söndag 29 april 2018

Serier: Rubine X 2 (igen)

RUBINE
"96 TIMMAR"
"DATORMYSTERIET"
av Mythic, Walthéry och de Lazare
Forlaget Zoom
Förra året recenserade jag två album om Rubine; hjältinna i en belgisk albumserie. Jag hade inte tidigare läst några Rubine-album, och HÄR kan ni läsa vad jag tyckte. Forlaget Zoom (som tidigare hette Mooz Förlag i Sverige, men som nu får använda sitt ursprungliga, danska namn) ger inte ut dessa album i kronologisk ordning, och de är inte numrerade.

"96 timmar" är det åttonde albumet på svenska - men av en slump även det åttonde i den ursprungliga, franskspråkiga publiceringen. På franska kom det ut år 2002, det vill säga före album fem, sex och sju i den svenska numreringen. Tecknare är seriens ursprunglige sådan, brasilianaren Dragan de Lazare. Vad Natacha-tecknaren Walthéry gör på serien är lite oklart, enligt Wikipedia skriver han manus tillsammans med Mythic, enligt förlaget Lombards hemsida ritar han. Jag får dock intrycket av att hans inlandning är marginell.

Rubine må se ut som en komisk äventyrsserie, men det här är en förhållandevis allvarlig deckarserie. Rubine är en Chicagopolis som löser intrikata deckargåtor. Att serien utspelar sig i Amerika märks dock knappt alls, allting känns väldigt franskt - eller belgiskt. "96 timmar" inleds med att en rik kvinna; Gale, som är otrogen mot sin make, av misstag råkar skjuta ihjäl sin älskare. En väninna försöker hjälpa Gale att komma undan, men de grips - och märkligt nog döms Gale till döden. Gale ska flygas till ett fängelse, men planet kraschar. Alla ombord antas vara döda. Tolv år senare ser det inte bättre ut än att Gale verkar ha återvänt från de döda för att bevisa sin oskuld, och för att sätta dit de verkliga mördarna.

"96" timmar är till större delen ett rätt hyfsat album. Tyvärr faller det hela på upplösningen. Historien väckte mitt intresse och jag undrade hur allt hängde ihop, men slutet känns mest dumt och alltför osannolikt. Dessutom är slutet aningen abrupt, som om upphovsmännen inte räknat med att sidorna plötsligt skulle ta slut.

"Datormysteriet", album nio på svenska, är faktiskt det allra första albumet om Rubine, ursprungligen publicerat 1993. Bildmässigt skiljer det sig en aning från de senare albumen; teckningarna är lite grövre och ibland inte alltför eleganta. På ett par ställen är det aningen svårt att se vad det är som sker i bild.
Även innehållsmässigt skiljer albumet sig från de senare album jag läst. "Datormysteriet" är en actionserie fylld med vilda jakter och eldstrider, och deckargåtan tenderar att försvinna. Handlingen är dock tunn. Rubines bror är en hacker, som tillsammans med några kompisar råkat ställa till det och fått onda gangsters efter sig. Kompisarna mördas, Rubine tvingas hjälpa sin bror - och hennes enorma revolver går varm.
Mordet i "96 timmar".
"Datormysteriet" är inget vidare. Det är inte tråkigt, det är inte uselt, det är inte inkompetent - det är bara totalt ointressant. Det enda jag tyckte var lite uppseendeväckande är allt prat om olika webbsidor; dejtingsidor på nätet och annat. Albumet är alltså från 1993, när internet var långt ifrån så utbrett som det kom att bli några år senare. När jag läste albumet satt jag och undrade om de tjänster det pratas om faktiskt existerade för 25 år sedan. Jag minns inte. De första två hemsidor jag var involverad i startade vi 1995, och jag skaffade inte internet i min lägenhet förrän 1997. Men antagligen har jag bara glömt bort vad som fanns och inte fanns i internets barndom.
Så här introduceras Rubine på den första sidan i det första albumet.
I ett avsnitt av det trevliga Youtubeprogrammet Seriepodden (de har alldeles för få tittare och prenumeranter, så se till att titta och prenumerera!) diskuterades Rubine. Göran Semb anmärkte på färgläggningen, som är lite mer dunkel än brukligt i fransk-belgiska serier. Det stämmer, sidorna är lite mörkare. Fast om det är en nackdel vet jag inte. Historierna får trots allt en lite mer mystisk air utan glättig färgläggning. Jag vill nog hellre anmärka på designen av Rubine; själva figuren. Hon är mest ett vandrande hårsvall, hon är rätt oinspirerad.

Sedan Göran Semb anmärkte på färgläggningen har han förresten blivit ny översättare av Rubine. Det är han som översatt dessa två album till svenska.   

fredag 27 april 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Still/Born

STILL/BORN (Njutafilms)
Skräckfilmer om onda- eller besatta bebisar, och bebisar i fara, är en fin subgenre. ROSEMARYS BABY och IT'S ALIVE är förstås de första man tänker på, men det finns fler. Här har vi ytterligare en; den kanadensiska STILL/BORN, i regi av Brandon Christensen.
STILL/BORN inleds med att Mary (Christie Burke) föder tvillingar. Dock visar sig den ena tvillingen vara dödfödd. Mary sörjer sitt döda barn - men börjar snart att inbilla sig att ett övernaturligt väsen häckar i huset, en varelse som är ute efter den överlevande tvillingen Adam. Oförklarliga saker sker - åtminstone i Marys huvud. Givetvis tror ingen på det Mary berättar, och de bevis hon tror sig ha leder ingenvart.
Den här filmen har ett rätt bra filmfoto. Skådespelarna är också rätt bra, och gamle, fine Michael Ironside har en biroll, tyvärr en alldeles för liten sådan.
Vad STILL/BORN inte har, är spänning. Det görs försök att bygga upp en otäck stämning, men det funkar sådär. Tempot är långsamt, ibland är filmen nästan stillastående. Stora delar av filmen består i att Mary ensam går omkring i huset.
Det här hade kunnat bli en riktigt bra liten film, men resultatet blev mest lommevarmt. Fast det är klart, de som är mer lättskrämda än jag kan säkert uppskatta filmen.
 









-->

DVD/Blu-ray/VOD: Friend Request

FRIEND REQUEST (Njutafilms)
Skräckfilmen FRIEND REQUEST gick visst upp på bio i Sverige i december förrra året. Ett faktum jag fullkomligt missat. Jag vet inte om den gick upp i Göteborg, den pressvisades i alla fall inte.
Efter att ha sett filmen undrar jag främst en sak: av alla skräckfilmer som görs ... Varför valde Njutafilms att sätta upp just den här på bio?
FRIEND REQUEST, som inte ska förväxlas med filmen UNFRIENDED, är en tysk produktion, inspelad i Sydafrika, som ska föreställa Amerika. I huvudrollerna syns främst brittiska, australiska och amerikanska skådisar. För regin står tysken Simon Verhoeven, som inte är släkt med Paul Verhoeven.
Handlingen kretsar kring Laura (Alycia Debnam-Carey) och hennes Facebookkonto. Laura har massor av Facebookvänner. En dag anländer en ny elev till Lauras skola, den udda och utstötta Marina (Liesl Ahlers). Marina har inga vänner alls, vare sig i verkliga livet eller på Facebook. När Laura får en vänförfrågan från Marina, accepterar hon den - vilket hon inte skulle ha gjort. Marina tror genast att de är bästa vänner.
Laura ignorerar alla hundratals meddelanden från Marina, och då blir Marina förbannad. Så pass förbannad att hon tar livet av sig. En video med det bisarra självmordet hamnar genast på Facebook - den sprids via Lauras konto. Laura kan inte ta bort videon och hon kan inte plocka bort Marina från vänlistan.
Det visar sig vara en demon som är i farten. Lauras vänner mördas en efter en, och filmer med morden laddas upp på Lauras Facebooksida. Lauras antal Facebookvänner minskar radikalt, och polisen tror att att det Laura som är mördaren.
FRIEND REQUEST är inte bra. Tvärtom, den är riktigt dålig. Okej, den börjar väl halvhyfsat - som ännu en tonårsskräckis. Jag kände att jag inte tillhörde målgruppen, men det var inte helt ointressant. Halvvägs in, ungefär, blir det här dock bara dumt och tråkigt. Det hela leder fram till ett inte speciellt oväntat slut.
Ibland ser jag nya, riktigt bra skräckfilmer som släpps direkt på DVD, och jag undrar varför de inte fick en chans på bio. Därför undrar jag vad FRIEND REQUEST hade på biorepertoaren att göra.
  









-->

DVD/Blu-ray/VOD: Blodsband

BLODSBAND (Studio S Entertainment)
Jag har ingen större relation till Ed McBain, eller Salvatore Albert Lombino, som han egentligen hette - namnet Evan Hunter tog han sig först 1952, när han var 36. Jag påbörjade en eller ett par av hans polisromaner om det 87:e distriktet, när jag var ung, men jag vet inte om jag faktiskt läste ut dem. Jag hade en tendens att påbörja romaner, för att sedan ta en paus efter några kapitel, och sedan aldrig fortsätta. Den tendensen har jag fortfarande.
Däremot har jag sett några filmatiseringar av McBains böcker. Nu har jag sett en till; Claude Chabrols fransk-kanadensiska BLODSBAND från 1978. McBains böcker utspelar sig i en fiktiv storstad baserad på New York - Chabrols film utspelar sig i Montreal, främst av skattetekniska skäl.
BLODSBAND inleds med att en ung tjej en regnig natt huggs ihjäl i en gränd. Tjejens fjortonåriga kusin Patricia (Aude Landry) ser mordet ske, och springer genast till polisen. Patricia såg mördaren. Donald Sutherland spelar Steve Carella, som blir den som leder utredningen. Två av de misstänkta spelas av David Hemmings och Donald Pleasence, den sistnämnde medverkar bara i en scen.
Ungefär halvvägs in i filmen står det ganska klart vem mördaren är, upplösningen blir därför ingen överraskning. Carella hittar mordoffrets dagbok och filmens sista halvtimme består främst av återblickar till tiden närmast före mordet.
Det här är en ganska grå och ful film, så som kanadensiska 70-talsfilmer brukade se ut. Känslan av en glittrande, lockande, mystisk och mytisk storstad, som New York, saknas helt. Donald Sutherland överraskar med att göra en återhållsam rolltolkning.
Några av de franskspråkiga skådespelarna är dubbade till engelska - det är möjligt att hela filmen är eftersynkroniserad, och att de engelskspråkiga skådisarna dubbat sig själva. Detta gör att en del scener känns lite märkliga. Jag ser ju kopiösa mängder dubbad film; alla gamla italienska skräckfilmer och så vidare, men det är inget man förväntar sig när man ser en mer "seriös" film, som BLODSBAND.
Chabrols film fick lite halvtaskig kritik när den kom. Nej, det här är ingen större film och den är inte speciellt spännande. Jag tycker dock att den är okej. Om inget annat är det trevligt att se några av de medverkande skådespelarna. Förutom de ovan nämnda syns även Laurent Malet och Stéphane Audran, för att nämna två. Audran dog förresten för exakt en månad sedan när jag skriver detta.








-->

söndag 22 april 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Victor Crowley - Hatchet 4

VICTOR CROWLEY - HATCHET 4 (Njutafilms)

Jag söker och söker på TOPPRAFFEL!, men det verkar inte som om jag har recenserat HATCHET III från 2013. HATCHET och HATCHET II skrev jag om, men inte trean. Jag vet att jag har sett den - men jag minns absolut ingenting av den.

Nu har vi alltså fått en fjärde film i serien, inspelad i smyg för att verkligen överraska fansen. Hur många de nu kan tänkas vara. Jag gillade den första filmen och jag tyckte att den andra var rätt okej, men jag skulle förstås aldrig nämna HATCHET-filmerna om jag ombads lista mina favoritskräckfilmer.

Adam Green står åter för manus och regi, efter att hoppat trean, och i huvudrollen ses Parry Sheen som Andrew Yong. Sheen har varit med i samtliga filmer i serien, men när jag kollar upp honom verkar han ha spelat olika rollfigurer varje gång. Andrew Yong spelade han för första gången i HATCHET III.

Nå. Andrew har skrivit en bok om sina fruktansvärda upplevelser i träsket där den odödlige, vanställde seriemördaren Victor Crowley (Kane Hodder även denna gång) härjar. Fast det är förstås ingen som tror på legenden om Crowley, istället verkar alla tro att det var Andrew som slaktade sina vänner i träsket.

Andrews påstridige manager övertalar honom att återvända till träsket för en dokumentär de kan tjäna pengar på. Dock störtar flygplanet de sitter i och det dimper ner rakt i träsket. Och vem är kvar i träsket? Jo, Victor Crowley, förstås. Vem annars?

VICTOR CROWLEY är en renodlad komedi. En makalöst blodig sådan, men regelrätt skräckfilm är det här inte. Det här är en ganska pladdrig film, och humorn är ofta i barnsligaste laget. Ibland påminner det här om en Tromafilm. En väldigt stor del av filmen utspelar sig ombord på det vattenfyllda flygplanet. Det tar sin lilla tid innan slaktandet går igång, men splatterscenerna är fläskiga och ibland kreativa. Förutom Parry Sheen medverkar bland andra Tiffany Shepis, medan Tony Todd och Danielle Harris från de tidigare filmerna återkommer i minimala cameos.

Betyget nedan är lite tveksamt, men filmen är kort, jag hade inte tråkigt när jag såg den, och jag skrattade några gånger. Dessutom är det trevligt med en lågbudgetskräckis som inte ser ut som något några kompisar spelat in hemma på gården..

DVD/Blu-ray/VOD: Machine Gun Kelly

MACHINE GUN KELLY (Studio S Entertainment)
Att en film stoppats av Statens Biografbyrå behöver inte betyda speciellt mycket - åtminstone inte om filmen är gjord före 1970, när action- och skräckfilmer var mindre brutala och blodiga än de kom att bli. Biografbyrån förbjöd eller klippte i det mesta som innehöll våld.
"Filmen som stoppades av svenska censuren i elva år" står det med stora bokstäver på omsaget till Roger Cormans MACHINE GUN KELLY från 1958. En film som alltså godkändes, faktiskt i oklippt skick, lagom till att filmens huvudrollsinnehavare Charles Bronson blivit en publikdragande stjärna.
Legenden Roger Corman har regisserat och/eller producerat mängder av bra, och ibland riktigt bra, filmer. Bland de bästa finns hans Edgar Allan Poe-filmatiseringar från 1960-talet, och en rad gangsterfilmer han producerade åren runt 1970. Tyvärr tycker jag inte att MACHINE GUN KELLY är någon större höjdare.
Det hela utspelar sig på 1930-talet - vilket står på omslagets baksida. Om årtiondet inte stått utsatt, hade jag inte varit säker på när historien är tänkt att utspela sig, eftersom miljöer och gestalter mest känns som 50-tal. Bronson är K-pisten Kelly, som han kallas i den svenska texten. Han är en efterlyst bankrånare med, visar det sig, extrem dödsångest - han fryser till is om han råkar se en likkista. Susan Cabot spelar Kellys iskalla flickvän Flo, som är den som driver på honom. När Kelly och hans gäng kidnappar en liten flicka ser det inte bättre ut än att det kommer att gå åt helvete för skurkarna - som det ju brukar i sådana här filmer.
MACHINE GUN KELLY är en ganska minimalistisk film. Miljöer och medverkande är få, ofta sitter rollfigurerna inomhus och pratar, och den låga budgeten syns. Givetvis går det att göra fantastiska filmer även om budgeten är låg, men jag blev allt lite besviken på den här filmen. Jag började tappa intresset efter en stund. Det skjuts och pangas en del, vilket alltså räckte för att filmen skulle totalförbjudas två gånger; 1960 och 1961 - den andra gången hade distributören själv klippt bort ett par minuter.
Dock är det ju intressant att se Bronson i en roll med påfallande många repliker!












lördag 14 april 2018

TOPPRAFFEL! fyller 50

Nej, det är inte TOPPRAFFEL!, den här bloggen, som fyller 50 idag. Det är jag som gör det.
Och det är ju lite konstigt.
Jag menar, jag kommer ju ihåg när mina föräldrar fyllde 50. Jag minns fotografierna från mina mor- och farföräldrars 50-årskalas; sådana där klassiska bilder där de sitter lite stelt bredvid ett bord med blomsterbuketter.
Jag minns när jag fyllde 40. Det var inte länge sedan. Då var TOPPRAFFEL! nystartad. Nu är TOPPRAFFEL! tio år gammal.
1995 var jag med om att starta Fantastisk Filmfestival. I maj det året åkte jag till Cannes för första gången. Jag minns att någon hade frågat efter efter delegationen från FFF, och och fått till svar "Det är de där unga killarna som brukar sitta på skandinaviska terrassen och dricka öl."
Jag tycker fortfarande att jag tillhör de där unga killarna. Jag gillar ju liksom fortfarande samma saker som när jag var 25 - eller kanske till och med 15. Herregud, i många fall gillar jag fortfarande samma saker som när jag var åtta. När jag var åtta köpte jag mitt första nummer av Fantomen och min första skiva med KISS.
Jag väntar fortfarande på den där dagen när jag plötsligt blir vuxen på riktigt och börjar uppskatta riktigt tråkiga saker, den dag jag blir så som vuxna var när jag var barn. Men den dagen lär förhoppningsvis aldrig komma.
Däremot beter sig många ungdomar i den generation som skulle kunna vara mina barn ungefär som min föräldrageneration. 90-talisterna är de nya 40-talisterna. Och det är ju rätt konstigt. Ungarna är de nya moralivrarna.
Nåja.
Nu ska jag snart iväg och äta födelsedagsmiddag. Det blir inte ravioli. Hoppas jag!
Grattis på mig!



fredag 13 april 2018

Bio: Rampage: Big Meets Bigger

Foton copyright (c) Warner Bros.

I Amerika heter den här filmen RAMPAGE. Enbart RAMPAGE. RAMPAGE: BIG MEETS BIGGER är dock ingen "svensk" titel - det är exporttiteln. Tydligen ansåg någon att filmen behövde en längre titel utanför USA - i hemlandet är "Big Meets Bigger" bara dess slogan på filmaffischen. I Danmark fick filmen dock en "dansk" titel - där heter den RAMPAGE: OUT OF CONTROL.

Nå. Oavsett titel: den här filmen, vilken regisserats  av Brad Peyton, bygger på ett TV-spel från 1986. Jag har aldrig hört talas om spelet; jag spelade inte TV-spel 1986. Jag kan heller inte påstå att jag sett fram emot Peytons film. Ännu en familjeanpassad äventyrsfilm med Dwayne Johnson? Ännu en överlastad, bombastisk monsterfilm?

Jag ser att jag var rätt snäll med betygen till den senaste GODZILLA och till KONG: SKULL ISLAND. Jag var säker på att jag satt lägre betyg än jag gjorde. Jag var nämligen inte lika entusiastisk som så många andra. Jag tyckte till exempel att KONG: SKULL ISLAND innehöll för många monster och för många monsterfajter; den blev lite störig.

Därför förvånades jag när jag kom på mig med att tycka att RAMPAGE var rätt kul och underhållande. Nej, det här är ingen större höjdare, men jag hade roligare när jag såg den, än när jag såg de två nyss nämnda filmerna.
I RAMPAGE är det forskare som har ställt till det. Ett nyuppfunnet ämne kan få varelser att muteras och växa. I inledningen kraschar en rymdstation på jorden, ombord på denna fanns behållare med det mystiska ämnet. Ämnet sprids. Dwayne Johnson spelar Davis Okoye, en kille som är bästa kompis med den snälle albinogorillan George. George råkar utsättas för det mystiska ämnet; han växer till gigantiska proportioner, han blir skitarg, och han rymmer.

George är inte den enda som växer. Även en varg har blivit enorm, samt något slags reptil; jag uppfattade aldrig vad det var för djur. En krokodil? (Jag kollar Wikipedia ... Ja, det är visst en krokodil, men den ser mer ut som en armadillo) Dessa tre jättevarelser beger sig mot Chicago, och de enda som kan stoppa dem är Davis och en avskedad forskare som jobbade på företaget som utvecklade ämnet; hon spelas av Naomie Harris. Malin Åkerman gör den onda chefen för det onda företaget, medan Jeffrey Dean Morgan spelar en rättrådig säkerhetsagent.
En del av de datoranimerade effekterna är märkligt dåliga; i synnerhet jättevargen är överraskande illa gjord. Det ser inte helt övertygande ut när de tre varelserna klättrar omkring i Chicago; river hus och kastar iväg helikoptrar. Men det spelar ingen roll. Det här är faktiskt rätt kul. Det är lite gammaldags och charmigt, och skådespelarna ser ut att ha haft kul. Malin Åkerman är härligt ond och Dwayne Johnson har ju sin charm.

RAMPAGE: BIG MEETS BIGGER får samma betyg som GODZILLA och KONG: SKULL ISLAND, trots att jag alltså tycker att den är lite bättre.







(Biopremiär 13/14)

torsdag 12 april 2018

Bio: Death Wish

Foton copyright (c) SF Studios
Efter sju sorger och åtta bedrövelser är TOPPRAFFEL! äntligen på banan igen. Vad passar väl bättre än att inleda denna comeback med rejält toppraffel?
... Fast kanske är det inte den film jag nu ska recensera jag åsyftar när jag skriver "toppraffel", utan dess tidigare inkarnationer.
Världens mest otursförföljda arkitekt är onekligen stackars Paul Kersey. I fem filmer med premiär mellan 1974 och 1994 fick Kersey se fru, barn, flickvänner, vänner och grannar rånas, misshandlas, våldtas och mördas. Till varje ny film i serien skaffade Kersey sig en ny kvinna, men det dröjde inte länge innan hon råkade illa ut. Eftersom polisen alltid hade tummen mitt i handen, blev det Paul Kersey sjäv som fick hala fram pickan och göra saken kort med det rånmördande våldtäktspatrasket.
Det var förstås Charles Bronson som spelade den lågmälde arkitekten. Michael Winner regisserade de tre första filmerna i serien. Den första; DEATH WISH - VÅLDETS FIENDE NR 1, vilken bygger på Brian Garfields roman, som i Sverige fick den bisarra titeln "Vän av ordning", utmärker sig genom att vara en "riktig" film. Det är en snygg produktion med ett bra manus - och efter att Paul Kersey gått ut på stan och skjutit ihjäl sin första rånare, rusar han hem och spyr i toalettstolen.
Övriga fyra delar i serien är skönt skräpiga B-filmer. DEATH WISH 2 totalförbjöds flera gånger i Sverige, och när den slutligen släpptes fri, hade drygt tjugo minuter klippts bort - det vill säga samtliga våldsscener. DEATH WISH 3 förbjöds den med - och blev aldrig tillåten, oavsett hur mycket distributören klippte bort. Trean är tveklöst den roligaste filmen i serien, den är som en vansinnig westernfilm om en stadsdel i New York som styrs av våldsamma (och härligt töntiga) punkare. I slutscenerna går Bronson och EdLauter sida vida sida längs huvudgatan och nickar tufft mot varandra medan de skjuter ner högvis med drägg - alltmedan judiska pensionärer står i fönstren och hejar på.
DEATH WISH 4 - THE CRACKDOWN är lite sämre än trean, medan DEATH WISH V - THE FACE OF DEATH är sämst i serien. Men - jämförd med de direkt-på-DVD-actionfilmer som görs idag, är femman inte så jäkla dålig ändå.
Eli Roths nyinspelning med Bruce Willis floppade i USA. Något som gjorde en hel del väldigt glada, upptäckte jag i diverse flöden i sociala medier. Många hatade nämligen 2018 års DEATH WISH. Nu pratar jag inte om filmkritiker, utan om personer som tillhör målgruppen; folk som borde gillat den. Även de som inte ens sett filmen gladde sig åt att den underpresterade. Varför blev de så glada för detta?
Jo, dels för att de förstås inte gillar att man gjort en nyinspelning av en "helig" film - men framför allt för att de hatar Eli Roth! Jag vet inte riktigt varför Roth är så hatad. Jag själv är väl inte så förtjust i Roths tidigare filmer, men jag tycker inte så illa om dem att jag hatar honom. Eli Roth och Quentin Tarantino tillhör de mest hatade filmskaparna bland amerikanska fanboys.
Eli Roths DEATH WISH har även anklagats för att vara rasisisk, men det var förstås väntat - och det hade bara blivit konstigt om alla rånare och gängmedlemmar av politiska skäl spelades av vita killar.
Bruce Willis är drygt tio år äldre än vad Charles Bronson var 1974. Den här gången har Paul Kersey gått och blivit en framgångsrik kirurg. Han är lyckligt gift och har en tonårig dotter. Hustrun spelas av Elisabeth Shue, som enligt en replik i filmen är 43 - något som fick mig att fnissa till, eftersom Shue fyller 55 i höst. Paul har även en odugling till bror som spelas av Vincent D'Onofrio.
Det dröjer inte länge innan Pauls liv vänds upp och ner. Ett maskerat gäng tar sig in i familjen Kerseys villa och skjuter ner fru Kersey och dottern, medan Paul är på sjukhuset. Hustrun dör, dottern hamnar i koma. De två poliser som leder utredningen är lite halvklantiga, så den fredlige men desperate Paul tar lagen i egna händer.
Iförd huvtröja och beväpnad med en stulen pistol beger Paul sig ut på stan för att hitta gänget som mördade hans fru. Medan han letar efter dessa passar han på att skjuta ihjäl lite annat slödder han råkar stöta på. Paul är inte världens mest diskrete vigilante, han blir omedelbart filmad, om än bara bakifrån, och media döper honom till The Grim Reaper, det vill säga liemannen - men i den svenska texten står det Dödens ängel.
En stor skillnad mellan 1974 års DEATH WISH och denna nya version, är sättet på vilket Paul Kersey opererar. Charles Bronson rörde sig i folktomma gränder och parker, och sköt ihjäl packet med ett eller två skott. Bruce Willis avlossar inte bara flera magasin, han kan slå till på ställen där han verkligen syns - en bar, en nattklubb - och ibland nöjer han sig inte med att bara skjuta ner folk. Eftersom Eli Roth regisserat, är denna nya DEATH WISH en splatterfilm. Busarna mosas, huvuden krossas, hjärnor sprutar ut mot kameran. Charles Bronson hittade aldrig gänget (lett av Jeff Goldblum!) som mördade hans fru, medan Bruce Willis letar aktivt efter mördarna.
Att DEATH WISH fått premiär nu är antingen usel tajming - eller perfekt sådan. Jag vet inte riktigt. Debatten om USA:s idiotiska vapenlagar pågår som värst efter nya massakrer, och här kommer en film om en kille som enkelt skaffar vapen för att kunna försvara sig - men främst för att ta lagen i egna händer och skjuta ihjäl kriminella. Eli Roths budskap blir splittrat. En scen i en vapenaffär är fullkomligt bisarr, direkt surrealistisk, och här handlar det om satir över de vansinniga vapenlagarna. Men - samtidigt ska vi ju sympatisera med Paul Kersey och heja på honom när han mejar ner folk så att blodet stänker.
Filmerna med Charles Bronson är självklart bättre än denna nya film; Bruce Willis är ju inte Bronson. Men jag tycker ändå att 2018 års DEATH WISH är rätt okej i sin genre. Till saken hör att jag tycker att det finns något tillfredsställande med att se vigilantefilmer. 2008 blev jag rånad i Malmö; en maskerad, knivbeväpnad man dök upp mittt i natten och på öppen gata. När jag kom hem efter incidenten tittade jag på DIRTY HARRY och DEATH WISH 3 - och mådde genast bättre. Nej, jag tycker inte att brottslingar ska skjutas ihjäl ute på gator och torg, inte i verkligheten, men det är skönt att se hårdingar på film göra sådant man inte kan och får göra.
        

   




(Biopremiär 13/4)
-->

fredag 16 mars 2018

Nu blir det mer toppraffel i Fantomen!

Det har varit stiltje här på TOPPRAFFEL! en tid -- vilket har sina orsaker. Fast rent allmänt har jag ju inte skrivit lika mycket här som jag gjorde för några år sedan, då jag fortfarande bodde i Malmö. Då recenserade jag i princip alla filmer som gick upp på bio. Detta visade sig vara omöjligt när jag lämnade Malmö för Göteborg.
Men det finns ytterligare en orsak till att jag inte hinner ägna mig lika mycket åt TOPPRAFFEL! som tidigare. 2015 gjorde jag nämligen comeback som manusförfattare på 91:an och Åsa-Nisse, jag blev snabbt en av huvudförfattarna till dessa serier -- Åsa-Nisse började jag som kanske är bekant att skriva redan 1989.
Förra sommaren fick jag ytterligare ett seriejobb -- ett jobb jag väntat på sedan 1976, då jag köpte mitt allra första nummer av Fantomen. Jepp, jag är nu även Fantomenförfattare. Men! Jag skriver inte åt den svenska Fantomentidningen. Det är Frew Publications i Australien som anlitat mig. Frew ger ut världens äldsta Fantomentidning, den fyller 70 i år. Frew har även ny regim och de har beslutat sig för att börja producera eget material, och inte bara köpa in amerikanska dagspresserier och äventyr från svenska Team Fantomen.
Jag har nu skrivit flera manus till Frew, och fler är på väg -- jag sitter faktiskt och skriver på ett äventyr just nu. Och om några dagar, närmare bestämt den 22:a mars, kommer mitt debutäventyr ut i butiker i Australien (och, antar jag, i Nya Zeeland). Äventyret finns med i en tidning som heter The Phantom's World Special nr 4, och inte i den ordinarie tidningen. Det går allldeles utmärkt att beställa tidningen från Frews hemsida -- det kan ni göra HÄR.
Mitt äventyr heter "Shangri-la" och bygger på en gammal idé. I slutet av 1970-talet, när jag var tio-elva år, såg jag Frank Capras klassiker LOST HORIZON på TV. Jag tyckte att den var fantastiskt spännande och fascinerande. Det dröjde till jag var 35-40 år innan jag fick tillfälle att se om filmen. Då visade det sig att den inte alls var så som jag mindes den. Alltså skrev jag ett äventyr som är så som jag trodde att LOST HORIZON var -- fast med Fantomen i huvudrollen. Jag stoppade även in betydligt mer skämt och seriereferenser (bland annat till Tintin) än andra Fantomenförfattare brukar göra.
"Shangri-la" har tecknats av italienaren Angelo Todaro, en man i mogen ålder. Faktum är att han ritade Fantomen redan på 1960-talet; de där konstiga italienska italienska äventyren som den svenska redaktionen fick bearbeta för att de skulle kunna publiceras. Todaro har även ritat skräckserier, sexserier, westerns, och serier som i Sverige publicerades i den konstiga tidningen Razzia, vilken jag skrev om HÄR. The Phantom's World Special nr 4 innehåller enbart serier tecknade av Angelo Todaro. Det andra, tvådelade äventyret har han själv skrivit manus till.
De Fantomenäventyr jag hittills skrivit har alla olika tecknare, och innehållsmässigt är de varandra väldigt olika. Om mina australiska serier även kommer att publiceras i den svenska -- eller i den norska -- Fantomentidningen vet jag inte. Men vi kan ju alltid hoppas! 


onsdag 28 februari 2018

Serier: 91:an presentbok 8: Skånska kriget

91:AN PRESENTBOK 8: SKÅNSKA KRIGET
av Claes Reimerthi och Gert Lozell
Egmont Publishing

Nu ska jag göra något jag egentligen försöker undvika i den mån det går. Jag ska skriva om en seriebok innehållande en serie jag själv jobbar med; nämligen 91:an - och som är skriven och tecknad av två vänner till mig. Det är inte alltid det lättaste. Vad ska Claes och Gert säga om jag inte tycker om det här? Vad ska mina läsare tycka om jag helt okritiskt hyllar boken?

Eftersom det här handlar om en komisk äventyrsserie; av någon märklig anledning en sällsynt genre i Sverige, väljer jag att skriva om boken ändå. Dessutom har jag haft den liggande ett bra tag nu, så det är på tiden att jag får ur mig något om den.

91:an; serietidningen, är en tidning jag bara läst regelbundet under det perioder jag jobbat åt den och därmed fått den hemskickad. Större delen av 1990-talet, början av 2000-talet, och från och med 2015, då jag gjorde comeback som manusförfattare på 91:an och Åsa-Nisse. "Skånska kriget" gick som följetong i åtta nummer under 2014, vilket innebär att jag inte läst serien tidigare.

... Och jag har heller inte läst "30-åriga kriget" av samma upphovsmän och som kom ut i bokform 2011. Det var det första försöket att göra historiska serier med 91:an. Någon skrev någonstans att 91:ans äventyr under 30-åriga kriget är bättre "Skånska kriget", men det låter jag vara osagt.

I detta äventyr får vi se Klackamos välbekanta persongalleri i deras tidigare inkarnationer. Året är 1678 och Sverige ligger i krig med Danmark. Karl XI tänker låta överste Gyllenskalp smuggla en kista med krigskassan genom Göinges skogar. Med sig har Gyllenskalp bara en handfull män och krigskassan, innehållande soldaternas löner, är lovligt byte.
Mor Truxa botar ryggskott.
Den slemme överste Klaage har lierat sig med danskarna och är ute efter skatten - men det är även Toftaligan, som i denna serie stöpts om till ett gäng tjuvaktiga snapphanar.

91:an och 87:an, då? I "Skånska kriget" heter de Mandel och Lasse, och har deserterat från den svenska armén. Just det här att de är desertörer tycker jag är lite märkligt - deras nutida inkarnationer tar ju bondpermis för jämnan, men vad jag vet har de aldrig deserterat.

Det dröjer ett bra tag innan Mandel och Lasse gör entré i äventyret - och efter deras introduktion medverkar de faktiskt inte speciellt mycket. Faktum är att den som figurerar mest och nästan blir seriens huvudperson, är 97:ans ohängda morsa; hon som i de vanliga serierna heter Bottina Axelsson. I "Skånska kriget" har hon blivit mor Truxa; en så kallad "klok gumma", det vill säga hon tjänar pengar på att hitta på exceptionellt dumma botemedel mot diverse krämpor. Truxa är en rolig figur och seriens största behållning.
Gert Lozell är en stor Spiroufantast - men i denna drömsekvens är det Tintin som spökar.
Idén bakom äventyret är utmärkt och skulle funka lika bra i en "seriös", allvarlig äventyrsserie. Jag tänkte lite på Blueberry när jag läste den här boken - liksom i många album med Blueberry handlar det om en skattjakt, vilken involverar gestalter som lurar och bedrar varandra.

Som komisk äventyrsserie funkar "Skånska kriget" bra. Möjligen känns historien ibland lite spretig, vilket jag gissar beror på att den ursprungligen gjordes som en följetong. Det måste hända roliga och spännande saker i varje avsnitt, och när avsnitten läses i en följd försvinner ibland handlingen bland alla upptåg.
Ännnu en Tintinreferens - antar jag.
Gert Lozell, som förra året belönades med Svenska Serieakademins Adamsonstatyett, briljerar som tecknare - i "Skånska kriget" bevisar han varför han fick priset och varför han är en av Sveriges skickligaste serietecknare. Dessutom utspelar delar av boken sig i Kristianstad, där Gert bor, så han har tyckt att det varit extra roligt att jobba med den här serien. Claes Reimerthi, som tilldelades Adamson redan 2001, är känd för sina gedigna äventyr i historisk miljö - han har sedan 1983 skrivit otaliga historiska Fantomenäventyr.

Lite smolk i glädjebägaren: någon på Egmont måste ha sovit på jobbet när den här boken sammanställdes. En seriesida saknas! Det är den sista sidan i det första avsnittet, och som skulle ha funnits på sidan 21. Om man inte vet om att sidan saknas är det inte helt säkert att man märker det - men avsnittet slutar lite konstigt.

Förutom serier innehåller den här boken en del skisser av Gert Lozell, en intervju med Gert och Claes, och en kort artikel om verklighetens skånska krig. Denna inbundna bok på knappt hundra sidor är förvånansvärt billig, den kostar bara några tior mer än en vanlig serietidning.     

måndag 26 februari 2018

Serier: Blueberry: Samlade äventyr 5

BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR 5
av Jean-Michel Charlier och Jean Giraud
Cobolt
Den femte samlingsvolymen med Blueberry får mig att tänka på La Grande-Motte i södra Frankrike. Det är en semesterort som är känd för sina pyramidliknande höghus nära stranden. Sommaren 1985 var jag där med mina föräldrar.
I mitten av 1980-talet hade jag kommit på att man ju kan köpa äldre seriealbum på postorder; man behövde inte leta efter dem i fysiska boklådor. Så, jag hade börjat beställa Carlsen Comics utgåvor av Blueberrys äventyr; ett eller ett par album i taget. Inför Frankrikeresan 1985 hade jag beställt trilogin om sydstaternas guldskatt; de album som hos Carlsen hette "Chihuahua Pearl", "Mannen som var värd 500 000$" och "Uppgörelsen i Tacoma", utgivna 1982-1983.
Av någon anledning tog jag inte med mig det tredje albumet till La Grande-Motte. Jag vet inte varför. Jag minns hur jag retade mig på detta. Vi skulle vara i Frankrike i två veckor, och så länge behövde jag alltså vänta på att jag skulle få veta hur äventyret slutar.
... Fast självklart satt jag inte i pyramidhuset och grämde mig över detta i två veckor. Jag kom snart på andra tankar. Jag befann mig trots allt i Frankrike, de tecknade seriernas förlovade land. Men när jag ser de här albumen tänker jag fortfarande på La Grande-Motte.
I och med den här trilogin tar Blueberry steget från att "bara" vara världens bästa westernserie till att bli en av de allra bästa serierna, oavsett genre. Vi har i de tidigare albumen sett hur Jean Giraud gått från att vara en lovande tecknare, om än ibland lite valhänt, till att bli skicklig och slutligen hitta sin stil. Jean-Michel Charliers manus har gått från att vara väldigt traditionella westernäventyr; kraftigt inspirerade av främst John Fords filmer, till att bli mer personliga.
Den här bilden blev jag extra imponerad av när jag läste albumet första gången. Hur orkade karln rita det här? Han var ju omänsklig!
I och med trilogin om sydstaternas guldskatt tar Charlier och Giraud sin serie ett steg längre. Ja, fler steg än ett. Charliers sätt att berätta förändras. Hans manus har tidigare varit spännande och engagerande, men berättartekniskt var de nästan lika traditionella som äventyren. Men nu, plötsligt, blir handling, berättande och dialog mer levande. Det känns som om serien och dess figurer börjar leva sina egna liv; Charlier är inte längre den som hittar på äventyren, han bara nedtecknar dem.
Upplevelsen förstärks av Jean Girauds teckningar. Efter att Giraud funnit sin stil i de två-tre album som föregick denna trilogi, börjar han här att utveckla den. Jag minns hur imponerad jag var av teckningarna 1985 - och jag är lika imponerad idag. Även färgläggningen är utomordentlig och stämningsfull; den är extremt mycket bättre än dagens datorgenererade kitsch som förstör alldeles för många serier.
De här tre äventyren publicerades ursprungligen i tidningen Pilote mellan 1970 och 1972, och de kom ut som album på franska 1973 och 1974. Album två och tre i trilogin har hos Cobolt döpts om till "En man värd 500 000 dollar" och "Ballad om en kista", titlar som ligger närmare de franska originaltitlarna, men som är lite klumpigare än Carlsens titlar.
Chihuahua Pearl introduceras i serien.
Löjtnant Mike Blueberry är en man med konstant otur, och hans väg mot helvetet blir allt brantare. "Chihuahua Pearl" inleds med att Blueberry blir utkastad från det militära - vilket dock bara är en del av en plan. Någonstans på andra sidan den mexikanska gränsen finns en kista med sydstatsguld, och denna måste Blueberry, i egenskap av civil, hitta. För att Blueberrys täckmantel ska bli ännu mer övertygande, har man låtit sätta upp falska efterlysningsaffischer - plötsligt är Blueberry en farlig gangster. Han får dock inte bara prisjägare efter sig, utan även ett gäng slemma sydstatare, samt en ond mexikansk officer och dennes armé. Det här är en myllrande serie vars persongalleri ständigt växer, det är mycket på gång och en hel del att hållla reda på.
Mike Blueberry kastas konstant ur askan i elden, när han tror att det inte kan bli värre, blir det självklart värre. Det här är en historia full av lömska människor och förräderi. Den förföriska sångerskan Chihuahua Pearl introduceras här; hon är en kvinna alla män faller för, även Blueberry, men självklart är hon inte att lita på.
Jag skriver ovan att detta är en trilogi, och visst avslutas historien om guldskatten i "Ballad om en kista" - men i vanlig ordning avslutas inte Blueberrys äventyr. Det hela fortsätter i nästa album.
Det här är en fantastiskt bra westernserie - "Samlade äventyr 5" är väldigt mycket bättre än andra franskspråkiga westernserier Blueberry ofta jämförs med; främst Comanche. Comanche framstår som rätt platt.
Ur det rikliga extramaterialet.
Liksom de tidigare volymerna, inleds "Samlade äventyr 5" med fylliga artiklar, denna gång får vi extra mycket bonusläsning och mer än ett förord. Bland annat analyseras Girauds teckningsstil av en fransk serietecknare. Här finns även flera exempel på hur Giraud redigerade och förbättrade sina seriesidor innan de samlades i album, och vi får se gamla omslag till Pilote, en affisch, ett pussel, gamla annonser, med mera. Jag skulle inte ha något emot att en dag få se allt Blueberrymaterial; alla omslag, måningar, annonser, allt som inte finns i seriealbumen, samlat i en flott bok.
Jag tvingas dock avsluta denna recension med en anmärkning. Jag gillar verkligen det papper "Samlade äventyr" trycks på; det väger inte så mycket och ljuskällan reflekteras inte på seiesidorna. Men - när jag kom till "Ballad om en kista" knakade det till i boken. Limningen i ryggen sprack och inlagan lossnade från pärmarna. Och det är ju inte kul.

-->

onsdag 21 februari 2018

Bio: Den of Thieves

Foton copyright (c) SF Studios
Avdelningen för filmer som ställer frågor.
DEN OF THIEVES är en film som ställer frågor. Den största frågan är "Vänta nu här, vad hände egentligen? Vad var det han gjorde? Hur då?". När filmen slutade kände jag mig dum, eftersom jag inte förstod den, jag fick inte ihop bitarna - men när jag lämnade biografen och som vanligt diskuterade det som visats med en kollega, visade det sig att han inte heller begripit filmen, och i synnerhet inte slutet. Är min kollega och jag korkade - eller är DEN OF THIEVES otydligt berättad?
Manusförfattaren Christian Gudegast regidebuterar med DEN OF THIEVES. Det är en tjuv och polis-historia som utspelar sig i tjuvhålan Los Angeles; enligt filmen den stad i världen där det sker flest bankrån.
Pablo Schreider spelar bankrånaren Ray Merrimen - hans namn fick mig tro att han och hans liga refererades till som Ray and his merry men. Merrimen leder en stenhård rånarliga bestående av före detta elitsoldater. I filmens inledning kapar de en värdetransportbil. Kuppen går fel, en våldsam eldstrid utbryter, och Merrimens liga går från att "bara" vara rånare till att bli polismördare.
En specialdivision inom Los Angeles polis (eller sheriffer, som de kallas) ska försöka stoppa ligan. Poliserna anförs av Big Nick O'Brien (Gerard Butler). Big Nick är en extremt stenhård snut. Han kedjeröker, super, gör sig impopulär bland kollegor, och i början av filmen lämnar hans fru honom. När Nick introduceras gör Butler intryck av att försöka imitera Mel Gibson som Martin Riggs i DÖDLIGT VAPEN. Skillnaden är väl att Big Nick är en rejält osympatisk typ och så långt ifrån ett charmtroll man kan vara.
Merrimen planerar en synnerligen avancerad stöd. För att komma åt rånarna lyckas Nick plocka en kille Merrimen använder som chaufför, bartendern Donnie. Donnie tvingas att bli polisinformatör. Jag satt under filmen och tänkte att det var värst vad Donnie är lik Ice Cube - men han är ju för ung för att vara Ice Cube. Först efter filmen insåg jag att det ju var O'Shea Jackson Jr - Ice Cubes son; han som spelade sin far i STRAIGHT OUTTA COMPTON. Curtis "50 Cent" Jackson är förresten också med i filmen.
DEN OF THIEVES har stora likheter med Michael Manns HEAT från 1995. Likartad handling, rejält tilltagen spellängd, och tunga eldstrider på Los Angeles' gator. Actionscenerna i DEN OF THIEVES är extremt bra, det ser verkligen ut som om de skjuter på varandra på riktigt; skotten riktigt känns i kroppen även på mig som åskådare.
Jag gillar den här typen av film; tuffa polisjakter på rånare i storstäder. Och i sin genre är DEN OF THIEVES hyfsad. Men den hade kunnat gå från hyfsad till bra om Gudegast låtit filmen handla om människor man känner något för. I stort sett samtliga rollfigurer är osympatiska, oavsett om de är poliser, skurkar, eller bara förbipasserande. Kortare speltid hade också hjälpt. Den stora, avslutande kuppen och dess våldsamma efterspel håller på en timme, eller kanske till och med längre, och drar ut filmen till två timmar och tjugo minuter.
Det vore även önskvärt med lite klarare logik. Big Nick lyckas med det mesta utan att anstränga sig. För att hitta Donnie går han bara in på den märkliga tyrolerbar (!) där Donnie jobbar. Det dröjer inte länge innan Nick förstår att det är Merrimen som ligger bakom, och då börjar Nick att öppet förfölja banditen - och Nick hittar Merrimen utan problem.
Ja, och så är alltså upplösningen mer än lovligt förvirrad.
De som är villiga att bortse från dessa problem kan säkert uppskatta filmen. Som sagt, actionscenerna är utmärkta och här finns ett flertal riktigt bra scener.
     






(Biopremiär 23/2)
-->

lördag 17 februari 2018

Bio: Deep Red

Foton copyright (c) NonStop Entertainment 

Det är nästan så att man inte tror att det är sant. Klassiska Dario Argento-filmer - på bio? I Sverige? Vem hade väl förväntat sig det? Okej om någon filmfestival visar sådana i en retroserie, eller om Cinemateket kör dem - men regelrätta nypremiärer på bio?

I oktober förra året gick Argentos mästerverk SUPSPIRIA från 1977 upp på bio på nytt i en nyrestaurerad 4K-version - och nu är det dags för 1975 års DEEP RED, eller PROFONDO ROSSO, som den heter i original. På NonStop Entertainments hemsida står det att den visas från den 12/2, här i Göteborg gick den upp på Bio Roy den 16/2. Filmen pressvisades inte, så jag såg den igår tillsammans med en överraskande stor publik. Det var oerhört många fler som såg DEEP RED igår, än som dök upp på den tidiga eftermiddagsvisning av THE LAST JEDI jag såg på dess premiärdag.

För tio år sedan; 2008, släppte Studio S Entertainment DEEP RED på DVD. Då skrev jag en recension här på TOPPRAFFEL!, så jag avstår från att skriva vadjag skrev då en gång till, och hänvisar till den gamla - 2008 låg TOPPRAFFEL! på Metrobloggen, som ju inte längre existerar; numera återfinns recensionen HÄR.
Den gamla svenska hyrvideon; den första versionen av DEEP RED jag såg.
Precis som fallet är med SUSPIRIA, har jag sett filmen i otaliga versioner - på VHS, på laserdisc, på DVD, på Blu-ray, jag har sett den i fullscreen, i letterbox och anamorfisk widescreen, jag har sett den på engelska och italienska, jag har sett den med japansk text, jag har sett den censurklippt och oklippt. Dock har jag aldrig tidigare sett den på bio. Så - hur är det att se filmen på stor duk?

Först måste jag försöka bortse från själva lokalen jag såg den i - Bio Roy har Sveriges mest obekväma fåtöljer; det är en plåga att sitta i dem, och jag vred och skuvade på mig under de två timmar filmen varade.

Vidare är kopian som visas inte lika snygg som förra årets nyrestaurerade SUSPIRIA. Jag vet förstås inte hur DEEP RED såg ut när den gick upp i Italien 1975, men den här nya kopian är ibland lite grynig och "mjuk". Kanske har filmen alltid sett ut så när den visats på stor duk?

Men! Detta är inget som förhindrar att DEEP RED är fullkomligt fantastisk på bio! Varje gång jag sett filmren i en ny, förbättrad version, har jag upptäckt nya detaljer, eller upplevt vissa scener annorlunda.
När jag såg filmen den här gången upplevde jag några grejor som ännu starkare än tidigare; grejor som alltid imponerat - men som den är gången blev till något alldeles extra. Dels är det The House of the Screaming Child; den magnifika villan som leder till gåtans lösning. Villan "spelas" av Villa Scott på Corsa Lanza i Turin, ett fascinerande, mystiskt och nästan organiskt hus byggt 1902. David Hemmings, som spelar filmens hjälte Marcus Daly, utforskar huset i många, långa och detaljerade scener, och det är inte utan att jag vill åka till Villa Scott och ta en titt på kåken i verkligheten.

Dels är det Blue Bar inne i Turin; en bar som byggts upp för att likna Edward Hoppers berömda målning "Nighthawks". Interiörscenerna från baren är närmast surrealistiska, med märkliga gäster som är utplacerade som dockor.

Och dels är det Goblins fantastiska musik. Emellanåt kom jag på mig med att sitta och digga och stampa takten. Goblin på hög volym i en biosalong är något utöver det vanliga. Förra året såg jag förresten Goblin live i Stockholm. Tyvärr var det inte så kul som jag ville att det skulle vara; deras proggrock blev rätt seg och trist i längden. Det finns förresten två uppsättningar av Goblin som turnerar. Den andra uppsättningen; den som inte spelade i Stockholm, heter Claudio Simonetti's Goblin, och är nog lite roligare att se och höra.
Det är den kompletta versionen på italienska som nu biovisas i Sverige. Denna version har förstås varit tillgänglig på video och DVD länge nu. Versionen är ungefär tjugo minuter längre än den ursprungliga "exportversionen"; den som visades utanför Italien. Dessa tjugo minuter består främst av smått komiska scener med Hemmings och Daria Nicolodi, vilka vi både kan ha och inte ha; de tillför egentligen inte så mycket, samt flera interiörscener från Blue Bar, vilka jag verkligen tycker behövs i filmen. Den inledande scenen där Hemmings repeterar med sin jazzorkester är rätt onödig.

Filmen visas alltså på italienska, men jag tror nog att jag föredrar den engelskspråkiga versionen - även om de tillagda tjugo minuterna aldrig dubbades till engelska. Hemmings talade förstås engelska under inspelningen, och det syns på munrörelserna att några av de andra skådespelarna också gjorde det. Dessutom har jag sett den här filmen 20-30 gånger och kan flera av de engelska replikerna utantill. Det är förstås någon annan än David Hemmings som läser de italienska replikerna.

SUSPIRIA är ett mästerverk - men jag tycker faktiskt att DEEP RED är ännu bättre. Detta är en av mina absoluta favoritfilmer. Detta är filmen som gjorde mig filmintresserad på riktigt.

... Och jag blev fruktansvärt irriterad när några ynglingar i publiken flera gånger skrattade på fel ställen, som om de tyckte att filmen var dum och fånig.







(Biopremiär i Göteborg 16/2)