söndag 12 mars 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Nio liv

NIO LIV (Njutafilms)

Den unge fransmannen Alexandre Ajas (som inte är speciellt ung längre) karriär är rätt spretig. Han gjorde sig ett namn med den franska, stenhårda filmen HIGH TENSION/SWITCHBLADE ROMANCE (som föll på sitt dumma slut), och fortsatte karriären i Hollywood med nyinspelningen av THE HILLS HAVE EYES, den trista MIRRORS, och den festliga PIRANHA 3D. Hans förra film; HORNS från 2013, har jag inte sett - däremot har jag ätit middag med Aja. Han var både vegetarian och nykterist, och jag pratade mer med hans kollega.

NIO LIV; en film från Miramax, bygger på en roman av engelsk-danska Liz Jensen, och manuset är författat av Max Minghella - son till regissören Anthony Mingella. Den senare planerade en filmatisering av Jensens bok när han dog 2008.

Filmen handlar om den nioårige gossen Louis Drax (Aiden Longworth), som inte verkar kunna dö. Flera gånger under sitt korta liv har han råkat ut för olyckor som borde dödat honom - men nu har han slutligen hamnat i koma efter ett fall utför en klippa. Neurologen dr Pascal (Jamie Dornan) tar sig an pojken, medan polisen försöker reda ut vad som hänt. Louis' far försvann efter olyckan, det kan ha varit han som knuffade pojken.

Det är Louis själv som berättar historien. I tillbakablickar får vi se hans liv med sina föräldrar, och besöken hos en psykolog, spelad av Oliver Platt. I pojkens berättelse figurerar även en övernaturlig varelse.

"Thriller" står det på omslaget. Tja, är man snäll kan man kanske kalla NIO LIV det. Men - filmen är inte det minsta spännande. Ajas film påminner i stil och ton lite om franska art house-fantasy-filmer av regissörer som Jeunet; det är lite quirky, fast det är långtifrån lika bra. Det är snyggt, men dramaturgiskt sett inte alltför tillfredställande.

Det jag retar mig mest på är Louis Drax själv. Han är en irriterande ungjävel. Lillgammal och osymptisk. Dessutom blir det lite pretentiöst att låta honom vara berättaren.

Jag står i valet och kvalet när det gäller betyg på den här. Ett tag tänkte jag att det kanske kan bli en trea ändå -- men nej, det får allt bli en tvåa. Filmen har  redan bleknat i mitt minne, och jag lär aldrig se om den.

tisdag 7 mars 2017

Bio: Kong: Skull Island

Foton copyright (c) Warner Bros

För mig har den "riktiga" KING KONG alltid varit John Guillermins utskällda version från 1976. Den kom  när jag var barn, och även om jag faktiskt inte såg själva filmen under 70-talet; det dröjde tills 80-talet, så var jag rätt besatt av KING KONG -- alldeles innan STJÄRNORNAS KRIG anlände och tog över.

Jag visste nästan allt om handlingen, jag facinerades av filmaffischen, på vilken Kong står uppe på World Trade Center, och jag hade en orange T-shirt med detta motiv. Vidare hade en kompis' storebror ett seriealbum om King Kong. Detta byggde på originalfilmen från 1933 och jag undrade var World Trade Center höll hus - liksom alla helikoptrar och långhåriga hjältar. Långt senare köpte jag själv detta seriealbum - i två olika utgåvor. Ursprungligen gavs det ut av Gold Key i USA 1968, det tecknades av Alberto Giolitti, och i Sverige gav Williams Förslag ut det en gång om året (!) 1970 till 1975. 1977 gav Semic ut det på nytt i något större format.

Jag har aldrig riktigt förstått varför så många klagade på 1976 års KING KONG-film. "Kalkon" skrek en del. Men filmens humor är ju medveten, och effekterna var hyfsat imponerande - då, när filmen kom. Uppföljaren KING KONG LEVER från 1986 minns jag dock som riktigt kackig.

Originalfilmen från 1933 är förstås en väldigt charmig sak, vilket även gäller för den mer småskaliga uppföljaren KING KONGS SON (1933 den med). Den japanska KING KONG VS GODZILLA från 1962 är jättekul, KING KONG PÅ SKRÄCKENS Ö/KING KONG ESCAPES (1967), japansk den med, har jag inte sett.

Jag gillade verkligen Peter Jacksons version från 2005. Den är för lång, men det finns mycket att tycka om i den filmen - och tillsammans med THE FRIGHTENERS är den väl det bästa Jackson gjort. Om man inte gillar svulstig fantasy utan slut. Och senast jag såg om BRAINDEAD tyckte jag inte att den höll.
Den splajsans nya KONG: SKULL ISLAND är inte en uppföljare till Peter Jacksons film. Nej, här introduceras vi åter för King Kong för första gången - i en helt ny historia. Regissör är för mig okände Jordan Vogt-Roberts, som tidigare bara gjort ett litet drama, samt ett gäng kortfilmer.

I en visuellt häftig prolog får vi se hur två piloter; en amerikan och en japan, landar med fallskärm på en ö, efter att de skjutit ner varandras plan. Det är 1944 och piloterna börjar genast att slåss med varandra -- tills King Kong dyker upp och avbryter dem.

Här hoppar vi till 1973. John Goodman spelar Jim Randa, som fått tag på satellitbilder på en mystisk, dimtäckt ö som kallas Skull Island. Randa tror sig veta att det finns monster och grejor där, och lyckas övertala en senator att finansiera en expedition dit.

Med sig har Randa äventyraren James Conrad (Tom Hiddleston), fotografen Mason Weaver (Brie Larson), och ett helt gäng soldater anförda av den råbarkade Preston Packard (Samuel L Jackson). Teamet hinner inte ens gå ner för landning innan King Kong, större än någonsin, dyker upp och mosar de flesta av helikoptrarna Randas team kommer i. De få överlevande trillar ner i olika delar av djungeln, och de upptäcker att faror lurar precis över allt -- Skull Island är befolkad av gigantiska djur och insekter. Den befolkas även av John C Reilly, som de hittar i en infödingsby.

Randas team decimeras kraftigt; soldaterna stryker med en i taget, medan de försöker hitta ett sätt att ta sig från ön. Samtidigt går King Kong från att vara ond och farlig till att bli något av en hjälte.
Vore jag elva-tolv år skulle jag säkerligen älska KONG: SKULL ISLAND. Här finns många ingredienser jag alltid gillat: ett team som utforskar en mystisk djungel, stora monster - och helikoptrar. Här  finns en hel del bra helikopterporr, inklusive slowmotionscener där det låter WHOP-WHOP-WHOP på ljudspåret.

Ibland fick filmen mig att tänka lite på Johnny Hazard, ibland lite på "Plan 714 från Sydney" - även om det finns fler skillnader än likheter med dessa serieklassiker.

... Men nu är jag inte elva-tolv år gammal. Även om det finns mycket jag uppskattar i Vogt-Roberts' film, finns här nästan lika mycket jag ogillar. Till exempel att vi får se King Kong redan i prologen; bara ett par minuter in i filmen. Och när Randa och hans team åker till Skull Island, dyker alltså Kong upp på en gång. Någon spänning hinner inte byggas upp. Jag saknar det försiktiga smygandet genom djungeln på jakt efter något okänt det dröjer innan vi får se. Här är det pang på med en gång.

Mycket till gestaltning av rollfigurerna hinner inte heller byggas upp. De presenteras knappt och karaktärsdragen är veka. De är Typisk hjälte, Handlingskraftig kvinna, Affärsman, Hård soldat, och så vidare.
Slutligen vill jag invända mot allt monsterfajtande. Filmen innehåller för många monster, och för många - och för långa - slagsmål mellan människor och monster, och mellan King Kong och monster. Filmens värsta monster uppenbarar sig under filmens senare del, och ser ut att ha rymt från THE GREAT WALL. Att jag tycker att det är tröttande med oändliga monsterfajter beror förstås på att jag är gammal.

Dock är alla datoranimerade monster, djur och miljöer bra gjorda. Ön i sig är spännande och fantasieggande. KONG: SKULL ISLAND är, trots en viss overkill, en underhållande film med hyfsat tempo, och med Black Sabbath och Bowie på soundtracket.

Sitter man kvar under eftertexterna belönas man med en bonusscen. Detta var inte oväntat, jag gissade att en sådan skulle komma. Det är ju redan känt vad nästa film i serien ska handla om, och jodå - ni-vet-vem figurerar på slutet.








(Biopremiär 10/3)

fredag 3 mars 2017

"Gamla" TOPPRAFFEL! är tillbaka

Som jag nämnt ett par gånger de senaste månaderna, lades Metrobloggen ner under 2016 - utan att de brydde sig om att kontakta användarna; de glömde åtminstone mig. Första årgången av TOPPRAFFEL!; början av 2008 till början av maj 2009 låg på Metrobloggen. Ibland länkade jag dit härifrån när jag nämnde någon gammal recension som fanns på Metrobloggen. Det var så jag upptäckte att "gamla" TOPPRAFFEL! plötsligt var väck. Jag skulle länka - och det fanns inget där. Alla mina gamla recensioner och övriga texter hade raderats och var borta för alltid  - med undantag för de som finns på JPS Medias hemsida.
Tydligen hade det gått att exportera sin Metroblogg under några månader efter att sidan stängts ner - men då hade man förstås behövt känna till att sidan var nedstängd. Vilket jag alltså inte gjorde.
Ett par vakna läsare gjorde mig häromdagen uppmärksam på att delar av gamla TOPPRAFFEL! finns på Wayback Machine, en tjänst som drivs av Archive.org. Så - med hjälp av Wayback Machine och JPS Media, har jag nu lyckats återställa det mesta av min gamla Metroblogg - på en ny blogg som inte kommer att uppdateras.
På sidan, som givetvis heter Gamla TOPPRAFFEL!, finns 208 texter, det allra mesta är recensioner av film på bio och DVD. Jag har plockat bort blogginlägg med inaktuella nyheter, döda länkar, totalt meningslösa grejor, och en del annat som känns irrelevant - minst sagt.
Men jag har inte hittat allt. De allra första inläggen saknas, så därför vet jag faktiskt inte exakt när jag startade TOPPRAFFEL!. Jag vet dessutom att jag skrivit några recensioner som inte heller finns hos JPS Media - jag omnämner dem i andra texter. Och jag kan inte hitta "En film jag länge velat se" del ett och två - jag minns inte vad dessa handlade om, så det vore kul om de dyker upp någonstans.
Några bilder finns det knappt alls på Gamla TOPPRAFFEL! - och heller inte så många taggar att klicka på. Jag ville förstås inte lägga ner alltför mycket tid på att sätta ihop bloggen; jag vill bara att den och mina texter finns där. Dock finns det en praktisk inläggslista i högermarginalen. Dessutom tycker jag att Gamla TOPPRAFFEL! blev betydligt snyggare än den hopplöst fula Metrobloggen.
Inläggen ligger inte helt i ordning, men jag har gjort så gått jag kunnat - ordning är hyfsad.
Gamla TOPPRAFFEL! hittas på http://gamlatoppraffel.blogspot.se eller på den kortare adressen http://gamlatoppraffel.tk.
Här på vanliga, reguljära TOPPRAFFEL!; Toppraffel.se alltså, kommer jag att köra på som vanligt, men läs gärna lite gammalt mög medan ni väntar på nya recensioner.



-->

onsdag 1 mars 2017

Bio: Gold

Foton copyright (c) Scanbox

1997 inträffade den så kallade Bre-X-skandalen. Ett kanadensiskt gruvbolag; Bre-X, sköt i höjden på den kanadensiska börsen, efter att de hittat guld i Indonesien. Det var bara det att där egentligen inte fanns något guld - någon, eventuellt en filippinsk geolog, hade placerat ut lite guld på platsen. Lurendrejeriet avslöjades och det gick åt (regn)skogen för de inblandade - eventuellt fejkade den filippinske geologen sitt självmord och kom därmed undan.

Detta låter förstås som ett tacksamt ämne för en film, och här har vi en sådan. Regissör är Stephen Gaghan, som inte regisserat någon biofilm sedan SYRIANA, vilken kom 2005, och det han nu gjort är en film som hela tiden är så, så nära att vara riktigt bra - men som aldrig riktigt lyfter och aldrig riktigt engagerar.

Av någon anledning har årtalet tidigarelagts ett drygt decennium; i GOLD är året 1988. Bre-X har döpts om och blivit amerikanskt. Matthew McConaughey gör ännu en sådan där roll där han tar i för kung och fosterland: han är tjock, tunnhårig, har skeva tänder, kedjeröker, talar med bred dialekt, och svettas konstant. Han spelar Kenny Wells, löst baserad på David Walsh, som grundade Bre-X. Kenny har länge jobbat i gruvbranschen, men det går inte så bra för honom. När han befinner sig på ruinens brand får han en idé och åker till Indonesien, där han slår sig ihop med geologen Mike Acosta (Edgar Ramírez). De beger sig in i djungeln, där de mot alla odds hittar en guldklimp i ett vattendrag - och mot ännu större odds lyckas Kenny övertala en massa affärsmän att investera i företaget. Pengarna väller in från öppna kranar, och guldfyndigheten beskrivs i media som världens största. Men - eftersom filmen lanseras som en berättelse om en mastodontbluff, kommer det förstås inte som en överraskning att där aldrig fanns något guld. Om Kenny Wells - eller verklighetens David Walsh - kände till detta är det ingen som vet; Walsh hävdade sin oskuld och assisterade polisen när de undersökte fallet - och han dog plötsligt ett år efter att skandalen avslöjats.
Det figurerar en hel del bra namn i rollistan. Bryce Dallas Howard gör Kennys hårt prövade flickvän, Corey Stoll, Bruce Greenwood, och självaste Stacy Keach medverkar, liksom Craig T Nelson, som i en kort scen i början spelar Kennys far. Det är flott och påkostat, de fuktiga djungelscenerna är inspelade i Indonesien och Thailand.

Liksom så många amerikanska filmer som kretsar kring börsen och pengar, förekommer det en hel del - egentligen alldeles för mycket - babblande om just börsen, pengar, och hur de går till väga för att få dessa pengar. I vanlig ordning hängde jag inte med för fem öre - eftersom jag är fullkomligt ointresserad av börsen. En massa siffror swischar förbi, en massa affärsmän i kostym ser bistra ut - och jag kände mig som John Landis när han regisserade börsscenerna i OMBYTTA ROLLER; han begrep ingenting av det han filmade, han begriper fortfarande inte de scenerna i sin film.
GOLD är ganska tjatig i längden, rollfigurerna är rätt osympatiska, filmen lyckas aldrig riktigt engagera och blir därför rätt tråkig. Men som sagt, det här skulle kunna ha blivit en riktigt bra film.
Kenny Walsh framstår som värsta bilhandlaren. Han är en bonnig, lätt försupen slusk som inte har den blekaste aning om hur man för sig. Det känns faktiskt aningen osannolikt att höjdarna på Wall Street skulle lyssna på en sådan typ, eller ens släppa in honom - jag skulle inte tro på karln för fem öre om han hade dykt upp hos mig och lagt fram sin plan.

Å andra sidan: jag har träffat den framgångsrike finske filmproducenten Markus Selin. Han var en syn för gudar. Ja, jösses.










(Biopremiär 3/3)

tisdag 28 februari 2017

Bio: Logan - The Wolverine

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Förra året såg jag om X-MEN ORIGINS: WOLVERINE från 2009, eftersom jag hittade på Blu-ray för ett par tior, och jag hade inte sett den sedan den kom. Min recension av filmen kan ni inte läsa, eftersom den låg på Metrobloggen, som alltså lade ner och raderade alla bloggar utan att meddela mig - men jag tyckte att filmen var rätt vissen. När jag nu såg om den tyckte jag nog att den var ännu sämre än jag mindes den som. Fast den börjar bra.
Wolverines andra solofilm; WALK THE LINE-regissören James Mangolds THE WOLVERINE (2013), är däremot riktigt bra. Och nu är Mangold tillbaka med filmen LOGAN, som i Sverige fått titeln LOGAN - THE WOLVERINE.
Hugh Jackman gör här sorti som Logan, det vill säga Wolverine. Han tänker inte göra rollen fler gånger. Och när Jackman och Patrick Stewart satt hon Graham Norton i fredags, sa Stewart att han också bestämt sig för att inte spela professor Xavier igen. Det behövs inte heller - LOGAN är en mer än värdig avslutning på deras sejour i rollerna.
LOGAN skiljer sig radikalt från de tidigare X-MEN- och WOLVERINE-filmerna; ja, från de flesta superhjältefilmer. Istället för att göra ännu ett glättigt äventyr med superhjältar i kamp mot superskurkar, varvat med lagom doser tvålopera, har Mangold, som även skrivit storyn (löst baserad på Mark Millars serie "Old Man Logan"), gjort ett mörkt drama med kraftiga drag av western. Tonen är ödesmättad, uppgiven och direkt sorgsen.
Året är 2029 och Logan jobbar som limousinchaufför. Han är bitter och nedsupen. Han ägnar sig även åt att ta hand om professor Xavier, som nu passerat 90 och är väldigt skröplig. Xavier kan inte längre kontrollera sina mentala krafter och utgör stor fara, så Logan förvarar honom i en gömma vid mexikanska gränsen.
Logan börjar bli skröplig han också. Hans kropp är som bekant självläkande, men nu tar det tid för såren att läkas. Han åldras. Kanske är han till och med döende.
Plötsligt dyker det upp en liten mexikansk flicka; Laura (Dafne Keen), som Logan och Xavier måste ta hand om. Laura visar sig vara mutant - med samma krafter som Logan. Hon är på rymmen från ett hemligt ställe där den sinistre doktor Zander Rice (Richard E Grant) odlar mutantbarn. Laura vill leta upp ett mytomspunnet ställe i North Dakota som kallas Eden; en fristad för de få kvarvarande mutanterna. Dr Rice vill ha tillbaka Laura och skickar ut sina råskinn till hejdukar (Daniel Bernhardt skymtar som en av dem) för leta upp henne.
Till skillnad från de tidigare filmerna i sviten, är LOGAN Rated R i USA; det vill säga barnförbjuden. Detta har skapat flera möjligheter. Dels för att den livströtte, hatiske Logan faktiskt får lov att svära, något han nu gör ofta. Det passar rollfiguren, och nog passar det bättre att han ryter "motherfucker" när han kastar sig över sina motståndare. Dels för att våldet blir lika rått som Wolverine; den här gången får vi se vad som verkligen händer när man hugger adamantiumklor i folk. Huvuden rullar. Men framför allt har filmen fått en väldigt vuxen ton. Superhältarna har förvandlats till människor, de är misslyckade, trötta, och förhållandet mellan främst Logan och Xavier blir riktigt rörande. Patrick Stewarts tolkning av Xavier lyfter den här filmen, men även Hugh Jackman är förstås bra. Stephen Merchant spelar albinomutanten Caliban, som inte mår så bra han heller.
Som jag nämnde påminner filmen om en western. Kanske blir parallellerna lite väl övertydliga när Xavier och Laura ser MANNEN FRÅN VIDDERNA på TV. Bland annat får vi höra den filmens hjälte Shane fälla sina berömda slutrepliker - repliker som Logan lika gärna skulle kunna fälla.
En detalj jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om, är att Marvels serietidningar om X-Men existerar i Logans värld! Mutanterna och superhältarna är så kända att det görs serier om dem. Logan läser en tidning i vilken han själv figurerar, och avfärdar äventyret som påhittat skit. Men vad som är intressant här, är att de tidningar som förekommer i filmen inte är autentiska. De har gjorts speciellt för Mangolds film - men de ser onekligen ut som autentiska Marveltidningar från 1980- och 90-talen.
Hur som helst: LOGAN är en överraskande bra film - det här är mycket bra, till och med. Betyget härunder är så starkt att det närmar sig en femma. X-MEN-filmerna har varierat en del kvalitetsmässigt och jag har inte varit så där jätteförtjust i de senaste. LOGAN visar sig vara den bästa X-MEN-filmen hittills  - med bred marginal. Den är även en av de bästa superhjältefilmer som gjorts.
Det här är en rå, våldsam och blodig actionfilm, men det är som dystert, existentiellt drama den utmärker sig mest.
Plus i kanten för att vi slipper en halvtimmeslång slutstrid.
De som inte orkar sitta kvar under eftertexterna för att få se bonusscener, kan den här gången faktiskt lämna salongen med gott samvete. LOGAN saknar nämligen bonusscener. Jag satt kvar och väntade - till tonerna av Johnny Cash.







(Biopremiär 1/3)




-->

söndag 26 februari 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Southbound

SOUTHBOUND (Njutafilms)
Kors i röven!
Ibland känner jag att jag har gett upp när det gäller modern, nyproducerad skräckfilm. Jag tar mig med möda genom film efter film, och tycker att den ena är sämre än den andra. Men jag ger inte upp, jag hoppas alltid att jag ska hitta något bra - eller kanske till och med riktigt bra. Och även om det är sällan, så händer det ibland. Som nu.
SOUTHBOUND är visst en film av folket som gjorde V/H/S - men den har jag inte sett, så jag kan inte göra en jämförelse. Men, liksom V/H/S är denna nya film en antologifilm, det vill säga, den innehåller flera korta historier. Fyra olika personer har regisserat.
Redan när filmen börjar överraskas jag. Jösses, det här ser ju ut som en "riktig film". SOUTHBOUND må vara en lågbudgetfilm, men det är inte ännu en av alla dessa filmer med platt, digitalt filmfoto och osäker klippning. Tvärtom, det här ser riktigt bra ut, och skådespelarna gör bra ifrån sig.
Det handlar om fem historier som glider in i varandra. Mot slutet av varje episod dyker det upp en ny rollfigur, som tar vid och blir huvudperson i nästa episod. Kvalitén på episoderna varierar lite. Ingen är direkt dålig, däremot är några riktigt bra. Alla utspelar sig längs en ödslig väg mitt ute i ingenstans. Jag gillade i synnerhet storyn om de tre tjejerna som bjuds hem till den Galna Familjen På Landet och råkar illa ut, samt episoden där en stackars kille hamnar på ett folktomt sjukhus mitt i natten, och tvingas genomföra en operation. Blodet forsar i några av episoderna, effekterna är välgjorda. Filmens slut är rätt smart. Larry Fessenden gör en radiopratare som hörs mellan de olika episoderna.
Till skillnad från många andra antologiskräckisar, spretar inte den här. Här finns inga olika registilar eller sätt att klippa som inte alltid passar ihop. Det hela är väldigt jämnt.
När det gäller skräckfilm tycker jag allt att SOUTHBOUND ligger över snittet bland det som görs nuförtiden.









-->

lördag 25 februari 2017

DVD/Blu-ray/VOD: I.T.

I.T. (Scanbox)
Thrillern I.T. utspelar sig i Washington DC, men är inspelad på Irland. Detta är nämligen en irländsk-fransk-dansk samproduktion; danska Scanbox tillhör producenterna. Regissör är irländaren John Moore, som gjorde A GOOD DAY TO DIE HARD - vilket förstås inte är något att skryta med.
Pierce Bosnan spelar den stenrike Mike Regan, som äger ett flygbolag. Han äger även ett flådigt, ultramodernt hem, där nästan allting kontrolleras med hjälp av datorer. Men att ha ett "smart" hem är inte alltid så smart, ska det visa sig, när Mike anställer en ny, ung IT-kille; Ed (James Frecheville).
Efter att Ed utmärkt sig på jobbet, bjuder Mike hem killen för att se över internetanslutningen. Mike bjuder Ed på middag - och den unge gästen blir genast förtjust i Mike tonåriga dotter. Inte bra - Ed är nämligen psykopat.
Ed börjar dyka upp i tid och otid, han stalkar dottern, och Mike tycker att Ed snabbt går från att vara en trevlig kille till ett påfluget äckel - så han avskedar Ed med omedelbar verkan. Det skulle han inte ha gjort. Nu tänker Ed göra Mikes live till ett helvete. Detta gör han genom att använda sina fantastiska kunskaper om datamaskiner och hacking.
Thrillers som handlar om handlar om datorer, internet och modern teknologi brukar lida av diverse felaktigheter. Antingen är tekniken som visas upp ganska föråldrad (minns till exempel Sandra Bullock-thrillern NÄTET från 1995, i vilken datorspelet "Wolfenstein 3D" från 1992 omtalas som det allra senaste och mest avancerade), eller så genomför man alltför orealistiska saker med  hjälp av datorer. I.T. hamnar nog i den senare kategorin. Till exempel lyckas Ed filma Mikes dotter när hon duschar, eftersom det finns smartskärmar med inbyggd webbkamera i alla rum i villan. Denna film skickar Ed sedan ut till alla elever på dotterns skola - antagligen via SMS, eftersom det plingar i deras mobiler ungefär samtidigt. Hur fick Ed tag i alla telefonnummer?
Ed lyckas också hacka Mikes Porsche samma dag de två träffas, eftersom Mike vill visa honom hur frän och high tech den är. Av ett rent sammanträffande råkar Ed ha världens mest avancerade pryl; snodd från militären, med sig, och för att impa på Mike, pluggar han in den i bilens dator - och sedan låter Ed Mike behålla prylen i bilen.
Sedan verkar det inte vara alltför praktiskt att ha ett smart hem; att allting är uppkopplat. Kranarna i köket? Duschen? Vem vill ha det så? Fast för Eds del är det perfekt - han har förstås hackat hela hemmet och sitter hemma i sin lägenhet och ställer till det för sina nya hatobjekt.
Ed har även hackat alla Mikes flygplan, så att de kan störta när som helst. Mike vet förstås att det är Ed som ligger bakom, men självklart tror polisen inte på Mike. För övrigt sitter polisen i ett nedsläckt rum. De tycker kanske att det är onödigt att tända.
Filmfotot är kallt och tempot ganska lågt. I.T. ser ut som en brittisk deckare - eller möjligtvis en skandinavisk sådan. Det är inte särdeles spännande, det här är snarare lite avslaget.
Dock är Pierce Brosnan förstås bra i huvudrollen, han är ju oftast bra. Även Micke Nyqvist medverkar. Han spelar en mystisk kille i Beppehatt som Mike anlitar för att sätta dit Ed; mannen i Beppehatten är ännu mer haj på datorer än Ed. Ja, han verkar vara bra på det mesta. Jag gillade att han i en scen bär både rånarluva och 70-talsglasögon samtidigt.
... Och precis när jag skrivit klart den här texten upptäcker jag att I.T. inte släpps än på ett par tre veckor. Nåja. Då var det avklarat.












-->

DVD/Blu-ray/VOD: En amerikansk varulv i Paris - 20th Anniversary Special Edition

EN AMERIKANSK VARULV I PARIS - 20TH ANNIVERSARY SPECIAL EDITION (Rapid Stream Media)
1997 hade den här filmen premiär, och jag minns hur vi försökte få den till Fantastisk Filmfestival innan någon hade sett den, kanske redan när den höll på att spelas in. Det kan ha varit 1996 vi sprang upp till bolagets kontor i Cannes och tjatade, och ständigt fick kalla handen. Jag vill minnas att det var Canal Plus som hanterade försäljningen, de var notoriskt otrevliga och svåra att ha att göra med - vi döpte snabbt om bolaget till Anal Plugg.
Nåja. Det var kanske tur att vi inte fick filmen och kunde premiärvisa den. Skräckkomedin EN AMERIKANSK VARULV I PARIS blev nämligen rejält utskälld när den väl kom, sexton år efter John Landis' EN AMERIKANSK VARULV I LONDON. Till Sverige kom den 1998, och jag såg den först när den släpptes på video. Jag blev faktiskt lite förvånad när jag nu kollade upp den och såg att den faktiskt gick upp på bio här.
Jag har inte sett John Landis' original på åtminstone 25 år, så den har jag inte i färskt minne. Uppföljaren, som regisserades av Anthony Waller, hade jag inte sett sedan 1998 - det enda jag mindes var att den innehöll ett bungyjump från Eiffeltornet, att Julie Delpy cyklade omkring i hästsvans och sommarklänning, så som fransyskor gärna gör, och att varulvarna var enastående uselt datoranimerade.
Vem vet - kanske är EN AMERIKANSK VARULV I PARIS en förbisedd höjdare? tänkte jag. Kanske har den blivit bättre med åren? Jag såg därför om filmen i denna rätt oväntade nyutgåva.
Nej. Den har inte blivit bättre.
En bättre titel vore TYPISKA AMERIKANSKA TURISTER SOM INTE VET HUR MAN BETER SIG UTOMLANDS I PARIS. Fast Paris är att ta i - det mesta av filmen är inspelat i Amsterdam. Om det inte vore för att Eiffeltornet förekommer flitigt, kunde det lika gärna utspelas i Holland. I vilket fall - tre irriterande amerikanska killar reser runt i Europa, där de ska genomföra olika grejor för kickens skull - som att hoppa bungyjump från Eiffeltornet. Tom Everett Scott spelar Andy, som är den som ska genomföra hoppet.
Väl uppe i Eiffeltornet, vilket de klättrat upp i efter stängningsdags, träffar de på Serafine (Delpy), som ska ta livet av sig - hon tänker hoppa från tornet, vilket hon även gör. Den bungyjumpande Andy hoppar dock efter och lyckas rädda tösens liv. Något han kanske inte skulle gjort. Serafine är nämligen varulv. Andy och hans jobbiga polare hamnar nu i en värld befolkad av blodtörstiga varulvar, som är ute efter ... ja, vad det nu var. Det handlar visst om ett serum som gör att man kan förvandla sig när man vill. Onda är de, i alla fall. Förutom Serafine.
Serafine ska visst vara dotter till en rollfigur från första filmen. Ett flertal situationer från Landis' film upprepas, men trots detta känns Wallers film orelaterad. EN AMERIKANSK VARULV I PARIS känns snarare som en av alla de där konstiga uppföljarna till THE HOWLING.
Filmens första halvtimme är ganska hyfsad, och jag gillar scenerna från Eiffeltornet, som blandar det riktiga tornet med ett studiobygge och uppenbar green screen, vilket gör att det nästan känns som en scen ur en Hitchcockfilm. Men därefter går det utför.
Varulvarna i den här filmen är fan inte att leka med. Maken till illa animerade monster får man leta efter*. De ser ut att höra hemma i en animerad film, och de är illa instoppade i filmen - de ligger liksom ovanpå miljöerna och flyter, och kastar inga skuggor. Det ser för jävligt ut. Bland extramaterialet finns en intervju med folket som gjort filmens varulvar, och de pratar entusiastisk om hur avancerad animationen är. Men redan då, för tjugo år sedan, var det i taffligaste laget.
Julie Delpy gjorde filmen enbart för pengarnas skull.










*Letar man hittar man DARKWOLF från 2003, producerad av Fox direkt för video. Den har svårlaget usla datoranimationer.



-->

DVD/Blu-ray/VOD: The Hollow Point

THE HOLLOW POINT (Studio S Entertainment)
Patrick Wilson spelar den nye sheriffen Wallace, som placerats i en tradig håla i Arizona. Hans fru vill bara därifrån. Trakten har problem med karteller som smugglar vapen och ammunition över den mexikanska gränsen. Ian McShane gör Wallace' kollega Leland, en riktigt hård jävel som inte drar sig för att skjuta ner patrasket, men Wallace försöker vara mer återhållsam när det gäller att ta till våld. Det blir dock svårt. John Leguizamo dyker upp som en mördare utsänd av en kartell, han gillar att använda machete, och det bär sig inte bättre än att Wallace får sin högerhand avhuggen. Då kan Wallace inte vara snäll längre, så det blir till att plocka fram hagelbössan. Med vänsterhanden.
THE HOLLOW POINT är regisserad av Gonzalo López-Gallego, som tidigare bland annat gjort skräckfilmen APOLLO 18, vilken jag inte sett. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här nya thrillern, som till mångt och mycket är en western i modern dräkt. Det är en stenhård och blodig film, och skådespelarna är mestadels bra - även James Belushi dyker upp; han är en slem bilförsäljare med härlig frisyr. Stämningen är rå och skitig.
Filmen är aningen märkligt berättad, eventuellt märkligt redigerad. Ibland hade jag lite svårt att få grepp om vad som skedde och varför. Kanske är detta försök att göra handlingen mystisk, men det blir bara onödigt tillkrånglat. En del rollfigurer presenteras inte, alla verkar känna alla, och det känns som om några viktiga scener fattas.
Men jag ger ändå THE HOLLOW POINT godkänt. Det är en överraskande tuff film i miljöer jag gillar.
Filmtiteln åsyftar "cop killers"; patroner med ihålig spets. En titel som i slutändan inte har alltför mycket med filmen att göra.











-->

fredag 24 februari 2017

DVD/Blu-ray/VOD: The Blob

THE BLOB (Studio S Entertainment)
Förr i tiden hände det ofta att det var klass på B-filmerna. De må ha varit billiga, men de var trots allt bioproduktioner, de sköts på 35mm-film, musiken framfördes av orkestrar, och blivande stjärnor debuterade framför- och bakom kameran. Nuförtiden har B-filmerna hamnat i en svacka; ibland ser de inte ens ut som riktiga, professionella filmer, och musiken framförs av någons polare som har en synt.
Klassikern THE BLOB från 1958 var en independentproduktion som plockades upp av Paramount för biodistribution - och här i Sverige försågs filmen med titeln FARAN FRÅN SKYN. Irvin S Yeaworth Jr regisserade denna minst sagt färgglada och underhållande lilla film, som Studio S nu släppt på DVD i en tjusig utgåva - kopian är strålande, de knalliga färgerna står ut. Det gillar vi i dessa tider när filmare fått för sig att färger ska tonas ner så att det ser blekt, smutsigt och trist ut.
En meteorit slår ner utanför en liten stad, och ur stenen rinner det ut gegga. Denna gegga är en varelse från yttre rymden och som gillar att äta människor. Födan får varelsen att växa, den röda geléklumpen blir allt större och beger sig in mot stan.
Den sjuttonårige high school-eleven Steve och hans flickvän har bevittnat blobbens framfart, men ingen tror på deras historia, allra minst polisen. Panik utbryter när gelén är stor som ett hus och tar sig an både en biograf och en restaurang.
Den unge Steve spelas av Steve McQueen. 1958 var har 28, men såg ut som 40. Övriga tonåringar ser ut att vara i samma ålder. De verkar vara jämngamla med sina föräldrar.
Effekterna är billiga, men charmiga - praktiska effekter och modellbyggen är mycket trevligare än dagens datoranimerade grejor. Åtminstone trevligare än de uselt datoranimerade effekterna i till exempel The Asylums produktioner.
Jag har ingen aning om huruvida THE BLOB var avsedd att vara otäck och spännande på riktigt. Burt Bacharachs käcka ledmotiv som inleder filmer låter antyda att det handlar om en komedi - och det är rätt roligt, det här. Framför allt är det underhållande och snyggt.
1972 kom det en uppföljare; BEWARE! THE BLOB. Den regisserades av Larry Hagmsn, av alla människor. Några år senare, när Hagman gjort sig ett namn som JR i DALLAS på TV, släpptes filmen på nytt - med en ny slogan: "The movie that J.R. shot!".
1988 gjordes en nyinspelning av THE BLOB. Den gången var det rak skräck, med mycket splatter och grejor. Det är nu längesedan jag såg den filmen, men jag vill minnas att den är bra.
Filmen de tittar på i biografen är en riktig film, och inget som totats ihop bara för THE BLOB. Den heter DAUGHTER OF HORROR, även känd som DEMENTIA, och kom 1955. Det är en synnerligen märklig film - men den är mycket fascinerande. Eftersom DAUGHTER OF HORROR är i public domain, finns den att få tag på lite varstans. Till exempel under betyget nedan. Det här ingen film 1950-talets tonåringar skulle orka sitta igenom, även om den bara varar drygt 55 minuter.















torsdag 23 februari 2017

Bio: John Wick: Chapter 2

Foton copyright (c) Nordisk Film

Så sent som häromveckan; kanske två veckor sedan, skrevs det en del i svensk press om att JOHN WICK: CHAPTER 2 inte skulle gå upp på bio i Sverige. Distributören Nordisk Film tyckte att den första filmen; JOHN WICK från 2014, spelade in för lite pengar här. Istället skulle uppföljaren släppas direkt på DVD i sommar.

Ett lite märkligt resonemang. JOHN WICK blev kanske ingen enorm kassako i Sverige, men filmen sågs av fler än många andra filmer som av någon anledning biovisas. Jag menar, herregud, Scanbox satte ju upp UNDER PYRAMIDEN - en film som sammanlagt sågs av 377 betalande biobesökare över hela landet. Men om man de senaste veckorna kollat på till exempel SF:s Facebooksida, har man kunnat se att många besökare frågat om JOHN WICK: CHAPTER 2 kommer att visas i deras hemstäder. Massor med actionfans har upptäckt filmen på DVD - och uppföljaren går bra på bio i USA. Så - plötsligt trillade det in en inbjudan till en pressvisning av filmen. Nordisk Film hade av allt att döma ändrat sig.

2014 års film var fullkomligt fantastisk. En del klagade och tyckte att storyn var åt helvete för dum. Jag tyckte den var genialisk: slemma skurkar stjäl lönnmördaren John Wicks älskade bil. Sedan dödar de John Wicks älskade hund. Då blir John Wick arg, och dödar alla skurkar han får tag på.

Det behövs inte mer än så för att göra bra action. Alldeles för många actionfilmer, superhjältefilmer inkluderade, de senaste två decennierna har alldeles för komplicerad handling - något är fel när man sitter och undrar vad allt går ut på; varför alla slåss och skjuter på varandra. Jämför med en genreklassiker som DIE HARD - väldigt enkel handling, men tung action, bra gestalter, och tät regi.
Stuntmannen Chad Stahelski har åter regisserat nu när John Wick kommer tillbaka, Derek Kolstad har åter skrivit manus. Handlingen är något mer komplicerad den här gången - mest beroende på den lika märkliga som mystiska organisation John Wick tillhör. Wick är alltså en lönnmördare, en hitman, i en värld full av lönnmördare. Dessa lönnmördare följer vissa regler, och ledningen är benhårda när det gäller dessa regler. Hur allt fungerar är för komplicerat att gå in på - och jag vet inte om jag blev klok på allt. Men det spelar ingen roll.
Keanu Reeves är förstås tillbaka i titelrollen. Han har (åter) lagt pickan på hyllan (fast inte bokstavligt talat - bokstavligt talat har han grävt ner sin vapenarsenal) och vill leva ett lugnt liv med sin nya hund. Går det bra, tror ni? Nej, det gör det inte. Annars hade det inte blivit någon film. Ingen hade gått och sett JOHN WICK: FLOWER ARRANGER eller JOHN WICK: HOME INTERIOR DESIGNER. Okej, en person hade gjort det: min flickvän.

Riccardo Scamarcio spelar Santino D'Antonio, en italiensk maffiaboss som plötsligt dyker upp hemma hos Wick. John Wick kan inte lämna organisationen bara sådär. Han måste först åta sig ett uppdrag: D'Antonio vill att Wick ska mörda D'Antonios syster; hon är nämligen en konkurrerande maffiaboss. Wick vägrar, men då spränger italienaren Wicks hus, så Wick ser ingen annan lösning än att åka till Italien.

Efter väl utfört taga av dagverke skiter det sig för Wick. Han kan ju inte döda D'Antonios syster så där utan påföljd. Således får Wick sju miljoner dollar på sitt huvud. Hemkommen till New York försöker stadens alla lönnmördare döda honom. Och de är många. Det finns fler lönnmördare i New York än det finns duvor på Järntorget i Göteborg.

JOHN WICK: CHAPTER 2 är en två timmar lång uppvisning i stil och estetik. Filmerna om Wick utspelar sig i en surrealistisk värld; en neonblänkande, stiliserad värld. Chad Stahelski utnyttjar miljöerna maximalt, i synnerhet under scenerna i Rom, vilka ser ut som - tja, som om Dario Argento fått för sig att göra en actionfilm på den tiden Argento fortfarande var bra. Varken i Rom eller i New York finns det några vanliga bostäder eller kontor, alla rör sig i antika palats eller superdesignade byggnader - en lång eldstrid utspelar sig till exempel i ett stort konstgalleri.

Om LA LA LAND är en musikal som lider stor brist på ordentliga dansnummer, är JOHN WICK: CHAPTER 2 en musikal som lider brist på sångnummer. Filmens många actionscener - och de är många - är koreograferade som blodiga dansnummer, där Wick rör sig enligt vissa mönster; han kännetecken är att skjuta sina motståndare i pannan på nära håll. Den här filmen är enastående våldsam - de välklädda mördarna skjuter, slår och sparkar hejvilt, och till skillnad från i till exempel RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER, går det att se vad som sker. Stahelski vet att kulsprutesnabb klippning sällan är av godo.
Allt ultravåld till trots, går det inte att ta John Wicks äventyr på allvar - det är alltför stiliserat och orealistiskt. Dessutom bjuds det på en hel del medveten humor - till exempel när Wick och en mördare som spelas av Common promenerar genom en tunnelbanestation och samtidigt försöker ha ihjäl varandra, utan att någon upptäcker vad de sysslar med.

Peter Stormare figurerar i en prolog, han spelar bror till Micke Nyqvists rollfigur, som strök med i förra filmen. Ruby Rose, från ovannämnda RESIDENT EVIL-film, spelar en cool mördare som är stum och talar med teckenspråk, Laurence Fishburne gestaltar en besynnerlig figur i organisationen, Ian McShane och John Leguizamo återkommer från första filmen, och som en trevlig överraskning dyker självaste Franco Nero upp i en liten roll! Franco Nero, gott folk - tacka och ta emot!

JOHN WICK: CHAPTER 2 är kanske inte riktigt lika bra som den första filmen, men det beror nog mest på att nyhetens behag har lagt sig. Jag gillar den här nya filmen - jag gillar den mycket. Det här är en film som levererar precis det man förväntar sig.

Tänker du bara se actionfilm i år, är det förstås JOHN WICK: CHAPTER 2 du ska se. Men om du bara tänker se en actionfilm i år - varför i hela världen då? Du måste verkligen gå på bio oftare! Du måste köpa fler filmer på DVD och Blu-ray! Om alla skulle tänka som du; "Jag ska bara se en actionfilm", då kommer ju landets alla biografer att tvingas slå igen. Och det är det förhoppningsvis ingen som vill!







(Biopremiär 24/2)




onsdag 22 februari 2017

Bio: Rum 213

Foton copyright (c) Folkets Bio

Att recensera film som riktar sig till barn kan ibland vara svårt för mig i egenskap av medelålders karlslok. Det funkar med tramsiga eller helfestliga komedier som alla kan ta till sig. Men en spökfilm för tolvåringar är svårare - i det här fallet gissar jag att tolvåriga flickor är den största målgruppen. Extra svårt blir det om man som jag är skräckfan. Jag förväntar mig liksom ... skräck.

Emelie Lindblom står för regin och långfilmsdebuterar med RUM 213, en film som bygger på en ungdomsroman av Ingelin Angerborn. Boken påstås vara populär. Jag frågade min sambo om hon känner till den. Hon svarade att hon började läsa den, men gav upp, eftersom hon störde sig på den jobbiga dialogen mellan de unga huvudpersonerna.

Redan miljön i filmen tycker jag är otäck. Ett kollo. Jag har aldrig varit på kollo. När jag var barn tyckte jag att kollo (och andra typer av läger) lät skrämmande. Som en typ av anstalt. Hårda regler och straffexercis. Vad ska man där och göra? Jag ville ju sitta hemma och rita och läsa serietidningar, jag fasade för att någon skulle stompa in och trumpeta "Nu ska vi skicka dig till kollo!".

Wilma Lundgren spelar tolvåriga Elvira, som skickas till kollo - och hon kämpar in i det längsta för att slippa. Till slut hamnar hon där ändå; i en stor tegelkåk mitt i skogen. Den manlige ledaren är hurtig och spelar gitarr, den kvinnliga verkar uttråkad och äter äpple medan hon pratar. Elvira tussas ihop med två töser hon aldrig träffat; Bea och Meja, och eftersom det har varit översvämning i rummet de skulle bo i, låser ledarna upp det mystiska rum 213, som varit låst i evigheter.

Elvira, Bea och Meja spanar på killar, killarna fjantar sig, de försöker skrämma varandra, och de flesta är allmänt jobbiga. Men det är något som inte står rätt till på rum 213. Föremål försvinner. Dörren öppnas av sig själv. Rummet verkar hemsökt. En flicka med långt, rött hår tycks dyka upp. Kan det vara den mystiska Mebel; en flicka som dog på kollot 1961? Så klart det kan!

Filmen ser ut att utspela sig i Norrland, men eftersom det är Film i Skåne som ligger bakom, förstår jag att det är Skåne. Stångby skola tackas. Några av killarna pratar skånska, men de tre tjejerna i huvudrollerna pratar med sådan där jobbig dialekt med skärande Lindingö-i:n. Väldigt irriterande och jag skulle inte protestera om Jason uppsökte kollot för att skära ner på personal och ungar.

Rent allmänt är scenerna utan spökerier; när det vanliga livet ska skildras, trista - för mig som vuxen man.

Men! Emelie Lindblom ska ha en eloge för att hon faktiskt försökt göra en "riktig" spökfilm. Filmens otäcka, kusliga scener är överraskande effektiva och skulle kunna vara hämtade ur en skräckfilm för en äldre publik. Bland annat en mardrömsscen (eller är det ingen dröm?) där Elvira irrar omkring i skogen mitt i natten. Den allra sista scenen känns hämtad från en James Wan-film.

Jag kan mycket väl tänka mig att en tolvåring skiter på sig av skäck när han eller hon utsätts för RUM 213. Jag tyckte själv att det hela var trevligt kusligt och småspännande.

Dock är upplösningen inget vidare, vilket jag hade på känn genom hela filmen. Spöket är inte ondskefullt, det finns inga onda människor alls i den här filmen, och därmed ingen direkt fara. Barn anmärker säkert inte på detta.

Anki Lidén dyker upp i en liten roll. Filmfotot är helt okej, vilket även gäller musiken.

Bra skräck för barn är sällsynt, och det är kul med en sådan film som faktiskt tar genren på allvar.





(Biopremiär 24/2)

lördag 18 februari 2017

Förvirrade tyska serier med Dill

Jag har tidigare skrivit om serietidningen Maffia, som Williams Förlag gav ut elva nummer av under 1974 och 1975, och som innehöll hårdkokta serier författade av Kjell E Genberg under pseudonymen Matt Jade. Maffia fick jag tag på- och läste som barn på 1970-talet - men, det fanns en annan, liknande tidning vid ungefär samma tid som jag inte kände till alls. Razzia. Först som vuxen upptäckte jag att Razzia var en tidning Williams gav ut åtta nummer av 1972. Häromdagen fick jag tag på ett exemplar; nr 4/1972.

Jag hade förväntat mig något i stil med Maffia, det vill säga en svenskproducerad action- och deckartidning. Vad jag fick var ... något annat. Jag har fortfarande inte läst färdigt den tunna tidningen. Jag lyckas bara läsa ett par sidor i taget innan jag måste pausa, eller sova. Förvirringen är nämligen total. Nog för att det gavs ut många oläsliga skräpserier på 70-talet, men Razzia måste vara något slags rekordsättare i oläslig förvirring.
Tidningen handlar om G-Man 33 Bob Kelly, som alltså är FBI-agent. Några upphovsmän är inte angivna, vilket var brukligt 1972. Någon copyrightinnehavare anges inte heller. Jag började läsa den stelt tecknade serien (med misspass i färgläggningen på de flesta sidorna), och tyckte genast att det här kändes märkligt bekant. Agent Bob Kelly och hans blonde partner Pat O'Hara är väldigt lika den i Tyskland ohemult populäre kioskdeckarhjälten Jerry Cotton och dennes partner Phil Decker. Serien om Bob Kelly är en direkt kopia på Jerry Cotton. Med lite god vilja liknar figurerna George Nader och Heinz Weiß, som spelade Cotton och Decker i en rad filmer på 1960-talet - men de är ännu mer lika Tony Kendall och Brad Harris, vilka spelade Jo Walker och dennes blonde partner Tom Rowland i en serie filmer som byggde på de tyska kioskdeckarna om Kommissar X.

Är Bob Kelly månne en serieversion av Jerry Cotton, som folket på Williams döpt om?
En fullkomligt obegriplig sekvens. Notera att den gripne skurken säger "Hans skägg!".
Serien om Bob Kelly är osannolikt illa berättad. Replikerna är konstiga, pratbubblorna är placerade lite hur som helst, det finns inget som helst flyt i berättandet, och allting är ologiskt. Inte ens de sämsta skräpserierna från den här tiden var så här kassa, och då räknar jag in avskrapet från engelska IPC.

Eftersom Bob Kelly har annonser insprängda i seriesidorna; bland serierutorna, pekade allt på att det handlar om en tysk serie - jag har tidigare skrivit om annonser i tyska serier, den texten kan ni läsa HÄR. Och mycket riktigt - min gamle vän, kollega och redaktör Joakim Gunnarsson identifierade serien som den tyska FBI - G-Man Bruce Cabot. Javisst var namnet Bob Kelly ett svenskt påhitt - men det handlade alltså inte om Jerry Cotton. Kanske tyckte man att det var dumt att döpa en FBI-agent efter den gamle Hollywoodskådisen Bruce Cabot, mest känd för KING KONG. Kanske tyckte man av Bruce Cabot var ett dåligt namn rent allmänt. Å andra sidan fanns det 1972 redan en annan FBI-agent som hette Kelly i Sverige - nämligen Phil Corrigan, agent X9 själv. Mel Graffs äldre version av X9 skilde sig så pass mycket från de moderna äventyren tecknade av Al Williamson, att figuren i Graffs tappning döptes om till Kelly vid FBI, medan Williamsons blev Agent Corrigan.
Bruce Cabots partner Pat O'Hara heter dock likadant i original.
Tidningen FBI - G-Man Bruce Cabot utkom med 22 nummer mellan 1969 och 1971. Det var Moewig Verlag som gav ut tidningen. Moewig var förlaget som gav ut klassisk kiosklitteratur som ovannämnda Kommissar X, och den fantastisk populära Perry Rhodan; en science fiction-titel som fortfarande ges ut. Största konkurrenten var Bastei Verlag, som gav ut Jerry Cotton, vilket de fortfarande gör (jag har skrivit om Bastei HÄR). Moewig lät alltså producera en exakt kopia av Jerry Cotton i form av en tecknad serie.
G-Man Bruce Cabots upphovsmän är mer eller mindre anonyma. Tecknarna kom från Studio Giolitti i Italien. På förstasidan i tidningen jag har finns en signatur inklämd, det står "U.Sam". U. Sam är Umberto Sammarini, som bland annat tecknat Fantomen och Mandrake för det italienska förlaget Fratelli Spada. En annan tecknare som jobbade med Bruce Cabot, var italienaren Angelo Todaro, född 1945. Todaro jobbade en del åt både Moewig och Bastei, och ritade bland annat Buffalo Bill - serien som i Sverige gick i kortlivade tidningen Prärie-Nytt. Han har dessutom ritat krigsserier åt IPC, han gjorde Turok- och Star Trek-serier åt förlaget Western Publishing i USA, och han har gjort sådana där italienska, pornografiska skräckserier. Vem eller vilka som skrev manus till Bruce Cabot är höljt i dunkel - än så länge. Antagligen var de tyskar.

Omslaget till Razzia 4/1972 är märkligt taffligt. De tidiga numren hade målade omslag, men senare använde man sig av krattigt tecknade bilder. Detta är synnerligen besynnerligt. De målade omslagen kom från den tyska originalutgåvan av G-Man Bruce Cabot. Men istället för att köra de målade omslagen på alla nummer av Razzia, lät man rita av dem! Hur kan detta komma sig? Fanns det någon orsak till detta? Jämför omslaget till FBI nr 18 med det till Razzia 4/72. På detta omslag ser man förresten även en röd sportbil i bakgrunden. Jerry Cotton kör en röd Jaguar. Till och med detta har man snott till Bruce Cabot.
Mannen som försåg FBI - G-Man Bruce Cabot med omslag hette Klaus Dill och levde 1922-2000. Dill var en extremt produktiv herre som spottade ur sig enorma mängder - säkert tusentals - omslag till tyska kiosktidningar (Tysklands motsvarighet till kioskböcker; A5-tidningar som kallas Romanhefte), serietidningar, böcker, och en ansenlig mängd filmaffischer.

Bland övriga serietidningar Klaus Dill försåg med omslag, finns Mark Strong - Der Mann von M.A.T.T. Det här är en figur ni nog känner till. När den amerikanska leksakstillverkaren Mattel (M.A.T.T.?) först lanserade sin docka Big Jim i Europa, döptes han om till Mark Strong. Mark Strong var hemlig agent. Det dröjde dock inte länge innan dockan fick heta Big Jim även i Europa, och han blev något slags äventyrare och idrottsman, snarare än agent.
I vilket fall: Big Jim blev alltså seriefigur i Tyskland. Det var Moewig som gav ut den. Själva serien var lika stel och tråkig som andra tyska actionserier från den här tiden, men omslagen var tjusiga.

Många av TOPPRAFFELs läsare är säkert omedvetet bekanta med många av Klaus Dills filmaffischer. Han gjorde massor av affischer för den tyska marknaden; storfilmer från Hollywood, spaghettiwesterns, diverse B-filmer - men han målade även affischer till tyska produktioner. Det var till exempel Klaus Dill som gjorde affischerna till de många tyrolerfilmerna - affischer som fortfarande används när de nu släppts på DVD.
Det finns ett flertal böcker om och med Klaus Dill i Tyskland, bland annat en med hans Karl May-illustrationer - ni vet, den tyske westernförfattaren som skrev om Winnetou och Old Shatterhand.

Nå. Vad kan vi lära oss av denna artikel? Jo, att allt inte var bättre förr. Verkligen inte. Däremot var mycket av 70-talets dynga intressantare och mer fascinerande än mycket av det som görs idag. Det är därför jag skriver artiklar som denna. Nu blev en bortglömd serietidning lite mindre bortglömd.