lördag 2 december 2017

DVD/Blu-ray/VOD: MacGyver, Season 1

MACGYVER, SEASON 1 (Paramount)

De senaste månaderna har jag samlat på mig en hel del gamla TV-serier från 1970- och 80-talen. STARSKY & HUTCH, KOJAK, MAGNUM, COLUMBO, ROCKFORD TAR ÖVER - sådana grejor. Varje gång jag sett något trist avsnitt av en ny, hajpad, extremt populär TV-serie på Netflix eller HBO, tar jag fram en box och tittar på ett avsnitt av någon gammal TV-serie. För att återställa ordningen.

Någon box med 80-talsserien MACGYVER har jag dock inte. Inte än. Jag minns dock serien som rätt trevlig. Det hände att jag tittade på den när den gick på TV. MACGYVER blev väldigt populär bland barnfamiljer - ungarna tyckte det var häftigt och spännande, föräldrarna tyckte att det var roligt och lärorikt med alla uppfinningar, och mammorna tyckte att Richard Dean Anderson var snygg och charmig som MacGyver. Serien var inte speciellt våldsam, utan rätt familjeanpassad.

Men. Nu har jag sett några avsnitt av den nya versionen av MACGYVER.

Ja, jösses.

Går det inte längre att titta på vanliga, amerikanska network-TV-serier? Är precis allt uselt? Det verkar så. Streamingsajterna och kabelkanalerna står (i bästa fall) för kvalitet, medan vanlig TV står för det osebara. MACGYVER modell 2016 är en typisk modern action-TV-serie - och den är i det närmaste osebar.

Angus McGyver görs av Lucas Till, som spelat Havok i några X-Men-filmer. Han är 27, men ser ut att vara 17 - men framför allt har han ett fruktansvärt störigt utseende. Han ser ut som en stekare. Han ser ut som någon man vill ge på käften. Han är Richard Dean Andersons diametrala motsats.

Jag minns inte vad MacGyver hade för chef och eventuella medhjälpare i originalet, men i den nya versionen ingår han i ett team. De övriga i teamet är en 50-årig före detta soldat, och Unga Snygga Tjejen, som är hacker. Deras chef är den Äldre Snygga Tjejen. MacGyvers flickvän; den Andra Snygga Tjejen, visar sig vara skurk redan i första avsnittet, vilket slutar med att hon rymmer efter att ha tillfångatagits.

Liksom alldeles för många moderna TV-serier, är nya MACGYVER åt helsike för snabbt klippt. Det känns som om de försöker korta ner avsnitten rejält för att få dem att bli 41 minuter, genom att kapa alla scener så att de blir rumphuggna, samt helt klippa bort väsentliga scener. Avsnitten känns andfådda och hetsiga, och de är överraskande våldsamma. Det känns otroligt plastigt och lamt, det är fullkomligt personlighetsbefriat. Framför allt är detta charmlöst.

James Wan (SAW) är verkställande producent för serien och har även regisserat pilotavsnittet. Bland övriga regissörer återfinns Joe Dante. Vinnie Jones är skurk i piloten. Originalet hade en frän förtextsekvens med svängig signaturmelodi. Den nya versionen har en 20-sekundersvinjett, namnen visas så snabbt att man knappt hinner läsa dem, och det enda av det klassiska MacGyver-temat man behållit är introt, som övergår i hemsk, nykomponerad musik.

Jag har svårt att tänka mig att ens barn och ungdomar tycker att nya MACGYVER är en häftig serie. Däremot är det möjligt att barn fortfarande kan tänkas uppskatta 80-talsupplagan. 

DVD/Blu-ray/VOD: Mansfield 66/67

MANSFIELD 66/67 (Njutafilms)
1967 omkom den skandalomsusade filmstjärnan Jayne Mansfield i en bilolycka. Men var det verkligen en olycka? Kan det istället ha varit så att det var Church of Satan-grundaren Anton LaVey som uttalat en förbannelse över Mansfield, efter att han påståtts ha en romans med henne?
Jag har ingen relation till Jayne Mansfield. Vad jag vet har jag bara sett en film med henne; THE GIRL CAN'T HELP IT. Dock är hennes liv och öde fascinerande, och världen hon rörde sig i var fascinerande. Dokumentärfilmen MANSFIELD 66/67 (med betoning på 666), i regi av P David Ebersole och Todd Hughes, utforskar de sista åren av Jayne Mansfields liv - och det här är en film jag egentligen skulle vilja ge högre betyg än trean här nedan.
Anledningen till att jag inte sätter högre betyg är flera. En lång rad kända personer medverkar och berättar om Mansfield, om Anton LaVey, och om en massa andra människor. Men - namnen på de som pratar är inte utsatt i bild. Några av intervjuobjekten känner jag igen, eftersom jag vet vilka de är - till exempel John Waters, Tippi Hedren och Mary Woronow. Några kunde jag gissa mig till vilka de var - en ganska grotesk tant visade sig vara Mamie Van Doren. Några vet jag fortfarande inte vilka de är. Och det är ju lite irriterande.
Filmen varar 82 minuter, men själva dokumentären är bara drygt 60 minuter lång. Av någon oförklarlig anledning har filmskaparna drygat ut filmen med dansnummer. Just det: dansnummer! Med jämna mellanrum dyker det upp en dansgrupp och framför något slags töntig balett om Jayne Mansfields liv. Och nej, det är förstås inget jag vill se när jag tittar på en dokumentär om Jayne Mansfield.
Men i övrigt är det här bra och intressant. Här finns en väldig massa klipp ur filmer och nyhetsinslag, och vad som är trevligt är att Anton LaVey och hans Church of Satan får rikligt med utrymme i filmen.
Det är synd att alla långa dansnummer är i vägen för en riktigt bra film.







    
-->

DVD/Blu-ray/VOD: Ghost House

GHOST HOUSE (Njutafilms)
Mer ny skräck. En minst sagt generisk titel - och själva filmen visar sig vara lika generisk. På omslagets baksida står det att filmen ser ut precis som en Blumhouse-skräckis - och det får man väl hålla med om. Blumhouse är ju det där bolaget som producerar framgångrika skräckfilmer som går på bio; bolaget är ungefär 2010-talets svar på Dimension.
GHOST HOUSE, som regisserats av Rich Ragsdale, kommer inte från Blumhouse, men filmen ser ut att han en något större budget än vad sådana här filmer brukar ha, och om inget annat kan Ragsdales film skryta med flotta bilder från Thailand, där det här är inspelat.
Ett ung amerikanskt par är på semester i Thailand, killen är lite jobbigare än tjejen, och första dagen friar han till henne. På hotellet träffar de två brittiska killar som tar med amerikanerna ut på stan för en glad kväll. Genast börjar rollfigurerna att bete sig konstigt. Den ene britten tar med sig den amerikanske killen in på en strippklubb och bordell. Inte nog med att fästmön tillåter detta, hon väntar snällt utanför. Sedan vill britterna visa amerikanerna en mystisk plats i en avlägsen del av en skog. Trots att amerikanerna inte känner de här britterna, går de med på att åka iväg till skogen.
I skogen finns en massa små trämodeller av hus uppsatta på stolpar; de kallas spökhus. Britterna utför lite hokus pokus, varpå de sticker och lämnar kvar amerikanerna i skogen. Det övergivna, nyförlovade paret lyckas ta sig till hotellet, men tjejen har blivit besatt av en demon. Killen får veta hur man blir av med demonen - och då visar det här sig vara en variant av THE RING. Man måste skicka förbannelsen vidare.
GHOST HOUSE är kompetent gjord, men väldigt ooriginell, seg och tråkig. Typiska asiatiska spöken med långt, svart hår dyker upp med jämna mellanrum, men filmen blir aldrig otäck eller spännande. Alldeles för lång är den också.
Kanske uppskattar man det här om man aldrig har sett asiatiskt skräckfilm och långhåriga spökkvinnor.










-->

DVD/Blu-ray/VOD: Tonight She Comes

TONIGHT SHE COMES (Njutafilms)

Ihärdigt fortsätter jag att titta på ny skräck i hopp om att hitta något jag faktiskt tycker är bra, eller i alla fall hyfsat. Det går minst sagt ... sådär. Det brukar sluta med att jag ser en eller två nya skräckfilmer, för att därefter genast se något från 1970- eller 80-talet för att återställa ordningen och bli på bättre humör.

På omslaget till Matt Stuertz' TONIGHT SHE COMES står det "IT FOLLOWS möter CABIN FEVER". Det låter illavarslande. IT FOLLOWS är en dum, irriterande film; typisk "alternativskräck" för folk som egentligen inte gillar skräckfilm. CABIN FEVER är lika irriterande; en massa jobbiga, osympatiska typer ruttnar bort i en stuga.

TONIGHT SHE COMES har en sak gemensamt med IT FOLLOWS: den illa genomtänkta handlingen; en idé som man inte bryr sig om att förklara, vilken bara gör det hela irriterande. En handfull mer eller mindre jobbiga typer hamnar av olika anledningar i ett hus i skogen, där de super och skriker och vill ha sex. De hinner aldrig komma igång med det sistnämnda, eftersom det plötsligt dyker upp en helnaken tjej indränkt i blod. Huvudpersonernas reaktion på detta är besynnerlig. "Det verkar vara något fel på henne." Hallå? Det är en galen, helnaken tjej, indränk i blod, som går omkring i skogen och försöker döda dem! "Det är något fel på henne"? Men rent allmänt beter sig ingen normalt i den här filmen.

Huvudpersonerna barrikaderar sig i huset, men därinne visar det sig att en galen man och hans två galna barn huserar. De ägnar sig åt ockulta riter och har sig. Matt Stuertz står även för manus,och han slänger in alla möjliga skräckfilmsingredienser huller om buller; det blir lika parodiskt som obegripligt. I princip ingenting av det som sker förklaras.

Under filmens andra hälft sprutar blodet friskt, och effekterna är hyfsat välgjorda. Det här är inte speciellt bra, men heller inte alltför tråkigt; det är för konstigt för att vara tråkigt. Om inget annat är filmen värd att se för de sista trettio sekunderna, vilka är lika överraskande som fantastiska.

... Men det här är inget jag rekommenderar.

DVD/Blu-ray/VOD: Munich

MUNICH (Paramount)
Jag såg aldrig Steven Spielbergs MUNICH när den gick på bio 2005 - och jag såg den aldrig på DVD. Jag minns att jag faktiskt fick hem ett recensionsex av DVD:n, men av någon anledning blev det aldrig av att jag tittade på den. Jag vet inte varför, kanske verkade den tråkig. I vilket fall, nu är filmen aktuell på Blu-ray, så nu - tolv år senare - har jag sett den, och den visade sig vara rätt bra.
När filmen gick på bio hette den MÜNCHEN, men nu släpps den med gemensamt omslag för de nordiska länderna, vilket innebär att originaltiteln behållits. Filmen handlar om den israeliska grupp som anlitades för att leta upp- och döda den palestinier som antogs ligga bakom terrorattacken under OS i München 1972, då elva israeliska idrottsmän massakrerades. I en introduktion understryker Steven Spielberg att han inte vill försvara Israel och deras politik, filmen - som bygger på en bok - skildrar bara vad som hände.
Terror ska bekämpas med terror, och Golda Meir skickar ut mossadkillen Avner (Eric Bana), som tillsammans med sina handplockade män (Daniel Craig och Ciarán Hinds spelar två av dem) far runt i Europa, där de skjuter ihjäl- eller spränger diverse män. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra. Ibland är Avner lite tveksam till uppdraget, ibland har  han mardrömmar.
När jag såg filmen fick jag intrycket av att handlingen utspelas under några veckor. Men Avner och hans fru får en liten dotter i början, och mot slutet av filmen har ungen vuxit till sig. I en sluttext står det att den siste palestiniern dödades 1979.
MUNICH visade sig vara oväntat spännande. Själva uppdraget är lite moraliskt tveksamt - "hjältarna" spränger till exempel bostäder i städer och de avrättar obeväpnade. Men Spielberg vet hur man bygger upp spänning, och spänning uppstår till exempel när israelerna försöker undvika att spränga sönder en liten flicka, som oväntat återvänder till platsen där en bomb är gömd.
Tidsskildringen är utomordentlig, bitvis ser det här ut som en thriller från 1970-talet. Kanske beror detta delvis på att Spielberg ju faktiskt gjorde film på 70-talet, och att han inte är en yngre förmåga som imiterar en äldre stil.
Filmen har dock ett stort problem: den varar två timmar och 44 minuter, vilket är ungefär 44 minuter för länge. När MUNICH pågått i bortåt två timmar började jag tröttna, spänningen avtog och det började kännas utdraget.
Extramaterialet på den nya Blu-ray-utgåvan är inget speciellt. Det handlar om en handfull 13 minuter långa filmer där de inblandade berättar om produktionen, alla plockade från den gamla DVD:n. Det vore intressantare med längre dokumentärer omverkligheten bakom filmen.









torsdag 23 november 2017

Bio: Daddy's Home 2

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jag såg aldrig DADDY'S HOME - jag vet inte om den gick upp på bio här i Göteborg, där jag bor. Den pressvisades i alla fall inte, och jag har inte brytt mig om att se den på DVD. Om den första filmen var som uppföljaren, vilken nu får premiär, har jag verkligen inte missat något. DADDY'S HOME 2 är nämligen fruktansvärd.
Jag struntade i att se BAD MOMS 2, som gick upp på bio häromveckan. Jag tyckte nämligen att den första BAD MOMS var så pass kass att jag inte ville utsätta mig för en uppföljare. Jag läste i alla fall att BAD MOMS 2 handlar om att huvudpersonernas mödrar oväntat kommer på besök över julen. DADDY'S HOME 2 handlar om precis samma sak - huvudpersonernas fäder kommer på oväntat besök över julen.
Sean Anders har åter regisserat, Will Ferrell och Mark Wahlberg är tillbaka som Brad och Dusty. Brad är styvfar till Dustys barn. Ungarna tycker att det är trist att de alltid måste fira jul på två ställen; hemma hos den fånige och mesige Brad, och hemma hos den tuffe Dusty - Brad och Dusty tävlar om att vara den perfekta farsan. Så - de beslutar sig för att fira en gemensam jul, allihop tillsammans.
Då anländer plötsligt Brads far; Don (John Lithgow), en glad och supertöntig herre. Men inte nog med det - även Dustys farsa Kurt (Mel Gibson) anländer. Dusty har inte träffat sin far på flera år, Kurt är en stenhård machokille.
Kurt bokar en stuga uppe i de vintriga bergen där de kan fira jul tillsammans, och tokiga knasigheter följer.
Rättare sagt: en plågsam historia följer, eftersom ingenting är roligt. Alls. Ingenting! Med ett undantag, vilket jag återkommer till nedan. DADDY'S HOME 2 lider av usel tajming av de vissna skämten, och för att understryka att nu är det minsann tokigt, spelas tokig musik på ljudspåret.
Det ligger nära till hands att jämföra med ETT PÄRON TILL FARSA FIRAR JUL - men Chevy Chases rollfigur Clark Griswald är en hjärtevarm person som vill alla väl, men som är rejält klantig. Will Ferrells Brad framstår närmast som utvecklingsstörd; som en femåring i en 50-årig mans kropp. Hans fru är fullkomligt normal och jag undrar varför hon är gift med en sådan snubbe. Jag gillar ju Will Ferrell, han kan vara fantastiskt rolig, men numera figurerar han i rätt många mer eller mindre usla filmer.
Mel Gibson funkar inte alls som macho-Kurt - eftersom han är alldeles för realistisk i sin hårda framtoning. Han är bara osympatisk och svinig. Det är inte roligt när han slänger ur sig sina konservativa och misogyna repliker. Möjligen hade det funkat om han vore ännu mer överdriven och vidrig.
Flera scener är obegripliga. En lång scen handlar om en termostat, som den ena dottern vrider upp om nätterna. Jag förstod inte det roliga. En annan lång och konstig scen handlar om ett julspel som urartar i snöbollskrig. Jag gäspade och tittade på klockan. Vid ett tillfälle köper Kurt ett jaktgevär till yngsta flickan, och de beger sig ut för att skjuta kalkon. Det är lika dumt som osmakligt.
Eftersom detta är en amerikansk julfilm urartar det hela till att julens kärleksbudskap ska deklameras på slutet, alla älskar egentligen varandra, det blir sentimentalt - och sedan sjunger alla "Do they know it's Christmas?" innan eftertexterna rullar och vi äntligen kan lämna biosalongen. "Åh, fy faaan!" stånkade jag när jag satte på mig hatten.
... Men vad var det jag tyckte var roligt? undrar ni. Jo: mot slutet ska familjerna gå på bio. De väljer att se actionfilmen MISSILE TOE. Liam Neeson spelar en man på väg hem för att fira jul med sina barn, men som på vägen måste stoppa ett gäng terrorister. Vi får inte se något ur denna påhittade film, men vi hör ljudet - och det är jätteroligt.
Jag hade betydligt hellre sett MISSILE TOE än den plågsamma, genanta och o-roliga DADDY'S HOME 2.
     








(Biopremiär 24/11)
-->

onsdag 22 november 2017

Bio: Mordet på Orientexpressen

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag har aldrig brytt mig om att läsa någon av Agatha Christes böcker, men jag har sett åtskilliga filmatiseringar för film och TV. De har alla det gemensamt att jag inte minns någonting alls av handlingen - och jag minns inte vilka som var mördarna. Med ett undatag: MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN.

Det är nu väldigt längesedan jag såg 1974 års filmatisering med Albert Finney som Hercule Poirot. Hur kan man glömma denna historias upplösning? Det är fullkomligt omöjligt! Det är möjligt att denna story har deckarhistoriens bästa - eller, kanske mer troligt, sämsta och dummaste - upplösning!

Okej, nu har alltså Kenneth Branagh regisserat en ny version av boken, och placerat sig själv i huvudrollen som Poirot - försedd med filmhistoriens fånigaste lösmustasch. Den är irriterande ful och jönsig.

Jag tycker att 2017 års MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN är jättebra - fram tills mordet. I en utmärkt prolog avslöjar Poirot en tjuv vid klagomuren. När detta är avklarat måste han hasta vidare till nästa fall, och då tar han Orientexpressen. Poirot känner visst killen som äger tåget, eller hur det var, men alla första klass-kupéer är upptagna. Poirot placeras i en andra klass-kupé - om filmen utspelats idag hade han tvingats åka ersättningsbuss (Jag erkänner, det där skämtet snodde jag delvis av Graham Norton).

Precis som i filmen från 1974 är Branaghs version fullpackad med kända skådespelare. Inklämda ombord på tåget hittar vi Johnny Depp, Daisy Ridley, Penélope Cruz, Josh Gad, Derek Jacobi, Michelle Pfeiffer, Judi Dench och Willem Dafoe - och säkert flera jag glömt. Tågets tjusiga interiörer är smått fantastiska, och bilderna på när tåget far fram över de mäktiga landskapen är maffiga. Jag imponerades och underhölls.

Men så utlöses plötsligt en lavin och tåget spårar ur - och Johnny Depps rollfigur hittas mördad. Och ungefär här dör mitt intresse. Knappt halva filmen har hunnit passera, och den återstående hälften består av att Hercule Poirot förhör de olika passagerna - samtliga är misstänkta - ombord på det stillastående tåget, och själva upplösningen, när mördaren ska avslöjas, är utdragen.

Jag tittade på klockan flera gånger. Denna andra hälft är rätt trist - i synnerhet som jag alltså visste vem mördaren var. Fast det är klart, om man inte känner till detta är filmen kanske spännande. Vad vet jag.

Det var 70mm-versionen jag såg. Visst var den flott, men ärligt talat är jag inte karl att avgöra om bilden faktiskt är bättre än på vanliga visningar. Jag ser ingen skillnad - möjligen gör jag det om jag jämför versionerna sida vid sida.

Filmen avslutas att Poirot skickas iväg till Nilen för att lösa ett nytt fall, och minsann om det inte häromdagen rapporterades att Kenneth Branagh nu ska filmatisera "Döden på Nilen", vilken förstås också filmatiserats tidigare. Jag minns inte vem mördaren var - men jag minns hur mordet gick till och hur mördaren dolde sitt dåd.




 

(Biopremiär 24/11)

onsdag 15 november 2017

Bio: Justice League

Foton copyright (c) Warner Brothers

Justice League? Vad är det för trams? De heter ju Lagens väktare! När jag var barn publicerades Justice League of America, som sammanslutningen då hette, under namnet Lagens väktare i tidningen Gigant. Gigant var mycket dyrare än andra serietidningar, så jag läste den inte speciellt ofta.

Jag tyckte att det var lite fräckt med en massa olika superhjältar i en och samma serie. Fast jag tror inte att jag tyckte serierna om Lagens väktare var speciellt bra - som så många andra superhjälteserier från DC Comics på 1970-talet, var äventyren lite ryckigt berättade, och handlingen var ofta lite konstig. Åtminstone minns jag dem som konstiga. Jag undrade även varför Läderlappen var med i Lagens väktare, eftersom han inte hade några superkrafter.
Jag blev heller aldrig klok på hur många medlemmar Lagens väktare hade. Ibland verkade de vara hur många som helst. I början av 1980-talet byttes samtliga medlemmar ut mot helt nya superhjältar. Detta vet jag eftersom jag, tack vare Seriefrämjandets dåvarande tjänster, prenumererade på den amerikanska Justice League of America-tidningen. Fråga mig inte varför jag gjorde det. Den nya konstellationen blev inte långlivad.

I Zack Snyders nya film (Joss Whedon är en av manusförfattarna) har en ny superskurk anlänt till jorden - Steppenwolf; en lång snubbe med horn på huvudet. Figuren är datoranimerad, Ciarán Hinds gör rösten. Steppenwolf har med sig en armé av bevingade busar, och de är ute efter ... tre lådor.

Just det.

Tre lådor.

Och en av dessa kallas "moderlådan".

Just det.

Moderlådan.

Det låter mest som lördagsunderhållning på TV1 1982. Kan du hitta alla tre lådorna? Kan du gissa vilken av dem som är moderlådan? Du kan vinna ett fruktfat!

Fast nu är det inte ett fruktfat Steppenwolf är ute efter, utan världsherravälde. Lådorna besitter mäktiga krafter. Tror jag det var. Om inget annat innehåller de lampor, eftersom det lyser ur dem när det går hål i dem.

Bruce Wayne, det vill säga Läderlappen (Ben Affleck), kan inte ensam stoppa Steppenwolf, så han och Mirakelkvinnan (Gal Gadot) åker runt och letar upp folk som kanske vill vara med i deras nya klubb Lagens väktare. Att hitta några killar med superkrafter är inte svårt, alla verkar finnas i Bruce Waynes dator, vilken betjänten Alfred (Jeremy Irons) sköter. Super-Facebook?

Jason Momoa, en gång Conan - barbaren, är Vattenmannen, Ezra Miller är Blixten, medan Ray Fisher är cyborgen Cyborg. Det går inte att fråga Stålmannen om han också vill vara med, han dog i förra filmen. Men - eftersom Henry Cavills namn listas i förtexterna förstår vi att han kommer att återupplivas under handlingens gång.
Handlingen i JUSTICE LEAGUE är tunn och fånig. De jagar lådor! Och Steppenwolf är en tradig skurk. Men jag tycker nog att den här filmen trots allt är lite bättre än BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE. Det beror mest på att JUSTICE LEAGUE inte är lika pompös och högtravande. Dessutom innehåller denna nya film en del humor. Blixten är lite kul emellanåt.

Jag tycker att Ben Affleck är en rätt bra läderlapp - grånad och lite plufsig. Men det är Gal Gadot som är filmens stjärna. Övriga hjältar bleknar bredvid henne. Biffen Jason Momoa är rätt trist och han gillar att simma omkring i grumligt vatten. Ray Fisher är ännu tristare än Momoa.

I rollistan figurerar även Connie Nielsen, JK Simmons, Diane Lane, och som vanligt gör Amy Adams en blek Lois Lane. Kevin Costner syns på ett fotografi.
Danny Elfman står för filmmusiken. När Läderlappen visar sig spelar några toner ur Elfmans score till Tim Burtons BATMAN (1989), när Stålmannen dyker upp hörs en snutt ur John Williams klassiska tema från 1978. Mirakelkvinnan har sitt eget tema (är det Hans Zimmer?), men om övriga figurer försetts med musikaliska teman vet jag inte. Filmmusiken som helhet är nämligen ganska intetsägande. Symfoniorkestern brölar på, men musiken är inte heroisk och medryckande som ovan nämnda musikstycken.

Självklart avslutas JUSTICE LEAGUE med en alldeles för lång strid. Efter eftertexterna följer bonusscener som ger en vink om fortsättningen.

JUSTICE LEAGUE pendlar mellan att vara småtråkig och småkul. Betyget nedan är svagt. THOR: RAGNARÖK är en betydligt bättre film, om jag ska jämföra med en annan, ny superhjältefilm.


  




(Biopremiär 15/11)

tisdag 14 november 2017

Serier: Fantomen 22-23/2017

FANTOMEN 22-23/2017
"Röda Drakens pirater"
av Norman Worker och Georges Bess
Egmont Publishing
Jag läser numera mycket Fantomen. Väldigt mycket Fantomen. Jag har min Fantomensamling prydligt uppställd i Fantomens samlarmappar på ett par hyllplan intill sängen. Det är bara att sträck ut armen och plocka. Det handlar om flera hundra tidningar.
... Dock är få av dessa tidningar nya. Det är nämligen sällan jag köper nyutkomna nummer av Fantomen. Dels gillar jag inte det nya, korta formatet på 22 sidor - men framför allt innehåller tidningen numera alldeles för många repriser. Repriser på serier jag läste när de först publicerades på 1970- och 80-talen, ibland repriser på repriser. Förra året tog jag en femnummersprenumeration på Fantomen. I realiteten blev det tre tidningar, eftersom jag fick två dubbelnummer. Och - några av serierna i dessa hade jag redan läst. Förvisso för längesedan, men ändå.
Men! Jag var faktiskt väldigt nyfiken på det hundrasidiga dubbelnummer som finns i butiker just nu. Detta nummer innehåller nämliga samtliga tre delar av "Röda Drakens pirater", först publicerade 1979 - då jag varje år samlade ihop pengar till en prenumeration. På den tiden var det en högtidsstund när tidningen dök upp i brevlådan varannan vecka.
De tre nummer som innehöll historien om Fantomens kamp mot den raffiga prinsessan Sin och hennes pirater gjorde stort intryck på mig som barn. Jag tyckte äventyret var häftigt och spännande. Vad jag som vuxen mest mindes av historien, var att Sin hade taskigt klädkonto. Hon visade sig med bar överkropp för jämnan. Hon var en riktig Boppa-Lisa.
Jag tänkte nog inte så mycket på det 1979, men på den tiden var tryck och papper i Fantomentidningen inte speciellt bra. Tvärtom var det rätt dåligt. Framför allt George Bess' teckningar led av detta - linjer hade en tendensatt försvinna. Därför satt jag faktiskt och hoppades på en nyutgivning av "Röda Drakens pirater" - helst hoppades jag på att få se serien samlad i ett album, men detta nummer av den ordinarie tidningen duger gott.
Låt oss ta det positiva först. Fransmannen Georges Bess är en av mina favorittecknare på Fantomen. Han hade en elegant linje, utan att vara alltför polerad. I denna nyutgåva syns äntligen alla linjer. Inte nog med det: serien har försetts med synnerligen smakfull färgläggning. Det här ser faktiskt riktigt läckert ut. Bess' Fantomen har aldrig sett bättre ut!
... Och så har vi det negativa. Norman Worker var inte bara en av de flitigaste Fantomenförfattarna, han var även en av de bästa. Men när jag nu som vuxen läser om den 38 senare, konstaterar jag att äventyret må vara långt, snyggt och ha häftiga inslag - men historien är lika tunn som dum. Vilket är synd, eftersom serien har alla förutsättningar för att bli riktigt bra.
Prinsessan Sin anses vara världens vackraste kvinna. Hon är även genomond. Det är lite Bondskurk över henne - hon bor på en hemlig ö, och hennes anhang består enbart av kung fu-kunniga tjejer. När Sin får syn på Fantomen blir hon störtförälskad i honom och kräver att de två ska gifta sig. Det vill förstås inte Fantomen, han är ju redan gift och älskar fortfarande sin Diana. Sin blir vred och tänker då döda Fantomen. Det här är ungefär allt som händer.
Del ett och två hänger ihop, medan del tre känns som ett separat äventyr - även om det fortsätter- och sätter punkt för berättelsen som prinsessan Sin.
Jag blev allt lite besviken när jag läste om detta äventyr. Jag mindes ju det som fantastiskt! Fast å andra sidan - vore jag elva år idag, skulle jag kanske fortfarande tycka att det är fantastiskt.
En lustig detalj med tidningen är att man råkat skanna in en sida fel. Georges Bess' original var så stora att han ritade sidorna i två halvor. På sidan 27 har man råkat sätta undre halvan överst, vilket orsakade lite förvirring innan jag förstod vad som hänt.

(Tidningen finns i butik till den 22:a november)

-->

måndag 13 november 2017

Bio: The Foreigner

Foton copyright (c) SF Studios
THE FOREIGNER är en film från 2003 med Steven Seagal. Det här är förstås inte en nyinspelning av den filmen, utan en thriller som bygger på en roman med titeln "The Chinaman".
Faktum är att jag inte brydde mig om att kolla upp 2017 års THE FOREIGNER innan jag slog mig ner för att se den på pressvisningen. Eftersom det här är en film med Jackie Chan och Pierce Brosnan, i regi av Martin Campbell som gjorde Bondfilmerna GOLDENEYE och CASINO ROYALE, förväntade jag mig en actionkomedi, eller en actionfilm med en massa stunts. Det skulle jag inte förväntat mig - THE FOREIGNER är en helt annan typ av film. Det här visade sig vara en mörk och brutal thriller.
Jackie Chan spelar Quan, en stillsam 62-åring som äger en kinakrog i London. När hans enda dotter omkommer i en terroristattack och Quan lämnas helt ensam; han är den siste i släkten, tänker han göra allt för att hitta terroristerna, som kallar sig The Authentic IRA.
Quan börjar med att söka upp politikern Liam Hennessy, som har ett förflutet inom IRA, en aktivitet han suttit i fängelse för. Quan är säker på att Hennessy vet vilka det är som ligger bakom terrordådet. Hennessy verkar inte ha en aning om vad The Authentic IRA är för sammanslutning, men Quan ger sig inte och utsätter Hennessy för terrordåd han med. Quan är nämligen inte vilken restaurangägare som helst - han är en före detta elitsoldat. I scener som påminner om FIRST BLOOD gömmer Quan sig i skogarna runt Hennessys gods på en irländska landsbygden, medan Hennessy skickar ut män för att hitta honom.
Jag tycker att THE FOREIGNER är rätt bra. Filmen är bättre än jag förväntat mig. Balansen är kanske inte riktigt klockren, ibland försvinner Quan ur handlingen under längre stunder, som om rollfiguren glömts bort. Ibland går det lite väl enkelt för Quan att genomföra det han gör. Ibland tappade jag tråden, eftersom intrigen tenderar att bli onödigt snårig mellan varven - jag uppfattade inte vilka vissa rollfigurer var.
Men i övrigt är det här en robust film, det märks att det är ett gammalt proffs som gjort den. Filmen är mörk, dyster, hård och skitig. Jackie Chan överraskar genom att inte le en enda gång - han ser lika olycklig ut genom hela filmen. Pierce Brosnan ser genomgående förbannad ut och svär mycket.
När en rollfigur vid ett tillfälle säger "Bloody Chinaman!" står det "Jävla käppkines!" i den svenska texten. Det fick mig att reagera. Inte för att det är ett nedlåtande, rasistiskt uttryck - det här handlar trots allt om mördare och terrorister. Nej, jag reagerade eftersom "käppkines" väl är ett uttryck som inte använts på åtskilliga decennier. Dessutom kan ordet, enligt Språkrådet, även betyda norrlänning och finne, förutom kines.
För övrigt såg jag häromveckan om CASINO ROYALE. Jag mindes den som jättebra - men nu tyckte jag mest den var tråkig.

  





(Biopremiär 17/10)

-->

onsdag 8 november 2017

Bio: Paddington 2

Foton copyright (c) SF Studios
PADDINGTON, som kom 2015, var en barnfilmfilm som visade sig vara lite bättre än förväntat, men vars helhetsintryck drogs ner av en trist slentriandubbning till svenska. Det mest anmärkningsvärda med filmen var att min kollega på Göteborgs-Posten utdelade högsta betyg till den! Nästa femma i GP gavs till DJUNGELBOKEN - så trenden är tydlig: datoranimerade björnar är grejen.
Att björnen Paddington skulle återvända till biodukarna var förstås en självklarhet. Regissör är återigen Paul King, och skådisarna från förra filmen har utökats med ytterligare ett rejält gäng brittiska karaktärsskådisar. Jag tycker faktiskt att den här uppföljaren är bättre och roligare än den första filmen.
Paddingtons faster Lucy, som bor kvar i djungeln, fyller hundra, och Paddington - som ju bor hos familjen Brown i London - vill skicka en present till tanten. I en antikaffär finns en gammal pop-up-bok med Londons sevärdheter - en perfekt present. Dock är den fruktansvärt dyr. Paddington tar diverse jobb för att tjäna ihop tillräckligt med pengar så att han kan köpa den.
Det visar sig att boken gömmer en hemlighet, och en viss bedagad - och skurkaktig - skådespelare; Felix Buchanan (Hugh Grant), vill lägga beslag på boken. Buchanan maskerar sig, bryter sig in i affären, och stjäl boken - och Paddington, som råkar gå förbi just då, får skulden och döms till fängelse. Paddington måste rentvå sitt namn, och tillsammans med sina nyvunna vänner i fäängelset, samt förstås familjen Brown, tänker han hitta- och sätta dit den riktige tjuven.
PADDINGTON 2 innehåller flera riktigt roliga scener. En slapstickscen i en frisersalong är jättebra, och det är kul när Paddington råkar missfärga fångarnas tvätt. Hugh Grants skurkaktige skådespelare verkar inspirerad av Vincent Prices klassiska roll i THEATRE OF BLOOD.
Liksom förra gången dras helhetsintrycket ner av den svenska dubbningen. Dels känns det förstås konstigt att se skådespelare som Hugh Bonneville, Brendan Gleeson, Julie Walters, Jim Broadbent och Joanna Lumley, för att inte tala om Hugh Grant, tala svenska, dels för att det är irriterande när munrörelserna inte stämmer det minsta. De svenska rösterna är rätt slätstrukna, men plötsligt dyker det upp en snubbe och pratar skånska. Jag gissar att även en hel del ordvitsar och annat försvann i dubben.
Små barn lär inte klaga på detta - och PADDINGTON 2 är nog en i det närmaste perfekt barnfilm.







(Biopremiär 10/11)
-->

torsdag 2 november 2017

Bio: Ingen tid för kärlek - En film om Johnny Bode

Foton copyright (c) Johnny Bode-Delgadas stiftelse

En del verkar tro att jag är Johnny Bode-fantatiker. Jag borde liksom vara en sådan, tycker de. Men nej, det är jag inte. Visst är jag fascinerad av denne märklige man, visst har jag fnissat mycket åt "Bordellmammas visor", visst har jag skrattat åt-, och ibland till och med återgivit, bisarra anekdoter om Johnny Bode. Men jag har aldrig gått längre, och jag är inte medlem i Johnny Bode-sällskapet (en sammanslutning som känns lite för studentikos för min smak).

Det är ju snarare "Den andre Johnny Bode" jag har intresserat mig för - Jan-Olof Rydqvist. Den usle, märklige skådespelaren, vars liv och öde kraftigt liknade Johnny Bodes. Rydqvist var det jag och mina polare som upptäckte och byggde upp en kult kring på 90-talet, Bode var då redan en välkänd kultfigur. Jag tror det var David Nessle som kallade Rydqvist "Den andre Johnny Bode" efter att jag berättat om Rydans bravader.

... Men självklart var jag väldigt nyfiken på den här nya dokumentären om Johnny Bode. Den kunde ju inte vara något annat än intressant, fascinerande och underhållande, med tanke på dess huvudperson.

INGEN TID FÖR KÄRLEK - EN FILM OM JOHNNY BODE innehåller mängder av intressanta, fascinerande och underhållande inslag. Tyvärr är det inte Johnny Bode som är huvudperson. Det här är en film av Bo Sjökvist och Bengt Löfgren, och Sjökvist har placerat sig själv i huvudrollen. Han agerar berättare, han pratar om sin fascination för Johnny Bode, och han är i bild så ofta som möjligt under sin jakt på fakta om Bode. Det greppet funkar - om man är en personlighet som Morgan Spurlock eller Michael Moore. Men det är inte Sjökvist och jag upplevde det som rätt irriterande att filmen handlade lika mycket om honom som om Bode.
Jag utgår ifrån att alla som läser detta vet vem Johnny Bode var - men om någon läsare inte känner till karln: Bode var en sångare och kompositör som skivdebuterade när han var sjutton. Han varvade framgångarna med kriminalitet, han åkte in och ut på mentalsjukhus, han var högst troligt nazist, men fängslades av nazisterna, han reste till Wien och skrev operetter, han smet alltid från notan på krogen, han var mytoman, han skrev sina memoarer redan som ung på 40-talet (i princip ingenting var sant i den boken), och 1968 spelade han in den beryktade och ohemult populära skivan "Bordellmammas visor" med pornografiska schlagers.

Bo Sjökvist intervjuar Lillemor Dahlquist i Malmö, kvinnan som sjöng på "Bordellmammas visor" och som var den som hittade Bode när han 1983 dött i sin lägenhet i Malmö. Medlemmar i Johnny Bode-sällskapet redogör detaljerat för Bodes liv, en läkare uttalar sig om Bodes psykiska hälsa, med mera. Sjökvist åker till Wien och pratar med musikförlaget för vilket Bode en gång arbetade och han lyckas till och med få tag på en österrikiska Bode var gift med några år. Bodes sonson dyker också upp på ett hörn. Vi får höra delar av vad jag tror är en radiointervju med Bode gjord ett par månader före hans död.
Lillemor Dahlquist.
Allt detta är givetvis kul och intressant. Det finns mycket att ta på. Det finns många historier att berätta. Synd bara att vi även måste se på när Bo Sjökvist kör bil, när Bo Sjökvist går, när Bo Sjökvist dricker snaps, när Bo Sjökvist dansar, när Bo Sjökvist försöker sova, när Bo Sjökvist är bakfull, och när Bo Sjökvist sjunger en kuplett.

Filmen inleds utanför den nedlagda biografen Kaparen på Stigbergstorget i Göteborg. Den förekom även i filmen TOM OF FINLAND tidigare i år. Flera för mig kända ansikten flimrar förbi när vi får se bilder från Johnny Bodes hundraårsfirande.

Nu väntar jag med spänning på en film om Jan-Olof Rydqvist.







(Biopremiär 3/11)

tisdag 31 oktober 2017

Serier: Åsa-Nisse 2017

ÅSA-NISSE 2017
av Bengt Linder, Leif Bergendorff och Gösta Gummesson
Bokförlaget Semic
Mannen som recenserar julalbum slår till igen! För det finns väl knappast någon annan som skriver om dessa årliga album folk mest köper av tradition.
... Och ärligt talat finns det inte så mycket att skriva om de här albumen. Eftersom Semic och Egmont slutat spendera pengar på julalbumen, innehåller de numera enbart repriser. Åsa-Nisses julalbum innehåller gamla serier från 1960- och 70-talen, troligen även 80-talet, vilka säkert repriserats flera gånger vid det här laget. Till skillnad från Lilla Fridolfs julalbum 2017, innehåller Åsa-Nisses album episoder med jultema. Episoderna följer årstiderna. Det inleds med serier som utspelar sig på våren, sedan blir det sommar, höst, och jul.
På förstasidan står det att Leif Bergendorff står för manus. Men han har inte skrivit allt! Ungefär hälften av albumets serier är författade av Bengt Linder! På dessa står ingen författare utsatt, men de har koden "Å" i numreringen under den inledande rutan. Det står inte utsatt vem som redigerat albumet, men jag hoppas att personen i fråga känner till detta - och inte har betalat ut reprispengar till Bergendorff för material han inte skrivit. Bengt Linder dog redan på 80-talet.
Nå. Vad ska jag säga om albumets innehåll? Nja, jag vet inte. Det här handlar bara om korta, sketchartade episoder, här finns inga serier med ordentlig handling. De flesta är ansträngda och trötta. Bengt Linders serier är något bättre, eftersom de har en tendens att bli direkt bisarra. De följer sin egen logik - det vill säga, det finns ingen logik alls. Om Åsa-Nisse plötsligt behöver en monstermask när han är ute och jagar älg, så har han plötsligt en sådan i nästa ruta. Linder brydde sig aldrig om att förklara hur saker och ting hänger ihop. Och det är ju lite charmigt.
Leif Bergendorff brukade skryta med att han aldrig spenderade mer än tre-fyra timmar på en serie, från idé till färdigt manus. Det märks!
Jonny Nordlund står för albumets fram- och baksida.
-->

Serier: Lilla Fridolf 2017

LILLA FRIDOLF 2017
av Rune Moberg, Torsten Bjarre och Özcan Eralp
Bokförlaget Semic

Det är mycket Lilla Fridolf i år. Serieversionen fyller visst 60 år 2017 - ett faktum jag inte kände till förrän jag fick det här julalbumet i min hand. I dagarna kommer det ut en tjock, inbunden samling på nystartade Olsson förlag, med alla julalbum - eller "årsalbum", som de kallar dem - utgivna mellan 1958 och 1970. Den boken lär jag återkomma till.

Jag har nog aldrig skrivit om Lilla Fridolf. Orsaken är att jag läst ganska lite Lilla Fridolf-serier. Jag har aldrig tyckt att serien varit speciellt bra de få gånger jag fått- eller köpt ett nummer av serietidningen - och jag har alltid tyckt att det vilar något obehagligt och ångestladdat över serien. Nu tror ni säkert att jag kommer att utveckla det här - men nix, det ska jag inte göra. Istället föreslår jag att ni tar er till Örebro Seriefestival den 11-12 november! Där kommer nämligen Johan Andreasson (ena halvan av Olsson förlag) och jag att sitta på scenen och diskutera Lilla Fridolf.

Jag har inte läst de tidiga julalbumen med Lilla Fridolf, men de påstås vara väldigt bra. Vad som dock inte är väldigt bra, är julalbumet 2017. Faktum är att det här är ett av de sämsta seriealbum jag läst. Albumet innehåller diverse hoprafsat gammalt material, upphovsmännen verkar inte ha ansträngt sig det minsta när de producerat serierna. Det står att det är Rune Moberg som skrivit manus, men om det verkligen är han (vilket det nog faktiskt är), förstår jag inte att han ville ha sitt namn utsatt. Flera av episoderna känns som om de är gjorda av barn - modell sådana där serier barn skickade in till serietidningarnas insändarsidor på 1970- och 80-talen. Serier som bygger på konstiga idéer som kanske - kanske - kunnat funka om en vuxen, professionell författare berättat historierna.
Den här episoden har Özcan Eralp tecknat. Turk som han är, verkar han inte veta hur plättar ser ut.
Ett par episoder kände jag mig tvingad att visa för min sambo. De märkligaste. De som är en aning svårbegripliga. Vi fick tolka dem tillsammans. Varför beter sig figurerna som de gör? Varför häller Selma ut middagen genom fönstret för att straffa Lillen? Ska inte Fridolf få någon middag han heller? Eller Selma själv? Och vem fan äter gröt med plättar till middag?

På albumets förstasida står det att Torsten Bjarre och Elmar Blomberg tecknat. Blombergs namn står inte utsatt någonstans i serierna. Däremot står det klart och tydligt att Özcan Eralp tecknat en episod, och i hörnet på ett par Bjarre-episoder stör det "B.Ö", så jag gissar att Eralp tuschat dessa.
Inga av serierna har jultema. Jonny Nordlund står för omslagsillustrationen.

måndag 30 oktober 2017

Serier: Den unge Spirou presenterar 3: Min mattefröken

DEN UNGE SPIROU PRESENTERAR 3:

"MIN MATTEFRÖKEN"

av Tome och Janry

Mooz Förlag

Jag har tidigare bara läst ett album i den synnerligen konstiga serien om den unge Spirou; "Är du lite uppblåst?" som kom 2014. Serien är av allt att döma extremt populär i de fransktalande länderna - så pass populär att det i år kommit en fransk långfilm om den unge Spirou (och nästa år kommer en långfilm om den vanlige, vuxne Spirou).

"Min mattefröken" är ett tunt specialalbum på 34 sidor. I detta har man samlat ett gäng sidor som publicerats i tidigare album i serien - men om alla tidigare kommit ut på svenska framgår inte. Alla episoder är på ett och samma tema: Spirous supersexiga mattefröken Claudia, som Spirou och hans kompisar drömmer våta drömmar om. Ni känner förstås till att den här miniaturupplagan av Spirou är en kåt liten rackare.

Jag blir lite ställd när jag läser om den unge Spirou. Serien är självklart läckert tecknad av Janry. Ibland lyckas episoderna vara lite småroliga i sin tramsighet. Men - vad har den här serien med den vuxne Spirou att göra? Och klassas den här serien verkligen som barnserie i Frankrike?

Den är väldigt fransk, den här serien. Inga svenska serietecknare skulle komma undan med den här typen av sexistisk snuskhumor. Fast söder om Sverige går det förstås bra. Fransmännen skrattar säkert åt eventuella svenskar som blir upprörda över den unge Spirous puerila upptåg.

Dessa serier om fröken Claudia påminner inte så lite om de där fåniga serierna som gick i engelska herrtidningar på 1960-, 70-, och 80-talen, Carrie och allt vad de hette. De gick bara ut på att en snygg brud tokade till det, trillade eller fastnade i något, och tappade kläderna på slutet. Enklast tänkbara humor. Den unge Spirou går lite grann i samma stil. Skillnaden är att de engelska serierna vände sig till vuxna män. Dessutom lite mer pryda och stela män som rodnar och fnissar om man säger "rumpa" - det vill säga engelsmän. Den unge Spirou vänder sig till barn.

Alla dessa kulturskillnader skulle vi kunna diskutera i timtal - men det skiter vi i.

... Men är inte 34 sidor lite i tunnaste laget? Albumet är liksom inte billigt.