fredag 27 oktober 2017

Bio: Lucky

Foton copyright (c) Njutafilms
Tidigare i år har vi fått se LOGAN och LOGAN LUCKY på bio - och nu kommer LUCKY. Lite lustigt.
LUCKY är en film jag sett fram emot och hade höga förväntningar på. Harry Dean Stantons sista film! Skådespelaren John Carroll Lynchs regidebut! Mestadels lysande kritik utomlands!
Jag måste säga att mina förväntningar inte infriades. Det dröjde inte länge innan jag satt och undrade vad det var för pretentiöst dravel jag satt och tittade på. Enligt distributören är det här "en meditation kring dödlighet, ensamhet, andlighet och mänsklig samvaro" - och redan den beskrivningen borde ju fått mig att ana ugglor i mossen. Finns det något värre än andliga resor?
Harry Dean Stanton är förstås alldeles utmärkt i titelrollen. Lucky är en kedjerökande 90-åring som bor i en liten håla i öknen. Han börjar varje dag med ett gymnastikpass mellan cigarretterna, sedan spenderar han dagarna med att gå omkring och svära och muttra, och sitta på ett kafé och lösa korsord. Alla hans gamla vänner är döda, och en dag trillar han själv ihop. Dock visar det sig att det inte är något fel på honom - han har bara blivit gammal. Hans tid är inte kommen, han är ett medicinskt under, så han börjar röka två paket om dagen istället för ett.
Under filmens gång träffar Lucky diverse gestalter - och det är dessa möten jag finner irriterande. Filmens dialog är nämligen ytterst teatral och konstruerad, och folk sitter och håller långa, pretentiösa monologer. Tom Skerrit (84) kommer in på kafét och håller en lång, existentiell monolog om en episod han råkade ut för under andra världskriget. På stampuben sitter David Lynch och pratar om sin havssköldpadda som rymt - en typisk David Lynch-scen.
Det känns som att sitta och titta på en pjäs - och det är sällan jag tycker om att titta på pjäser. Och pjäser hör hemma på teatern.
Emellanåt blir det rätt roligt. På en fest brister Stanton plötsligt ut i en sång på spanska och ackompanjeras av en mariachiorkester.
Slutscenerna är jättefina, i synnerhet den allra sista närbilden på Harry Dean Stanton, och under eftertexterna spelas en sång som handlar om Stanton. Men ärligt talat: jag tyckte att det här var en tradig film. Om jag sett den på TV hade jag bytt kanal. Med andra ord - den här filmen är typisk för sådana som får höga betyg i svensk press.
Mot slutet säger Lucky "light up" flera gånger, eftersom han vill tända en cigarrett - och varje gång står det "supa till det" i den svenska texten.









(Biopremiär 27/10)
-->

Bio: Thor: Ragnarök

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Det blir allt svårare att hänga med i händelseutvecklingarna i Marvels filmer - åtminstone för mig, som inte är sådär jätteintresserad. Inte nu längre. Det var ju kul i början. Numera minns jag aldrig vad som händer i de olika filmserierna. Den förra Thor-filmen; THOR: THE DARK WORLD, kom för fyra år sedan. Jag minns absolut ingenting av den - och när jag ögnar igenom min recension, konstaterar jag att jag inte tyckte att den var bra.

Men! Den här nya filmen! Jösses jävlar - den är ju jätterolig! Den förra filmen om Thor var allvarlig och hade klumpfot, men den här gången handlar det om en ren och skär actionkomedi, som är festlig istället för högtravande. Detta beror på den är gjord av Nya zeeländaren Taika Waititi, som tidigare gjort den roliga (om än överskattade) komedin WHAT WE DO IN THE SHADOWS, och som regisserat avsnitt av THE INBETWEENERS.

Handlingen den här gången är förhållandevis enkel: Thors okända syster, dödsgudinnan Hel (Cate Blanchett), dyker oväntat upp, och hon är en le jävel. Hon vill bli av med sin far Oden (Anthony Hopkins) och brorsorna Thor (Chris Hemsworth) och Loke (Tom Hiddleston), hon tänker släppa loss fenrisulven, rasera Asgård, och söndra och härska. Thor får sin hammare krossad, och när han hamnar lite fel kidnappas han av en suput till valkyria (Tessa Thompson), som för honom till en intergalaktisk arena, i vilken den spejsade Stormästaren (Jeff Goldblum) arrangerar fajter, oftast med dödlig utgång.

Thors förste motståndare i arenan blir oväntat Hulk (Mark Ruffalo), och denne gröne jätte vore ju utmärkt att ta med sig till Asgård för att förgöra sen alldeles för mäktiga, ostoppbara Hel.
THOR: RAGNARÖK är allt DC Comics' tungrodda, rövtradiga filmer inte är. Det här är väldigt lättsamt och underhållande - och det enda som drar ner helhetsintrycket är, i vanlig ordning, den evighetslånga, bombastiska slutstriden. Waititis film är full av roliga rollfigurer och kul dialog.Waititi själv spelar stenvarelsen Korg, som må se ut som ett mäktigt monster, men som är snäll och lite korkad. Jeff Goldblum är förstås kul i sin roll. Cate Blanchett är cool som samvetslös skurk i frän dräkt. Clancy Brown gör rösten till supermonstret Surtur, Idris Elba är tillbaka som Heimdal, Karl Urban är Skurge, och minsann om inte Benedict Cumberbatch dyker upp som dr Strange. Chris Hemsworths bror Luke, Matt Damon och Sam Neill spelar tre skådespelare, vilka i sin tur gestaltar Thor, Loke och Oden. I vanlig ordning har Stan Lee en cameo, denna gång är han ovanligt utspökad.
Filmmusiken består till står del av 80-talsdoftande syntmusik och under två stridscener spelas "Immigrant Song" med Led Zeppelin. Varför två gånger? Med tanke på allt tjat om åskguden i filmen, skulle de kunnat spela "God of Thunder" med KISS, eller "Thunderstruck" med AC/DC, eller någon annan åsklåt. "Lonely Man"-temat från TV-serien om Hulk ska visst finnas någonstans i filmen, men det missade jag.

Som alltid när det gäller Marvelfilmer, går det bra att sitta kvar under eftertexterna. Dessa avbryts en bit in för en första bonusscen, och när de rullat klart kommer en andra scen. Den sista bonusscenen tillför ingenting, men den är rätt rolig.

Jag gillade THOR: RAGNARÖK. Den är bättre och betydligt roligare än de två tidigare filmerna om Thor, och den är bättre än Avengersfilmerna. Jag skrattade högt flera gånger.






(Biopremiär 27/10)

söndag 22 oktober 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Street Trash

STREET TRASH (Njutafilms)
De flesta tror nog att jag började min karriär som filmjournalist, -kritiker och -krönikör i Nordvästra Skånes Tidningar 1993, eller rent av i Expressen 1995. Men det stämmer inte. Alldeles innan debuten i NST, hade jag ett litet TV-program på Landskrona Vision; en lokalkanal. Fyra avsnitt blev det av "Bizarrt på video", som programmet hette. Jag visade klipp ur filmer som inte fanns tillgängliga i Sverige (då); vi tänkte att rättighetsinnehavarna aldrig kommer att upptäcka det. Och det gjorde de heller aldrig.
Det första avsnittet handlade om Jim Muros film STREET TRASH från 1987. Vem kunde väl ana att filmen 24 år efter mitt program skulle släppas på Blu-ray i Sverige?
Jag köpte en brittisk ex rental-video av STREET TRASH i slutet av 1980-talet, tror jag det var. Utgåvan kan ha varit lite klippt, det minns jag inte. Jag hade läst om filmen i skräckfilmstidningar, och den unge regissören Jim Muro (1987 var han 21) nämndes nästan i samma ordalag som Sam Raimi och Peter Jackson; Jacksons BAD TASTE kom också 1987. Jag såg STREET TRASH ett flertal gånger och jag tyckte den var väldigt häftig.
Jag tror inte att jag sett filmen sedan 1993, när jag gjorde mitt program, så det skulle bli spännande att se om den på Blu-ray. Jag kom bara ihåg enstaka scener.
Jag hade för mig att STREET TRASH var gjord på 16mm, men den visade sig vara skjuten på 35mm - och det första som slog mig när jag nu såg om den, var hur snygg filmen är. Relativt sett. Bilden är skarp, färgerna är klara, filmfotot är genomarbetat. Jag mindes den som rätt ful och skitig.
Innehållet i filmen är dock skitigt! STREET TRASH handlar om ett gäng alkisar och lodisar som häckar på ett skrotupplag. Ägaren till en spritbutik hittar en låda spritflaskor från 20-talet; Tenafy Viper. Genast börjar lodisarna hälla i sig av spriten. Spriten har inte bara blivit dålig under de gångna decennierna - den har blivit direkt dödlig. Dricker man Viper smälter man - bokstavligt talat. Eller så exploderar man.
Att redogöra för filmens handling är inte helt enkelt - manuset är nämligen all over the place, som det heter. Rollfigurerna är många, handlingen är stökig och bitvis svårbegriplig, och många scener verkar inte ha med varandra att göra. Detta innebär att STREET TRASH känns längre än de 97 minuter den varar. Jag har lite svårt att förstå att jag faktiskt såg filmen flera gånger när det begav sig. Ibland är filmen rolig och underhållande, ibland är den bara seg och tråkig - beroende på det ofokuserade manuset. Fast det är klart - vore jag tjugo idag, hade jag kanske tyckt att den var lika fräck som jag tyckte när jag faktiskt var tjugo.
Då, för nästan trettio år sedan, såg jag och många andra fram emot nya stordåd från Jim Muro. Men killen försvann. Jag vill minnas att jag någonstans läste att han gått och blivit djupt religiös. Fast det visade sig att han inte alls försvunnit. Han hade nämligen blivit en av Hollywoods mest anlitade steadicam-operatörer. Han har, ofta under namnet James Muro, jobbat på till exempel TRUE LIES, CASINO, HEAT, TITANIC och X-MEN 2. På 2010-talet började han åter regissera, men enbart avsnitt av TV-serier.
Denna nya utgåva av STREET TRASH innehåller en del fläskigt extramaterial. Här finns kommentarspår och den ursprungliga kortfilmen, vilken förlängdes till långfilm. Här finns en hela två timmar lång dokumentär om tillkomsten av STREET TRASH. Denna film täcker in precis allt. Det blir lite väl mastigt, eftersom även ointressanta detaljer avhandlas. Många av de inblandade intervjuas, men Muro själv lyser med sin frånvaro. Dock förekommer han i de gamla bakomfilmerna, och han ger inte ett speciellt sympatiskt intryck. Vad som är kul är att Bryan Singer tagit sig tid att intervjuas - STREET TRASH var den första film Singer jobbade på.
På skivan finns även en länk till en helt ny dokumentär. Jag har inte hunnit se den än, men jag vill påpeka att lösonordet som anges är felaktig - skriv det med versalt S och T, och resten gement, så funkar det.










lördag 21 oktober 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Lust

LUST (Njutafilms)
Vad är nu det här - en nyinspelning av den svenska kalkonfilmen LUST från 1994? Den med Gerhard Hoberstorfer och Cia Berg - ni vet, den där Hoberstorfer pratar i en telefon som inte är ipluggad, men ser kontakten ligga på diskbänken.
Nej. Det här är en ny norsk skräckfilm. Eller - skräckfilm är kanske att ta i. Thriller?
LUST,  skriven och regisserad av Severin Eskeland, gick upp på bio i Norge. En rad mainstreamrecensenter verkar ha gillat filmen, eller åtminstone tyckt att den funkar som skräckfilm. Däremot skriver en lång rad norska skräckfans att de ville ha pengarna tillbaka efter att ha betalat för att se filmen på bio. Jag förstår att de ville ha pengarna tillbaka.
LUST begår flera kardinalfel. Huvudpersonen är en trist typ; en traumatiserad kvinna som super och går på mediciner. Jag har sett en rad skräckfilmer med en huvudperson av denna typ, till exempel SENSORIA, och det funkar ytterst sällan. Varför inte ha en kul, trevlig huvudperson man kan symptisera med? Någon man faktiskt vill ska överleva på slutet?
Den trista huvudpersonen i LUST spelas av svenskan Magdalena From Delis. Hon gestaltar bestellerförfattarinnan Lisa Rostorp, vars spekulativa romaner har sålt i miljoner exemplar världen över. Detta borde ha gjort Lisa till mångmiljonär, men hon bor i en trist lägenhet. Hennes senaste bok heter för övrigt "Lust".
Lisa har blivit våldtagen, vilket hon inte berättat för någon. Med jämna mellanrum kommer en doktor hem till henne för terapisamtal. Ibland träffar hon en engelsman. Väldigt ofta får hon besök av två poliser. Det är alltid samma poliser som kommer. Lisa påstår nämligen att det är någon som upprepade gånger tar sig in i lägenheten och förgriper sig på henne. Hon lyckas filma förövaren, men när poliserna tittar på klippet, finns det ingen där? Inbillar hon sig allting?
Ja, troligen. Och detta är förstås kardinalfel två. Mot slutet av filmen fläskas det på med en del grova splattereffekter när folk mördas. Det är bara det att vi aldrig fåt veta om det händer i verkligheten eller om det bara är fantasier. Troligen är det det senare. Och det finns ju inget värre än filmer där allt bara var en dröm. Det är ju omöjligt att engagera sig om det som sker i filmen inte händer på riktigt i filmens verklighet.
LUST är gjord med väldigt låg budget, vilket inte behöver innebära att resultatet blir dåligt, inte alls. Däremot är det en klar fördel om man skriver ett ordentligt, genmtänkt manus först. Ett manus med riktig handling och ordentligt slut. För i det här fallet - och i liknande fall - känns det som om filmskaparna inte själva vet hur allt hänger ihop och vad som egentligen händer.
Tekniskt sett är det här dock rätt kompetent. Det halvtimmeslånga inspelningsreportaget på skivan är mer intressant än själva filmen.












DVD/Blu-ray/VOD: Escape from Cannibal Farm

ESCAPE FROM CANNIBAL FARM (Njutafilms)
Ibland undrar jag om distributörerna faktiskt tittar på filmerna innan de släpper dem. Filmer som till exempel ESCAPE FROM CANNIBAL FARM, en engelsk låg-lågbudgetfilm med manus och regi av en som heter Charlie Steeds. Det verkar som om den än så länge bara släppts i Sverige - och jag undrar om det finns någon därute som kommer att tycka att det här är en bra och underhållande skäckfilm.
Det hela börjar med en hyfsad, om än lite märklig, prolog i vilken en liten pojke på landet brännskadas. Därefter går det utför. En påfrestande, dysfunktionell familj ska åka ut på landet och campa. De bråkar konstant. Väl framme på vischan fortsätter de att bråka - men det dröjer inte länge innan de träffar på Den galna familjen på landet. En brännskadad motorsågsgalning, dennes långhårige far, och några andra. Den campande familjen stoppas in i strömförande burar och tanken är att de ska säljas som kött till lokala kannibaler.
Alltså ... Hur fanken kan man misslyckas med ett sådant här koncept? Jo, genom att göra filmen seg och tråkig, genom att låta den vara 102 minuter, vilket är 20 minuter för länge, genom att plötsligt krångla till handlingen, och genom att anlita mestadels usla skådisar som fäller konstig dialog.
Filmens utlovade våld och splatter är inget att skriva hem om. Någon skräckstämning infinner sig aldrig. Det här är bara amatörmässigt och kasst.
Jag skulle bli förvånad om det dyker upp någon som gillar det här på riktigt.
 









-->

fredag 20 oktober 2017

Bio: Geostorm

Foton copyright (c) Warner Brothers
Katastroffilmer må ibland vara maffiga, men ärligt talat är det en rätt trist genre. Sätter man det inverterade charmtrollet Gerard Butler i huvudrollen blir det inte mycket roligare.
Om Donald Trump skulle recensera Dean Devlins GEOSTORM, skulle han skrika "Fake news!". Filmen inleds med att en liten flicka agerar berättarröst och vi får veta vad som hänt innan filmens handling går igång. År 2019 blev klimathotet verklighet och jorden drabbades av en lång rad katastrofer ("Fake news!" skriker säkert Trump). Den händige Jake Lawson (Butler) konstruerar då en gigantisk rymdstation; Dutch Boy, som skickas upp och lyckas få bukt med vädret.
Hur många år det tog att bygga stationen framgår inte; med tanke på hur enorm den är måste det ha tagit åtskilliga år att tänka ut hur den ska funka och sedan snickra ihop den. Men, när den väl snurrar runt där uppe i rymden, dyker det upp en textskylt på vilken det står "Tre år senare" - det är väl tre år efter att stationen sköts upp. Fast med tanke på att Jake i en replik nämner en Chromebook, är det kanske 2017. Eller 2014.
Okej. Efter dessa tre år får Jake sparken. Av någon anledning får Jakes lillebror Max (Jim Sturgess) ta över ansvaret för Dutch Boy. Ed Harris gör en sammanbiten man som handplockat Max. Då börjar rymdstationen plötsligt att strula. Istället för att förhindra-, orsakar den naturkatastrofer runt om i världen. Snöstorm i öknen, Hongkong kokar och rasar ihop, och så vidare.
Den ende som kan stoppa detta är förstås Jake, som supit ner sig, men om låter sig övertalas och skickas upp till Dutch Boy. Där träffar han teamet som jobbar på stationen, de står under ledning av en tyska som heter Fassbinder och som spelas av en rumänska. Inom kort kommer en geostorm att utbryta; en kedjereaktion av naturkatastrofer som utplånar större delen av världen. En klocka räknar ner.
Nu visar det sig förstås att det är skurkar som ligger bakom det hela. Det finns en förrädare ombord på Dutch Boy - och Max och hans tuffa Secret Service-agent till flickvän (Abbie Cornish) far omkring nere på jorden för att hitta hjärnan bakom terrordådet. Presidentens (Andy Garcia) liv är i fara. Och gissa vad: skurken är precis den ni tror det är!
När skurken avslöjades tittade jag på klockan. Vad nu? Men filmen ska väl hålla på tjugo minuter till? Jo, det gör den. Under resten av tiden måste Jake kämpa mot klockan och för att rädda världen.
GEOSTORM är en ovanligt tråkig katastroffilm. Gerard Butler är tråkig. Premissen är tråkig. Men eftersom Ed Harris och Andy Garcia är med, och eftersom ett par katastrofer är lite kreativa, höjer jag betyget ett litet snäpp. Men se det inte som en rekommendation.
Andy Garcia fäller repliken "Because I'm the goddamn president of the United States of America!", tyskan får vid ett tillfälle säga "Auf Wiedersehen". På slutet får vi veta att jordens alla länder måste vara vänner och hålla ihop för vår överlevnad.
Det finns inte en enda bild på filmens hjältar; Jake och Max Lawson, bland pressbilderna Warner erbjuder. Märkligt.









(Biopremiär 20/10)
-->

torsdag 19 oktober 2017

Bio: Herr och fru Adelman

Foton copyright (c) Njutafilms
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
HERR OCH FRU ADELMAN känns kanske inte som en speciellt lockande filmtitel - det är en lite anonym och tråkig titel. Men - det här är inte bara en bra film, detta är en riktigt bra film! Det här är en film jag faktiskt känner att jag vill se om så snart den kommer på DVD, och jag vill visa den för andra.
För regin står Nicolas Bedos, manuset är skrivet av Bedos tillsammans med Doria Tillier; Bedos och Tillier är ett par i verkligheten - och det är de här två som även spelar herr och fru Adelman.
Den uppburne författaren Victor Adelman har avlidit. Efter begravningen söks änkan Sarah upp av en journalist, som skriver en bok om Victor. Sarah berättar om de 45 år hon levde tillsammans med Victor. Filmen är indelad i kaptitel och vi får följa förhållandet från starten - när Sarah för första gången träffar Victor på en krog.
Genren är romantisk dramakomedi - med betoning på komedi. HERR OCH FRU ADELMAN är en film som lyckas vara ordentligt underhållande, trevlig, trivsam, och ofta rejält rolig i hela två timmar - den blir aldrig tråkig. Att paret Bedos och Tillier lyckas med detta, beror på att de skrivit ett smart manus med fantastisk dialog, och på att de själva gör titelrollerna - det finns kemi mellan herr och fru Adelman, och rollfigurerna är sympatiska även när de ställer till det. Det är sällan jag blir på så här gott humör av att se en film.
Vissa delar och många enskilda scener är fantastiskt roliga. Efter att ha sett filmen var jag tvungen att berätta för min sambo om paret Adelmans son - som lider av låg intelligens, vilket Victor tycker är otroligt roligt när skolans rektor berättar om det. "Säger du att min son är elak - och korkad? Ha ha ha! Nej, jag skrattar inte, jag är chockad. Ha ha ha!"
De olika årtiondena är fint återgivna, med tidstypiska detaljer och attityder. Fast bäst är nog 1970-talet - kanske främst beroende på att Vincent Adelman var en skön snubbe på den tiden.
Mot slutet av filmen blir berättelsen mindre komisk och betoningen ligger på drama. En avslutande epilog är fullkomligt fantastisk - den överraskade mig ordentligt, och den är en av anledningarna till att jag vill se om filmen. Jag ser framför mig hur Nicolas Bedos och Doria Tillier skrattar belåtet i skrivarlyan efter att ha kommit på detta slut.
HERR OCH FRU ADELMAN är en underbar film. En av årets bästa filmer. Se den!






(Biopremiär 20/10)


Bio: Loving Vincent

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Tillåt mig att vara, tja, inte kärringen, men väl mannen mot strömmen. Efter pressvisningen av den polsk-brittiska LOVING VINCENT på Malmö Filmdagar, var stora delar av publiken lyrisk. De tyckte att detta var en fantastisk film; de var djupt imponerade.

Jag var också djupt imponerad. Men! Vissa idéer, vissa koncept, vissa saker funkar inte i långfilmsformat. LOVING VINCENT hade varit en alldeles utmärkt film om den varat tjugo minuter. Men nu gör den inte det.

Dorota Kobiela och Hugh Welchman har regisserat denna film om Armand Roulin (Douglas Booth) som ska leverera ett brev från Vincent Van Gogh till den kände konstnärens bror; Theo. Van Gogh har nyligen skjutit sig, men det är oklart om det verkligen var han själv som höll i revolvern. Armand träffar en lång rad människor som kände Van Gogh och som berättar om honom.

Det som imponerar med LOVING VINCENT är att detta är en animerad film - den första gjord i oljefärg! 150 konstnärer arbetade med filmen, som efterliknar Van Goghs stil. Gestalterna som passerar revy är hämtade från olika tavlor av Van Gogh. Dessa roller görs av bland andra Chris O'Dowd, Aidan Turner och Saoirse Ronan.
Utförandet är fantastiskt - det här ser verkligen ut som en tavla av Van Gogh som rör på sig. Ja, ibland rör det på sig lite för mycket - alla penseldrag får det att krypa i bilderna.

Ett stort problem med LOVING VINCENT är, att även om scenerna först spelats in med skådespelare, vilka sedan genomgått något slags rotoscope-behandling och blivit animerade, ser det aldrig ut som om dialogen faktiskt kommer från figurerna i filmen. Det här känns snarare som att titta på färgglada bilder medan man lyssnar på radioteater.

Det andra stora problemet är, som jag nämner inledningsvis, att detta inte är en kortfilm - 94 minuter är inte en optimal speltid för det här.

Det tredje problemet är att jag tycker att det här är en rätt trist film.

LOVING VINCENT är imponerande - men tradig.









(Biopremiär 20/10)

torsdag 12 oktober 2017

Bio: Snömannen

Foton copyright (c) UIP Sweden
Nu blir det deckare här på TOPPRAFFEL! När jag tänker efter, är det förhållandevis sällan det går upp deckare på bio. Thrillers och action, ja - men regelrätta deckare om poliser eller detektiver som löser brott ser vi inte så ofta; det är en genre som i de flesta fall är hänvisad till TV.
Fast nu visade det sig att SNÖMANNEN inte är en regelrätt deckare den heller - inte riktigt. Filmen har nämligen vissa drag av skräckfilm, vilket gör att den påminner en aning om italiensk giallo.
SNÖMANNEN bygger på en bok av den norske bestselllerförfattaren Jo Nesbø - jag har tidigare skrivit om HUVUDJÄGARNA, vilken också bygger på en bok av honom. Filmen utspelar sig i Norge, den är inspelad i Norge, norska filminstitutet har skjutit in pengar - men det är ont om norrmän framför kameran; det figurerar en och annan i mindre roller.
Det här är nämligen en film från amerikanska Universal. Svenske Tomas Alfredson står för regin, och han har fyllt sin film med engelsmän, amerikaner, en fransyska - och en massa svenskar. Den första vi ser i filmen är Sofia Helin - och en minut eller två senare kommer en bil körande, och ur denna kliver oväntat Peter Dalle! Dessa två medverkar dock bara i prologen.
Irländaren Michael Fassbender spelar polisen Harry Hole - en kedjerökande, försupen kille som har en tendens att ligga och sova ute i snödrivor istället för i sin lägenhet, vilken håller på att saneras. Rebecca Ferguson gör Katrine Bratt, en färsk polis som skickas iväg för att undersöka en kvinnas mystiska försvinnande. Harry hänger på och vad som till en början verkar vara ett ointressant fall tar snart nya vändningar - det visar sig att en osedvanligt grym seriemördare härjar i Oslo. En tosing som bygger snögubbar intill sina offer. (Nej, det är alltså ingen snögubbe som är ute och slaktar folk)
SNÖMANNEN är en riktigt bra och spännande film. Förvisso gissade jag vem mördaren var på en gång - så fort vederbörande dök upp tyckte jag att personen i fråga var gravt misstänkt. Villospår finns det dock gott om och när jag lämnade biografen undrade jag om alla parallelltrådar faktiskt hade något med handlingen att göra - och här finns en hel uppsättning sammanträffanden som jag egentligen inte köper. Dessa nämner jag inte här, eftersom de förstås spoilar filmen för er.
Charlotte Gainsbourg spelar Harrys före detta flickvän, som nu har ett förhållande med en doktor, som spelas av Jonas Karlsson. JK Simmons gestaltar en mäktig pamp som arbetar för att få vinterspelen till Oslo (JK Simmons som norrman - vem hade väntat sig det?), David Dencik är en härligt vidrig läkare, Toby Jones spelar polis, och Chloë Sevigny har inte bara en, utan två roller.
I några tillbakablickar får vi träffa en minst sagt säregen polis i Bergen. Han spelas av Val Kilmer - och när han först dök upp satt jag länge och tittade på honom. Är det där Val Kilmer? Hur fan ser han ut? Att påstå att han numera ser märklig ut är en underdrift. Han ser ut som om han står i en vindtunnel.
Vänner av mysiga TV-deckare bör kanske tänka sig för innan de köper biljett till SNÖMANNEN. Morden är nämligen extrema - det handlar om splatterfilm. Mördaren släpar runt på en praktisk halshuggningsmaskin som ofta kommer till användning. Det här fick mig förstås att tänka på Dario Argentos TRAUMA, i vilken mördaren också var utrustad med en manick som kapade huvudet av folk. Det fläskas även på med slafsiga hagelgevärsincidenter. I skräckfilmsbranschen kallas ibland utstuderade splatterscener för "gags", och Tomas Alfredson har fått till ett riktigt bra gag med ett snögubbehuvud.
Hur som helst - SNÖMANNEN är aningen spretig, men den är överraskande bra, den är välregisserad och snygg, och Michael Fassbender är en utmärkt hjälte. Rent allmänt gör skådespelarna bra ifrån sig. Dessutom ligger Björn Skifs på ljudspåret.






(Biopremiär 13/10)
-->

söndag 8 oktober 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Female Fight Club

FEMALE FIGHT CLUB (Studio S Entertainment)
I januari i år recenserade jag LADY BLOODFIGHT; en rätt hyfsad slåssfilm. Huvudrollen gjordes av Amy Johnston, och nu är Johnston tillbaka i ännu en film om en kampsportsturnering för kvinnor. Nej, den här rullen har inget med FIGHT CLUB att göra - detta är bara ännu en slåssfilm.
Det är lite luddigt vad filmen egentligen handlar om. Amy Jonston spelar Bex, som tidigare varit en framgångsrik fighter, men som nu lagt av och jobbar med hundar. Dolph Lundgren gör hennes far som sitter i fängelse för mord - men allt pekar på att han är oskyldig. Bex vill flytta till Afrika, men då hör hennes syster av sig. Hon är skyldig en gangster en massa pengar. För att få dessa pengar måste Bex och systern - och några andra tjejer - vinna en illegal kampsportsturnering. Gangsterns hobby är att bygga fågelholkar.
Det roligaste med FEMALE FIGHT CLUB är att den långfilmsdebuterande regissören heter Miguel Ferrer, precis som skådisen som ganska nyligen gick bort. I övrigt är det här inte roligt. Filmen är snarare direkt värdelös. Det här är en tafflig film på de flesta sätt. Dum story, kass dialog, mestadels kassa skådisar, trist filmfoto, dassig musik, och inga som helst production values. Dessutom är det förhållandevis ont om actionscener, och de fajter som serveras är dåligt koreograferade och illa filmade. De har inte ens fått till tuffa ljudeffekter - när någon får en snyting eller kickas i nyllet låter till "plaff". Dolph Lundgren är knappt med i filmen, och hans enda actionscen är vissen. Amy Johnston kan dock bli en stjärna vad det lider, bara hon får medverka i lite bättre filmer.
När jag började recensera videofilm på 1990-talet, kom det åtminstone en actionfilm i veckan, och flera av dessa direkt-på-video-filmer handlade om kickboxningsturneringar eller liknande. Men även om de var rudimentära, såg de om inget annat ut som riktiga filmer, och oftast var de underhållande. Till och med de billigaste, som till exempel Roger Cormans BLOODFIST-filmer med Don "The Dragon" Wilson. Idag är den här typen av lågbudgetaction så billig att filmerna ibland framstår som amatörproduktioner.
Direkt efter att jag sett FEMALE FIGHT CLUB såg jag HARD TARGET 2. Den kom förra året, men jag har inte skaffat den förrän nu. Den filmen har en rätt slentrianmässig handling, men det är en snabbt inspelad lågbudgetfilm från Universal Pictures, vilket innebär att budgeten är större än brukligt och pengarna har placerats där de syns (den kostade $4,5 miljoner, det vill säga lite mer än en svensk biofilm). Jämförd med FEMALE FIGHT CLUB (som påstås ha kostat $2 miljoner, men som troligen var betydligt billigare) och de flesta andra direkt-på-DVD-actionfilmer jag ser, kändes HARD TARGET 2 som en riktigt bra och påkostad film.











fredag 6 oktober 2017

Bio: Blade Runner 2049

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Jag såg inte BLADE RUNNER när den hade biopremiär 1982. Trots detta har Ridley Scotts klassiker blivit den film jag sett flest gånger på bio - i olika versioner. Dock har jag aldrig sett originalversionen på bio; den med Deckards berättarröst och ett lyckligt slut. Jag bryr mig inte om vad andra anser, jag tycker att det är den bästa versionen - jag gillar berättarrösten.

Förutom på bio, har jag förstås sett BLADE RUNNER på TV, på VHS, på DVD - och nu har jag en Blu-ray på ingång. När jag var ung var jag ganska besatt av filmen, jag tyckte att den var fantastisk på alla sätt (möjligen med undantag för Vangelis' sömniga musik - fast det vågar jag inte erkänna). Nu är det dock ganska längesedan jag såg BLADE RUNNER - jag har inte sett den sedan THE FINAL CUT biovisades 2008.

35 år senare har vi fått en uppföljare. Frågan är vem som väntat på den. Fanns det verkligen ett behov; en efterfrågan? Okej om den kommit fem eller kanske till och med tio år efter Scotts film, men 35 år? Sedan 1982 har det kommit otaliga filmer med starka drag av BLADE RUNNER, det har kommit imitationer, det har kommit bra och usla filmer - Scotts film var unik när den kom, och den har behållit sin position inom genren sedan dess. Men - vi har liksom sett det här nu, om än i andra filmer. Gigantiska, glittrande, dystopiska framtidsstäder är ganska standard i senare års science fiction-filmer.

BLADE RUNNER 2049 har regisserats av Denis Villeneuve. Han har gjort flera riktigt bra filmer - PRISONERS, SICARIO och ARRIVAL. Detta bådade gott, men BLADE RUNNER 2049 är det svagaste han fått ur sig.
Trettio år efter händelserna i den första filmen, har Tyrell Corporation; företaget som tillverkade replikanter; det vill säga människoliknande androider, gått omkull. En ny, mer avancerad typ av replikanter tillverkas. Blade Runners; de poliser som jagar förrymda exemplar av den gamla typen av replikanter, finns fortfarande i detta framtida Los Angeles där ingen verkar komma på att man kan tända i taket för att slippa gå omkring i konstant mörker. Ryan Gosling spelar K. Han är Blade Runner - och replikant.

Det är en ond värld och allting riskerar att gå åt helvete. För att undvika detta, måste K leta upp den försvunne Rick Deckard (Harrison Ford), det vill säga den förra filmens hjälte. Under jakten på Deckard börjar K fundera på sig själv och sitt konstgjorda liv - för kanske är han inte den han tror att han är.

BLADE RUNNER var en futuristisk pastisch på 1940-talets film noir. BLADE RUNNER 2049 är en pastisch på BLADE RUNNER.

BLADE RUNNER var en existentiell noir-deckare. BLADE RUNNER 2049 är ett existentiellt drama som varar i nästan tre timmar! Det dyker upp en ond karatebrud, men filmen är till allra största delen ett dialogdrivet drama.
Tempot är ohyggligt långsamt. Filmen är pretentiös - de alldeles för långa scenerna med Jared Leto som ond företagsboss hade mått bra av att kortas eller klippas bort helt, hans dialog är hemsk. Ryan Gosling vandrar genom filmen som en sömngångare, han behåller ett och samma ansiktsuttryck, och han ser fullkomligt ointresserad ut av det som försiggår runt honom. Fast det är inte speciellt mycket som försiggår - tempot är så långsamt, att det känns som om det inte händer något alls. Alla verkar befinna sig i något slags dvala. Benjamin Wallfisch och Hans Zimmer står för filmmusiken, som imiterar Vangelis' gamla teman, och låter weeeeeooooooweeeeeooooo.

K:s flickvän är ett hologram (Ana de Armas), Robin Wright är K:s chef, Dave Bautista spelar en förrymd replikant i inledningen, och Edward James Olmos från förra filmen återkommer i en scen. Från förra filmen återkommer även Sean Young som replikanten Rachael. Hennes förekomst är intressant - det är nämligen bokstavligt talat Rachael från den förra filmen som medverkar. Det är en datoranimerad Rachael, det vill säga en ung Sean Young - antagligen försedd med repliker fällda av dagens Sean Young. Där kan vi verkligen prata om replikanter - Sean Youngs roll görs av en replikant!

... Men Harrison Ford, då? undrar ni i falsett. Jodå, han är ju på affischen och syns i trailern, så visst är han med. Men vi får vänta i nästan två timmar på hans uppdykande, och hans roll är liten. Den är så liten att den närmast går att jämföra med de filmer där Steven Seagal sitter på en stol i några scener för att motivera att hans namn står på omslaget.
Visst är BLADE RUNNER 2049 en snygg film. Här finns några bra scener. En del tycker kanske till och med att det är en fascinerande och tänkvärd film. Själv tycker jag mest att det här är en långtråkig, ospännande och sömnig film som aldrig tar slut. Det lär dröja väldigt länge innan jag ser om den här filmen, och om jag ser om den, kommer jag knappast att se hela i ett svep.

Däremot kommer jag att se om 1982 års BLADE RUNNER så fort jag får hem Blu-ray-utgåvan. För det är fortfarande en väldigt bra film.
 








(Biopremiär 5/10)

onsdag 4 oktober 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Escape Room

ESCAPE ROOM (Studio S Entertainment)
År 2017 kommer två skräckfilmer med titeln ESCAPE ROOM, och med, av allt att döma, närmast identisk handling. Den ena av dem har lite större budget och släpps inte förrän senare i år. Den andra är en lågbudgethistoria som nu är aktuell på DVD och Blu-ray. Peter Dukes står för manus och regi; han långfilmsdebuterar med ESCAPE ROOM.
Filmen inleds lite intressant i svunnen tid med att två arabisktalande män i Mellanöstern gräver ner en låda som påstås innehålla en demon. Därefter hoppar vi till nutid och lådan finns i en butik med ockulta prylar i Los Angeles. Sean Young spelar damen som äger butiken. Skeet Ulrich från SCREAM driver ett så kallat Escape Room; ett etablissemang där besökarna kan uppleva skräck - fast på låtsas - under en timme, då de låses in i ett rum och måste komma på ett sätt att ta sig ut. Ulrichs Escape Room går dåligt ekonomiskt. För att piffa upp det går han till Youngs butik. Han tror inte på hennes historia om demonlådan från Mellanöstern, och när Young tittar bort knycker Ulrich lådan.
Filmens huvudpersoner är fyra unga vuxna; två killar och två tjejer, vilka förstås ska låta sig låsas in. Killarna är skräckfans och den ene av dem är en respekterad kritiker på en skräcksajt. I rummet finns en maskerad skådespelare som låtsas vara galen mördare. Han är fastkedjad vid väggen, men kedjan släpps ut en liten bit i taget. Självklart öppnar en i gänget demonlådan och skådespelaren blir besatt av demonen, och förvandlas till galen mördare på riktigt. Han får tag på en stor sax och hugger in på de fyra besökarna.
Det absolut största problemet med ESCAPE ROOM, är att den innehåller den sämsta dialog jag hört på bra länge. De två killarna kastar konstant ur sig skräckfilmsreferenser på de mest krystade sätt, när Sean Young pratar med en kund i telefon säger hon att "den får inte bli våt och matas efter midnatt" - och Young har grava problem med att fälla sina övriga, styltiga repliker på ett övertygande sätt. Men det gäller för samtliga (få) medverkande i filmen.
När den besatte - och fastkedjade - mördaren attackerar, gör hans offer inte mycket mer än att skrika. I rummet finns det en pall, ett bord, hyllor och en massa annat de kan kasta-, välta- eller slå i huvudet på busemannen. Men icke. De skriker - och låter sig bli mördade.
Dock är de fyra unga huvudpersonerna ganska sympatiska, vilket sällan är fallet i modern skräckfilm, och detta gör mig lite mer positiv till filmen, liksom det faktum att den bygger på en hyfsad idé. Så jag höjer betyget ett snäpp.
Men slutet är dumt.







  
-->

DVD/Blu-ray/VOD: CHIPS

CHIPS (Warner Home Video)

TV-serien CHiPs producerades i 139 avsnitt mellan 1977 och 1983. Jag har aldrig sett något avsnitt, den visades inte på svensk TV - och om den senare dykt upp på någon kabelkanal, har jag inte noterat det. CHiPs stod för California Highway Patrol, Erik Estrada och Larry Wilcox spelade två motorcykelpoliser.

När man nu gjort långfilm av serien, har man hakat på den rådande trenden: precis som till exempel BAYWATCH och de två JUMP STREET-filmerna, är CHIPS en komedi; en parodi på TV-serien. Fast CHIPS är ohyggligt mycket sämre än de nyss nämnda filmerna. Warners i Skandinavien har säkert skrikit "Gå direkt till DVD utan att passera bio!" när de fått se filmen.

För manus och regi står Dax Shepard - och han spelar även Jon Baker, den ena av de två huvudrollerna. Michael Peña gör den andra huvudrollen, han är Frank "Ponch" Poncherello. Baker är en galen motocross- och stuntförare som tvingats bli motorcykelpolis, kollegan Ponch är en FBI-agent som jobbar under cover för att komma åt en annan polis, spelad av Vincent D'Onofrio, som är ledare för en skurkliga.

Absolut ingenting i den här filmen är roligt. Det här är hundra sega, tråkiga minuter. Motorcyklar kör fort och kraschas. Bilar kör fort och kraschas. Det skjuts och pangas. Folk skriker. Folk svär. Alla rollfigurer är osympatiska och ointressanta. Här finns ingenting som engagerar. Erik Estrada dyker upp i en cameo på slutet.

Dock blev jag lite nyfiken på den urspungliga TV-serien.

DVD/Blu-ray/VOD: Fist Fight

FIST FIGHT (Warner Home Video)
Avdelningen för lite märkliga komedier.
Titeln FIST FIGHT får det här att låta som en actionfilm - men det är det inte. Detta är något slags komedi, som regisserats av Richie Keen; en kille som tidigare gjort otaliga avsnitt av TV-serier.
Charlie Day spelar den rätt mesige läraren Andy. Det är sista skoldagen och enligt tradition utsätter eleverna alla, inklusive lärarna, för spratt och rackartyg, de flesta elaka och ibland sadistiska. Ice Cube spelar läraren Strickland, en stenhård kille som hatar både sitt jobb och eleverna. Ja, och kollegorna. Skolan måste spara pengar och avskedar personal till höger och vänster. När Andy hamnar på kant med Strickland, utmanar Strickland Andy på slagsmål. När skoldagen är över ska de två slåss ute på skolgården. Andy gör allt för att slippa undan.
Jodå. Visst är det besynnerligt. Slagsmål efter skolan? Mellan vuxna lärare? Rent allmänt haltar logiken. Även om en komedi är utflippad och sjövild, måste man kunna acceptera premisserna - och det gjorde jag inte riktigt när jag såg FIST FIGHT. Varför var Strickland lärare till att börja med? Varför hade han inte fått sparken långt tidigare? Han är känd för sina våldsamma utbrott.
De som gjort FIST FIGHT verkar tro att det blir roligt om man skriker och svär. Charlie Day pratar med gäll, spruken röst, och skriker de flesta av sina repliker. Detta gör det inte roligare.
Däremot finns här några scener och inslag som faktiskt är roliga. Till exempel har några elever hyrt en mariachiorkester som hela tiden följer efter skolans rektor. Det förekommer även en häst som fritt springer omkring i korridorerna.












DVD/Blu-ray/VOD: Batman and Harley Quinn

BATMAN AND HARLEY QUINN (Warner Home Video)

Jag brukar hävda att DC Comics' animerade långfilmer är bättre än de spelfilmer de producerar - men den förra animerade filmen från DC jag skrev om; JUSTICE LEAGUE DARK, var verkligen inget vidare. Tvärtom, den var riktigt dålig.

... Men den här nya filmen; BATMAN AND HARLEY QUINN, den är däremot rätt bra. Det här är en av de bättre DC-filmerna på ett bra tag. Och då hör det till saken att handlingen egentligen inte är något vidare: skurkarna Poison Ivy och Floronic Man bryter sig in på ett laboratorium och stjäl ett dokument de har användning för när de ska ställa till med elände i världen - eller hur det nu var. Jag minns inte så noga, det hela var rätt ointressant.
Läderlappen och Nightwing (Nightwing är Dick Graysons superhälteidentitet efter att han tröttnade på att vara Robin) är på jakt efter skurkarna, men av diverse skäl behöver de hjälp av knäppgöken Harley Quinn. Harley Quinn har lagt av med superskurkeriet och jobbar som servitris på en bar där personalen är klädd som sexiga superhjältinnor. Hon låter sig dock övertalas av Läderlappen och Nightwing, och ställer sig på de godas sida för att bekämpa skurkarna.

Filmen har fått 15-årsgräns i Sverige, vilket är lite märkligt - fast det här är ingen film för små barn. Det här är heller ingen film man ska visa för seriefrämjare, eftersom de lär bli upprörda. Jag noterar även att en hel del amerikanska fans tycker illa om filmen - de tycker att den är tramsig och vulgär.
... Och det är väl därför jag gillade den här filmen, som regisserats av Sam Liu. Harley Quinn har bondage-sex med Nightwing, hon fiser i Läderlappsbilen, och på en sylta greppar hon mikrofonen och framför Blondies "Hanging on the telephone". Tja, jag skrattade. Sådana här scener fick vi inte se i vare sig WONDER WOMAN eller SUICIDE SQUAD. Fjanterier kan ibland rädda den sämsta handling.

Som så ofta är fallet innehåller denna Blu-ray en väldig massa extramaterial, och som så ofta är fallet är en del av detta extramaterial bättre än huvudfilmen. Här finns bland annat en dokumentär om figuren Harley Quinns historia, här finns en titt på en kommande, animerad DC-film, här är ett gäng trailers, och här finns två avsnitt med Harley Quinn ur den gamla fina, animerade TV-serien om Läderlappen från 1990-talet.

De som tycker att BATMAN AND HARLEY QUINN är för sexistisk, eller för tramsig, kan med fördel hålla sig till extramaterialet.