torsdag 9 februari 2017

Bio: Fifty Shades Darker

Foton copyright (c) UIP Sweden
Nästan på dagen två år efter FIFTY SHADES OF GREY hade biopremiär, kommer här uppföljaren - lagom till Alla hjärtans dag. Vill man ge sin älskade en present på denna dag - köp då inte en biljett till FIFTY SHADES DARKER.
Medan jag såg FIFTY SHADES DARKER satt jag och formulerade min recension i huvudet; jag tänkte ut filmreferenser och sopiga skämt att dra till med. Men så läste jag om min recension av den första filmen, och konstaterade att jag ju faktiskt skrev allt redan där.
Jag kan väl inte påstå att jag hade någon större lust att se den här filmen. Den första filmen var ju inget bra. Men så tillhör jag heller inte målgruppen. Det skulle komma att visa sig att denna del två är flera (femtio?) grader sämre än 2015 års film.
Regissör den här gången är James Foley, som en gång i tiden gjorde WHO'S THAT GIRL och GLENGARRY GLEN ROSS, och som senare mest gjort avsnitt av TV-serier. Filmen bygger på en bok av EL James, och eftersom det är mellanboken handlar det bara om utfyllnad - en film som ska leda fram till den tredje och avslutande FIFTY SHADES FREED, som redan är inspelad och kommer nästa år. Notera att filmerna fått behålla de engelska originaltitlarna, till skillnad från böckerna.
FIFTY SHADES DARKER är en intressant film. En timme och 58 minuter under vilka det i princip inte händer någonting alls. Redan efter tio minuter började det krypa i benen på mig. Om jag suttit framför TV:n och zappat mellan kanalerna, och den här filmen dykt upp, hade jag bytt kanal ganska omgående. Efter en halvtimme fick jag extrem lust att resa mig upp och lämna salongen av ren leda.
Exakt vad som hände i förra filmen, och hur den slutade, mindes jag inte när jag traskade in på dagens pressvisning, men Dakota Johnson är tillbaka som Anastasia Steele. Hon jobbar nu som lektör på ett bokförlag i Seattle. Hon är duktig och chefens favorit. Chefen spelas av Eric Johnson, och han ger först ett sympatiskt, trevligt intryck, men han visar sig ha en annan, otäckare sida. Därför har denna rollfigur döpts till, håll i er, Jack Hyde!
Anastasia, Ana kallad, vill inte veta av sin påflugne chef, och återupptar förhållandet med Christian Grey (Jamie Dornan) - 27-årig miljardär med sadistiska böjelser. Irländaren Dornan ser inte alls ut att vara 27, vilket beror på att han är född 1982. Han är även en av världens tradigaste människor. Han är så träig att man kan använda honom som huggkubbe.
Ja, och sedan händer det ingenting.
Okej, jo, de går på en maskerad. Christian Grey har mardrömmar om sin riktiga mor, som dog av en överdos när Christian var liten glytt. Plötsligt åker Christian och Ana båt under en lång, lång stund, och jag höll på att tråkas ihjäl. De åker runt, runt, runt på en sjö - precis som de gör i ÅSA-NISSE I REKORDFORM. Märkligast i hela filmen är när när Christian störtar med sin helikopter och försvinner. Aha, nu är blir det lite drama till slut, tänkte jag, men där sket jag mig på tummen - två minuter senare dyker Christian upp hemma i lägenheten; han är lite rufsig i håret och säger att han klarade sig. Hur han klarade sig framgår inte. Om någon tycker att jag fläskar på med spoilers: äh, kom igen! Ni menar väl inte att ni tänker betala och se den här på bio? Eller överhuvudtaget?
Nå, men hur har vi det då med sexet? Allt snusk? Sadomasochismen? "Porren"? Det är minst sagt illa ställt på den fronten. Av någon anledning är det nu Ana som driver på och vill bindas och smiskas, medan han mjuknat. Sexscenerna är märkvärdigt kyska. De är korta, snälla, och för det mest behåller Christian Grey byxorna på. Alla sexscener, och många andra scener, dränks med ett fullkomligt vidrigt soundtrack. De absolut värsta låtar man kan tänka sig. Det är så hemskt att det närmast blir outhärdligt. Och jag undrar vilka som tänder på de mjäkiga sexscenerna. Konservativa, amerikanska tanter, kanske?
Kim Basinger medverkar i en liten roll - hon är så opererad i nyllet, att hon ser skitkonstig ut. Hon har fått grisögon. Marcia Gay Harden återkommer som Christians adoptivmor Grace. Hon var sjuksköterskan som tog hand om Christian när han blev föräldralös. Nu bor hon på ett slott. Hur gick det där till? Hade hon rejält tilltagen sjuksköterskelön? Hon gifte sig väl rikt, men det framgår inte riktigt.
Filmen slutar med en cliffhanger. Jag kan bärga mig. FIFTY SHADES DARKER är en enastående tråkig film. Den är påfrestande.
Fenomenet FIFTY SHADES inleddes med att EL James 2009 skrev så kallad fan fiction - två uppföljare till TWILIGHT, som James var besatt av. Böckerna publicerade hon själv som Kindleböcker, det vill säga e-böcker. Till saken hör att EL James, som egentligen heter Erika Mitchell, är född 1963. Hon fyller 54 nästa månad. Vi pratar alltså om en medelålders engelsk kvinna som älskar tonårsfenomenet TWILIGHT så pass mycket att hon skriver fan fiction. Jösses. Och ur dessa "falska" TWILIGHT-böcker föddes dundersuccén FIFTY SHADES.
På 1970-talet fanns det erotiska böcker för män. De hette bland annat Sexy Western och John Stake - Agenten från PICK. Dessa är förstås att föredra. De innehåller dessutom fler cowboys. Och agenter.
Efter pressvisningen diskuterade jag och en kollega andra, äldre filmer på samma tema, det vill säga sadomasochistiska förhållanden. Vi kom in på Liliana Cavanis NATTPORTIEREN från 1974. En på alla sätt bättre, betydligt bättre, film än FIFTY SHADES OF DARKER. Se den istället.
... Eller BERÄTTELSEN OM O, om du känner för lite Udo Kier mellan smiskandet.










(Biopremiär 10/2)



-->

onsdag 8 februari 2017

The LEGO® Batman Movie

Bilder copyright (c) Warner Brothers

Jag såg LEGO® FILMEN två gånger på bio när den kom 2014. Först den svenskdubbade versionen på pressvisningen, och därefter med engelskt originaltal. Den engelskspråkiga versionen var betydligt bättre och betydligt roligare - även om jag väl inte tyckte att filmen var lika hejdlöst kul som många andra kritiker, främst amerikanska sådana.

Den här gången har filmen inte fått någon svensk titel. Bolaget satt kanske och undrade hur de skulle stava en svensk titel - LEGO®-BATMAN-FILMEN, eller särskrivet som LEGO® BATMAN FILMEN? Äh, kör på engelska - så länge registrerat varumärke-symbolen är med i loggan är det bra! Om jag fått bestämma hade filmen hetat LEGOLAPPEN.

I förra filmen var nog Läderlappen den roligaste figuren. En egocentrisk typ som älskar mörker. Nu har han alltså förärats en egen film.

Regissör den här gången är det Chris McKay som regisserat, och han har fått ur sig en film med många jätteroliga inslag - men själva handlingen är irriterande sliskig, och extremt amerikansk. 

Jokern har samlat ihop alla skurkar i Gotham City; Kattkvinnan, Gåtan, Pingvinen, Dubbelansiktet, Leransiktet med flera, samt några nya Jokern "hittat på" - en av dem är Såskungen, som sprutar senap och ketchup. De här typerna tänker detonera en bomb och störta staden i underjorden. 

Läderlappen knycker Stålmannens kristaller som skickar bovar till Fantomzonen, och han lyckas skicka Jokern upp dit, medan resten av skurkgänget spärras in på Arkhams mentalsjukhus. Där hamnar även Läderlappen, eftersom nya polischefen Barbara Gordon anser att Läderlappen utgör ett hot. 

I Fantomzonen träffar Jokern skurkar från en lång rad filmer - Gremlins, Voldemort, King Kong, häxan från Oz och Sauron är några av dem; de rymmer från Fantomzonen och attackerar Gotham City.

Så långt allt väl. Detta är jättekul. Men - filmen handlar egentligen om att Läderlappen alias Bruce Wayne är ensam och behöver en familj, för en familj, förstår ni, är det som är viktigast i hela världen. Det gamla vanliga, kladdiga budskapet amerikanska barn- och familjefilmer alltid drar till med. Kul för de i publiken som saknar familj, eller har trasiga hemförhållanden.  

Bruce Wayne råkar av misstag adoptera den föräldralöse pojken Dick Grayson, som helst av allt vill tillhöra en familj. Innerst inne vill den bittre, föräldralöse Bruce Wayne också ha en familj att komma hem till. Men tänk, de är ju en familj! De har ju också butlern Alfred, och snart även Barbara Gordon (som förstås blir Läderlappsflickan). Åh, så bra.

Det är synd att denna kleggigt sentimentala story; alla pekpinnar, lägger sordin på munterheten - för här finns många detaljer som fick mig att skratta högt. Som förtexterna och alla nörddetaljer, samt det faktum att när Dick Grayson blir superhjälten Robin, döper han sig efter den svenska popsångerskan Robyn. Allra roligast är sekundsnabba tillbakablickar på de tidigare Läderlappsfilmerna; Snyders, Dolans, Burtons och så vidare - återgivna i Lego. Vi får även se gamla serietidningsomslag i Legoversion - men den enligt Alfred "förvirrade fasen 1966" illustreras med ett autentiskt klipp med Adam West. Barn kommer inte att begripa det här, det är mycket i filmen barn inte kommer att begripa. Referenserna till serietidningar och popkultur är många. Charmen med den första filmen, var att historien kändes som något en liten unge hittat på; det bara östes på med en massa olika figurer som inte hade mycket med varandra att göra - som när ett barn leker med Lego. Den här gången är mixen av figurer för genomtänkt och riktad till vuxna nördar.

Ibland blir det lite för mycket; det är aningen jobbigt att titta på horder av Legogubbar som far omkring i 3D. Barbara Gordon ser ut som Kakan Hermansson. Filmen är 104 minuter och åt helsike för lång.

THE LEGO® BATMAN MOVIE är lite svår att betygsätta. Som sagt: slisket drar ner helhetsintrycket ganska rejält. Dessutom såg jag filmen dubbad till svenska - och det funkar inte riktigt. I originalversionen görs rösterna av diverse filmstjärnor och kändisar. Betyget nedan gäller således den svenska versionen - det är möjligt att engelska versionen skulle få ett snäpp högre betyg.





 

 

(Biopremiär 10/2)

lördag 4 februari 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Under the Shadow

UNDER THE SHADOW (Njutafilms)
Avdelningen för filmer från Mellanöstern som utspelar sig i en lägenhet.
Jag har inte sett speciellt många filmer från Iran, eller andra länder i Mellanöstern, men majoriteten av de jag sett utspelar sig i en eller flera lägenheter. Vad dessa filmer också har gemensamt, är de producerats av länder i väst.

UNDER THE SHADOW är en iransk-brittisk film, och den var Storbritanniens Oscarbidrag i år. Filmen utspelar sig i Teheran, men är inspelad i Jordanien. Genren är skräck, det här är en spökhistoria - men om det är skräckstämning och spänning man är ute efter, ska man ärligt talat inte förvänta sig alltför mycket. Större delen av filmen känns som ett rätt ordinarie Folkets Bio-drama om kvinnoförtryck i Iran.

För manus och regi står långfilmsdebuterande Babak Anvari. Shideh heter en kvinna som studerar till läkare, men eftersom hon inte beter sig som Iranska kvinnor ska (det antyds att hon har vänstertendenser och var politiskt aktiv), kastas hon ut från universitetet. Istället tillbringar hon nu dagarna hemma med sin lilla dotter Dorsa. Det är 1980-tal och Shidehs make tvingas iväg för att göra sin årliga militärtjänstgöring. Shideh fördriver tiden med att gympa till Janes Fondas work-out, som hon har på video, hon leker med Dorsa, och med jämna mellanrum rusar de ner till skyddsrummet i källaren, eftersom det ju är krig och irakiska bomber regnar över staden.

Dorsa börjar prata om onda djinner hon är rädd för. Shideh tycker att det är dumheter, djinner finns ju inte. Sedan börjar dottern att hävda att hon får besök av en mystisk dam. Shideh börjar känna att hon och Dorsa inte är ensamma i lägenheten.

Symbolik och allegorier är det gott om i UNDER THE SHADOW. När Shideh i panik rusar ut på gatan, stoppas hon genast av några män och förs till polisen, där hon får bannor för att ha visat sig utan slöja. Senare får vi en spöksekvens där Shideh letar efter Dorsa under en gigantisk slöja.

Anvaris film är väl egentligen intressantare än bra. Åtminstone om det är skräck man är ute efter. Spökerierna låter vänta på sig tills det är drygt tjugo minuter kvar av speltiden. Fast om man gillar genrefilmer som egentligen handlar om "något annat"; filmer som THE BABADOOK och IT FOLLOWS, lär man uppskatta UNDER THE SHADOW mer än jag gjorde. Jag gillar ju liksom riktiga skräckfilmer.






torsdag 2 februari 2017

Bio: Rings

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jag blev en gång presenterad för producenten till den japanska originalversionen av THE RING, den som kallas RINGU och som kom 1998. Det var en typisk, strikt japan i kostym. Jag blev tillfrågad om jag ville intervjua honom, vilket vore intressant, men vid tillfället hade jag inte sett RINGU - och producenten talade inte engelska. Att intervjua via tolk är ganska hopplöst.
Först 2003, tror jag det var, såg jag RINGU, när den släpptes på video i Sverige - jag fick en tittkopia på VHS. Jag hade då hört väldigt mycket om den, och förväntade mig en hel del. När jag väl såg den, satt jag mest och undrade varför alla blivit så skraja - det här var väl ingenting? Men - så kom slutet på filmen. Slutet! Och det fick mig verkligen att tappa andan, jag nästan klättrade upp på soffans rygg, så otäckt jag tyckte det var. Och jag blir ju liksom aldrig skrämd när jag ser på skräckfilm.
Jag skrev en recension av RINGU i Helsingborgs Dagblad, och kort därpå ringde redaktören och frågade om jag även ville recensera den amerikanska nyinspelningen, som snart skulle ha biopremiär. Det ville jag förstås. Jag hade redan fått promotion för THE RING hemskickad av filmbolaget. De skickade ut en VHS-kassett, på vilken den där filmen rollfigurerna tittar på i THE RING låg. Tyvärr hade bolaget inte löpt hela linan ut - de hade inte skrivit "Watch me" på kassetten, och på bandet låg även trailern.
THE RING pressvisades inte, så jag såg den på premiären i Malmö. Jag vill minnas att filmen var rätt hyfsad, men det jag minns mest, var att en tjej som satt bakom mig fick panik - hon låg i sina kompisars knän; hon grät och skrek av skräck, och ville därifrån. Fascinerande, tyckte jag! Jag vill också göra filmer som skräms lika mycket.
RINGU var en roman från 1991, som blev fler böcker, som blev manga, och som alltså blev film - ett flertal filmer. Det finns tre japanska filmer, varav de två uppföljarna inte är så bra, det finns en koreansk version; THE RING VIRUS, som jag inte sett, och den amerikanska THE RING följdes 2005 upp med THE RING 2, vilken faktiskt regisserades av Hideo Nakata - killen som gjorde RINGU och den eminenta DARK WATER. Fast jag minns absolut ingenting av THE RING 2. Inte mer än att jag tyckte att den var kass.
Tolv år senare får vi alltså en tredje amerikansk film, RINGS. Vaddå, rings? undrar kanske ni. Det undrar jag också. Ringarna? Vad jag vet åsyftar titeln RINGU telefonsignalen, och ingen jäkla ring. Vad har ringen med saken att göra?
RINGS har regisserats av spanjoren F Javier Gutiérrez, och den här gången är det collegeläraren Gabriel (Johnny Galecki) som av någon diffus anledning köper en begagnad videobandspelare. När han försöker få den att fungera, upptäcker han att det sitter en kassett i den. Jodå, självklart är det den beryktade kassetten med den konstiga filmen. Filmen som frammanar den onda spökflickan Samara, och som får telefonen att ringa - och när man svarar säger en flickröst "Sju dagar". Efter sju dagar dör man med förvridet ansiktsuttryck.
Efter detta presenteras vi för det unga paret Julia och Holt, spelade av italienskan Matilda Lutz (som är till förväxling lik Jessica Alba!) och Alex Roe - den sistnämnde är en synnerligen blek skådis med utstrålning som kvarglömd pulvermos. Holt ska börja på college i en annan stad, jupp, det är skolan där Gabriel jobbar. När Holt plötsligt försvinner, blir förstås Julia orolig. Hon uppsöker skolan, träffar Gabriel, och upptäcker att han håller på med ett märkligt experiment - han har digitaliserat Samaras film och låter en grupp studenter se den. Enda sättet att bli av med förbannelsen, är att visa filmen för någon annan. Studenterna håller alltså på med detta, som något slags kedjebrev. De håller koll på varandra, de räknar ner de sju dagarna, och Holt är en av de som medverkar i experimentet. Så fort Julia anländer går allt åt skogen - en tjej dör.
Julia och Holt försöker lösa gåtan med filmen och dödsfallen, vilket leder till att vi får mer information om Samara och varifrån hon kommer. Vincent D'Onofrio spelar en blind man som verkar sitta inne med fakta.
RINGS är inte speciellt bra. Den är snarare rätt dålig. Rent tekniskt är filmen kompetent, och här finns en del småfräna inslag som involverar bildskärmar på datorer och mobiltelefoner - Samara gillar ju att klättra ut ur bildskärmar. Men - filmen blir aldrig någonsin spännande eller otäck. RINGS saknar den krypande spänningen från RINGU. Och nu har vi ju sett Samara - ett flertal gånger. Hon överraskar inte längre, eventuell chockverkan har försvunnit.
Jag tycker att det blir allt svårare att betygsätta skräckfilmer. Det mesta jag ser är rätt dåligt, det känns som att filmerna i genren ständigt blir sämre och billigare - men jag kan ju inte sätta en etta på allt. Och varje gång jag sätter en etta, kommer det alltid något som är ännu sämre. Förra veckan var jag snäll, väldigt snäll, mot THE BYE BYE MAN. Jag gav den en tvåa, trots att jag nog borde satt en etta. RINGS är bättre än THE BYE BYE MAN - och därför sätter jag en tvåa även den här gången. Men se det inte som en rekommendation. Se hellre RINGU, om du inte redan gjort det.
Slutligen undrar jag varför ingen av de studenter i RINGS som har tillgång till Samaras video som en Quicktime-fil, laddar upp den på YouTube och Facebook? I verkligheten hade det säkert hänt på ett par timmar - och miljoners miljoner världen över hade drabbats av Samaras förbannelse. Då hade Samara verkligen fått ett göre! Stackarn hade krupit tillbaka ner i sin brunn och hållit sig där för att få lite lugn och ro.










(Biopremiär 3/2)


-->

tisdag 31 januari 2017

DVD/Blu-ray/VOD: De allierade

DE ALLIERADE (Studio S Entertainment)

Det finns ett par genrer som är svåra att få till med alltför låg budget, i synnerhet nuförtiden, när alltid filmas digitalt. En av dessa genrer är western - de nyinköpta cowboykläderna ser just nyinköpta ut när filmfotot är för klart, och om man inte har tillgång till vare sig statister, westernstäder eller pampig natur, blir det oftast platt.

En annan genre är krigsfilm. Jag satt häromdagen och tittade på WAR PIGS med Dolph Lundgren (jag såg den inte när den släpptes förra året). Den låga budgeten är lite för påtaglig - så här såg aldrig krigs-B-filmerna ut på 1960- och 70-talen, allra minst de italienska.
DE ALLIERADE är en engelsk krigsfilm, en independentfilm med låg budget. För regin står ynglingen Dominic Burns, och han har, mot alla odds lyckats snida till en hyfsat robust liten film av klassiskt slag. Jag ser att en del klagar på filmen på nätet, de anmärker på brister i realismen; i synnerhet före detta soldater är upprörda. Men herregud - DE ALLIERADE är en Guys on a Mission-film! Vem bryr sig om realism i en sådan?

Storyn är enkel: de allierade vill komma åt kartor som visar var några tyska kanoner finns placerade. En grupp handplockade, brittiska hårdingar släpps ut med fallskärm över Frankrike, där de ska anfalla en tysk konvoj och sno kartorna. Precis som i KANONERNA PÅ NAVARONE är ledaren för gruppen amerikan - men han spelas av engelsmannen Julian Ovenden.

Självklart går uppdraget inte som planerat. Efter att snabbt roffat åt sig kartorna, går det åt skogen. Antalet medlemmar i gruppen decimeras när de gång på gång springer på tyskar. De slår sig ihop med franska motståndsmän i basker, men det hjälper inte så mycket. Vår amerikanske hjälte tvingas köra motorcykel och panga tyskar på egen hand, men hans snacksalige polare sårats och ligger och sjåpar sig, efter att ha fått till det med en liderlig fransk donna.

DE ALLIERADE är förstås ingen milstolpe i genren, men den innehåller hyggliga eldstrider, bra miljöer, det är gott om statister, man har till och med anlitat tyska och franska skådespelare. Dominic Burns har dessutom förstått att en film höjer sig lite över mängden om man anlitar dugliga skådespelare och skriver ordentlig dialog. När eftertexterna rullade upptäckte jag att min gamle vän Jake West var filmens second unit-regissör.

De som förväntar sig ÖRNNÄSTET, eller ovan nämnda KANONERNA PÅ NAVARONE, lär bli besvikna, men är man bara ute efter lite tjoflöjtaction där kriget är ett enda stort pojkboksäventyr, då gör DE ALLIERADE sitt jobb.

DVD/Blu-ray/VOD: Stöt in den!

STÖT IN DEN! (Studio S Entertainment)
Förra året var David Walliams, känd från LITTLE BRITAIN, tillbaka på BBC med en ny komediserie; WALLIAMS & FRIEND. Ett av programmen innehöll sketchen "Carry on up the sexual harassment tribunal"; en parodi på 1970-talets engelska sexkomedier, och då i synnerhet CARRY ON-serien, Walliams spelar mr Bullcock, som kallas in till sin chef efter klagomål om sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Sketchen är bara en enda radda ordvitsar och dubbeltydigheter av det sexuella slaget ("I'm trying to reform Mr. Bullcock and you're making it harder!" - "It's hard enough already! HÖ HÖ HÖ HÖ!").

Av en händelse har gamängerna på Studio S nu släppt filmen STÖT IN DEN! (INTIMATE GAMES, den verkar inte gått på bio i Sverige) från 1976. Att kalla filmen "gladporr" är att ta i - den är ju brittisk, och snarare naughty-naughty än pornografisk; något som får skolpojkar att fnissa, den är lite märkligt pryd och osexig - och väldigt lik sketchen med David Walliams. Filmen är väldigt rolig - men inte på det sätt upphovsmännen tänkt sig. Den är rolig enbart för att den är så oskuldsfull och brittiskt klämkäck. Varje gång någon får till en snuskig ordvits, spelas ett skojigt ljud på ljudspåret, typ "Ploing!", och ofta gör någon en tokig grimas.

Karaktärsskådespelaren George Baker, känd från otaliga filmer och TV-serier, spelar en psykologilärare, som ger sina elever i uppdrag att dela in sig två och två, boys and girls, och diskutera sina sexuella fantasier - riktigt varför minns jag inte. Eftersom det är helg, lämnar studenterna skolan. De besöker varandra, någon hälsar på sina föräldrar, ibland nöjer de sig med att häcka en stund i skjul. De berättar om sina fantasier för varandra, och då blir de så upphetsade att de kastar sig över varandra ("You're hurting me with your knee!" - "That's not my knee ...") - men några sexakter får vi sällan se, de som förekommer är snabbt överstökade och vi får självklart inte se några detaljer.

Eftersom detta är en engelsk B-film från 70-talet, är färgerna bleka, miljöerna och bostäderna fula, och killarna ser fullkomligt hopplösa ut i sina misslyckade frisyrer.

En av tjejerna i filmen spelas av Anna Bergman; Ingmars dotter, som medverkade i en rad filmer av det här slaget. Hon är dragplåstret på DVD-omslaget - men det intressanta namnet här, är Tudor Gates, som skrivit och regisserat.

Tudor Gates - det var minsann ett elegant namn! tänker ni förstås. Gates regisserade bara två filmer, men som manusförfattare presterade han desto mer. Tudor Gates var nämligen inblandad i manusen till DANGER: DIABOLIK, BARBARELLA, Hammerfilmerna THE VAMPIRE LOVERS, LUST FOR A VAMPIRE och TWINS OF EVIL, samt Susan George-thrillern FRIGHT - med flera filmer. Han skrev dessutom avsnitt till en rad TV-serier.

Manuset till STÖT IN DEN! skrev Tudor tillsammans med Martin Cambell - samme Campbell som senare regisserade GOLDENEYE och CASINO ROYALE, de två Zorro-filmerna, och en massa annat.

Suzy Mandel debuterade i filmen, hon blev en av Englands väldigt få sexstjärnor.

Om man är sexfilmsregissör och bor i Malmö, är Tudor ett väldigt passande namn.

TOPPRAFFFEL! sörjer: Dan Spiegle

Den amerikanske serietecknaren Dan Spiegle har gått bort, 96 år gammal.

Dan Spiegle må ha varit en legendarisk tecknare, men jag har ingen större relation till honom - mest beroende på att han under större delen av sin karriär ägnade sig åt en typ av serier jag inte är alltför intresserad av.

Spiegle är mest känd för sina westernserier, och då främst en dagspressversion av Hopalong Cassidy. Den gick i någon eller några serietidningar när jag var barn, och även om jag tyckte att den var elegant tecknad, gillade jag den aldrig. Jag föredrog de fränare westernserierna, de moderna som gick i Tomahawk, och de fransk-belgiska serier som gick som följetong i några tidningar. Hopalong Cassidy var gammaldags på alla tänkbara sätt, dessutom såg han fånig ut och hade ett fånigt namn.

Min favoritwesternserie var (förstås) Jonah Hex, som oftast tecknades i en lite ruffig stil som skänkte rätt stämning. Men så plötsligt dök det upp Jonah Hex-serier som Dan Spiegle tecknat - och då försvann seriens oborstade, hårda ton. Fast å andra sidan gissar jag att Spiegle slarvade när han tecknade Hex.

Jonah Hex av Dan Spiegle.

Dan Spiegle debuterade i mitten av 1950-talet, först på Dell och Gold Key, och ritade alltså då främst westerns, varav många byggde på populära TV-serier. De här serierna var ofta rätt tjusiga, med läckra linjer - men innehållsmässigt var det tunt. Fast det gällde amerikanska serietidningsserier rent allmänt på 50-talet. Bortsett från skräckserierna tycker jag att 50-talets serier är vissna och ointressanta - fast visst, en del är lite charmiga och lustiga.

Förutom westerns, producerade Spiegle en rad science fiction-serier, Korak - Tarzans son, och han jobbade även lite med Disneyserier.

På 1970-talet började Spiegle att rita Scooby-Doo; jag har ingen aning om hans version dök upp i den svenska tidningen, och därefter hamnade han på DC Comics, för vilka han tecknade Läderlappen, Tonårsgänget, Unknown Soldier, Tomahawk, ovannämnda Jonah Hex, med flera serier. På 1990-talet försåg han några independentförlag med material; för Eclipse ritade han Crossfire, och för Dark Horse blev det Indiana Jones. Bland det sista Dan Spiegle gjorde var att teckna The Simpsons.

1979 kom Disneys science fiction-film DET SVARTA HÅLET, vilken floppade så att det slog gnistor om det. Samma år tecknade Dan Spiegle serieversionen av filmen. Av någon anledning kom serien inte ut på svenska förrän 1981, uppdelad på två nummer. Jag hittade tidningarna på ett antikvariat, det kan ha varit ett år senare, och jag minns att jag hade med dem på en skidresa till Norge. Jag tror att jag tyckte serien var fascinerande - men lite för stelt tecknad och berättad, och det var illa färglagt, som allt annat Hemmets Journal gav ut. Först på 90-talet såg jag långfilmen. Den var snygg - och skittråkig.

DAN SPIEGLE
1920 - 2017
R.I.P.







måndag 30 januari 2017

Bio: Resident Evil: The Final Chapter

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Eftersom jag inte minns någonting alls av de senaste två RESIDENT EVIL-filmerna, läste jag om mina recensioner av RESIDENT EVIL: AFTERLIFE (2010) och RESIDENT EVIL: RETRIBUTION (2012). Om den sistnämnda skrev jag att jag egentligen borde sätta en etta i betyg, eftersom den är obegriplig och korkad - men jag satte en tvåa tack vare Milla Jovovich och hennes speciella karisma, samt några fräsiga actionscener.

När vi nu fem år senare fått en ny film i serien; den sjätte, skulle jag kunna skriva likadant - fast tvärtom. Eftersom RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER egentligen är bättre än RETRIBUTION, borde jag åtminstone ge den en tvåa - men istället får den ett lägre betyg. Detta beroende på filmen når nya höjder - eller snarare dalar - när det gäller att klippa snabbt.

Storyn är både enkel och invecklad. Milla Jovovich är tillbaka som zombieslaktaren Alice. Alice är på jakt efter ett luftburet antivirus som kan stoppa zombie- och monsterpandemin. Efter att först ha färdats ensam, träffar hon ett gäng tuffa överlevande, däribland Claire (Ali Larter), som var med i de senaste filmerna. De får veta att för att hitta antiviruset och utplåna det onda företaget Umbrella Corporation, måste de återvända till det atombombade Raccoon City och åka ner i det underjordiska forskningscentrat The Hive, där den första filmen utspelar sig.

Efter sig har h´gänget den onde dr Isaacs (Iain Glen), som lockat med sig horder med hundratusentals zombies. Eller så är det dr Isaacs klon, eftersom en ännu ondare upplaga väntar nere i The Hive. För övrigt vet vi heller inte om det är original-Alice som är hjältinnan, eftersom hon också klonats i stor upplaga. Det som gör det hela invecklat, är vad alla har för sig, och varför - jag tappade nog tråden redan efter första filmen.
RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER, som påstår sig vara den sista filmen i serien, bjuder nästan bokstavligt talat på oavbruten action från början till slut. Paul WS Anderson har åter skrivit och regisserat, och han vräker på med massiv skottlossning, slagsmål och monsterattacker. Stackars Alice har ett göre, när hon tvingas volta omkring och slå, sparka, skjuta och hugga.

... Det är bara det att det är nästan total jävla omöjligt att se vad som händer i den här filmen! Andersons rulle slår antagligen nytt rekord i ett hacka upp scenerna - vi pratar sekundsnabba klipp, eller kanske till och med snabbare. Chop, chop, chop, chop hela tiden. Oftast i mörker, ibland med lampor som blinkar likt stroboskop. Vem slåss de med? Eller vilka? Vem är det? Varför? Vem dog? Vem vann? Hur löste Alice den knipan? Hur fick hon in alla välriktade kickar?

Dessutom är filmen i 3D, vilket gör det hela ännu värre. På pressvisningen var ljudet så högt att det skar i ögonen.
Här finns ett par bra idéer, som orsaken till varför Umbrella Corporation medvetet spred ut sitt T-virus. En del vyer är maffiga och imponerande. En detalj mot slutet är knyckt från slutet på ROBOCOP. Hjältarna, och i synnerhet Alice, är makalösa på att stå emot smällar - saker sprängs i luften intill dem, stenar regnar över dem, och de åker på rejält med stryk - men de borstar bara bort dammet, spottar ut en skvätt blod, och fortsätter.

Milla Jovovich som Alice är förstås fortfarande cool - hon har kvar sin utstrålning, hon är tuff, och har en viss glimt i ögat. Jag gilllar Milla, alla gillar Milla. Synd bara att det sällan går att se vad det är hon har för sig på grund av den hysteriska klipporgien.

Dessutom ljuger antagligen filmens titel. Slutet lämnar vidöppet för del sju - RESIDENT EVIL: A NEW BEGINNING, eller vad den nu kommer att heta.










(Biopremiär 3/2)

fredag 27 januari 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Beyond the Gates

BEYOND THE GATES (Njutafilms)
BEYOND THE GATES bygger på ett gammalt brädspel; "Nightmare", jag aldrig hört talas om - vilket inte är så konstigt, jag är inte det minsta intresserad av brädspel. Regissören Jackson Stewart långfilmsdebuterar med den här filmen, hans tidigare claim to fame är att han skrivit ett avsnitt av TV-serien SUPERNATURAL. En av producenterna är Barbara Crampton, som även medverkar i en liten roll.
Filmen inleds väldigt trevligt: närbilder på mekanismen i en videobandspelare när den kör igång ett VHS-band, förtexter i rosa 80-talsstil, och en riktigt fläskig och vidrig syntlåt - det ser ut som en film från 1980-talet. Men - så fort förtexterna är överstökade ändrar filmen estetik. Stewarts film visar sig vara ännu en sådan där låg-lågbudgethistoria med platt digitalfoto, simpla bildlösningar, osäker struktur, och sävligt tempo - de 78 minuterna går långsamt.
Dock ska filmskaparna ha en eloge för att de haft en del bra idéer och uppenbarligen faktiskt försökt göra något av dessa idéer.
Två omaka bröder ska tömma deras fars videobutik, efter att farsan gått och dött. I butiken hittar de videospelet "Beyond the Gates" - och nu menar jag videospel (VCR game) och inte TV-spel. Ett videospel var ett brädspel med tillhörande videokassett.
Tillsammans med ene killens flickvän börjar de förstås att spela detta skräckspel, och de inser snabbt att det inte är som andra spel - spelet verkar vara ondskefullt; besatt, den mystiska spelledaren på kassetten (Crampton) talar direkt och personligt till spelarna, och under spelets gång dör ett par människor.
Filmens första timme är seg, väldigt seg; folk sitter ner och pratar, eller står och pratar, någon skräckstämning vägrar infinna sig. Under de sista 20-30 minuterna bjuds det på en del blodigt splatter, och de dyker upp demoner. Stewart gillar även att fylla sin film med rök, som han belyser med grönt, rött, eller blått ljus - vilket ju var vanligt på 80-talet, när många skräckfilmer var godisfärgade.
Jackson Stewart och hans team har tydligt försökt göra något lite mer ambitiöst och annorlunda. Synd bara att budgeten inte tillåtit dem att genomföra idéerna fullt ut. Ett bättre, mindre digitalt filmfoto hade kunnat göra underverk med den här filmen; biofilmslook gör trots allt rätt mycket.
... Fast killen som spelar en mystisk butiksinnehavare i några scener hade det inte gått att göra något åt. Han är ett hopplöst fall.









 



-->

DVD/Blu-ray/VOD: 31

31 (Njutafilms)

Om man sett THE FUNHOUSE MASSACRE, gillar temat slakttivoli och mördarclowner, kan man gå vidare och se Rob Zombies nya film 31, vilken är ännu en variant av genren - dock minus humor. Åtminstone inte den typ av humor som kan uppfattas som rolig.

Jag tyckte att Rob Zombies regidebut; HOUSE OF 1000 CORPSES från 2003, var rätt bra. Inte lysande, vilket många andra tyckte, men bra. Dess uppföljare THE DEVIL'S REJECTS var mindre bra. Därefter kom nyinspelningen av HALLOWEEN och dess uppföljare, och dessa var förstås fullkomligt onödiga - även om jag personligen inte tyckte att Zombies HALLOWEEN II var så usel som många ansåg. Rob Zombies femte långfilm, THE LORDS OF SALEM från 2012, har jag inte sett.

Rob Zombie påstod att 31 var lite av ett drömprojekt. Det skulle bli en skoningslös skräckfilm för de riktiga skräckfans. Zombie drog igång en crowdfundingkampanj för att kunna göra sin film - och faktum är att jag funderade på att bidra med en slant. Nu blev det aldrig av att jag gjorde det.

Zombie lyckades göra sin film för en och en halv miljon dollar, men när den efter sju sorger och åtta bedrövelser (amerikanska censurinstansen MPAA krävde flera klipp för att kunna ge filmen åldersgränsen R) gick upp på bio, spelade den bara in drygt hälften av sin budget. Kritiken var nedgörande och inte heller skräckfansen gillade 31. Främst klagades det på att storyn är för tunn och på att rollfigurerna är alldeles för osympatiska - och man undrade varför de oavbrutet måste svära och vara fula i mun.

När jag nu till slut såg 31, kände jag förstås till all kritik filmen fått. Jag var dock fortfarande nyfiken på den, jag ville se vad det var, men jag kan inte påstå att jag förväntade mig att bli överraskad. Det blev jag inte heller - jag håller med dess kritiker.

31 utspelar sig år 1976 och öppningsscenerna är kraftigt inspirerade av MOTORSÅGSMASSAKERN. Ett sällskap som jobbar på något slags cirkus kommer åkande i den stekheta ödemarken. Det här gänget är våra protagonister, men de är en samling osympatiska, oavbrutet svärande kräk - varför ska vi engagera oss i deras öden?

När mörkret fallit tvingas de stanna, eftersom vägen spärrats av. Då rusar ett gäng maskerade typer fram och slår ner gänget. När de vaknar upp befinner de sig i, tja, en vansinnescirkus, där Father Murder (Malcolm McDowell) - utspökad som en fransk slottsherre på 1700-talet - förkunnar att de ska spela 31. Den av de tillfångatagna som fortfarande lever efter tolv timmar vinner tävlingen.

Fångarna släpps ut i underjordiska tunnlar, och så anfalls de av olika blodtörstiga och depraverade mördarclowner.

Och det är allt.

Protagonister och antagonister springer runt i gångar och slaktar varandra, som vore det en skräckversion av THE RUNNING MAN. Storyn är lika banal som tunn. Man tycker att Rob Zombie kunde ansträngt sig åtminstone lite grann, men det har han inte. Antagligen är filmen bitvis menad att vara rolig, men det är den inte.

Sheri Moon Zombie spelar the Final Girl, men hon är inte mycket till hjältinna. Meg Foster, som hunnit bli 68 år, är också en av de som kämpar för sitt liv, och jag undrar hur hon hamnade i det här.

Filmtekniskt är 31 dock kompetent. Rob Zombie kan trots allt göra film. Det här ser bra ut, och den lilla budgeten har placerats där den syns. Filmen har blivit omtalad för sitt brutala våld, och även om filmen är blodig och brutal, så ser man inte så mycket av det - beroende på att Zombie ofta använder skakig handkamera när han filmar slaktandet, och klippningen är alldeles för snabb. Jag har svårt att tänka mig att det MPAA såg till att ta bort tillför något.

De skräckfans som enbart vill ha blod och våld lär nog uppskatta det här. Vi andra tycker att det är synd att Rob Zombie sumpade sin chans. Jag hoppas att han skriver ett ordentligt manus nästa gång.





DVD/Blu-ray/VOD: Eliminators

ELIMINATORS (Njutafilms)

När man ser en film med engelsmannnen Scott Adkins vet man aldrig vad man får. Ibland får man knappt Scott Adkins alls, även om han dominerar omslaget - som fallet är med till exempel den ruttna ZERO TOLERANCE, i vilken han visar sig ha en liten biroll. Kanske ville ha bara ha lite betald semester i Thailand.

Han har en tendens att göra lite för många filmer, Adkins. Ibland syns han som skurk i storfilmer som THE EXPENDABLES 2 och DOCTOR STRANGE, oftast medverkar han i lågbudgetaction som släpps direkt på DVD. Kvaliteten på dessa varierar vilt. Adkins är kampsportare på riktigt och jag gillar honom, och bäst är han väl i filmer som NINJA (2009) och dess uppföljare. Hans sämsta filmer är hopplösa.

Om man bemödar sig att läsa användarnas omdömen på IMDb, kan kan få de mest märkliga åsikter. Om ELIMINATORS skrev en del att det är "the worst movie I've ever seen" och liknande. Dessa personer behöver verkligen se filmer - och jag gissar att de filmer de tycker är bäst, är superhjältefilmer. ELIMINATORS är ingen större höjdare, men den levererar på actionfronten.

Regissör är engelsmannen James Nunn, som tidigare gjort HOOLIGANS 3, även den med Scott Adkins. Den är inte speciellt bra, den är mest dum. ELIMINATORS är bättre.

Adkins spelar Thomas, före detta amerikansk agent, som tillsammans med sin lilla dotter lever anonymt under vittnesskydd i London. Här undrar jag förstås varför de låter Adkins spela amerikan - vore det inte enklare att låta honom vara engelsman, eftersom filmen utspelar sig i England? Kanske är det för att filmen är producerad av WWE Studios, och de vill nog ha amerikanska hjältar.

I vilket fall - Thomas' identitet röjs och onda gangsters försöker få honom dödad. Stu Bennett, en brottare känd som "Wade Barrett", gör en brittisk torped som går fram som en terminator, han skjuter alla som kommer i hans väg.

Handlingen är inget vidare, men filmen innehåller gott om action, och dessa scener är välgjorda. Dessutom är det lite kul att se en typisk amerikansk actionrulle utspela sig i England och involvera främst engelska skådespelare.




DVD/Blu-ray/VOD: The Funhouse Massacre

THE FUNHOUSE MASSACRE (Studio S Entertainment)

I en tid då de flesta nya skräckfilmer är dåliga och/eller alldeles för billiga, får man vara glad för det lilla.
Vänta nu här, skrev inte jag en identisk mening i en recension helt nyligen? Jo, nästan; i min recension av LADY BLOODFIGHT - fast det i den stod det "actionfilmer" och inte "skräckfilmer".

THE FUNHOUSE MASSACRE, i regi av Andy Palmer, påminner en hel del om 1980-talets amerikanska lågbudgetskräckisar. Det är en skräckkomedi med mycket splatter, tempot är rappt, och den ser inte ut som något som filmats med mobilkamera i en källare. Filmen har hyfsade så kallade production values och en handfull kul skådespelare, Robert Kurtzman är inblandad i make up-effekterna, och resultatet är rätt kul och underhållande.

På DVD-omslaget står Robert Englunds namn med stora bokstäver, och hans ansikte dominerar bilden. Nu visar  detta sig vara lite falsk marknadsföring - Englund spelar direktör för ett hemligt fängelse för Amerikas sex värsta mördare, och han dödas redan i filmens prolog. Han medverkar ett par minuter.

En stollig kvinna som är dotter till en av mördarna, befriar fångarna - och dessa beger sig genast iväg till ett närbeläget nöjesfält som just ska slå upp portarna. Det är halloween och anläggningens nya satsning är ett skräcktema - skådespelare har hyrts in för att gestalta de sex mördarna som just rymt! Just det. I en interaktiv show ska besökarna skrämmas. Nöjesfältet anses förstås vara lite väl kontroversiellt. Filmens huvudpersoner är ett gäng unga vuxna, som åker dit för att ha kul.

Det är förstås väldigt uppenbart vad som händer. Skådespelarna dödas av de riktiga psykopaterna, vilka genast börjar slakta besökarna på diverse kreativa sätt. Till en början tror besökarna att allt ingår i showen, och att allt bara är välgjorda effekter.

Man kan väl knappast påstå att det här är originellt - men vad spelar det för roll, så länge det funkar? Filmens mördare är ena riktiga tosingar: en sadistisk tandläkare som med en jätteborr borrar sönder skallen på folk, en kannibal som småsnaskar på avhuggna kroppsdelar, den obligatoriska clownen, och så vidare - och så har vi allas vår Clint Howard som "The Taxidermist" - han stoppar upp sina offer medan de fortfarande lever.

THE FUNHOUSE MASSACRE går inte till skräckfilmshistorien, men om man gillar genren kan man ha betydligt sämre saker för sig än att se den här. Det är mycket blod, men det hela är gjort med glatt humör.

För övrigt påminner filmen en hel del om DEATH FACTORY från 2014, släppt i Sverige som THE BUTCHERS - i denna är det också sex galningar som väcks till liv och går loss.

torsdag 26 januari 2017

Bio: The Bye Bye Man

Foton copyright © 2016 STX Productions, LLC. All rights reserved. 

Jag hade aldrig hört talas om THE BYE BYE MAN innan jag fick en inbjudan till pressvisningen (vilken vi för övrigt bara var två personer på), och när jag lite snabbt kollade upp den, konstaterade jag att den fått oerhört dålig kritik. Således hade jag noll förväntningar när jag slog mig ner för att se den här skräckfilmen, som regisserats av Stacy Title - hon har tidigare bland annat gjort HOOD OF HORROR med Snoop Dog!

Nu visade det sig att filmen inte är fullt så usel som jag förväntat mig. Det här är trots allt en "riktig film". Jag brukar ju ofta spy galla över mycket ny lågbudgetskräck som släpps direkt på DVD; filmer som är så billiga och illa gjorda, att se inte ser ut som något annat än amatörfilmer - så såg B-filmer aldrig ut förr. THE BYE BYE MAN ser ut som en bioproduktion, även om jag undrar varför just denna film föräras svensk biopremiär. Här finns dessutom ett par riktiga skådespelare, och Robert Kurtzman står för make up-effekterna.

"The Why Why Man" vore en lämpligare titel. Detta är en film som ställer massor av frågor. I en prolog som utspelar sig 1969, får vi se en medelålders medelklassman som går omkring i sitt villakvarter och skjuter ihjäl familj och grannar, medan han frågar om de sagt "namnet" till någon.

I nutid flyttar det unga paret Elliot (Douglas Smith) och Sasha (Cressida Bonas) in i ett stort gammalt hus, ett förfallet sådant. Med på köpet får de en massa gamla möbler, och i en låda i sängbordet har något skrivit "Don't think it, don't say it" upprepade gånger, samt "The Bye Bye Man". Vad är detta?

Jo, Hejdåmannen är ett övernaturligt väsen; en gubbe iförd svart kåpa, och som har sällskap av en skinflådd demonhund - och han verkar inte tycka om folk. Om man säger eller bara tänker hans namn, dyker han upp, och ser till att man ser syner - man blir galen och börjar mörda folk. Om man säger han namn till någon annan, blir även denna person en mordisk galning.

Självklart dröjer det inte länge innan Elliot och hans vänner råkar illa ut. The Bye Bye Man smyger omkring i kåken, folk dör - och dedör inte av sig själva.

Jag undrar över mycket här. Vem är Hejdåmannen? Varifrån kommer han? Varför vill han ha ihjäl folk? Hans ankomst förebådas av att man hör plinget från ett gammalt guldmynt som trillar i golvet. Varför då? Vad har myntet med det hela att göra? Med jämna mellanrum får vi se korta scener med ett tåg som kommer körande mot nakna människor stående på rälsen. Vad har tåget med det här att göra? Varför, o, varför? Finns förklaringen i boken "The President's Vampire: Strange-but-True Tales of the United States of America" av Robert Damon Schneck? Filmen bygger på denna. Fast inte på hela boken. Man har nöjt sig med ett kapitel; "The Bridge to Body Island".

Manuset är slappt - och det får mig att tänka på IT FOLLOWS, en skräckfilm som av någon anledning blev ohyggligt kritikerrosad. Jag tyckte bara att den var irriterande och illa genomtänkt. De hade bara hittat på ett ondskefullt väsen de tyckte var coolt, och struntade sedan fullkomligt i att förklara någonting - främst vad väsendet var ute efter. (Till detta kom tonåringar som inte betedde sig som riktiga tonåringar, utom som sådana där konstiga tonåringar i independentfilmer)

Busemannen The Bye Bye Man påminner också en hel del om Freddy Krueger från TERROR PÅ ELM STREET-filmerna, men Freddy hade en hyfsat utvecklad bakgrund och mytologin fungerade. Nästan.

Carrie-Anne Moss har en liten roll som polis i några scener, och plötsligt dyker Faye Dunaway, av alla människor, upp.

THE BYE BYE MAN är ingen bra film, men jag tycker inte att den är tillräckligt dålig för att jag totalsåga den. Jag kan mycket väl tänka mig att filmen gör sitt jobb och skrämmer sin målgrupp, det vill säga ungdomar som inte sett så mycket skräck, och som antagligen inte ifrågasätter eller ens noterar alla märkligheter.






(Biopremiär 27/1)

Bio: La La Land

Foton copyright (c) Nordisk Film

Fjorton Oscarsnomineringar och massor av kritiker i utlandet har varit lyriska. Det är inte dåligt. Är LA LA LAND värd allt detta?

... Njä.

Nu gillar jag sällan musikaler. SINGIN' IN THE RAIN, visst. CANNIBAL THE MUSICAL, självklart. Men inte mycket annat - och definitivt inget av det som körts på Broadway och i London de senaste tre-fyra decennierna, med alla dessa könlösa, intetsägande, mördande trista låtar som alla går likadant (det vill säga den typ av låtar Disneyfilmer fylls med nuförtiden).

Jag brukar jämföra musikaler med kung fu-filmer. En kung fu-film är helt beroende av fantastiska, välkoreograferade slagsmål - utan dessa är det oftast makalöst tunt, man ser filmerna för fajterna, och dessa måste vara bra. På samma sätt måste sång- och dansnumren i en musikal vara bra. Väldigt bra.

Den unge regissören och manusförfattaren Damien Chazelle har tidigare gjort det utmärkta trumslagardramat WHIPLASH. Nu har han alltså gått hela vägen och totat ihop en musikal.

Och det visar sig vara rätt tunt.

Men det hela inleds onekligen lysande. Ett par sekunder i svartvitt och det gamla, kvadratiska normalformatet vidgas till CinemaScope och strålande Technicolor i bästa 50-talsstuk. En massiv bilkö på en bro i Los Angeles. En kvinna börjar sjunga så smått, och det hela utvecklas till ett extremt - och då menar jag extremt - välkoreograferat dansnummer bland bilarna på bron. Det här är så imponerande att man tappar hakan. Om filmen börjar så här bra, vad ska vi väl då inte få se senare i filmen?

Svaret är att det inte kommer fler massiva dansnummer. Det tas några småsteg, men det är allt.

Handlingen är enkel. Emma Stone spelar Mia, som jobbar i ett café i Hollywood, men drömmer om att bli skådespelerska och springer ständigt på provfilmningar. Ryan Gosling gör jazzpianisten Sebastian, som vill öppna en jazzklubb, men som aldrig verkar lyckas med någonting i sin karriär. Mia och Sebastian träffas. Mia och Sebastian blir förälskade i varandra. Deras karriärer tar fart. De får fnurror på tråden.

Själva handlingen i LA LA LAND (vilket för övrigt är titeln på en hel drös filmer) är verkligen inget att skriva hem om. Vi har sett det förut, vi har sett det i bättre tappningar. Ryan Gosling gör sin vanliga, aningen nollställda typ, och är nästan lite osympatisk. Emma Stone är charmigare.

Filmen innehåller ett flertal låtar - men det låter som om det är samma låt i olika versioner, vilket det flera gånger också är. Långsamt, snabbt, avskalat, stor orkester. Det genomgående temat blir lite tjatigt - och jag hade svårt att få det ur skallen resten av dagen efter att jag sett filmen.

LA LA LAND är dock hyfsat underhållande, den är i alla fall inte tråkig, och det Oscarnominerade filmfotot är excellent - svenske Linus Sandgren (AMERICAN HUSTLE, JOY) står för detta.

Den alltid utmärkte JK Simmons har en roll i LA LA LAND, men den är så liten att han närmast kan betraktas som statist.

Att Chazelles film fått enormt bra mottagande beror nog mest på att nostalgiska kritiker, filmakademimedlemmar, med flera, påminns om äldre, betydligt bättre filmmusikaler från den tid då man bemödade sig om att komponera slagkraftiga melodier.





(Biopremiär 27/1)