söndag 17 mars 2019

Det rumänska seriemysteriet

Sportlovet 1975 var jag med min familj på skidresa i Sinaia i Transsylvanien. Ja, i Rumänien, men det låter förstås häftigare att säga Transsylvanien. Hur mycket skidåkning det blev för min del vet jag inte. Jag var sex år, skulle fylla sju, och hade ännu inte börjat skolan.
Mina minnen från denna resa är av naturliga skäl ganska få och lösryckta. På bussen från flygplatsen skulle guiden lära ut några användbara rumänska fraser. Till exempel hur man beställer i baren. Om man vill ha en stor, heter det "mare", sa guiden, varpå en av passagerarna genast hojtade "Det räcker så, vi behöver inte lära oss mer!". Den här mannen döptes genast om till farbror Mare, och det fick han heta resten av sitt liv - åtminstone i min familj. Farbror Mare smugglade med sig en flaska whisky från Rumänien, men när vi landat på Kastrup, tappade han flaskan i en trappa. "Äh!" sa han. "Det kan tullarna slicka upp!"
Ett annat minne från bussfärden till Sinaia, är att vi passerade ett enormt, lysande kors, ensamt beläget högst uppe på en bergstopp. Jag tyckte att det var väldigt otäckt och suggestivt - och gissade självklart att det placerats där för att hålla vampyrerna borta.
Som vuxen har jag tagit reda på att detta är Hjältarnas kors, uppfört 1926-28, och att det är världens största kors av sitt slag. Vad det nu är för slag.
Hjältarnas kors.
Hotellet vi bodde på låg nära vad som sades vara Ceaușescus sommarresidens - om detta stämmer vet jag inte. På hotellet kunde man köpa korv i bröd med chokladsås på. Trodde jag. Det var förstås bakverket éclairer, som jag aldrig hade sett förr.
Min reselektyr var ett nummer av Korak - Tarzans son. Som jag minns det var detta den enda tidning jag hade med mig, den skulle räcka hela veckan. Tidningens innehåll var illa tecknat och obegripligt, men eftersom jag bara var sex år, tyckte jag att den var skittuff.
Under min uppväxt brukade vi köpa en Kalle Anka-tidning i det land vi besökte under semestrarna. I Rumänien hittade vi inga Disneytidningar - däremot inhandlades en annan seriebok. En bok som varit lite av ett mysterium sedan 1975.
Boken försvann någon gång under 1990-talet. Antagligen när farsan flyttade från huset jag växte upp i, eller vid ett källarinbrott hos mig, då i princip hela min seriesamling stals - jag hade burit ner serierna i förrådet, för att få plats med min VHS-samling i lägenheten. 
Jag har undrat över den här serieboken. Vad var det för något? Var den verkligen rumänsk? Men eftersom vi nu lever i framtiden, och har tillgång till moderna manicker, satte jag mig ner och googlade. Och googlade. Och googlade lite till. Jag kom ju ihåg hur boken såg ut och vad den hette. Och till slut hittade jag den!
Serieboken "Bilete" kom ut 1974. Av någon anledning står bara författarens namn; Lucia Olteanu, på omslaget. Tecknade gjorde ungersk-rumänska Livia Rusz, född i Transsylvanien 1930, och fortfarande i livet.
Självporträtt.
Livia Rusz visar sig vara en levande legend; hon är en världsberömd barnboksillustratör och serietecknare. Hon har bland annat översatts till franska och engelska, men om hon även kommit ut på svenska vet jag inte. Rimligtvis borde det finnas barnböcker på svenska med hennes bilder. Själv läste jag förhållandevis få renodlade barnböcker när jag var liten glytt; jag gav mig på serier ganska omgående, men när jag tittar på de bilder av Rusz jag hittar på nätet, tycker jag mig känna igen en del av dem - åtminstone teckningsstilen. Det handlar i många fall om en typ av illustrationer jag älskade som barn, och som jag fortfarande är förtjust i, nämligen myllrande bilder - bilder med många detaljer. Bilder som faktiskt uppskattas av barn - inte bilder som vissa vuxna tycker att barn ska titta på.
Serierna om ankan Mac och apan Cocofifi producerade Lucia Olteanu och Livia Rusz mellan 1967 och 1976. Om de faktiskt är bra vet jag förstås inte, men estetiskt sett är de väldigt tilltalande.
Livia Rusz pensionerade sig år 2000.
Avsnitten om myrorna och roboten minns jag.



Tolkiens "Bilbo", illustrerad av Livia Rusz.

torsdag 14 mars 2019

Bio: The Sisters Brothers

Foton copyright (c) TriArt
Nu blir det western här på TOPPRAFFEL! Och franskt.
Låt mig för omväxlings skull inleda med att lista det jag inte tycker om i filmen THE SISTERS BROTHERS:
*Filmfotot gör att filmen ser ut som en Netflix- eller HBO-produktion. Med undantag för enskilda scener, är filmen inte storslagen som traditionella westerns, eller spaghettiwesterns för den delen.
*Samma filmfoto är alldeles för ofta så pass mörkt att det är lite svårt att se vad det är som sker.
*Filmen är för lång och på något sätt känns det som om man hade kunnat klippa bort en stor del av den sista halvtimmen utan att någon saknat dem.
*Alexandre Desplats filmmusik är för anonym och trist. Av någon anledning har de få westerns som görs idag sällan typisk westernfilmmusik. Här finns inget medryckande ledmotiv, ingen musik som förstärker scenerna. Istället är det mest lojt plinkande och plonkande.
... Men i övrigt! I övrigt, bortsett från det ovannämnda, tycker jag att detta är en riktigt bra film!
Regissör är Jacques Audiard, som bland annat gjort MITT HJÄRTAS FÖRLORADE SLAG, EN PROFET och RUST AND BONE. THE SISTERS BROTHERS må vara en western på engelska, men det är främst en fransk produktion, inspelad i Spanien och Rumänien.
John C Reilly och Joaquin Phoenix spelar bröderna Elli och Charlie Sisters, prisjägare i Orgegon 1851. De  två har fått i uppdrag av en kommendör (Rutger Hauer i en roll som är så liten att han inte har några repliker - och han syns knappt alls) att leta upp en viss Hermann Kermit Warm (Riz Ahmed), som stuckit med stålar, eller hur det nu var.
En tredje person, den pretentiöse John Morris (Jake Gyllenhaal), hjälper bröderna Sisters, och har skickats i förväg för att lokalisera Warm. Morris, som helst vill skriva äventyrsromaner, lyckas hitta Warm i ett vagntåg med guldgrävare. Morris gör sig till vän med Warm, för att Warm inte ska smita innan Eli och Charlie dyker upp. Men, när det visar sig Warm uppfunnit ett revolutionerande sätt att hitta guld på, struntar Morris i bröderna Sisters, och startar istället ett bolag tillsammans med Warm.
Eli Sisters, den äldre av bröderna, är en lugn person som nu helst vill dra sig tillbaka och leva ett annat, mindre våldsamt liv. Lilllebror Charlie är en hetsporre som gärna super och slåss. De två är en variant på den klassiska sadelluffarduon vi sett i många filmer och TV-serier, och läst om i många böcker och serietidningar. Vid ett partillfällen är det lite Terence Hill och Bud Spencer över bröderna.
THE SISTERS BROTHERS är dock en betydligt mörkare, alllvarligare och råare film än Hill & Spencers muntra filmer. Ibland flyter blodet friskt. Men - ofta är filmen riktigt, riktigt rolig. Några scener är jättefina, bland annat en där Eli köper en tandborste, och dialogen är bra - här finns en hel del utmärkta replikskiften. En scen där ett stort gäng råbarkade karlar dansar i en ring på en saloon är fullkomligt fantastisk och direkt bisarr. Filmen bygger på en bok av kanadensaren Patrick DeWitt.
Som tydligt framgår är skådespelaruppbådet i Audiards film utmärkt. Bäst är dock John C Reilly, en man som visat sig ha en enorm bredd om skådespelare - nästa vecka får vi se honom som Oliver Hardy i den utomordentliga HELAN & HALVAN.
En intressant detalj i filmen är eldstriderna. Eftersom det är 1850-tal, pangar man med rejäla skjutjärn, som Colt Navy, Colt Army och Colt Dragoon - klassiska westernfilmpickadoller som Colt Single Action och Peacemakern kom senare. Hur som helst - när rollfigurerna trycker av ett skott, slår det gnistor om pickan, och det låter POFF! snarare än BANG! Nu har jag aldrig sett och hört de här gamla revolvrarna avfyras i verkligheten, men jag inbillar mig att det var så här de faktiskt lät.
Det är möjligt att mitt betyg nedan är i snällaste laget, men låt oss uppmuntra det faktum att vi nu kan se en coboyfilm på bio!
  






(Biopremiär 15/3)
-->

Bio: The House That Jack Built

Foton copyright (c) Christian Geisnæs
Så här några decennier senare, känns det som om den evige provokatören Lars von Trier slutade vara relevant efter TV-serien RIKET. Sedan dess har han i många fall - i de flesta fall? - mest framstått som en kille som tycker om att springa in på eleganta kafferep och skrika "bajs". Trots att han är alldeles för gammal för att vara denne störige kille.
Vad är väl en filmfestival i Cannes utan en skandalfilm som chockar publiken, och som får stora delar av nämnda publik att lämna salongen? Förra året var THE HOUSE THAT JACK BUILT denna skandalfilm. Det finns ett litet gäng regissörer, von Trier är en av dessa, vilka jag upplever har som enda mål att chockera på glamorösa filmfestivaler. Regissörer som ägnar sig åt en genre jag brukar kalla "trash disguised as art". THE HOUSE THAT JACK BUILT är ett typexempel på skräp förklätt till konst.
Ta en blodig och våldsam seriemördar- eller tortyrporrfilm. Vad ska vi dra till med? Tja, vi kan ju ta en av SAW-filmerna. Vi börjar med att dra ut varje mord, så att de pågår i 20-30 minuter. Sedan klipper vi bort all handling mellan morden, och passar samtidigt på att kasta om ordningen på mordscenerna. Därefter lägger vi in lite blandade bilder på-, och filmklipp med, religösa symboler, Hitler, konstverk och hus. Slutligen låter vi Bruno Ganz samtala med Jigsaw på ljudspåret, de filosoferar om mord, konst, religion med mera.  
Om man gör så som jag beskriver ovan, får man 2½ timme pretentiös våldspornografi. Och det är precis det Lars von Triers nya film är.
Filmen utspelar sig under tolv år och är uppdelad i fem delar - fem incidenter, som de kallas - plus en epilog. Matt Dillon spelar seriemördaren Jack. Han påstår sig vara ingenjör, han vill bygga sig ett hus, och han ser sitt mordiska hantverk som konst. Han lider av fler åkommor än psykopati, han har OCD, han fotograferar sina offer, och är extremt noga med att bilderna blir perfekta.
Incidenterna återges inte i kronologisk ordning. Först är det Uma Thurman som råkar rejält illa ut när hennes bil fått punktering i skogen. Därefter gör Siobhan Fallon Hogan misstaget att släppa in Jack, som knackar på. Sedan följer det omskrivna avsnittet där Jack, beväpnad med jaktgevär, övar prickskytte på Sofie Gråbøl och hennes två små söner.
Så fortsätter det i ytterligare två incidenter. Det är blodigt, utdraget och sadistiskt. Samtidigt är det en prestation av Lars von Trier att lyckas göra en blodig seriemördarfilm så här jävla tråkig! Här och var är filmen faktiskt rolig - medvetet rolig - men det hjälper inte. Det här är ofta fruktansvärt segt, och som thriller är det ospännande. Det här är egentligen väldigt banalt.
Filmens repliker är teatraliska, och skådespelana framför dem på ett teatraliskt, onaturligt sätt, vilket gör att filmen aldrig någonsin framstår som verklighet; att incidenterna sker på riktigt. UmaThurman framstår dessutom som en rätt kass skådis när hon fäller sina krystade repliker.
Men! När det är ungefär tjugo minuter kvar, blir THE HOUSE THAT JACK BUILT plötsligt rätt bra och fascinerande. Efter att Jack äntligen lyckts bygga sitt hus (det är bisarrt värre), dyker Bruno Ganz upp i epilogen för att, i en parafras på "Dantes Inferno", ta Jack med på en vandring ner i helvetet. Dessa scener  är lika märkliga som mäktiga; efter att filmen varit rätt ful, övergår den till att bli rätt snygg.
Matt Dillon är bra i huvudrollen, och han bär sköna seriemördarglasögon. Det spelas David Bowie på ljudspåret. Filmen utspelar sig i USA, men är inspelad i Sverige och Danmark.
... Men återigen: plockar man bort alla pretentiösa, konstnärliga inslag, återstår bara tröttande våldspornografi. THE HOUSE THAT JACK BUILT framstår i slutändan som fullkomligt poänglös, och von Trier har återigen bara varit ute efter att chockera publiken, samtidigt som han tillfredställer sina egna lustar. Många har kallat filmen misogyn, och det är den kanske.
De skräckfilmer det klagades så mycket på förr om åren hade åtminstone handling, om än oftast tunn sådan, och de varade sällan mer än 90 minuter och hann därför inte bli tråkiga. De var dessutom ärliga i sitt uppsåt: de ville skrämmas, inget annat.
Slutligen: medan jag skrev denna recension, var det något som slog mig. 1992 utkom seriealbumet "In memoriam", med manus av mig och teckningar av Mikael Tomasic. Det innehåller flera korta skräckhistorier, och den sista av dessa; titelserien, handlar om en seriemördare - som på slutet gjort sig själv till något slags konstverk, innan skär halsen av sig.










(Biopremiär 15/3)
-->

torsdag 21 februari 2019

Bio: The Prodigy

Foton copyright (c) Noble Entertainment
THE BAD SEED, VILLAGE OF THE DAMNED, CHILDREN OF THE DAMNED, WHO CAN KILL A CHILD?, THE LITTLE GIRL WHO LIVES DOWN THE LANE, THE OMEN, THE BROOD, CHILDREN OF THE CORN, THE GOOD SON ... med flera.
Filmer om onda, mordiska barn finns det en hel del; så pass många att de skapat en egen subgenre. Det senaste tillskottet är THE PRODIGY, i regi av Nicholas McCarthy, som gjorde THE PACT och en av episoderna i HOLIDAYS. Filmen ska inte blandas ihop med någon av de många andra filmer som också heter THE PRODIGY - eller med PROGENY eller THE PROPHECY. Det finns numera lite för många filmer som heter likadant, eller som har snarlika titlar.
THE PRODIGY är inte sämre än många andra skräckfilmer om onda barn. Den är inte bättre heller. McCarthys film kan enklast beskrivas som en korsning av OMEN och DEN ONDA DOCKAN.
I en prolog får vi se hur en kvinna lyckas fly från en stuga i skogen, i vilken en galen seriemördare huserar. Polisen anländer och skjuter ihjäl mördaren. I samma ögonblick, någon helt annanstans, föder Sarah Blum (Taylor Schilling) en son. Sonen, som har ett brunt och ett blått öga, döps till Miles, och visar sig vara extremt intelligent. Några år går, och Miles växer upp till Jackson Robert Scott, som spelade Georgie i DET.
När Miles är åtta år gammal börjar hans föräldrar ana mer oråd än tidigare. Ungen har inga vänner, och han kan få raseriutbrott och misshandla klasskamrater. Snart gör han ännu värre saker - och han pratar min själ ungerska i sömnen.
Colm Feore spelar en forskare som har en teori om vad som felas Miles, men självklart vägrar Sarah tro på denna långsökta teori. Åtminstone till en början.
I DEN ONDA DOCKAN besatte en seriemördares själ dockan Chucky. Det är inte svårt att redan under THE PRODIGYS inledningsscener räkna ut varför Miles är så ond; vad det är som hänt med honom. Rent allmänt innehåller inte den här filmen några större överraskningar. Slutet känns igen från en gammal klassisk skräckserie tecknad Bernie Wrightson.
Jag kan väl inte påstå att jag tyckte att den här filmen var speciellt spännande och otäck. Jag hoppade till ett par gånger, men det berodde på några jump scares, där musiken plötsligt brölar till - då är det omöjligt att inte hoppa till. Ett par scener i filmen är bra, jag gillade scenerna med Colm Feore, men THE PRODIGY känns inte helt tillfredställande. Filmen är lite halvbakad och resultatet är en lättglömd gäspning.
... Och den otäckaste unge som visat sig på en bioduk är fortfarande Karlsson på taket i filmen från 1974! Huuu ... För att inte tala om den synnerligen otäcka Skrållan, som dubbades av en annan, äldre unge. Det är sådant som skapar mardrömmar!










(Biopremiär 22/2)
-->

onsdag 20 februari 2019

Bio: Woman at War

Foton copyright (c) Scanbox
När jag bodde i Malmö såg- och recenserade jag i princip samtliga biopremiärer - jag brukade missa fyra-fem fimer på ett år. Att jag kunde göra detta, berodde bland annat på att flera filmer visades samma dag, och på att det var korta promenadavstånd mellan biograferna. Dessutom gjorde jag det till en grej; en ploj, att jag skrev om alla filmer, oavsett om jag var intresserad av dem eller inte.
När jag flyttade upp till Göteborg var det inte längre möjligt att gå på alla pressvisningar. Eller - jo, möjligt är det, men besvärligt. Oftast visas bara en film per dag, och avstånden är större. Att stiga upp i ottan och åka iväg och se en film jag egentligen inte vill se är inte så lockande. Efter att ha hamnat i Göteborg gjorde jag även comeback som seriemanusförfattare, numera skriver jag fler manus än jag någonsin gjort, och detta är något jag prioriterar framför recensionsskrivande.
När jag såg alla de där smalare filmerna i Malmö - "Folkets Bio-filmer", filmfestivalfilmer, "konstnärliga" filmer och så vidare - visste jag sällan vad jag skulle få. Det hände att jag blev rejält överraskad och fick se riktigt, riktigt bra filmer. Men, i nio fall av tio tyckte jag nog att det var bortkastad tid. Bara för att en film är ett svartvitt lågbudgetdrama på ett språk jag inte förstår, behöver det inte vara en "kvalitetsfilm".
Jag kom att tänka på det här när jag såg WOMAN AT WAR. Det var längesedan jag såg en film av den här typen. WOMAN AT WAR är, den engelska titeln till trots, ett isländskt drama. IMDb klassificerar den som "action, drama, thriller", men den som örväntar sig action och thriller lär bli gruvligt besviken. Däremot kan man lägga till "comedy" i beskrivningen, eftersom det är lite småskojigt emellanåt.
Benedikt Erlingsson har regisserat denna flerfaldigt prisbelönta film om Halla (Halldóra Geirharðsdóttir), en oansenlig körledare som bedriver ekotrerrorism - med hjälp av bland annat en pilbåge utför hon attentat för att sabotera Islands infrastruktur och ekonomi, och hennes främsta mål att att förstöra aluminiumindustrin, som exploaterar naturen. Hon agerar anonymt och är efterlyst i hela landet. Attentaten diskuteras ofta på TV.
Samtidigt håller den ensamstående Halla på att förverkliga sin största dröm - att bli mor. Hon får reda på att han ska få adoptera en liten flicka från Ukraina - WOMAN AT WAR är en ukrainsk samproduktion. I handlingen figurerar även Hallas (tvilling?)syster; yogainstruktören Ása, som också spelas av Halldóra Geirharðsdóttir. Jodå, det förekommer trickfilm.
Halldóra Geirharðsdóttir är bra och sympatisk i huvudrollen, även om jag inte riktigt förstår vad det är hon håller på med, och varför; det känns som som att hon mest förstör för vanligt folk. Ja, jag är fullkomligt ointresserad av aktivism i verkliga livet. Filmfotot i WOMAN AT WAR är riktigt bra, de karga vidderna utnyttjas - dessa kan vara trevliga att se på film, men jag är jävligt gad att jag inte bor på island. Den klanmentalitet bland befolkningen som tydligen fortfarande råder är fascinerande, liksom det isländska språket - det låter så bekant, men jag förstår ingenting, förutom enstaka ord. Polis heter tydligen "lögreglan", vilket är ett märkligt ord.
WOMAN AT WAR innehåller dock flera inslag jag verkligen irriterar mig på, och som får filmen att kännas som en typisk filmfestivalfilm. Filmmusiken framförs av en trio (dragspel eller piano, bastuba, trummor) som förekommer i bild. De dyker upp ibland i bakgrunden och spelar irriterande musik som låter som något ur en Kusturicafilm. Även en ukrainsk sångtrio, tre galande damer, förekommer. Det här är bara dumt och pretentiöst. Slutscenerna är också lite dumma och totalt onödiga. Ibland undrade jag över filmens logik - var får Halla tag på alla prylar? Är det vanligt att man har sprängdeg i hemmet på Island?
WOMAN AT WAR tilldelades Nordiska rådets filmpris, och filmen är Islands Oscarbidrag.
    







(Biopremiär 22/2)

torsdag 14 februari 2019

Bio: Eld & lågor

Foton copyright (c) Aril Wretblad
Duon Mårlind & Stein är tillbaka med en ny långfilm, och det är inget som fick mig att jubla på förhand. De är två killar vars estetiska sinne är oklanderligt, minst sagt, men som aldrig fått ur sig något jag tycker är bra.
STORM var väldigt omskriven när den kom 2005. Jag såg den aldrig på bio, men när jag väl klämde den på DVD, tyckte jag att det var en skitsnygg film som var märkligare än bra. Det är väl detta som är problemet med duons filmer - tjusiga bilder kastas bort på dåliga manus. TV-serien SNAPPHANAR från 2006 blev allmänt utskälld, 2010 gjorde de SHELTER med Julianne Moore, vilken jag inte minns om jag sett eller ej, och denna följde de upp med den vissna UNDERWORLD AWAKENING; den fjärde delen i den allmänt misslyckade UNDERWORLD-serien (kom igen, det räcker inte med att Kate Beckinsale är snygg, tuff och sexig).
Senast vi såg något av Mårlind & Stein på bio handlade det om, ähum, Håkan Hellström. Det var ju de som gjorde KÄNN INGEN SORG. En film med snygga effekter, men det var väl allt.
Duons nya verk, ELD & LÅGOR, bygger visst på sanna händelser - filmen handlar om Gröna Lund i Stockholm på 1940-talet. Jag vet ingenting om Gröna lunds historia, jag har varit i parken en gång, och det är nästan 40 år sedan - och jag tyckte att Grönan bleknade vid en jämförelse med Liseberg.
Den surrealistiska ELD & LÅGOR är ett uppenbart försök att göra en Jean-Pierre Jeunet-film på svenska - med vissa inslag av Baz Luhrmann. Det här är en film som är fantastisk att titta på. Detta är något av det snyggaste som någonsin producerats i Sverige, åtminstone på den här sidan av MANNEKÄNG I RÖTT. Filmen, som är inpelad i Ungern, innehåller även specialeffekter i toppklass, signerade Kaj Steveman.
Innehållsmässigt sett är det dock värre. Jag kan omöjligt avgöra om det här är en kalkon eller inte. ELD & LÅGOR är en Romeo & Julia-historia som känns märkvärdigt tunn och enkel. Mitt emot Gröna lund ligger det konkurrerande nöjesfältet Nöjesfältet; en lågbudgetvariant med cirkusnummer, strippor och billig öl, allt drivet av "tattare". Lennart Jähkel spelar Johan Lindgren, direktör för Nöjesfältet, medan Robert Gustafsson gör Gustaf Nilsson; chef för Gröna lund - och en mycket ond man. Nilsson är beredd att göra allt för att Nöjesfältet ska gå under. Familjen Lindgren, å sin sida, är inte sena med att hämnas och slå tillbaka.
Johan Nilsson har en driftig son som heter John (Albin Grenholm, som är lite lik James McAvoy), medan Gustaf Nilsson i sin tur har dottern Ninni. Hos spelas av fotomodellen Frida Gustavsson, som är vansinnigt tjusig. Hon är även huvudet längre än sina motspelare, vilket är lite kul. Hon är med andra ord en amason!
Självklart bär det sig inte bättre än att John och Ninni blir kära i varandra. Förbjuden kärlek! Ska de kunna hålla det hemligt? Vad ska deras föräldrar säga? Pernilla August spelar Johns mor, och hon försöker genast sabba förhållandet. Ninnis far hittar på elaka grymheter.
Det här är en story vi sett oräkneliga gånger tidigare - ibland sämre, ibland i bättre och mer intressanta varianter. Dialogen i ELD & LÅGOR är ofta lite pinsam, och jag att och skruvade på mig när Ninni pratade med insekter som en annan Disneyprinsessa. En och annan scen är också väl jönsig, som när John och Ninni utför cirkuskonster utanför ett barnhem med finska krigsbarn. Filmens repliker fälls teatraliskt, Albin Grenholm pratar forcerat.
... Samtidigt undrar jag om inte allt det här skulle funka betydligt bättre om filmen var på franska! Fransmän uttrycker sig ju inte som vi, och de kommer ofta undan med poetiska utsvävningar och teatraliska klumpigheter.
Det förekommer en rad musiknummer i filmen. Det handlar om något modernare hitlåtar, bland annat Bon Jovis "You give love a bad name", som framförs i 40-talsversioner. Anakronismer är det gott om i filmen.
Jag blev lite ställd när jag såg ELD & LÅGOR. Detta är uppenbart en film gjord med stort hjärta och alla inblandade vill väl. De unga huvudpersonerna gör sina roller med tor entusiasm, och Frida Gustavsson kan bli en ny stjärna vad det lider. Filmen är som sagt fantastisk att titta på, det är otroligt snyggt. Det här är ett visuellt spektakel.
... Därför är det synd att jag inte tycker att ELD & LÅGOR speciellt bra. Det är något som saknas. Med några fler twister och finesser i manuset, samt mer humor, hade jag höjt mitt betyg ett snäpp.
De som förväntar sig att Robert Gustafsson ska vara rolig blir gruvligt besvikna. OPERATION RAGNARÖK-regissören Fredrik Hiller har en liten roll som slem polis.










(Biopremiär 14/2)

måndag 11 februari 2019

Bio: Alita: Battle Angel

Foton copyright (c) 20th Century Fox

 
Avdelningen för "Var det här allt?".


ALITA: BATTLE ANGEL har hajpats i flera år vid det här laget. Filmen bygger på en manga jag inte läst (eftersom jag ogillar manga och därför aldrig läser manga), och som även finns som en animerad film jag inte sett (eftersom jag ogillar animé, med undantag för Space Adventure Cobra och några till). I Japan heter serien GUNNM, så jag förstår att den döpts om. Den engelska titeln på det japanska originalet var BATTLE ANGEL ALITA, men när man nu gjort Hollywoodfilm blev det ALITA: BATTLE ANGEL.

Mangaversionen.

Anledningen till denna hajp är inte mangan eller animén. Inte heller beror den på den amerikanska filmens regissör; Robert Rodriguez. Nej, hajpen beror på dess producent; James Cameron, som även är en av manusförfattarna. "Snart kommer James Camerons nya film!"


James Camerons namn är inte direkt en kvalitetsstämpel. När jag tittar tillbaka på hans karriär, känns det som om han peakade med THE TERMINATOR 1984. Hans övriga filmer; de jag tyckte var tuffa när de kom, håller inte riktigt när jag sett om dem som fullvuxen. En del av hans filmer var dåliga redan när de kom. Jag förvånas när jag ser att jag gav AVATAR en trea i betyg - jag var övertygad om att jag sattte en svag tvåa, eftersom jag tycker att den filmen är kass.


... Och Robert Rodriguez karriär har ju verkligen gått upp och ner, och hit och dit, även om jag alltid tyckt att Rodriguez varit lite intressantare än Cameron. Kanske beror mitt intresse för Rodriguez på att han och jag är lika gamla.


Okej. Vad är då ALITA: BATTLE ANGEL? Till min förvåning visade det här sig vara något slags korsning av Pinocchio och ROLLERBALL. Det visade sig även vara en överraskande tunn och ooriginell film. En film som lämnade mig med känslan "Var det här allt?".


Vi befinner oss 500 år in i framtiden, och det är det gamla vanliga. Jorden, åtminstone den del av jorden vi får se, är ett skitigt helveteshål; en farlig storstad omgiven av en soptipp. De rika och vackra bor i en rymdstad som svävar alldeles ovanför staden på jorden.


Christoph Waltz spelar cyborgreparatören dr Ido, som traskar runt på soptippen och plötsligt hittar ett kvinnligt cyborghuvud. Huvudet visar sig vara vid liv, så Ido ger det en kropp och döper skapelsen till Alita (Rosa Salazar), vilket var namnet på hans döda dotter. Alita minns inte vem hon ursprungligen var, och hon beter sig som en vanlig tonårstjej. Dock drabbas hon ibland av våldsamma minnesbilder från ett krig, och hon visar sig vara en hejare på att slåss.

Alita träffar plötsligt kärleken; Hugo (Keean Johnson), och de spenderaren stor del av filmens speltid med att utöva sporten Motorball, vilken är nästan identisk med Rollerball; framtidssporten i James Caan-filmen med samma namn.


Uppe i rymdstaden häckar en synnerligen ond man, och några skumma existenser på jorden jobbar åt skurken - Mahershala Ali spelar en av dem, Jennifer Connelly en annan. Den sistnämnda är modern till dr Itos döda dotter. I handlingen figurerar även en rad illasinnade prisjägare; Hunter-Warriors, som ersatt polisen i denna värld. Ed Skrein, Jackie Earle Haley och Jeff Fahey spelar tre av dem. Det blir fajting och Alita förvandlas till den där vanliga, farliga rebellen; en frihetskämpe som måste stoppas.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om ALITA: BATTLE ANGEL är en snygg film - eller om det är skitfult. Det känns nämligen som att titta på ett TV-spel. I synnerhet de datoranimerade gestalterna - däribland Alita själv - ser inte ut som något annat än datoranimerade figurer. Det är lika fult som i AVATAR - jag köper inte att de ska vara "riktiga" gestalter bland de vanliga människorna i denna värld. De distraherar; det ser inte ut att vara på riktigt, det blir lite grann som när musen Jerry dansar med Gene Kelly.

Alla actionscener är datoranimerade, vilket förstås är rätt trist. Vad hände med forna tiders stuntmän och autentiska kampsportsutövare? Det blir själlöst när nästan ingenting är på riktigt. Med det inte sagt att slagsmålen i äldre filmer var på riktigt - men ni vet vad jag menar.


Dialogen i filmen är bitvis riktigt usel. Men detta är väl rätt typiskt för manus författade av James Cameron.


Filmen har förstås inget ordentligt slut, i stället byggs det upp för ännu en film, som jag antar ska komma. Det känns lite grann som att se de första avsnitten av en TV-serie, och sedan inte få se resten.
Hur ska jag sammanfatta mina intryck av ALITA: BATTLE ANGEL? Jag vet inte. Jag tycker nog ... ingenting. Det är liksom inte direkt dåligt, det är inte tråkigt, men det är heller inte speciellt bra. Filmen lämnar mig totalt likgiltig. Jag sätter ett generiskt betyg, som ni själva kan justera efter att ha sett filmen.









(Biopremiär 13/2)

måndag 4 februari 2019

Bio: Cold Pursuit

Foton copyright (c) SF Studios

COLD PURSUIT är en amerikansk nyinspelning av den norska thrillern KRAFTIDIOTEN från 2014, som i Sverige släpptes direkt på DVD med den märkliga titeln EN ISKALL JÄVEL. Varför den inte biovisades har jag ingen aning om - svenska filminstitutet var trots allt inblandat, och filmen är bättre än mycket annat som går upp på bio.

När jag bänkade mig på pressvisningen av COLD PURSUIT hade jag inte sett EN ISKALL JÄVEL - men på hemvägen upptäckte jag att den faktiskt ligger på Netflix under titeln IN ORDER OF DISAPPEARANCE, så jag såg den samma kväll.

Det var en lite märklig, men intressant, upplevelse att se båda versionerna samma dag. Lite grann som att se en skiss och en färdig tavla. Normannen Hans Petter Moland (EN GANSKA SNÄLL MAN) har regisserat båda versionerna. Självklart ska man tycka att originalversionen är bättre. Man ska föredra Stellan Skarsgård i huvudrollen framför Liam Neeson, och man ska föredra de mer avskalade norska miljöerna, den något enklare storyn, och det enklare sätt den är gjord på. Men, även om jag tycker att EN ISKALL JÄVEL är en bra film, tycker jag att COLD PURSUIT är bättre, med mer utvecklade rollfigurer, allmänt bättre skådespelare, och en stad som blivit en rollfigur den med - snöhålan i den norska versionen är rätt anonym.

Nyinspelningen följer originalet nästan scen för scen, bildvinkel för bildvinkel, men berättelsen är något utbyggd. Liam Neesons rollfigur heter Nels Coxman, Stellan Skarsgårds hette Nils Dickman. Neeson gör rollen som alla andra roller han gör - han är stenhård. Stellan Skårsgård, i sin tur, gjorde rollen som alla andra roller han gör - han stirrar, ser ointresserad ut, och mumlar sina repliker som en Dramatenskådis (eller är det mer likt Ulf Lundell?).

Nels Coxman kör snöplog i en liten skidort i Klippiga bergen. Staden har blivit rik på turismen, ett enormt lyxhotell lockar det vackra folket. Coxman är en omtyckt herre och in filmens inledning utses han till Årets medborgare.

Coxmans son har dock hamnat i dåligt sällskap, och en kriminell kompis till sonen har stulit droger från knarkkungen Viking (Tom Bateman). Viking är en bindgalen, militant vegan som lever lyxliv. Viking ser även till att Coxmans son mördas.

Coxmans liv slås i spillror, han överväger självmord, och hans fru (Laura Dern) lämnar honom. Men när det står klart för Coxman vem som mördat sonen beslutar han sig för att hämnas - han blir Snöröjar-Ralf.

Han beger sig ut på en mordodyssé; han söker upp Vikings hantlangare en efter en, och tar kål på dem på diverse blodiga sätt. Och medan Coxman hämnas förvandlas filmen till en svart komedi, efter att till en början varit ett mörkt drama.
Viking tror att det är en rivaliserande knarkliga bestående av indianer som ligger bakom morden, och ett gangsterkrig uppstår. Två lokala poliser vet inte riktigt vad det är som försiggår i deras trygga lilla stad. I EN ISKALL JÄVEL är den rivaliserande ligan serber, vilket inte är speciellt kul. Att de är indianer i nynspelningen tillför en extra dimension. Och, i den norska versionen förekommer de två poliserna; båda män, väldigt lite och de är rätt intetsägande. I COLD PURSUIT har de fått bärande roller; den ene av dem är en trött, ointresserad, medelålders veteran, medan den andra är en entusiastisk, plikttrogen ung tjej som tänder på alla cylindrar när hon får ett ordentligt fall att lösa.
Gamle, fine William Forsythe spelar Coxmans bror; en före detta gangster, som numera lever ett lugnt men märkligt liv med sin argsinta, thailändska hustru. I originalversionen var dessa scener inte lika utstuderade, och rollen som brodern gjordes av Peter Andersson.

Det är inte utan att tankarna går till bröderna Coens FARGO, både vad gäller miljöer, innehåll och ton. Den komiska tonen understrycks av den ibland ironiskt komiska filmmusiken - musiken i EN ISKALL JÄVEL bestod, som i så många andra skandinaviska filmer, av ett lite entonigt, vemodigt gnisslande; en anonym ljudmassa som betonade ensamheten på det snöiga berget.

I det norska originalet kallades skurken Greven och inte Viking. Skådespelaren som gjorde Greven; Pål Sverre Hagen, drog ner helhetsintrycket av filmen. Tom Batemans Viking är bisarr och konstig, och svår att ta på allvar, medan Hagen gestaltade sin rollfigur så illa-, och han var så fel i rollen, att han blev en tönt av andra orsaker.

Båda versionerna är våldsamma, nyinspelningen är lite blodigare, det förekommer några fler dödsfall, och eftersom det är en amerikansk film, är actionscenerna i COLD PURSUIT bättre iscensatta.
Det här är nog den bästa film Liam Neeson gjort på många år.

... Och som sagt: EN ISKALL JÄVEL är bra den med.
     






(Biopremiär 8/2)

torsdag 31 januari 2019

DVD/Blu-ray/VOD: Dante - Akta're för hajen

DANTE - AKTA'RE FÖR HAJEN (Studio S Entertainment)
Förra året köpte jag fem av Bengt Linders gamla Dante-böcker för fem kronor styck på en loppmarknad. När jag var barn; på 1970-talet, älskade jag böckerna om Dante - och jag har inte läst om dem sedan dess.
Mellan 1966 och 1985 skrev Bengt Linder 33 böcker om Dante. Linder, som dog 1985, var en extremt produktiv författare. Han skrev flera olika bokserier, och han skrev kåserier och sketcher - han är mannen bakom sketchen "Skattkammarön" från 1967; en av de mest kända, svenska TV-sketcherna. Dessutom en av de tråkigaste. Jag har aldrig förstått varför just den här trista sketchen är så uppburen. Är det för att det bara fanns en kanal och alla därför såg sketchen, för att de medverkande är folkkära, och för en av dem utbrister "Vem fan är Nisse Hult?"? Linder skrev också Ante-sketcherna åt Stig Grybe.

Bengt Linder skrev även manus till Åsa-Nisse - ett oändligt antal episoder, men det är först nu, när de repriseras, som det står att det är Linder som har skrivit. Linders Åsa-Nisse-serier utmärker sig genom deras totala avsaknad av logik. Serierna är ibland fullkomligt bisarra och flängda.

Bisarra och flängda, så kan man också beskriva böckerna om Dante och hans polare Tvärsan; två tonårsdetektiver. De var crazy och helfestliga. Det var förstås därför jag gillade dem, uppvuxen med Svenska MAD som jag var. När jag växte upp fanns det gott om ungdomsböcker om barn- och tonåringar som agerade detektiver. Tvillingdetektiverna tyckte jag mest var trista och träiga, Enid Blytons böcker var ännu värre. Hans-Eric Hellberg skrev en ungdsomsdeckarserie som hette Ett fall med Dunder & Brak, som jag vill minnas att jag gillade. Jag minns ingenting av böckerna, men de hade lockande omslag av Hans Arnold, framförallt den första boken i serien; "De enögda banditerna". Dunder & Brak-serien var tydligen ett försök att konkurrera med Dante.

Dante och Tvärsan var alltså detektiver. Dock hamnade själva deckargåtan oftast i bakvattnet. Det fanns en skurk, ett brott hade begåtts, men som jag minns det bestod böckerna mest av Dantes och Tvärsans anarkistiska upptåg och ostoppbara svada. Handlingen i böckerna var nog lika ologisk som Linders Åsa-Nisse-serier. Böckernas framgång byggde till stor del på huvudpersonernas jargong - dialogen var späckad med slanguttryck som till stor del hittats på av Bengt Linder själv. Fast när jag var tio år förstod jag inte att det inte existerade killar som pratade så på riktigt.

Jag köpte alltså fem gamla Dante-böcker och började läsa en av dem. Det dröjde inte länge innan jag gav upp. Herregud, det här var ju oläsligt! Jag förstår att jag tyckte att jargongen var häftig när jag var 10-12 år, men nu när jag passerat 50 blir det bara påfrestande.

... Fast jag vill minnas att jag redan som barn tyckte att de senare böckerna var lite väl flängda och tunna. Till en början var Dante-böckerna någorlunda återhållsamma - de hade en relativt tydlig deckarhandling och dialogen hölls i schack. Efter ett tag eskalerade flängdheten, och det var dessa böcker jag gillade bäst. Därefter gick alltså Bengt Linder för långt, och jag tröttnade.

Hans Arnold stod för omslagen till de första Dante-böckerna. Som vuxen tycker jag att dessa omslag är fantastiskt snygga. Som barn föredrog jag de omslag Fantomenteckaren George Bess gjorde; Bess tog över efter Arnold, och jag tyckte att hans omslag återspeglade innehållet bättre - de var vildare. Av någon anledning anlitade B. Wahlströms förlag en som hette Torsten Svensson för att rita omslag till de sista böckerna. Han var kass och omslagen var direkt fula.
Två omslag av Hans Arnold till vänster - "Dante, toppsmart kille" var den första boken i serien. Därefter ett omslag av Georges Bess, och sist ett av Torsten Svensson. (Klicka på bilden för större)
1975 fick Dante en egen serietidning, som kom ut med 13 nummer under två år. Jag läste aldrig tidningen när den kom ut, eftersom det var innan jag upptäckt böckerna, men jag köpte några begagnade nummer några år senare. Det var Georges Bess som tecknade, och det var snyggt - Bess var en av mina favorittecknare på Fantomen. Men - jag tyckte inte att serietidningen var specielllt rolig. 1980 kom det ut ett seriealbum med Dante, märkligt nog med samma omslagsbild som första numret av serietidningen. Jag har för mig att jag fick detta album gratis efter att ha röstat i en seriebarometer i Fantomen eller Svenska Serier. Jag köpte albumet på nytt häromåret. Visst, det är snyggt tecknat - men det är inte särdeles roligt. Dante och Tvärsan funkade inte riktigt i serieform.

... Och de funkade heller inte som filmhjältar.
Tre omslag till Dantes serietidning, samt omslaget till seriealbumet längst till höger. Notera omslaget till tidning nummer tre från vänster. Det hade varit fullkomligt omöjligt idag. (Klicka för större)
1978 gjordes långfilmen DANTE - AKTA'RE FÖR HAJEN. Jag såg ett foto ur filmen någonstans när den var på gång; det kan ha varit i "Filmrutan" i Fantomen. Jag såg fram emot denna film - men det skulle dröja till 2019 innan jag äntligen fick se den!

För manus (tillsammans med Linder) och regi står Gunnar Höglund, som tidigare gjort odödliga klassiker som ... SOM HAVETS NAKNA VIND (1968) och SOM HON BÄDDAR FÅR HAN LIGGA (1970). DANTE - AKTA'RE FÖR HAJEN blev Höglunds sista film.

Anledningen till att jg aldrig såg filmen när den gick på bio, var att den totalfloppade och försvann från repertoaren efter en vecka eller två. Den släppptes visst senare på video, men jag lyckades aldrig få tag på den.

Det är lätt att förstå varför Höglunds film floppade. För att tillfullo uppskatta den, måste man antingen vara under tio (och då måste det fortfarande vara 1970-tal), eller så bör man vara över 50 och uppskatta ful och inkompetent svensk 70-talsfilm.

Det är förvisso inte 47:an Löken-klass på fulheten och taffligheten här, men precis allting är rudimentärt. Filmen är inspelad i ett grått, snöslaskigt Stockholm vintern 1977-78, och här finns ingen som helst estetik att prata om. Kameran är uppställd och skådespelarna gör vad de ska framför den. Inga filmiska finesser, ingenting. Dessutom är filmkopian rätt grå den med - den saknar smuts och repor, men kontrasterna är lite dåliga. "Vackert" är inte det första ord man tänker på när man ser filmen. De stillbilder ur filmen jag sett de senaste 40 åren har varit fula, den ursprungliga filmaffischen var ful, och jag undrade om själva filmen är lika ful. Ja, det är den.

Handlingen är enkel. Tror jag. Dante och Tvärsan hittar en juvelring ute på gatan. De kommer en skurkliga på spåren. Fast allting i den här osammanhängande filmen är ologiskt, jag blev inte riktigt klok på vad som försiggick.

En farlig massa kända skådespelare figurerar framför kameran. Christina Schollin och Börje Ahlstedt spelar Dantes föräldrar, men de reser bort och försvinner ur handlingen efter bara några minuter. Lars Lind och Meg Westergren gör Tvärsans föräldrar, Carli Tornehave gestaltar skurken Hajen, John Harry är en hårt prövad polis, allas favoritskådis Sten Ardenstam dyker upp som juvelerare, Ricky Bruch är utkastare på en krog, och Jim Steffe gör sin sista filmroll; han spelar bov iförd hatt. Lasse Berghagen, som framför filmens ledmotiv, är Dantes karatetränare under förtexterna, och det är allt vi får se av honom. Karatescenerna förklaras inte.
I de två huvudrollerna ser vi Jan Ohlsson (Emil i Lönneberga) som Dante, och Ulf Hasseltorp (Hampus i "Den vita stenen") som Tvärsan. Jan Ohlsson fyllde 16 1978, och detta blev hans sista roll. Ulf Hasseltorp fyllde 18, och är alldeles för gammal för rollen - i en scen sitter de två iförda badbyxor vid en pool, och Tvärsan ser plötsligt ut som en vuxen man, snarare än en pojke. Jag vet inte om det i böckerna framgår hur gamla de ska vara, men jag har alltid föreställt mig dem i 14-årsåldern. Högst.

I Aftonbladets recension från 1978 anmärktes det på att Dante och Tvärsan låter lillgamla - och det stämmer. Dialogen är förvisso inte lika utstuderad som i böckerna, men det som funkar i skrift funkar inte alls i verkligheten. Dante och Tvärsan låter som om de hämtats direkt ur en film från 40-talet.
Dessutom är Tvärsan i den här filmen en rätt jobbig typ. Jag undrar varför filmen heter DANTE, när den snarare borde heta TVÄRSAN. Tvärsan dominerar totalt. Han pratar mest, han syns mest, han gör mest. Hans ständiga dyrkan av kompisen Dante känns mest skum. Ulf Hasseltorp spelar över å det grövsta. Han tar i som vore det här skolteater. Jan Ohlsson är så återhållsam att han knappt märks.

Filmens tempo är långsamt, direkt sävligt, många scener - de flesta - leder ingenvart, och ingenting är roligt. Nöjet i att se den här filmen består i att återse det svenska 70-talet och de trevliga skådisarna.
Björn J:son Lindh (felstavat Lind i förtexterna) står för filmmusiken, vilket innebär att det låter MANNEN PÅ TAKET om några ospännande spänningssekvenser. Ralph Lundsten har komponerat  vad som i förtexterna kallas "pojkrumsmusik".

DANTE - AKTA'RE FÖR HAJEN är en ful och tråkig film. Självklart måste du köpa den! Själv kommer jag snart att se om den.

tisdag 29 januari 2019

Serier: MAD - De största tecknarna 3: Don Martin 1965-1973

MAD - DE STÖRSTA TECKNARNA 3: DON MARTIN 1965-1973
av Don Martin
Cobolt Förlag
Jag läste den senaste, flotta samlingsvolymen med Don Martin-serier ur MAD, om kom att tänka på något jag tidigare inte reflekterat över.
Många tecknare har en distinkt stil som man känner igen på en gång. Men, de flesta tecknare tillhör en viss tradition, en viss skola. I Belgien och Frankrike har vi till exempel klara linjen-stilen och Marcinelle-skolan, i USA den realistiska äventyrsstilen, och så vidare. Vi ser omedelbart att det är Franquin eller Gil Kane som tecknat, men de håller sig till vissa traditioner.
Men så har vi Don Martin. Jag kan omöjligt komma på någon stil, någon tradition, han tillhör; någon annan tecknare han påminner om. Inte mer än att han gjorde humorserier i en skämtteckningsstil. Efter Don Martins genombrott på 1960-talet har det kommit tecknare som inspirerats av honom (här i Sverige hade vi ju till och med en stolle som plagierade Martin), men jag inbillar mig att Martin var osedvanligt unik när han först dök upp.
En serietecknare som inspirerats av Don Martin är Peter Bagge, och Bagge står för ett av förorden till den här boken. Bagge talar sig varm för en serie som heter "Hans vän, Ben", och som i denna volym publiceras på svenska för första gången. "Hans vän, Ben" är en parodi på TV-serien "Gentle Ben" med Clint Howard. Martins parodi gjorde enormt intryck på Peter Bagge när den publicerades på 60-talet, och han tycker fortfarande att den är bland det bäst som publicerats i MAD.
Jag kan väl inte påstå att jag håller med. "Gentle Ben" har aldrig visats på svensk TV, vilket gör parodin svårbegriplig - jag har ju ingen aning om hur originalet var. Men visst, teckningarna är förstås kul.
Peter Bagge skriver även att Don Martin aldrig fick i uppdrag att göra något liknande igen; det vill säga film- och TV-parodier, men detta stämmer inte. I början av 80-talet tecknade han MAD:s parodier på CONAN - BARBAREN och EXCALIBUR, och det är möjligt att han gjorde fler parodier jag inte sett.
Den här tyckte jag var jättekul när jag var barn.
Jag inbillar mig att jag de senaste 45 åren läst allt Don Martin producerade för MAD. Detta stämmer förstås inte. Martin var produktiv, och jag har självklart inte läst alla nummer av MAD, eller ens alla MAD-pockets av Martin. Denna samlingsvolym innehåller en hel del sidor jag aldrig tidigare sett - eller så har jag glömt bort dem. Många av serierna är klassiska, och jag minns när jag som barn läste dem för första gången.
Åren 1965-1973 stod Don Martin på toppen av sin karriär. Allt i den här boken är inte roligt; ett par serier är lite märkligt tunna, men mycket är roligt - ibland riktigt roligt. Jag kom på mig själv med att ibland skratta till högt när jag läste. Som bekant ska det mycket till för att man ska skratta högt när man är ensam. Åtminstone för min del.
En stripp i boken fick mig att reagera lite extra. För ungefär 30 år sedan skrev jag ett avsnitt av Åsa-Nisse, i vilket Nisse hyr TV-spelet "Älgjakt 3000" av Sjökvisten. Nisse spelar spelet, men lyckas aldrig träffa älgen med ljuspistolen. I sista rutan skjuter han sönder TV:n med sin jaktbössa. Se på fan om inte Don Martin gjort en serie med precis samma poäng! Och jag tror inte att jag någonsin läst den tidigare.
Det här skämtet funkade lika bra med Åsa-Nisse!
Slutligen: samma dag som jag skriver detta, nåddes jag av nyheten att Cobolt Förlag köper Kartago. Jepp, Bonnierförlagen gör sig av med sitt serieförlag. Kartago blir nu ett imprint hos danskägda Cobolt. Svenska Cobolt går nu från att vara ett trevligt litet förlag till att bli en maktfaktor i Seriesverige. Pensionerade Rolf Classon återvänder som Kartagos förläggare.
Vad händer härnäst? Albumförlaget köper Egmont?

fredag 25 januari 2019

Serier: Blueberry: Samlade äventyr 7

BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR 7
av Jean-Michel Charlier och Jean Giraud
Cobolt

Senast jag skrev om Blueberry var jag märkligt nog inte alltför positiv. Detta berodde på att det handlade om de tre albumen i sviten "Marshal Blueberry", som kom ut i samlad utgåva i höstas. Till dessa album hade Jean Giraud nöjt sig med att skriva manus, medan William Vance tecknat de två första albumen, och Michel Rouge det tredje och sista. Girauds manus var inget vidare, Vances teckningar var trista, och även om det tog sig ganska rejält när Rouge tog över, är Marshal Blueberry inget att lägga på minnet - eller någon annanstans.

Föreliggande album, "Samlade äventyr 7", innehåller tre album ur den reguljära serien - vilken nu börjar närma sig mål. I denna inbundna volym hittar vi "Spökfolket" (följetong i tidningen L'echo des savanes 1981, franskt album 1982, svenskt album på Carlsen 1988), "Sista kortet" (följetong i Le journal de Spirou 1983, franskt album 1983, svenskt album med titeln "Det sista kortet" på Carlsen 1989), och "Vid vägs ände" (franskt album 1986, svenskt album med titeln "Hämndens timme" på Carlsen 1990).

Jag vill påstå att serien om Blueberry peakade med de album som fanns i den förra samlingen; "Samlade äventyr 6" - åtminstone vad gäller de tre första av de fyra albumen i den boken, och framför allt vad gäller Girauds teckningar. Giraud nådde toppen av sin förmåga med "Knäckta näsan", ett grafiskt sett extremt detaljerat och synnerligen imponerande album. Därefter började Girauds alter ego Moebius, som främst tecknade science fiction i en enklare stil, att märkas även i westernäventyren om Blueberry.

Jag har inte läst de tre albumen i "Samlade äventyr 7" sedan ovan nämnda svenska utgåvor på Carlsen Comics gavs ut 1988-90 - och jag mindes faktiskt ingenting alls av dem. Verkligen ingenting. De tidigare albumen innehåller alla detaljer, sekvenser, enskilda bilder och annat som gjorde stort intryck på mig när jag läste dem för första gången. När jag nu läst om dessa tre album, förstår jag varför jag inte minns dem.

Det känns som om manusförfattaren Jean-Michel Charlier på något sätt gått vilse i sin fortlöpande berättelse om den ständigt otursförföljde Mike Blueberry. Han har lite svårt att hitta ut igen. Både "Spökfolket" och "Sista kortet" lider av samma problem: det tar ungefär halva albumet innan storyn riktigt kommer igång. Dessförinnan trampar handlingen vatten. Överraskande stora delar består av folk som pratar utan att det egentligen händer något; gestalterna redogör för handlingen, och flera figurer vi inte sett till på ett antal album dyker upp på nytt - vilket för min del skapade lätt förvirring, eftersom jag inte alltid kom ihåg vilka de var, och vad de gjorde förra gången de medverkade. Historien om Blueberry är en komplex sådan; persongalleriet är stort och handlingstrådarna är många.

En annan detalj som jag fann aningen irriterande i "Spökfolket", är att Charlier låter Blueberrys kompisar Jim och Red bete sig som idioter enbart för att Blueberry ska råka illa ut igen - de super till det och pratar bredvid mun, de somnar när de ska hålla vakt, och så vidare. Det känns mer än lovligt banalt.
Ur "Sista kortet".
Handlingen tar sig dock under dessa två albums andra hälfter. Startsträckan är alldeles för lång, men därefter blir det rätt bra igen.

"Vid vägs ände", det tredje albumet i boken, är bra hela vägen; här saknas pratig startsträcka, och Charlier lyckas knyta ihop flera av de handlingstrådar som i vissa fall påbörjades flera decennier tidigare. Här är Blueberry åter på banan. Eller rälsen, ska jag kanske skriva.

... Och Jean Girauds teckningar, då? Jo, självklart är de bra - men de är lite annorlunda. Moebius gör sig allt mer påmind under "Spökfolket", för att i princip ta över helt i "Sista kortet". Visst är det snyggt, men jag föredrar stilen i förra samlingsvolymen. Jag förvånas när Giraud ändrat stil igen i "Vid vägs ände". Till det bättre, får jag nog säga - strecken är fler, lite hårdare, stilen ger ett lite tuffare intryck, och jag associerar en aning till den betydligt nyare, franska westernserien Undertaker. En intressant detalj är att Giraud hade så mycket annat att göra, att han inte hann tuscha de fyra sista sidorna. Han tuschade figurernas ansikten, resten fick australiern Colin Wilson ta hand om. Senare blev Wilson den som fick ta över albumsviten om Blueberrys ungdom.

Som vanligt inleds denna samlingsvolym med rikligt redaktionellt material - och som vanligt bör man inte läsa dessa artiklar innan man läser serierna. Texterna avslöjar nämligen handlingen och många överraskningar. Men det är förstås intressant att läsa om hur det gick till bakom kulisserna; om hur seriemarknaden i Frankrike förändrades - Jean-Michel Charlier blev allt mer beroende av Blueberry som inkomstkälla, eftersom serietidningarna han jobbade åt lades ner en efter en. "Vid vägs ände" var det första Blueberryäventyr som kom ut som album på en gång, utan att först ha publicerats som följetong i en tidning. Jean Giraud, å andra sidan, ville inte hålla Charliers tempo, och var oftast upptagen med andra serier och uppdrag.
Ur "Vid vägs ände".
Nästan samlingsvolym kommer att inledas med "Arizona Love". Detta blev det sista Blueberryalbum Charlier skrev - och, om vi bortser från ungdomsalbumen, det är det sista jag läst. Därefter gjorde Jean Giraud sex album på egen hand; en svit kallad "Mister Blueberry". Det ska bli väldigt spännande att läsa dessa.

För övrigt flimrade det förbi en uppgift på Facebook om att det ser ut som att Cobolt även kommer att ge ut "Blueberrys ungdom" vad det lider. I så fall vore det extra trevligt om det är originalversionerna av de första avsnitten som ges ut. Efter att först ha publicerats i pocketformat och i svartvitt, ändrade Giraud på sidorna; han utökade dem på bredden så att de skulle kunna publiceras i det vanliga, större albumförmatet, och i färg. Jag vill minnas att originalversionerna publicerades i den danska Jonah Hex-tidningen, men i Fantomen här i Sverige gick den omritade albumversionen.

torsdag 24 januari 2019

Bio: The Mule

Foton copyright (c) Warner Bros.

Jag har en kompis som tycker att jag ska se Clint Eastwoods förra film; THE 15:17 TO PARIS, i studiesyfte. Filmen ligger på Netflix, men jag har ännu inte fått tummen ur röven och sett den. Den lär vara makalöst usel och se ut som en film av någon som aldrig tidigare gjort film. Det är ju rätt märkligt, med tanke på att Eastwood regisserat många riktigt bra filmer de senaste femtio åren.

Fast långt ifrån alla hans filmer är bra, eller ens minnesvärda. Faktum är att jag helt glömt bort filmen han gjorde innan Parisfilmen; SULLY. Den var väl rätt okej, men slätstruken. Ännu en amerikansk hjältefilm med Tom Hanks. Och finns det någon som överhuvudtaget kommer ihåg en film som heter LIVET EFTER DETTA? Jag recenserade den 2011, men kan inte dra mig till minnes en enda scen.

När Clint Eastwood 2009 gjorde huvudrollen i sin film GRAN TORINO, var vi många som trodde att detta skulle bli hans sista filmroll. Rollen kändes som ett tack och adjö till skådespelarkarriären. Men där sket vi oss på tummen. 2012 dök Clintan upp igen i baseballdramat TROUBLE WITH THE CURVE, som jag inte har sett. Det var inte Clintan själv som regisserade, och jag tror att den släpptes direkt på DVD här i Sverige. Baseball är ju inget som lockar publik i Sverige, oavsett vem som har huvudrollen.

... Och nu är Clint Eastwood tillbaka framför kameran igen. Han har även stått bakom samma kamera och regisserat. THE MULE är inspirerad av en artikel om Amerikas äldste knarkkurir; en 90-årig veteran från andra världskriget, som smugglade droger på 1980-talet. Eastwoods film är framflyttad till nutid och många detaljer är antagligen ändrade en hel del.

Genren är kriminaldrama. Tonen är, tja, bitterljuv. Temat är försoning. Berättelsen blir ibland lite sentimental, ofta är den rätt rolig; det sistnämnda beror på Clint Eastwood och hans rollfigur. Clintan, som fyller 89 i vår, spelar den 90-årige Koreaveteranen Earl Stone. Earl har vigt större delen av sitt liv åt blommor. Just det: blommor. Han har försummat sin familj; sin fd hustru (Dianne Wiest) och sin dotter (Alison Eastwood, autentisk dotter). Earl åker runt på blomstermässor och vinner priser och har sig.
Plötsligt en dag går det inte längre bra för Earl. Pengar har tagit slut och han tjänar inga nya. Efter att han vräkts från sitt hus, får han ett tips av en av sin dotterdotters (Taissa Farmiga) vänner. Tipset är av det kriminella slaget. Minst sagt. Han ska frakta droger åt en mexikansk kartell. Earl gillar att köra bil, så han tackar ja till uppdraget. Och vem skulle väl misstänka en 90-årig gubbe? I synnerhet inte en vänlig gubbe som stannar på vägen för att hjälpa medmänniskor, eller bara för att prata.

Bradley Cooper och Michael Peña spelar två DEA-agenter som försöker stoppa knarksmugglingen, Laurence Fishburne gör deras chef. Snaran börjar dras åt. Earl tjänar enorma summor och bjuds hem till en mexikansk knarkkung (Andy Garcia) för att partaja lite.
Vi får se Clint Eastwood dansa disco. Vi får även se honom ligga halvnaken i en säng tillsammans med mexikanska toplessbrudar, och jag tänkte, nä, det vill jag inte se, och tack och lov får vi inte se mer där. En frukostscen med Eastwood och Cooper är riktigt bra.

Jag får nog säga att jag gillar THE MULE. Filmen är verkligen inget speciellt, den är bara ett drama i mängden - men jag tycker att den är trevlig. För att vara kriminalfilm är den inte spännande, men det är inte det som är grejen. Det här är lågmält och handlar mest om en man som vill göra rätt för sig i slutänden av sitt liv. Clint Eastwood ser verkligen ut att vara så gammal som han är, många av hans repliker är riktigt roliga. Han är en sympatisk knarkkurir.

Men det var ju värst rent vad Andy Garcia blivit tjock!

Betyget är kanske lite tveksamt, men jag känner för att vara snäll idag.







(Biopremiär 25/1)

tisdag 8 januari 2019

Bio: Hunter Killer

Foton copyright (c) Nordisk Film

Här kommer kapten Glass!

Njä, det låter ju inte så tufft. Snarare som ett barnprogram. Men det är så han heter, hjälten i ubåtsrafflet HUNTER KILLER, i regi av Donovan Marsh, som inte gjort alltför mycket före den här.

Hunter Killer låter som titeln på en science fiction-film från The Asylum, men det är en typ av ubåt. I filmens inledning smyger en amerikansk ubåt efter en rysk dito under isen på Barents hav. Plötsligt exploderar den ryska ubåten - och kort därpå träffas den amerikanska av en torped.

Common spelar en sammanbiten amiral som heter Fisk. Jo, han heter så. Fisk. Jag undrar om amerikanerna förstod hur roligt det är med en amiral som heter Fisk. Gary Oldman spelar en ännu mer sammanbiten och ofta rejält upprörd försvarsminister (eller något i den stilen), som diskuterar fallet med sin stab och med herr Fisk. Vad hände med ubåtarna?

Herr Fisk vet hur de ska kunna ta reda på fakta. De behöver Glass! Kapten Joe Glass (Gerard Butler).

Herr Glass är en redig hårding. Han är så hård att när han introduceras, är han uppe i snöiga skotska berg och jagar rådjur med pilbåge. Det är Glass som har pilbåge, inte rådjuren. Fast lite blödig är han allt - när han får syn på Bambi kan han inte skjuta. Han är mjuk innerst inne - mjukglass. Då får han ett telefonsamtal - "Your country needs you!", och två sekunder senare dyker det upp en helikopter och hämtar honom. Det är som den tecknade TV-serien om Rambo.

Ett gäng svettiga karlar - samt en kvinna utan repliker - beger sig iväg i en ubåt. När de når fram till den sprängda ryska ubåten ser de genast att något är fel. Explosionen skedde inuti farkosten, det var ett attentat; den träffades inte av torpeder utifrån.

Amerkanerna upptäcker att det finns några överlevande ryssar ombord. Den ryska kaptenen spelas av Micke Nyqvist - i eftertexterna står det "Dedicated to the memory of Michael Nyqvist". Ryssarna måste hjälpa amerikanerna.

Samtidigt är en handfull stenhårda, sammanbitna amerikanska elitsoldater på väg till Ryssland. Det har skett en kupp och en slem rysk general med ondskefull frisyr vill dra igång ett krig. Rysslands president (Alexander Diachenko, som är ryss på riktigt) hålls fången och måste fritas av amerikanerna. Annars blir det världskrig och grejor. Det är tur att presidenten är en riktig hunk, som dessutom är bra på att skjuta, slåss, och simma i iskallt vatten. Fritagningen av presidenten skildras parallellt med att ubåten långsamt glider fram över minfält och genom trånga tunnlar.

HUNTER KILLER är väl en okej film. Den är absolut inget speciellt. Som nästan alltid är fallet, är filmen alldeles för lång. Många scener består av långa diskussioner sammanbitna befäl och politiker emellan, och dialogen är då förhållandevis obegriplig. Om man nu inte jobbar på Pentagon och pratar så här till vardags. Filmen är fullkomligt humorbefriad, fast emellanåt blir det ofrivilligt komiskt. Som när soldaterna är så tuffa att de fortsätter att knalla omkring och panga ryssar efter att de blivit skjutna i benen. Ja, vaffan, det är bara att bita ihop, man ska inte sjåpa sig! Kampen mot klockan på slutet, där allt bokstavligen sker i sista sekunden, är rätt jönsig.

Rysslands president heter Zakarin. Herr Glass, herr Fisk och herr Sackarin - vem fan har skrivit manus till det här? Elsa Beskow? Det är ju sådant folk kan heta i mina Åsa-Nisse-serier!

Men annars är filmens actionscener bra och det är inte alltför tråkigt. Testosteronet stänker. Män gör saker tillsammans.

Jag har dock svårt att acceptera att Gerard Butler faktiskt är yngre än jag.

 

 

 

 

(Biopremiär 11/1)

tisdag 1 januari 2019

Gott nytt år!

GOTT NYTT ÅR, GREVINNOR OCH BARONESSOR!
... JA, GOTT NYTT ÅR NI ANDRA OCKSÅ.
Tidningen jag håller upp är en reklambilaga från Semic som medföljde Aftonbladet 1983.
1983 var jag femton år och ville bli serietecknare. Jag var väldigt aktiv i seriefandom, jag gav ut fanzinet SMOCK, och jag medverkade i en del andra publikationer. Professionell serietecknare blev jag aldrig, däremot debuterade jag som professionell manusförfattare 1989.
2019 är det alltså hela trettio år sedan min debut. Den första serie jag skrev manus till, var Åsa-Nisse. Förvisso gjorde jag ett uppehåll på drygt tjugo år, men jag skriver fortfarande Åsa-Nisse.
I år fyller jag 51 - och förutom Åsa-Nisse, skriver jag manus till de två figurer som så tjusigt poserar på denna reklambilaga. 91:an och Fantomen. Det hade jag aldrig trott 1983. Fantomen producerar jag dock åt den australiska Fantomentidningen.
Dessutom står det "RAFFEL" på framsidan till denna bilaga. Det får vi tolka som TOPPRAFFEL! Och TOPPRAFFEL går nu in på sitt elfte år.
Vad händer på TOPPRAFFEL! under 2019, undrar kanske någon därute i skogen. Tja, liksom de senaste åren tvingas jag gå på lågvarv. Serieförfattandet uppptar det mesta av min tid, och jag har inte tid och ork att se alla filmer som går upp på bio, än mindre skriva om dem. Jag måste även skjuta in att det är rätt skönt att slippa se allt mög som visas på bio; när jag bodde i Malmö såg jag precis allt, och det var ofta direkt plågsamt. Men förhoppningsvis blir det ett par inlägg i veckan även under 2019.
-->