förstärker inte scenerna, snarare tvärtom - med resultatet att det blir tråkigt.

EXTRACTION: Bra action, kass film.










(Netflixpremiär 24/4)

fredag 24 april 2020

Netflix: The Plagues of Breslau

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det polskt här på TOPPRAFFEL!

Det är ju trots allt som så, att när det gäller raffel och spänning kan få länder klå Polen.

... Fast nu ljuger jag. Jag vet inte om jag någonsin har sett en polsk thriller eller en polsk snutfilm.

THE PLAGUES OF BRESLAU har av någon anledning inte förärats en svensk titel på Netflix. Inte nog med att den försetts med en engelsk titel, om man inte själv ändrar inställningarna och väljer originalspråk, få man filmen dubbad till engelska. Väldigt dumt.

För regin står en herre vid namn Patryk Vega. Han har visst gjort en hel del film och TV, men jag har förstås aldrig sett något av honom. Jag noterar att han 2012 gjorde en film som heter "Hans Kloss. Stawka wieksza niz smierc". Jodå - det är en ny film om Kapten Kloss! Kapten Kloss var en gestalt som var populär i Sverige för drygt 50 år sedan, det visades en polsk TV-serie om denne andra världskrigshjälte, det kom ut böcker, och han hade en egen serietidning.
THE PLAGUES OF BRESLAU är en snutthriller med starka drag av SE7EN. En död man hittas på en marknad, han är insydd i kohud som krympt och därmed dödat honom, och han har ett ord inristat på magen. Ett dygn senare rymmer två hästar ur ett stall, det visar sig att de har en man bunden mellan sig och som slits itu. Även han har ett ord inristat på kroppen. Så fortsätter det, en om dagen, folk mördas på utstuderade sätt hämtade från 1700-talet.

Den som försöker lösa fallet är en bittra polisen Helena Rus (Malgorzata Kozuchowska), som sörjer en pojkvän och som är rejält nergången. Till sin hjälp har hon den ännu mer nergångna Magda (Daria Widawska), som är en jävel på att hitta ledtrådar. De sargade liken staplas på hög och frågan är vad de har gemensamt. Upplösningen är lätt överraskande.

Patryk Vegas film har bitvis ett riktigt bra filmfoto, och framför allt har den rejält snaskiga våldsinslag. Filmen gottar sig i groteska mord, sargade kroppar och detaljerade obduktioner.
Dock blir det aldrig riktigt spännande. Huvudpersonerna är alldeles för osympatiska, vilket gör det aningen svårt att engagera sig. Det här är en orgie i fulhet och fula gestalter. Den felklippta Helena Rus är glåmig, Magda ser ut som Thomas Brolin en dålig dag - dessutom äter hon grovt bröd med inlagd gurka (inget smör) och pratar med mat i munnen. Allting ser ut att lukta vått ylle och T-sprit. Jag blev uppriktigt glad när jag upptäckte att skådisarna inte alls ser ut så här i vanliga fall.

I vilket fall: THE PLAGUES OF BRESLAU är en helt okej film. Den varar bara drygt en och en halv timme, den har bra tempo, och en del intressanta inslag. Plus i kanten för giljotinen.








(Netflixpremiär 22/4)

torsdag 23 april 2020

Netflix: Träskets tystnad

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en spansk Netflixfilm. Det har blivit några stycken den senaste tiden. Till skillnad från övriga spanska filmer jag sett på sistone, tycker jag att TRÄSKETS TYSTNAD, regisserad av Marc Vigil efter en roman av Juanjo Braulio, är rätt bra.

... Åtminstone tror jag att jag tycker att den är rätt bra. Jag tror nämligen inte att jag hängde med alla turer i intrigen. Ja, ni vet hur det är: när folk börjar prata om politik på spanska är det lätt att tappa uppmärksamheten.

Pedro Alonso spelar en framgångsrik deckarförfattare som går under betäckningen Q. Vad hans många läsare inte vet, är att Q även är en bestialisk mördare. För att göra sin nästa bok mer angelägen, kidnappar han Q en före detta politiker som visat sig vara korrupt och iblandad i skandaler. Q låser in politikern i ett rum, och sedan skriver Q ner det hans fånge vrålar. Därefter mördar- och styckar Q politikern.
En besynnerlig knarkdrottning, La Puri (Carmina Barrios), som är en av de mest frånstötande uppenbarelser jag sett på film, undrar vart politikern tagit vägen, så hon skickar ut sin bäste torped, Falconetti (William Smith? Nej, men Nacho Fresneda) för att leta upp honom. Falconetti går hårt fram och hittar snart ett spår som pekar mot Q.

Ovanstående handlingsreferat blandas upp med en tråd om husbyggen och andra politiska intriger. Dessutom är det mycket möjligt att inget av ovanstående faktiskt händer och att Q inte alls är en psykotisk mördare - handlingen kan mycket väl bara vara den nya bok han skriver.
Filmfotot är överraskande bra i TRÄSKETS TYSTNAD. Filmen blir aldrig riktigt spännande eller engagerande, men här finns ett flertal bra scener. Det här är en blodig thriller som ibland tangerar skräckfilm. Dock trodde jag att filmen skulle utspela sig i ett hus på styltor ute i ett träsk, men där sket jag mig på tummen.
     







(Netflixpremiär 22/4)

lördag 18 april 2020

Netflix: Ondskans arv

Foton copyright (c) Netflix

Jag såg den spanska deckaren ONDSKANS ARV på Netflix, en film som visade sig vara andra delen i en trilogi. Den första delen, som jag inte sett men som ligger på Netflix, heter DEN OSYNLIGE VÄKTAREN. Om jag vetat att ONDSKANS ARV är en (fristående) uppföljare, hade jag förstås sett den första filmen först. Den tredje delen har inte släppts än.

ONDSKANS ARV var inte riktigt vad jag trodde att det skulle vara. För regin står Fernando González Molina, och de här filmerna bygger på böcker av Dolores Redondo. Jag gissar att hon är en spansk motsvarighet till de svenska deckardrottningarna. Jag har aldrig läst några böcker av dessa svenska deckardrottningar, men jag har sett några filmatiseringar, och det finns ett flertal likheter med ONDSKANS ARV.

Filmens inleds med en kort prolog som utspelas under spanska inkvisitionen. En kvinna föder en dotter, hon blir sedan påkommen av munkar, tror jag att de är, när hon bär på ett sönderbränt bebisskelett. Hopp till nutid och polisen Amaia Salazar (Marta Etura) är gravid. Hon ska närvara vid en rättegång, men brottslingen hittas död på toaletten, han har begått självmord och en lapp med texten "Tarttalo" hittas i hans byxor.
Amaia föder sitt barn, hennes amerikanske pojkvän eller make (engelsmannen Benn Northover) tycker att Amaia jobbar för mycket, och fler människor hittas döda, de har tagit livet av sig på snaskiga sätt och hela tiden hittas texten "Tartatalo" intill kropparna.

Handlingen är rörig och jag tappade ärligt talat tråden halvvägs in, så när filmen nådde fram till upplösningen hade jag inte riktigt koll på vad som skedde och vilka de inblandade var. Orsaken till att jag tappade tråden är att ONDSKANS ARV varar över två timmar, och alldeles för mycket tid läggs på Amaias bebis, på hennes privatliv, och en massa scener som inte leder någonvart.
Filmfotot är bra, det vilar en olycksbådande, hotfull stämning överanrättningen, och själva mordgåtan är intressant - lite ockultism, präster, ritualer, och blod. Skådespeleriet är väl också bra. Men filmen liksom bara rullar på hela tiden, nya scener, nya rollfigurer, den rör sig inte framåt utan i sidled. Kollegor brukar påpeka att till exempel Camilla Läckbergs och Liza Marklunds framgångar beror på att deras hjältinnor ägnar sig åt vardagliga sysslor de kvinnliga läsarna känner igen sig i. Nu är Amaias bebis viktig för handlingen och upplösningen, men jag ser helst filmer utan bebisar. Den här filmen är mycket tråkigare än den borde vara.
 









(Netflixpremiär 17/4)

Netflix: Jord och blod

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

JORD OCH BLOD, producerad direkt för Netflix, är ännu en fransk actionfilm av Julien Leclercq. Jag har sett ett par av Leclercqs tidigare filmer, och jag har recenserat en av dem; RÅNARNA, vilken släpptes 2016. Jag läste om min recension av den och konstaterar att jag nästan kan återanvända den rakt av för att beskriva JORD OCH BLOD.

Den nya filmen handlar om Saïd (Sami Bouajila), som äger ett sågverk. Detta tänker han sälja. Men det visar sig att en av hans anställda tvingats gömma kokain i byggnaden. Ett gäng grymma och beväpnade gangsters beger sig till sågverket för att hämta knarket, men Saïd är inte den som är den - han hämtar bössan och ser till så att buset decimeras en i taget.
JORD OCH BLOD varar 80 korta minuter. Efter en inledande rånsekvens med gangstrarna, förflyttas vi till sågverket i skogen, och det händer i princip ingenting alls under 40 minuter. Rollfigurerna presenteras inte närmare, en döv tjej som har en av huvudrollerna är möjligtvis Saïds dotter, men jag vet inte säkert (jag kan ha tittat bort när relationen nämndes). I början sitter Saïd och samtalar med en kvinna, som inte presenteras och som genast försvinner ur handlingen. Det pratas inte så mycket. Folk går omkring. Eftersom filmen går i dova, jordiga färger, vädret är grått, och det ser ut att vara fuktigt överallt, känns det här som ett franskt drama från Folkets bio; en viktig och angelägen film om verklighetens människor som sällan gör något av allmänt intresse. Om man nu inte är sågverksfetischist.

Sedan, halvvägs genom filmen, slår skurkarna till, och filmen förvandlas till en ultravåldsorgie. Folk skjuts- och huggs ihjäl, en får handen avkapad med en bandsåg, bilar sprängs, den döva tjejen jagas i skogen. När blodet sputat färdigt är filmen slut.
Som våldsam våldsunderhållning blir det rätt okej efter ett tag. Men filmen är besynnerligt tunn. Jag brukar ofta klaga på att filmer numera är åt helvete får långa - men den här är för kort. Vidare är JORD OCH BLOD fullkomligt humorbefriad. Den är gravallvarlig från början till slut.

OBS att man själv måste ändra filmens språk till franska i Netflix' inställningar i nedre högra hörnet, annars får man den dubbad till amerikanska.

Betyget är tveksamt, men solen skiner idag, så jag är snäll.








(Netflixpremiär 17/4)

onsdag 15 april 2020

VOD: The Rhythm Section

Foton copyright (c) Paramount Pictures

Plötsligt dök en ny trailer trailer upp med alltför jämna mellanrum i mina flöden i sociala medier. Blake Lively fajtas och har sig i något som heter THE RHYTHM SECTION och som nu finns att se på diverse streamingplattformar. Det såg lovande ut, så jag såg filmen.

Filmen bygger på en roman från 1999 av Mark Burnell, det är visst den första i en serie böcker. För regin står Reed Morano, av en ren tillfällighet fyller hon 43 just idag när jag skriver detta. EON, bolaget bakom James Bond-filmerna, har producerat.

THE RHYTHM SECTION gick upp på bio i USA i januari, här i Sverige har den nu förpassats direkt till streaming. Detta beror inte enbart på att biograferna håller stängt. Efter att jag sett filmen läste jag nämligen att det är den största floppen på 14 år bland de filmer som haft premiär på över 3 000 biografer i USA. Filmen kostade ungefär 50 miljoner dollar att göra, och sammanlagt drog den in knappt sex miljoner runt om i världen. En förlust på 44 miljoner dollar, alltså.

Jag förstår varför filmen råfloppade. Det här är nämligen jävligt dåligt.

Den amerikanska skådespelerskan Blake Lively spelar den brittiska tjejen Stephanie Patrick. Hennes familj har omkommit i en flygolycka. Ett par år efter katastrofen lever hon av någon oförklarlig anledning som prostituerad. Varför då? För att hon saknar sin familj? För att hon inte ville behålla sitt jobb, vad det nu kan ha varit?
En dag dyker det upp en journalist hos Stephanie. Han säger att olyckan inte alls var en olycka, det var ett terrordåd, och han har kommit på vem som låg bakom. Och nu vill han av någon anledning att Stephanie ska hämnas, eller vad det nu är han vill. Han mördas kort därpå.

Utan större problem hittar Stephanie den misstänkte, men avstår från att skjuta honom. Istället åker hon till Skottland, där hon i en stuga i obygden hittar MI6-agenten Iain Boyd (Jude Law), som verkar tycka att det är en bättre idé att utbilda Stephanie till mördare, än att låta MI6 ta hand om fallet. Den helt oerfarna Stephanie får en kort utbildning i att slåss, skjuta och köra bil, och hon får även bada i kallt vatten, och därefter anses hon lämplig att skickas iväg till främmande länder för att jaga terrorister. Hon har inga större problem att hitta skurkarna.
Inte nog med att THE RHYTHM SECTION är alldeles för långsökt och ologisk, det är dessutom en mördande tråkig film. Den actionpackade trailern ljuger. Det här är märkligt amatörmässigt. Filmen saknar nerv helt och hållet, här finns ingen puls, ingen rytm, det är remarkabelt ospännande, och det går frustrerande långsamt. Filmfotot är tråkigt. Morano verkar inte veta hur man berättaren historia, och de relativt få actionscenerna är illa iscensatta. Filmmusiken är sövande - enligt förtexterna är det Hans Zimmer som står för musiken, men det är Steve Mazzaro om komponerat; Mazzaro ingår i Zimmers team.

Det finns ingen som helst anledning att se den här filmen.


måndag 13 april 2020

Serier: Fjodor X 2

FJODOR: HUX FLUX
FJODOR TAR SIG VATTEN ÖVER HUVUDET
av Pelle Forshed
Rabén & Sjögren

Jag funderade en stund.

Läste jag barnserier när jag var barn? Alltså, regelrätta barnserier, serier som enbart riktar sig till mindre barn, och inte allåldersserier, de flesta funny animal- och humorserier; sådana som även ungdomar och vuxna kan läsa och ha behållning av.

Min lillasyster läste Bamse, Bobo och Pellefant, och jag läste ibland hennes tidningar, men själv föredrog jag ganska omgående fransk-belgiska albumserier som Tintin och Spirou, superhjältar; framför allt Läderlappen, westerntidningar som Tomahawk, och annat som hade spännande, fina, detaljerade bilder, som fick mig att vilja rita egna serier. Jag var bara fem år när jag upptäckte Svenska MAD, och då var det nog kört för min del vad gäller barnserier. Detsamma gäller barnböcker - jag gillade smått surrealistiska barnböcker av folk som Roald Dahl och Ole Lund Kirkegaard, men så snart jag kunde läsa kastade jag mig över äventyrsböcker och ungdomsdeckare.

Barnprogram på TV konsumerade jag förstås, eftersom vi satt varje kväll under 1970-talet och tittade, oavsett om vi gillade det som visades eller ej. Vi ville se Scooby-Doo, men fick istället alltid en skäggig kille med Gustav Vasa-frisyr som spelade tvärflöjt. Men! Ibland kunde det hända att "Kalles klätterträd" visades - och det var ett program jag gillade! Jag kan fortfarande titta på "Kallles klätterträd" med stor behållning.

... Och när jag läser Pelle Forsheds två nyutkomna serieböcker om Fjodor tänker jag på "Kalles klätterträd", här finns en del likheter vad gäller både innehåll och teckningsstil.

Det är möjligt att jag läst något av Forshed i tidningen Hjälp; versionen från 2008, men jag har aldrig läst Stockholmsnatt, eller hans album på Kartago. Fjodor har jag aldrig tidigare hört talas om, "Hux flux" är visst en utökad utgåva av en bok från 2017.

Fjodor är en gosse i lågstadieåldern. Han är lite blyg och osäker, men han är nog som barn är mest. Varje bok innehåller en handfull korta episoder i vilka Fjodor upplever vad som till en början är vardagsrealistiska händelser, men som efter ett tag flippar ut i relativt orealistiska tokigheter. Om Fjodor verkligen upplever de här grejorna - som att han råkar flyga iväg med en drake som fastnat i en lövblåsare - eller om han bara fantiserar låter jag vara osagt, och det spelar egentligen ingen roll.

Vad som är lite intressant är att om man bortser från att det förekommer TV-spel i ett avsnitt, så skulle historierna kunna utspela sig på 1970-talet. Fjodors cykel liknar den jag hade när jag var i lågstadieåldern, han har Tintin på väggen, det hålls en klassfest av exakt samma stuk som när jag var barn.

Forsheds teckningar är enkla och effektiva, det är flyt berättandet, och historierna är rätt lustiga. Plus för att här inte finns några övertydliga pekpinnar eller andra skönhetsfläckar. Fjodor är rejäl underhållning för barn.

torsdag 9 april 2020

TOPPRAFFEL! sörjer: Mort Drucker

Häromveckan fyllde den legendariske tecknaren Mort Drucker 91 år.

Igår dog han.

Det första jag tänker på när jag hör hans namn, är en specifik serie. Jag tänker på parodin på Stanley Donens thrillerkomedi CHARADE från 1963, vilken publicerades i Svenska MAD nr 7/1964 under titeln "Charader".

Denna tidning fanns bland min mosters MAD-tidningar från 60-talet, vilka låg hemma hos mormor och morfar när jag var barn, jag jag läste dessa tidningar nästan religiöst. Just "Charader" minns jag extra väl. Jag var bara i femårsåldern, och jag förstod inte att det var en parodi på en film - och att serien var avsedd att vara rolig. Mort Druckers eleganta karikatyrer var så pass realistiska att jag trodde att det var en riktig thrillerserie, och jag tyckte att det var spännande när George Kennedys krokförsedda mördare attackerade.
Så här, 56 år efter att serien publicerades, undrar jag varför man inte kom på en roligare MAD-titel än "Charader", och jag får nog tillstå att George Kennedy inte är sig lik.

Mort Drucker började jobba för MAD Magazine 1956 - och han höll på fram till 2011! Det var främst film- och TV-parodier han tecknade, Drucker. Ibland gjordes dessa parodier av andra tecknare, som Angelo Torres och engelsmannen Harry North, och som barn på 70-talet såg jag ibland inte skillnad på Druckers och Torres' teckningar. Det dröjde tills jag blev lite äldre innan jag lätt kunde skilja dem åt - inget ont om Torres, men Drucker var den bättre av de två. 

Eftersom Mort Drucker är så intimt förknippad med MAD; hans namn är synonymt med filmparodier, är det lätt att glömma att han även gjorde annat.

I slutet av 1940-talet fick Mort Drucker anställning på DC Comics, där han bland annat spöktecknade en del serier. 1950 började han att frilansa och ritade serier åt flera förlag; DC, Atlas (som senare blev Marvel), Dell med flera. Han ritade alla möjliga typer av serier.
1955.
I mitten av 1980-talet prenumererade jag på den amerikanska tidskriften Cartoonist PROfiles, en facktidning om- och för främst dagspresserier. I denna presenterades serien Benchley av Jerry Dumas och Mort Drucker. Benchley var en politisk satirserie som publicerades i dagspressen 1984-1987. Den utspelade sig i Vita huset och handlade om en kille som var den dåvarande presidenten Ronald Reagans rådgivare. Jag har aldrig läst Benchley, inte mer än de exempel som illustrerat artiklar om serien, och det är nog tveksamt om jag skulle uppskatta den. 

Mort Drucker var en av världens främsta satirtecknare och karikatyrister - kanske den allra främsta.

MORT DRUCKER
1929 - 2020
R.I.P.

lördag 4 april 2020

Netflix: Coffee & Kareem

Foton copyright (c) Netflix

Majoriteten av dagens B-filmer, de som producerats de senaste tio-tjugo åren och släppts direkt på DVD, är förhållandevis osebart. Budgetarna har blivit för låga, filmerna saknar production values och ser billiga ut med sitt platta, digitala filmfoto. Under 1980- och 90-talen såg B-filmerna fortfarande ut som riktiga filmer, de kostade ett par miljoner dollar att göra och sköts på 35mm-film.

Motsvarigheten till 80- och 90-talens B-filmer är många av de originalproduktioner som görs för Netflix. Visst, en del av deras filmer är svindyra prestigeproduktioner, men det mesta ser ut att ligga på något slags mediumbudget eller lägre.

Netflix' egna produktioner må vara dyrare än de rullar PM Entertainment och Nu Image spottade ur sig, men de är definitivt inte bättre. Det senaste exemplet på att det var bättre förr heter COFFEE & KAREEM och är en actionkomedi i regi av Michael Dowse (WHAT IF).
Ed  Helms spelar den snälle men rätt misslyckade polisen Coffee. Taraji P Henson gör hans flickvän Vanessa, som har en störig tolvårig son - Kareem (Terrence Little Gardenhigh). Efter att Coffee degraderats till trafikpolis ber Vanessa honom att hämta upp den jobbige ungen efter skolan. På väg hem råkar dock Coffee och Kareem bli vittne till hur några gangsters mördar en korrupt polis med anledning av en knarkaffär. Skurkarna jagar Coffee och Kareem, och av diverse skäl misstänker polisen att det är Coffee som är mördaren. Jakter och skottlossning följer.
Netflix måste verkligen skärpa sig. COFFEE & KAREEM är en plåga att sitta igenom. Humorn består enbart av att en fet tolvåring med dreadlocks svär oavbrutet och är allmänt ful i mun - och fruktansvärt jobbig. Han är inte rolig alls. Han är vedervärdig. Ed Helms är inte heller speciellt kul. Just det, ett återkommande skämt är att gestalterna anklagar varandra för att vara rasister. Handlingen är lika tunn som rudimentär. Kanske hade det funkat med bättre utmejslade rollfigurer och charmigare skådisar. Filmens actionscener är inte många och de är heller inte minnesvärda.

Filmens enda behållning är Betty Gilpin, som vi senast såg i THE HUNT. Hon är rätt rolig och har de bästa replikerna. Jag hade mycket hellre sett en actionkomedi med henne i huvudrollen! 










(Netflixpremiär 3/4)

söndag 29 mars 2020

Bio/VOD: Bloodshot

Foton copyright (c) Sony Pictures

Det dök upp reklam för BLOODSHOT i mitt Facebookflöde. Nu går det att streama filmen online.

Jösses, jag hade helt glömt bort den här filmen. BLOODSHOT skulle ju gått upp på bio i Sverige den 13:e mars. Om den verkligen hann gå upp på Filmstaden i Göteborg innan den biografkedjan stängde på grund av coronakrisen vet jag inte - den pressvisades i alla fall inte. Dock har jag nu fått veta att filmen faktiskt visas på biografer som inte tillhör Filmstaden lite varstans i landet.

Dock förvånas jag över att BLOODSHOT inte förpassades till streamingtjänsterna direkt utan att passera gå. Vad ska det här skräpet upp på bio att göra?
Dave Wilson regidebuterar med BLOODSHOT. Filmen bygger på en serietidning jag aldrig läst. När Jim Shooter slängdes ut från Marvel Comics, startade han upp det nya förlaget Valiant. Jag tror att jag hade en eller ett par tidningar från Valiant, dock ingen med Bloodshot. Första numret av Bloodshot kom 1993, hur pass trogen förlagan Wilsons film är vet jag inte, men filmen får mig inte att vilja läsa serien.

BLOODSHOT känns som en "Best of" ihopklippt av andra, bättre filmer. Som något slags Greatest Hits of Futuristic Action Movies. 110 minuter déjà-vu. Vin Diesel spelar soldaten Ray Garrison, som i filmens tretton minuter långa prolog är ute på något uppdrag som går lite fel, och Ray och hans fru kidnappas. Både Ray och hustrun mördas.

Därefter vaknar Ray upp på en topphemlig, högteknologisk anläggning. Han har, som en Universal Soldier, återupplivats från de döda och försetts med superkrafter; han är superstark och hans kropp läker sig själv med hjälp av nanoteknik. Guy Pearce spelar dr Emil Harting, mannen bakom projektet, och han berättar allt för Ray. Ray minns dock inte vem han är.

Ray skickas ut på uppdrag, men får plötsligt RoboCop-flashbacks från sitt tidigare liv - hans minns sin fru och mordet på henne och sig själv. Innan vi hinner säga MATRIX och TOTAL RECALL visar det sig att allt Ray upplever är scener Emil knåpat ihop med sina datamaskiner. Ray manipuleras till att skickas ut på uppdrag om och om igen, han nollställs efter varje uppdrag. Det är förstås Emil som är bov här.

Men allt som sker i filmen är inte inplanterade händelser. En del sker på riktigt. Tror jag. Jag upplevde filmen som en jävla röra - eftersom jag inte brydde mig det minsta om rollfigurer och handling.
Det känns som om BLOODSHOT gjorts av en maskin. Man har matat in lite ingredienser i ena änden, och ut ur den andra änden kom en färdig film. Det här är fullkomligt själlöst och trist. Inte blir det bättre av att det är köttfärslimpan Vin Diesel som innehar huvudrollen. Han är plufsig, han ser ointresserad ut, han har samma likgiltiga känslouttryck och min genom hela filmen, och han sluddrar sina repliker. Med andra ord: han agerar precis som vanligt. Eiza González har den kvinnliga huvudrollen, hon är något slags medhjälpare till skurken, men byter sida - jag minns inte så noga. Alltså, jag såg filmen alldeles nyss, jag började skriva detta direkt efter eftertexterna, och jag har redan glömt bort vad jag såg.

Behållningen av filmen är en scen på några sekunder i vilken Vin Diesel går längs en trottoar i London. Det ser ut som om han har skitit i byxorna.

Jag tror inte att namnet Bloodshot nämns en enda gång i filmen.










(Biopremiär 13/3)

fredag 27 mars 2020

Netflix: Djävulsmärket

Foton copyright (c) Netflix

Som vi brukar säga: bara för att en film är på ett annat språk än engelska, betyder det inte att det är en kvalitetsfilm. Bara för att en film inte är gjord i Hollywood behöver den inte vara intressant.

DJÄVULSMÄRKET, som är ett så kallat Netflix-original, är en mexikansk skräckfilm på spanska - men om man inte själv ändrar språk i inställningarna, får man den dubbad till engelska. Filmens engelska titel är MARK OF THE DEVIL, men denna film har inget med den tyska kultklassikern från 1970 med samma titel att göra. Häxjägarrafflet med Udo Kier är bättre - på alla sätt.

Diego Cohen står för regin till denna nya film, vars enda fördel är att den bara varar 82 minuter. Filmen visar sig vara rätt amatörmässig, med valhänt regi och lite vingligt skådespeleri, och med ett manus som lämnar en hel del att önska.

I en prolog ser vi en exorcist försöka driva ut en demon ur en liten pojke. Det går inte så bra, och pojken dör. Exorcisten dumpar kroppen i ett dike. En bok, till förväxling lik Necronomicon ur EVIL DEAD-filmerna, glöms kvar i huset där pojken bodde.
30 år senare dyker boken upp igen, och en kvinnlig forskare (eller vad hon nu är) tar hem den. Det skulle hon inte ha gjort. Kvinnans tonårsdotter Camila (Arantza Ruiz) och hennes kompisar hittar boken och läser högt ur den. Ett fönster öppnas och Camila blir besatt av en demon.

En mystisk man; Karl (Eivaut Rischen), som klär sig som Alejandro Jodorowsky i EL TOPO dyker upp. Han besitter övernaturliga krafter, eftersom det bor en demon i honom. Kan han vara pojken från prologen? Han slår sig ihop med prästen Tomás (Eduardo Noriega), som är narkoman - och som ser ut som Alejandro Jodorowsky klädd som präst. Tillsammans ska de driva ut demonen ur Camila.
Filmen inleds med ett Lovecraft-citat. Lovecraft nämns senare i dialogen. DJÄVULSMÄRKET är en slarvig blandning av EVIL DEAD, EXORCISTEN, Lovecraft och en del annat. I stort sett inga rollfigurer presenteras närmare. Här finns ett par bra idéer och några hyfsade bilder, men som helhet funkar det inte alls. Det är bara dumt, fånigt och tråkigt. Skräckstämning och spänning vägrar infinna sig, det räcker inte med en del splatter och förvridna demonröster.

Slutet hintar om en uppföljare.










(Netflixpremiär 27/3)

onsdag 25 mars 2020

TOPPRAFFEL! sörjer: Stuart Gordon

Första gången jag var på filmfestivalen i Cannes; våren 1995, slank min kompis och jag in på en liten biograf för att se CASTLE FREAK, Stuart Gordons då splitternya film - den var så ny att den ännu inte verkade vara färgkorrigerad. Alldeles i närheten av oss satt Brian Yuzna, producent och regissör, och vi skrattade och tjoade glatt åt den synnerligen blodiga filmen. När filmen var slut sa en representant från produktionsbolaget Full Moon att han skulle ta ett snack med Stuart Gordon. Killen hade inte sett filmen tidigare och tydligen tyckte han att den var råare än han räknat med. Om filmen klipptes ner efter denna allra första visning vet jag inte - jag har förstås sett om filmen sedan dess, men det har gått för lång tid sedan den där visningen i Cannes för att jag ska kunna jämföra.
Efter att filmen rullat klart gick vi fram och presenterade oss för Brian, och tillsammans gick vi iväg och drack öl. Brian hade producerat Stuart Gordons två genombrottsfilmer - RE-ANIMATOR, som kom 1985, och FROM BEYOND, som kom året därpå. Två moderna skräckklassiker.

Brian blev en god vän, men Stuart Gordon träffade jag bara en gång. Det var 2000 eller 2001. Det spanska bolaget Filmax startade en underavdelning som hette Fantastic Factory, och för dem regisserade Gordon filmen DAGON, som släpptes 2001 - det var i samband med denna film jag träffade Gordon, han häckade på Filmax' kontor i Cannes.
Jag gjorde en lång intervju med Stuart Gordon inne på Filmax' kontor. Var denna publicerades minns jag inte. Jag minns inte ens om den publicerades. Den kan ha gjorts åt en sedan länge nedlagd filmsajt, ett par sådana betalade mig för att rapportera från Cannes på den tiden då det fortfarande fanns pengar att göra på webbsidor (de betalade dubbelt så mycket som papperstidningar).

Vi pratade om Stuart Gordons karriär innan han började göra film - han jobbade med något som hette The Organic Theater, som bland annat satte upp science fiction-pjäser. Jag undrade försynt om det inte är svårt att gestalta science fiction på en teaterscen, jag såg förstås rymdstrider framför mig, men Gordon sa att man kan sätta upp allt.

Vi pratade om Charles Band, vars Empire Pictures stod bakom RE-ANIMATOR och FROM BEYOND. Brian Yuzna brukade ofta omnämna Band som "the crook" och hävdade att Band aldrig betalade honom och Gordon. Jag nämnde detta för Gordon, som sa "Oh, he paid me ... eventually". När intervjun var över gav jag Gordon min kamera, så att han kunde ta ett foto på mig - vi brukade nämligen ta "celebrity photos" på den här tiden, det var foton kändisar tog på mig och min kompis. Stuart Gordon valde att ta ett foto på insidan av min mun. Det blev inget alls när jag framkallade bilden. 

Uppenbarligen betalade Band vad det led, eftersom Gordon gjorde ytterligare två filmer för Empire; den utmärkta DOLLS (1987) samt ROBOT JOX (1989), och senare återvände Gordon till Bands nya bolag Full Moon, för vilket han gjorde THE PIT AND THE PENDULUM (1991) och ovannämnda CASTLE FREAK.
Insprängda mellan dessa filmer hittar vi grejor gjorda för andra bolag - till exempel Christophe Lambert-rafflet FORTRESS och SPACE TRUCKERS. Jag vet inte om jag sett allt Stuart Gordon gjorde de senaste två decennierna. KING OF THE ANTS gillade jag inte alls, EDMOND har jag förträngt helt och hållet, men jag vet att jag sett den. Förutom allt detta var Gordon med och hittade på storyn till ÄLSKLING, JAG KRYMPTE BARNEN! och han skrev manus till Abel Ferraras BODY SNATCHERS - bland mycket annat.

Jag brukade förr hävda att jag gillade skräckförfattaren HP Lovecraft. Men, när jag tänker efter är det egentligen Stuart Gordons filmer RE-ANIMATOR och FROM BEYOND jag gillar; dessa bygger löst, väldigt löst, på noveller av Lovecraft.

STUART GORDON
1947 - 2020
R.I.P.

tisdag 24 mars 2020

TOPPRAFFEL! sörjer: Albert Uderzo

När jag var barn ägde jag bara ett Asterix-album. Jag vet inte riktigt varför. Jag hade många album med Lucky Luke, som liksom Asterix skrevs av René Goscinny. Detta berodde nog mest på att min farsa var med i Bonniers Bokklubb och det var Bonniers som gav ut Lucky Luke - och min farsa gillade själv Lucky Luke, så han beställde albumen till mig. Men Asterix, det var något jag lånade på biblioteket.

En orsak till att mina föräldrar inte köpte Asterix-album till mig (det här kom jag på alldeles just nu) kan vara att det kanske var lite svårare att relatera till Asterix. Jag tyckte att Asterix var en jätterolig serie och att den var jättebra tecknad, men jag undrar om jag som barn på 1970-talet förstod vad serien gick ut på. Vilda västern var fortfarande populärt på den tiden, vi kunde alla relatera till Lucky Luke och hans värld, vi visste vad det gick ut på, vi kände till förutsättningarna.
Den första svenska utgåvan av det första albumet.
Jag tror aldrig att jag förstod att Gallien var det som skulle bli Frankrike. Samhällssatiren och parodin på franskt beteende gick mig fullkomligt över huvudet. Nu var ju albumen festliga ändå, men de nyanser som gjorde Asterix till en nationalklenod i hemlandet Frankrike uppfattade jag inte. Jag visste att romarna hörde hemma i Italien, jag kände till Egypten - men antagligen trodde jag att Gallien var något slags påhittat vikingarike. Fast det kan också vara så att jag sitter här och dricker mitt kaffe och minns helt fel - det är mycket möjligt att jag fick veta att de tappra gallerna är fransmän.

Asterix debuterade 1959. René Goscinny dog redan 1977, endast 51 år gammal. Idag, 43 år senare, dog seriens tecknare Albert Uderzo, han skulle fylla 93 nästa månad, så vi kan väl inte säga att dödsfallet var oväntat.

Jag har de senaste åren recenserat flera Asterix-filmer och -seriealbum här på TOPPRAFFEL! Efter Goscinnys död tog Uderzo själv över manusförfattandet. Det gick väl sådär - Morris, som tecknade Lucky Luke, hade bättre tur med sina författare; de som tog över efter Goscinny. Uderzo pensionerade sig från Asterix 2013 och lät duon Jean-Yves Ferri och Didier Conrad ta över. De nya albumen är en aning ojämna, men serien fick trots allt en vitamininjektion, och Conrad tecknar onekligen snyggt. De flesta av biofilmerna har dock inte varit något vidare. Goscinnys klassiska album har jag inte läst på decennier.
Uderzo ritade även några andra serier. När jag var liten hade jag ett skrynkligt album, antagligen inhandlat på antikvariatet Fynd-shopen, med den komiska indianserien Oumpa-pa. Goscinny skrev denna serie, som producerades mellan 1958 och 1962, och de fem album som gjordes gavs ut av Hemmets Journal 1973 och 1974. 1999-2001 gav Egmont ut tre av dessa på nytt. Oumpa-pa utspelar sig på 1700-talet och jag minns inte speciellt mycket av serien. Den var dock långtifrån lika lyckad som Asterix.
1959 startade även flygserien Tanguy et Laverdure. Uderzo tecknade, men för manus stod Jean-Michel Charlier, mest känd som Blueberrys författare. I Sverige gav Semic ut fem album 1971-1972, först hette serien Jaktfalkarna här, men från och med det fjärde albumet var serien omdöpt till Jetpiloterna, vilket förvirrade mig som barn. Namnbytet lär ha skett beroende på att TV-serien byggd på serien visades under titeln Jetpiloterna. Jag ägde aldrig något album med serien, men jag minns att en kompis hade ett eller ett par, och jag fascinerades av de snygga flygplansteckningarna. Jag fattade inte att det var samma kille som gjorde Asterix som tecknade. Jean Giraud samarbetade med Uderzo på Uderzos sista album, som kom 1967, och 1968 tog Jijé över tecknandet. Om albumet från 2015 inte blev det sista görs serien än idag, men författare och tecknare varierar.
Goscinnys och Uderzos tidiga samarbeten Jehan Pistolet och Luc Junior har jag aldrig sett, ej heller Uderzos egen serie Belloy från 1948. Till min förvåning upptäckte jag att Uderzo i början av 1950-talet licenstecknade den amerikanska superhjälteserien Captain Marvel Jr (en spinoff på Shazam) för den franska tidningen Magazine Bravo! - dessa avsnitt har enbart publicerats i Frankrike.

Albert Uderzo
1927 - 2020
R.I.P.

lördag 21 mars 2020

Netflix: Hålet

Foton copyright (c) Netflix

Eftersom biograferna är stängda är det för närvarande lite svårt att recensera biopremiärer - men Netflix har fortfarande öppet, och där hade igår den spanska filmen HÅLET från 2019 premiär.

HÅLET är regissören Galder Gaztelu-Urrutias långfilmsdebut, han har tidigare gjort ett par kortfilmer, samt producerat ett helt gäng filmer av olika slag. HÅLET har fått en del riktigt bra recensioner och den har vunnit några priser på festivaler. Filmen anses vara en bra allegori över klassamhället, och ett intensivt existentiellt drama. Jag hade vissa förhoppningar, men jag var samtidigt lätt misstänksam. Det här skulle mycket väl kunna vara en typ av film jag har svårt för - en typisk filmfestivalfilm med ett pretentiöst anslag.

Nå, vad visade det här sig vara? Jo, en typisk filmfestivalsfilm med ett pretentiöst anslag - och som leder till en lång splatterorgie.
Ivan Massagué spelar Goreng, som vaknar upp i ett futuristisk, vertikalt fängelse. Över två hundra celler staplade på varandra, två personer i varje cell. I golv och tak i varje cell finns ett rektangulärt hål. Här hissas ett svävande bord ner, dukat med mat. Högst upp i byggnaden finns ett kök, där en gigantisk lyxmiddag lagas och dukas fram på bordet. Därefter hissas bordet ner, och på varje våning får man två minuter på sig att äta av maten. De som befinner sig högst upp får alltså nylagad mat, ju längre ner bordet kommer, desto mer rester, skit och äckel finns det på bordet. Ibland hamnar fångar på bordet, de dödas och äts upp på de nedre våningarna. Fångar som inte står ut hoppar ner i hålet mot en säker död.

Goreng läser "Don Quixote". Det pratas mycket om bajs. En fånge försöker klättra upp till nästa våning, men hindras när en annan fånge bajsar honom i ansiktet. Det pratas ännu mer. Det pratas jättemycket. Existentiell dialog. De får tag på samurajsvärd. Jag gissade att allt detta inte skulle leda till något i slutändan, och slutet är mycket riktigt otillfredsställande; filmskaparna hade inte tänkt hela varvet.
Storyn är inte dum, den är rätt intressant. Men - den hade funkat bättre som ett TWILIGHT ZONE-avsnitt på den halvtimme. Jag tappade intresset ganska omgående. Det blir väldigt tjatigt efter ett tag.

Om du väljer att se HÅLET, glöm då inte att ändra språk till spanska! Netflix spelar automatiskt upp filmen med engelsk dialog, och dubbningen är sanslöst usel. Men det går alltså att ändra till originalröster.










(Neflixpremiär 20/3)

måndag 16 mars 2020

Mitt snack med Jean Rollin

Veckans pressvisning av A QUIET PLACE 2 är inställd, eftersom premiären i USA skjutits upp på grund av det där viruset. Veckans övriga premiärer struntar jag i. Men det var ju ett tag sedan jag skrev om något här på TOPPRAFFEL!

Jag kom att tänka på vår gamle vän Jean Rollin. Och jag kom att tänka på intervjun jag gjorde med honom när han besökte Fantastisk Filmfestival i Lund 2008, två år innan han gick bort. Jag gjorde intervjun till engelska The Dark Side, men den publicerades aldrig där, det hände något med utgivningen, jag minns inte vad. Tidningen finns kvar än idag, så den lades ju inte ner.

Min långa artikel försvann viden datorkrasch, men några år senare hittade jag delar av själva intervjun. Jag sammanfogade dessa bitar till ett slags rekonstruerad intervju, och resultatet publicerades på en amerikansk sajt i början av 2000-talet. Denna sajt finns inte heller kvar. Så - för att bevara texten återger jag den här, på TOPPRAFFEL! Jag har inte brytt mig om att översätta den till svenska. Men ni kan väl engelska. Ni ska vara glada över att den inte är på franska. Nu kör vi:
I’m one of the co-founders of Fantastisk Filmfestival in Lund, Sweden. When we planned the very first festival back in 1995, we discussed retrospective series to screen and directors to invite. One of my suggestions was French director Jean Rollin, famous for his lyrical and erotic vampire movies from the 1970s. The other guys didn’t agree, Rollin’s movies were deemed to weird; nobody would go and see them, nobody knew who the guy was.

I quit the festival in 2000, but things sure changed -- more and more people discovered Jean Rollin’s body of work, there were books published about him, his movies were even released on DVD in Sweden, and in 2008 he was invited to the festival. Since I’m such a big fan, I was asked to introduce the movies and discuss them with the director live on stage after the screenings, which I did. 

I also did a lengthy interview with Rollin. Well, it was more like a long, nice conversation with the French master. I did the interview for a British magazine, but unfortunately, the mag ceased publishing before it was printed. And then my article disappeared, I think it was accidentally erased. Shame, since it was a long, good interview.

However, I found a few bits and pieces of the interview. So, I tried to recreate parts of my old article. This is version is far from complete, but I think it’s nice to finally make something out of our chat.

Jean Rollin, who was born in 1938, was very frail at the time of this interview, he had recently undergone surgery. But he was a very nice man who spoke English rather well. He passed away in 2010.

Me: So, from where did you get the inspiration for your movies?

Rollin: Well, from several things I grew up with. Like the comics. I used to go to the Central Station in Paris and by all the latest comics. (Points at my skull ring) For instance, I really liked The Phantom.

The Phantom? But that’s an American comic strip.

Yes, of course. But we didn’t have that many French comics back then. (This was in the 1940s and ‘50s) 

A couple of famous French comics artists have designed movie posters for you; Caza and Philippe Druillet.

Yes. They were friends on mine.

You’ve written several novels, but did you ever work in the comic book field?

I wrote the script for a comic called “Saga de Xam.” The art was by Nicolas Devil and it was published in 1967.

That’s the year before your first vampire movie; “Le viol du vampire.” What’s “Saga de Xam” about?

It’s a psychedelic science fiction comic. It’s about a girl from a planet called Xam. It’s very strange.

I’m of course a big fan of European genre movies of the 1960s and ‘70s, but I’m too young to have experienced them when they were new, when they played theaters. Several of the horror movies -- like your movies -- are actually pretty far from horror movies. They’re something else. A weird genre of their own, a mix of art house and exploitation. I’ve often wondered what the hell people thought when they went to the movies back then and saw something like this. Didn’t they expect regular horror?

Oh, the times were different back then. People were curious. They wanted to experience new things. Things they hadn’t seen before. I think they liked what they saw.

Another director who made odd genre movies, was of course Jess Franco. Lots of people seem to lump the to of you together.

Really? I don’t think my movies are like the ones Franco made. Do you?

Well, there are similarities. The horror elements, sex and nudity, the sometimes arty approach, the not very linear storytelling …

Hm. Maybe. No, I don’t think so.

Speaking of Jess Franco, you directed a movie called “Zombie Lake.” Rumors has it was supposed to be directed by Franco, who pulled out.

No, it wasn’t Franco. It was some other director. Or maybe it was Franco? I don’t remember. I made the movie, but I didn’t have my heart in it.

The direction is credited to a “J.A. Lazer” …

Marius (Lesoeur, founder of French production company Eurociné) came up with that. He said “Nobody knows who Lazer is.” He pointed at a janitor sweeping the floor and said “Maybe that’s Lazer!”

… And then you filmed a few scenes featuring zombies that was inserted into Jess Franco’s “A Virgin among the Living Dead” from 1973, several years earlier …

Marius told me to do that. We did it really quickly. Just filmed some people dressed up as zombies. I don’t think I ever saw Franco’s movie. I don’t remember much of this …

You said the other day that the producer asked you to add nudity to your first vampire film.

Yes. He wanted me to expand it into a feature length movie (the original running time was less than an hour) and he wanted it to be sexier.

So, you were kind of forced to add the naked girls.

Yes.

But then you kept on having lots of nudity in your movies.

Yes, because I like it. At first I didn’t want to have it, but then I did it it because I liked it! (Laughs)

You’re still active making movies. You made a new one just recently.

Yes, “La nuit des horloges.” I made it last year.

I haven’t seen your recent movies. Isn’t it tough to finance the type of movies you make these days?

It’s very hard. But I still make them.

I suppose you don’t shoot of 35mm anymore. Do you shoot on HD as most other low-budget horror directors?

No, no. We shoot on Super-16. Real film. Never on video.

“La nuit des horloges” stars somebody called Ovidie.

She’s a French porn star.

You’ve used several porn stars in your movies. The most famous one is of course the legendary Brigitte Lahaie. And the two girls in “Requiem for a Vampire” went on to make porn. Is there a reason you use porn actors?

No. I want the best actors for the parts. Sometimes they’re porn actors.

Do you still see the actors of your old movies? Like Brigitte Lahaie?

Yes, I still see her. And those two girls you mentioned. We have dinner.

(... And I immediately pictured Jean Rollin sitting at a table enjoying a nice, candle lit dinner
along with Lahaie and the two vampire girls -- looking like they did back in the 1970s …)