lördag 20 januari 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Churchill

CHURCHILL (Studio S Entertainment)
CHURCHILL, i regi av Jonathan Teplitzky, gick upp på bio i Sverige samma dag som den släpptes på DVD. En märklig strategi jag aldrig förstått mig på. Dessutom undrar jag, efter att ha sett den, vad i hela friden filmen skulle upp på bio att göra. Uppenbarligen var jag inte ensam - kritiken i Sverige efter biopremiären var inte precis positiv.
Här kommer min flickväns recension av CHURCHILL: "Den var tråkig. Slut."
Själv får jag nog använda några fler ord, även om jag håller med min flickvän.
CHURCHILL inleds tre dagar innan Operation Overlord, det vill säga invasionen av Normandie. Brian Cox gör rollen som Churchill, och han våndas inför denna stora dag. Han vill helst av allt avstyra det hela, han hoppas på dåligt väder så att projektet ställs in. Eisenhower, Montgomery och de andra tycker att Churchill är en velpotta som inte förstår att krigföring har utvecklats sedan första världskriget. Churchills fru (Miranda Richardson) tycker att maken är en traderöv som dricker för mycket. Men Churchill är rädd att det hela ska bli ett enda stort fiasko under vilket tiotusentals män kommer att dö i onödan. Sydafrikas premiärminister med det fantastiska namnet Jan Smuts (Richard Durden), går ofta vid Churchills sida och fungerar som något slags Benjamin Syrsa.
Filmen CHURCHILL är en lågbudgetproduktion. Det här ser bara ut som en billig, engelsk TV-film. Ett par scener avslöjar budgeten pass mycket att de borde klippts bort helt och hållet. Några stridsscener får vi förstås inte, men Monty håller ett tal inför sina mannar som ska bege sig ut och invadera Normandie. De ser inte ut att vara fler än ett fotbollslag - och av någon anledning står de i en skog. Vad gör de där? Är det tänkt att de ska se fler ut om det är träd i bild?
Brian Cox är ju en bra, robust skådis, och han gör förstås bra ifrån sig - liksom Miranda Richardson. Cox är i princip med i varje scen. Det är han som pratar mest. Men - dialogen är extremt teatral. Få replikskiften låter naturliga, monologerna är lite för många, och sanningshalten i det som berättas är nog inte den högsta. Mycket i filmen, kanske det mesta, känns som ren hittepå.
James Purefoy; han som en gång spelade Solomon Kane, dyker upp som kung George VI i några scener. Kanske fick han jobbet eftersom han liknar Colin Firth? Firth gjorde ju rollen med bravur i THE KING'S SPEECH.
Hur som helst. CHURCHILL hade kunnit bli en bra och intressant film. Det blev den inte. Det här är bara segt och tråkigt, det är berättat helt utan nerv, och det är så stelt att det knirrar.












torsdag 18 januari 2018

Bio: Downsizing

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Alexander Payne har gjort utomordentliga filmer som SIDEWAYS och NEBRASKA.

... Och så har han gjort DOWNSIZING. En film som floppade rejält på bio i USA och som mestadels fick dålig kritig. Häromveckan dök det upp en artikel i Facebookflödet, jag brydde mig inte om att öppna- och läsa den, men enligt ingressen har Alexander Payne i något sammanhang bett om ursäkt för sin film.

Är filmen verkligen så dålig? Eller beror missnöjet på att publiken förväntat sig en festlig komedi, men istället fick ... något annat?

DOWNSIZING börjar bra, och dess första hälft är rätt bra den med. Svenske Rolf Lassgård spelar en norsk forskare, som i labbet i Bergen gör en fantastisk upptäckt - han kan krympa levande varelser. Detta berättar han för sin norske chef, som spelas av dansken Søren Pihlmark. Hittade de inga norska skådisar till de största norska rollerna? Nå - Rolf Lassgård låter krympa ner inte bara sig själv, utan även ett gäng frivilliga norrmän, och de bildar en liten (en bokstavligt talat liten) koloni i Norge. Vad som är fantastiskt med detta, är inte bara det att man lyckats krympa människor, utan att det avfall de producerar på ett år får plats i en enda, normalstor sopsäck. Perfekt for jordens överlevnad!

Tio år senare har downsizing, som det här döpts till, blivit en stor grej. I Amerika finns Leisureland; ett slags paradisstad i miniatyrformat, befolkad av minimänniskor. En dollar är värd tusen gånger så mycket i Leisureland, så alla lever lyxliv, verkar det som.

Matt Damon spelar Paul Safranek, gift med Audrey (Kristen Wiig), och de - åtminstone Paul - är trötta på sina liv. Downsizing är lösningen. Problemet med processen är att det bara går att krympa ner människor - om man ångrar sig går det inte att förstoras till sin ursprungliga storlek. En som ångrar sig är Audrey - alldeles innan hon ska krympas ner. När Paul, nu i miniformat, vaknar upp, visar det sig att han plötsligt blivit ensamstående i Leisureland.
Nu börjar det bli lite märkligt. Fattas det scener? Paul flyttade in i en gigantisk villa - men ett år senare bor han av någon anledning i en lägenhet och har ett trist jobb som telefonist, det vill säga allt det han ursprungligen ville komma ifrån. Hans granne ovanpå är en ständigt festande serb som heter Dusan (Christoph Waltz), och Paul börjar motvilligt att umgås med honom. Tack vare detta lär Paul känna en vietnamesisk städerska (Hong Chau), som till Pauls stora överraskning lever i ett slumkvarter i Leisureland. Paul bestämmer sig för att hjälpa städerskan.

Nu blir det bara dumt.

DOWNSIZING känns inte som en film av Alexander Payne, utan snarare som något av Charlie Kaufman, Spike Jonze och/eller Michel Gondry. Tre filmskapare jag finner synnerligen irriterande i sina pretentiösa försök att vara smarta, roliga, surrealistiska, satiriska, tänkvärda och allt vad de nu kan tänkas sikta på. Till dessa tre kan jag lägga Wes Anderson. Där har vi verkligen en irriterande kvartett!
Paynes film övergår till att bli ett drama med ett väldigt tydligt miljöbudskap, och snart blir det även kvasireligiöst och new age-flummigt. Den absoluta lågpunkten är när en massa hippieliknande norrmän spelar trumma och dansar vilt i naturen. Jamen, fy fan för sådant! Rolf Lassgård håller ett långt tal som fick mig att vrida generat på mig. Hu, det här är riktigt dåligt.

Och det är synd att det hela urartar, och att det håller på alldeles för länge (två timmar och femton minuter), för det börjar alltså bra och det hade kunnat bli en kul satir. Om man inte tänker för mycket på hur allt funkar. Varifrån kommer allla miniprylar i Leisureland? Har de under de år som förflutit hunnit bygga en massa minifabriker som tillverkar alla minisaker som behövs?

Vad som är kul är att Udo Kier plötsligt dyker upp - och han har en rätt stor roll. Han roll är större än Kristen Wiigs. Matt Damons rollfigur är rätt trist och ointressant, han är nästan osympatisk, vilket gör att det blir svårt att engagera sig i hans öde.

Ja, det här är en dålig film. Den får en tvåa för att Udo Kier är med.









(Biopremiär 19/1)

tisdag 9 januari 2018

Bio: The Commuter

Foton copyright (c) SF Studios

Det känns tryggt med Liam Neeson. Idag, när alla nya, unga actionhjältar har så dålig utstrålning att filmkameran knappt registrerar dem, kommer den pålitlige 60-plussaren Neeson och visar var skåpet ska stå.

THE COMMUTER är Liam Neesons fjärde samarbete med den spanske regissören Jaume Collet-Serra. De tidigare är UNKNOWN, NON-STOP och RUN ALL NIGHT. Jag kan inte påstå att jag minns specielllt mycket av de filmerna; inte mer än att NON-STOP utspelade sig ombord på ett flygplan, och att jag nog tyckte att filmerna var rätt okej så länge de varade.

Den här gången byter Liam Neeson flygplanet mot ett tåg i en actionthriller som till större delen utspelar sig i realtid. Neeson spelar Michael MacCauley, titelns pendlare - antagligen tyckte SF att THE COMMUTER låter tuffare än PENDLAREN. Nå - Michael säljer försäkringar, och sedan tio år tillbaka pendlar han till sitt kontor; resan verkar ta ett par timmar varje dag. Filmen inleds med ett montage där vi får se Michael och hans familj vakna upp dag efter dag, morgonrutinerna är desamma, och det känns lite grann som MÅNDAG HELA VECKAN.

Men. En dag sätter en mystisk kvinna, spelad av Vera Farmiga, sig ner mittemot Michael på tåget och kommer med ett märkligt erbjudande. Om Michael letar upp en speciell person på tåget och pekar ut denna, får han hundra tusen dollar. Pengarna kommer väl till pass - Michael har nämligen fått sparken samma dag. Fast det är förstås något mer än skumt med deta erbjudande.

Jodå. Den mystiska kvinnan är en skurk, och snart hamnar Michael och passagerarna i livsfara. Då är det tur att det visar sig att Michael inte är vilken knegare som helst. Nejdå. Tidigare var han polis. Denna erfarenhet får han nytta av när folk beter sig underligt eller till och med mördas, och när tåget skenar i hög hastighet. Självklart är Michael stenhård.

Det här är actionversionen av MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN. Fast THE COMMUTER är mer underhållande än Kenneth Branaghs deckare. THE COMMUTER är en helt okej actionthriller, den är rappt berättad, handlingen har en del kul twister, och ibland blir det nästan lite spännande. Fast emellanåt blir det lite för mycket och sådan där suspension of belief infinner sig - vår hjälte blir för mycket superhjälte när han lyckas hoppa mellan tågvagnar medan tåget rusar fram i ett par hundra kilometer i timmen. Samtidigt är detta faktum lite roligt.

Förutom Liam Neeson och Vera Farmiga ser vi Patrick Wilson i en liten roll, och Sam Neill i en ännu mindre roll. Det är kul att vi också får se gamle, fine Jonathan Banks i en biroll. Även den danske skådespelaren Roland Møller har en liten roll som pendlare.

THE COMMUTER är ännu en ganska lättglömd film, men den gör sitt jobb och duger utmärkt som hundra minuter solid underhållning.

Om filmen vore svensk hade den hetat SIGNALFEL och utspelat sig - i realtid - ombord på ett stillastående pågatåg på en sträcka utanför Helsingborg.





(Biopremiär 12/1)

måndag 8 januari 2018

Bio: Wind River

Foton copyright (c) Scanbox
Taylor Sheridan har skådespelat i ett helt gäng filmer och TV-serier, men det är som manusförfattare han gjort sig ett namn. Det var Sheridan som låg bakom manusen till SICARIO och HELL OR HIGH WATER. Som regissör debuterade han med VILE; en skräckfilm jag inte sett, och nu kommer så en andra film, för vilken Sheridan står för både manus och regi.
Kriminaldramat HELL OR HIGH WATER var en modern western, och WIND RIVER tillhör samma genre. Det är ett kriminaldrama med betoning på drama, men framför allt är det en western - som utspelar sig i nutid.
Jeremy Renner spelar Cory Lambert, viltvårdare och jägare i Wyoming. Det är vinter när den är som kallast; gott om snö och ibland ner till trettio minusgrader. När Lambert är ute och letar efter några pumor, hittar han i snön ett lik i indianreservatet Wind River. Det är den tonåriga arapahoindianen Natalie, som våldtagits, flytt ut i vildmarken, och frusit ihjäl.
FBI skickar dit en agent - den unga Jane Banner (Elizabeth Olsen), som kommer direkt från Las Vegas. Hon är minst sagt en främmande fågel i det lilla, lilla samhället, och hon har ingen som helst erfarenhet av vildmarksliv och svåra väderförhållanden. Banner anlitar Lambert för att hjälp henne i jakten på mördaren eller mördarna, och de åker runt för att prata med de råbarkade, ofta försupna eller nerknarkade, karlar som bor i- och omkring reservatet.
Som deckare är det här inget vidare - det är alldeles för enkelt; det finns inte så många misstänkta att välja mellan, och upplösningen blir något av ett antiklimax. Som thriller är det inte heller något vidare, eftersom filmen är förhållandevis spänningsbefriad. Som drama är det lite småtrist, grått och ointressant.
Men - som western är det här rätt bra. Rollfigurerna far fram på snöskotrar iställer för hästar över de mäktiga, hotfulla vinterlandskapen. Cory Lambert är en traditionell westernhjälte, något slags sorgsen Zeb Macahan, och han är skicklig på att hantera sina vapen. Vid ett par tillfällen exploderar filmen i våldsamma eldstrider, och även agent Bannner visar sig vara bra på att hantera sin picka; hon tömmer utan att tveka hela magasinet i en motståndare.
WIND RIVER hade säkert fungerat bättre som regelrätt, "riktig" western; det vill säga, om den utspelat sig på 1800-talet. Då hade den dessutom slutat direkt efter förrättat värv, och vi hade sluppit den ganska långa epilogen, som inte tillför speciellt mycket.
Eftersom det här är en film som har många indianer i rollerna, får vi förstås se Graham Greene i en roll; han spelar sheriff den här gången.
Filmmusiken består av pretentiöst fiolgnissel och piano, och då och då hörs en ännu mer pretentiös låt med pratsång. Det här är musik som inte förstärker scenerna, utan snarare försvagar dem, genom att plocka bort all form av spänning, för att istället göra det tungsint, dystert, högtravande och långsamt. När jag såg filmen tänkte jag att filmmusiken är så illa, att det måste vara Nick Cave och Warren Ellis som står för den. Efter pressvisningen pratade jag med min kollega på GP, och han tyckte precis tvärtom. Han tyckte att filmmusiken var så bra, att det måste vara Nick Cave och Warren Ellis. Jodå, det är Cave och Ellis som står för fiolerna. Bokstavligt talat. Men tänk som mycket coolare det här hade blivit med Ennio Morricone på ljudspåret! Jag föreställde mig WIND RIVERS vinterlandskap med Morricones makalösa musik till Sergio Curbuccis vinterwestern THE GREAT SILENCE. Det hade blivit en helt annan film.
Intressant detalj: två av filmens producenter är bröderna Weinstein. Harvey Weinsteins namn är inte bortplockat från eftertexterna, till skillnad från i en del andra, nyare filmer - som till exempel PADDINGTON 2. Fast det är ju klart, WIND RIVER hade amerikansk premiär redan i augusti förra året, och det var väl innan Weinstein Gate utbröt. Varför har vi förresten fått vänta ett halvår på den här?
Slutligen: Ovannämnda THE GREAT SILENCE finns släppt på DVD i Sverige - den kommer i en tjusig trälåda. Men! Köp inte den! Den tekniska kvalitén på filmen är under all kritik, och den visas till och med i fel format; det ser ut som om de överfört en gammal VHS-utgåva. Men trälådan är onekligen fin.

 





(Biopremiär 12/1)
-->

söndag 7 januari 2018

Bio: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Avdelningen för filmer med hopplösa titlar:

THREE BILLBOARDS är inte svårt att komma ihåg. Ej heller THREE BILLBOARDS OUTSIDE. Men sedan blir det svårare. Var fanns nu de här reklamskyltarna? Vad hette staden? Och vilken stat var det? Minnesota? Mississippi? Varför försågs denna utomordentliga film med en alldeles för lång titel ingen kommer ihåg? När det gäller titeln hamnar den i samma liga som I AM THE PRETTY THING THAT LIVES IN THE HOUSE och YOUR VICE IS A LOCKED ROOM AND ONLY I HAVE THE KEY (vilken i original heter IL TUO VIZIO È UNA STANZA CHIUSA E SOLO IO NE HO LA CHIAVE).

... Men utomordentlig är den här filmen. Det här är en fantastiskt bra film. Jag såg den på en pressvisning redan i höstas, vilket gjorde den till den bästa (nya) film jag såg under 2017. Eftersom den alltså får svensk premiär först nu; 2018, lär den även bli 2018 års bästa film. Jag har svårt att tänka mig att det kommer att komma något som är bättre än det här.

THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI är den tredje långfilmen med manus och regi av engelsmannen Martin McDonagh. Det var han som gjorde IN BRUGES och SEVEN PSYCHOPATHS. Nu utbrister många "Men de filmerna är ju skitbra!". Jag kan inte hålla med - eftersom jag av någon anledning inte sett dem. Detta kommer dock att åtgärdas, de är nu på väg hem till mig.
Genren är svart komiskt drama, och det handlar om en typ av film jag är mycket förtjust i och som vi får se alldeles för sällan. En intelligent film för en vuxen publik; en film med fantastisk dialog, fascinerande rollfigurer, och sådär lagom skruvade händelser - det riskerar aldrig att spåra ur och bli surrealistiskt eller tramsigt, eller alltför konstnärligt och arty-farty.

Frances McDormand spelar den bittra Mildred, vars dotter våldtagits och mördats. Hon anser att den lokala polischefen Willoughby (Woody Harrelson) och hans män inte gjort tillräckligt för att hitta dotterns mördare. Därför hyr hon tre stora reklamskyltar längs infarten till Ebbing; staden hon bor i, och på dessa låter hon klistra upp sitt budskap till Willoughby.

Reklamskyltarna väcker uppmärksamhet både i Ebbing och i media. Sam Rockwell spelar polisen Dixon, som blandar sig i utredningen. Dixon är en våldsam och korkad morsgris, och han ställer till det.
Vi rör oss lite grann i bröderna Coen-land - men THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI är bättre än det mesta bröderna Coen fått ur sig de senaste åren. Skådespelarinsatserna är strålande, och förutom de jag nämner här ovan, syns bland andra Caleb Landry Jones, Abbie Cornish och Peter Dinklage.

Till skillnad från så många andra filmer idag, lyckas den här filmen hålla intresset uppe från början till slut. Det här är modern amerikansk film när den är som bäst.

THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI är nominerad till sex Golden Globe-statyetter. Det skulle inte förvåna mig om den även kommer att Oscarnomineras i några klasser.







(Biopremiär 12/1)

tisdag 2 januari 2018

Bio: Pitch Perfect 3

Foton copyright (c) UIP Sweden
Tydligen är de två första PITCH PERFECT-filmerna de mest framgångsrika komiska musikalerna någonsin - åtminstone enligt Rebel Wilson, som påpekade detta när hon förra månaden satt i Graham Nortons soffa. Det är mycket möjligt. Å andra sidan finns det väl inte jättemånga komiska musikaler. Och frågan är om PITCH PERFECT-filmerna är musikaler, de är snarare komedier med många sångnummer.
De två första filmerna blev oväntade framgångar. Jag tyckte att de var småtrevliga, men rätt fåniga och lättglömda. Att det skullle komma en tredje film var en självklarhet. Trish Sie har tagit över regin - och resultatet är under all kritik. En mer krystad, idiotisk och långsökt film får man leta efter.
Tjejerna i a capella-gruppen The Barden Bellas har nu gått ut college och slutat sjunga tillsammans. De flesta har skaffat sig jobb, Beca (Anna Kendrick) är musikproducent, eller något ditåt, men de är inte speciell framgångsrika. De får ett erbjudande om att återförenas och ställa upp i en tävling i Italien och Frankrike; det var något konstigt om att en populär artist eller producent eller vad han nu var, kommer att sajna vinnarna.
De åker runt i dessa europeiska länder och framträder för amerikanska soldater, och jag satt hela tiden och undrade varifrån de fick alla scenkläder. Samtidigt dyker Fat Amys (Rebel Wilson) far (John Lithgow med australisk accent) upp. Han visar sig vara en gangster och är ute efter sin dotters hittills okända bankkonto, som är fyllt med miljoners miljoner. Barden Bellas måste både uppträda och slåss mot gangsters.
Det här är jättekonstigt. Storyn är en rörig, ologisk soppa; det är uppseendeväckande dumt. De två tidigare filmerna framstår som genomtänkta och riktigt bra. För att innehålla så här många ingredienser är det makalöst tunt, ingenting utvecklas, ingenting är roligt.
I PITCH PERFECT 1 och 2 tävlade Barden Bellas mot andra grupper, varav en del var lite kul - i synnnerhet den tyska a capallea-gruppen i den andra filmen. I den denna den tredje filmen är motståndarna trista och knappt med alls. Två av banden glöms nästan bort helt efter att de presenterats. Huvudmotståndarna är ett band som heter Evermoist och som har Ruby Rose som frontfigur. De ska framstå som tuffa och sexiga, men de spelar genant mesig poprock.
... Fast all musik som framförs i de här filmerna är rätt hemsk. Det handlar om överproducerade covers på gamla hitlåtar. Sångrösterna är påfallande ofta nasala.
Rebel Wilson kan vara rolig, men som Fat Amy är hon bara påfrestande. Alla skämten går ut på att hon är tjock och vulgär. Plötsligt visar hon sig kunna kung-fu, men det blir inte kul. Som vanligt är Elizabeth Banks och John Michael Higgins roligast; de är de där kommentatorerna som bevakar a capella-tävlingar. Den här gången håller de på att göra en dokumentär om Barden Bellas. Fast duon är inte med speciellt mycket. Hana Mae Lee; den besynnerliga, direkt bisarra, och tystlåtna medlemmen i Barden Bellas, medverkar inte heller speciellt mycket, vilket är synd.
PITCH PERFECT 3 är så dålig att den är en direkt förolämpning.

     







(Biopremiär 3/1)
-->

måndag 1 januari 2018

Bio: Ted - För kärlekens skull

Foton: Ola Kjelbye (c) StellaNova Film

2018 års första recension är här. Redan om några veckor kommer jag att dela ut årets första femma i betyg - till en film jag såg i höstas. Nu blir det dock ett lägre betyg.

Jag har inget större förhållande till Ted Gärdestad. Han spelade inte den typ av musik jag lyssnar på, eller som jag har lyssnat på. När jag var barn tyckte jag dessutom att Ted såg rätt ding ut. När jag nu såg Hannes Holms film om Ted Gärdestad konstaterade jag att jag egentligen inte vissste så mycket om honom, hans liv och hans karriär - inte mer än att han var stor popstjärna på 70-talet, att han hade grava psykiska problem, att han gick med i en konstig sekt, och att han tog livet av sig 1997. Allt annat har jag missat - på grund av ointresse.

TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL är en A till Ö-film. Det är en traditionell filmbiografi och redovisar Ted Gärdestads liv i kronologisk ordning. Inget fel idet, ibland är det trevligt att slippa tillkrånglade krusiduller i försök att vara unik eller konstnärlig. Under filmens första timme skildras, kanske lite väl snabbt, vägen till stjärnorna under 70-talet, och under den andra timmen följer alla problem under 80-talet; rösterna i Teds huvud, urspårad karriär, den skumma sekten och allmänt mörker. Hannes Holm sätter punkt några år före självmordet, vilket nog är bra.

Ted Gärdestad spelas av den porträttlike Adam Pålsson, som även framför sångerna. Jag har aldrig tidigare noterat Pålsson, trots att jag sett några filmer med honom - till exempel var han med i Hannes Holms HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ, vilken jag utnämnde till 2010 år bästa svenska film. Ted Gärdestads låt "Himlen är oskyldigt blå" avslutar TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL.

Övriga skådespelare är mer eller mindre porträttlika, vilket ibland blir lite distraherande. Jonas Karlson ser rätt skön ut som Stikkan Andersson, men Karlsson spelar rollen precis som alla andra roller han gör. På 70-talet gifte sig Ted med Lotta Ramel. Hon görs av Happy Jankell, medan Lotta Ramels mor; Susanna Ramel, spelas av den riktiga Lotta Ramel. Niklas Strömstedt gör ett kort inhopp som sin far Bo Strömstedt.

Gustav Orvefors är inte alls lik Janne Schaffer, Edvin Bredefeldt är så olik Benny Andersson att jag först inte förstod att det skulle vara han. Tjejen som spelar Agneta Fältskog (jag hittar inte skådisens namn) pratar stockholmsdialekt modell 2017 och låter förstås inte som Fältskog. Om Peter Viitanen är lik Kenneth Gärdestad vet jag inte, men Hanna Alström funkar bra som Ann Zacharias.

Alla dessa skådisar som ska föreställa välkända personer gör att filmen ibland känns lite grann som en maskerad. Per Sinding-Larsen, iförd långhårig peruk, dyker upp som journalist under några sekunder. Det är förvisso skojigt, men man dras ur filmens verklighet och tänker istället "Ha ha, det är ju Per Sinding-Larsen!".

Den 29-årige Adam Pålsson ser ut att vara en 30+:are, och han ser likadan ut genom hela filmen - från de inledande scenerna där han är tonårig tennisstjärna och kämpar mot Björn Borg, till slutscenerna. Men han gör rollen bra.

Filmens första del, om hur Ted Gärdestad blir popstjärna, är förstås roligare och mer underhållande än den andra, mörka delen. Dialogen är bitvis lite sökt och onaturlig, vilket ju ofta är fallet i svensk film. Jag gillar de väl återskapade 70- och 80-talsmiljöerna, och som helhet är väl TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL en okej film. Om min relation till Ted Gärdestad vore större; om jag gillade honom och hans låtar, är det möjligt att jag skulle tycka riktigt bra om den här filmen. Men som det är nu tycker jag att TED med Mark Wahlberg är bättre.




(Biopremiär 3/1)


TOPPRAFFEL! önskar gott nytt år

GOTT NYTT ÅR PÅ ER,
GREVAR OCH BARONER!
(Ja, och på er andra också)
Jag insåg alldeles just nu att 2018 inte är vilket skitår som helst. Nej - år 2018 fyller TOPPRAFFEL! hela tio år! Vem hade väl trott det när jag startade den här bloggen en gång i tiden? Under dessa år har jag hunnit flytta från Landskrona till Malmö, och därefter till Göteborg, jag har gått och blivit sambo, och jag har gjort comeback som serieförfattare. Vi får väl se vad som händer under 2018. Än så länge vet jag bara att det i mars sker något jag väntat på i 42 år.



lördag 30 december 2017

Serier: Grattis, Gaston!

GRATTIS, GASTON!
av Franquin och Jidéhem
Cobolt
Min födelsedag 1979 var årets första varma dag. Jag hade fått Gastonalbumet "Katastrofernas konung" i present och satt och läste det i en baden-baden i trädgården. Antagligen hade jag önskat mig albumet efter att ha läst Gaston hos en kompis. Jag tyckte att albumet jag fick var extremt roligt, jag tyckte att serien om Gaston var extremt rolig. Fast jag hade ännu inte börjat läsa franska i skolan, så jag uttalade namnet som "GAST-ån" och inte "Ga-STÅÅN".
1982 var jag i Frankrike för första gången. Vi besökte bland annat ett enormt varuhus som hette Mammouth och som låg någonstans i Normandie -- vi hade hyrt en gård i Normandie. Mammouth hade en som jag minns det oöverskådlig serieavdelning. Där köpte jag Gastonalbumet "Des gaffes et des dégâts" ("Missar i massor" på svenska). Inte nog med att det var inbundet, det var även på 62 sidor. De svenska albumen innehöll bara 46. Varför plockades dessa sidor bort? Var hamnade dessa? Kanske samlade Carlsen Comics dessa i en egen volym, jag vet inte, jag kollade aldrig. Däremot gav Egmont ut Gaston komplett i en box 2007, där fanns de väl med.
År 2017 fyllde serien om Gaston 60 år. För mig har Gaston alltid känts som en 70-talsserie, men figuren dök alltså upp redan 1957, först på halvsidor, och fram till 1968 tuschades serien av Jidéhem.
Om jag inte är ute och cyklar, ska Cobolt under 2018 börja ge ut Gaston komplett i kronologisk ordning - men redan nu har de släppt ett hyllningsalbum, med anledning av nämnda 60-årsfirande. I ett förord av förlaget Dupuis' ekonomichef Josef Mummel - en av figurerna i serien - står det att detta album innehåller de serier läsarna tycker är allra bäst. Vilka läsare? De som läser den fransk-belgiska serietidningen Spirou? Har man kunnat rösta? Är detta verkligen de roligaste avsnitten?
På den sista frågan svarar jag: tja, det vet jag väl inte. Jag har inga andra Gastonalbum här, men jag minns en massa avsnitt som var lika roliga, eller roligare, än de som valts ut till denna samling.
Serierna i "Grattis, Gaston!" spänner över alla år serien producerades och presenteras kronologiskt. Albumets första avsnitt är det 70:e, medan det sista har nummer 882. Tyvärr saknas ursprunglig publiceringsdatum.
De första årens avsnitt känns lite udda för oss som inledde bekantskapen med de senare serierna. När Jidéhem tuschade var bilderna renare och lite stelare. Då, liksom senare, jobbade (eller "jobbade") Gaston på tidningen Spirou, men i början var det Nicke; känd från Spirou, som fick agera hårt prövad straight man när Gaston ställde till det, och ibland kunde Spirou själv dyka upp på redaktionen.
När Franquin slutade teckna Spirous äventyr, försvann Nicke och Spirou ur Gaston. Nicke ersattes med redaktionssekreteraren Mossberg; han som ofta utbrister "Rogntudju!". Den ofta återkommande bifiguren Julius (som på Carlsen Comics'  tid kallades Mick) dyker upp.
Den här bilden imponerades jag av som barn. Jag imponeras fortfarande.
Jidéhem tuschade alltså serien fram till 1968, och när Franquin därefter gjorde Gaston helt på egen hand, fick den det utseende vi alla älskar och associerar med Gaston. Franquins stil blev livligare, linjerna är nästan lite svampiga och sotiga på ett sätt som passar de vilda upptågen i Gaston.
Om det fortfarande är roligt? Tja, av en del av innehållet i denna samlingsvolym att döma, är det inte alltid jättekul - självklart blir det ojämnt när man gör närmare tusen avsnitt om samma figur. Men - när Gaston är kul, är serien jävligt kul!
"Grattis, Gaston!" är förresten på 56 sidor, Björn Wahlberg står för översättningen, och ska jag anmärka på något, blir det på det aningen svårlästa typsnittet som används i pratbubblorna. Det kan jag dock ha överseende med.  



söndag 24 december 2017

TOPPRAFFEL! önskar god jul



-->

lördag 23 december 2017

Serier: Comanche 1973-1975

COMANCHE 1973-1975
av Greg och Hermann
Mooz Förlag
Ja, jag vet att det har hunnit komma ett tredje samlingsalbum med Comanche - jag har det. Men - förlaget har även hunnit dra tillbaka det, eftersom första upplagan är feltryckt; ett antal sidor är på danska. En ny, korrekt upplaga är på väg. Och ja, jag vet även att Mooz Förlag nu äntligen bytt namn till Zoom Förlag; det vill säga det namn det danska moderbolaget bär.
Men eftersom jag inte hunnit med att läsa och skriva om samlingsvolym två, tar jag och gör det.
Förra veckan diskuterade jag Comanche och Blueberry med en kompis över en lunch. Min kompis gillar Comanche, eftersom han tycker att den är lättare att komma in i än Blueberry. Själv sa jag ungefär vad jag skrev i min recension av den första samlingdvolymen med Comanche (texten finns HÄR); nämligen att om Blueberry är en John Ford-western, så är Comanche en western-TV-serie från 1960- eller 70-talet. Blueberry är mer komplex, intrikat, genomtänkt och framför allt bättre tecknad. Comanche är enklare, ytligare och ibland lite slarvig innehålllsmässig. Något som förstås inte hindrar serien från att vara underhållande.
"Comanche 1973-1975" innehåller tre album, samt ett kortare avsnitt av färskare datum. De tre  albumen är "Röd himmel över Laramie", "Shotgun Marlowe" och "Det sista upproret", vilka publiceras i nyöversättning av Göran Semb. De två första av dessa hette "Himlen är röd över Laramie" respektive "Red Dust och rövarbandet" när Carlsen Comics gav ut dem 1981 och '82, det tredje albumet har inte tidigare givits ut på svenska.
"Röd himmel över Laramie" tar vid där det förra albumet; "Wyomings vargar", slutade. Hjälten Red Dust förföljer några banditer och mördare, och träffar några lagom udda typer på vägen. Det här är ett förhållandevis traditionellt äventyr, och det slutar med en traditionell eldstrid.
Men! Vad som är intressant med den här storyn är att författaren Greg, i ett försök att vara realistisk, låter en sheriff arrestera Red Dust när kruröken lägger sig - det är trots allt inte okej att skjuta ihjäl folk, oavsett om de är mordiska banditer eller ej.
Den här bilden gillar jag! Den föreställer något vi sällan får se, vare sig i westernfilmer eller -serier, nämligen bostäderna i västerns städer - de som enligt populärkulturen mest verkar bestå av salooner, sheriffkontor, banker, hotell och stall.
När "Shotgun Marlowe" inleds avtjänar Red Dust ett fängelsestraff. Han friges, men allt är inte som förr. Red får inte använda skjutvapen, han får inte dricka alhohol, och med jämna mellanrum måste han infinna sig hos sheriffen. Det här är en rätt intressant utgångspunkt. Självklart blir det svårt för Red att lyda dessa regler, eftersom en galen bandit kallad Shotgun Marlowe och dennes gäng med råskinn är på väg mot den illa förberedda staden.
Tyvärr struntar Greg i att presentera Marlowe och hans gäng, de är bara några det pratas om lite löst, och som sedan dyker upp. Dessutom beter de sig korkat; istället för att bara skjuta ner seriens hjältar och övriga stadsbor, ger Marlowe dem alla chanser att komma undan. Marlowe ska till exempel tvunget hänga två personer och därmed dra ut på tiden - istället för att bara trycka av ett par skott.
I "Det sista upproret" gör en samling suputer till cheyenner uppror; de attackerar de vita och är nära att starta ett indiankrig. Samtidigt ska Red Dust hjälpa en fotograf att från en luftballong ta bilder på indianernas framfart. Red Dust har nu utsetts till vicesheriff.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Hermanns teckningar. För mig har han alltid varit något slags fattigmans-Giraud. Nästan alla människor i Comanche är rätt fula. Det funkar bra när det är gubbar som ska vara fula, men övriga gestalter är sällan några skönheter. Hermann verkar ha svårt att teckna ansikten.
Vidare är det ibland lite svårt att tolka seriens händelser på grund av de bildvinklar Hermann valt. Flera gånger fick jag stanna upp för att verkligen se efter vad det är som sker. Men då och då imponerar Hermann och fläskar på med mäktiga panoramabilder eller stämningsbilder.
Liksom volym ett är "Comanche 1973-1975" tryckt på blank, ganska tunt och sladdrigt papper, vilket är lite synd. Ett grövre, lite mattare papper skulle kunna lyfta serien en aning.
Jag tycker att Comanche är en rätt bra serie och den tillhör de bättre westernserierna. Men - serien är ingen Blueberry.   
-->

fredag 22 december 2017

Serier: Linda och Valentin - Ett hyllningsalbum

LINDA OCH VALENTIN:
ETT HYLLNINGSALBUM
Cobolt
År 2017 är det 50 år sedan den franska science fiction-serien serien om Linda och Valentin för första gången dök upp i den legendariska - och sedan länge nedlagda - tidningen Pilote. I Frankrike återuppstod Pilote tidigare i år för ett specialnummer med en lång rad hyllningsserier till Linda och Valentin, skrivna och tecknade av diverse franska serieskapare.
Det är detta specialnummer av Pilote som nu kommit på svenska - inbundet och utökat med serier av svenska och danska serieskapare. Som fallet ofta är med denna typ av antologier, är innehållet spretigt och av minst sagt skiftande kvalitet - framför allt manusmässigt.
Bäst i albumet är Johan Wanloos bidrag. Det skriver jag inte eftersom Johan är en av mina kompisar, utan för att serien är rolig - på riktigt.
De franska bidragen dominerar. En del av dessa fransmän känner jag till - Guillaume Bouzard, Mathieu Bonhomme, F'Murr och ett par till. De flesta andra har jag aldrig hört talas om - men några av dem ritar så fantastiskt snyggt, att jag blev rejält nyfiken på de serier de gör i vanliga fall. Ett märkligt sammmanträffande: Annie Goetzinger; som gjort en rad serier tillsammans med Linda och Valentins författare Pierre Christin, medverkar med en teckning. Jag tänkte att det var längesedan jag såg något av henne - jag tror inte det kommit något på svenska på 30-35 år. Dagen därpå nåddes jag av nyheten om att Goetzinger avlidit, 66 år gammal.
Bland danskarna som medverkar hittar vi kända namn som Peter Madsen och Peter Snejberg. Karoline Stjernfelt står för ett tjusigt uppslag. Jag har aldrig hört talas om henne, men häromdagen kom min sambo hem med ett danskt album av Stjernfelt; "I morgen bliver bedre".
Ur Johan Wanloos bidrag.
Några av de svenskar som bidragit är Kim W Andersson, Peter Bergting, Jonas Darnell, och Micke Grahn; den sistnämnde har  gjort en Lilla Fridolf-version av Linda och Valentin.
De flesta av serierna är antingen parodier- eller pastischer på Linda och Valentin, och tyvärr är manusen ofta rätt svaga - upphovsmännen har  inte fått till det riktigt på de en till fyra sidor de haft på sig. Bäst funkar det när serierna handlar om upphovsmännens förhållande till själva serien Linda och Valentin, eller till dess skapare Pierre Christin och Jean-Claude Mézières. Nicolas Barral berättar om när han träffade Mézières på 80-talet, Éric Corbeyran och Olivier Balez beskriver de matresor Corbeyron gjort världen över tillsammans med Pierre Christin. Per Demervall har gjort en serie om när han för första gången såg ett Linda och Valetin-album i en bokhandel i Stockholm på 70-talet. Dessa bidrag är riktigt trevliga.
Éric Corbeyran och Olivier Balez.
Detta hyllningsalbum inleds med en intervju med Christin och Mézières, och det avslutas med några sidor ur ett kommande Linda och Valentin-album. Jag har inte läst samtliga album med Linda och Valentin, och inga av de senaste (sista?) - så jag reagerade på att Mézières teckningar nu blivit en aning skissartade.
Okej - är "Linda och Valentin - Ett hyllningsalbum" en bok jag kan rekommendera? Tja, jag vet inte riktigt. Den riktar sig till de mest inbitna fansen, och till de som gillar- och vill ha allt av de medverkande tecknarna. Övriga läsare upplever nog det här som rätt tunt och intetsägande. Om än bitvis riktigt tjusigt!  
-->

onsdag 20 december 2017

Bio: Jumanji: Welcome to the Jungle

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Nu ska jag berätta vad jag minns av filmen JUMANJI från 1995:

*Jag såg den på VHS.
*Robin Williams var med i den.
*Den handlade om ett magiskt brädspel.
*Det skrevs mycket i pressen om filmens datoranimationer; filmen var rätt tidigt ute med sådana. Många klagade på de halvtaffliga animationerna.

... Detta är allt alltså jag minns. Detta minns jag inte:

*Vad filmen handlade om.
*Vad som hände.
*Vad Robin Williams gjorde.

Nu, 22 år senare, kommer något slags uppföljare i regi av Jake Kasdan (SEX TAPE, BAD TEACHER). Som vi har väntat! Eller - nä, det har vi väl inte?

2003 var Dwayne Johnson med i en film som hette THE RUNDOWN. När den gick på export döptes den om till WELCOME TO THE JUNGLE. Denna nya film har inget med den filmen att göra, trots att herr Johnson är med i båda. Den har heller ingenting att göra med WELCOME TO THE JUNGLE från 2013 med Jean-Claude Van Damme. Den har jag stående osedd på DVD-hyllan.
JUMANJI: WELCOME TO THE JUNGLE inleds 1996 med att en ung kille hittar brädspelet Jumanji på en strand. Han tar hem det, men blir besviken på att det inte är ett TV-spel. Då förvandlas brädspelet till ett TV-spel - och killen försvinner.

Hopp till nutid. Fyra jobbiga tonåringar med olika personligheter - och som självklart inte tycker om varandra - får kvarsittning. I ett förråd på skolan hittar de Jumanji - som nu alltså är ett TV-spel från 1996. De sätter igång spelet - och sugs in i det, bokstavligt talat.

De fyra tonåringarna dimper ner i en djungel och har då blivit sina spelfigurer, vilka spelas av Dwayne Johnson, Jack Black, Kevin Hart och Karen Gillan. Här är det roliga (nåja) att den självupptagna, ytliga, snygga tonårstjejen förvandlats till Jack Black. Karen Gillan klagar på att hon är iförd ett slags Lara Croft-utstyrsel, vilken är opraktisk i djungeln.

Dessa fyra spelfigurer har olika egenskaper - och tre spelliv vardera. Deras uppdrag är att hitta något slags juvel och föra den till en mystisk jaguarklippa innan den slemme skurken som jagar dem genom djungeln. Vilda djur utgör ett ständigt hot. Ibland dör spelfigurerna, men kommer tillbaka - så länge de har spelliv kvar.
Det skojas om att tonårstjejen i Jack Blacks kropp måste lära sig att kissa med en pillesnopp. Det är inte speciellt roligt, men det är filmens höjdpunkt. Det är är nämligen plågsamt att sitta igenom det här dravlet - Variety utnämnde filmen till en av årets sämsta.

Möget varar i två sega timmar. Den slutar aldrig. Det finns inget som helst driv i berättandet. I princip ingenting är roligt - om man inte gillar folk som gapar och skriker mest hela tiden. Det är aldrig spännande. Det är aldrig underhållande. Det är bara jobbigt, högljutt och påfrestande.
Det enda jag tyckte var lite coolt, var att skurken har tusenfotingar och skorpioner som kryper ut ur hans öron och mun när andan faller på.

Självklart tvingas dessa fyra tonåringar/spelfigurer att lära sig att samarbeta - och självklart blir de bästa vänner på kuppen. Under eftertexterna spelas "Welcome to the Jungle" med Guns N' Roses.
Ett parti Fia med knuff är roligare julunderhålllning än JUMANJI: WELCOME TO THE JUNGLE.
Och då hör det till saken att Fia med knuff är ett jävligt tradigt spel.

Om jag skulle ta och se den där filmen med Van Damme jag nämner ovan?









(Biopremiär 22/12)

Serier: Fantomen 25-26/2017

FANTOMEN 25-26/2017
"Farväl till De djupa skogarna"
av Tony DePaul och Mike Manley
"Den okände befälhavaren" del 1&2
av Norman Worker och Georges Bess
Egmont Publishing

Nej, det ska inte bli en vana att jag recensererar varje, eller ens vartannat, nummer av serietidningen Fantomen. Förra månaden skrev jag om ett aktuellt nummer - och redan nu är Fantomentidningen på tapeten igen här på TOPPRAFFEL!

Detta beror på att "Farväl till De djupa skogarna", ett amerikanskt dagspressäventyr, är det första avsnittet av den nye tecknaren Mike Manley, som tog över när Paul Ryan dog - och det kan ju vara intressant att ta en titt på. Men - tidningen är även intressant eftersom nyss nämnda äventyr fick en läsare att skriva på Fantomens Facebooksida att han nu minsann ska sluta att köpa tidningen; det här var för dumt, tyckte han. Samtidigt fördes en diskussion på en australisk Fantomensida om skillnaderna mellan den amerikanska dagsstrippen och de svenskproducerade Fantomenäventyren; om vilka serier som är kanon eller inte. De australiska Fantomenfansen är väldigt konservativa och tycker att det bara är dagsstrippen som är kanon - och ofta tycker de att alla andra Fantomenserier är dåliga och oläsliga. Helst ska Fantomen ha tecknats av Wilson McCoy eller Sy Barry.

Själv vill jag nog hävda att dagsstrippen slutade vara kanon redan på 1970-talet - på sätt och vis dödade Lee Falk sin serie när han lät Fantomen gifta sig med Diana 1977, och än mer så när tvillingarna föddes. Luften gick ur Fantomen, dagsstrippen blev träigare och fånigare än någonsin - medan de svenskproducerade äventyren blev allt bättre.

Dessutom verkade Lee Falk inte förstå vilken fantastisk figur han skapat; vad man kan använda Fantomen till. Fantomen är ett slags tidsresenär - utan tidsmaskin. Sedan 1500-talet har det funnits 21 Fantomer, och dessa kan uppleva äventyr under flera århundraden och över hela världen! En lysande idé! Trots dennna lysande idé skrev Falk färre än tio historiska äventyr, och övriga amerikanska Fantomenförfattare verkar inte använda sig av konceptet. Istället handlar allt om den nuvarande  Fantomen - och hans fru Diana, som på sistone skaffat sig kärringfrisyr för att bli ännu tristare.

Den senaste tiden har Fantomenförfattarna tittat alltmer på Fantomens barn; tvillingarna Kit och Heloise. Claes Reimerthi skriver sviten som utspelar sig i framtiden och som handlar om vem av tvillingarna som ska ta över Fantomendräkten. Tony DePauls äventyr i dagspressversionen, vilka utspelar sig i nutid, handlar om Kits och Heloises respektive utbildningar.

När jag läste "Farväl till De djupa skogarna" slog det mig att jag läst äventyret som föregick detta - men fullkomligt glömt bort det. Men så här är det: Heloise har kommit in på ett universitet i New York. Där blir hon rumskompis med en tjej som visar sig vara dotter till en terrorist Fantomen tidigare kämpat mot. Heloise och Diana känner inte till detta.

Kit ska i sin tur studera i ett tempel i Himalaya. Tony DePaul har hittat på att ett par av de tidigare Fantomerna har studerat i detta tempel. Och ja, det här är en rätt fånig idé - och knyckt från både Lee Falks Mandrake, som lärde sig hypnotisera på ett mystiskt ställe, och Marvelserien Järnnäven. Vad ska Kit i templet att göra? Lära sig hypnotisera? Vore det inte bättre med en riktig skola?

"Farväl till De djupa skogarna" är inget riktigt äventyr. Det enda som händer är att Kit och Heloise tar sig till- och börjar på sina nya skolor, och träffar nya gestalter. Och ärligt talat skiter jag i vad Kit och Heloise har för sig - och jag skiter lika mycket i vad Diana har för sig.

Den här serien är bra berättad; det är driv i berättandet - något som är ovanligt i strippserier av idag. Om det här vore en annan serie än Fantomen; om det här vore en tvålopera i serieform, hade det varit en utmärkt serie. Problemet med Tony DePaul är nämligen att det inte är Fantomen han skriver. Åtminstone inte detta äventyr och det som föregick det. Det här är en helt annan serie - som Fantomen råkar medverka i. Fast han medverkar inte alltför ofta.

Och Mike Manley, då? Jotack, han ritar rätt bra. Hans bilder är ofta mer detaljerade än dags- och söndagsserien varit på länge. Men! Han kan inte rita Fantomen. Fantomen är en figur som är svår att rita - och Manley får inte till det. För övrigt har även söndagsserien försetts med en ny teckare; Jeff Weigel heter han.

Det är bara att konstatera att det är i Team Fantomens svenskproducerade serier man hittar den riktige Fantomen!

Numrets andra äventyr är en repris från Fantomen 18 & 19/1980 - "Den okände befälhavaren" av mästarna Norman Worker och Georges Bess. Jag minns inte om jag läst detta långa äventyr tidigare, men antagligen har jag tidningarna i min hela tiden växande samling. I vilket fall - här visar Worker och Bess var skåpet ska stå.

Fantomen berättar för Guran historien om hur Djungelpatrullens befälhavare, det vill säga Fantomen, blev "Den okände befälhavaren" - en chef som ingen träffar eller ens ser. Workar berättar en mustig historia från 1830-talet. Det handlar om Singh-pirater, förrädare och ond, bråd död. Halvvägs genom storyn mördas den fjortonde Fantomen och hans son gör entré som den femtonde. Det är ett alltid lika dramatiskt inslag i de historiska Fantomenäventyren, scenerna där Fantomen faktiskt dör på riktigt.

Serien är elegant tecknad av Georges Bess, en av de allra bästa Fantomentecknarna, trycket är bättre än det var 1980, och serien är försedd med nygjord- och smakfull färgläggning.

Det är så här jag tycker att Fantomenserien ska vara; det är därför jag började köpa tidningen 1976. Vad de hittar på borta på King Features Syndicate i USA behöver jag egentligen inte bry mig om. Det finns hundratals gamla, bra äventyr att läsa eller läsa om. Där jag oftast köper begagnade serietidningar brukar gamla Fantomen kosta några kronor styck.

(Fantomen 25-26/2017 finns i butik till och med den 27/12)