onsdag 12 juli 2017

Bio: Apornas planet: Striden

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Förra året - eller var det två år sedan? - köpte jag en Blu-ray-box med samtliga APORNAS PLANET-filmer fram till 2011 års APORNAS PLANET: (r)EVOLUTION. Jag tittade igenom den ursprungliga serien från 60- och 70-talen. Det är ju filmer jag tyckte var fantastiskt bra en gång i tiden, och som jag vill ska vara bra - men som i ärlighetens namn är lite väl ojämna; ett par av dem är direkt tråkiga. Fast det är klart, nostalgin lyfter dem en aning,
Den nya APORNAS PLANET-serien är jämnare - och frågan är om inte den nya APORNAS PLANET: STRIDEN är bäst hittills i denna 2000-talssvit. Matt Reeves, som även regisserade den förra filmen; APORNAS PLANET: UPPGÖRELSEN, ligger bakom detta ödesmättade actionäventyr med drag av western, traditionell krigsfilm, och flyktfilm.
Woody Harrelson spelar en fullkomligt vansinnig, superond överste som tänker utrota alla apor. När översten och hans mannar dödar de tidigare filmernas aphjälte Caesars (Andy Serkis) fru och ene son, beger sig Caesar och en liten grupp apor iväg för att hämnas.
På vägen träffar de på en liten flicka som inte kan tala. Mänskligheten slogs ju ut av ett apvirus, och nu visar det sig att viruset muteras hos de överlevande människorna - de mister talförmågan. Flickan får namnet Nova (en figur från den ursprungliga filmserien) och följer med Caesars lilla gäng. De träffar även på en liten hårlös apa (Steve Zahn), som får utgöra filmens komiska inslag.
Förutom denna skojiga lilla apa, är Reeves' film gravallvarlig. Det är mörkt och dystert. Situationen är närmast hopplös.
Översten är en väldigt bra skurk. Han är ungefär en kombination av general Custer och Hitler. Förläggningen han basar över är närmast att likna vid ett koncentrationsläger för apor. Soldaterna marcherar och vrålar som tyska stormtrupper.
Som nästan alltid är fallet numera, är APORNAS PLANET: STRIDEN självklart för lång med sina två timmar och tjugo minuter. Men - det här är välgjort, genomtänkt och filmen skiljer sig radikalt från de flesta andra, toklånga blockbusterfilmer. Tempot är ofta återhållsamt, vilket ökar den tryckta stämningen. Dialogen är bra. Slutuppgörelsen innehåller en rad överraskningar. Ofta är det spännande på riktigt.
Och ja, specialeffekterna är som tidigare övertygande - jag köper de här datoranimerade aporna som riktiga, levande varelser. Caesars ansikte har dessutom drag av Andy Serkis.
Michael Giacchino står för filmmusiken, som bitvis är riktigt inspirerad. Den ibland lite väl traditionella, heroiska musiken varvas med intressantare spår, varav ett par teman får nackhåren att resa sig. Här och var påminner det om Bernard Herrmann.
Blir det någon mer film i serien? Kommer den då att handla om ett par astronauter som hamnar i denna apvärld? Nu är ju Nova introducerats - och även Caesars lille son Cornelius, som spelade en stor roll i den ursprungliga serien.
Jag ser gärna fler filmer om apornas planet.








(Biopremiär 12/7)


-->

måndag 10 juli 2017

TOPPRAFFEL! sörjer: Bob Lubbers

Det gamla gardet i seriebranschen trillar av pinnen en efter en. Sedan finns det ju det riktigt gamla gardet, vars medlemmar jag trodde satt tofflorna för decennier sedan. Som Bob Lubbers. Jag trodde han gått bort redan för tio-tjugo år sedan, men först i förrgår tackade han för sig, 95 år gammal.
Jag tänkte på Bob Lubbers bara häromdagen. En kompis frågade om jag gillar Agent X9 - serietidningen, alltså. Jag svarade att det beror på vad den innehåller. Jag gillar en del av det som går - och har gått - i Agent X9. Som Kelly vid FBI. Kelly vid FBI, vilken även gick i Fantomen på 1970-talet, var en äldre version av serien om agenten X9, det vill säga Phil Corrigan, som i Sverige döptes om till Kelly, eftersom den i stilen skilde sig en hel del från de moderna X9-serierna, vilka publicerades som Agent Corrigan.
Alex Raymond skapade figuren, men lämnade den redan efter ett år. Flera olika tecknare tog över, från 1940 höll Mel Graff i ritstiftet, och försåg ett par år senare den tidigare namnlöse agenten med namnet Corrigan. 1960 tog Bob Lubbers över serien, vilken han tecknade under pseudonymen Bob Lewis. Lubbers ritade serien fram till 1966 - och för att förvirra ännu mer, har Lubbers version publicerats i Agent X9 både som Kelly vid FBI och som Agent Corrigan.
Kelly vid FBI.
Bob Lubbers började sin karriär som serietecknare redan som artonåring. Han ritade massor av serier till diverse serietidningar, varav Jungle Comics är den titel som är mest bekant - för mig.
1950 gav han sig så på dagspresserier, ett mer prestigefyllt jobb. Fram till 1954 tecknade Lubbers dagspressversionen av Tarzan. Därefter hamnade Lubbers på Al Capps studio, där han satt och spöktecknade Knallhatten, men han producerade även en egen serie, ursprungligen efter manus av Capp: Vildkatten. Denna serie hette i original Long Sam, och var ett slags kvinnlig version av Knallhatten. Vildkatten gick på svenska i Året Runt på 1950-talet, men själv stötte jag på den först förra året - ett avsnitt publicerades i Agent X9:s julalbum 2016. Det var snyggt tecknat - och rätt märkligt, åtminstone detta avsnitt.
Vidare assisterade Bob Lubbers på Ben Bolt, och han spöktecknade Eva och jag en kort period, och därefter gjorde han Helgonet under några månader.
Under 1960-talet började Lubbers åter att rita åt serietidningar; han syntes i Warrens skräcktidningar, han gjorde Twilight Zone-serien, och under 70-talet tecknade han några superhjälteserier åt Marvel.
Vildkatten.
Av allt att döma ritade Bob Lubbers sin sista serie 1979. Därefter ägnade han sig åt illustrationsjobb, och mellan varven tecknade han pinuppor. Han pensionerade sig 1989, men under de därpå följande decennierna mottog han ett flertal fina priser för sina insatser i seriebranschen, däribland The Yellow Kid Prize.
BOB LUBBERS
1922 - 2017
R.I.P.



-->

söndag 9 juli 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Tom of Finland

TOM OF FINLAND (Njutafilms)

När det letades efter statister till den finska filmen om Tom of Finland, delades informationen hejvilt på Facebook - alla ville vara klyschiga läderbögar, alla ville se sina kompisar som klyschiga läderbögar. Vad jag vet blev dock ingen jag känner statist i filmen.
Konstnären Tom of Finland, 1920-1991, hette egentligen Touko Laaksonen, och innan jag såg den här filmen visste jag absolut ingenting om honom - inte mer än att han var död. Hans bilder var jag förstås bekant med, det är svårt att undvika Tom of Finland.

Dome Karukoski har regisserat TOM OF FINLAND - och det visar sig vara en aningen besynnerlig film. Karukoski hoppar nämligen över den del av Laaksonens liv som jag tycker borde vara mest intressant. Mer än halva filmen ägnas åt Laaksonens liv innan han blir Tom of Finland. Han är dekorerad soldat under kriget, han och andra homosexuella förföljs och straffas hemma i Finland, där homosexualitet är olagligt. Han lever ett grått och trist liv i Helsingfors, han reser till Berlin för att hitta likasinnade och visa upp sina bilder, och hemma i Finland igen flyttar han ihop med en ung dansare.
Plötsligt är han populär konstnär bland Kaliforniens homosexuella. Några årtal är inte utsatta, och eftersom Finland skildras som världens gråaste, tristaste plats, är det svårt att avgöra vilket år det ska vara - men plötsligt verkar det ha gått tio eller tjugo år. Och: vi får inte se hur det går till när Tom of Finland blir ett namn! Den del av hans karriär som förstås är mest intressant.

Pekka Strang spelar Touko Laaksonen, han ser ungefär likadan ut under hela filmen, och han behåller ett och samma ansiktsuttryck. Alla i TOM OF FINLAND ser nollställda eller uttråkade ut. Utom amerikanerna. Alla är glåmiga - utom amerikanerna.

Flera scener som utspelar sig på Helsingfors gator är inspelade i Haga här i Göteborg, staden där jag bor - det är lite distraherande. Och är det inte den gamla biografen, som senast var Lidl-butik, vid Stigbergstorget som agerar danspalats?

TOM OF FINLAND är småtrevlig - men även småtråkig. Vissa scener är lite imponerande, men lika ofta är det lite taffligt gjort. Jag sätter ett snällt betyg.

onsdag 5 juli 2017

Bio: Spider-Man: Homecoming

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Eftersom jag missade pressvisningen av SPIDER-MAN: HOMECOMING, gick jag på den allra första visningen i Göteborg denna premiärdag. Vi var en liten skara på plats - knappt tio pers. Det var längesedan jag var på en ordinarie föreställning. Jag hade glömt hur fruktansvärt irriterande det är med popcornsmumsande publik. Mest mumsades det nog bakom mig - där satt en ung far med sina väldigt små barn. Mitt i filmen började den ena ungen gnälla - han eller hon var kissnödig. Fadern blev irriterad, han ville inte lämna salongen.. Men, han blev så illa tvungen - och då började den andra ungen att gnälla, nästan gråta, eftersom han eller hon inte ville sitta ensam kvar och vänta. Så, hela sällskapet letade sig ut i mörkret, vilket tog sin lilla tid.

När jag recenserar film brukar jag ibland redogöra för mitt förhållande till filmserier, genrer, gestalter eller företeelser, för att ni läsare ska förstå varför jag tycker som jag gör. En fördel - eller nackdel? - med alla dessa uppföljare, nyinspelningar och reboots, är att jag ibland redan utförligt beskrivit mitt förhållande till vad det nu handlar om. Som Spindelmannen. När THE AMAZING SPIDER-MAN kom 2012 skrev jag en lång harang om min uppväxt med Spindelmannen. Så nu slipper jag skriva om detta.

THE AMAZING SPIDER-MAN var ju en reboot - och innan jag väl såg den, kändes den extremt meningslös och korkad. Jag gillade verkligen Sam Raimis två första Spindelmannenfilmer, i synnerhet den andra, vilken är en i det närmaste perfekt superhjältefilm. Den tredje var dock inget vidare. Men - nu visade det sig att filmen som kom 2012 var riktigt bra.

Uppföljaren THE AMAZING SPIDER-MAN 2 kom 2014, och den var lite mindre bra. Den spelade dessutom in mindre pengar än man räknat med, så filmserien skrotades efter två filmer. Men så hamnade rättigheterna till filmversionen av Spindelmannen hos Marvel Studios, vilket innebar att Spindeln slutligen kom att tillhöra det så kallade Marvel Cinematic Universe. I 2016 års CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR fick vi så en ny Spindelman - igen.
Gamen och Shocker som de såg ut i serietidningen.
Den nye Spindelmannnens första solofilm; SPIDER-MAN: HOMECOMING, är nu här - och det är lika bra att på en gång basunera ut att detta är den hittills bästa av alla dessa MCU-filmer som väller över oss. Något som beror på att Spindelmannen är den bäste superhjälten.

Det är en ung Peter Parker det handlar om. Den engelske skådespelaren Tom Holland är 21, men han ska föreställa 15 (vilket jag dock har lite svårt att köpa). Han går på high school, han hänger med sin nördige polare Ned, och han är olyckligt kär i den söta Liz. Ja, och så är han Spindelmannen - i CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR tog Tony Stark unge Peter under sina vingar och försåg honom med en högteknologisk dräkt.
Gamen i den nya filmen.
Peters verksamhet som Spindelmannen går inget vidare. Han misslyckas med att sätta dit småskurkar och får mest visa gamla damer hur de ska gå när de hamnat fel. Men så dyker skurken Gamen och hans hantlangare Shocker upp. Gamen är Adrian Toomes (Michael Keaton), en familjefar som fick sparken när han och hans mannar städade upp efter en strid mellan superhjältar och rymdvarelser. Toomes knyckte utomjordingarnas teknologi, och med några anhängare har han byggt supervapen och ett par mekaniska vingar - nej, Gamen ser inte alls ut som i serietidningen. Bokeem Woodbine är Shocker, som har ett par kraftfulla metallhandskar, och han ser förstås inte heller ut som den madrassklädde killen i serierna.

Spindelmannen ramlar över Gamen och dennes planer, men Tony Stark (Robert Downey Jr) och Starks underhuggare Happy Hogan (Jon Favreau) lyssnar inte på den ettrige lille tonåringen de mest tycker är irriterande. Så - den oerfarne och rätt klantige Spindelmannen får ensam försöka sätta stopp för Gamen, samtidigt som han som Peter Parker ska gå på skolbal.
Kan ni gissa vilken känd figur i Spindelmannens värld det här är?
Ska jag anmärka på något i filmen, som regisserats av Jon Watts (CLOWN, COP CAR), är det att jag inte riktigt gillar kopplingen till Tony Stark och Avengers, och att Spindelmannen har en högteknologisk dräkt. Det var roligare när Peter Parker i 60-talets serietidningar satt på sitt pojkrum och lagade sin dräkt. Jag har också lite svårt för att det här inte ser ut som den Spindelmannenvärld jag är uppvuxen och bekant med. En tanig indisk kille visar sig vara mobbaren Flash Thompson - som i serierna förstås är en stor, vältränad, blond idrottskille. Dessutom är den nye Flash intelligent och duktig i skolan - till skillnad från seriernas Flash. Det har gjorts en massa ändringar mest för ändringarnas skull, kanske med motiveringen "Kom igen, det är 2017!". Att det är 2017 understryks redan i ett replikskifte i prologen, när Toomes säger att han lekte cowboys och indianer när han var liten, varpå hans medhjälpare genast säger "Det heter den amerikanska ursprungsbefolkningen!".

Men som helhet är SPIDER-MAN: HOMECOMING en fantastiskt underhållande och framför allt rolig film. Tonen sätts redan under Marvel Studios logga i början - till denna spelas en symfonisk version av signaturen till den tecknade Spindelmannen-TV-serien från 1960-talet. Detta är en actionkomedi. Jag och resten av publiken skrattade högt otaliga gånger. Humorn i filmen funkar. Allra roligast är den lilla snutten som kommer efter eftertexterna.
Michael Keaton är förstås bra - och Adrian Toomes är en bra skurk. Det är en gestalt med kött på benen och en ordentlig bakgrund.

Till skillnad från en del av de tidigare, röriga Marvelfilmerna, är handlingen i Jon Watts' film fullt begriplig; vi slipper utomjordingar, metafysiskt mumbo-jumbo och intriger som är svåra att minnas och hålla isär. Dessutom slipper vi en evighetslång slutuppgörelse där halva städer raseras.

SPIDER-MAN: HOMECOMING är en smart, kul film med utmärkt dialog och genomtänkta rollfigurer.

WONDER WOMAN må vara bättre än de tidigare DC-filmerna, men Mirakelkvinnans film står sig slätt jämförd med Spindelmannens återkomst på biodukarna.








(Biopremiär 5/7)

tisdag 4 juli 2017

Serier: MAD - De största tecknarna 1: Don Martin 1956-1965

MAD - DE STÖRSTA TECKNARNA 1: DON MARTIN 1956-1965
av Don Martin
Cobolt Förlag
År 2014 gav Egmont ut albumet "Don Martins stora julpajare". Det sålde oväntat bra, så året därpå kom "Don Martins stora julpajare vol. 2". Det sålde oväntat dåligt, så Egmont lade ner albumserien.
Men - trots att Don Martin varit död i sjutton år vid det här laget, fortsätter han att gå igen. Nu är han första huvudperson i en ny, flott bokserie från Cobolt, utmärkt potrzebierad av Peter Sparring och tjusigt ihoptotad av Elisabeth Engstrand. Stor, tjock, inbunden. Inte helt oväntat kommer varje volym av "MAD - De största tecknarna" att fokusera på olika MAD-stjärnor - nästa gång är det Sergio Aragonés som står i rampljuset.
De två julpajarna från Egmont innehöll blandat material ur Don Martins produktion; 1960-, 70- och 80-tal; albumen var väldigt ojämna, och en hel del av serierna var faktiskt inte speciellt roliga. I den här nya boken från Cobolt kör man Don Martins produktion kronologiskt; den inleds med Martins allra första bidrag i MAD 1956, och fortsätter sedan fram till 1965. Fortsättning följer i en kommande volym.
Boken innehåller en handfull sidor jag inte känner igen, men som den fanatiske MAD-läsare jag var under min uppväxt, är detta till stor del välbekant material. Men! Det hela är så fantastiskt snyggt presenterat, att det nästan känns som att läsa serierna för allra första gången. 192 sidor, bra tryck och papper, och utgåvan ger ett genomtänkt intryck. Till och med de serier jag tidigare inte tyckt är jättekul blev liksom roliga.
Don Martin var den MAD-tecknare "alla" gillade. Hans stil och humor var omedelbar. Tydliga bilder, eleganta tuschlinjer, skojiga figurer, och brutal slapstick. Som liten gosse på 70-talet tyckte jag att Don Martins grejor från 60-talet var lite fulare än de klara, rena serier han bidrog med i de då nya tidningarna. Men nu när jag läser om de tidigaste serierna i den här boken, tycker jag faktiskt bättre om den spretigare, kantigare stilen från 50- och 60-talen.
Den allra första rutan i den allra första Don Martin-serien i MAD.
Med undantag för de alllra första serierna, ska Don Martin själv ha skrivit manus till materialet i den här boken. Först som vuxen fick jag veta att Don Martin sällan skrev sina egna manus - oftast var det Don "Duck" Edwing som stod för skämten. Något som förklarar de riktigt dassiga serier Martin fick ur sig efter att han lämnat MAD och skulle jobba helt på egen hand, eller möjligtvis tillsammans med författare som inte kom från MAD-stallet. Don Martin ritade likadant som tidigare, men serierna var trista.
Denna nya bok innehåller även en del textmaterial. Här finns en lång, bra artikel om Don Martins karriär, medan några av hans kollegor har skrivit hyllningstexter. Gamle MAD-redaktören Al Feldstein, som gick bort 2014, står för förordet, Sergio Aragonés, Frank Jacobs och Al Jaffee har skrivit korta minnesord, medan Ernie-tecknaren Bud Grace lite oväntat bidragit med en lång text om hur tråkig Don Martins fru var!
Den här serien tyckte jag var lite konstig när jag var barn. Varför då? Jo, så där stora är ju inte våra svenska köttbullar! Jag undrade vad det var för besynnerligt stora köttbullar de hade på tallriken.
Jag hade trevligt när jag läste boken; dels uppfylldes jag - förstås - av nostalgi, men jag kom även på mig med att skratta till högt på flera ställen (till exempel när två figurer får ett kassaskåp i skallen). Det är dock inte utan att jag undrar vad dagens barn skulle tycka om Don Martin om de fick den här boken i händerna. De som kommer att köpa boken lär vara någonstans mellan 45 och 75, snarare än tio.




-->

måndag 3 juli 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Trouble Every Day

TROUBLE EVERY DAY (Njutafilms)
Claire Denis' TROUBLE EVERY DAY visades i den officiella sektionen i Cannes 2001. Jag var i Cannes då, men jag såg den inte. Jag tror inte att jag ens noterade att den visades. Kanske var det den trista, intetsägande titeln som fick mig att välja bort den.
Dock minns jag att en eller ett par kollegor frågade om jag sett en blodig, fransk kannibalfilm med Béatrice Dalle. Det hade jag inte. När jag fick veta att det var TROUBLE EVERY DAY som åsyftades, ångrade jag att jag inte såg den.
Nu, sexton år senare, har jag sett filmen. Och jag kan väl inte säga att jag missade något den där gången i Cannes. Det här är en typisk filmfestivalfilm; den typ av arthousefilm med chockerande inslag de är så förtjusta i där nere i Cannes.
Vincent Gallo innehar huvudrollen - ett faktum som borde få varningsklockorna att ringa. Gallo spelar Shane Brown, en man med fett hår. Han och hans fru åker på bröllopsresa till Paris - ett grått och smutsigt Paris som ser ut som valfri öststat.
Shane beter sig konstigt. Att resan gick till Paris beror främst på att han vill hitta en läkare han en gång samarbetade med. Shane har nämligen fått en släng av kannibalism. Fast han verkar kunna behärska driften.
Värre är det med läkarens fru (Dalle). Hon hålls inlåst, eftersom hennes sex- och kannibaldrifter är okontrollerbara. Fast ibland kommer hon över någon stackare som hon sätter tänderna i.
TROUBLE EVERY DAY jämförs med David Cronenbergs filmer - fast den påminner mer om en Abel Ferrara-film. Anslaget är pretentiöst. Det funkar så länge de pratar franska, men så fort det pratas engelska blir det lite konstigt. Märkliga repliker som fälls på onaturliga sätt - som fallet ofta är i konstnärlig film. Allt ackompanjeras av riktigt vissen, sövande musik.
En halvtimme in i filmen har det fortfarande inte hänt någonting alls - inte mer än att folk går omkring, eller står och tittar på något. Under den sista halvtimmen bjussas det på en del sex, blod, och en scen där Vincent Gallo onanerar och sprutar i ett tvättfat, medan hans fru står utanför badrumsdörren och gråter.
"Drama/skräck" står det på DVD-omslagets baksida. "Tråkig" är en annan beskrivning.
Vill de se bra blodig, fransk skräck med Béatrice Dalle - se INSIDE, som faktiskt är hårresande otäck på riktigt.
Upptäckte nu att jag både sett och recenserat Claire Denis' film SVINEN. I min recension skrev jag att jag nog skulle glömma bort den ett par veckor senare. Och det stämde. Jag kom alltså inte ihåg att jag sett den.
 









-->

fredag 23 juni 2017

Glad midsommar!

TOPPRAFFEL! önskar alla läsare en ohemult 
GLAD MIDSOMMAR!
Jag har bunkrat upp för ett rejält partaj idag!

... Jag vill även skjuta in att jag kommer att vara bortrest en vecka eller två efter midsommarhelgen, vilket innebär att jag missar en del pressvisningar, bland annat SPIDER-MAN: HOMECOMING. Ska dock försöka se den när jag kommit hem igen.





-->

torsdag 22 juni 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Headshot

HEADSHOT (Studio S Entertainment)
Först John Woos BULLET IN THE HEAD, sedan Walter Hills BULLET TO THE HEAD, och nu: HEADSHOT.
Ska du bara se en ultravåldsam, superblodig, extrembrutal, übersadistisk, köttig actionfilm i år, är det HEADSHOT du ska se. Ska du bara se en indonesisk film i ditt liv, tja, varför inte låta det bli denna?
Tidigare var Indonesien mest känt för alla filmer med Barry Prima; landets största filmstjärna. På senare år har det dock kommit en del andra filmer som uppmärksammmats internationellt. Som till exempel THE RAID och dess uppföljare - förvisso samproduktioner med Frankrike och USA, men ändå.
Iko Uwais, från just THE RAID, är hjälten i HEADSHOT; en film som regisserats av Kimo Stamboel och Timo Tjahjanto. Uwais spelar en man som spolas iland på en strand. Han har blivit skjuten i huvudet och minns inte vem han är, men han kallar sig Ishmael. En söt sjuksköterska hjälper honom. Självklart visar det sig att Ishmael är en jävel på att slåss - vilket kommer till användning, eftersom ett oräkneligt antal gangsters är ute efter Ishmael. Sjuksköterskan kidnappas, Ishmael letar efter henne, och lite i taget minns han vem han är.
Det här är Jason Bourne-historien en gång till - fast oändligt mycket våldsammare. Och till skillnad från klantarslet Paul Greengrass, vet Stamboel och Tjahjanto hur man filmar slagsmål och eldstrider. I HEADSHOT ser man vad det är som händer! Och det vi ser är folk som massakreras och mörbultas i drygt två timmar. I den här filmen räcker det inte med två knytnävsslag eller en pistolkula för att sänka en motståndare - här avfyras hela magasinet, och som bonus drar man gärna till med några knivhugg i ansiktet. Som sagt: det här är extremt brutalt och blodsöligt.
Egentligen är handlingen för tunn och dum, men vem bryr sig om det? Trots att filmen varar en timme och 58 minuter, och därmed är alldeles för lång, är HEADSHOT den minst tråkiga film jag sett på bra länge. Det här är en fullkomligt sanslös och vansinnig film. Självklart en film enbart för härdade.
 









-->

tisdag 20 juni 2017

Bio: Transformers: The Last Knight

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Jag: "Nu ska jag skriva om TRANSFORMERS."

Min sambo: "Kan du inte skriva om Trance Dance istället?"

Nej, tyvärr.

Okej. Vad har TRANSFORMERS-, PIRATES OF THE CARIBBEAN- och FAST & FURIOUS-filmerna gemensamt?

Jo: om man inte är tolv år och ser de här filmerna om och om och om och om igen, är det fulllkomligt omöjligt att hålla isär de olika delarna. Vad hände i FAST & FURIOUS 6? Minns du det? Nähä. PIRATES OF THE CARIBBEAN 3, då? Inga minnen? Mer än att det var ett jävla brölande i över två timmar? Jag personligen har lättare att hålla isär FREDAGEN DEN 13:E-filmerna!

Här på TOPPRAFFEL! har jag tidigare recenserat TRANSFORMERS två, tre och fyra - och den enda film i serien jag har vissa minnen av, är den allra första filmen. Den förra filmen, "fyran", hette AGE OF EXTINCTION. Mark Wahlberg spelade hjälten. Det är faktiskt allt jag minns.

"Fyran" varade två timmar och 45 minuter. Denna nya film, "femman"; THE LAST KNIGHT, är hör och häpna kortare. Den varar bara två timmar och 29 minuter. Men den känns som sju timmar - filmen tar aldrig slut.

Michael Bay har åter regisserat. Bay påstår att detta blir hans sista TRANSFORMERS-film, nu får det vara slut. Även Mark Wahlberg har sagt att han nu tackar för sig. Detta ska vara den allra sista filmen. Trots detta avslutas THE LAST KNIGHT med en liten cliffhanger

Den här filmen börjar faktiskt rätt bra. Det är medeltid, och kung Arthur och hans riddare runt runda bordet är involverade i en enorm batalj. Denna prolog är rätt imponerande - och jag tycker att det är synd att den eländiga KING ARTHUR: LEGEND OF THE SWORD inte var som denna prolog. Bäst av allt är att ingen mindre än Stanley Tucci (!) spelar Merlin! Han är fantastisk i rollen - och han är med alldeles för lite, bara ett par minuter.

Vi får veta att Merlins magi inte alls var magi. Nä, redan då fanns det Transformerrobotar på jorden. De hjälpte kung Arthur, och Excalibur var vissst ett robotsvärd.

Okej, och sedan dyker det upp en textskylt: "1600 år senare", och det är det är åter dags för det gamla vanliga. Och jag tappade tråden på en gång. Efter en stund hängde jag inte med alls. Någon sorts ond transformersbrutta i rymden vill åt Merlins stav. Anthony Hopkins spelar en gammal engelsk greve som vet allt om de gamla riddarrobotarna - eller ska det vara robotriddarna? Greven låter hämta Cade Yeager (Wahlberg), som tillsammans med en välartikulerad kvinnlig historiker (Laura Haddock) skickas iväg för att hitta staven.

Det smäller och brakar och exploderar mest hela tiden. Jorden är på väg att stryka med. Det är soldater mot robotar mot flygplan mot ännu fler robotar mot ubåtar mot ytterligare några robotar. Med undantag för den gula Bumblebee, är det svårt att se skillnad på robotarna. Då och då görs det försök till humor. Det går väl ... sådär. Michael Bay är ingen King of Comedy. John Turturro är med i ett par korta scener, han filmas i närbilder där han babblar och skriker exalterat.

Brukar inte TRANSFORMERS-filmerna vara lite bättre än så här? Det enda som är lite bra i THE LAST KNIGHT är alltså prologen. Resten är mer påfrestande än vanligt. I 3D, förstås. Striderna håller på så länge att jag satt och tänkte på annat. På vad jag skulle äta till lunch. På eventuell rolig post jag väntar. På att jag inte fick glömma att smita inom Systembolaget och köpa öl till midsommar.

Det kändes som om jag fått min hjärna stekt när jag kom ut efter pressvisningen. Jag jag var lätt lomhörd. Och bussresan hem var ett helvete.

Jag har inte sett THE MUMMY, men den kan omöjligt vara sämre än det här elektrifierade skrotupplaget till film.

En märklig detalj: filmen skiftar hela tiden i format. De olika klippen är olika maskade. Ibland fyller bilden ut duken, ibland ligger ett svart band nedtill, ibland både uppe och nere, och banden skiftar i storlek. Detta märkliga letterboxformat ser jättekonstigt ut. Är det någon som vet varför det är så? Jag har sett det tidigare i andra 3D-filmer, men då har det bara handlat om någon enstaka scen. I THE LAST KNIGHT är det hela tiden.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 24/6)

söndag 18 juni 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Operation Mekong

OPERATION MEKONG (Rapid Stream Media)
Det är nu väldigt längesedan jag tittade på hongkongaction och asiatisk underhållningsfilm rent allmänt. Det var ju en trend som var stark här i väst på 1990-talet, men som dog ut i början av 2000-talet - utan att någon verkade märka det. Fast självklart produceras det fortfarande action i Asien.
2016 års OPERATION MEKONG, en samproduktion mellan Hongkong och Kina, är enligt uppgift en av de tjugo mest framgångsrika kinesiska filmerna någonsin. Ett påstående som är aningen svårt att tro - det finns åtskilliga kinesiska filmer som är betydligt bättre än den här och som borde ha spelat in lika mycket eller mer.
Dante Lam har regisserat. Han ska inte blandas ihop med den bättre kände Ringo Lam. Jag tog en titt på Dante Lams filmografi, och det är möjligt att jag sett någon av hans tidigaste filmer; de ser bekanta ut, men jag är inte säker.
OPERATION MEKONG bygger på sanna händelser - 2011 attackerades två fiskebåtar på Mekongfloden. Besättningarna massakrerades. Floden går genom den Gyllene triangel, styrd av drogkarteller och gerillasooldater, och ett specialkommando sattes samman för att hitta de som låg bakom massakern.
Den här filmen ser ut att ha kostat en farlig massa pengar - vilket den säkert även har. Filmfoto och miljöer imponerar. Men i övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om filmen. Jag hade lite svårt att hänga med. Antalet rollfigurer är oändligt många, så pass många att det är fullkomligt omöjligt att hålla reda på vilka de är - med ett eller två undantag. Det hela är rörigt berättat - och framför allt är det åt helvete för långt, över två timmar håller det på.
... Men actionscenerna är bra, ibland svinbra, och de är hårda. Dante Lam har struntat i realism och låter istället gestalterna slåss som actionhjältar. Det är eldstrider och martial arts och slowmotion. En fajt/eldstrid/biljakt inne i ett köpcentrum är fantastisk. Slutuppgörelsen varar drygt trettio minuter, den tar aldrig slut.
I slutändan vet jag inte om jag kan rekommendera OPERATION MEKONG eller ej. Fet action, men lite tråkig.









-->

lördag 17 juni 2017

DVD/Blu-ray/VOD: The Perfect Weapon

THE PERFECT WEAPON (Studio S Entertainment)
Förra månaden kom det inte bara en, utan hela två filmer med Steven Seagal. Först fick vi END OF A GUN - och sedan den här; en film med en illa vald titel. THE PERFECT WEAPON, det hette ju Jeff Speakmans debutfilm.
En del intresse har riktats mot THE PERFECT WEAPON - detta beroende på att den regisserats av en ung kille från Norrköping. Ja: Norrköping. Titus Paar heter han. Tidigare har han mest gjort en massa kortfilmer, jag har inte sett något av det han fått ur sig.
När jag letade runt efter lite fakta om filmen, hittade jag förstås en rad recensioner. Ja, jösses. Kritiken är inte nådig! Alla slaktar filmen, den sågas längs fotknölarna - med ett undantag. Svenska Tellusfilm skrev upp den. På Blu-ray-omslaget finns ett citat, och det är från Tellusfilm. Det är inte utan att jag tror att recensenten är kompis med Titus Paar - för om man vill se en "tight rulle med fin action," ska man definitivt se något annat. Varför inte THE PERFECT WEAPON med Jeff Speakman.
Paars film utspelar sig i en dystopisk framtidsstad. Året är 2029 (och inte 2045, som det står på omslaget). Steven Seagal spelar en diktator som styr och ställer som vore det 1984. En proffsmördare som kallas Condor far omkring och dödar folk åt regeringen. Men så plötsligt går något fel, och Condor blir den jagade.
Det är Condor som är filmens huvudperson; han och en blond brud. Steven Seagal medverkar bara några minuter, Under de flesta av dessa minuter sitter han på en stol och ser ut att vilja vara någon annanstans. På slutet ställer han sig upp och utför något slags fajt, som är över på ett par sekunder.
Allt, precis allt, är härligt dåligt i den här filmen. Manuset är kasst - och försett med flera olika slut efter varandra. Eftersom manuset dessutom misslyckas kapitalt med att engagera, blir storyn dessutom förvirrad - jag tänkte på annat. Skådespeleriet är kasst, replikerna är kassa. Actionscenerna är dåliga, ibland direkt skrattretande. Scenografi och effekter är billigast möjliga.
Det här är så illa att det är lite fascinerande - filmen är kanske värd en titt enbart för den sakens skull. Jag har några kompisar som, precis som jag, ser allt med Steven Seagal. De kommer garanterat att se THE PERFECT WEAPON.
... Men till och med END OF A GUN är bättre än det här genanta möget.
 









-->


DVD/Blu-ray/VOD: XX

XX (Njutafilms)
XX är en skräckantologi med fyra kortrysare skrivna och regisserade av fyra kvinnor. Det görs förstås en stor grej av att det är kvinnor som gjort filmerna, men det är egentligen irrelevant. Även om kvinnor är underrepresenterade i branschen, är det trots allt viktigast att filmerna är bra - oavsett om det är en man eller kvinna som ligger bakom. Begåvning smäller högst.
Precis som fallet är med de flesta antologifilmer, är XX lite ojämn.
Det stämmer inte riktigt att de här fyra filmerna är skrivna av kvinnor - jo, det är kvinnor som skrivit manus, men den första storyn; "The Box", bygger på en novell av skräckförfattaren Jack Ketchum. Jovanka Vuckovic har regisserat, hon var länge redaktör för den kanadensiska skräcktidningen Rue Morgue.
"The Box" är det bästa inslaget i XX. I denna lilla historia visar en gubbe på tunnelbanan innehållet i en julklapp för en pojke - med resultatet att pojken slutar äta. Där efter blir det värre. Det hela slutar i tårar.
Därefter kommer "The Birthday Party" av Annie Clarke, en lustig liten humoristisk historia om en kvinna som hittar sin man död på deras lilla dotters födelsedag. Det ska hållas barnkalas - och för att inte förstöra stämningen, måste kvinnan gömma liket. Det här är lite för bagatellartat, men rätt roande. Annie Clarke är mest känd som musiker - men som sådan kallar hon sig St. Vincent.
"Don't Fall" av Roxanne Benjamin är alldeles för kort och otillfredställande. Ett litet gäng campar i bergen, när de attackeras av märkliga varelser. Avsnittet känns som klipp ur en långfilm, och det slutar innan det hunnit börja. Benjamin var en av de som regisserade SOUTHBOUND; en annan, ny antologiskräckis, och en film som är bättre än XX.
Den sista lilla filmen heter "Her Only Living Son" och har regisserats av Karyn Kusama, som gjorde ÆON FLUX och JENNIFER'S BODY. I denna visar det sig att en stackars kvinnas problembarn till son egentligen är son till Djävulen. Det här är en hyfsad story.
Bäst i filmen är de animerade mellansekvenserna som gjorts av Sofia Carillo.









-->