torsdag 15 juni 2017

Bio: Rough Night

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
BAYWATCH kom tillbaka - allt är förlåtet!
Komedin ROUGH NIGHT, i regi av Lucia Aniella, som även är en av de två manusförfattarna, förmedlar en kraftig déjà vu-känsla. Men det är det enda filmen lyckas åtstadkomma. BAYWATCH var en usel komedi - men ROUGH NIGHT är direkt plågsam.
Här har man tagit lika delar BRIDESMAIDS, BAKSMÄLLAN och VERY BAD THINGS, och rört ihop till en sörja som är makalöst irriterande och o-rolig. Till skillnad från nyss nämnda förebilder. Okej, med undantag för VERY BAD THINGS - jag har inte sett den sedan den kom 1998, och då tyckte jag inte om den.
Det handlar om en möhippa. Politikern Jess (Scarlett Johansson) ska gifta sig. Tillsammans med tjejgänget från high school åker hon till Miami för att festa loss. Jillian Bell är den ständigt pladdrande Alice, som vill festa mest, Zoë Kravitz är den strikta Blair, Ilana Glazer är halvkriminella aktivisten Frankie, och efter ett tag anländer Kate McKinnon som Pippa, Jess kompis från Australien. De är alla olika som personer. Det enda de har gemensamt är att de - med undantag för Pippa - är rätt osympatiska. Framförallt den svinjobbiga Alice, som är avsedd att vara den roligaste. Gissar jag.
Först får vi en massa scener där tjejerna träffas och åker iväg, och ständigt skriker "WEEEEEEE!" och "IIIIIIIIH!" på de mest enerverande sätt. Sedan snortar de av någon anledning kokain och hinkar sprit. Och sedan hyr de en manlig strippa till huset de festar loss i - och det dröjer inte länge innan han trillar, slår huvudet i en bordskant och dör. Resten av filmen handlar om hur de ska försöka göra sig av med liket, vilket inte är det lättaste.
Humorn består främst av ett oräkneligt antal snoppskämt, både verbala och fysiska. Resten av humorn är en uppsättning allmänna sexskämt och några fylleskämt. Demi Moore och Ty Burrell spelar grannparet; två swingers som försöker ragga upp tjejgänget.
Det enda i filmen som är roligt, är när den blivande brudgummen (Paul W Downs - som skrev manus tillsammans med Lucia Aniello) kör bil från Charleston till Miami - endast iförd vuxenblöja, för att slippa stanna och kissa. Detta är inspirerat av en sann händelse det refereras till i dialogen.
ROUGH NIGHT är en förfärlig film. Det är lätt att hålla sig för skratt - om man inte är 18 år och jävligt lättroad. Jag gäspade, suckade och tittade på klockan åtskilliga gånger.
Sedan undrar jag varför de inte anlitade en australisk skådespelerska istället för att låta Kate McKinnon prata med vad som i mina öron låter som rätt kass australisk dialekt.
Se om BRIDESMAIDS eller BAKSMÄLLAN istället.
Eller Tom Hanks-klassikern SVENSEXAN.









(Biopremiär 16/6)



-->

torsdag 8 juni 2017

Serier: Smugglarflickorna

SMUGGLARFLICKORNA
av Servais
Albumförlaget
Det var ett bra tag sedan "Smugglarflickorna" kom ut - och först nu får jag tummen ur och skriver om albumet. Men bättre sent än aldrig.
Jean-Claude Servais är en ny bekantskap för mig. Servais är en belgisk serieskapare, som är född antingen 1956 eller 1963, uppgiften varierar - men 1956 känns mest troligt. Han är enligt uppgift ett stort namn i de fransktalande länderna och redan 1982 tilldelades han Grand Prix Saint-Michel, det efter Svenska Serieakademins Adamson äldsta seriepriset i Europa.
Servais är mest känd för en svit album som går under samlingsnamnet "La mémoire des arbres" - vilket betyder "Trädens minnen". Han gillar visst att rita träd, den gode Servais. "Smugglarflickorna" ingår i denna svit - och först på den allra sista sidan framgår det att albumet (eller albumen i plural, det är två delar som slagits samman) färdigställdes redan 1995.
Jag blev lite konfunderad när jag började läsa "Smugglarflickorna". När utspelar sig berättelsen? Något årtal anges inte, och eftersom den franska landsbygden i princip såg likadan ut under större delen av 1900-talet, skulle det kunna vara när som helst innan 1960-talet. Först på sidan 49 anges årtalet 1914.
Vad jag också undrade över var varför seriens huvudpersoner; några kvinnor, smugglar kaffe från Belgien till Frankrike. Nu vet jag förstås ingenting om hur det låg till i Frankrike åren innan första världskriget. Kanske smugglades varor rent allmänt, och just de här specialiserade sig på kaffe? Var det skriande brist på kaffe i Frankrike? Tullare och poliser jagar dessa kaffesmugglare som vore det knark och vapen de fraktar över gränsen.
Inledningsvis träffar vi smugglarkvinnorna, vilka gömmer kaffet innanför sina kläder, och de två barnen Hélène och Victor. En särdeles elak tulltjänsteman presenteras också, han brukar förutom att jaga smugglare även köpa sex av kvinnor på ett kafé. Fem år senare har Hélène och Victor blivit ett par, de är båda smugglare och framgångsrika sådana.
När del två inleds har kriget brutit ut. Situationen har förändrats och blivit betydligt farligare än tidigare - nu är det tyskar som jagar spioner och smugglare i skogen mellan Belgien och Frankrike. De tillfångatar, torterar och avrättar de som haffas i skogen.
"Smugglarflickorna" innehåller en del spänningsmoment, den elake tulltjänstemannen är en bra skurk, men som helhet är detta ett lågmält och finstämt litet drama; berättartempot är stillsamt. Berättelserna i "La mémoire des arbres" bygger på folksägner och sanna historier, och jag kan mycket väl tänka mig att det som sker i "Smugglarflickorna" även hänt i verkligheten - mer eller mindre. Dessutom är detta världens enda berättelse om kaffesmuggling i skogen.
Servais är fantastisk på attt skildra miljöer - den djupa skogen och dess djur, och den lilla byn. Hans skissartade stil skapar fina stämningar, vilka förstärks av färgläggningen, gjord av en som kallar sig Raives. Servais är dock lite sämre på att teckna ansikten; gestalterna är inte alltför uttrycksfulla.
Sedan är Servais av allt att döma oerhört förtjust i att rita nakna kvinnor. Här finns gott om omotiverade nakenscener, tuttar ploppar ut på var och varannan sida. Servais känns nästan som en belgisk motsvarighet till Milo Manara!
Jag upplevde inledningen av "Smugglarflickorna" som aningen trög, kanske mest för att jag inte förstod vad folk höll på med, men efter ett tag tyckte jag att albumet var riktigt trevligt, och jag blev sugen på att läsa mer av Servais.
Ska jag anmärka på något, är det det fula, svårlästa typsnittet som valts till texten i pratbubblorna. Jag googlade fram några originalsidor, och den franska textningen ser inte alls ut sådär. Man har även översatt namnet på det kafé som figurerar i albumet, och klistrat in nya bokstäver på husväggen - och dessa passar inte in det minsta. Det är synd. I övrigt är översättningen av Stefan Carlsson bra. 
   



-->

tisdag 6 juni 2017

DVD/Blu-ray/VOD: På en bänk i en park

PÅ EN BÄNK I EN PARK
Ingår i boxen HASSE EKMAN GULDKORN VOL 2 (Studio S Entertainment)
Det finns en del filmer och TV-program jag tyckte var fruktansvärt otäcka när jag var barn. 1973 visade TV DR JEKYLL & MR HYDE från 1941, som mina föräldrar satt och såg. Jag hade smugit ner från mitt rum, gömt mig bakom en bokhylla, och tittade i smyg. När den stackars dr Jekyll sätter sig under månskenet på en bänk i en park, och förvandlas utan att ha druckit av sin brygd, blev jag så rädd att jag började skrika.*
Vidare fanns  det ett par avsnitt en den engelska TV-serien THRILLER som skrämde vettet ur mig, samt ett avsnitt av MÅNBAS ALPHA, vilket innehöll en scen där huvudpersonerna plötsligt blev gamla. Som vuxen förstår jag inte alls vad det var som var så otäckt med denna scen.
... Och så har vi en annan bänk i en park än den dr Jekyll satte sig på - nämligen Hasse Ekmans film PÅ EN BÄNK I EN PARK från 1960. Den visades på TV 1979 och jag tyckte att den var så otäck att jag inte vågade se klart den! Fast mina minnen av den var mycket kraftiga - till och med en sådan obetydlig detalj som att jag var hemma hos en kompis dagen därpå, och min kompis' storasyster sa "Vilken dum film det var på TV igår - det bästa var när björnarna reste sig på slutet."
PÅ EN BÄNK I EN PARK visades igen ett par gånger på 1990-talet, så jag såg om den då. Det visade sig att flera av mina minnen av filmen var korrekta. Jag kom ihåg hur det musikaliska ledmotivet gick, att Lena Granhagen kallade denna schlager ett "örhänge" (vilket jag tyckte var konstigt 1979), jag kom ihåg textraden "På en bänk i en park/satt den mördade kvar", jag mindes öppningsbilderna, och framför allt mindes jag hammaren. Hammaren var nog det främsta skälet till att jag upplevde filmen som osedvanligt otäck när jag var barn. När jag såg om filmen som vuxen på 90-talet tyckte jag förstås inte att filmen var otäck, eller ens spännande, men jag förstod varför den skrämde mig som barn.
Filmen ingår i boxen HASSE EKMAN GULDKORN VOL 2, och nu har jag åter sett om PÅ EN BÄNK I MIN PARK - denna gång tillsammans med min sambo.
Hasse Ekman står för manus och regi, han har skrivit ledmotivet, och han spelar huvudrollen som skådespelaren och teaterdirektören Stig Brender. Han håller på att repetera sin nya pjäs "Mr Mord", som snart ska ha premiär (Torsten Lilliecrona gör regissören), när han uppsöks av en viss Sam Persson (Bengt Ekerot), en före detta klasskamrat som släppts ut från ett mentalsjukhus. Sam har byggt upp ett enormt hat mot Stig under alla dessa år, och tänker nu mörda honom - med en nyinköpt hammare. Tumult uppstår när Sam attackerar Stig på den senares kontor, och det bär sig inte bättre än att Sam råkar dö under mordförsöket.
För att undvika en skandal, kör Stig iväg med liket, vilket han placerar på en bänk i en park. Stig undanröjer alla spår som pekar på att det är han som dödat Sam - tror han. För snart dyker det upp en polis i ful lodenrock (Sigge Fürst) och börjar fråga ut Stig. Och polisen blir alltmer misstänksam - medan Stig blir alltmer rädd och paranoid.
Som jag skrev ovan förstår jag vad det var jag upplevde som otäckt den där gången 1979. Bland annat det där med att krossa skallen på någon med en hammare. Mord med pistol, kniv, gift eller snara hade jag förstås sett åtskilliga gånger i diverse deckare - men att slå en hammare i huvudet på någon lät vidrigt. Kom ihåg att detta var före videovåldsdebatten, och mordvapen som motorsåg och machete var okända företeelser för mig.
Vidare förekommer det en surrealisisk drömsscen i filmen; Stig drömmer om en rättegång - och jag förstår verkligen att denna iskalla, märkliga scen skrämde mig. Det är i denna drömscen textraden "På en bänk i en park/satt den mördade kvar" förekommer. Drömscenen avslutas med att vi i närbild ser hur hammaren flera gånger dunkas in i Lena Granhagens (som spelar fru Brender) bakhuvud. Det var antagligen här jag slutade titta 1979.
Nu skriver vi 2017, och efter att nu åter ha sett PÅ EN BÄNK I EN PARK, vill jag hävda att detta är en riktigt trevlig liten film. Nej, jag kan inte påstå att den är spännande, än mindre otäck, men den är bra och underhållande, och här finns flera roliga detaljer - bland annat en lumphandlare som kallas Piss-Oskar och dennes hustru.
Jag gissar att Hasse Ekman ville göra en thriller åt Alfred Hitchcock-hållet. Handlingen för onekligen tankarna till Hitchcock. Estetiskt sett ser det här snarare ut som en tysk krimi från 60-talet, kanske ur den långa Edgar Wallace-serien. Detta beror nog på det lite smutsiga, svartvita fotot och de svenska miljöerna.
En lång rad kända skådespelare figurerar i filmen, flera av dem nämns inte i rollistan. Allan Edwall dyker upp i början, Gösta Krantz spelar en polis, och minsann om inte Sten Ardenstam spelar en annan polis. Manne Grünberger, som spelade Vesterman i Saltkråkan-filmerna (och som var med i DAGMARS HETA TROSOR), har en roll som en blind herre, som kanske inte är så blind ändå. Han försöker utpressa Stig Brender och ser fantastiskt obehaglig ut; han liknar en osedvanligt ond Gestapo-officer och skulle kunna vara hämtad ur en Fritz Lang-thriller.
Jag tycker att PÅ EN BÄNK I EN PARK är betydligt bättre än alla dessa svenska deckare och polisfilmer som produceras idag.
Fru Brender är för övrigt värdelös på att rosta bröd.








*Någon gång på 90-talet lyssnade jag på en radiointervju med Kaj Steveman, som stått för make up- och andra effekter till en lång rad filmer, och som är lika gammal som jag. I intervjun berättade han att även han gömt sig och tittat på DR JEKYLL & MR HYDE i smyg när han var barn, och blivit skiträdd!






torsdag 1 juni 2017

Bio: Wonder Woman

Foton copyright (c) Warner Brothers

Jag kan inte påstå att jag har något större förhållande till Mirakelkvinnan. När jag var barn figurerade hon ibland i tidningen Gigant, eftersom hon var medlem i Lagens väktare - jag minns inte om det även förekom soloäventyr med henne. Mirakelkvinnan gjorde inget större intryck på mig, jag tyckte inte att hon var speciellt cool - till skillnad från den där märkliga Svarta rosen, som gick i Läderlappens tidning. Om vi nu ska prata kvinnliga superhjältar.

Jag har inte läst några serier om Mirakelkvinnan sedan Gigant lades ner 1985. Sedan dess har hon figurerat i flera uppmärksammade tidningar, vilka dock aldrig lockat mig - vill ni veta mer om Mirakelkvinnans förehavanden på sistone, rekommenderar jag min gode vän och kollega Göran Sembs utmärkta Youtubeprogram Seriepodden. Göran och hans bisittare pratar om Mirakelkvinnan i bland annat avsnitt 25 och avsnitt 30.
1941.
Mirakelkvinnan skapades 1941 av en psykolog som hette William Moulton Marston, Harry G Peter stod för teckningarna. Figuren var inspirerad av dåtidens feminister, och eftersom Mirakelkvinnan dök upp  under andra värlskriget, slog hon till en början främst mot axelmakterna. Under de 76 år som gått sedan hon gjorde entré, har Mirakelkvinnan både hyllats av feminister, som uppskattat hon hon är en stark, självständig hjältinna - och bespottats av feminister, eftersom hon är för snygg, sexig och alldeles för lättklädd.
1975 - 1979 var Mirakelkvinnan stjärna på amerikansk TV. Jag fick veta att denna TV-serie existerade när Lynda Carter, som spelade titelrollen, medverkade i ett avsnitt av Mupparna. "Lynda Carter är känd som en kvinnlig Stålmannen på TV" stod det i en dagstidning när Mupppavsnittet visades i Sverige. TV-serien om Mirakelkvinnan kom förstås aldrig till Sverige, och det dröjde till 2000-talet innan jag såg den. Plötsligt fick jag säsong ett på DVD. Serien var ju jättekul! Lynda Carter snurrar runt, runt, runt när hon förvandlas till Mirakelkvinnan. Hon är väldigt präktig. Den första säsongen utspelades under andra världskriget, i övriga säsonger hade handlingen flyttats fram till 1970-talet.

TV-serien med Lynda Carter var dock inte det första försöket att göra TV av figuren. 1974 kom ett pilotavsnitt med Cathy Lee Crosby i rollen. Detta ledde aldrig till en serie. 2011 gjordes en ny TV-pilot, denna gång med Adrienne Palicki som Mirakelkvinnan. Piloten föll inte väl ut, så vi fick inte se fler avsnitt med Palicki.
Cathy Lee Crosby, Lynda Carter och Adrienne Palicki.
Nu skriver vi 2017 och israeliska fotomodellen Gal Gadot är Mirakelkvinnan på bio. Gadot dök upp som Mirakelkvinnan i en biroll i den tungrövade BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE förra året, och jag blev inte särdeles imponerad - jag tyckte att Gale Gadot var blek i rollen och att hon minst sagt haltade som skådis. Först nu konstaterar jag att jag faktiskt sett Gadot på bio tidigare - hon var med i både FAST & FURIOUS 6 & och 7, samt i TRIPLE 9. Jag har inget som helst minne av att ha sett henne i dessa.

Uppenbarligen berodde mitt intryck av Gale Gadots insats som Mirakelkvinnan på filmen hon introducerades i; BATMAN V SUPERMAN, alltså. När hon nu fått en egen film är hon faktiskt helt okej.

Patty Jenkins, som gjorde MONSTER med Charlize Theron, har regisserat WONDER WOMAN, vilken berättar Mirakelkvinnans ursprungshistoria. På en mystisk paradisö lever enbart kvinnor; ett gäng amasonkrigare, som verkar tillbringa dagarna med att lära sig slåss och kriga med pil och båge. Den lilla prinsessan Diana vill också bli krigare, men hennes mor drottningen (Connie Nielsen) vill att Diana ska ägna sig åt annat. Diana tränar förstås i smyg, hennes moster hjälper till, hon är en stenhård krigare som spelas av Robin Wright. Riktigt varför dessa kvinnor är tuffa krigare som ständigt tränar stridstekniker framgår inte, eftersom de lever i fred och harmoni på sin ö där antiken fortfarande råder.

Lilla Diana växer upp till Gale Gadot, och vad händer då? Jo, plötsligt störtar ett flygplan utanför ön. I planet sitter den brittiske agenten Steve Trevor (Chris Pine) - varför denne brittiske agent är amerikan får vi inte veta. Utanför ön, som omges av en skyddande dimbank, står världen i brand - första världskriget pågår för fullt. Diana vet ingenting om omvärlden, och hon har aldrig sett en man förut - och hon blir förstås kär i Steve.

Tyska soldater attackerar ön, och efter en våldsam strid inser Diana att det är upp till henne att skapa fred i världen. Hon tror att det är krigsguden Ares som ligger bakom världskriget, så Diana följer med Steve till Europa, för att beväpnad med svärd och sköld bekämpa den tyska armén.
WONDER WOMAN är en överraskande bra film - men att jag upplever den som bra beror främst på att de filmer DC Comics fått ur sig på sistone vara rätt dåliga; det är mörka, dystra och humorbefriade filmer. WONDER WOMAN är ibland en rätt rolig film; Mirakelkvinnan, som inte förstår hur världen fungerar och hur vanliga människor beter sig, traskar omkring som något slags Kapten Zoom - hon är rättrådig, moralisk och naiv, och ifrågasätter allt. Detta är rätt kul. De rollfigurer som ska vara filmens komiska inslag är lite mindre roliga.

Att filmen fungerar beror på att den är ett krigsäventyr - det är tyskarna som är fienden. Som ett spion- och actionäventyr på slagfält och i skyttegravar är WONDER WOMAN utmärkt.
Tyvärr håller det inte hela vägen. Jag var fullt nöjd med tyskarna som filmens skurkar - men när det är dags för den stora finalen, slänger man in en fullkomligt onödig superskurk. Plötsligt urartar det hela till en evighetslång orgie i datoranimerade destruktionsorgier. Superskurken har en fånig rustning och Mirakelkvinnan visar sig ha superkrafter vi inte kände till - vilka är egentligen hennes krafter?

I filmen får vi se Mirakelkvinnan använda Sanningens lasso, men hennes berömda, osynliga flygplan har manusförfattarna tyvärr skippat. Lite synd. Det hade varit roligt att se.

Under inledningen på amasonernas ö serveras vi Battle of the Weird Accents. Eftersom Gale Gadot talar med brytning, har även Connie Nielsen och Robin Wright lagt sig till med varsin jättekonstig brytning. Däremot talar de två töserna som spelar Diana som barn bred amerikanska. Växte hon upp och fick hebreisk brytning?

Ingen kallar Diana för "Wonder Woman" i den här filmen, som självklart är för lång - men ni hade väl inte väntat er att den skulle vara något annat än lång som ett ösregn.
        






(Biopremiär 2/6)

tisdag 30 maj 2017

Bio: Baywatch

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
TV-serien BAYWATCH började visas 1989. Jag har aldrig någonsin sett på BAYWATCH, åtminstone aldrig ett helt avsnitt. När serien kom hade jag slutat att titta på alla amerikanska TV-serier som visades. Tidigare, när utbudet var skralt, satt man ju och glodde på det mesta, oavsett om man tyckte det var bra eller ej. Under 1990-talet övergick jag till att nästan enbart se på långfilm.
En orsak till att jag aldrig brydde mig om BAYWATCH, var att den verkade vara så ohyggligt fånig. Dessutom tyckte jag - faktiskt! - inte att Pamela Anderson var snygg. Hon såg bara plastig och konstgjord ut.
Seth Gordons nya actionkomedi är något slags parodi på BAYWATCH. Det roligaste med filmen är att den är Rated R i USA - det vill säga tillåten från 17 år. I Sverige har den fått en 11-årsgräns. Den höga åldersgränsen i Amerika beror på att den innehåller väldigt mycket svordomar och ett par rumpor och snoppar. Det tycker ju amerikanerna är skadligare att titta på än våld.
... Men BAYWATCH är mer eller mindre en barnfilm. Det känns som om några fnissiga fjortonåringar skrivit manus. Och resultatet är ... genant. Jag skruvade på mig och skrattade inte en enda gång.
Dwayne Johnson har tagit över David Hasselhoffs roll som superbadvakten Mitch Buchannon. Zac Efron är Matt Brody, som anländer till beachen, dit han blivit tvångskommenderad för att jobba som badvakt. Det skär sig direkt melllan Mitch och Matt.
Det är dags för den årliga uttagningen av nya badvakter, och efter hårda prov tillkommer ett par rollfigurer, varav en lönnfet kille ständigt råkar ut för tokigheter - redan i inledningen, när han får syn på den vackra CJ (Kelly Rohrbach), får han jättestånd och fastnar med snorren mellan några brädor.
Det dyker upp skurkar på stranden, det smugglas knark och folk mördas, och badvakterna försöker lösa fallet - och det påpekas flera gånger hur osannolikt det är att badvakter gör polisens arbete. De ska hålla sig på stranden och rädda livet på folk.
Kelly Rohrbach och Alexandra Daddario, som spelar en annan badvakt, är väldigt söta. Men det är väl allt den här filmen har att komma med. Humorn består i princip bara av lama sexskämt, och filmskaparna försöker vara lite "fräcka" genom att frikostigt strössla med fula ord. Och det är ju inte roligt. Alls. Dwayne Johnson brukar vara rolig, men det lyckas han inte med här. Zac Efron är så vältränad att hans kropp ser ut att vara ritad av en superhjältetecknare.
I förtexterna står det DAVID HASSELHOFF och PAMELA ANDERSON med stora bokstäver. Jag tänkte att de väl fått hyfsat stora roller som skurkar, eller något, men icke. Hasselhoff medverkar ungefär en minut, Anderson syns i trettio sekunder på slutet. Hon är så opererad i nyllet att hon ser ut att vara gjuten i plast. Lite otäckt.
Under eftertexterna visas misslyckade tagningar som är ännu tråkigare än filmen.
Söta flickor i baddräkt som springer i slowmotion - det är behållningen med den här filmen. Och det kan omöjligt rädda en film som vara hela två timmar.
BAYWATCH har än så länge underpresterat på bio i USA, så vi ska nog inte förvänta oss en uppföljare.
      








(Biopremiär 2/6)



-->

torsdag 25 maj 2017

DVD/Blu-ray/VOD: We Go On

WE GO ON (Njutafilms)
WE GO ON är en spökfilm av Jesse Holland och Andy Mitton, som snarare är intressant än spännande och otäck.

Clark Freeman spelar den unge Miles, som är fruktansvärt rädd för döden. Därför sätter han in en halvsidesannons i en dagstidning: han erbjuder 30 000 dollar till den som kan bevisa att livet fortsätter efter döden. Tillsammans med sin skeptiska mor Charlotte (Annette O'Toole, som jag nog inte sett i något på 25 år, och som därför fick mig att lyfta på ögonbrynen - hon är nu 65!) sorterar han de inkomna svaren. Av dessa är tre intressanta. John Glover gör en professor, som för ett vetenskapligt resonemang. Här finnsen kvinna som hävdar att hon har kontakt med de döda. Den tredje personen av intresse verkar omedelbart glömmas bort.
Men Miles blir även uppringd av en mystisk man - trots att Miles inte lämnade ut sitt telefonnummer. Denne mystiske man är extra intressant, och efter att Miles träffat honom, tar det hela en obehaglig vändning.
Framför allt första halvan av WE GO ON är bra. John Glover och Annette O'Toole skänker viss tyngd åt filmen. Det är lite synd att Glovers rollfigur försvinner ur handlingen ganska snart.

Men filmen lyfter aldrig riktigt. Filmfotot är lite småtrist, filmen är inte tillräckligt effektivt berättad för att bli spännande. De scener som är avsedda att få publiken att hoppa till fick inte mig att hoppa till.

Dock är allltså handlingen rätt intressant och fascinerande, vilket räckte för att jag skulle känna mig lagom nöjd med WE GO ON.

DVD/Blu-ray/VOD: Kamp till döds

KAMP TILL DÖDS (Studio S Entertainment)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Franskt med Ola Rapace, till på köpet. Fransk framtidsaction från Gaumont.

Fast action är nästan att ta i. Jag satt och väntade på den där kampen till döds. Originaltiteln lyder ARÈS, vilket är det namn under vilket Rapaces rollfigur fajtas i de slåssturneringar som arrangeras som bred TV-underhållning i framtidens Paris.

KAMP TILL DÖDS är en dystopi. Året är 2035 och Frankrike är ett otroligt fattigt land. Paris är en nedgången skithåla. Arès var en gång stjärna i ringen, men är nu avdankad. Han gör comeback och erbjuds en ny drog som kommer att göra honom oövervinnerlig. Han tackar nej, men då utsätts hans familj för fara.

Jean-Patrick Benes har regisserat denna exemplariskt korta film. Estetiskt ser den ut ungefär som de italienska efter katastrofen-/FLYKTEN FRÅN NEW YORK-kopiorna från tidigt 80-tal. Jag associerar inte alls till BLADE RUNNER, som nämns på DVD-omslaget. Ola Rapace är uppumpad som en Belgian Blue, och behåller samma bistra ansiktsuttryck filmen igenom. Jag kan väl inte påstå att han är en sympatisk hjälte. Svenska Ruth Vega Fernandez har en liten roll hon också.

Här finns några fajter, men som helhet är detta snarare ett drama än en actionfilm. Ett synnerligen deprimerande drama. Allra deppigast är slutet.

Filmen är väl hyfsat välgjord och välspelad, men jag tycker att den är alldeles för tråkig och oengagerande.




DVD/Blu-ray/VOD: Karate Kill

KARATE KILL (Njutafilms)

Det finns en del citat på omslaget till den japansk-amerikanska KARATE KILL. Först står det att om man gillar affischen, är chansen ganska stor att man älskar filmen. Filmaffischen, det vill säga DVD-omslaget, är säkert tänkt att likna en exploitationaffisch från den gamla goda tiden; 1970- och 80-talen. Men - den ser mest ut som affischen till en film från Troma.

På baksidan står det att KARATE KILL får oss att minnas VHS-tidens gyllene dagar. Nej, det gör den inte. Den här filmen, som regisserats av Kurando Mitsutake, känns inte alls som en actionfilm från 80-talet. Tvärtom. KARATE KILL känns som ännu en japansk lågbudgetfilm från 2016, då den är inspelad.
Huvudperson är en kille som heter Kenji. Han drar omkring i Los Angeles, där hans syster har försvunnit. Hon ville bli skådespelerska, men träffade på fel personer. En märklig kult fick tag på henne och drog iväg henne till Texas, så Kenji åker dit.

För att vara en film som handlar om en karatemästare och som utlovar massor av blodig action, är detta en överraskande actionfattig film. Jag förväntade mig massor av fläskig action och tuff stridskoreografi, men de slagsmål som förekommer är verkligen inget speciellt.

De flesta av de medverkande är japaner som pratar japanska. De amerikaner som medverkar är rätt kassa skådisar.

Tempot är ganska långsamt, det avskalade fotot gör att det nästan ser ut som något slags konstnärlig film, snarare än en hyllning till B-action.

Ni som gillar alla dessa bänga, japanska genrefilmer som kommit de senaste åren gillar säkert det här. För min egen del är KARATE KILL lite för tungrodd och tafflig. Jag ser hellre riktig B-film från 70- och 80-talen.

DVD/Blu-ray/VOD: Ballad in Blood

BALLAD IN BLOOD (Njutafilms)
Att hävda att en ny film från Ruggero Deodato är en stor händelse är att ta i. Han har inte varit overksam de senaste decennierna, men han har nästan enbart regisserat dramer för italiensk TV. Jag har inte sett någon av dem - och jag har heller inte lust att göra det.
Däremot är en ny skräckfilm av Deodato lite intressant - åtminstone tillräckligt intressant för att göra mig nyfiken, om än lite orolig. Ni vet ju hur det är med till exempel Dario Argento. Varje ny film från Argento är en besvikelse, så har det varit i nästan trettio år, och hans filmer blir bara sämre och sämre.
Jag hoppades att BALLAD IN BLOOD skulle vara en cool liten film - den utlovade sex och blod, och filmmusik av Claudio Simonetti. Så jag såg den - och tog mig för pannan. Ruggero! Vad håller du på med?
Ruggero Deodato är mannen bakom kannibalfilmerna DE SISTA KANNIBALERNA och CANNIBAL HOLOCAUST - kontroversiella men ytterst välgjorda filmer jag verkligen gillar. THE HOUSE ON THE EDGE OF THE PARK är en annan hård klassiker. Jag gillar även Deodatos senare och ibland otroligt fåniga filmer, som ATLANTIS INTERCEPTORS, BODYCOUNT, LONE RUNNER och festliga THE BARBARIANS.
... Men den nya BALLAD IN BLOOD ... Herregud. Detta är en extrem lågbudgetproduktion, och det ser nästan ut som en amatörfilm av någon som aldrig gjort film förut.
Filmen handlar om två killar och en tjej som vaknar upp efter en halloweenfest, och hittar en fjärde person; ytterligare en tjej, mördad i lägenheten. Och ingen av dem minns vad som hände innan de däckade! Redan här undrar man hur manusförfattarna tänkte. Det är ju liksom inte BAKSMÄLLAN, där huvudpersonerna drogats. Okej om en av personerna i Deodatos film inte kommer ihåg vad som hänt - men alla tre?
De tre vännerna försöker med hjälp av videosnuttar och annat pussla ihop vad som hänt. Vi bjuds på lite våld och splatter, på en hel del naket och sex, men främst bjuds vi på tristess och obegripligheter.
Filmfotot i BALLAD IN BLOOD är fult och platt, det ser billigt ut. Skådespelarna är stela. Det hela berättas på ett besynnerligt och förvirrat sätt. Ett flertal scener är direkt töntiga, fast det är nog inte meningen. Det här är en väldigt tråkig film och jag hade svårt att koncentrera mig. Det är extremt utdraget. Huvudpersonerna är fruktansvärt osympatiska.
Ruggero Deodato kan ju göra film - varför blev det så här? Har han tappat allt på ålderns höst? Precis som Argento?
Deodato har en liten cameo som universitetsprofessor i rullstol. Hans körs iväg på ett lastbilsflak.
Under slutscenerna spelas Riz Ortolanis tema från HOUSE ON THE EDGE OF THE PARK.










-->

DVD/Blu-ray/VOD: Don't Hang Up

DON'T HANG UP (Njutafilms)
Eftersom jag är en herre i 50-årsåldern, tycker jag att 1990-talet var nyss. Därför känns det lite konstigt att det görs hyllningar till 90-talets skräckfilmer - som om det vore längesedan. Men de där 90-talsfilmerna börjar ju bli lite till åren. SCREAM kom 1996 - det är 21 år sedan.
DON'T HANG UP, som regisserats av duon Damien Macé och Alexis Wajsbrot, är en hyllning till 90-talsskräck och går i samma stil som dessa filmer - vilket innebär att DON'T HANG UP skiljer sig en hel del från mycket annat som görs idag.
Framför allt överraskar DON'T HANG UP genom att vara en lågbudgetfilm som faktiskt ser ut som en "riktig" film; som en biofilm. Den har ordentligt filmfoto och driv i berättandet.
Egentligen borde inte handlingen funka. Gregg Sulkin och Garrett Clayton spelar två unga killar som ägnar sig åt busringningar de sedan lägger upp på internet. Deras pranks är fullkomligt hänsynslösa - och ja, de här två killarna är vidriga. De är sådana där typer man verkligen vill ska råka riktigt jävligt illa ut - snubbla framför en ångvält, eller något. Att låta dessa två inneha huvudrollerna i en skräckfilm borde inte funka - vi kan ju omöjligt sympatisera med dem, istället vill vi att de ska stryka med.
Men nu visar den här filmen sig funka bra trots detta handikapp - tack vare en rätt bra intrig. Plötsligt blir nämligen busringarna uppringda av en okänd man - och rollerna blir omvända. Den mystiske främlingen verkar ha fulll koll på vilka busringarna är, var de bor, han övervakar dem - och han drar sig inte för att mörda. Visst är det lite JAG VET VAD DU GJORDE FÖRRA SOMMAREN över det här, men det kan jag ta.
DON'T HANG UP utvecklas till en ganska bra lliten skräckfilm. För några decennier sedan hade den bara varit en film i mängden, men som genren ser ut idag sticker den ut, åtminstone lite grann.
Man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se på Macés och Wajbrots film.








-->





DVD/Blu-ray/VOD: Sam Was Here

SAM WAS HERE (Njutafilms)
Den fransk-amerikanska skräckthrillern SAM WAS HERE, i regi av Christophe Deroo, är en film som fått en hel del att bli vansinniga. Jag noterar att många, väldigt många, verkligen hatar den här filmen. Skälet därtill är framflör allt dess slut - eller snarare dess brist på slut. SAM WAS HERE är nämligen ännu en sådan där film i vilken upphovsmännen inte kom på något bra slut, och istället låter det hela mynna  ut i ett stort, fett frågetecken. Och som alltid är detta en slapp väg att gå. Om man inte kommer på ett bra slut - vänta med att göra filmen tills någon tänker till ett par varv till och faktiskt kommer på ett slut!
Men.
Om man nu innan man börjar titta på denna ganska korta (ca 75 minuter) film är medveten om att ingenting förklaras på det abrupta slutet, och bestämmer sig för att ha överseende med detta, då kan man ha hyfsat stort utbyte av SAM WAS HERE.
Rusty Joiner spelar Sam, en försäljare som kör omkring mellan små hålor i Mojave-öknen. Han är ganska misslyckad som försäljare, och värre blir det när han inser att något är fruktansvärt fel. Han hamnar i ett samhälle som verkar vara helt övergivet. På radion efterlyser de en barnmördare - och till sin fasa upptäcker Sam att någon har påstått att det är han som är mördaren. När det väl dyker upp några människor, är de ute efter att ta livet av Sam, som måste fly för sitt liv.
Fram till det icke existerande slutet är SAM WAS HERE en ganska intensiv och spännande film. Detta tack vare en robust insats av Joiner i huvudrollen, men framför allt på grund av ett makalöst snyggt filmfoto och otroligt bra filmmusik; syntslingor som för tankarna till John Carpenter.
Självklart vore det önskvärt om den gode Deroo lyckats avsluta sin film på ett tillfredställande sätt, men det här är utmärkt i ungefär en timme, och ibland är det tillräckligt.








-->

DVD/Blu-ray/VOD: Why Him?

WHY HIM? (Twentieth Century Fox)
Av någon anledning gick jag aldrig på pressvisningen av John Hamburgs (I LOVE YOU, MAN) komedi WHY HIM?, så jag skrev aldrig om den när den gick upp på bio - men eftersom den nu är aktuell på DVD och BD, recenserar jag den nu istället.
Jag antar att James Franco är denna films dragplåster - men det är Bryan Cranston som är behållningen och den egentliga stjärnan. Cranston spelar Ned Fleming, vars dotter plötsligt visar sig ha en pojkvän ingen träffat, eller ens känner till. Det är förstås James Franco som spelar killen; Laird heter han - en besynnerlig, ständigt svärande, flummig internetmiljonär som inte vet hur man uppför sig några som helst sammanhang.
Den överbeskyddande Ned och och hans fru bjuds hem till Laird, där det är meningen att de ska fira jul. Självklart blir det en kulturkrock utan like. Ned undrar vad dottern ser i den påfrestande Laird.
... Och det gör jag också. Laird är mest en jobbig typ och inte alls så festlig som det är tänkt att han ska vara. Däremot är Bryan Cranston fantastiskt rolig som Ned, och han lyckas rädda filmen så att den blir acceptabel underhållning.
Här finns en fulllkomligt fantastisk scen med en japansk toalettstol, jag ropade på min sambo så att hon också fick se denna. Vidare medverkar Paul Stanley och Gene Simmons i full KISS-utstyrsel. Scenen där de sjunger julvisor på ett mingel (Gene spelar triangel) lär sorteras in bland KISS' mindre stolta ögonblick.
  







-->