onsdag 16 november 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Worry Dolls

WORRY DOLLS (Njutafilms)
Ibland krävs det inte mycket för att tillfredställa mig. I synnerhet när det gäller skräck. Jag ser alldeles för många skräckfilmer som försöker vara nyskapande, eller som försöker vara konstnärliga, och jag suckar och längtar efter något annat. Idag, när det alternativa blivit mainstream, är mainstream nästan alternativt. Åtminstone traditionell, gedigen skräck. Jag saknar ofta traditionella skräckhistorier som kanske inte är speciellt originella, men som funkar; som levererar. Och jag saknar splatter i 1980-talsstuk.
WORRY DOLLS, som döptes om till THE DEVIL'S DOLLS i USA, och som regisserats av Padraig Reynolds, är ingen milstolpe i sin genre - men den gör sitt jobb ganska hyfsat. Jag såg den från början till slut utan att vare sig bli irriterad eller uttråkad.
Filmen inleds minst sagt spektakulärt: en tjej som hållits fången av en galen seriemördare, lyckas rymma. Mördaren beväpnar sig med en gigantisk borrmaskin (bonuspoäng!) och jagar tjejen. En polis försöker hjälpa henne, men mördaren dyker upp och borrar polisen genom huvudet; Lucio Fulci-style - och det sprutar litervis med blod! Sedan introduceras filmens hjälte, polisen Matt (Christopher Wiehl), som skjuter ihjäl mördaren.
Förtexter som för tankarna till CANNIBAL HOLOCAUST följer, och därefter får vi veta att en sorts små guatemalanska dockor; titelns worry dolls, är orsaken till den mordiska ondskan - och seriemördarens lilla låda med sådana dockor har av misstag hamnat hos Matts lilla dotter. Flickan säljer ett par dockor till några av familjens vänner - och snart blir dessa människor oförklarligt mordiska.
Det handlar alltså om en förbannelse. Det gillar jag. Jag associerar lite grann till gamla  Stephen King-historier som THINNER och annat i genren. Kanske även till SHOCKER, THE HIDDEN, och JASON GOES TO HELL, eftersom ondskan hoppar omkring; olika personer blir mordgalna. WORRY DOLLS är kanske något enklare än THINNER, men jag klagar inte.
Reynolds film tappar lite fart under sista akten, men den hinner aldrig bli tråkig. Dessutom innehåller filmen en del frejdiga splatterscener. Klassiskt, rejält videovåld, med andra ord. Det är mycket häcksaxar och grejor.
Filmens production values är också lite bättre än brukligt i den här typen av modern lågbudgetskräck. Det här är lite lite gammaldags - vilket ska tolkas som något positivt när det gäller skräckfilm.


 








-->

DVD/Blu-ray/VOD: Scream Queens - Säsong 1

SCREAM QUEENS - SÄSONG 1 (Twentieth Century Fox)

Inte nog med att jag är dålig på att titta på TV-serier - ibland har jag inte ens koll på vad de handlar om. Till exempel trodde jag att SCREAM QUEENS var en skräckserie med Jamie Lee Curtis. En traditionell slasher. Således blev jag förvånad när jag upptäckte att det handlar om en renodlad komediserie, om än med splatterinslag.

När jag började titta på pilotavsnittet blev jag först väldigt tveksam. En massa hemska, bitchiga collegetjejer i en sådan där hemsk studentförening. Det kändes som om jag var helt fel målgrupp, jag gissade att detta var ännu en flamsig TV-serie riktad till tonårstjejer.

... Dock dröjde det inte länge förrän jag kom på mig att tycka att det här är riktigt kul och underhållande. SCREAM QUEENS liknar inte andra filmer och TV-serier om vidriga collegebrudar - och detta beror inte enbart på att det härjar en maskerad seriemördare; The Red Devil, på skolan.

Emma  Roberts spelar Chanel Oberlin, ordföranden i Kappa Kappa Tau, och den bitchigaste überbitch man kan tänka sig. Hon är så avskyvärd och överlägsen att hon inte nämner de andra tjejerna vid namn - de kallas Chanel #2, Chanel #3 och så vidare. Chanel är vidrigt rik, hon lever i lyx, och håller sig sjukligt smal genom att äta bomull och frigolit. Hon är extremt egoistisk, hatar alla andra - och är väldigt korkad. Alla i serien är korkade, utom skolans nya tjej Grace (Skyler Samuels), som är ganska redig och blir något slags Kitty som detektiv.

Jamie Lee Curtis spelar skolans dekan Cathy Munsch. Hon ligger med eleverna, dricker whisky till frukost, och röker på. Hon beslutar sig även för att ändra på studentföreningens regler, så att alla som vill får bli medlemmar, inte bara de rika och vackra. Chanel protesterar, men snart tågar det in en massa udda tjejer.

... Och de mördas en efter en. För serien är även en parodi på slasherfilm och skräckfilmsklyschor. Som jag nämnde ovan härjar någon som kallas The Red Devil, och som är utkädd till skolans maskot Den röde djävulen. Varför han eller hon mördar folk vet ingen. Ibland härjar dessutom två Red Devils samtidigt. Alla studenter och lärare är misstänkta. Alla har motiv. Dessutom händer det att även studenter och lärare mördar varandra - ibland av misstag, ibland för att passa på när en seriemördare ändå går lös; då går det att komma undan med mord.

Jag måste säga att jag överraskades av hur tramsig humorn är. Det är väl därför den tilltalar mig. Det är rätt mycket kiss & bajs-skämt. Skolans hunk Chad (Glen Powell) är tvångsonanist och har sex med en get. En hel del humor är ... mindre politiskt korrekt. Till exempel en del lyteskomik. Fast det är ju kul när en döv tjej grävs ner till halsen ute på gräsmattan och att hon inte hör när mördaren kommer farande med en motorgräsklippare.

SCREAM QUEENS innehåller en hel del blod och splatter, men det är inte speciellt övertygande och det är mest tjoflöjt över det hela. Vad som är lite märkligt, är att en del bra bifigurer dödas lite för snabbt i serien, de är bara med i ett avsnitt eller två. Jag gillade den käcke killen som får båda armarna avsågade, men som trots detta fortsätter att partaja med kompisarna - men ett eller två avsnitt senare blir han halshuggen.

Några hel- eller halvkända skådisar dyker upp i småroller. Jag tyckte till exempel att Philip Casnoff (Elkanah Bent i NORD OCH SYD) var lysande som töntig Beatlesprofessor. Tyvärr strök han med i samma avsnitt.

Alldeles för ofta lyckas jag inte se klart TV-serier. Jag har fortfarande inte tagit mig igenom hela LUKE CAGE på Netflix. Jag tycker att serien är bra, men inte tillräckligt bra för att jag ska vilja se nästa avsnitt på en gång. Det är i stort sett bara ASH VS EVIL DEAD jag kastar mig över varje söndag. Men jag måste erkänna att SCREAM QUEENS är tillräckligt underhållande - och flängd - för att jag ska se två eller fler avsnitt åt gången. Två av seriens tre skapare jobbar även med AMERICAN HORROR STORY (som jag måste ta mig i kragen och se någon gång) - och samtliga tre ligger bakom GLEE. Den har jag förstås aldrig sett - och jag har heller inte för avsikt att se den.

Jag brukar inte betygsätta TV-serier och gör det inte den här gången heller.

DVD/Blu-ray/VOD: X-Men: Saga

X-MEN: SAGA (Twentieth Century Fox)
Titeln på den här boxen är lite förvirrande. I pressutskicket jag fick står det att den heter X-MEN: SAGA, vilket det även står på till exempel CDON (se länk i titeln). Men på boxens omslag står det X-MEN: COLLECTION; inte ett ord om någon saga. I vilket fall: här får vi samtliga X-Men-filmer, minus Wolverines två solofilmer - och minus DEADPOOL, om nu den räknas in i sviten.
År 2000. Herrejösses, är det hela sexton år sedan den första X-Men-filmen kom? Filmen som gjorde stjärna av den då, åtminstone utanför Australien, okände Hugh Jackman? Sexton år - jag känner en del som nästan var barn på den tiden.
Jag tror inte att jag har sett de första filmerna i serien sedan de kom, så det är lite intressant att ta en ny titt. Mycket har hänt på superhjältefronten sedan år 2000. När Bryan Singers X-MEN kom, stod Marvel Comics på ganska ostadiga ben. Det brukar anses att Singers film räddade förlaget - och några få år senare växte sig Marvel till ett mastodontföretag. Numera överskuggar filmerna om Marvels hjältar den ursprungliga serietidningsproduktionen.
Jag recenserade de två första filmerna i NST/HD. Jag har tyvärr inte kvar texterna, men jag minns att jag gav X-MEN en fyra i betyg, medan X-MEN 2 (eller X2, som det står i förtexterna) från 2003 fick en trea. När jag nu såg om dem, undrar jag hur jag tänkte - eftersom X-MEN 2 är bättre än den första filmen. Idag skulle jag låta filmerna byta betyg med varandra.
Jag imponerades av X-MEN när den kom, men idag tycker jag att den bitvis känns aningen ... Tja, jag vet inte. Den är en aning trevande, på något sätt. Och jag begriper inte vad det är Magneto (Ian McKellen) sysslar med - han skickar på något sätt ut sin magnetkraft, vilken förvandlar en slem senator till en slemmig, manetliknande mutant? Och sedan försöker han skicka ut samma kraft från frihetsgudinnan för att mutera New York. Hur då? Varför blir folk till blötdjur?
Vidare är en del datoranimationer lite vissna, till exempel Wolverines klor - men det tyckte jag nog redan då. Däremot skulle jag nog inte gissa att filmen är sexton år gammal om jag inte visste om det - detta märks mest på att skådespelarna ser unga ut. Så pass snygg är den nämligen på Blu-ray.
I den andra filmen har Bryan Singer blivit varmare i kläderna. Brian Cox är utmärkt som den samvetslöse Stryker, mannen som byggde om Wolverine till den han är. Här finns flera intressanta scener, som när Iceman (Shawn Ashmore) kommer ut som mutant inför sin familj. "Har du försökt att inte vara mutant?" undrar pojkens oroliga moder. Actionscenerna är också bättre.
Den tredje filmen; X-MEN: THE LAST STAND, kom 2006. I denna hade Brett Ratner tagit över regin, och filmen fick rätt dålig kritik. Nja, hemskt dålig är den inte, det har kommit betydligt sämre superhjältefilmer sedan dess. Jag såg filmen i Cannnes, och på presskonferensen sa Brett Ratner, med undertryck, att detta är den sista X-Men-filmen. Definitivt. Det kommer inte att göras fler. Dumheter, tyckte jag då. Självklart kommer det att pumpas ut fler filmer - varför medvetet skrota en populär filmserie?
Jag hade förstås rätt. Fem år senare kom X-MEN: FIRST CLASS i regi av Matthew Vaughn. I denna prequel byttes de flesta av skådisarna ut mot yngre sådana, och jag vill nog hävda att denna film är bäst i serien. Kanske för att den är ett kul superhjälteraffel, och inte lika högtravande och tyngd av metaforer, som X-Men ibland har en tendens att vara.
Bryan Singer återvände 2014 med X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST och i år kom han med X-MEN: APOCALYPSE. Eftersom dessa filmer är så pass nya, lämnar jag dem därhän i denna text.
Vad som förvånar mig en aning med denna box, är att den inte innehåller så där jättemycket extramaterial. Kommentarer till filmerna, förstås, några promodokumentärer, en handfull trailers, och lite annat - men inget som verkligen sticker ut och är unikt.
Filmserien om X-Men är en aning ojämn, precis som alla andra filmserier, men som helhet tycker jag att de här filmerna är bättre än många andra bidrag till genren. Det är mer genomtänkt, både vad gäller innehåll och rollbesättning. Tunga karaktärsskådespelare i viktiga roller lyfter filmerna.
Som jag ofta gör när det handlar om boxar, avstår jag från att sätta ett betyg.





-->

tisdag 15 november 2016

Bio: Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Foton copyright (c) Warner Brothers

När den första Harry Potter-filmen kom, tyckte jag att det var en rätt trevlig film. Jag gillade även de första uppföljarna, men snart hade jag tröttnat - och jag fick allt svårare att hänga med i handlingen. Jag kom aldrig ihåg vad som hänt i den förra filmen, när nästa hade premiär, jag kom aldrig ihåg vem som var vem. Ungefär som med SAGAN OM RINGEN. En massa konstiga namn staplade på varandra, och en massa specialeffekter.

Efter sju filmer tog Harry Potter äntligen slut, men nu är det dags för en ny film om världen Potter lever i. Det här är Harry Potter utan Harry Potter. "Fantastiska vidunder och var man hittar dem" av Newt Scamander är visst en bok som förekommer i Harry Potter-sviten. Det är också en "riktig" bok av JK Rowling. Nu har Rowling skrivit sitt första filmmanus, byggt på boken, och för regin står David Yates, som gjorde  de fyra sista Harry Potter-filmerna.

Huga! "Det var en påfrestande film!" stånkade jag när jag kom ut ur biografen efter pressvisningen.

Året är 1926 och Newt Scamander (Eddie Redmayne) anländer till New York. Med sig har han en lattjolajbanlåda full med konstiga djur och vidunder. Newt kommer nämligen från Truxa-skolan Hogwarth och kan diverse magiska trix. Nu åker han världen runt för att samla in- och rädda utrotningshotade, okända djur. Dessa har han i sin väska, som är betydligt större på insidan - precis som Påhittiga Johanssons väska i Hasse Alfredsons "Varför är det så ont om Q?".

Newt har kommit till New York för att köpa ett djur som heter ... Tja, hugenott, eller något. Jag minns inte. Men det går åt skogen med en gång. En näbbdjursliknande varelse rymmer ur Newts väska, och ställer till med kalabalik. Newt arresteras genast av den lokala - och superhemliga - trolldomspolisen; något slags 20-talsupplaga av Men In Black.

Newt anlände vid en olämplig tidpunkt. En stor, svart, askmolnsliknande varelse vandaliserar New York som värsta Godzilla. Kan det vara en ond typ som heter Grindewald som ligger bakom? Och vad är den mystiske polisen Colin Farrell spelar ute efter? Mer problem uppstår, eftersom Newt råkat gå och bli kompis med en vanlig människa; Kowalski (Dan Fogler). Newt beordras att radera minnet på Kowalski, men det blir liksom aldrig av, så de två samarbetar för att fånga busen,

FANTASTISKA VIDUNDER OCH VAR MAN HITTAR DEM inleds ganska bra; det är småtrevligt när Newt anländer till 20-talets New York. Men det dröjer inte länge förrän det hela mest går ut på att visa upp en massa fantasifulla, datoranimerade varelser - och så öses det på med destruktionsorgier. Filmen är (självklart) alldeles, alldeles för lång; två timmar och tretton minuter, och det känns som att större delen av speltiden upptas av varelser som har sönder byggnader. Som att titta på slutstriden i en superhältefilm som aldrig tar slut. När det inte fläskas på med specialeffekter, är det rätt saggigt. Någonstans i mitten höll jag på att nicka till.

Jon Voight har en liten roll, han spelar nog far till en senator som dödas. Jag vet inte. Han var med så lite. Vem Ron Perlman spelade vet jag inte alls. Ja, så intetsägande och tråkigt är det. På slutet dyker en stor, känd filmstjärna upp under några sekunder - detta kommer inte som någon större överraskning, eftersom det i artiklar stått att han ska göra skurken i kommande filmer.

Ytterligare fyra filmer ska det bli i serien. Jag kan faktiskt bärga mig till nästa del.











(Biopremiär 16/11)

måndag 14 november 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Holidays

HOLIDAYS (Njutafilms)

Skräck är en utmärkt genre för noveller och kortfilm. Dock kan det vara svårt att skriva korta skräckhistorier med ordentlig story och framför allt ordentlig slutpoäng. Det märktes till exempel när Stephen King skrev manus till CREEPSHOW; en hyllning till 1950-talets skräckserier från EC Comics. EC:s serier var förvisso ibland lite ojämna, men Kings försök i genren tycker jag är svagt. Ett faktum som inte hindrar överraskande många från att älska CREEPSHOW.

Ännu svårare blir det förstås när utrymmet man har till förfogande är minimalt. I antologifilmen HOLIDAYS samsas tio (10) regissörer med varsin film. HOLIDAYS varar ungefär 100 minuter, så historierna är extremt korta. I TV-serier som ALFRED HITCHCOCK PRESENTERAR, TALES FROM THE CRYPT och liknande hade de åtminstone 25-30 minuter på sig.

Några av de medverkande regissörerna är rätt namnkunniga; Nicholas McCarthy gjorde THE PACT, Gary Shore regisserade DRACULA UNTOLD, medan Scott Stewart har gjort bland annat PRIEST. Mest känd är Kevin Smith. Några av regissörerna är debutanter. Bland skådespelarna figurerar ett par kända ansikten, till exempel Seth Green.

Tekniskt sett överraskar Holidays, de flesta av filmerna ser riktigt bra ut; det här är inte ännu en sådan där skräpig skräckfilm gjord med en billig HD-kamera av ett gäng glada amatörer.

... Men manusmässigt är det inget vidare. Eftersom speltiden är så kort, hinner inga av berättelserna utvecklas, och poängerna är alldeles för svaga för att de ska ge någon effekt.

Tio stycken högtider betas av. Den inledande om alla hjärtans dag är hyfsad. Den därpå följande om St Patricks Day inleds bra, men sedan blir det ingenting av den. Detta gäller de flesta  av filmerna. Jag får intrycket att alla förslag på historier har godkänts; ingen verkar ha ansträngt sig speciellt mycket när de hittade på de här, eller så har de inte lyckats förmedla det de ville berätta på de få minuter de haft till förfogande.

Kevin Smiths bidrag är nog sämst. Nästan hela filmen utspelar sig i ett och samma rum, det är rudimentärt filmat, och lite för dumt och ologiskt. Storyn känns som något Smith och hans polare skojat om på fyllan - och sedan har Smith gått hem och gjort en film på det.

Engelska bolaget Amicus, verksamt främst på 1970-talet, var mycket bättre på antologifilmer.

DVD/Blu-ray/VOD: Countdown

COUNTDOWN (Njutafilms)

Brottarförbundet WWE fortsätter att försöka göra actionstjärnor av sina wrestlingstjärnor. Det går sällan speciellt bra. Se bara på de utstrålningsbefriande köttbullarna i THE MARINE-filmerna, samt diverse andra mer eller mindre bortglömda action- och skräckfilmer.

John Stockwell, som gjorde TURISTAS och den usla CAT RUN, har regisserat COUNTDOWN - en anonym titel på en anonym direkt-på DVD-film. Huvudrollen innehas av Nic Nemeth, som när han brottas går under namnet Dolph Ziggler. I filmens eftertexter listas han som Dolph Ziggler (vilket låter som ett porrnamn), medan det på det svenska DVD-omslaget står Nic "Dolph Ziggler" Nemeth. Han är inte sådär jättekul. Han ser ut att ha en banan intryckt på tvären i käften. Dessutom är det svårt att se tuff ut om man har en sådan där man bun.

John Stockwell vet hur man gör film; COUNTDOWN har väl en hyfsad budget och ser ut som den "riktig" film, vilket numera inte är jättevanligt när det gäller B-film. Fast manuset han fått lämnar en hel del att önska. Det är så tunt att jag satt och undrade "var det här allt?". En stollig skurk från öst har kidnappat en liten pojke och bundit fast honom vid en bomb. Tuffe polisen Ray (Ziggler) suspenderas, men kallas genast in på nytt för att hitta pojken. Ray paras ihop med en kvinnlig polis. De bråkar. Wrestlern Glenn "Kane" Jacobs spelar deras chef. När skurken ska få pengarna han begärt, råkar polisen döda honom. Ray och hans partner kämpar mot klockan för att hitta pojken. I slutscenen ger Ray en manlig kollega en snyting (som i COBRA), och sedan går han med bestämda steg mot kameran.

Filmen är kompetent gjort, actionscenerna är hyfsade, om än förvånansvärt få. Det hela är alldeles, alldeles för avslaget. Och nej, Dolph Ziggler har inte precis en utstrålning som bränner hål på skärmen.

DVD/Blu-ray/VOD: Daylight's End

DAYLIGHT'S END (Njutafilms)
Då är det dags för zombies igen. Eller - det är väl inte riktigt zombies i den här filmen. I den nära framtiden har något slags pest förvandlat större delen av mänskligheten till människoätande bestar. De påminner lite om mutanterna i THE OMEGA MAN, men blir man biten smittas man, och blir en zombie. Eller pestmutant.

Det är den vanliga efter katastrofen-världen, och den tuffe enstöringen Thomas Rourke (Johnny Strong) drar omkring som en annan Mad Max. Han kommer till en folktom stad och träffar ett gäng överlevande, som under ledning av Lance Henriksen försöker slå tillbaka - eller hitta en säkrare plats att häcka på. Det ska visst finnas ett flygplan i närheten som kan ta dem därifrån.

William Kaufman, som bland annat gjort THE MARINE 4: MOVING TARGET, står för regin. DAYLIGHT'S END har väl något bättre så kallade production values än brukligt, skådespelarna är något bättre (även Louis Mandylor medverkar) - men det är samma gamla story en gång till. Jag är fruktansvärt trött på alla dessa identiska zombiefilmer; en genre som numera mer är actionfilm än skräck.

DAYLIGHT'S END består av ett evigt springande i korridorer, på övergivna gator, och i ännu fler korridorer. Det bjussas på en väldig massa action, det är mycket skjutande - men majoriteten av all blodsutgjutelse är datoranimerat. Det ser förstås bara fult och billigt ut. Det är inte alltför övertygande. För tjugo år sedan, antagligen även för tio år sedan, hade de haft vett att använda ordentliga squibs när folk blev skjutna.

Filmfotot är inte så tokigt, bortsett från det tunna och banala manuset - och den ganska jönsige hjälten (han bär solglasögon inomhus i mörker) - är det förhållandevis kompetent gjort rent tekniskt.

  










-->

lördag 12 november 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Robert Vaughn

Den siste av de sju i 7 VÅGADE LIVET som var i livet, är inte längre i livet. Robert Vaughn dog igår, 83 år gammal.

Han hade en extremt lång karriär, den gode Vaughn. Bara i år; 2016, gjorde han två filmroller - och han inledde sin skådespelarbana redan 1955, då han började dyka upp i TV-serier. Det blev en farlig massa TV-serier på 50-talet, de mest kända av dessa är nog DRAGNET och GUNSMOKE. 1956 fick han en statistroll i DE TIO BUDORDEN.

1958 gjorde Robert Vaughn huvudrollen i Roger Cormans TEENAGE CAVEMAN. En fantastisk film. Vaughn är den 26-årige tonåringen som råkar ut för äventyr på stenåldern - men på slutet visar det sig att det egentligen är framtiden; efter katastrofen.

Ytterligare mängder av TV-serier följde, bland dessa ett avsnitt av ZORRO, och 1959 blev han Oscarnominerad för sin roll i DE SAMVETSLÖSA. Sedan kom ännu fler TV-serier innan det blev 1960, och Vaughn satt upp i sadeln i 7 VÅGADE LIVET.

Ja, och sedan blev det extremt många fler TV-serier; de är oräkneliga, en av dem var BRÖDERNA CARTWRIGHT.
... Och så blev det 1964. Bondfeber rådde i världen och man ville göra en amerikansk TV-serie om en hemlig agent. James Bonds skapare Ian Fleming hittade på figuren Solo, men Fleming avled innan TV-serien blev verklighet. Projektet om Solo förvandlades förstås till MANNEN FRÅN U.N.C.L.E., med Vaughn som Napoleon Solo, och David "Den osynlige mannen" McCallum som den ryske kollegan Illya Kuryakin.

MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. blev ohemult populär. Den första, svartvita säsongen är oväntat tuff. Därefter gjordes serien i färg och blev alltmer humoristisk - vilket ledde till att tittarna började svika. Serien lade ner efter fyra säsonger.

Efter succén som Napoleon Solo blev det mest långfilm för Vaughn under några år. 1968 var han med i BULLITT, en film med en minst sagt snårig intrig. I en intervju sa Vaughn att han aldrig förstått vad BULLITT handlar om - "och då var jag ändå med i filmen!".

1974 var han en av de utsatta stjärnorna i SKYSKRAPAN BRINNER, han var med i två avsnitt av COLUMBO, han gjorde rösten till en dator i DEMON SEED, och han sågs i miniserien KAMPEN OM COLORADO.

1980 jobbade han för Roger Corman igen. För att rida på STJÄRNORNAS KRIGS popularitet producerade Corman KRIGET BORTOM STJÄRNORNA - som till mångt och mycket var en nyinspelning av 7 VÅGADE LIVET, men förlagd i rymden. Året därpå figurerade Vaughn i Blake Edwards S.O.B. - PANIKEN I DRÖMFABRIKEN.

1983 återvände Vaughn som Napoleon Solo i en rätt kul TV-film, och samma år spelade han skurk i STÅLMANNEN GÅR PÅ EN KRYPTONIT.
... Och så följde ytterligare mängder av TV-serier och TV-filmer. Under slutet av 1980-talet började Vaugh dyka upp i alllt fler B-filmer. 1987 sågs han i den italienska skräckfilmen KILLING BIRDS, 1989 var han med i Jim Wynorskis TRANSYLVANIA TWIST, och 1990 dök han minsann upp i Gérard Kikoïnes BURIED ALIVE. Dessa följdes av fler TV-serier, till exempel TV-versionen av 7 VÅGADE LIVET, och fler B-filmer. Han hann även spela skurk i komedin BASEketball. Det senaste decenniet medverkade Vaughn även i ett par engelska TV-serier.

Jag känner några B-filmsregissörer som jobbat med Robert Vaughn. Enligt dessa var Vaughn en oerhört vresig och otrevlig kille, och väldigt svår att jobba med. Det är mycket möjligt att han var det - men hans Napoleon Solo var cool på alla sätt. Låt oss minnas honom med glädje för den rollen.
ROBERT VAUGHN
1932-2016
R.I.P.

fredag 11 november 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Åke Cato

Någon gång kort efter att jag 2008 flyttat till Malmö, blev jag lite bekant med Åke Cato. Jag kommer dock inte ihåg varför. Jag försöker minnas, men det går inte. Kanske kontaktade jag honom av någon anledning jag glömt bort, kanske kontaktade han mig. Han hade en egen blogg, Åke, och ibland läste han TOPPRAFFEL!. Det hände att han skrev till mig och undrade över gamla filmhjältar och seriefigurer.  Det kan nog finnas kommentarer från honom på ett eller flera blogginlägg här på TOPPRAFFEL!
Jag visste var Åke bodde innan jag träffade honom. En dag när jag gick längs gågatan i Malmö, började det att spöregna. Jag sprang in i en port och skulade. Medan jag stod där, tittade jag på namnen på de som bodde i huset. Jag hajade till när jag såg att det stod "Å. Cato" vid en av knapparna. Lustigt nog flyttade Svante Grundberg in i porten bredvid en kort tid senare, och efter ytterligare något år lämnade Åke sin lägenhet - och flyttade in i samma port som Svante. En gång när jag visade Malmö för en kompis från Göteborg, pekade jag ut porten där både Åke Cato och Svante Grundberg bodde! Nu bor ingen av dem kvar.
2010 kom Åke Catos memoarer ut; "En levande gosse" heter boken. Jag blev inbjuden till releasefesten - eller snarare lunchen. Det var mitt på dagen och det bjöds på landgång. Jag hamnade i någon sorts Lasse Åberg-filmsällskap: vid ena sidan om mig satt Ingvar Andersson från REPMÅNAD, vid andra Sven Melander och Svante Grundberg från SÄLLSKAPSRESAN. Kvällsposten gjorde ett litet reportage om tillställningen, i detta stod det att jag närvarat.
Ibland såg jag Åke komma körande på stan i sin elscooter. Han var rätt illa däran, sjukdomarna stod på rad. Sista gången jag hörde av honom var i samband med mina serieutställningar i Malmö 2014. Jag bjöd in Åke till vernissagerna (det var två samma kväll), och vi diskuterade huruvida det skulle gå att få in elscootern. I slutändan dök han aldrig upp. Ett halvår senare flyttade jag till Göteborg.
Åke skrev sitt sista blogginlägg i augusti i år. I detta står det att han vurpat med sin elscooter och skadat sig så allvarligt att han funderade på att ta livet av sig, men beslutade sig för att kämpa vidare. Det blev några månader till, och ytterligare en rad sjukdomar och åkommor, innan han slutligen gick bort.
Med start 1960 var Åke Cato nöjesreporter på Expressen, 1974 hoppade han över till Aftonbladet. Dock är det förstås främst för hans arbeten för TV, både som författare och som aktör, han är mest känd. 1981 och 1982-83 samarbetade han med Sven Melander i två säsonger av sketchprogrammet HÄPNADSVÄKTARNA. 1985 kom den på sin tid så älskade underhållningsserien NÖJESMASSAKERN, som 1991 följdes upp med TACK FÖR KAFFET. Tidens tand har inte varit allltför snäll mot dessa program. Jag tittade på DVD-boxen med "det bästa" ur NÖJESMASSAKERN, och konstaterade att det mesta inte var roligt alls. Dock är en handfull sketcher fortfarande fantastiskt roliga och har blivit TV-klassiker.
De senaste decennierna arbetade Åke för Eva Rydberg och Fredriksdalsteatern. Tillsammans med sin kompis Mikael Neumann skrev han de lustspel som visas sommartid. Två långfilmer skrev han också; GRÄSÄNKLINGAR (1982) och SMUGGLARKUNGEN (1985), den sistnämnda har jag inte sett.
Till detta kommer en rad böcker, varav "Nobelpristagaren" från 1989 torde vara den mest kända.
Åke Cato blev 82 år gammal. Låt oss svälja en lille en till hans minne!
ÅKE CATO
1934-2016
R.I.P. 




-->

Serier: Spirou - Nicke gifter sig

Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke: "Nicke gifter sig"
av Benoît Feroumont
Cobolt
Med tanke på antalet album som utkommer på svenska, skulle man kunna tro att Spirou är den populäraste seriefiguren i Sverige just nu. Så är förstås inte fallet; Kallle Anka, Bamse och Hälge, med flera, regerar än, men uppenbarligen finns det efterfrågan, då olika albumsviter om Spirou ges ut på tre olika förlag. Här kommer årets andra album i Cobolts svit med extraordinära - det vill säga alternativa - äventyr med Spirou och Nicke.
"Nicke gifter sig" är inte en fortsättning på de två senaste extraordinära albumen; "Operation fladdermus" och "Leopardkvinnan". Upphovsman den här gången är belgaren Benoît Feroumont, och med undantag för en kort prolog, utspelas hans berättelse i nutid.
Under andra världskriget försöker en kvinna och hennes dotter undkomma nazisterna med hjälp av ett magiskt halsband, som rätt använt fungerar som en föryngringskur - bokstavligt talat. Dottern förvandlas till en liten flicka och kommer undan, men det går värre för hennes mor, som grips innan hon hunnit rabbla trollformeln.
I nutid har halsbandet styckats upp i tre delar, som finns på tre olika platser, och en mystisk, kvinnlig tjuv är på jakt efter delarna. Samtidigt låter Nicke meddela att han ska gifta sig. Han har blivit störtförälskad i dottern till en otäck dam som äger ett damtidningsimperium. Eftersom Spirou nu inte har någon att ta med sig på sina äventyr, dyker Sickan - känd från ett par tidigare Spirou-album - upp och vill bli Spirous nya partner. Spirou tycker inte att han kan samarbeta med en tjej; tjejer är ju inte lika tuffa och starka som killar, men efter att Sickan bevisat sin överlägsenhet, flyttar hon in i Nickes rum i Spirous stora hus. Sickan kallar Spirou "herr Femtital"; han är scoutaktig, gammaldags, och hans hem är inrett som om det vore 1950-tal.
Eftersom halsbandstjuven slår till på damtidningsimperiets kontor medan Spirou och Sickan är där, ger sig den nybildade duon ut på äventyr, den här gången i modebranschen - medan Nicke planerar sitt bröllop och lyckas ställa till det för sig.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Benoît Feroumonts teckningar. Feroumont har tidigare jobbat en hel del med animerad film; bland annat var han inblandad i TRILLINGARNA FRÅN BELLEVILLE. Han har tecknat några serier efter manus av Fabien Vehlmann, som är manusförfattare till den ordinarie Spirouserien som Egmont ger ut. Feroumonts figurer är tecknade i en stil som inte riktigt tilltalar mig; de får mig att tänka på en viss typ av barnboksillustrationer. Linjerna är stelare än brukligt i Spirou; en serie som är känd för sina livliga bilder.
Berättarmässigt är dock "Nicke gifter sig" alldeles utmärkt. Det är en charmig historia, dialogen är bra, och det är bra driv i det hela. Feroumont vet hur man komponerar bilder och hur man disponerar en berättelse. Dessutom skänker Christelle Coopmans fina färläggning liv i bilderna. Per A J Anderssons översättning går inte att anmärka på.
Även om jag alltså föredrar till exempel Olivier Schwartz' teckningar i de tidigare extraordinära albumen, ger jag "Nicke gifter sig" med beröm godkänt. Det här är så pass trevligt att jag gärna läser mer Spirou av Benoît Feroumont - om han nu gör fler album.




-->

torsdag 10 november 2016

Bio: Flykten till framtiden



Foton: Johan Bergmark © 2016 BOB FILM SWEDEN AB. All rights reserved.

Senast Ulf Malmros var i farten på landets biodukar, var det med dramat MIN SÅ KALLADE PAPPA. Den var väl ganska okej, men definitivt inget jag vill se en gång till - och om det inte vore för att det var Malmros som låg bakom, hade jag aldrig sett när den gick upp på bio för två år sedan. Efter att under förra året gjort TV-serien ACK, VÄRMLAND; en ganska ojämn komedierie, är Malmros nu tillbaka på bio med den genre han behärskar bäst: en komedi.

Det är lika bra att ha det sagt på en gång: FLYKTEN TILL FRAMTIDEN är den trevligaste svenska film jag sett på bra länge. Ulf Malmros har gjort bättre filmer, han har gjort roligare filmer, och det finns förstås filmer av andra svenska filmskapare som är både bättre och roligare - men FLYKTEN TILL FRAMTIDEN är makalöst trivsam. Det här är en film som torde tilltala den breda publiken.
Ulf Malmros står för manus, regijobbet har han delat med Jaana Fomin, som var med och skrev ACK, VÄRMLAND, men som annars mest jobbat med kläder på främst Malmros' filmer. Riktigt varför Malmros inte regisserat helt på egen hand vet jag inte, men kanske var Fomins öga för kläder viktigt i den här filmen.

Året är 1973, och i Stockholm (som egentligen är Trollhättan, vad annars?) jobbar den 22-årige Svante (Elias Palin) i en skivbutik ägd av den ofta pårökte proggmusikern Bengan (Henrik Dorsin). Svante hänger med sina polare, varav ett par är kriminella, hans föräldrar tycker att han ska skaffa sig en flickvän, och själv vill han bli delägare i skivbutiken. Dock är Svante inte frisk - han lider av en hjärtsjukdom, som inte går att operera 1973. Hans läkare hävdar att man i framtiden kommer att kunna bota åkomman, men då är det försent.

En kväll när Svante sitter och väntar på sista tunnelbanetåget hem, och känner sig extra frustrerad, kommer ett tåg från 2016 inrullande på perrongen. Svante noterar inte att tåget är av en futuristisk modell, kliver på - och stegar sedan ut i Stockholm anno 2016. Total förvirring uppstår förstås, och när han letar upp sin lägenhet, upptäcker han att den bebos av den jämnåriga Elsa (Victoria Dyrstad). Hon tror att Svante är en knäppgök, eller spelar teater och driver med henne.

Som tur är, går det även att resa tilbaka i tiden, eftersom ett grönt tåg från 1973 - och som bara Svante kan se - dyker upp när Svante försöker återvända. Svante fortsätter att resa fram och tillbaka i tiden. Dels vill han bevisa för Elsa att han inte är knäpp, men även för att lista ut ett sätt att bota sin sjukdom - han har nämligen råkat få veta att han bara har några dagar kvar i livet. Att bara gå till ett sjukhus går förstås inte, eftersom hans körkort inte bara är utgånget med 40 år; hans personnummer tillhör en kille som dog 1973.
Eftersom detta är en tidresekomedi med några gemensammma drag med TILLBAKA TILL FRAMTIDEN, uppstår förstås en del vurpor i tiden, när Svante och Elsa råkar ändra på något - och nya problem måste lösas. Det är ganska snillrikt.

Scenerna från 70-talet är betydligt bättre än de i nutid. 70-talet är kärleksfullt återgivet, och rekvisitörer och kostymörer har verkligen vältrat sig i den tidens heminredning och mode, medan Ulf Malmros i sitt manus göttat till det med tidstypisk jargong och tidstypiska åsikter. Det ser verkligen ut som en gammal svensk film från 70-talet, och rollfigurerna pratar som man gjorde i dessa filmer; lite släpigt. Jag konstaterar att dagens jargong - i framför allt Stockholm - är betydligt mer irriterande, och Elsa framstår inte som lika sympatisk som 70-talsflummarna.

De komiska inslagen består mest i kulturkrockar. Svante förstår sig inte på modern teknik, och när den tatuerade genusvetaren Elsa följer med till 1973, skäller hon ut Svantes mansgrisige farsa (Johan Ulveson) och tycker att Svantes morsa (Ia Langhammer), som är hemmafru, bör uppsöka Grupp 8. Men Svante och Elsa är inte speciellt roliga som rollfigurer.
Henrik Dorsin, däremot! Han är fullkomligt fantastisk som Bengan! Han är makalöst rolig - ge karln en guldbagge. Han har spelat in en singel om ett gråtande kalfjäll, han far omkring i sin butik och spelar tvärflöjt, han hatar ABBA, han fäller obetalbara repliker. Ja, jösses! Bengan lär bli en klassisk gestalt i svensk film. Han är urtypen för en skön 70-talssnubbe.

Även om jag alltså vekligen gillar FLYKTEN TILL FRAMTIDEN, blir betyget bara en trea. Om än en stark sådan. Jag hade gärna sett ännu fler festliga gestalter, och jag är nog inte helt nöjd med slutet.
Notera att Kjell Bergqvist inte medverkar!









(Biopremiär 11/11)

onsdag 9 november 2016

Bio: Kvinnan på tåget


Foton copyright (c) Nordisk Film

En farlig massa människor har läst Paula Hawkins roman "Kvinnan på tåget". Jag har självklart inte läst den. Dessutom har de vänner som faktiskt läst den ("Min fru läste den och gav den sedan till mig ...") berättat hur fruktansvärt tradig boken är. Tate Taylor, som gjorde NICEVILLE, står för filmatiseringen, vilken påstås vara mindre tråkig än boken - men det säger inte så mycket. KVINNAN PÅ TÅGET är inte den tråkigaste film jag sett, men definitivt en av de glåmigaste.

I ett grått och trist USA åker Rachel (Emily Blunt) tåg. Två gånger om dagen. Till och från sitt jobb - om hon nu har ett jobb. Hon är nyligen frånskild, deprimerad, och har gått och blivit alkis. Hon häller över sin vodka i sportiga plastmuggar och dricker med sugrör så att ingen ska se att hon super på tåget. Dessutom utmanar hon Helena Bergström när det kommer till att snora och snyfta. Sällan har det snorats så mycket i en amerikansk film.

Varje dag passerar tåget Rachels drömhus. Genom fönstren ser hon den unga Megan (Haley Bennett), som har ett passionerat förhållande med en kille som heter Scott (Luke Evans). Megan råkar dessutom jobba som barnflicka hos Rachels före detta make Tom (Justin Theroux), som har barn med en ny kvinna; Anna (Rebecca Ferguson).

En dag ser Rachel Megan stå på balkongen och vänslas med en annan man än Scott - och kort därpå rapporteras Megan som försvunnen. Allison Janney spelar polisen som utreder fallet, och hon tror inte på Rachels snack om vad hon sett - Rachel är ju en jobbig, förvirrad alkis.
Första halvan av Taylors film är ett grått drama. Det berättas ur tre synvinklar; ur Rachels, Megans och Annas. Berättandet hoppar mellan dessa tre kvinnor - och det hoppas även i kronologin. Alla tre är lika glåmiga. Megan har något slags diagnos och förför män och har sig; hon ska nog uppfattas som sexig, men känns mest som kylslagen filmmjölk. Rachels berättarröst är entonig och sövande.

Halvvägs in ändras filmen spår och blir någt slags thriller. Visst är vissa element i storyn lite överraskande - men filmen blir aldrig spännande. Det är för fesjonket och glåmigt för det. Jag antar att Emily Blunt är bra som kvinnan på tåget, men sorgsna, snoriga kvinnor är inte min likör. För övrigt gillar jag inte likör. De flesta likörsorter är odrickbara. I synnerhet bananlikör.
Alldeles på slutet chockar Tate Taylor publiken med ett förvisso kort, men rejält oväntat splatterinslag. Det livade upp filmen något - i synnerhet del två att splattereffekten.

Med tanke på hur vissen den här filmatiseringen är, måste boken vara extremt tråkig.

Själv har jag 21 volymer Alfred Hitchcock och tre deckare på bokhyllan och som väntas på att läsas. De är inte glåmiga.









(Biopremiär 9/11)

torsdag 3 november 2016

Bio: The Accountant

Foton copyright (c) Warner Brothers

Ben Affleck. First, he was Batman ... now, he's Rain Man!

"Revisorn". Vad är det för jävla titel? Skulle du gå och se en actionthriller som hette "Revisorn"? Den svenska distributören tänkte nog att du inte skulle göra det, och behöll originaltiteln.

I vilket fall: THE ACCOUNTANT är en liten överraskning. Jag tycker att den här är riktigt bra. Och framför allt är det här en unik film. Ben Affleck spelar nämligen en actionhjälte med autism!

Gavin O'Connor (PRIDE AND GLORY) har regisserat denna historia om den mystiske revisorn Christian Wolff, som har FBI efter sig. Wolff har tvättat pengar åt maffian. Inte nog med det, han har även dödat ett helt gäng skurkar.

Att redogöra för handlingen i THE ACCOUNTANT är svårt. Detta är nämligen en minst sagt rörig och komplicerad film. Det gäller att koncentrera sig när man tittar - och även om man gör det, är det svårt att hänga med i alla turer.

John Lithgow spelar en man som driver ett företag som tillverkar mekaniska proteser, och som anlitar Wolff för att se över räkenskaperna. På företaget träffar Wolff den unga och ambitiösa Dana (Anna Kendrick), som assisterar honom. Hon tycker förstås att Wolff är konstigt - han har som sagt autism. Han är en rackare på huvudräkning, men har mängder med egenheter för sig, och har svårt att vara social.
Plötsligt börjar folk på företaget dö, och inte av sig själva. Jon Bernthal (Punisher i DAREDEVIL på Netflix) spelar en hårdför karl, som leder ett gäng lika hårdföra män, vilka letar upp och avrättar folk. De ska även ta kål på Dana och Wolff, men eftersom Wolff är en rackare på närstrid och skjutvapen, lyckas han rädda Dana. Skurkarna jagar Wolff och Dana, Wolff jagar skurkarna. Samtidigt jagar alltså FBI Wolff. Och samtidigt verkar Wolff vara ute på uppdrag, vägledd av en kvinna vi aldrig får se.
Vem är Wolff? Vem jobbar han för? Vad går allt ut på?

Jag vet inte om jag kan besvara dessa frågor. Men faktum är att jag i det här fallet har överseende med den bitvis extrema rörigheten, eftersom detta är så bra gjort. THE ACCOUNTANT är en förhållandevis lågmäld film, men med stenhårda actionscener. Dessutom är Ben Affleck riktigt bra i huvudrollen. Han brukar ju vara rätt stel och uttryckslös, men i den här rollen ska han vara stel och uttryckslös. Christian Wolff är en intressant och fascinerande gestalt.
JK Simmons spelar den trötte agenten som jagar Wolff, och Simmons är ju en fantastisk skådespelare som kan lyfta det mesta. Cynthia Addai-Robinson gör den unga agenten vars karriär hänger på att lösa fallet.

Precis som alla andra filmer, är THE ACCOUNTANT för lång; två timmar och åtta minuter, men för en gångs skull tyckte jag att det var så pass bra, att jag inte märkte av längden.
Dessutom innehåller filmen betydligt mer action än RAIN MAN.






(Biopremiär 4/11)

Bio: Hacksaw Ridge

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Nu har  Mel  Gibson gjort en film igen. HACKSAW RIDGE är kanske den blodigaste, våldsammaste krigsfilm jag någonsin sett. Samtidigt är det nog den mest religiösa. Med andra ord: Mel Gibson i sitt esse!

Jag är lite kluven till den här filmen, som börjar med superblodiga stridsscener i slowmotion. Efter ett par minuter hoppar vi tillbaka i tiden. De två bröderna Desmond och Harold Doss växer upp i ett djupt religiöst hem; familjen är frikyrklig, men det hindrar inte pojkarnas far (Hugo Weaving), en dekorerad veteran från första världskriget, från att vara en våldsam fyllbult. Desmond är också våldsam, men kommer på bättre tankar.

Efter ett tag hoppar vi fram till 1945 och bröderna har blivit unga vuxna. Föräldrarna gillar inte att Harold (Nathaniel Buzolic) tagit värvning. Desmond (Andrew Garfield) har gått och förälskat sig i sjuksköterskan Dorothy (Teresa Palmer), de tänker gifta sig, men Desmond känner att även han vill tjäna sitt land. Dock vägrar han röra vid ett vapen. Han vill bli sjukvårdare och tar värvning han med.

Väl på plats på förläggningen ställer Desmonds inställning till med problem. Befälen tror att Desmond är galen och vill sätta honom i fängelse för ordervägran, de övriga soldaterna; åtminstone de hårdaste (Luke Bracey spelar den hårdaste av dem), tycker att Desmond är en tönt. Men Desmond får förstås sin vilja igenom, han skickas iväg till Stilla havet, där han som obeväpnad sjukvårdare begår stora hjältedåd när Japanerna på Hacksaw Ridge bekämpas. "I was wrong about you," säger de hårda killarna.

HACKSAW RIDGE bygger på sanna händelser, och alldeles före eftertexterna får vi ett par gamla intervjuer med den åldrade Desmond och ett par andra gubbar som överlevde slakten på Hacksaw Ridge. Desmond berättar om hur han ensam räddade över 70 sårade soldater - och hävdar att han gjorde det med Guds hjälp.

Det är väldigt mycket bibelläsande i den här filmen. Desmond är så hällörad att han riskerar att trilla omkull. Och jag har förstås svårt för sådant. Jag tycker att amerikaner; religiösa amerikaner, är märkliga varelser. Vuxna, moderna människor som sätter all sin tillit till en högre makt. Fast det är förstås omöjligt att frånkomma det faktum att Desmond, hur otroligt det än låter, räddade en farlig massa människor på egen hand.

Filmens första halva, som mest är ett drama och som avhandlar Desmonds utbildning och relationer, det är aningen saggigt, och mycket känns som samma gamla visa - Vince Vaugh spelar den gormande furiren som förolämpar allt och alla, men som visar sig vara vänlig på insidan.

Men - så fort soldaterna gett sig av till kriget och försiktigt klättrar över krönet på berget där enorma mängder japaner lurar, blir det plötsligt riktigt spännande. Mel Gibson vet onekligen vad han gör när han skildrar krigets helvete. Stämningen är ibland rätt jobbig när de livrädda amerikanska soldaterna långsamt rör sig framåt.

Och när striderna brakar igång, gör de det med besked. Frågan är om filmen inte är ännu blodigare och råare än den fjärde Rambofilmen. Gibson riktigt gottar sig i splattereffekter. Huvuden sprängs, kroppsdelar skjuts av, marken är täckt med inälvor, råttor äter på lik. Det är sanslöst våldsamt. Mot slutet går actionscenerna lite överstyr, när till exempel Vince Vaughns rollfigur röjer loss som i ett nummer av Patrullserien, medan japanerna är påfallande dåliga på att sikta. Som bonus får vi även lite seppuku med tillhörande halshuggning.

Två timmar och elva minuter varar filmen. Alldeles för länge. Om Gibson plockat bort en halvtimme och minskat på bibelviftandet, hade jag nog uppskattat filmen mer än jag gör. Dock är HACKSAW RIDGE ett säkert kort om man är ute efter intensivt ultravåld.

 

 

 

 

(Biopremiär 4/11)

Bio: Kärleken är störst

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Jean Dujardin är minsann en riktig filmstjärna, en sådan där av det gamla goda slaget. Han har en utstrålning som bränner hål på duken och kan säkert hålla publikens intresse uppe även om han nöjer sig med att läsa högt ur telefonkatalogen. Med det inte sagt att alla filmer han medverkar i är bra. Den franska komedin KÄRLEKEN ÄR STÖRST är en smått roande bagatell som inte håller hela vägen.

Jean Dujardin spelar arkitekten Alexandre. Han är rik, framgångsrik, bor i en flott villa, kör flådig bil; han är rolig och charmig. Men han har ett stort problem: karln är bara 137 cm lång! Han är inte dvärg, han är bara liten. Han är frånskild, och hans son är av normallängd.

Virginie Efira gör advokaten Diane; hon plågas av sin före detta make, som även är hennes kollega. När hon en dag glömmer sin mobil på en restaurang, blir hon uppringd av Alexandre som hittat den. De träffas över en lunch så att Diane kan få tillbaka telefonen, och stämningen blir jobbig när hon upptäcker att den charmige killen som flera gånger ringt upp henne visar sig vara en lilleputt. Dock fortsätter de att träffas - och självklart faller de tu för varandra. Någor som ställer till det. Omgivningen tycker att deras relation är synnerligen märklig och diverse fördomar vädras.

Regissören Laurent Tirard har tidigare bland annat gjort den usla ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA. KÄRLEKEN ÄR STÖRST är betydligt bättre än den skitfilmen, men Tirards nya film är lite ljum. Det är ganska trivsamt, och här finns flera roliga scener - till exempel när Dianes sekreterare behandlar Alexandre som ett barn ("Här får du ett glas vatten - titta, jag stoppade i ett sugrör!"). Jean Dujardin är lika charmig som vanlig. Specialeffekterna är ganska imponerande, jag satt och undrade hur de gått tillväga - Dujardin är förstås inte 137 cm lång, enligt IMDb är han 182 cm. Roligast i filmen är en rad konfrontationer med en glad hund.

Men handlingen är lite ... tja, jag vet inte. Som kärleksfilm, eller romantisk komedi, är det lite banalt, och slutscenen är direkt löjligt i sin osannolikhet.

En märklig detalj är att det någonstans i mitten av filmen pratas om att Alexandre ska möta Dianes vresige exmake i bordtennis. Jag satt och väntade på den stora, dramatiska sammandrabbningen på slutet, då Alexandre ska visa sig vara en hejare på pingis och besegra sin motståndare mot alla odds. Men detta sidospår glöms bort helt och hållet. Väldigt konstigt.

Jag känner mig snäll idag, så jag sätter ett snällt betyg. Men detta betyg är rätt svagt. Fast om filmen dyker upp på TV i framtiden kan jag nog tänka mig att se om den, om inte annat för att åter få se mini-Jean Dujardin brottas med en stor hund.

 




(Biopremiär 4/11)