fredag 29 november 2019

Bio/Netflix: The Irishman

Foton copyright (c) Netflix

Martin Scorseses THE IRISHMAN hade premiär på Netflix i onsdags, men den visas även på bio här och var i landet. I Göteborg körs den på Capitol, men oregelbundet, så de som vill se filmen på stor duk får noga kolla upp när den visas. Att denna Netflixproduktion fått begränsad biodistribution, även i USA, beror väl mest på att man vill kunna tävla om Oscars och andra filmpriser.

Sedan streamingpremiären i förrgår har ett flertal omdömen flimrat förbi i till exempel mitt Facebookflöde. De flesta är väldigt positiva, ibland nästan överdrivet lyriska. En hel del har kallat THE IRISHMAN "årets bästa film". Några få har vågat sig på att vara kritiska.

Själv sällar jag mig till de sistnämnda. Förvisso tycker jag att Scorseses film är rätt bra, men jag har en hel del invändningar mot detta tre och en halv timme långa fackföreningsgangsterdrama. Att dessa timmar flyger förbi, vilket många hävdat, håller jag inte med om. Förvisso började jag att titta på filmen mitt i natten, men jag tog en paus efter två timmar, och såg klart filmen nästa dag.  Jag hade inga problem med att slita mig.

Kort före sin död 2003 berättade den då 83-årige gangstern Frank "The Irishman" Sheeran om sin inblandning i fackföreningspampen Jimmy Hoffas försvinnande 1975. Frank var nära vän till Hoffa. THE IRISHMAN utspelar sig främst under 1960- och 1970-talen, och vi får följa Franks väg från simpel hantlangare och hitman till en viktig person i de avancerade politiska - och kriminella - intrigerna kring Jimmy Hoffa. Frank Sheeran erkände alltså att han, på uppdrag av maffian, mördade sin vän Hoffa - men jag läser i olika artiklar på nätet att en del experter ifrågasätter detta.
Vad fick jag lära mig av THE IRISHMAN? Jo, att Tony Montana inte alls dog på slutet i SCARFACE. Nej, han blev fackföreningspamp på 60-talet. Al Pacino, denna nyansernas mästare, spelar Jimmy Hoffa - och han påminner kraftigt om en åldrad Tony Montana. Han gestikulerar, han får utbrott, han stirrar, och han klarar knappt av att säga en mening utan att klämma in "cocksucking motherfuckers". Jag har ingen aning om hur Hoffa var som person, för mig har han mest varit känd för att han försvann, men Pacino är onekligen rätt rolig i rollen.

Robert De Niro gör Frank Sheeran på ett sätt som för tankarna till hans Al Capone i DE OMUTBARA. Han är en osympatisk och våldsbenägen person, vars karriär inom maffian skildras lite väl fort, trots filmens rejält tilltagna speltid. Joe Pesci är mafioson som tar Frank under sina vingar. Det är kul att se Pesci igen, det var längesedan, och det är väl han som är bäst i filmen. Även Harvey Keitel har en liten roll, han figurerar bara i två scener, tror jag att det var, och eftersom han är försedd med en liten mustasch förväntade jag mig att han skulle säga "I'm Winston Wolfe. I solve problems." 

THE IRISHMAN är minutiöst välgjord och handlingen är intressant - men det är inte utan att jag tycker att filmen känns lite trött. Scorsese och hans skådespelare känns trötta. Det känns även som om jag redan sett den här filmen - för trettio år sedan. Upplägg, gestalter, handling och still påminner om många andra liknande gangsterfilmer, däribland Scorseses egna filmer. Visst, det hör genren till, men déjà-vu-känslan är stor. De hårda grabbarna under främst filmens första hälft är så härligt klyschiga att de tenderar parodi - de har färgstarka smeknamn, ärrade anletsdrag, pratar bred New York-dialekt, eventuellt med italiensk brytning, och deras repliker är fulla av svordomar. Sin vana trogen låter Scorsese ibland blodet spruta vid oväntade tillfällen, som när en kille slaktar en höna i början.
Filmen berättas i tillbakablickar, och det är detta som skapar filmens största irritationsmoment. Med hjälp av ILM har man nämligen föryngrat De Niro, Pesci och de andra digitalt under främst de scener som utspelar sig i början av 60-talet. Det ser ibland inte klokt ut. Jag satt och retade mig på att De Niro ibland såg rejält botoxad ut, och ibland som en figur ur ett TV-spel. Jag hörde mig själv säga "Vad fan är det här?".

Att dessa gamla rävar till skådisar ska föreställa unga, eller åtminstone yngre, i början av filmen innebär även att det blir ofrivilligt komiskt när de kallar Frank "kid". De Niro och Pesci är 76, Pacino 79, och Keitel är 80. Frank Sheeran var 43 när Kennedy mördades, men oavsett hur mycket man låtit datorerna pilla med hans ansikte, ger De Niro intryck av att vara 65+ redan i början av karriären. Det blir bara konstigt. 

... Så: nej, jag tycker inte att THE IRISHMAN är det mästerverk många andra hävdar att det är. Martin Scorsese har gjort flera filmer som är mycket bättre. Han har även gjort en hel del filmer som är betydligt sämre. Jag tycker gott att ska se filmen om du har Netflix, eller om du bor nära en biograf som visar filmen, men det är allt något som saknas i den. Det kommer att dröja väldigt länge innan jag ser om THE IRISHMAN, om jag alls kommer att se om den.
  







(Netflixpremiär 27/11)

onsdag 27 november 2019

Uppdatera bokmärket!

Foto copyright (c) Studio S Entertainment

Som en del av er kanske märkte, brakade TOPPRAFFEL! ihop förra veckan. Vad som hände var att när jag själv skulle titta på en av mina recensioner på min mobil, på vilken jag kör Chrome, dök det upp ett meddelande som varnade för att sidan inte är säker. TOPPRAFFEL! var inte direkt farlig - men sidan saknade en säker HTTPS-omdirigering.

Jag försökte ändra detta i inställningarna, vilket visade sig vara svårare än jag trodde, i fallet TOPPRAFFEL! räckte det inte med att bara ändra reglaget. Synkningen med mitt domännamn, toppraffel.se, försvann och sidans DNS-inställningar behövde justeras. Företaget min domän ligger hos hjälpte till med detta, men det tog några dagar innan adressen fungerade igen.

Men! Jag har upptäckt att en del läsare har problem beroende på vilken dator och/eller webbläsare de använder. Det är inte alltid det räcker med att bara knappa in "toppraffel.se" för att komma till förstasidan. Jag har alltså Chrome på mobilen, men Firefox på datorn, och för mig funkar det utan problem på dessa två webbläsare. Men - när jag testade med Edge gick det inte. Jag var tvungen att inleda med att skriva ut "www". Ett par av mina vänner måste skriva ut "www" även när de använder Firefox och Chrome.

Detta är rätt märkligt, jag förstår inte hur det kan bli olika resultat med samma webbläsare. Men i vilket fall - för att alla ska vara på den säkra sidan och garanterat komma till förstasidan utan problem, uppdatera bokmärket till:

https://www.toppraffel.se

... Och som synes fungerar nu HTTPS-omdirigeringen. 

tisdag 26 november 2019

Bio: Knives Out

Foton copyright (c) Nordisk Film

Från stort, enormt påkostat rymdäventyr - till en liten pusseldeckare med ett fåtal spelplatser. Rian Johnsons förra film var STAR WARS: THE LAST JEDI, en film som av någon anledning fick många STJÄRNORNAS KRIG-fans att sparka bakut.

Rian Johnson har dock gjort sig känd för betydligt mer skruvade filmer än rymdopera-spektakel. Hans THE BROTHERS BLOOM var väl mer intressant än bra, medan LOOPER var riktigt bra - och av någon anledning är min recension av LOOPER en av mina mest lästa texter här på TOPPRAFFEL!. Den nya filmen KNIVES OUT är Rian Johnsons bästa film - utan tvekan. Det här är en fullkomligt underbar liten film, som lyckas sticka ut från mängden på flera sätt. Det är högst troligt att detta är den bästa film du kan se på bio i vinter (THE IRISHMAN, som jag ännu inte sett, kommer förvisso att göra en kort vända på bio, men eftersom det är en Netflix-film, lämnar jag den därhän).

På ett enormt gods på landet bor den ytterst framgångsrike deckarförfattaren Harlan Thrombey (Christopher Plummer). Eller: Thrombey bodde där. Filmen inleds nämligen med att Thrombey hittas död i sitt arbetsrum dagens efter sitt 85-årskalas. Han ligger på soffan med halsen avskuren och fortfarande hållande kniven i handen. Var det verkligen självmord? Var det inte troligare mord?

Familjen Thrombey är minst sagt dysfunktionell - och samtliga familjemedlemmar, plus övrig personal, är förstås misstänkta. Alla hade skäl att ta livet av gubben, alla är ute efter miljonerna. Alla utom den unga Marta Cabrera (Ana de Armas), Harlans sköterska. Hon stod Harlan nära och eftersom hon var den sista som såg honom i livet, vet hon lite mer om dödsfallet.

Den som ska hjälpa polisen att lösa fallet är privatdetektiven och sydstatsgentlemannen Benoit Blanc (Daniel Craig), en excentriker med stor E. Blanc har förstås en knivskarp hjärna och ser det ingen annan ser.
KNIVES OUT har en fullkomligt fantastisk skådespelarensemble. Jamie Lee Curtis spelar Harlans dotter Linda, som är gift med den otrogne Richard (Don Johnson), och Chris Evans spelar deras bortskämda rövhål till son. Michael Shannon gör Harlans son Walt, vars son är en tonårig nazist. Harlan hade ytterligare en son som nu är död, men dennes änka, livsstilsgurun Joni (Toni Collette) är närvarande. K Callan gestaltar Harlans mor (!), en märklig kvinna som är så gammal att inget vet hur gammal hon är. Frank Oz spelar advokaten som läser upp testamentet, och vi hittar även gamle, fine M Emmet Walsh i en liten roll. Walsh är 84. Plummer fyller 90 nästa månad.

Traditionella deckare är sällsynta på bio. Jag vet inte varför. När det handlar om kriminalfilmer serveras vi thrillers, snutfilmer och actionfilmer - men whodunnits, i vilka en detektiv löser en mordgåta, får vi numera nästan aldrig. Vi fick MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN för två år sedan, men det är allt jag kan komma på i skrivande stund. Och det är lite synd, eftersom det var riktigt trevligt att sitta i biosalongen och själv försöka lösa fallet tillsammans med Benoit Blanc.
KNIVES OUT är en betydligt bättre film än nyinspelningen MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN. Benoit Blanc är dock en variant på Hercule Poirot. Daniel Craig briljerar i rollen - det är kul att se Craig göra något inspirerat. Han gör rollen med ett lätt överspel, vilket passar gestalten perfekt. Men alla är jättebra i den här filmen. Snygg är filmen också, och trots att den varar över två timmar, känns den aldrig seg och tråkig. Detta beror på ett tätt, välskrivet manus utan dödkött, på en otroligt bra dialog, samt på en utmärkt regi. Vi är inte bortskämda med allt det här på en gång.

KNIVES OUT är rolig, spännande, och hela tiden intressant och engagerande. En femma i betyg ligger nära till hands, men jag nöjer mig med en fyra. Jag vill inte gödsla med femmor i år.
   






(Biopremiär 29/11)

torsdag 21 november 2019

Bio: The Lighthouse

Foton copyright (c) UIP Sweden

Visst är det intressant att vissa filmer visar sig vara exakt så som man förväntat sig att de är. Som till exempel Robert Eggers' THE WITCH (eller THE VVITCH, som vissa vill stava titeln) från 2015. Jag såg inte THE WITCH förrän häromdagen; kvällen innan pressvisningen av THE LIGHTHOUSE, Eggers' nya film.

Anledningen till att jag inte sett THE WITCH förrän nu, är helt enkelt att jag inte känt mig lockad. Visst blev den kritikerrosad och många älskar den, men efter att ha sett bilder och klipp, och läst recensioner, kände jag på mig att det här nog är urtypen för en skräckfilm för folk som inte gillar skräckfilm.

Så såg jag då THE WITCH, och jodå: den var precis så som jag trodde att den skulle vara! Filmen ser ut som ett bygdespel på Skansen, med en lokal amatörteatergrupp utklädda i 1600-tals-kläder. Alla pratar med konstig dialekt. Färgerna är så urblekta att filmen i det närmaste är i svartvitt. Filmmusiken låter som om någon stämmer sin fiol. Tempot är långsamt, spänningen är obefintlig, men så plötsligt blir den lite intressant - men då är det bara fem minuter kvar. Konstnärligt värre, alltså. Jag älskar gamla brittiska 70-talsfilmer på samma tema, till exempel THE BLOOD ON SATAN'S CLAW från 1971, men de har ett helt annat anslag än THE WITCH.

THE LIGHTHOUSE är bättre. De senaste åren har jag sett en handfull skräckfilmer som utspelar som utspelar i fyrar, ibland till och med på ensliga öar med en fyr på. Här har vi alltså ännu en.

Willem Dafoe och Robert Pattinson spelar två fyrskötare som anländer till en minst sagt ogästvänlig ö i New England, på vilken det bara finns en gammal fyr. Dafoe är Wake, den gamle veteranen som bestämmer, Pattinson är den unge Winslow, som får finna sig i att lyda. De ska rusta upp fyren och efter två veckor kommer en båt och plockar upp dem.
På grund av en storm blir de kvar på ön. Wake super, Winslow plågas, fiskmåsarna går Winslow på nerverna, Wake blir förbannad när Winslow ger sig på fiskmåsarna, eftersom döda sjömän själar lever vidare i dessa fåglar. Winslow hittar mystiska saker på ön, han ser syner i vilka han konfronteras med en sjöjungfru, och både Winslow och Wake blir alltmer vansinniga i en historia som hämtar inspiration bland annart från den grekiska mytologin.

Att THE LIGHTHOUSE är en utstuderat konsnärlig film står klart redan när den rullar igång. Inte nog med att den är svartvit, filmformatet är även beskuret så att bildytan närmast är kvadratisk. Kanske för att göra filmen mer klaustrofobisk, som fallet var med FISH TANK?

Dafoe och Pattinson är båda dugliga skådespelare, men här är de utspökade med mustascher och lösskägg, de pratar med konstig dialekt, och de tar i för kung och fosterland, de fläskar på med hela registret. I synnerhet när de blir galna. Överspel? Jo, jag vill nog påstå det.
Vid flera tillfällen sitter Wake och Winslow mittemot varandra vid ett matbord och blänger. I svartvitt. Och det slog mig: vänta nu här - är detta en amerikansk version av TURINHÄSTEN? Två skådisar, en plats, entonig musik, svartvitt, de sitter och äter. Hästen är utbytt mot måsar. Turinmåsen?

THE LIGHTHOUSE är lite för uppfylld av sig själv, den är utstuderad in i minsta detalj. Men - jag tyckte att den var rätt bra. Tills jag tröttnade. Jag vill nog hävda att THE LIGHTHOUSE är en halvtimme för lång. Det är väldigt utdraget och aldrig riktigt engagerande. Filmfotot är strålande, det är jättesnyggt, och miljöerna är inspirerande, men att sitta och titta på två överspelande ötokar i nästan två timmar är inte min kopp te. Jag sänker mitt betyg ett snäpp.

Vill jag ha långsamt och konstnärligt, väljer jag Jean Rollin.
        

 







(Biopremiär 22/11)

onsdag 20 november 2019

Bio: 21 Bridges

Foton copyright (c) Scanbox

Avdelningen för filmer med hopplösa titlar:

21 BRIDGES. Av någon anledning kommer jag ihåg talet 21 - kanske beroende på att det finns flera andra filmer med talet i titeln, eller på att det var ett frågesportprogram på 1970-talet, eller beroende på att det är ett kortspel. Däremot kunde jag omöjligt komma ihåg "bridges" innan jag såg den här filmen. "Jag ska se den där nya filmen, 21 ... vad det nu var för något". 21 broar? Vad är det för trist titel på en actionfilm?

Filmen heter som den gör, eftersom den utspelar sig på Manhattan, och det finns tydligen 21 broar som leder till- och från Manhattan. Men - när de började spela in filmen, skulle den faktiskt heta 17 BRIDGES. Detta beroende på att de räknat fel! Detta är sant.

Oavsett titel, är detta en överraskande tuff, våldsam, mörk och gritty snutfilm. I Amerika är den Rated R, med allt vad det innebär i form av blod och svordomar, dock saknas förstås nakenscener, det är trots allt 2010-tal, då våld är mer accepterat än naket.

Två tungt beväpnade brottslingar; Michael (Stephan James) och Ray (Taylor Kitsch), båda före detta elitsoldater, tar sig in på en restaurang för att stjäla 30 kilo kokain, som restaurangägaren har inlåst i källaren. De 30 kilona visar sig vara 300, och när Michael och Ray ska lämna stället dyker plötsligt, till synes av en slump, ett helt gäng uniformerade poliser upp. En våldsam eldstrid uppstår, och samtliga poliser skjuts ihjäl av Ray, eftersom Michael tvekar inför att döda folk, i synnerhet poliser. De två rånarna flyr, ytterligare personer dödas, och Manhattan spärras av.
Chadwick Boseman spelar polisen Andre Davis, som har överste Worubu-skägg, och vars far var en duktig polis som dog i tjänsten. Andre håller på att utredas internt, eftersom han har en tendens att skjuta ihjäl bovar och banditer. Själv hävdar han att han alltid handlat i självförsvar och aldrig skjutit först. Att Andre inte ljuger förstår vi, eftersom han är en väldigt reko och ärlig kille, som vet att föra sig och som tar hand om sin sjuka gamla mor. Poliskaptenen McKenna (JK Simmons) gillar dock inte Andre, McKenna hetsar gärna upp sig när han pratar om de stackars mördade poliserna.

Andre paras ihop med Frankie Burns (Sienna Miller) från narkotikaroteln, och deras jakt, vilken pågår under en natt, skildras parallellt med Michaels och Rays flykt. Både Andre och Michael börjar, på varsitt håll, inse att det är något som inte stämmer med det hela.

Vad det är som inte stämmer är inte svårt att räkna ut. Redan när poliserna dyker upp och knackar på restaurangdörren i början tänker man att det här kommer att handla om korrupta poliser. Kan det vara så enkelt? Tydligen. En av den här filmens svagheter är att absolut ingenting kommer som en överraskning, alla vändningar signaleras långt i förväg. Dessutom förekommer det lite för många rena sammanträffanden - Michael och Ray befann sig på restaurangen av en ren slump när poliserna anlände, och de fortsätter att hamna på rätt/fel ställen av en ren slump. Detta gör att manuset känns lite slappt.
En annan svaghet är BLACK PANTHER-stjärnan Chadwick Boseman i huvudrollen. Han är väl en okej skådis - men han ser alldeles för snäll och helylle ut för den här rollen. Jag inbillar mig att filmen skulle fått ett rejält lyft om vi istället sett till exempel Idris Elba som Andre Davis.

Filmens styrka är att den alltså är riktigt tuff, och att den ofta påminner om 1980-talets neonblänkande actionfilmer. I stort sett hela filmen utspelar sig nattetid i ett regnvått New York, och storstadsstämningen ar det inget fel på (fast det mesta av filmen är inspelat i Philadelphia). Även filmmusiken, av Alex Belcher och Henry Jackman, för ibland tankarna till 80-talet och filmer som DIE HARD. Ja, och sedan medverkar ju JK Simmons, och han tillhör förstås våra favoritskådisar. Regissören Brian Kirk har tidigare mest gjort avsnitt av TV-serier.

21 BRIDGES har en dum titel, och den är lite väl tunn och förutsägbar, men filmen är helt klart underhållande och bättre än mycket annat i genren. Görs det ytterligare en film om Andre Davis kommer jag att se den med nöje. 22 BRIDGES?








(Biopremiär 22/11)

torsdag 14 november 2019

Bio: Om det oändliga

Foton copyright (c) TriArt

SÅNGER FRÅN ANDRA VÅNINGEN och DU LEVANDE såg jag i Cannes år 2000, respektive 2007. EN DUVA SATT PÅ EN GREN OCH FUNDERADE PÅ TILLVARON såg jag på en galapremiär i Malmö 2014. Utan att vara överväldigande entusiastisk, tyckte jag att de här tre filmerna var rätt bra, i synnerhet DU LEVANDE. Men - jag kan omöjligt hålla dem isär. Det känns som om Roy Andersson gjort samma film tre gånger.

På dagen fem år efter galavisningen av EN DUVA traskade jag genom ett regnigt Göteborg till en pressvisning av Roy Anderssons nya film, OM DET OÄNDLIGA. Vad skulle jag få se? Har han gjort samma film en fjärde gång?

Svar: ja. Fast den här gången är det mycket sämre än tidigare. OM DET OÄNDLIGA torde vara Anderssons sämsta film. Den är bara en timme och arton minuter lång, men känns oändlig. Det är en påfallande tom och tråkig film, och det är inte utan att jag misstänker att de recensenter som hyllar filmen ljuger, och är positiva enbart för att det är en film av Roy Andersson.
Återigen handlar det om en lång rad tablåer. Scener filmade med statisk kamera. En kvinnlig berättarröst inleder varje scen med säga "Jag såg en man som (gjorde något)", eller "Jag såg en kvinna som (gjorde något)". Jag tror inte att det är tillåtet att erkänna det här, men flertalet av scenerna är fullkomligt obegripliga och poänglösa. Till exempel den allra sista, i vilken en bil står på en landsväg och en man rotar under motorhuven. Berättarrösten säger "Jag såg en man som hade problem med sin bil." Efter att vi fått se gubben och bilen ett par minuter är det slut och eftertexterna rullar. I en annan scen hjälper en man sin dotter att knyta skorna i hällregn. "En resa genom livets stora och små skeenden" kallar distributören det här. Ja, snacka om små skeenden.

Här och var blänker det dock till. En scen med en kypare som häller upp vin på en restaurang är kul, liksom en scen med en tandläkare som fått nog. Bäst är de scener som handlar om en präst som drömmer mardrömmar och som tappat sin gudstro.
Filmfotot är i vanlig ordning bra, det här ser ut som Roy Anderssons filmer brukar se ut, även om de surrealistiska inslagen och de imponerande scenografierna är färre än tidigare. Liksom i de tidigare filmerna fälls de fåtaliga replikerna på ganska märkliga sätt.

Många kommer att analysera den här filmen sönder och samman, och skriva spaltkilometer om den. Själv tycker jag att det är så tunt och ointressant att jag inte kommer på mer att skriva än det här.

OM DET OÄNDLIGA känns som en parodi på en Roy Andersson-film. En parodi på svår, konstnärlig film. Det här är ungefär som att stå och titta ut genom sitt fönster en grådaskig höstdag och notera de icke-händelser man ser nere på gården, och sedan göra film av dessa gråa icke-händelser.

Det hade slutat regna när jag kom ut från biografen.










(Biopremiär 15/11)

onsdag 13 november 2019

Bio: Countdown

Foton copyright (c) SF Studios

1983 gav Semic ut tolv nummer av tidningen Mysterie-serier, vilken innehöll diverse korta rysare ur DC Comics' olika skräcktidningar från 1970- och 80-talen. En serie i Mysterie-serier måste ha gjort intryck på mig, eftersom jag minns den 36 år senare. Jag kommer inte ihåg vad den hette på svenska, men originaltiteln är "The Death Clock", och den publicerades först i nummer 214 av House of Mystery. Robert Kanigher stod för manus, medan Sonny Trinidad tecknade.

I den här gamla serien får en man tag på en mystisk klocka som visar när man ska dö. Mannen får veta att han kommer att leva i ytterligare 79 år. I ett besynnerligt försök att tjäna mycket pengar, blir han en våghals som utför dödsföraktande stunts. Han kan ju ändå inte dö. Nej, jag vet, logiken haltar betänkligt, karln blir ju inte osårbar. I vilket fall - en kvinna dör under en misslyckad stuntuppvisning, och hennes make hämnas genom att kasta en handgranat på den våghalsige huvudpersonen. Serien slutar med att han är ett vårdpaket utan armar, ben, syn och talförmåga. Han hör läkarna säga att han förväntas dö när som helst - men han vet ju att han kommer att ligga där i ytterligare 79 år.
Jag kom att tänka på den här gamla serien när jag såg långfilmsdebuterande Justin Decs COUNTDOWN, ännu en sådan där snäll PG-13-skräckfilm riktad till tonåringar. I filmen är Countdown är namnet på en mobilapp som talar om när man kommer att dö.

I en berättelse som skamlöst lyckas kopiera- och kombinera FINAL DESTINATION och RINGU/THE RING får vi följa den unga sjuksköterskan Quinn Harris (Elizabeth Lail), som laddat ner appen i tron att den är ett skämt. När folk plötsligt dör på våldsamma sätt inser Quinn att appen inte är fejk - och det blir krisigt värre, eftersom Quinn bara har drygt två dagar kvar att leva.

Quinn råkar på Matt (Jordan Calloway), en kille som har ungefär lika lång tid kvar som Quinn, och tillsammans försöker de komma på olika sätt att stänga av- och avinstallera appen, vilket inte går, eller helt enkelt lura Döden.
För Döden själv dyker upp och köttar folk. Eller en av Dödens demoner. När kort tid återstår börjar nämligen de drabbade att se syner; när och kära som har dött dyker upp som spöken och zombies, och en svart skepnad attackerar.

Jag kan inte påstå att COUNTDOWN är speciellt bra. Det här är inget att skriva hem om. Lånen från andra, bättre filmer gör att det känns som at jag redan sett Justin Decs film. Samtidigt får jag väl ändå säga att filmen gör sitt jobb ganska hyfsat. Manuset är förvisso slappt, men filmen är kompetent gjord, skådisarna är acceptabla, och idén är trots allt lite intressant. I vanlig ordning slängs det in lite för många jump scares.
COUNTDOWN innehåller även en del humorinslag, varav ett par nästan är lite inspirerade. Quinn och Matt tar hjälp av en ung, stirrig katolsk präst som gillar demoner. En dryg kille i en mobilbutik undrar hur länge det kommer att fortsätta göras Marvelfilmer, när han försöker hacka appen och förlänga sin livstid - "Räcker det med 40 år?".

Nu tycker kanske en del att det är konstigt att jag ger högre betyg till den här, än till DOCTOR SLEEP. Men - COUNTDOWN försöker inte vara något annat än vad den är; en enkel popcornfilm för en ung publik, medan DOCTOR SLEEP, som för övrig blivit en stor flopp, vill vara en betydande film; den är pretentiös, högtravande, och ofta löjeväckande. Jag förstår ärligt talat inte de, vissa fall, fantastiska recensioner den filmen fått.

   









(Biopremiär 15/11)

torsdag 7 november 2019

Bio: Midway

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När jag växte upp var skildringar av andra världskriget som ett stort pojkboksäventyr fortfarande populära. Alistair MacLean var i livet, hans böcker kom ständigt i nyutgåvor, de lånades på bibliotek, och filmatiseringarna gick hem i stugorna. Böckerna om Biggles lästes fortfarande av pojkar i mellanstadieåldern. Kioskbokshyllorna innehöll mängder av titlar med krigsromaner. I serietidningshyllorna hittade man de små tidningarna med engelska krigsserier, och så fanns ju  klassikern Pilot, vilken innehöll flygserier, som främst handlade om tappra RAF-piloter som Battler Britton.

Jag kom att tänka på Battler Britton när Dick Best (Ed Skrein) introduceras i början av MIDWAY, det senaste spektaklet av Mastodontfilms-Roland, det vill säga Roland Emmerich. Dick Best är en ytterst våghalsig amerikansk pilot som är så cool att han tuggar tuggummi medan han flyger. Om verklighetens Best gjorde detta vet jag inte.

MIDWAY bygger, förstås, på autentiska händelser, och samtliga huvudroller är personer som spelade viktiga roller i slaget om Midway. Med undantag för dessa viktiga personers hårt prövade fruar, som mest sitter hemma och är oroliga. Fast de är knappt med alls. Detta är en film om män i uniform. Många av dem har mustasch.
Filmen inleds med japanernas attack på Pearl Harbor, och därefter krigas det på- och i luften ovanför Midwayöarna. Och på- och under havet runtomkring dessa öar. När det inte krigas, har sammanbitna karlar möten och planerar, och säger saker som "He's the bravest damn pilot I've ever seen!".

Patrick Wilson spelar något slags underrättelsekille som knäcker koder. Woody Harrelson bär peruk och är amiral Chester Nimitz. Dennis Quaid gör viceamiral "Bull" Halsey, som lider av bältros, men som inte låter detta stoppa honom från att vara en redig karl. Luke Evans spelar en amerikansk pilot med mustasch. Både Skrein och Evans är engelsmän, Hollywood hade kanske slut på amerikanska skådisar.

Efter att jag sett MIDWAY infann sig genast en fråga: varför? Varför har man plötsligt gjort en bombastisk, påkostad film om slaget om Midway? Finns det en publik för detta? Jag har vänner som är väldigt intresserade av militärhistoria, dessa kommer säkert att uppskatta åtminstone delar av filmen, men i övrigt känns filmen lite ... fel på det. Emmerichs film redovisar i stort sett bara krigets gång, en engagerande handling med bra rollfigurer och överraskande vändningar saknas. Amerikanerna hyllas som stora, tappra hjältar, japanerna är ädla.
Filmen är alldeles för lång - trots detta verkar mycket av handlingen saknas. Aaron Eckhart spelar den stentuffe Jimmy Doolittle, som mitt i filmen dyker upp med sitt manskap, de far iväg i några flygande fästningar, de kraschar i den del av Kina som ockuperats av Japan, Doolittle får hjälp av några kineser att fly, och försvinner sedan ur handlingen. Filmen hade nog vunnit på att klippa bort hela tråden om Doolittle. Dessutom skulle hans story kunna bli en egen, rafflande film. I ett par scener spelar Geoffrey Blake John Ford, som är på Midway för att göra film, men han försvinner efter två korta scener.

Vad som utmärker MIDWAY är krigs- och framför allt flygscenerna. Oj! Det här är verkligen maffigt att se på stor duk. Dogfights mellan små jaktplan, mängder av bombplan, brinnande hangarfartyg. Det är imponerande, det är snyggt gjort. Om man nu kan påstå att det är snyggt med krig. Dick Best tuggar tuggummi medan han pangar japaner och bombar båtar.

Det är lite svårt att betygsätta den här filmen. Det är de många och långa stridsscenerna som är behållningen, däremellan är MIDWAY rätt trist. Men jag drar väl till med en trea.








(Biopremiär 8/11)

torsdag 31 oktober 2019

Bio: Doctor Sleep

Foton copyright (c) Warner Bros.

En del människor blir fruktansvärt förvånade, ja, en del blir upprörda och nästan arga, när jag säger att jag inte tycker att Stanley Kubricks THE SHINING från 1980 är ett mästerverk, att den inte är den bästa skräckfilm som gjorts. Det måste man ju tycka att den är! Men nej, det gör jag inte. Jag tycker inte att den är dålig - men jag tycker heller inte att den är speciellt bra.

Jag såg förstås inte THE SHINING när den kom, eftersom jag bara var tolv år då. Däremot läste jag boken filmen bygger på i mitten- eller slutet av 80-talet, när jag var 18-20 år, sådär. Det är alltså mer än trettio år sedan, så jag har romanen allt annat än i färskt minne. Jag vågar inte ge mig på att jämföra den med Kubricks film och ta upp alla skillnader vad gäller både handling och tema - men Kubrick ändrade ju på väldigt mycket, och Stephen King blev inte glad.

Filmen såg jag först när den visades på TV i början av 1990-talet. Jag har sett om den ett par gånger sedan dess, senast i vintras såg jag den kortare version som ligger på Netflix. Jag tänkte att jag tycker kanske bättre om den nu.

THE SHINING är självklart väldigt snygg, med fint filmfoto och fantastiska miljöer. Men. Den är inte otäck eller spännande. Tvärtom tycker jag mest att den är ofrivilligt komisk, vilket främst beror på att Jack Nicholson är helt fel i rollen som författaren Jack Torrance. Han ser ju galen ut redan från början, han verkar hata sin familj från första scenen, han förvandlas till en mordisk galning alldeles för fort, och när han väl går igång med yxa och grimaser blir det mest parodiskt - och skojigt. Det slog mig att jag en gång satt i ett TV-program och diskuterade THE SHINING med Jalle Lorensson, som berättade att hans fru inte kan se filmen, eftersom hon tycker att Shelley Duvall springer så löjligt.

THE SHINING har blivit något av en skräckfilm för folk som inte gillar skräckfilm. Den här filmen ska man tycka om, eftersom det är Kubrick och därmed ett viktigt konstverk. Ofta hör man folk spy galla över skräckgenren; allt är skit - förutom THE SHINING, som lyfts fram. Exakt varför THE SHINING lyfts fram kan de inte riktigt förklara. Det bara är så. Man ska tycka att den är bäst. Att filmen sågades av kritikerna efter premiären 1980 har man glömt bort.

Sedan har vi förstås Mick Garris' miniserie STEPHEN KING'S THE SHINING, gjord för TV 1997. Eftersom ju Stephen King inte var nöjd med Kubricks version, skrev King ett manus som låg så nära romanen som möjligt. Om det blev bättre? Nej. TV-serien är inte helt hopplös, men den funkar inte. Dock gillar jag att Jack Torrance spelas av Steven Weber, som ser ut som en vanlig, schysst snubbe, vilket förstås innebär att hans förvandling till galning blir mer effektiv. Men mycket av det som funkade i boken funkar inte alls gestaltat med specialeffekter.

År 2014 kom Stephen Kings roman "Doktor Sömn" - en osedvanligt försenad uppföljare till "Varsel", vilket "The Shining" heter i Sverige, som kom 1977. Jag har inte läst den - eftersom jag blev så besviken på "Stark", som jag tyckte var kass, att jag beslutade mig för att göra ett uppehåll med Kings tegelstensromaner. Sedan "Stark" har jag bara läst novellsamlingar av King.
Men - jag har nu sett filmatiseringen, som förstås inte kunde heta DOKTOR SÖMN här i Sverige, nej, självklart heter den DOCTOR SLEEP - man kan väl inte ha svenska titlar på biofilmer i Sverige, eller hur? Hur skulle det se ut?

För regin står Mike Flanagan. Jag var en av de tydligen ytterst få som tyckte att hans OCULUS var riktigt kass. Jag tyckte bättre om hans OUIJA: ORIGIN OF EVIL, även om den inte är något att skriva hem om. Senast gjorde av TV-serien THE HAUNTING OF HILL HOUSE, vilken inleddes lovande, men som snart urartade i riktigt rutten, närmast osebar pretentiös, pratig och mördande tråkig smörja.

Och DOCTOR SLEEP, då? Jo, förstår ni! Här har Mike Flanagan lyckats skapa något unikt.

DOCTOR SLEEP är nämligen en två och en halv timme lång kalkonfilm. Och sällan har en filmtitel varit mer passande.

Detta är en film som besvarar frågor vi aldrig ställde. Vad hände till exempel med den lille gossen Danny Torrance från första filmen? Han som besatte den övernaturliga kraften han kallade "shining".

Jo, han har blivit medelålders och spelas nu av Ewan McGregor. Och han har gått ner sig totalt. Han knarkar, super och slåss - för så har det alltid varit här ute, ingen jävel har brytt sig om oss, man ska va som en zombie, va nöjd med sin lott å aldrig fråga om nåt. Nu gled jag iväg där, det är lätt hänt. Men, efter att Danny supit till, åkt på stryk på krogen, och legat med en nerknarkad brud, får han nog och sätter sig på en buss.

Danny hamnar i en trevlig liten stad, där han genast träffar en rejäl karl, Billy (Cliff Curtis), som ser till att Danny omedelbart får bostad och jobb, och han börjar gå på möten med Anonyma Alkoholister. Danny jobbar på en sjukhus, där han utmärker sig genom att lugna de åldriga patienterna som ligger för döden - han får dem att tryggt somna in. Doktor Sömn.

Åtta år går, och Danny får på mental väg kontakt med den unga flickan Abra Stone (Kyliegh Curran), som besitter samma övernaturliga krafter som Danny. En ond kult är på jakt efter Abra - och senare även Danny. Rebecca Ferguson spelar Rose the Hat, ledaren för dessa scanners - förlåt, för denna kult, som består av människor som är flera hundra, i vissa fall tusen, år gamla, och som åldras långsamt - och som har shining-kraften. De jagar folk som de dödar, och suger i sig deras själar, eller krafter, heller vad det är som kommer ut som rökmoln ur munnen när de dör. Vissa scanners, öh, människor med shining-kraften, tillåts gå med i kulten. När man dödar en kultmedlem löses de upp och blir först ett skelett, vilket sedan vittrar bort. There can be only one.

Folk dör och Danny och Abra flyr med Rose och hennes scanners efter sig. Kommer detta att leda till en rejäl scanner-uppgörelse, scanner mot scanner? Eller shining mot shining?
DOCTOR SLEEP är en fruktansvärd film. Den är sanslöst fånig och jag köper ingenting av det som händer. Tonen är radikalt annorlunda än i Kubricks film. Anslaget är allvarligt och ganska pretentiöst, men handlingen är så hysteriskt fånig att effekten blir direkt löjeväckande. Här finns inte en tillstymmelse till spänning, inga som helst otäcka scener. Det fläskas på med en del datoranimerade effekter, vilka inte imponerar, här finns några actionscener med skottlossning, vilket känns helt fel, och i de scener som utspelar sig på den första filmens Overlook Hotel har man återskapat scener från Kubricks film, med andra skådisar, förstås. Plötsligt blir det alltså maskerad! En kille leker Jack Nicholson! Tjoflöjt, vad jönsigt det blir. Men dummast är nog Rose the Hats kult. De ser ut att komma från en helt annan film, kanske från en sådan där young adult-bokserie för tonårstjejer. Och likheterna med David Cronenbergs SCANNERS är för stora.

Till detta kommer att DOCTOR SLEEP är fruktansvärt tråkig. Den tar aldrig slut. Den är sömnig.

Stackars Ewan McGregor ser lika förvirrad och oförstående ut genom hela filmen. Behållningen är Rebecca Ferguson. Hon är en bra skådis som här kämpar med hopplösa repliker i en hopplös roll - men jävlar, vad vacker hon är! Kameran verkar älska henne och dröjer sig kvar i långa närbilder av hennes anletsdrag. Jag gillar även att hon klär sig som om hon tillhör ett gothband från 80-talet.

Jag hoppades faktiskt att DOCTOR SLEEP skulle vara bra. Jag ville att den skulle vara bra. Men tyvärr. Det här är under all kritik. Filmen känns verkligen misguided, som det heter på engelska. Eller som jag skulle säga på ren och skär skånska: den är fel på det!










(Biopremiär 1/10)

söndag 27 oktober 2019

Adamsonpriserna! Krister Petersson!

Det är den där tiden på året igen. Allhelgona? Halloween? Menlösa barns dag?

Nej, men det är dags för Svenska Serieakademins årliga Adamsongala i Göteborg, förstås. En gala som i år blir något utöver det vanliga, av flera skäl.

2019 års Adamsongala är en del av Göteborg seriefestival, en alldeles ny festival. Festivalen invigs i morgon, den 28:e oktober, och pågår sedan hela veckan på olika ställen runt om i Göteborg. Lördagen den andra november hålls det en endagsfestival med seriemässa på 2 Lång, en teater på Andra långgatan. Där är det gratis inträde.

Och sedan! På söndagen den tredje november, klockan 14 till 16 på Göteborgs stadsbibliotek! Då ställer sig Svenska serieakademin, med Sture Hegerfors och mig i täten, på Trappscenen. Vi har satt ihop ett trevligt litet program, som ser ut enligt följande:

Vi inleder med att dela ut årets Adamsonpriser. Först ett förtjänstdiplom till en välförtjänt person. Därefter delar vi ut årets svenska Adamsonstatyett till en oerhört välförtjänt serieskapare. Och efter detta delar vi ut årets internationella Adamsonstatyett till en osannolikt välförtjänt utländsk serieskapare. Sture är konferencier, jag är prispresentatör och visar små filmer om pristagarna.
Efter prisutdelningen kommer Thomas Storn, ledamot av Svenska Serieakademin och seriearkivarie, att berätta om Svenskt seriearkivs tredje bok, en flott volym som avhandlar 1970-talets svenska  serietidningar.
Därpå kommer Thomas Storn, tillsammans med Sture Hegerfors och mig, att berätta om akademiledamoten Olle Dahllöfs nya bok "Våra serietecknerskor", en bok om svenska, kvinnliga serieskapare under 1900-talets första hälft. Thomas och Sture får prata, jag lär bara nicka instämmande.
Slutligen kommer jag att samtala med den smått legendariske serieskaparen Krister Petersson. Vi lär avhandla 91:an, som ju jag själv jobbar med, Kristers serie Uti vår hage, och svenska humorserier och buskis i allmänhet. Vi får väl se vad vi kommer att halka in på under samtalets gång.

Krister har med sig Uti vår hage-böcker det går utmärkt att köpa och få signerade. Det går säkert även bra att få en liten pratstund med honom.

Gratis inträde, alla välkomna!

fredag 25 oktober 2019

Bio: Terminator: Dark Fate

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Amerikanska fanboys är ett märkligt släkte. Okej, jo, amerikaner rent allmänt är ett märkligt släkte, men i fallet TERMINATOR: DARK FATE har föreningen för okyssta män boende i morsans källare protesterat långt innan premiären - eftersom det här är en actionfilm med kvinnor i huvudrollerna. Precis som de kraftigt ogillade när det gjordes en GHOSTBUSTERS-film med kvinnor i huvudrollerna.

Här i Sverige har förhandsreaktionerna på den nya Terminatorfilmen nästan varit de motsatta. Folk, framför alllt kvinnliga fans, har varit alldeles till sig i trasorna, eftersom Linda Hamilton är tillbaka som Sarah Connor, rollen hon gjorde i de två första filmerna 1984 och 1991. Ännu bättre är det att hon är 63 och får spela actionhjältinna.

Jag ser om James Camerons TERMINATOR (utan "The" i Sverige) lite då och då. Den är fortfarande riktigt bra; på sätt och vis var det denna film som satte tonen för 1980-talets actionfilmer. Muskulöst, våldsamt, neonindränkt, och vapenfetischism. Det var längesedan jag såg TERMINATOR 2: DOMEDAGEN. Jag tillhör de som inte tyckte att TERMINATOR 3 var så vansinnigt kass när den kom, men jag minns inte så mycket. Jag noterar att jag gav överbetyg till både TERMINATOR SALVATION och TERMINATOR: GENISYS när jag recenserade dem här på TOPPRAFFEL! - vänligen sänk dessa betyg ett snäpp.

Den sjätte Terminatorfilmen, TERMINATOR: DARK FATE, är regisserad av Tim Miller, som gjorde DEADPOOL, medan James Cameron är en av de fem (5) personer som var inblandad i storyn, som sedan blev ett manus författat av tre (3) personer. Inga av de som jobbade med storyn verkar ha haft någon större fantasi.

Filmen börjar 1998. Efter att Sarah Connor och hennes son John lyckats förhindra världens undergång, sitter de på en badstrand och har det mysigt. Rollerna spelas här av en digitalt föryngrad Linda Hamilton och en ännu mer digitalt föryngrad, och digitalt tillnyktrad, Edward Furlong. Då kommer plötsligt en digitalt föryngrad Arnold Schwarzenegger som en terminator - Skynet hade skickat iväg flera stycken, får vi veta - och skjuter ihjäl John Connor, varpå terminatorn går sin väg. Och därmed misslyckades Sarah Connor med att rädda världen.
22 år senare landar en kvinna från framtiden i Mexiko. Grace heter hon, och spelas av den lite androgyna Mackenzie Davis. När jag först såg henne i trailern och på affischen trodde jag att det var en gosse från ett boyband. Eller Justin Bieber. Hon är människa, men en "förbättrad" supersoldat, närmast en android. Till Mexiko anländer även den senaste terminatormodellen (Gabriel Luna), som kan förvandla sig till en svart gegga. Det ser ut som bajs. Terminatorn är på jakt efter den unga tösen Dani Ramos (Natalia Reyes) som måste dödas. Varför då? Därför att hon kommer att växa upp till en rebell som räddar mänskligheten, förstås! Det här är samma story en gång till. Grace måste stoppa terminatorn och rädda Dani, precis som Kyle Reese hjälpte Sarah Connor i den första filmen.

TERMINATOR: DARK FATE inleds hyfsat lovande med några ganska väl iscensatta actionscener och jakter - även om déjà vu-känslan är total när man jagar varandra med lastbilar och andra fordon, precis som i de tre första filmerna.

... Sedan dyker plötsligt Sarah Connor upp och räddar Grace och Dani undan den efterhängsne terminatorn. På filmaffischen ser Linda Hamilton mest ut som Hillary Clinton med pilotsolglasögon. Oretuscherad i filmen ser hon till min förvåning mest ut som Zeb Macahan utan mustasch. Och när hon pratar låter hon som en röktant från Trelleborg. Jag kollar på Linda Hamiltons filmografi och inser att jag antagligen inte sett henne i något sedan 1991! Sarah Connor är hård, bitter, och påstår att hon super sig medvetslös varje dag. Jodå, hon ger verkligen intryck av att vara hård på kröken. Om hon är sminkad för att se så här sliten ut vet jag inte.

Den åldrade Sarah gör inget annat än att jaga terminators, och hon är beväpnad till tänderna. När hon en minut efter att ha dykt upp säger "I'll be back!" kändes det mer krystat än coolt. Och ungefär här vänder filmen och blir tjatig och totalt ointressant. Bajsroboten jagar Justin Bieber, röktanten och Dani, som flyr till Texas.
Men Arnold Schwarzenegger, då? Jodå, han dyker upp halvvägs in i filmen. Hans terminator har under de gångna 22 åren utvecklat ett samvete. Han lever tillsamman med en kvinna, han kallar sig Carl - och han säljer gardiner. I filmens bästa scen håller han en utläggning om vad man bör tänka på när man köper gardiner till sitt hem, fel färger kan förstöra ett helt rum. Sarah vill hela tiden döda Carl, men den snälle Carl måste hjälpa de tre kvinnorna när bajsroboten kommer.

Dialogen i TERMINATOR: DARK FATE är bitvis under all kritik. I ett par scener kämpar skådespelarna verkligen för att få replikerna att låta naturliga. Det går inget vidare. Mackenzie Davis är rätt bra som övermänsklig soldat, men Linda Hamilton är ärligt talat inget vidare, och Arnold ser trött och ointresserad ut. Bajsroboten är alldeles för anonym och tråkig; han är knappast någon Robert Patrick i T2.

Jag tittade på klockan flera gånger. Filmen blev allt tråkigare. Actionscenerna blir hela tiden större, längre, och alltmer högljudda, utan att vara speciellt bra. Ofta är det svårt att se vad som händer. Men filmens största problem är att den är så ooriginell. Det räcker inte att låta hjältarna spelas av kvinnor, det krävs en bra och underhållande story också. Och varför utspelas filmen i Amerika ännu en gång? Det hade varit kul att se terminators gå loss på varandra någon annanstans. Varför inte i Göteborg? Då hade dialogen kunnat låta så här:
"Snälla, du måste hjälpa mig! Jag jagas av en robot från framtiden!"
"E du go, eller?"
          









(Biopremiär 25/10)

tisdag 22 oktober 2019

Serier: Buddy Longway - Samlade äventyr 1: Chinook

BUDDY LONGWAY
SAMLADE ÄVENTYR 1: CHINOOK
av Derib
Cobolt Förlag

När jag var barn på 1970-talet stod, i de flesta fall, tecknade serier inte högt i kurs hos lärare och bibliotekarier. Men det fanns undantag. Det fanns framför allt en serie som jag fick intrycket av att bibliotekarier tyckte väldigt mycket om: westernserien Buddy Longway av schweizaren Derib.

Western i allmänhet var en förhållandevis bespottad genre på landets bibliotek. Kiosker, snabbköp och tobaksaffärer svämmade över av kioskböcker med westernromaner, och av en hel del westernserietidningar, men på biblioteken fanns bara "Möte vid oxoket" och "Den siste mohikanen". Om jag minns rätt tyckte Bibliotekstjänsts lektörer att till exempel Blueberrys äventyr var alldeles för våldsamma och för förljugna för inköp.

Men Buddy Longway gick att låna. Vilket jag också gjorde. Derib tecknade tjugo album i serien, 16 av dessa kom ut i Sverige mellan 1977 och 1988. Om jag läst de sista albumen som kom på svenska minns jag inte, men de första lånade jag hem och läste flera gånger. Jag tror dock knappast att jag läste dem i ordning, man fick ju passa på när de fanns inne.

Jag vill minnas att jag faktiskt aldrig ägde några Buddy Longway-album, om vi bortser från de som publicerades som följetong i tidningen Western-serier. Orsaken till att jag aldrig köpte albumen var, förstås, att seriealbum var dyra för en liten påg - samt för att det gick så vansinnigt fort att läsa ett Buddy Longway-album. Rutorna är få och stora, dialogen är knapp - en del album är till stora delar helt ordlösa. Jag har för mig att en skribent i Bild & Bubbla i sin recension anmärkte på det var för lättläst.

Eftersom albumen gick snabbt att läsa, läste jag dem om och om igen. Jag fascinerades av teckningarna, av Deribs naturskildringar. Perspektiven. De härliga tuschlinjerna. Jag ville förstås själv bli serietecknare, och satt och försökte rita lika flådiga landskap som Derib. Det gick sådär. Fatta vad svårt det är att rita en granjävel!

"Samlade äventyr 1: Chinook" från Cobolt förlag innehåller de fyra första albumen i serien: "Chinook", publicerat som följetong i tidningen Tintin 1973, och som album 1974, "Fienden", i Tintin 1974 och som album 1975, "Tre män red förbi", i Tintin 1975 och som album 1976, och "Ensam i ödemarken", i Tintin 1975 och som album 1977.
Ur det första albumet.
Jag hade inte läst Buddy Longway sedan jag lånade dem på bibblan på 1970- och 80-talen, och jag kom inte ihåg så mycket mer än att de handlade om en pälsjägare och hans familj någonstans i den nordamerikanska vildmarken. Därför kändes det trevligt att konstatera att Buddy Longway inte bara är en riktigt bra serie - nej, det här är en utomordentlig serie. Jag förstår dessutom varför den gick hem hos bibliotekarier. Serien är humanistisk, förhållandevis lågmäld, den saknar traditionella actionsekvenser, och det är egentligen naturen som spelar huvudrollen.

Serien, tonen, och framförallt teckningarna utvecklas från album till album, och det ganska snabbt. I "Chinook", det första albumet, är figurerna aningen mer cartoony och försedda med knappögon. Redan i det andra albumet försvinner knappögonen, och teckningstilen blir hela tiden alltmer realistisk.

Derib berättar sin serie i kronologisk ordning, och gestalterna åldras. Serien inleds med att den unge trappern Buddy Longway räddar en ung kvinna undan brutala män utanför ett fort. Kvinnan visar sig vara siouxindian, och de unga du blir förälskade, gifter sig och flyttar in i en stuga. I nästa album föds deras son och det går ytterligare ett par år.

Huvudpersonerna är väldigt symptiska, vilket innebär att jag, som läsare, faktiskt engageras när det till exempel dyker upp onda män som hotar idyllen. I det fjärde albumet bryter Buddy benet när han är ensam i ödemarken, och hela historien - till stora delar ordlös - handlar om hans strapatsrika färd till ett fort, där han kan få hjälp.
Ur det fjärde albumet.
Den här boken är stor, tjock, tung, den är inbunden med fint tryck på bra papper. Boken inleds med flera redaktionella texter om Derib och hans skapelse. Dessa är väldigt informativa, men översättaren har uppenbart haft problem med att få till det på ett par ställen, något som dock inte gäller själva serierna.

Buddy Longway är en modern klassiker som är väl värd att upptäcka, eller återupptäcka. Det går fortfarande fort att läsa hans äventyr, men när man är klar är det bara att börja om på sidan ett igen. Känner man sig extra inspirerad kan man också ge sig på att rita en gran. Eller en tall, kanske.    

torsdag 17 oktober 2019

Bio: Zombieland: Double Tap

Foton copyright (c) Sony Pictures

Kvällen innan pressvisningen av Ruben Fleischers ZOMBIELAND: DOUBLE TAP, passade jag på att se om den första ZOMBIELAND från 2009, eftersom jag verkligen inte kom ihåg någonting alls. Det var helt blankt. Därför förvånades jag när jag glatt upptäckte att ZOMBIELAND var betydligt bättre än jag hade för mig; när jag läser min gamla recension håller jag inte med mig själv, jag tycker att filmen är bättre nu än jag tyckte 2009.

Hemkommen från visningen av uppföljaren såg jag om SHAUN OF THE DEAD. Den ligger på Netflix, och jag hade inte sett den sedan den kom 2004. Jag kommer att återkomma till denna film lite längre ner.

ZOMBIELAND: DOUBLE TAP har premiär nästan på dagen tio år efter den första filmen. Det är länge för att vara en uppföljare av det här slaget, och jag har svårt att tänka mig att fansen väntat otåligt under dessa tio år. Själv trodde jag aldrig att det skulle komma en uppföljare. Och - jag trodde aldrig att den skulle bli så här bra.

Den här filmen är nämligen jätterolig! Den är mycket roligare än den första filmen. Jo, jag blev förvånad, och jag kom på mig själv med att sitta och skratta högt i biosalongen. Det gjorde jag inte när jag såg den trista THE DEAD DON'T DIE; årets andra zombiekomedi - vilken inte är rolig.

De fyra huvudpersonerna från den första filmen är tillbaka: Columbus (Jesse Eisenberg), Tallahassee (Woody Harrelson), Wichita (Emma Stone), och Little Rock (Abigail Breslin) - den sistnämnda har förändrats rejält utseendemässigt sedan förra filmen, då var hon fortfarande ett barn, nu är hon en ung kvinna. De här fyra har nu flyttat in i Vita Huset, där de är hyfsat säkra från alla zombies som tagit över världen. De har de bra och Columbus vill gifta sig med Wichita.
Okej, Little Rock har det inte lika bra som de andra. Hon vill träffa en jämngammal kille. En morgon har Wichita och Little Rock plötsligt gett sig av. Columbus sörjer ett tag, men en kort tid senare råkar han hitta en ny tjej; Madison (Zoey Deitch), som bor i frysdisken i ett övergivet köpcentrum. Madison är världens mest korkade individ, och man gissar att zombierna inte ätit upp hennes hjärna eftersom hon saknar hjärna.

Columbus tar Madison med sig tillbaka till Vita Huset, men då dyker Wichita upp igen, ensam. Little Rock träffade en ung hippiekille (Avan Jogia), som hon rymde med. Nu inleds en roadtrip. De ska ta sig till Graceland, eftersom Tallahassee avgudar Elvis, och samtidigt leta upp Little Rock.

ZOMBIELAND: DOUBLE TAP består mer eller mindre bara av en lång rad sketcher, varav många är jättekul - och blodiga. Det här är blodig zombie-slapstick. Splattrigt splatter är det gott om, men det här är först och främst en komedi. Man måste nog vara väldigt känslig om man ska skrämmas av zombieslakten i den här filmen.

Ny i gänget är Rosario Dawson som Nevada, hon bor på ett Elvismuseum nära Graceland. Där dyker även Luke Wilson och Thomas Middleditch upp som Albuquerque och Flagstaff - och det är dessa två som får min att tänka på SHAUN OF THE DEAD. När huvudpersonerna i SHAUN OF THE DEAD är på väg till puben, träffar de på ett gäng som är på väg i motsatt riktning - och dessa är ungefär huvudpersonernas spegelbilder. De ser nästan likadana ut och de beter sig likadant. Denna scen i SHAUN varar bara ett par minuter, om ens det. Albuquerque och Flagstaff är Tallahassees och Columbus motsvarigheter. De klär sig likadant och beter sig likadant - och det är väldigt roligt.
Som jag påpekat flera gånger de senaste tio åren, är jag rätt trött på zombiegenren och jag gillar i stort sett bara klassikerna från tidigt 1980-tal. Men ibland kommer det en och annan ny zombiefilm jag gillar, och ZOMBIELAND: DOUBLE TAP är alltså en av dessa. Det här är dessutom en av de bättre komedier jag sätt på länge. Jesse Eisenbergs berättarröst sätter den lättsamma tonen - han inleder med att tacka oss i publiken för att vi valt att se just denna film i dagens stora utbud av zombieunderhållning. Till på köpet varar filmen bara 99 minuter, så den hinner aldrig bli tråkig.

När eftertexterna börjar rulla ska man sitta kvar i sin biofåtölj, i synnerhet om man gillar Bill Murray - för efter en liten stund följer några riktigt festliga extrascener.







(Biopremiär 18/10)

onsdag 9 oktober 2019

Bio: Gemini Man

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

1991 spelade Jean-Claude Van Damme tvillingar i actionrökaren DOUBLE IMPACT. 1996 spelade Jean-Claude Van Damme tvillingar i actionrökaren MAXIMUM RISK. 2001 spelade Jean-Claude Van Damme sin egen klon i actionrökaren REPTILICANT.

2019 spelar Will Smith sin egen klon i Ang Lees GEMINI MAN. Att kalla filmen för actionrökare är att ta i. Däremot är filmen ganska rökt.

Will Smith spelar Henry Brogan, 51-årig (detta påpekas två gånger) lönnmördare åt staten. Efter att ha utfört ett mord i Belgien känner han att han fått nog. Han vill lägga krypskyttegeväret på hyllan och pensionera sig. Vilket han även gör. Men det dröjer inte länge innan det dyker upp en mystisk mördare som försöker ta livet av Brogan och den unga agenten Danny (Mary Elizabeth Winstead), som satts på att övervaka Brogan, och alla andra Brogan umgås med. Vem den mystiske mördaren är kommer förstås inte som en överraskning, eftersom bolaget ju gått ut med att detta är en film i vilken Will Smith jagas av sin egen klon. Klonen, som kallas Junior, spelas av Will Smith, som fixats till i datamaskiner för att se yngre ut. Junior har fått sitt uppdrag av den onde agenten Clay Verris, som spelas av Stefan Löfven. Trodde jag först. Sedan tog jag en närmare titt, och konstaterade att det är Clive Owen, som blivit märkligt lik Löfven på äldre dagar. Brogan laddar pickan och ger sig ut för att ta reda på varför man satt en klon på att döda honom.
Manuset till GEMINI MAN är minst sagt uselt. Det är så tunt och oinspirerat att man skulle kunna tro att de tagit fel och filmatiserat ett löst treatment, och inte det färdiga manuset. Dialogen är besynnerligt dålig, vilket får de medverkande skådespelarna att framstå som rätt kassa. Märkligast av allt är att regin är rätt kass. Jamen, det är ju Ang Lee! En högst respekterad regissör som gjort flera riktigt bra filmer. Karln kan ju göra film! Vad har hänt här? Ersattes han av en obegåvad klon?

Värst av allt är att GEMINI MAN är filmad i det nya formatet 3D+, med 120 bildrutor per sekund, och därmed extremt skarp bild - jämför med vanlig, hederlig film, som rullar på med 24 rutor i sekunden. Dock finns de enda biografer som kan visa filmen med 120 bilder per sekund i Asien, i resten av världen visas den med 60 bilder (allt enligt Screen International). Själva 3D:n är nog den bästa sådan jag sett. 3D-djupet är anmärkningsvärt bra, direkt häpnadsväckande. Ett par bilder på ett tåg på en station i filmens inledning är mäktiga - men det är ju inget nytt, det såg vi redan 1895 i bröderna Lumières ETT TÅG ANLÄNDER TILL JÄRNVÄGSSTATIONEN, i vilken hela handlingen avklarades på den föredömliga tiden en minut.

Men! Den superskarpa bilden innebär att filmen estetiskt sett är helt död och livlös. Bilden är kall och trist - GEMINI MAN ser ut som en brittisk eftermiddagssåpa filmad på video. Denna look är förödande. Det ser kort sagt för jävligt ut! I ett pressutskick skryter Paramount med att publiken kommer att befinna sig mitt inne i actionscenerna. Så är det inte alls. Filmens sterila look gör att det ser ut som om vi ser på när skådespelare och stuntmän repeterar actionscenerna, det är som om vi inte ser den riktiga filmen!

Fast gott om actionscener är det ont om. Här finns en hyfsat motorcykeljakt, och en fajt mot slutet är okej, men 3D+-formatet sabbar dessa scener.
GEMINI MAN är antagligen den fulaste actionfilm jag sett på bio. Kombinationen könlöst digitalt filmfoto och riktigt uselt manus, gör att det känns som om jag tittar på en av alla dessa billiga lågbudget-actionfilmer som släpps direkt på DVD, och som inte ens gör de mest actionhungriga fansen glada. Tråkig är filmen också. Fruktansvärt tråkig. Slutscenen är pinsam på riktigt. Ytterligare en mystisk detalj i filmen, är bristen på statister. I flera scener saknas folkliv på gator och torg.

För övrigt finns det en TV-serie från 1976 som heter GEMINI MAN. Ang Lees film har inget med TV-serien att göra. Pilotavsnittet till denna kortlivade serie med Ben Murphy i huvudrollen visades på TV2 1980 under titeln AGENT FÖRSVINNER. Hjälten var nämligen en agent som kunde bli osynlig en kvart i taget.










(Biopremiär 11/10)