torsdag 16 februari 2017

Bio: T2 Trainspotting

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
1996, bör det ha varit, satt jag på ett pågatåg och noterade en kille ombord som läste en bok. Han var bara ett par sidor in, och han såg förvirrad ut. Han vände på boken, tittade på omslaget, och bläddrade lite i den. Boken han läste var Irvine Welshs roman "Trainspotting", och jag gissade att orsaken till att han såg förvirrad ut, var att han läste den på engelska. Rättare sagt: på skotska. Boken är skriven på skotskt dialekt och lär vara fullkomligt obegriplig om man inte talar denna svårbegripliga dialekt.
Jag minns absolut ingenting av Danny Boyles TRAINSPOTTING, som kom 1996. Jo, enstaka scener - som när Ewan McGregor dyker ner i en WC-stol, och när det slungas bajs. I övrigt har jag förträngt allt. Jag hade kompisar som var besatta av filmen, men den tilltalade inte mig. Jag tyckte inte den var dålig, men skitiga filmer om pundare är inte min pryl. Fast musiken var bra.
Eftersom det finns fler böcker var en uppföljare inte omöjlig - men att det skulle dröja 21 år innan en ny film kom var oväntat. Har fansen verkligen suttit och väntat? Har dagens unga biopublik någon relation till TRAINSPOTTING?
T2 TRAINSPOTTING vänder sig till de som verkligen längtat efter att få återse gestalterna från den första filmen. Den bygger i stort sett enbart på återseendet - hur har det gått för de här killarna? Vad gör de nu? Det är en film som börjar, sedan händer det lite grejor, och så tar det slut.
Danny Boyle har åter regisserat. Renton (McGregor), som lämnat sitt gamla liv, återvänder hem till Edinburgh, där han inte varit på tjugo år. Tanken är att han bara ska vara där ett par dagar, men efter att ha sprungit på sitt gamla gäng blir han insyltad i deras förehavanden och fastnar. Den bindgalne Begbie (Robert Carlyle, som ser märklig ut - har han lyft sig?) sitter i fängelse sedan tjugo år, men när han får veta att straffet ökats med ytterligare fem år, rymmer han - vilket går lätt. Han åker genast hem till frun och återupptar sin karriär som våldsam brottsling. Sick Boy (Jonny Lee Miller, som faktiskt inte är skotte) snortar kokain och bedriver utpressning, eftersom han smygfilmar de kunder som anlitar hans prostituerade, bulgariska flickvän. Spud (Ewen Bremner) har lyckats sluta knarka och uppmuntras att skriva en bok om sitt liv, vilket han gör.
Renton är skyldig alla pengar. Han bråkar med Sick Boy, men snart samarbetar de två och startar upp ett projekt tillsammans. Begbie hatar alla och vill hämnas, främst vill ha ta död på Renton.
T2 TRAINSPOTTING innehåller ett flertal ganska roliga scener, filmen tenderar ibland ren buskis, i synnerhet när Begbie är i farten. Åsa-Nisse i knarkform? Filmen består av en rad ibland nästan orelaterade episoder; om det inte vore för de mörkare, tragiska och våldsamma inslagen, är detta en rad sketcher. Begbie tvingar med sin son på ett inbrott och tokar till det, Renton och Sick Boy måste improvisera ett sångnummer på en pub, Begbie sväljer Viagra och börjar jaga Renton, Renton och Sick Boy springer nakna på landsbygden. Då och då blir det lite sentimentalt.
Några kvinnor förekommer knappt alls, den enda större kvinnliga rollen är bulgariskan, som görs av Anjela Nedyalkova. Eftersom Begbie bedöms som så pass farlig att han suttit inlåst i tjugo år, och ska sitta inne ytterligare fem, är det märkligt att polisen av allt att döma inte letar efter honom. Han borde vara lätt att hitta - han bor ju hemma hos frun, och han är liksom inte diskret när han rör sig ute på stan.
På en hylla hemma hos Sick Boy ligger en DVD-utgåva av den norska filmen HUVUDJÄGARNA. Är det för att den, precis som första TRAINSPOTTING, innehåller bajsbad i toalett?
Rent hantverksmässigt är förstås T2 TRAINSPOTTING bra. Skådespelarinsatserna är robusta. Precis som förra gången ligger det en massa bra musik på soundtracket. Irvine Welsh har en liten roll i filmen.
Men nog känns det här som en rätt onödig film. Den kommande BILL & TED 3 är en mer angelägen skapelse.








(Biopremiär 22/2)





onsdag 15 februari 2017

Bio: A Cure for Wellness

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Eftersom jag inte gillar att trilla in på pressvisníngar med andan i halsen strax innan filmen börjar, brukar jag bege mig hemifrån lite tidigare, så att jag kan ta en kopp kaffe på McDonald's vid Scandinavium ett par kvarter från Filmstaden Bergakungen. Så gjorde jag idag. Jag satt där och tänkte att jag kanske borde kolla upp lite fakta om morgonens film; A CURE FOR WELLNESS, och höll på att sätta kaffet i halsen. Spellängd: två timmar och tjugosex minuter. Argh! Ännu en film som antagligen är åt helsike för lång, hur ska jag stå ut? tänkte jag.

Men - faktum är att jag inte upplevde filmen som för lång. Och då hör det till saken att filmen dessutom är förhållandevis långsam. Det här är nämligen en film som är, som amerikanerna säger, rätt upp i min gränd.

Det är Gore Verbinski som regisserat A CURE FOR WELLNESS, och han är även inblandad i manuset - jag inbillade mig att filmen bygger på en roman; det känns liksom så, men så är inte fallet. Verbinskis karriär har väl varit lite svajig. Han är mest känd för att ha gjort de tre första PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmerna, men han ligger även bakom till exempel THE RING och RANGO. Hans senaste film var kalasfloppen THE LONE RANGER, vilken egentligen inte är så där jättedålig. Jag vill nog påstå att A CURE FORE WELLNESS är det bästa Verbinski fått ur sig - men frågan är hur denna film kommer att mottagas. Detta är en märklig film - i ordets bästa bemärkelse. Det är möjligt att den breda publiken avfärdar filmen som alltför konstig och tråkig, men man vet aldrig - kanske blir de lika fascinerade som jag blev.
Dane DeHaan (som vi snart får se som Valentin i Linda & Valentin-filmen VALERIAN) spelar Lockhart; en målmedveten ung affärsman på ett företag i New York. Det är kaos och företaget riskerar att gå under om dess VD inte genast dyker upp - och denna VD befinner sig på ett mystiskt hälsoinstitut i de schweiziska alperna. Lockhart skickas dit för att hämta hem sin chef.

Hälsoinstitutet, sanatoriet kallat, ligger i ett gammalt slott, och den ganska osympatiske, stirrige Lockhart stöter genast på patrull. Den märkliga personalen vill inte låta honom träffa den försvunne chefen. Det dröjer inte länge innan det blir än värre - på väg till hotellet krockar bilen Lockhart sitter i med en hjort. Lockhart vaknar upp på sanatoriet med ena benet i gips. Han är nu en av patienterna.
Patienterna på sanatoriet är alla äldre, rika människor från hela världen. De dricker vatten ur en brunn, och meningen är förstås att de ska må bättre - men Lockhart får intrycket att patienterna istället blir sämre. Sanatoriets direktör, dr Volmer (Jason Isaacs), har mycket att dölja. Lockhart försöker lösa mysteriet med hälsoinstitutet som ingen verkar lämna. Under handlingens gång lär han känna en tonårstjej (Mia Goth), mystisk även hon; närmast spöklik, och en nyckel till mysteriets lösning.
Denna tysk-amerikanska film är en thriller som närmar sig skräckfilmen. Filmen är marinerad i stämning och det är ett riktigt rejält, fantasieggande mysterium som ska lösas. Mycket är inspelat på ett slott i Tyskland; en fullkomligt fantastisk byggnad Verbinski verkligen utnyttjar. Filmfotot av Bojan Bazelli är häpnadsväckande; upplevelsen är mardrömsaktig. Scenografin imponerar; sanatoriets interiörer och utrustning ser ut att hämtats från 1900-talets början; här finns stora vattentankar och järnlungor, och jag associerar till Jacques Tardis seriealbum.

Filmen känns betydligt mer europeisk än amerikansk. Den för tankarna till Polanski, ibland kanske även till Argento, och här finns en gnutta THE ABOMINABLE DR. PHIBES. Världen A CURE FOR WELLNESS utspelar sig i är närmast surrealistisk. En av de märkligaste scenerna utspelar sig på en pub som ser ut att vara från medeltiden; där hänger byns ligister, som spelar industrirock på en jukebox. Filmen ställer många frågor som inte behöver besvaras: varifrån kommer all personal, känner de anställda till slottets hemligheter? Och vilka är alla de som plötsligt fyller dansgolvet under en bal; är det personalen? Men det spelar ingen roll, det gör bara det hela ännu mer mystiskt.
En av sanatoriets patienter spelas lite överraskande av den svenske skådespelaren Tomas Norström. Han presenterar sig som Frank Hill från Stockholm. Jag intervjuade Norström en gång. Det blev inte speciellt bra, jag var helt oförberedd och liksom bara kastades in. Men Norström var väldigt trevlig och verkade ha överseende med min brist på frågor.

Hur som helst: A CURE FOR WELLLNESS var en liten överraskning. Jag hade inte alls väntat mig att den skulle vara så här bra - eller bra överhuvudtaget. Det här är en typ av rysare vi ser alldeles för sällan nuförtiden, och det är en typ av film och berättelse jag alltid gillat och fascinerats av.
Plus i kanten för den rikliga förekomsten av ålar.







(Biopremiär 17/2)

tisdag 14 februari 2017

Bio: The Great Wall

Foton copyright (c) UIP Sweden

Äntligen har någon filmatiserat Evert Taubes klassiska raplåt "Kinesiska muren"! Fyra timmar lång, varav hälften ägnas åt kinesiska hostan.

Nä, nu narras jag med er.

THE GREAT WALL är en amerikansk-kinesisk film, med betoning på amerikansk. Filmen är från Universal och Legendary, och det sistnämnda bolaget har visst sålts till Kina. Filmens story och manus har knådats till av inte färre än sex (6) författare, alla amerikaner, och två av dem är Max Brooks och Edward Zwick.

Regissören är dock kines - det är nämligen Zhang Yimou, mest känd för DEN RÖDA LYKTAN, SHANGHAITRIADEN, HERO och FLYING DAGGERS (som av någon anledning inte fick heta HOUSE OF FLYING DAGGERS i Sverige). Det är nu hela tretton år sedan FLYING DAGGERS kom, och jag har inte sett någon av de filmer Yimou gjort sedan dess, och det är en hel del. Nu har jag i alla fall sett hans senaste film - och den är långtifrån representativ för Zhang Yimou. THE GREAT WALL skulle i princip kunna vara regisserad av vilken västerländsk regissör som helst.

THE GREAT WALL påstås bygga på gamla kinesiska sagor, om detta stämmer har jag ingen aning om, men filmen utspelar sig på medeltiden, och den kinesiska muren har byggts för att hålla något makalöst farligt borta. Muren är dessutom ett med medeltida mått högteknologiskt fort, bestyckat med allehanda snillrika vapen.

Matt Damon spelar en kille som heter William. Jag antar att han ska vara engelsman, men han pratar med amerikansk accent. Han och hans ohängde polare Tovar (chilenaren Pedro Pascal) är i Kina på jakt efter svartkrut, när de i nattens mörker attackeras av något okänt - William lyckas döda angriparen och hugga av dess hand; en monsterhand.
Kort därpå tillfångatas William och Pascal av en maffig kinesisk armé, anförd av bland andra den hänförande härförerskan Lin Mae (kalaskexet Tian Jing, som vi snart kommer att se i KONG: SKULL ISLAND). Soldaterna vill helst döda främlingarna och låser in dem, men den märklige Ballard (Willem Dafoe), som tillbringat tjugofem år i muren och aldrig getts tillstånd att åka hem, hjälper dem att komma loss.

Den okända faran visar sig - förstås - vara monster. TV-spelsmonster som vart sextionde år vaknar till liv, och attackerar i hundratusental, med mål att ta över Kina - och världen. Eller hur det nu var. Eftersom William visar sig vara en jävel på bågskytte och allmän fajting, är han med och slåss mot monstren, medan Tovar försöker rymma.

Flera av scenerna de första tio-femton minuterna imponerar. Jättearméer i färgsprakande kläder, muller från trumslagare, gamle favoriten Andy Lau som något slags strateg, maffiga kameraåkningar, med mera. Men - så fort monstren anfaller faller filmen platt. Och dessa anfaller i stort sett hela filmen igenom. Filmen är förhållandevis kort, 103 minuter, varav de sista tio är eftertexter.
Mycket i filmen, kanske det mesta, är datoranimerat - och ser inte ut att vara annat än datoranimerat. Monstren ser ut att komma från närmaste PlayStation. Manuset är besynnerligt tunt och ogenomtänkt, den engelska dialogen är tafflig. Visst är det gott om action och fajting, men det känns som att sitta och titta på, just det, ett TV-spel - som någon annan spelar.

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det här är en kalkonfilm eller ej. Töntigt och dumt är det i varje fall. Om det inte vore för Tian Jing, Andy Lau, och en handfull scener och detaljer jag faktiskt gillar (som de ohyggligt djärva, spjutbeväpnade bungy jump-brudarna), skulle jag sätta en etta på detta plastiga spektakel.

HERO och FLYING DAGGERS innehöll förvisso en del wire fights och andra tricks, men de var vackra filmer med riktiga människor - de var inte orgier i datorgrafik och fånig dialog.










(Biopremiär 17/2)

torsdag 9 februari 2017

Bio: Fifty Shades Darker

Foton copyright (c) UIP Sweden
Nästan på dagen två år efter FIFTY SHADES OF GREY hade biopremiär, kommer här uppföljaren - lagom till Alla hjärtans dag. Vill man ge sin älskade en present på denna dag - köp då inte en biljett till FIFTY SHADES DARKER.
Medan jag såg FIFTY SHADES DARKER satt jag och formulerade min recension i huvudet; jag tänkte ut filmreferenser och sopiga skämt att dra till med. Men så läste jag om min recension av den första filmen, och konstaterade att jag ju faktiskt skrev allt redan där.
Jag kan väl inte påstå att jag hade någon större lust att se den här filmen. Den första filmen var ju inget bra. Men så tillhör jag heller inte målgruppen. Det skulle komma att visa sig att denna del två är flera (femtio?) grader sämre än 2015 års film.
Regissör den här gången är James Foley, som en gång i tiden gjorde WHO'S THAT GIRL och GLENGARRY GLEN ROSS, och som senare mest gjort avsnitt av TV-serier. Filmen bygger på en bok av EL James, och eftersom det är mellanboken handlar det bara om utfyllnad - en film som ska leda fram till den tredje och avslutande FIFTY SHADES FREED, som redan är inspelad och kommer nästa år. Notera att filmerna fått behålla de engelska originaltitlarna, till skillnad från böckerna.
FIFTY SHADES DARKER är en intressant film. En timme och 58 minuter under vilka det i princip inte händer någonting alls. Redan efter tio minuter började det krypa i benen på mig. Om jag suttit framför TV:n och zappat mellan kanalerna, och den här filmen dykt upp, hade jag bytt kanal ganska omgående. Efter en halvtimme fick jag extrem lust att resa mig upp och lämna salongen av ren leda.
Exakt vad som hände i förra filmen, och hur den slutade, mindes jag inte när jag traskade in på dagens pressvisning, men Dakota Johnson är tillbaka som Anastasia Steele. Hon jobbar nu som lektör på ett bokförlag i Seattle. Hon är duktig och chefens favorit. Chefen spelas av Eric Johnson, och han ger först ett sympatiskt, trevligt intryck, men han visar sig ha en annan, otäckare sida. Därför har denna rollfigur döpts till, håll i er, Jack Hyde!
Anastasia, Ana kallad, vill inte veta av sin påflugne chef, och återupptar förhållandet med Christian Grey (Jamie Dornan) - 27-årig miljardär med sadistiska böjelser. Irländaren Dornan ser inte alls ut att vara 27, vilket beror på att han är född 1982. Han är även en av världens tradigaste människor. Han är så träig att man kan använda honom som huggkubbe.
Ja, och sedan händer det ingenting.
Okej, jo, de går på en maskerad. Christian Grey har mardrömmar om sin riktiga mor, som dog av en överdos när Christian var liten glytt. Plötsligt åker Christian och Ana båt under en lång, lång stund, och jag höll på att tråkas ihjäl. De åker runt, runt, runt på en sjö - precis som de gör i ÅSA-NISSE I REKORDFORM. Märkligast i hela filmen är när när Christian störtar med sin helikopter och försvinner. Aha, nu är blir det lite drama till slut, tänkte jag, men där sket jag mig på tummen - två minuter senare dyker Christian upp hemma i lägenheten; han är lite rufsig i håret och säger att han klarade sig. Hur han klarade sig framgår inte. Om någon tycker att jag fläskar på med spoilers: äh, kom igen! Ni menar väl inte att ni tänker betala och se den här på bio? Eller överhuvudtaget?
Nå, men hur har vi det då med sexet? Allt snusk? Sadomasochismen? "Porren"? Det är minst sagt illa ställt på den fronten. Av någon anledning är det nu Ana som driver på och vill bindas och smiskas, medan han mjuknat. Sexscenerna är märkvärdigt kyska. De är korta, snälla, och för det mest behåller Christian Grey byxorna på. Alla sexscener, och många andra scener, dränks med ett fullkomligt vidrigt soundtrack. De absolut värsta låtar man kan tänka sig. Det är så hemskt att det närmast blir outhärdligt. Och jag undrar vilka som tänder på de mjäkiga sexscenerna. Konservativa, amerikanska tanter, kanske?
Kim Basinger medverkar i en liten roll - hon är så opererad i nyllet, att hon ser skitkonstig ut. Hon har fått grisögon. Marcia Gay Harden återkommer som Christians adoptivmor Grace. Hon var sjuksköterskan som tog hand om Christian när han blev föräldralös. Nu bor hon på ett slott. Hur gick det där till? Hade hon rejält tilltagen sjuksköterskelön? Hon gifte sig väl rikt, men det framgår inte riktigt.
Filmen slutar med en cliffhanger. Jag kan bärga mig. FIFTY SHADES DARKER är en enastående tråkig film. Den är påfrestande.
Fenomenet FIFTY SHADES inleddes med att EL James 2009 skrev så kallad fan fiction - två uppföljare till TWILIGHT, som James var besatt av. Böckerna publicerade hon själv som Kindleböcker, det vill säga e-böcker. Till saken hör att EL James, som egentligen heter Erika Mitchell, är född 1963. Hon fyller 54 nästa månad. Vi pratar alltså om en medelålders engelsk kvinna som älskar tonårsfenomenet TWILIGHT så pass mycket att hon skriver fan fiction. Jösses. Och ur dessa "falska" TWILIGHT-böcker föddes dundersuccén FIFTY SHADES.
På 1970-talet fanns det erotiska böcker för män. De hette bland annat Sexy Western och John Stake - Agenten från PICK. Dessa är förstås att föredra. De innehåller dessutom fler cowboys. Och agenter.
Efter pressvisningen diskuterade jag och en kollega andra, äldre filmer på samma tema, det vill säga sadomasochistiska förhållanden. Vi kom in på Liliana Cavanis NATTPORTIEREN från 1974. En på alla sätt bättre, betydligt bättre, film än FIFTY SHADES OF DARKER. Se den istället.
... Eller BERÄTTELSEN OM O, om du känner för lite Udo Kier mellan smiskandet.










(Biopremiär 10/2)



-->

onsdag 8 februari 2017

The LEGO® Batman Movie

Bilder copyright (c) Warner Brothers

Jag såg LEGO® FILMEN två gånger på bio när den kom 2014. Först den svenskdubbade versionen på pressvisningen, och därefter med engelskt originaltal. Den engelskspråkiga versionen var betydligt bättre och betydligt roligare - även om jag väl inte tyckte att filmen var lika hejdlöst kul som många andra kritiker, främst amerikanska sådana.

Den här gången har filmen inte fått någon svensk titel. Bolaget satt kanske och undrade hur de skulle stava en svensk titel - LEGO®-BATMAN-FILMEN, eller särskrivet som LEGO® BATMAN FILMEN? Äh, kör på engelska - så länge registrerat varumärke-symbolen är med i loggan är det bra! Om jag fått bestämma hade filmen hetat LEGOLAPPEN.

I förra filmen var nog Läderlappen den roligaste figuren. En egocentrisk typ som älskar mörker. Nu har han alltså förärats en egen film.

Regissör den här gången är det Chris McKay som regisserat, och han har fått ur sig en film med många jätteroliga inslag - men själva handlingen är irriterande sliskig, och extremt amerikansk. 

Jokern har samlat ihop alla skurkar i Gotham City; Kattkvinnan, Gåtan, Pingvinen, Dubbelansiktet, Leransiktet med flera, samt några nya Jokern "hittat på" - en av dem är Såskungen, som sprutar senap och ketchup. De här typerna tänker detonera en bomb och störta staden i underjorden. 

Läderlappen knycker Stålmannens kristaller som skickar bovar till Fantomzonen, och han lyckas skicka Jokern upp dit, medan resten av skurkgänget spärras in på Arkhams mentalsjukhus. Där hamnar även Läderlappen, eftersom nya polischefen Barbara Gordon anser att Läderlappen utgör ett hot. 

I Fantomzonen träffar Jokern skurkar från en lång rad filmer - Gremlins, Voldemort, King Kong, häxan från Oz och Sauron är några av dem; de rymmer från Fantomzonen och attackerar Gotham City.

Så långt allt väl. Detta är jättekul. Men - filmen handlar egentligen om att Läderlappen alias Bruce Wayne är ensam och behöver en familj, för en familj, förstår ni, är det som är viktigast i hela världen. Det gamla vanliga, kladdiga budskapet amerikanska barn- och familjefilmer alltid drar till med. Kul för de i publiken som saknar familj, eller har trasiga hemförhållanden.  

Bruce Wayne råkar av misstag adoptera den föräldralöse pojken Dick Grayson, som helst av allt vill tillhöra en familj. Innerst inne vill den bittre, föräldralöse Bruce Wayne också ha en familj att komma hem till. Men tänk, de är ju en familj! De har ju också butlern Alfred, och snart även Barbara Gordon (som förstås blir Läderlappsflickan). Åh, så bra.

Det är synd att denna kleggigt sentimentala story; alla pekpinnar, lägger sordin på munterheten - för här finns många detaljer som fick mig att skratta högt. Som förtexterna och alla nörddetaljer, samt det faktum att när Dick Grayson blir superhjälten Robin, döper han sig efter den svenska popsångerskan Robyn. Allra roligast är sekundsnabba tillbakablickar på de tidigare Läderlappsfilmerna; Snyders, Dolans, Burtons och så vidare - återgivna i Lego. Vi får även se gamla serietidningsomslag i Legoversion - men den enligt Alfred "förvirrade fasen 1966" illustreras med ett autentiskt klipp med Adam West. Barn kommer inte att begripa det här, det är mycket i filmen barn inte kommer att begripa. Referenserna till serietidningar och popkultur är många. Charmen med den första filmen, var att historien kändes som något en liten unge hittat på; det bara östes på med en massa olika figurer som inte hade mycket med varandra att göra - som när ett barn leker med Lego. Den här gången är mixen av figurer för genomtänkt och riktad till vuxna nördar.

Ibland blir det lite för mycket; det är aningen jobbigt att titta på horder av Legogubbar som far omkring i 3D. Barbara Gordon ser ut som Kakan Hermansson. Filmen är 104 minuter och åt helsike för lång.

THE LEGO® BATMAN MOVIE är lite svår att betygsätta. Som sagt: slisket drar ner helhetsintrycket ganska rejält. Dessutom såg jag filmen dubbad till svenska - och det funkar inte riktigt. I originalversionen görs rösterna av diverse filmstjärnor och kändisar. Betyget nedan gäller således den svenska versionen - det är möjligt att engelska versionen skulle få ett snäpp högre betyg.





 

 

(Biopremiär 10/2)

lördag 4 februari 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Under the Shadow

UNDER THE SHADOW (Njutafilms)
Avdelningen för filmer från Mellanöstern som utspelar sig i en lägenhet.
Jag har inte sett speciellt många filmer från Iran, eller andra länder i Mellanöstern, men majoriteten av de jag sett utspelar sig i en eller flera lägenheter. Vad dessa filmer också har gemensamt, är de producerats av länder i väst.
UNDER THE SHADOW är en iransk-brittisk film, och den var Storbritanniens Oscarbidrag i år. Filmen utspelar sig i Teheran, men är inspelad i Jordanien. Genren är skräck, det här är en spökhistoria - men om det är skräckstämning och spänning man är ute efter, ska man ärligt talat inte förvänta sig alltför mycket. Större delen av filmen känns som ett rätt ordinarie Folkets Bio-drama om kvinnoförtryck i Iran.
För manus och regi står långfilmsdebuterande Babak Anvari. Shideh heter en kvinna som studerar till läkare, men eftersom hon inte beter sig som Iranska kvinnor ska (det antyds att hon har vänstertendenser och var politiskt aktiv), kastas hon ut från universitetet. Istället tillbringar hon nu dagarna hemma med sin lilla dotter Dorsa. Det är 1980-tal och Shidehs make tvingas iväg för att göra sin årliga militärtjänstgöring. Shideh fördriver tiden med att gympa till Janes Fondas work-out, som hon har på video, hon leker med Dorsa, och med jämna mellanrum rusar de ner till skyddsrummet i källaren, eftersom det ju är krig och irakiska bomber regnar över staden.
Dorsa börjar prata om onda djinner hon är rädd för. Shideh tycker att det är dumheter, djinner finns ju inte. Sedan börjar dottern att hävda att hon får besök av en mystisk dam. Shideh börjar känna att hon och Dorsa inte är ensamma i lägenheten.
Symbolik och allegorier är det gott om i UNDER THE SHADOW. När Shideh i panik rusar ut på gatan, stoppas hon genast av några män och förs till polisen, där hon får bannor för att ha visat sig utan slöja. Senare får vi en spöksekvens där Shideh letar efter Dorsa under en gigantisk slöja.
Anvaris film är väl egentligen intressantare än bra. Åtminstone om det är skräck man är ute efter. Spökerierna låter vänta på sig tills det är drygt tjugo minuter kvar av speltiden. Fast om man gillar genrefilmer som egentligen handlar om "något annat"; filmer som THE BABADOOK och IT FOLLOWS, lär man uppskatta UNDER THE SHADOW mer än jag gjorde. Jag gillar ju liksom riktiga skräckfilmer.













-->

torsdag 2 februari 2017

Bio: Rings

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jag blev en gång presenterad för producenten till den japanska originalversionen av THE RING, den som kallas RINGU och som kom 1998. Det var en typisk, strikt japan i kostym. Jag blev tillfrågad om jag ville intervjua honom, vilket vore intressant, men vid tillfället hade jag inte sett RINGU - och producenten talade inte engelska. Att intervjua via tolk är ganska hopplöst.
Först 2003, tror jag det var, såg jag RINGU, när den släpptes på video i Sverige - jag fick en tittkopia på VHS. Jag hade då hört väldigt mycket om den, och förväntade mig en hel del. När jag väl såg den, satt jag mest och undrade varför alla blivit så skraja - det här var väl ingenting? Men - så kom slutet på filmen. Slutet! Och det fick mig verkligen att tappa andan, jag nästan klättrade upp på soffans rygg, så otäckt jag tyckte det var. Och jag blir ju liksom aldrig skrämd när jag ser på skräckfilm.
Jag skrev en recension av RINGU i Helsingborgs Dagblad, och kort därpå ringde redaktören och frågade om jag även ville recensera den amerikanska nyinspelningen, som snart skulle ha biopremiär. Det ville jag förstås. Jag hade redan fått promotion för THE RING hemskickad av filmbolaget. De skickade ut en VHS-kassett, på vilken den där filmen rollfigurerna tittar på i THE RING låg. Tyvärr hade bolaget inte löpt hela linan ut - de hade inte skrivit "Watch me" på kassetten, och på bandet låg även trailern.
THE RING pressvisades inte, så jag såg den på premiären i Malmö. Jag vill minnas att filmen var rätt hyfsad, men det jag minns mest, var att en tjej som satt bakom mig fick panik - hon låg i sina kompisars knän; hon grät och skrek av skräck, och ville därifrån. Fascinerande, tyckte jag! Jag vill också göra filmer som skräms lika mycket.
RINGU var en roman från 1991, som blev fler böcker, som blev manga, och som alltså blev film - ett flertal filmer. Det finns tre japanska filmer, varav de två uppföljarna inte är så bra, det finns en koreansk version; THE RING VIRUS, som jag inte sett, och den amerikanska THE RING följdes 2005 upp med THE RING 2, vilken faktiskt regisserades av Hideo Nakata - killen som gjorde RINGU och den eminenta DARK WATER. Fast jag minns absolut ingenting av THE RING 2. Inte mer än att jag tyckte att den var kass.
Tolv år senare får vi alltså en tredje amerikansk film, RINGS. Vaddå, rings? undrar kanske ni. Det undrar jag också. Ringarna? Vad jag vet åsyftar titeln RINGU telefonsignalen, och ingen jäkla ring. Vad har ringen med saken att göra?
RINGS har regisserats av spanjoren F Javier Gutiérrez, och den här gången är det collegeläraren Gabriel (Johnny Galecki) som av någon diffus anledning köper en begagnad videobandspelare. När han försöker få den att fungera, upptäcker han att det sitter en kassett i den. Jodå, självklart är det den beryktade kassetten med den konstiga filmen. Filmen som frammanar den onda spökflickan Samara, och som får telefonen att ringa - och när man svarar säger en flickröst "Sju dagar". Efter sju dagar dör man med förvridet ansiktsuttryck.
Efter detta presenteras vi för det unga paret Julia och Holt, spelade av italienskan Matilda Lutz (som är till förväxling lik Jessica Alba!) och Alex Roe - den sistnämnde är en synnerligen blek skådis med utstrålning som kvarglömd pulvermos. Holt ska börja på college i en annan stad, jupp, det är skolan där Gabriel jobbar. När Holt plötsligt försvinner, blir förstås Julia orolig. Hon uppsöker skolan, träffar Gabriel, och upptäcker att han håller på med ett märkligt experiment - han har digitaliserat Samaras film och låter en grupp studenter se den. Enda sättet att bli av med förbannelsen, är att visa filmen för någon annan. Studenterna håller alltså på med detta, som något slags kedjebrev. De håller koll på varandra, de räknar ner de sju dagarna, och Holt är en av de som medverkar i experimentet. Så fort Julia anländer går allt åt skogen - en tjej dör.
Julia och Holt försöker lösa gåtan med filmen och dödsfallen, vilket leder till att vi får mer information om Samara och varifrån hon kommer. Vincent D'Onofrio spelar en blind man som verkar sitta inne med fakta.
RINGS är inte speciellt bra. Den är snarare rätt dålig. Rent tekniskt är filmen kompetent, och här finns en del småfräna inslag som involverar bildskärmar på datorer och mobiltelefoner - Samara gillar ju att klättra ut ur bildskärmar. Men - filmen blir aldrig någonsin spännande eller otäck. RINGS saknar den krypande spänningen från RINGU. Och nu har vi ju sett Samara - ett flertal gånger. Hon överraskar inte längre, eventuell chockverkan har försvunnit.
Jag tycker att det blir allt svårare att betygsätta skräckfilmer. Det mesta jag ser är rätt dåligt, det känns som att filmerna i genren ständigt blir sämre och billigare - men jag kan ju inte sätta en etta på allt. Och varje gång jag sätter en etta, kommer det alltid något som är ännu sämre. Förra veckan var jag snäll, väldigt snäll, mot THE BYE BYE MAN. Jag gav den en tvåa, trots att jag nog borde satt en etta. RINGS är bättre än THE BYE BYE MAN - och därför sätter jag en tvåa även den här gången. Men se det inte som en rekommendation. Se hellre RINGU, om du inte redan gjort det.
Slutligen undrar jag varför ingen av de studenter i RINGS som har tillgång till Samaras video som en Quicktime-fil, laddar upp den på YouTube och Facebook? I verkligheten hade det säkert hänt på ett par timmar - och miljoners miljoner världen över hade drabbats av Samaras förbannelse. Då hade Samara verkligen fått ett göre! Stackarn hade krupit tillbaka ner i sin brunn och hållit sig där för att få lite lugn och ro.










(Biopremiär 3/2)


-->

tisdag 31 januari 2017

DVD/Blu-ray/VOD: De allierade

DE ALLIERADE (Studio S Entertainment)

Det finns ett par genrer som är svåra att få till med alltför låg budget, i synnerhet nuförtiden, när alltid filmas digitalt. En av dessa genrer är western - de nyinköpta cowboykläderna ser just nyinköpta ut när filmfotot är för klart, och om man inte har tillgång till vare sig statister, westernstäder eller pampig natur, blir det oftast platt.

En annan genre är krigsfilm. Jag satt häromdagen och tittade på WAR PIGS med Dolph Lundgren (jag såg den inte när den släpptes förra året). Den låga budgeten är lite för påtaglig - så här såg aldrig krigs-B-filmerna ut på 1960- och 70-talen, allra minst de italienska.
DE ALLIERADE är en engelsk krigsfilm, en independentfilm med låg budget. För regin står ynglingen Dominic Burns, och han har, mot alla odds lyckats snida till en hyfsat robust liten film av klassiskt slag. Jag ser att en del klagar på filmen på nätet, de anmärker på brister i realismen; i synnerhet före detta soldater är upprörda. Men herregud - DE ALLIERADE är en Guys on a Mission-film! Vem bryr sig om realism i en sådan?

Storyn är enkel: de allierade vill komma åt kartor som visar var några tyska kanoner finns placerade. En grupp handplockade, brittiska hårdingar släpps ut med fallskärm över Frankrike, där de ska anfalla en tysk konvoj och sno kartorna. Precis som i KANONERNA PÅ NAVARONE är ledaren för gruppen amerikan - men han spelas av engelsmannen Julian Ovenden.

Självklart går uppdraget inte som planerat. Efter att snabbt roffat åt sig kartorna, går det åt skogen. Antalet medlemmar i gruppen decimeras när de gång på gång springer på tyskar. De slår sig ihop med franska motståndsmän i basker, men det hjälper inte så mycket. Vår amerikanske hjälte tvingas köra motorcykel och panga tyskar på egen hand, men hans snacksalige polare sårats och ligger och sjåpar sig, efter att ha fått till det med en liderlig fransk donna.

DE ALLIERADE är förstås ingen milstolpe i genren, men den innehåller hyggliga eldstrider, bra miljöer, det är gott om statister, man har till och med anlitat tyska och franska skådespelare. Dominic Burns har dessutom förstått att en film höjer sig lite över mängden om man anlitar dugliga skådespelare och skriver ordentlig dialog. När eftertexterna rullade upptäckte jag att min gamle vän Jake West var filmens second unit-regissör.

De som förväntar sig ÖRNNÄSTET, eller ovan nämnda KANONERNA PÅ NAVARONE, lär bli besvikna, men är man bara ute efter lite tjoflöjtaction där kriget är ett enda stort pojkboksäventyr, då gör DE ALLIERADE sitt jobb.

DVD/Blu-ray/VOD: Stöt in den!

STÖT IN DEN! (Studio S Entertainment)
Förra året var David Walliams, känd från LITTLE BRITAIN, tillbaka på BBC med en ny komediserie; WALLIAMS & FRIEND. Ett av programmen innehöll sketchen "Carry on up the sexual harassment tribunal"; en parodi på 1970-talets engelska sexkomedier, och då i synnerhet CARRY ON-serien, Walliams spelar mr Bullcock, som kallas in till sin chef efter klagomål om sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Sketchen är bara en enda radda ordvitsar och dubbeltydigheter av det sexuella slaget ("I'm trying to reform Mr. Bullcock and you're making it harder!" - "It's hard enough already! HÖ HÖ HÖ HÖ!").

Av en händelse har gamängerna på Studio S nu släppt filmen STÖT IN DEN! (INTIMATE GAMES, den verkar inte gått på bio i Sverige) från 1976. Att kalla filmen "gladporr" är att ta i - den är ju brittisk, och snarare naughty-naughty än pornografisk; något som får skolpojkar att fnissa, den är lite märkligt pryd och osexig - och väldigt lik sketchen med David Walliams. Filmen är väldigt rolig - men inte på det sätt upphovsmännen tänkt sig. Den är rolig enbart för att den är så oskuldsfull och brittiskt klämkäck. Varje gång någon får till en snuskig ordvits, spelas ett skojigt ljud på ljudspåret, typ "Ploing!", och ofta gör någon en tokig grimas.

Karaktärsskådespelaren George Baker, känd från otaliga filmer och TV-serier, spelar en psykologilärare, som ger sina elever i uppdrag att dela in sig två och två, boys and girls, och diskutera sina sexuella fantasier - riktigt varför minns jag inte. Eftersom det är helg, lämnar studenterna skolan. De besöker varandra, någon hälsar på sina föräldrar, ibland nöjer de sig med att häcka en stund i skjul. De berättar om sina fantasier för varandra, och då blir de så upphetsade att de kastar sig över varandra ("You're hurting me with your knee!" - "That's not my knee ...") - men några sexakter får vi sällan se, de som förekommer är snabbt överstökade och vi får självklart inte se några detaljer.

Eftersom detta är en engelsk B-film från 70-talet, är färgerna bleka, miljöerna och bostäderna fula, och killarna ser fullkomligt hopplösa ut i sina misslyckade frisyrer.

En av tjejerna i filmen spelas av Anna Bergman; Ingmars dotter, som medverkade i en rad filmer av det här slaget. Hon är dragplåstret på DVD-omslaget - men det intressanta namnet här, är Tudor Gates, som skrivit och regisserat.

Tudor Gates - det var minsann ett elegant namn! tänker ni förstås. Gates regisserade bara två filmer, men som manusförfattare presterade han desto mer. Tudor Gates var nämligen inblandad i manusen till DANGER: DIABOLIK, BARBARELLA, Hammerfilmerna THE VAMPIRE LOVERS, LUST FOR A VAMPIRE och TWINS OF EVIL, samt Susan George-thrillern FRIGHT - med flera filmer. Han skrev dessutom avsnitt till en rad TV-serier.

Manuset till STÖT IN DEN! skrev Tudor tillsammans med Martin Cambell - samme Campbell som senare regisserade GOLDENEYE och CASINO ROYALE, de två Zorro-filmerna, och en massa annat.

Suzy Mandel debuterade i filmen, hon blev en av Englands väldigt få sexstjärnor.

Om man är sexfilmsregissör och bor i Malmö, är Tudor ett väldigt passande namn.

TOPPRAFFFEL! sörjer: Dan Spiegle

Den amerikanske serietecknaren Dan Spiegle har gått bort, 96 år gammal.
Dan Spiegle må ha varit en legendarisk tecknare, men jag har ingen större relation till honom - mest beroende på att han under större delen av sin karriär ägnade sig åt en typ av serier jag inte är alltför intresserad av.
Spiegle är mest känd för sina westernserier, och då främst en dagspressversion av Hopalong Cassidy. Den gick i någon eller några serietidningar när jag var barn, och även om jag tyckte att den var elegant tecknad, gillade jag den aldrig. Jag föredrog de fränare westernserierna, de moderna som gick i Tomahawk, och de fransk-belgiska serier som gick som följetong i några tidningar. Hopalong Cassidy var gammaldags på alla tänkbara sätt, dessutom såg han fånig ut och hade ett fånigt namn.
Min favoritwesternserie var (förstås) Jonah Hex, som oftast tecknades i en lite ruffig stil som skänkte rätt stämning. Men så plötsligt dök det upp Jonah Hex-serier som Dan Spiegle tecknat - och då försvann seriens oborstade, hårda ton. Fast å andra sidan gissar jag att Spiegle slarvade när han tecknade Hex.
Jonah Hex av Dan Spiegle.
Dan Spiegle debuterade i mitten av 1950-talet, först på Dell och Gold Key, och ritade alltså då främst westerns, varav många byggde på populära TV-serier. De här serierna var ofta rätt tjusiga, med läckra linjer - men innehållsmässigt var det tunt. Fast det gällde amerikanska serietidningsserier rent allmänt på 50-talet. Bortsett från skräckserierna tycker jag att 50-talets serier är vissna och ointressanta - fast visst, en del är lite charmiga och lustiga.
Förutom westerns, producerade Spiegle en rad science fiction-serier, Korak - Tarzans son, och han jobbade även lite med Disneyserier.
På 1970-talet började Spiegle att rita Scooby-Doo; jag har ingen aning om hans version dök upp i den svenska tidningen, och därefter hamnade han på DC Comics, för vilka han tecknade Läderlappen, Tonårsgänget, Unknown Soldier, Tomahawk, ovannämnda Jonah Hex, med flera serier. På 1990-talet försåg han några independentförlag med material; för Eclipse ritade han Crossfire, och för Dark Horse blev det Indiana Jones. Bland det sista Dan Spiegle gjorde var att teckna The Simpsons.
1979 kom Disneys science fiction-film DET SVARTA HÅLET, vilken floppade så att det slog gnistor om det. Samma år tecknade Dan Spiegle serieversionen av filmen. Av någon anledning kom serien inte ut på svenska förrän 1981, uppdelad på två nummer. Jag hittade tidningarna på ett antikvariat, det kan ha varit ett år senare, och jag minns att jag hade med dem på en skidresa till Norge. Jag tror att jag tyckte serien var fascinerande - men lite för stelt tecknad och berättad, och det var illa färglagt, som allt annat Hemmets Journal gav ut. Först på 90-talet såg jag långfilmen. Den var snygg - och skittråkig.
DAN SPIEGLE
1920 - 2017
R.I.P.







-->

måndag 30 januari 2017

Bio: Resident Evil: The Final Chapter

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Eftersom jag inte minns någonting alls av de senaste två RESIDENT EVIL-filmerna, läste jag om mina recensioner av RESIDENT EVIL: AFTERLIFE (2010) och RESIDENT EVIL: RETRIBUTION (2012). Om den sistnämnda skrev jag att jag egentligen borde sätta en etta i betyg, eftersom den är obegriplig och korkad - men jag satte en tvåa tack vare Milla Jovovich och hennes speciella karisma, samt några fräsiga actionscener.

När vi nu fem år senare fått en ny film i serien; den sjätte, skulle jag kunna skriva likadant - fast tvärtom. Eftersom RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER egentligen är bättre än RETRIBUTION, borde jag åtminstone ge den en tvåa - men istället får den ett lägre betyg. Detta beroende på filmen når nya höjder - eller snarare dalar - när det gäller att klippa snabbt.

Storyn är både enkel och invecklad. Milla Jovovich är tillbaka som zombieslaktaren Alice. Alice är på jakt efter ett luftburet antivirus som kan stoppa zombie- och monsterpandemin. Efter att först ha färdats ensam, träffar hon ett gäng tuffa överlevande, däribland Claire (Ali Larter), som var med i de senaste filmerna. De får veta att för att hitta antiviruset och utplåna det onda företaget Umbrella Corporation, måste de återvända till det atombombade Raccoon City och åka ner i det underjordiska forskningscentrat The Hive, där den första filmen utspelar sig.

Efter sig har h´gänget den onde dr Isaacs (Iain Glen), som lockat med sig horder med hundratusentals zombies. Eller så är det dr Isaacs klon, eftersom en ännu ondare upplaga väntar nere i The Hive. För övrigt vet vi heller inte om det är original-Alice som är hjältinnan, eftersom hon också klonats i stor upplaga. Det som gör det hela invecklat, är vad alla har för sig, och varför - jag tappade nog tråden redan efter första filmen.
RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER, som påstår sig vara den sista filmen i serien, bjuder nästan bokstavligt talat på oavbruten action från början till slut. Paul WS Anderson har åter skrivit och regisserat, och han vräker på med massiv skottlossning, slagsmål och monsterattacker. Stackars Alice har ett göre, när hon tvingas volta omkring och slå, sparka, skjuta och hugga.

... Det är bara det att det är nästan total jävla omöjligt att se vad som händer i den här filmen! Andersons rulle slår antagligen nytt rekord i ett hacka upp scenerna - vi pratar sekundsnabba klipp, eller kanske till och med snabbare. Chop, chop, chop, chop hela tiden. Oftast i mörker, ibland med lampor som blinkar likt stroboskop. Vem slåss de med? Eller vilka? Vem är det? Varför? Vem dog? Vem vann? Hur löste Alice den knipan? Hur fick hon in alla välriktade kickar?

Dessutom är filmen i 3D, vilket gör det hela ännu värre. På pressvisningen var ljudet så högt att det skar i ögonen.
Här finns ett par bra idéer, som orsaken till varför Umbrella Corporation medvetet spred ut sitt T-virus. En del vyer är maffiga och imponerande. En detalj mot slutet är knyckt från slutet på ROBOCOP. Hjältarna, och i synnerhet Alice, är makalösa på att stå emot smällar - saker sprängs i luften intill dem, stenar regnar över dem, och de åker på rejält med stryk - men de borstar bara bort dammet, spottar ut en skvätt blod, och fortsätter.

Milla Jovovich som Alice är förstås fortfarande cool - hon har kvar sin utstrålning, hon är tuff, och har en viss glimt i ögat. Jag gilllar Milla, alla gillar Milla. Synd bara att det sällan går att se vad det är hon har för sig på grund av den hysteriska klipporgien.

Dessutom ljuger antagligen filmens titel. Slutet lämnar vidöppet för del sju - RESIDENT EVIL: A NEW BEGINNING, eller vad den nu kommer att heta.










(Biopremiär 3/2)